Transcript De kan döda: Källkritik_historia

“LAGENS YTTERSTA MEDEL”
Källkritisk övning om dödsstraffet
Den 5 januar 1910 rånades och mördades en kvinna på ett växlingskontor i Stockholm. Johan Andersson Ander greps och
dömdes som skyldig för mordet. Den 23 november samma år avrättades han med giljotin. Det var den sista avrättningen som
genomfördes i Sverige. Dödsstraff i fredstid avskaffades 1921.
I början av 1900-talet genomgick Sverige stora förändringar. Sverige var neutralt under det första världskriget
(1914-1919), men kriget ledde till brist på livsmedel och
stora protester bröt ut. En rösträttsrörelse som krävde
allmän och lika rösträtt växte sig stark och 1921 hölls
det första demokratiska valet i Sverige där både män
och kvinnor fick rösta.
Enligt lagen kunde man dömas till döden, men från slutet av 1800-talet och framåt blev straffet allt ovanligare.
Under 1900-talets första år genomfördes fyra avrättningar. År 1900 avrättades tre personer med bila och den
fjärde och sista avrättningen verkställdes 1910 med giljotin.
Röster höjdes för att avskaffa dödsstraffet och när regeringen 1921 lade fram ett förslag om en ny strafflag
hade dödsstraffet tagits bort. Även från riksdagen kom
förslag i samma riktning. Riksdagsmannen Carl Lindha-
gen väckte en motion om att avskaffa dödsstraffet både
i krig och fred. Men hur argumenterade dödsstraffets
motståndare och förespråkare? Det ska ni få undersöka
i den här övningen.
UPPGIFT
Övningen består av fyra källor:
1. En ledarartikel i Dagens Nyheter från 7 maj 1921
2. En ledarartikel i Svenska Dagbladet från 7 maj 1921
3. En ledarartikel i Socialdemokraten från 9 maj 1921
4. Ett utdrag ur protokollet från debatten i riksdagens
första kammare den 7 maj 1921.
Läs igenom källorna och besvara frågorna till varje källa.
Avsluta med diskussionsfrågorna, som ni finner sist i
övningen.
“LAGENS YTTERSTA MEDEL”
Källkritisk övning om dödsstraffet
Källa 1: Ledarartikel i Dagens Nyheter , 7 maj 1921
Riksdagen skall idag fatta beslut i frågan om dödsstraffets borttagande ur vår kriminallag. Det är ju inte första
gången detta ämne blir föremål för debatt och votering i
kamrarna – frågan var till och med uppe under en av de
sista ståndsriksdagarna och har sedan vid upprepade
tillfällen dryftats i folkförsamlingen, utan att man dock
kunnat ena sig om den åsyftade reformen. Nu föreligger emellertid en regeringsproposition om strafflagens
ändring på nämnda punkt, grundad på förutgången
sakkunnigutredning och tillstyrkt av första lagutskottet.
Ingen kan annat säga än att ärendet är omsorgsfullt förberett och allt tyda på att dödsstraffets försvarare, vilkas
huvudsynpunkter finnas framlagda i ett par högerreservationer, denna gång få nöja sig med röstminoritet även
i den kammare på vars motstånd reformen förut har
fallit.
…
Undersöker man de djupare betänkligheter mot
dödsstraffet som framkommit i reservationerna och andra yttranden så finner man flerstädes en mer eller mindre öppet uttalad åsikt att just vår tids skarplynne skulle
innebära en varning mot borttagandet av dödsstraffets
säkerhetsskydd. Världskriget och dess följdföreteelser i
avseende på sedernas förråande och samhällsbandens
upplösning åberopas för bibehållandet av detta straff,
och det säges även att de humanitära synpunkter som
äventyrs kunde gälla för ett 10-tal år sedan ha berövats sin giltighet genom den nuvarande situationens
erfarenheter, ej minst i politiskt hänseende. Detta är ju
en tankegång som man till en viss grad kan följa och
förstå, men som dock vederläggas av åtskilliga iakttagelser. Även om man bortser från statistiken vilken, så
långt det räcker, med obestridlig tydlighet ådagalägger
dödsstraffets värdelöshet som avskräckningsmetod,
kan man inte vara blind för sanningen i de psykologiska
rön, som man vid denna frågas bedömande gjort på de
håll där man haft det största tillfället att praktiskt sätta
sig in i saken. Fångvårdsstyrelsen, som enhälligt biträtt
yrkandet på dödsstraffets avförande ur strafflagstiftningen synes i sitt yttrande rört vid en verklig kärnpunkt.
Styrelsen framhåller att ”vetskapen om samhällets blodiga våldshand” torde just hos dem för vilka drifterna
till råa dåd icke ligga fjärran kunna väcka en dem själva
urskuldrande tanke att utgjutande av andras blod inte
är något allt för ohyggligt. Den enskilda hämndkänslan
menar sig våga vad den tror att staten gör ur hämnd
mot den enskilde brottslingen.
Man kan knappast förneka att det sagda äger giltighet.
Det är sådana iakttagelser som hos åtskilliga kriminalister skapat den övertygelsen att dödsstraffsparagraferna inte blott utgöra en tvivelaktig, utan direkt skadlig
beståndsdel i lagstiftningen, ägnad att motverka det syfte som lagen äger.
Frågor:
1. Är Dagens Nyheter för eller emot att avskaffa
dödsstraffet?
2. Vilka argument förs fram? Ge exempel!
“LAGENS YTTERSTA MEDEL”
Källkritisk övning om dödsstraffet
tas i sedernas förmildring och den stigande kulturnivån i människors samlevnad, anföras på fullt allvar
brottsmålsstatistiska siffror som bevis för en ensam faktors betydelse, nämligen dödsstraffets avskaffande.
Skola kammarledamöterna i gemen låta inbilla sig i att
det ligger någon beviskraft i dylika siffror, vilka med eller
utan decimalkomma, göra anspråk på att exakt kunna
återge eller klarlägga något som rymmer både samhälleliga och individuella orsaksvävnader av den mest
skilda art!
…
I denna nu åter inför riksdagen liggande fråga måste
Svenska Dagbladet vidhålla sin flerfaldiga gånger anförda mening, vilken förvisso är den som hysts av flertalet
svenska män och kvinnor. Det är orätt att beröva lagen
dess yttersta medel mot illgärningsmän. De ovan åsyftade siffermässiga så kallade bevis för ”reformens” gagnelighet, som utgöra reformatorernas huvudargument ,
ha endast ett sken av verklighet.
Källa 2: Ledarartikel i Svenska Dagbladet,
7 maj 1921
På missbrukandet av statistiska siffror kunna slående
exempel anföras från de mest olika områden, men
bland de mest karaktäristiska fallen är de försöken att
siffermässigt bevisa dödsstraffets betydelselöshet eller
t.o.m. den gynnsamma verkan av dess avskaffande.
Första lagutskottet har därvid presterat ett skolexempel
i sin motivering för bifall till propositionen om avskaffandet i vårt land av lagens yttersta medel för rättsordningens upprätthållande – dödsstraffet. Kolartron på de
statistiska siffrorna framträder där i mycket utpräglad
form. Med frånseende av alla de faktorer, som innefat-
Och detsamma måste sägas om de skäl som på sina
håll anföras på sina håll för att denna djupgående
lagändring skulle vara så brådskande och nödvändig att den måste utbrytas ur förestående stora straffrättsreform och genast avgöras. Det behöves blott att
den enskilde medborgaren på allvar frågar sig själv om
det är någon rimlighet i detta krav på brådska för att
argumentationens tomhet genast skall framträda. Men
någon större grad av rimlighet eller verklighetsvärde äga
i själva verket ej de bevis som anföras för att ådagalägga
den krävda lagändringens gagneliga verkningar.
Frågor:
1. Är Svenska Dagbladet för eller emot att avskaffa
dödsstraffet?
2. Vilka argument förs fram? Ge exempel!
“LAGENS YTTERSTA MEDEL”
Källkritisk övning om dödsstraffet
i första 62 mot 23. Det gör tillsammans 178 mot 71 –
tyvärr hade kvittningssystemet även denna gång alltför
flitigt kommit till användning. Reformens motståndare
utgjorde alltså endast i andra kammaren 29 proc. Och
i första 27 proc. av de röstande. Högerns andel i kammarens medlemsantal är resp. 30,5 och 24,5 proc. Det
visar att vänsterpartiernas och jordbrukargrupperna
representanter troligen enhälligt varit för reformen, som
dessutom fått någon som dessutom fått någon enstaka
röst från högern. Hr Block i andra kammaren deklarerade öppet sin anslutning.
Källa 3: Ledarartikel i Socialdemokraten , 9 maj
1921
En övermogen reform visade sig dödsstraffets avskaffande vara. Det motstånd, som ännu vid riksdagsbehandlingen på lördagen restes från högerhåll, hade från
början hopplöshetens prägel över sig. Hr Hederstierna
ville rädda sin själ och gjorde detta i en deklaration, i
vilken bl.a. Hr Lindman passade på att instämma. I
första kammaren gick Hr Trygger själv i elden, men när
det kom till votering hade hans trogna på dödsstraffets
sista skansar smultit samman till 23 man.
Voteringssiffrorna visade i båda kamrarne överraskande
stora majoriteter, i andra kammaren 116 mot 48, och
Beslutet innebär som bekant att dödsstraffet försvinner
ur allmänna strafflagen och ur strafflagen för krigsmakten, tillämpad i fred. Däremot kvarstår det i krigsartiklarna, som endast tillämpas under krig. Men även i
detta avseende har vid sakens behsndling i riksdagen
gjorts en betydelsefull framstöt. Själva riksdaglsbeslutet innefattar ett uttalande för undersökning av i vilken
mån dödsstraffets tillämpning i krigsartiklarna kan inskränkas. Att det i riksdagen dessutom finnes en stark
mening för att låta undersökningen omfatta även det
fullständiga borttagandet av dödsstraffet även ur krigsartiklarna, därom vittnade bl.a. den starka minoriteten i
den första kammaren för Hr Jacob Larssons reservation.
För övrigt kan väl knappast en utredning om inskränkning av en straffarts tillämplighet undvika att även pröva
dess tillämplighet över huvud. Vi hoppas att justituieministern icke skall töva med att följa riksdagens uttalade
önskan om en sådan utredning.
Det väsentliga är redan vunnet genom dödsstraffets
avskaffande i all lagstiftning för fredsförhållanden. Lördagen den 7 maj 1921 skall därför alltid komma att framstå såsom den svenska rättskulturens högtidsdag.
Frågor:
1. Är Socialdemokraten för eller emot att avskaffa
dödsstraffet?
2. Vilka argument förs fram? Ge exempel!
“LAGENS YTTERSTA MEDEL”
Källkritisk övning om dödsstraffet
Källa 4: Utdrag ur protokoll frpn debatt i riksdagens
första kammare, 7 maj 1921
Greve Spens: Herr vice talman, mina herrar! Frågan om
dödsstraffets avskaffande ur våra strafflagar har länge
varit på tal... Dödsstraffet har ansetts vara att betrakta
som en samhällets nödvärnsrätt, d.v.s. det yttersta medlet för att upprätthålla rättens och statens auktoritet. Att
en sådan nödvärnsrätt icke fortfarande är behövlig i
vårt land, har utskottet enligt min mening icke visat och
ej heller gjort sannolik. Tvärt om tyder den råhet och
förvildning av sinnena, som under kristiden, mångenstädes uppenbarat sig, på att behov av sådan nödvärnsrätt fortfarande kan finnas. Man får, enligt min mening,
ej ensidigt lägga teoretiska synpunkter och humanitetssynpunkter på denna fråga, utan man måste taga
hänsyn till vissa faktiska förhållanden. Att dödsstraffet
är ett effektivare och ett mera avskräckande straffhot
än livstidsstraffet, varifrån brottslingen vet, att han efter
ett antal år blir benådad, anser jag för min del vara uppenbart.
…
“Att dödsstraffet är ett effektivare
och ett mera avskräckande straffhot än livstidsstraffet, varifrån
brottslingen vet att han efter ett
antal år blir benådad, anser jag för
min del vara uppenbart
Innan jag slutar skall jag be att få vidröra ett av
fångvårdsstyrelsen och av statsråd Undén i statsrådsprotokollet understruket uttalande, att vetskapen hos
brottslingarna om att staten kan döda gör, att de anse,
att mord icke är så farligt. Detta tal om dödsstraffets
demoraliserande verkan är väl ändock en överdriven
uppskattning av känsligheten hos de grövre brottslingarna. Likaså är det nog ett överdrivet påstående, då
man säger att ingen brottsling vid brottets begående
tänker på följden av sitt dåd, utan endast på att komma
undan så fort som möjligt. Ett mycket kännbart straff
har nog alltid sin avskräckande verkan.
Tvåkammarriksdagen: Mellan 1866 och 1971
bestod riksdagen av två kammare och inte som
idag bara en.
Ståndsriksdagen: Ståndsriksdagen var indelad i
fyra stånd, adel, präster, bönder och borgare, och
röstade var för sig. 1866 avskaffades ståndsriksdagen.
Proposition: Förslag på ny lag från regeringen
Motion: Förslag på ny lag från riksdagen
”...” betyder att citatet är nedkortat
…
Jag yrkar därför, herr vice talman, avslag på såväl
utskottets hemställan som den kungl. propositionen.
Herr Åkerman: Herr vice talman, mina herrar! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag och ska tillåta mig
att med några ord bemöta dem som uttalat en därifrån
avvikande mening.
…
Ju mer man i världshistorien betraktar fortgången av
människosläktets utveckling och ju mer man däri skönjer en högre ledning, från mörker till ljus, från våld till
rätt, från blodshämnd till förbättringsstraff; ju mer klarna de moln, som skymma framtiden och ju mer bortfaller misströstan därom, att även dödsstraffen en dag
– och en icke alltför långt avlägsen – skola ur lagarna
utplånas. Jag bekänner att jag ifrån den första stund jag
börjat tänka något i denna sak aldrig kunnat förmå mig
att tro på dödsstraffets nödvändighet. Jag tror på statens plikt att hylla, icke den försoningslära, som ropar
liv efter liv, men den som vill ingen syndares död, utan
att var och en omvänder sig och lever. Min innerliga
övertygelse är, att i samma mån som staterna, under
medvetande av sina rätta mål, fortgå på humanitetens
bana, d.v.s. i samma mån skola alla de straff som kräva
icke människors förbättring, utan människors blod, bliva en styggelse här på jorden. Med denna övertygelse
går jag i graven, fullt förvissad, att dödsstraffen icke, i
något samhälle med verklig kultur, skola ett halvt sekel
överleva mig.
“LAGENS YTTERSTA MEDEL”
Källkritisk övning om dödsstraffet
Herr Rogberg: ...Jag har den föreställningen att om vi
litet utan fördomar och med en känsla av mildhet och
barmhärtighet mot alla som ligger oss nära, allvarligt
övertänkte denna fråga skulle vi vara färdiga att säga
oss detta: Ger dödsstraffet, sådant det finnes i lagen,
den lojale medborgaren ökat skydd till liv och person
bör det stå kvar i lagen; jag föreställer mig vidare att
åtskilliga av oss skulle vara sinnade att gå ännu ett
steg längre och säga: Ger dödsstraffet genom sitt kvarvarande i strafflagen den enskilde, lojale medborgaren
endast en känsla av ökad personlig säkerhet bör man
icke taga bort dödsstraffet ur lagen.
…
Antag att med dödsstraffets avskaffande – naturligtvis
mot våra förväntningar – det skulle gå här i landet som
under Oscar I:s första regeringsår, att antalet grova förbrytelser skulle ökas! Vad blir då följden? Naturligtvis att
hos allmänheten höjes ett rop om att dödsstraffet skall
återinföras i våra lagar och så vidare att folket, åtminstone i avlägsnare orter, förser sig med försvarsmedel
och därav följer åter, att man kan förvänta ett ökat dödande av nödvärn eller under utövande av nödvärnsexcess.
Herr statsrådet Ekerberg: … Det är en fåfäng förhoppning man hänger sig åt, då man nu i berörda hänseende
väntar sig något av dödsstraffet, sådant det ter sig i den
vid den vanliga civila rättstillämpningen. Med hänsyn till
denna fåfänga förhoppning skulle man nu alltså bibehålla dödsstraffet såsom ett ordinärt straff. Man skulle
årligen avkunna dödsdomar, av vilka en bråkdel eller
kanske icke en enda bringades i verkställighet. Man
skulle under årslånga processer hålla den sensationslystna allmänheten i spänning och uppjaga lidelserna
kring den frågan: skall brottslingens huvud falla för bilan? Svaret på denna fråga kan mången gång komma att
bero på den tillfälligheten huruvida den justitieminister
som har att handlägga benådningsärendet, har den ena
eller den andra uppfattningen beträffande dödsstraffet.
Och märk väl, mina herrar, den kan komma att bero på
- och har stundom fått bero på – den omständigheten,
att då benådningsförfrågan skall avgöras, det har inträffat något upprörande brott, begånget av någon helt
annan person än än den benådningsfrågan avser, att
folket kräver kräver båda brottslingarnas blod och också
får det. Mig synes detta vara en ordning som är föga
värdigt vårt svenska samhälle.
Herr Lindhagen: Efter den debatt som nu pågått över
ett halvt århundrade och icke minst i riksdagen i denna
fråga behöver jag icke, helst efter de uttalanden som
gjorts vid detta sammanträde, tala något utförligare om
”Det är min övertygelse, att det moderna samhället nog måste principiellt tillerkännas en rätt att, även släcka ett liv. Jag antar, mina
herrar, att vi en gång, kanske icke i en så avlägsen framtid, inom
samhället tvingas taga under övervägande att släcka sådana liv, som
bestå i ohjälpliga och vanskapta idioter och som från början äro
dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva
till förbannelse. En sådan utväg får naturligtvis tänkas hållas öppen. Vid tanken på en hel del av dessa olyckliga, icke mänskliga
varelser ens, som hava kommit till världen med en från början slocknad intelligens och egentligen leva på djurets stadium, kan samhället naturligtvis icke frånkänna sig principiellt rätten att kunna taga
liv...”
Arthur Engberg i riksdagsdebatten om dödsstraffets avskaffande,
andra kammaren, lördagen 7 maj 1921
“LAGENS YTTERSTA MEDEL”
Källkritisk övning om dödsstraffet
betydelsen av dödsstraffets avskaffande. Jag skall däremot fästa mig vid en under debatten väsentligen försummad syn på saken, nämligen den den nya insats vi
nu böra göra genom att taga i tu med avskaffandet av
krigsartiklarna och krigsväsendets dödsstraff.
…
“man säger att man omöjligen kan undvara dödsstraffet under krig. men
vi tänka ju inte ha några krig! skulle
vi icke nu kunna giva en honnör åt
den tanken, att dödsstraffet skall
avskaffas i hela världen
Man säger att man omöjligen kan undvara dödsstraffet under krig. Men vi tänka ju icke hava några krig!
Skulle vi icke nu kunna giva en honnör åt den tanken,
att dödsstraffet skall avskaffas i hela världen? Skulle vi
icke nu kunna visa att vi icke ämna inrätta oss i kriget,
genom att utplåna den nesa i författningen som krigsartiklarna fortfarande innebära. Då säger man: tänk om vi
skulle hamna i krig; då behöva vi ju detta straff! Ja, men
det framsteg i världen, som vi skulle skapa genom att
giva denna honnör åt rätten giver oss ett mycket större
skydd och skulle utgöra en mycket större insats i den
allmänna utvecklingen än den lilla tillfredsställelse vi
kunna hava av att själlöst bibehålla dödsstraffet så som
vi nu skulle göra bara för att vi tänka på möjligheten att
komma i krig.
Herr Enhörning: ...Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har erinrat därom att dödsstraffet är
borttaget Norge, och han anser därför att, det även bör
borttagas på denna sida Kölen. Tyvärr förekomma dock
hemska brott i dessa bägge länder och de motivera sannerligen dödsstraffets bibehållande. För närvarande uppröres man i Norge av ett hemskt drama och jag skall
ta mig friheten att läsa upp vad som står i tidningarna
därom: ”En ohygglig förbrytelse. Den för mordbranden
i Stard vid Haugesund häktade arbetaren Erland har
erkänt att han med yxa mördat gårdens tre invånare.
Först hade han gått in i ladugården och slagit ihjäl tjän-
steflickan, som var sysselsatt med mjölkning. Efter detta
dåd inväntade han husbonden och dennes hustru och
tillfogade dem dödande sår, varefter han satte eld på ladugården”. Mina herrar, jag tror att norrmännen skulle
vara glada om de nu hade kvar dödsstraffet. Då dylika
brott kunna förekomma i våra dagar, bör sannerligen
dödsstraffet bibehållas, i synnerhet som vår domarekår
använder det med synnerligen stor urskilling.
Frågor:
1. Vilka argument framkommer för dödsstraffet i debatten? Sammanfatta!
2. Vilka argument framkommer emot dödsstraffet? Sammanfatta!
Diskutera
• Är det några argument av de som ni har läst i artiklar
och riksdagsdebatt som ni tror inte hade gått att framföra idag? Vilka och i så fall varför?
• Synen på brott och straff säger en del om de föreställningar om vilken människosyn som är rådande i ett
visst samhälle vid en viss tidpunkt. Fundera över vilken
människosyn som rådde i 1920-talets Sverige. Har den
förändrats? I så fall hur?
• Vilka argument använder de som är för dödsstraff
idag? Finns det likheter med debatten 1921?
VARFÖR?
Tolkning och användning av olika slags källmaterial är
centralt innehåll i historia 1a1, 1a2 och 1b.