N

o

1 - 2 0 1 2 X SOM I VAG

X SOM I VAG

2 01 2 o 1 N

N

o

1 - 2 0 1 2

T I D S K R I F T E N S K E P P E T X S O M I V Å G

RedAktION

H e n r i k S a h l J o h a n s s o n O l l e A g e b r o M a t s D a h l l ö v J o s e f i n e M a r i a E k S a l o m o n R o g b e r g L i n a R y d é n R e y n o l s J o h n S j ö g r e n

FORM

A g n e s F l o r i n G u s t a v S v ä r d h a g e n

BILd

E l i n A l d é n E m m a S k e r f e PRIS: 50 SEK ANSVARIG UTGIVARE: Henrik Sahl Johansson TRYCK: EKTAB, Eskilstuna, 2011 ISSN: 2001-1873 KONTAKT: [email protected]

Vill du prenumerera på Tidskiften Skeppet?

Skicka ett mail till: [email protected]

N

o

1 - 2 0 1 2

T I D S K R I F T E N S K E P P E T X S O M I V Å G Tidskriften Skeppet startades hösten död förutspåddes nära förestående.

2010 under en tid av skriande brist på saker att läsa, en höst av rastlöshet då tågen liksom tiden stod stilla. Internet hade i denna stillhet exploderat i en rad tillfälliga utlopp för litterära rännilar och papperstidningens Vi önskade i detta skapa en tidskrift som befann sig i mellanskiktet mellan det digitala och det analoga. Som levde lika mycket i nuet som i dåtiden, i trycksvärtan som i det binära.

Den upplaga du nu håller i din hand är Skeppets första tryckta nummer. www.tidskriftenskeppet.se

MEDVERKANDE GÖRAN MALMQVIST EMANUEL HOLM YANG MU SUSANN WILHELMSSON PONTUS ARVSTRAND

Introduktion till Yang Mu Havsnymfen ur Vågrörelser ur När marken är platt sjunker himlen Betydelsernas vågspel

OLLE AGEBRO JOHN SJÖGREN MATS DAHLLÖV JÖRGEN LIND TIM BERNDTSSON

Liv och litteratur: Svält Exil och språk Vita kommun Hur det blir som det blir Ironins försonande förening

05 “När havet svallar upprört skapar de skummande vågorna bilder i denna sjudande oro, som något slags väsen. Det verkar som det var detta väsen som satte vågorna i rörelse, fast det tvärt om är så att det är vågrörelsen som bildar dem. På samma sätt är Don Juan en bild som ständigt blir synlig men aldrig antar en gestalt och blir konsistent, en individ som ständigt bildas men aldrig blir färdig, vars historia man aldrig kan få veta något om, utan att lyssna till vågornas brus.” SÖREN KIERKEGAARD ur Antingen-eller ( 1843 ) ”Om man betänker att skeppet när allt kommer omkring är ett flytande rum – en plats utan plats, som existerar av sig själv, som sluter sig in mot sig själv och samtidigt är överlämnad åt havets oändlighet, och som från hamn till hamn, från slag till slag, från bordell till bordell beger sig ända till kolonierna för att söka efter de allra dyrbaraste skatter som de gömmer i sina trädgårdar – förstår man varför skeppet för vår civilisation, från artonhundratalet fram till idag, inte bara har varit den ekonomiska utvecklingens främsta redskap (det är inte detta jag talar om idag), utan på samma gång det allra största fantasiförrådet. polisen tar piraternas plats.” [ … ] I civilisationer utan skepp torkar drömmarna ut, spionaget ersätter äventyret och MICHEL FOUCAULT: Des espaces autres ( 1967 )

INTRODUKTION YANG MU Yang Mu, född (den senaste 1940 , taiwanesisk poet, essäist och litteraturforskare, debuterade som poet medan han ännu gick i gymnasiet och har sedan dess publicerat fjorton diktsamlingar 2010 ) och nästan lika många essäsamlingar. Som forskare har han huvudsakligen behandlat Kinas äldsta poesi samt de engelskspråkiga romantikerna. I högre grad än någon annan kinesiskspråkig skald har Yang Mu trängt in i västerlandets poetiska traditioner. För Yang Mu ges det inga genvägar till den sanna litteraturen: han lärde sig fornengelska för att kunna översätta Beowulf, klassisk grekiska för att kunna läsa Pindaros och Homeros, tyska för att kunna läsa Goethe och Rilke på originalspråket (och för att kunna översätta Ernst Robert Curtius Europäische Literatur und Lateinisches Mittelalter till kinesiska).

Till Yang Mus främsta västerländska läromästare hör John Keats, William Butler Yeats, Rainer Maria Rilke och T.S. Eliot. Rilkes Duinoelegier framstår för Yang Mu som ”det skönaste som den västerländska kulturen har frambragt”.

Åtskilliga av Taiwans främsta poeter har suttit vid Yang Mus fötter. Arbetet Fullbordandet av ett poem: Brev till unga poeter ( 1989 ) innehåller arton brev, som han skrev som svar på frågor ställda av hans elever. I denna Ars Poetica försöker han inpränta i sina lärjungar vikten av att finna gemensamma nämnare i Kinas och västerlandets litterära traditioner. Han betonar att poeten avkrävs ett livslångt, träget och hängivet arbete, samt att insikter och kunnande måste paras med personlig integritet och en moralisk hållning.

De svårgripbara begreppen tiden och minnet spelar en viktig roll i Yang Mus poesi. Det förefaller mig rimligt att anta att han i dikten ”Havsnymfen” har påverkats av T.S. Eliots tidsuppfattning, sådan den kommer till uttryck i exempelvis ”Burnt Norton” (”Tid som är och tid som var / är båda kanske del av tid som kommer / och tid som kommer ryms i tid som var.”). Yang Mu växte upp i staden Hualian, belägen vid Taiwans östkust, och har under åtskilliga årtionden tjänat som professor vid University of Washington i Seattle, vid USA:s västkust. Havet, och havsvattnets rörelser, tidvattnet och den snabba strömvirveln har höga symbolvärden i Yang Mus diktning. Ebb och flod avlöser varandra och mäter obönhörligt tidens flykt. Men havsnymfen kan i sin strävan efter precision och trängtan till det fullkomliga, där det sanna och det sköna möts, vända ryggen åt tiden. Hon är sin egen dotter.

GÖRAN MALMQVIST Professor Emeritus i sinologi 06

07

HAVSNYMFeN YANG MU

Om det är så att det förflutna ovillkorligen alstrar det närvarande: tidvattnet nästan ljudlöst, ebb och flod avlöser varandra. Jag ser dansösen i det kritiska momentet av en piruett som skall föra framtiden tillbaka till nuet. Hon böjer sig ner och betraktar de bländande femfärgade stenarna I en förutsägelses gestalt böjs fingrarna i hennes svävande högra hand i rät vinkel och förlängs i det oändliga. Ah, havsnymf när de vita vågorna drar sig tillbaka ser jag hur den fina sanden, slipad av mångskiktade ljusstrålar, rutschar tillbaka med ett strävt ljud, på samma sätt som våra eländiga liv ständigt slår till reträtt. Posen i ditt höga hopp låter mig höra sången som du har anammat som din känslosam men inte sentimental Ah, havsnymf, jag anar ett väldigt nät en gång likt en dödsbringande vind och rök omslöt dig i stormens öga Stillhet Och jag tror att den rörelsen som gränsar till förintelse är en dialog mellan jaget och kroppen Tiden är ojämförligt ömsint den medger skönhet i jämvikten och i formeln för sökandet efter jämvikt såsom krokusen upprepade gånger öppnar sin kalk och tålmodigt härdar ut tills daggen faller, och molnen i skyn ordnar sina ballerinakjolar. Såren tilkommer som en själens prövning – kretslopp, nedbrytning, återfödsel med hjälp av placentan Ah, havsnymf, på den ändlösa snäckformade ljudvågen i centrum av den strålande mångdubbla stjärnkartan upptäcker jag många luftandar, ridande på tigervalar som har återvänt till livet, långt i fjärran sjungande sånger från förr och nu På havets yta flyter kritperioden och jura avskalade av tiden. Du vänder ryggen åt allt detta; tidvattnet väller in och drar sig tillbaka; du lyssnar spänt, din haka som tidigare i jämnhöjd med vattnet; krokusen slår ut i tid; rynkorna i ögonvrårna lämnas åter till rymden; såren läks Du är din egen dotter Ur diktsamlingen Den Gröne Riddaren av Yang Mu, utgiven på bokförlaget Tranan 2011. Översättning till svenska av Göran Malmqvist.

INTRODUKTION SUSANN WILHELMSSON Vågrörelser är inte bara havets rörelse; dess höjningar och sänkningar, brän ningar och brytningar. Vågrörelser är också det vi vanligen uppfattar som ljus och ljud, svängningar som är osynliga för blotta ögat, men vars funktion och beteende ändå har stort inflytande över hur vi upplever vår verklighet. Vågrörelser är dessut om namnet på Susann Wilhelmssons andra diktsamling, en samling som på ett finkänsligt och ärligt sätt utforskar olika fysiska svängningars inverkan på livet. Redan från första början avvärjs dock alla tänkbara as sociationer till havs- och skärgårdsi dyll; alla sorters vågskumsfantasier löses upp. Vågrörelser är nämli gen en diktsamling som med hjälp av grundläggande vågrörelselära, försö ker beskriva en barndom präglad av övergrepp och våld. Hur ett liv pre cis som en våg är ett system som är oerhört känsligt för störningar eller olika former av intrång.

I den knappt hundrasidiga dikt samlingen, skriven i två delar, alter nerar Wilhelmsson mellan meka nisk-poetiska redogörelser för olika vågfenomens uppkomst och social realistiska, osentimentala scener från sjuttiotalets folkhem. Bildspråket do mineras av syltgelé, vinylskivor, gul blommiga kastruller, köttpepparkorn och gräsgrumliga tapeter. Trots ämnet är Wilhelmsson ald rig ömmande eller ställningstagande. Hennes perspektiv kan snarare be skrivas som naturalistiskt och do kumentärt. Det innefattar en viss distans; man tycks ofta röra sig på ytan. Om man skulle slå upp en sida på måfå, skulle det första intrycket förmodligen vara sött och soligt. Åtminstone i första halvan av bo ken tycks beskrivningarna överlag harmoniska. Men då dikterna ses i anslutning till varandra, och i synner het då man ser hur de samspelar med vågrörelseteorin, uppmärksammas man efterhand alltmer på förekom sten av ett subtilt våld. Det utpekas dels genom att något undanhålls för en: persienner dras ned och flick rumsdörrar tillsluts hermetiskt; dels genom små störningsmoment i form av snoriga näsor, grumsiga ögon och slitna madrasser. Och genom vassa, bleka höftben, som skjuter upp likt toppar av isberg. Som mest drabbande blir Vågrörelser då våldet skrivs in i själva språkrytmen. I vissa passager flödar språket fritt och förbehållslöst, enligt ett mjukt och melodiskt sväng ningsmönster. I andra stunder tvingas det sakta ned. Orden utsätts för yttre störning, hamnar ur balans. De pres sas genom njugga kanaler, utsätts för friktion. Det är motsträvigt och det gör ont. Hos Wilhelmsson yttrar sig den motvilliga framåtrörelsen ofta genom serier av hackiga allitteratio ner, något som påminner om slag och stötar: stötar som i häftiga andetag, stötar som i ljudliga hjärtslag. Stötar i form av ett huvud, som enligt ett särskilt repetitivt svängningsmönster slår i en sängkarm… Urvalet av dikter som följer in går i andra delen av Vågrörelser, under namnet ”Ljud är en våg”. Vågrörelser utkom hösten 2011 på King Ink förlag och är Susann Wilhelmssons andra diktsamling. Debuten heter Akter och gavs ut i februari samma år, på förlaget Pupill.

HENRIK SAHL JOHANSSON 08

09

med en ljudvåg menar man oftast de mekaniska vågor som överförs i luft enklaste sättet att skapa en longitudinell våg i ett fast material i detta fall en stav är att slå till den ena änden med en hammare vi studerar deformationen de krafter som råder är sträckande och obalanserade en ljudvåg faller in mot en vägg förlusterna som uppstår beror på hur väggen är byggd och av vilket material betong mjuk matta linoleum draperad gardin absorptionsfaktorn varierar från 0 till total när en ljudkälla i ett rum plötsligt stängs av när en ljudkälla i ett rum plötsligt stängs av kommer inte ljudet i rummet att upphöra direkt ljudet kommer att reflekteras i rummet för att klinga av efterhand när det förlorar energi ett barn i en gunga kan kallas harmonisk utan förluster genom motstånd och friktioner förlorar kroppen energi och stannar av det finns specialfall det finns sätt att beskriva

VAGROReLSeR SUSANN WILHeLMSSON

angår nattinatt och dag som dag observera och registrera det var tänkt att någon annan skulle smaka sky och syltgelé smälte samman i rummet lukt av råtta, unken vägg och gröt ibland visste jag inte hur länge pågick något annat utanför pågick någon annan i rummet vittne släta fingertoppshuden blodfylld längs skarvar och bucklor kind intill pappershud vinyl och hårda trygghet väggvän lätt att torka av tyckte mamma kall sträv fläskhud mot mina läppar tysta skriken som stöter mot hjärtklaffar och låsta dörrhandtag öppnar upp och faller handlös ned mot orden fragment vit vinyltapet syster betongängel vittnar: randig rasp och rakstubb om kvällen kom han till mig satt på sängkanten bad åh gud och fader vår åh nattlinnneflicka rosa fröjd mjuklukten utanför lekte vilda pojkar köttpepparkorn i gryta i gulblommigt kök steg timmar av gråtsnor i näsan inlåst mellan ränder härinne mamma regerar kaospilot som krossar sönder dagen mot natten krackelerar spricker glansiga kataloger knallgulblommig lycka framför bakom gräsgrön grumlig klamrar galenskap på tapeter och rummet med fyra väggar viskar vitt är oskuldens färg sväva svart i snäva cirklar rum väggar rasar svinga svart i svaga strimmor allt tyngre på trimmad tunga staka klump och smeta klet vått och svart stryker sakta omkring mig svek bäckenben möter madrass och täcke tunnare med tiden skåltröst skelettdelar skrumpen trött och skör skrattar småögon bakom scarfsar och ryggen skriker mamma och han där pappa den ene slinter den andra städar efter i skumbad stöter upp och faller på knä munkräks på liten yta kröker klor och konsumerar bett bett av blod i blodig bädd kryper kring i kärlekskramp jag haltar märkt nära längs

psykopaten gräver djuphavshål luftfickor karvar ut innanmäte kalkylerar katastrofer det finns alltid mer att hämta kall blöt kramar gast ur liv och avstånd pressar saft ur kött i skumrask hhhhh lämnar isolerad lukt av kliniskt berörda kadaver kvar mitt i människohopen jakt skumraskhållning raknar öppnar upp står och väger smått på än det ena än det andra plirar raskt och lockar trapphus sten och stekos fläker minne fräser fläsk rämnar från inlindad i skydd från allt som äter fångar fräter hinden ungdjurs flicka färsk och fast mmmm gottgöra Babel Guldibar skänker smycken åt sina döttrar silverörhängen ringar rubiner smaragder i smygnerven larmar skratt sticker skrot i sår i snåren lögnrike slingrar bombastiska parader skorrar stelnar i sorgsmygen skumpåle slasknoja smutsparasiter sumpgölar skit i skumskrevet kratsar i krasch efter i skamkatapulten skjuter in krossar klarheten genomskinligheten stampas skälver fastnitad spikhålad sparkriktad skuren i småbitar stammar vid häftar efter haltar långsamheten släpar så långt efter i vuxenliv sitter skumrasknerven och kränger utanpå sticker in skrålande skampilar i smyg

vi har konstaterat att ljud uppkommer genom att luften sätts i rörelse oftast genom att en kropp vibrerar där ett membran rör sig fram och tillbaka den mänskliga rösten fungerar genom ett samspel luften kommer stötvis genom att spänna stämbanden kan man öka frekvensen mun- och näshålan läpparna och tungan används man kan också approximera munhålan med ett långt rör med tilltäppt ände varför är det lättare att ropa i medvind än i motvind om man ska höras?

INTRODUKTION PONTUS ARVSTRAND På vilket sätt visar sig ett minne för oss? Som grovkorniga ögonblicksbilder eller som sammanhängande filmsjok? I Pontus Arvstrands debutsamling När marken är platt sjunker himlen tar sig betraktarens minnen form av ett fysiskt landskap: av träd och grenar, huskroppar och betande kreatur. Här finns erfarenheter som inte är betraktarens egna; de tillhör naturen eller en död människa. ”Jag minns det dom döda minns” skriver Arvstrand, som om minnet kunde färdas från en person till en annan. Denna förmåga att plötsligt besitta en annan människas blick ger dessa dikter ett underligt, nästan drömskt seende. Diktjaget iakttar plötsligt en tavla av ett landskap som är identiskt med det som befinner sig utanför fönstret. Detta tudelade men samtidiga iakttagandet – det finns en natur men också en bild av en natur – är på ett sätt också en bild av minnet; här finns ting som vi kan se men också minnas; vi minns vem som en gång ägt dem, vi minns hur de brukade användas. Att Arvstrands korta diktstycken är rektangulära kan även det kopplas till tankar om minnet. I sitt förstelnande av utdragna ögonblick påminner de om dubbelexponerade fotografier som ligger på tork. Färger blandas med varandra, i sepiaskalor flyter det bruna vattnet ihop med skogen och iakttagaren på bryggan. Minnet är fotografiskt, men också föränderligt; det är beroende av vårt eget aktiva iakttagande.

JOSEFINE MARIA EK 12

13

NAR MARkeN AR PLAtt SjUNkeR HIMLeN PONtUS ARVStRANd

En liten världs historia, ett hav med vågor och skum. Vågorna och skummet rynkar havet, ett rynkande hav av vågor och skum. En skog inuti kroppen, av revben, organ och senor. I snåren, skogen som en stad inuti kroppen, som en förverkligad tanke. Som plötsliga rörelser, upprepningarna, kända ord, uttryck, platser, det är en lek. Vi går över ett gärde, det är en del av samma lek, och allt är nära. När marken är platt sjunker himlen.

Jag minns att jag ofta blev stående längst ut på bryggan, att jag stod och såg på vattnet, hur jag upplevde det som tomt, livlöst.

Den omgivande granskogen hade färgat sjöns vatten brunt, jag minns hur vattnet färgade min kropp ljust brun, hur kroppens ljust bruna färg färgade den vita handduken. Jag minns den lilla hytten att byta om i, där inne hade någon eldat, det luktade av trä och av rök. Jag minns alla platser jag sovit på, jag minns vilken sida jag valt att sova på och när. Jag minns utsikter, särskilt en typ av utsikter minns jag, jag minns platta landskap, som fortsätter tills dom löses upp i horisontens konturlösa gröna linje. Ansikten är det första jag glömmer, ett ansiktes drag glömmer jag kort efter ett möte, och börjar föreställa mig. Jag ska vara medveten om hur avstånden kan få människor att likna föremål.

Jag minns återkommande besök i ett vitputsat hus med en kolonnbeprydd entré. I en hage, i en backe, bakom ladan gick kor, biffkor, med krulligt behårade huvuden. Husets ovanvåning stod ouppvärmd, rummen däruppe var kalla, och trångt möblerade med mörka möbler av tunga träslag. På väggarna hängde det tavlor vars motiv liknade landskapet utanför. Också i tavlorna återfanns korna, men spensliga, stelnade kor, blickstilla i tystnaden, hotfullt väntande djur.

Foto: Emma Skerfe 14

Jag minns det dom döda minns, den döda. Jag minns hur han som ung brukade vakna långt innan dom andra, medan det fortfarande var mörkt. Tyst gick han genom huset, för att inte väcka någon.

Han gick ut ur huset, ut i mörkret, in i skogen. Han satte sig där, som för att tänka. Han såg djuren genom mörkret, dom såg på honom. Deras ögon, djurens ögon lyste genom mörkret. Han satt så tills det ljusnade, tills han såg solen. Ljuset är både en partikelström och en vågrörelse, nu är det jag som minns det, jag minns ett starkt, nästan bländande ljus.

En frånvaro, som något ömtåligt, som blod mot blod. Något ogripbart, och andra former av frånvaro. Kroppens former, och andras former av frånvaro, husen som förändras under månaderna dom står tomma, nedbrytande förändringar, så mänskliga som hus. Försiktigt, och långsamt, sker det nedbrytande. Långsamt, också fuktigheten, den salta luften, och inte bara tiden. Också den täta växtligheten, den täta växtlighetens närhet till husen, den täta växtlighetens kvarhållande av vatten, och inte bara tiden.

När vi kommer fram till huset blir skogens närhet en plötslig förskräckelse. Har jag upplevt det så förut? Det plötsliga är förskräckelsen, skogen är alltid lika nära. Så nära att det inte går att släppa den med blicken, så nära att det inte går att föreställa sig något annat än skog.

Tallarna rör sig i vinden, rörs av vinden. Vindens genomskinliga rörelse rör vid det som rör sig, rör vid luften, vid rörelserna, rör vid tallarna. Jag vaknar innan någon annan hunnit vakna. Tyst, för att inte väcka någon av dom andra, går jag ut ur huset. Jag går ut i trädgården, där tallarna står. Jag går ut ur trädgården, in i skogen, jag går genom skogen. Det är morgonen efter en kraftig storm, en rotvälta blottlägger ett tjockt lager sand under marken.

Bara en kosmisk kollision kan orsaka de heta temperaturer som krävs för att sanden under marken ska brännas till genomskinligt gulgrönt glas.

BetYdeLSeRNAS VAGSPeL – om katarina Frostensons diktsamlingar

F lodtid

och

t al och regn

eMANUeL HOLM

16 När litteraturen inte längre kan frambringa den stora meningens förtrollning, kan den ta skepnad av ett avancerat experiment för möjliga och omöjliga betydelser. Blir den inte då blott en app på meningsmarknaden som, ganska ofarligt, ägnar sig åt att spegla sig själv? ”Det är dess hela konst”, kan man höra cynikern säga, för att sedan fortsätta: ”Språkets laboratorier är tillgängliga endast för de som knäckt koden eller på annat sätt blivit invigda. Alltsammans är blott och bart ef fekter frambringade genom självsvängning.” Och ja, skriften har förlorat sitt monopol, blivit ett medium bland andra, och visst slår den samtidigt vakt om sina gamla privilegier! Bokbladen fram härdar i sin vilja att visa upp skärpans, paletternas, tvärkastens, gråskalornas fantastiska spel, men utmanas ständigt av tv-flimret och webbsidornas karnevaler. Vågor, regelbundna överföringar av energi genom medier, kanaler för överföring av vågor genom vatten; ljud genom luft; fotoner genom glasfibrer. Kan någon störa rörelserna, vidröra motvik terna, ge dikten vikt? Framför mig på köksbordet har jag två vackra diktsamlingar av Katarina Frostenson i klotband. Den ena i gråblått, Tal och regn, den andra i matt vinrött, Flodtid. De ligger här tillsam mans med min anteckningsbok, också den har en pärm klädd i väv, men svart. Tecknen från de förra har jag några gånger kopierat, ibland omformulerat för att knyta an till något tredje. Det är tecken som passerat genom min kropp, refraktionerats, ändrat riktning och färg, skrivits ned med blyerts på anteckningsbokens sidor. Ord i omlopp. Återigen har spelet mellan verk och kommentar förfört mig. Återigen vill jag skriva om det som redan skrivits. Vad innebär det att förstå en dikt? Inte mycket, skriver Walter Benjamin på ett ställe. Jag har en känsla av att dikter kan bli lästa i ögonblicket, att tecknen får strömma genom mig utan att någonsin interioriseras, och att det ibland är gott och väl. Men bär dikten med sig en kunskap? Ingen vill väl läsa på det viset, men vi vill ju minnas! Dikter kan memoreras ordagrant, men den moderna dikten uppmanar oss inte till det där den står med sin grafiska slagsida. Hur det än är, måste dikten översättas, eller omkastat sät tas över från avsändare till mottagare, och denna överföring är utan tvekan kultur- och mediespe cifik. Jag uppfattar denna situation som djupt etiskt betingad och för mig personligen djupt meningsfull. Den oundvikliga frågan lyder: hur kan återkopplingen, eller mötet med den andre, göras med största möjliga respekt? I dikten ”Ett år av översättning”, tryckt över sju sidor alldeles i slutet av samlingen Tal och regn, på tröskeln till uppföljaren Flodtid, finns raderna i begynnelsen var ljuden, ingenting får ändras värkljudets öppnande och stängande kan inte överföras orden gör väl inget, men ljud, din byggnad jag måste vidare och lämnar bakom mig det lilla huset vid vägs ände där vi sover i varandra sen så länge men tystare, som syskonbarn vi har blivit ensliga, brytvågen gick mellan oss du har alltid sovit när jag skriver nu har du gått ett steg till in i din enslighet, slutit om kroppen, jag visste att satsen skulle bli verklig den gränslösa föreningen renar sig genom gränslös åtskillnad se hur ett s delas Ljudvågornas fortplantning av mening från a till b är möjlig endast genom insikten om dess omöjlig het. Översättning i ordets bredaste och mest bok stavliga mening är inte en isolerad händelse, det är en livsstil, en pågående etisk förhandling mellan det kända och det okända. Ett ord skall sättas över vatten, föras genom ett medium, och i dess sätt ning över, kommer det ovillkorligen av äventyras i ett betydelsernas vågspel. Därmed underförstått:

17 översättandet av ord är aldrig meningens säkra hand och räddning. Den poetiska sonoriteten (al litterationerna, upprepningarna, stockningarna) länkas i Frostensons dikt till det som var före språket, till moderns enastående stämma som ljöd i barnets kropp, den gränslösa föreningen. – Sedan språket, brytvågen. Begäret efter det rena språkljudet är på så vis ett begär efter språkets avigsida, det omedvetna, inte dess mening, det medvetna. Det är modersljuden, det är babblet, främlingens tal, den gränslösa åtskillnaden, som väcker minnet av en sedan länge förlorad oskuld. Om denna meningslösa (men betydelsefulla) jakt någon gång kan bli meningsfull, är det i kontroll förlusten, språnget ut i bokstavsfloden, i insikten om att inte ens på andra sidan finns den mening som förtrollar. Kanske är det upplevelsen av det egna språkets begränsning och brist, ett omedve tet självförakt, som är all översättnings moder? Jag vill sträcka mig ytterligare en bit för att försöka vidröra det tolkningsproblem som avgörs i språkvågens rörelse och brytning. Den främ mande accenten är ett jack, en spricka, i den hermeneutiska cirkeln. Översättningens rörelse är med nödvändighet förenad med språkets in- och utflöden, det handlar helt krasst om en förrädisk dominanshandling: omformuleringen. Att utta den andres yttrande ”med egna ord” är själva ur formeln för det vi kallar kunskap, vi förstår något först när vi kan formulera det ”med egna ord”. Vi har lärt oss att betrakta det som något mycket neutralt, om inte entydigt positivt, identifierande. Här förtätas gommens två funktioner, talet och tuggandet, på ett slående sätt. Omformulering är lika mycket en gastronomisk funktion, ”det är i munnen oxen upphör / tuggas ner till människa / i blodet / i tarmarna”, skriver Anna Hallberg. Se hur ett s sönderdelas, spjälkas. Vad innebär det att vara allätare? Språkets vågrörelse är förkrossande stark. I Frostensons ”Maten man äter / Klagan” (Flodtid) visas omformuleringen upp, men sedd genom tv:n, vår kulturs dominerande medium. Ormen tog en hjort. Den breda tv-skärmen tänjde ut den s t i n n a b i l d e n.

Djuret krängde, rået stockades i slangens kropp. Kroppens svullnad av det stumma bytet. Reptilens hud blev minst sagt smälta ner det evigheter – bucklig av att äta stort att svälja helt – för att inte tala om den tid det tog att Tanken går till svenskans ljud: du är vad du äter Att uttala äter är att bli stor och tom ja g a p e t s j ä l v t Se mig i ögonen när du säger: äta bör man – Blir du inte då: ekande, trä och kartonger [ … ] Bytet är stumt, berövat på sitt tal, det som nu ersätts långsamt av ormens tal och gom. Den hermeneutiska cirkeln beskriver den tilläg ningens process som var enväldigt gällande under skriftmediets ödessekel 1800 – 1900 . När Frostenson visar fram denna skriftens gamla hegemoniska förståelseapparat, sedd genom tv-skärmens, den nya mediehegemonins, s t i n n a b i l d , vill jag läsa det som en främmandegöring av skriftmediets förgivet tagna meningsskapande i kontrast till tv-mediets segrande anhopning av ljud och bild. Med en förnyad blick för språkets vågrörelser genom luf ten, genom fiberkabeln, riktas fokus mot kom munikationens trösklar: yttrandets mediering genom ljud, ljus och bild, hur yttrandets villkor vilar på mediala moduleringar. Det dominerande mediet är det som med minsta möjliga friktion kan frambringa underverk genom självsvängning och samtidigt dölja den egna dominansen. Varje medium vill verka i vårt omedvetna. Frostensons dikt ”Skillnaden” (Flodtid) lyfter avslöjande fram språkets suggestiva och bedrägliga kraft.

flodtid dödtid sorgtid taltid vargtid lära av laglösa, älska och hata, försvara sig rasa mot bankarna, beta stenar kastas i vågen den vita havrefloden för bort mig och påminns om den bibliska klichén att var sak har sin tid. Frågan om självsvängningens upplösning får lämnas öppen, men språkvirvelns våld, hur den slukar ord och till sist kroppar, blir ovillkorligen till ett meningsfullt och mycket akut etiskt problem. Litteraturens transnationella breddning gör dikten till en arena för möten, vars utgång alltid avgörs i betydelsernas vågspel. I den tidigare citerade dikten ”Ett år av över sättning” (Tal och regn) beskrivs livet i över sättning, inte bara som ett vågspel, utan som en grusväg under den heta solen. Dammet tycks ibland torka ut tungan, irriterat sätta sig i näsan, blockera talapparaten. Ingenting är fulländat, ingenting är alltid till hands, allting är föremål för förlust, allting vänds strax till sin motsats. Människan har att plöts ligt kastas i vågen, att mitt i flödet öva sig i urskilj ningens konst. Dikten avslutas med dessa rader om den eviga skillnaden: Du hör skillnaden säger du mellan en som har tonen i språket och den som inte har nåt svängningstal alls Tonen – är den verklig inte suggestion? Det röstludret kan lura satan själv med tremolo och trix. Vad hör du? Skillnad eller suggestion Svårt att säga, har med beröring att göra. Bryt inte raden nu Kan den vara olika för var och en? Nej, förklara inte bort. Att bedra sig är gängse så skillnaden ska jagas som sälla villebrådet och som det lindebarn den är ingenting är fulländat därför ska jag aldrig mera glöm hör jag det sägas, var i sommaren driv människa på grusvägen igen efter raden under solen den ringlar där, jag ser den snoksnabb, kvicksilvrig ett hål i sommaren är detta ord en grop det rör sig under täcket böljar ett hav Effekter frambringade genom självsvängning. Vid vågornas tröskel kommer avgörandet: här slaktar ett yttrande ett annat i ett förslöjat sjöslag under förståelsens flagg. Förståelse som själv svängning, suggestion. För den segrande gäller: ”ta det där ersättningsordet, koden: absolut / det gäller överallt, du kommer in i varje port just nu” (Flodtid). Men så har språkfloden i Frostensons dikter både goda och onda kon notationer. Den är både vit och svart, bitter och söt. Å ena sidan ”hata allitteration och missbruk av läten / särskilt de små jävlarna till ljud som leker inställsamt”, å andra sidan ” läser jag: [ e ] n havrevit flod ljus från fältet lust att gnola”. Gnolandet, en revolt mot suggestionen, artikulationslusten på gott och ont, den mörka, bedrägligt suggestiva och den ljusa havrefloden, vars konnotationer (mjölk, sperma) är direkt livgivande. Tio sidor senare, i samma dikt (”Jag ligger i mörkret”) den krater som är kärlekens kärlekens tänder kräva jag ska inte mera översätta aldrig mera jag ska svälja ta mig i din mun nu blunda vänd däri för ljud tillbaka röd sarg rund rev svart a

18

LIV OCH LItteRAtUR knut Hamsun –

SValt Finns det särskilt gynnsamma sätt att närma sig en roman? Vilka är vi när vi läser? Kan en romanintrig tråcklas samman med vår egen historia? Märker vi om ett fantasifoster intar våra tankar, våra drömmar och vår kropp? Kan litteratur få oss att förändras? Enligt Franz Kafka är det sistnämnda – förändringen – just vad som utmärker en god bok. Ett välkänt citat lyder: ”Ein Buch muß die Axt sein für das gefrorene Meer in uns.” † Initierade av dessa frågor och funderingar, beslöt vi inför detta nummer av Skeppet att låta vår redaktör Olle Agebro läsa en roman mycket ingående. Vi bad honom driva läsakten till det yttersta, vilket innebar att göra avkall på sig själv, att hänge sig åt intrigen och låta fiktionen jämkas in i den egna vardagen; att låta gränsen mellan litteratur och liv luckras upp totalt. Såhär i efterhand kan ett projekt likt detta anklagas för att vara otillbörligt, oansvarigt och på alla möjliga vis tveksamt. De djupgående effekterna av beblandningen med en romankaraktär finns noggrant nedtecknade i Agebros diarier: svältrusen, förvirringen, förtviningen.

† ”En bok bör vara som en isyxa för det tillfrusna havet inom oss.”

SVALt OLLe AGeBRO

Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Uppsala, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den. Jag står i det kalla badrumsljuset och ser mitt hjärta bulta under huden. I spegelns reflektioner upplöses konturerna kring det sjunde och åttonde revbenet rytmiskt i takt med min puls. Blicken faller mot höfterna som långsamt tycks vilja gnaga sig genom huden, mina underarmar som brukade vara musku lösa är hud och blodådror svepta kring strålben. Det är den sjuttonde dagen då jag läser Svält och jag inser plötsligt att jag inte känner hunger, och att jag inte kan minnas när jag kände den senast. När jag anstränger mig tappar jag genast koncen trationen, kan inte ens finna minnet av min senaste måltid. Åt jag frukost igår? Var det dagen dessförin nan jag kokade löksoppa till middag? nen och det blir allt svårare att urskilja människor jag mött från dem jag bara läst om i Hamsuns flyktiga berättelse. Ibland märker jag på arbets kamraters reaktioner att jag tilltalat dem som om de varit någon annan, men jag kan i efterhand inte avgöra vilket psyke jag läst in i personen framför mig. Kanske för att jag aldrig någonsin gjort någon skillnad. Sakta men säkert hade det gått utför med mig hela tiden sedan jag började läsa. Intellektuellt kunde jag ana mig till att det berodde på svälten, men eftersom jag aldrig kände någon hunger kunde jag inte förmå mig själv att äta. När jag står vid spisen verkar det vara mer för att upprätthålla ett sken av rutin och ordning än för att jag faktiskt ska till att äta något, känna förnöjsamhet och mättnad. Jag hade en idé om att ifall jag läste Svält samtidigt som jag rent fysiskt närmade mig huvudpersonens tillstånd, skulle jag kanske nå någon högre förstå else av romanen.

Min läsning går allt långsammare, det blir svårare att behålla blicken vid orden och på pendeltåget mellan Uppsala och Stockholm faller jag ut och in ur sömnen, aldrig riktigt vaken men heller aldrig sovande. Texten fortsätter in i drömmen och bildar nya narrativ i mitt sinne, löses upp bland mina min Jag hade gjort det en gång tidigare. På gymnasiet, när jag kunde se tjugo filmer i veckan medan jag nästan inte sov någonting, gled jag allt närmare

19 Christian Bales karaktär i The Machinist. Jag tänkte att jag genom sömnlösheten skulle förstå vad den här filmen egentligen handlade om. Att jag genom långa perioder av insomni skulle uppleva hans hallucinationer och se de skeva bilderna av hans fantasi i min egen verklighet. En eftermiddag när jag låg i soffan och tittade på filmen för kanske fjärde gången den veckan såg jag i ögonvrån hur jag klev upp för trappan. Alltså jag själv låg fortfarande i soffan, men en pojke som såg just ut som jag själv i femårsåldern kom långsamt fram emot mig. Han stod kvar en stund. Har jag gjort något galet? frågade jag ängsligt och pojken upplöstes inte förrän jag lyckades vrida tillbaka blicken mot tv-apparaten. Jag sov inte, men kan heller inte säga att jag var vaken. Det är oaktat min största filmupplevelse någonsin. Utanför min lägenhet möter jag ibland doften av nybakat bröd, såser som sjuder i stora kastruller och den skarpa doften av kött som fått ligga lite för länge i gjutjärnspannan. Strax efter sextiden blandar sig förnimmelserna av härliga midda gar i trapphuset, och tidigare hade de nog väckt matlusten hos mig. Men nu känner jag ingenting. När jag väl bestämmer mig för att äta blir jag så utmattad av maten att jag somnar med ens, det går så långt att jag inte kan upprätthålla mitt skrivande de dagar då jag äter, medan jag under dagarna av svält får så svårt att hålla fokus på texten att det bara blir spridda meningar utan sammanhang. Jag kan inte längre avgöra om bristen på hunger är anorexi eller beslutsamhet, om jag tappat hungern för att kunna läsa Svält eller om jag inte längre kan känna hunger för att jag läst Svält. Är det ens någon skillnad? Om jag beter mig just som romanfiguren, fullständigt tar mig an hans plågor och tankar, finns det då över huvud något som skiljer Knut Hamsuns fiktiva från Olle Agebros verkliga person? Ahndoril kort innan boken kom ut och frågade specifikt om en scen mellan honom själv och Käbi Laretei, ett skeende som bara de själva kunde känna till men som Ahndoril fångat med verklighe tens precision. Hur fasen kunde du känna till det här? frågar Bergman över telefon från Fårö. Och han kunde inte känna till det. Ahndoril själv trodde att han låtit sin fantasi flöda fritt, men på fiktionens karga hedmarker hade han hittat san ningen genom fiktionens alldeles egen logik. Var det på samma vis för mig? Hade jag blivit någon annan när jag slutat äta och hängett mig åt romanens verklighet? Mitt enda hinder var rent ekonomiskt. Medan Hamsuns svält regerades av hans brist på pengar hade jag precis allt jag kunde önska mig. Medan hans kamp består i att lyckas skriva ihop en artikel för tio kronor kämpar jag själv med samma artiklar blott för att hålla tristessen borta. Jag behöver inte skriva för att överleva, även om jag överlever för att jag skriver. På utsidan ser det ut att gå ganska bra för mig. En stor lägenhet mitt i stan, danska möbler och en japansk stereoanläggning, högskoleutbildning och heltidsjobb. Inuti vittrar jag sönder. För varje dag ser jag ryggkotorna allt tydligare, buken som en tom säck, låren smalare varje gång jag byter jeans. Jag väger mig inte kontinuerligt, men konstate rar att jag tappat drygt tio kilo sedan jag var hos läkaren i somras. Hjärtat i oregelbundna improvisa tioner mellan taktfasta partitur. För mig är svälten absurd och obegriplig, medan den för Hamsun måste framstått som nödvändig. Vi står på samma botten, men medan han är fjättrad kan jag när helst jag vill dyka upp till ytan. När Alexander Ahndoril mejslade ut sin mest fulländade huvudperson någonsin gjorde han det genom att studera Ingmar Bergmans liv och verk i detalj under decennier. Till slut var karaktären en så perfekt avbild av den verkliga Ingmar Bergman att Ahndoril kunde låta romanfiguren agera efter den egna fiktionens logik och med fantasins hjälp få honom att utföra handlingar som exakt överens stämde med verkligheten. Bergman ringde upp Med svälten har jag omedvetet börjat bita på mina fingrar. Medan jag skriver med vänsterhanden har jag ofta en skinnflik från högra handens pekfingers rygg mellan tänderna. Jag fäster ingen vikt vid det förrän jag studsar till på ett avsnitt i Svält, i svältens sinnesförvirring biter han plötsligt av sig sitt finger, slickar i sig blodet och låter det stilla hungern innan han inser sitt vansinne. Hur djupt har mina tänder trängt, hur långt är jag själv från dårskapen som får mig att driva bettet genom huden, som får mig att börja äta av mig själv? Det slår mig att tanken på att äta av den egna kroppen funnits hos mig redan innan jag nådde passagen i boken. Tiotals sidor tidigare har boken planterat ett frö hos mig, svälten har drivit på och snart växer något inom mig, en idé så stark att jag inte kan slå undan den. Svält och svälten har fått mig att tänka sådant som tidigare varit mig helt främmande, och nu kan jag inte längre skilja Hamsuns tankar från mina egna. De framstår som en helt naturlig del av mitt inre. Tvångsmässigt skriver jag in hans namn på internet, läser om hans nazisympatier och blir genast skräckslagen inför mig själv. Om min kropp och mitt sinne redan smittats av Hamsun, är det mer än svälten som rotat sig djupt, kan jag lita på att mina åsikter är mina egna? Jag tvingar mig själv att läsa högerextrema partiprogram, försöker helt uppriktigt blotta mina åsikter för mig själv. Är jag ens förmögen att förstå att det fruktansvärda jag hittar inom mig själv är just fruktansvärt, eller kom mer jag möta det med samma självklarhet som jag alltid möter mig själv? Efter bokens sista sidor blir jag genast tvungen att börja om. Nu framstår romanfiguren som jag tidigare såg som realistisk plötsligt som något absurt. Hans svält blir lika obegriplig som min egen. Hans försök att försörja sig i det närmaste skrattretande. Han arbetar som en amatör med ett genis talang. När han får pengar att köpa mat för gör han sig av med dem snabbt, skänker bort sina tillgångar för att hopplöst tigga efter nya. Den irrationella figuren inom bokens pärmar är helt frikopplad från den intellektuelle Hamsun. Vid en andra läsning handlar det inte ens om svält. För precis som jag själv alltid kan välja att äta är Hamsuns karaktär aldrig särskilt långt från måltiden om han verkligen skulle vilja ha den. Svälten drivs inte av fattigdom, utan av nyfikenhet. Det rör sig om själv svält snarare än svält i dess påtvingade form. Hamsun låter sin romanfigur svälta med inget annat mål än att just få uppleva svälten. För att få se den växa, förgöra och på nytt göra honom till någon annan. Samma nyfikenhet som fick mig själv att börja bläddra i boken, som fick mig att sluta äta, som fick mig att inse att Hamsuns svält är precis som min egen.

eXIL & SPRAk MAtS dAHLLOV

Illustration: Shaun Tan, ur ”Ankomsten”, Kabusa Böcker Att skriva i exil. Att skriva på sitt exilspråk, sitt nya språk.

Det som är det andra –

onaturligt? Och samtidigt som man själv blir en annan, riskerar även detta andra språk att bli ett annat. En ömsesidig urspårning? Detta andra språk blir kanske inte nödvändigtvis grammatiskt inkorrekt, men ändock annorlunda. Är man för överdrifter, skulle man kunna tala om det som effekter av vissa fall är det nog så. Och räven raskar över isen… das Unheimliche. Det välbekanta som utsatts för små förskjutningar, små, små förändringar. I I Att skriva i exil. Att skriva på sitt språk, att befinna sig i exil i sitt modersmål. Allt vad det innebär av nostalgi. Allt vad det innebär av ett förfrämmande av det som numer bara maler i ens eget huvud, rinner ur ens egna fingrar. Språket blir en bubbla av Heimat att andas i. On est chez soi. Att tänka är lika ofrånkomligt som att andas. Att tänka är att använda sitt språk. II På sitt modersmål eller sitt exilspråk, oavsett vad befinner sig alltså exilförfat taren med ett mer problematiskt förhållande till språket; det finns inte bara där, som något naturligt, självklart. För en författare är väl dock aldrig språket slentrian, utan det kanske alltid handlar om att närma sig språket problema tiskt men produktivt. ”Les beaux livres sont écrits dans une sorte de langue étrangère”, skriver Proust. Alla bra böcker är skrivna på ett slags främmande språk. Exilförfattaren har möjligen en fördel där. För vad det också handlar om, är detta med stil. Att skapa sitt eget språk i språket. Exilen kan nog medföra en mått av tvungenhet i denna process, bortom mer ytliga resultat i viljan att sticka ut. Samtidigt ställer exilen frågan om att äga ett språk på sin spets. För även med modersmålet ingår vi i en kamp för att kunna uttrycka oss själva, med ett medel som med nödvändighet är såväl kollektivt som ärvt. III Men mötet med ett annat språk kan också vara mötet med kolonisatörens påtvingade språk. Ett medel för maktutövning och särskiljande ( begrepp om en mindre tillika ’omyndig’ litteratur ( Ett språkets schibbolet). Nödvändigheten i att här hitta ett eget språk, blir liktydigt med en mer omfat tande kamp för frihet. Sökandet efter en förkolonial identitet blir här centralt men problematiskt. Givetvis fyller sökandet efter ursprung en funktion i ska pandet av ett eget rum, en egen historia. Men verkligt intressant blir det kanske istället i bejakandet av den variation och den heterogenitet som finns inom alla identiteter – så även kolonisatörens. Maktutövningens medel blir här liktydigt med homogenisering; ett undertryckande av skillnader och variationer. Svaret blir då att framhäva dessa. Det är nog så man ska förstå Deleuze & Guattaris littérature mineure). Ett be grepp de finner hos Kafka, som själv levde i en flerspråkig miljö i det dåvarande österrikisk-ungerska imperiet. Att skapa sitt eget språk i språket, att utsätta detta homogeniserade maktmedel för oupphörliga förändringar och variationer… kreolisering, för att uttrycka sig med postkoloniala termer.

Att skriva i exil handlar till viss del också om att bli en främling inför språ ket. Att återupptäcka den förtjusning som lärandet av ett språk åstadkom mer. Att smaka de ljuvliga ljudsammansättningarna, att bländas av hur mening växer fram ur de märkliga teckenkonstruktionerna; att bli egyptolog och barn samtidigt.

20

21

22 INTRODUKTION JÖRGEN LIND Jörgen Lind, född 1966 , debuterade 1997 med diktboken ”Ararat” och har sedan dess gett ut sex diktsamlingar, senast ”Saskatoon” (Kabusa Dikt, 2011 ). I ”Saskatoon” rör sig Lind mellan Umeå, Göteborg och detta Saskatoon – en vänort i Kanada, kanske också ett tillstånd, en längtan. I prosaiska diktstycken strävar jaget mot någonting onåbart och outtalbart som inte låter sig skrivas; Saskatoon har beskrivits som labyrintisk, en resa mot ett mål som inte går att nå.

I vad som tycks vara en fristående uppföljare, Vita kommun, utvecklas denna problematik. Här verkar diktjaget ha lämnat Umeåtrakten för att bli bofast i en ”Olskrokscivilisation”: ett vit kommun i ett anonymt Göteborg. Man får intrycket att vi nu befinner oss i en snöblindhet, det vita papprets snöblindhet: ”Nej. Det går inte att skriva ut tillståndet. Också när smärtan är borta fortsätter smärtan.” skriver Lind om detta obeskrivbara tillstånd. Här finns ändock en drivkraft, någonting ”…  flödar, oavbrutet, ändlösa variationer av röster, jag kan inte vaka över dem.” Linds Olskrokscivilisation  är samtidigt ett samhälle av blixtrande televisionsskärmar och halsstarriga livssituationer. Man skönjer en omvärld i uppror eller sammanbrott: ett Europa flimrar förbi, romer i Ungern och Frankrike drivs bort från sina hem, samtidigt som ”Någon ringer, vill låna tvåhundra kronor till bensin”. Tre världar flätas samman: den avlägsna, den vardagliga och den inre. I den sistnämnda söker jaget en väg ut ur ordlösheten. Men vilken är den verkliga världen? ”… jag vet inte med vilken röst jag sjunger. Jag sjunger med alla röster” skriver Lind i en passage. Förtvivlan över det skrivna ordet, och samtidigt storheten i dess potential sammanbinder detta utdrag.

HENRIK SAHL JOHANSSON

23

VItA kOMMUN jORGeN LINd

Jag vet också att jag skulle kunna tillbringa resten av mitt liv med att avbilda en stol:

av röster, jag kan inte vaka över dem. Nej. Det går inte att skriva ut tillståndet. Också när smärtan är borta fortsätter smärtan. Denna vita kommun. Olskrokscivilisationen. Den första snön som föll och faller. Ansiktet, vindstötarna. Den kanske värdelösa nötningen. Arbetet utan terminologi. Jag ska bara sätta mig tillrätta, utföra det. Det flödar, oavbrutet, ändlösa variationer Barnet spelar Scarlatti i aulan, det trevande anslaget, det är i början av musiken. Det skymmer när vi går hem. Det sista ljuset är vitt och hårt. Ett samhälle som läcker sina människor, talar om tyst kolonisering och reser sina stängsel. Men den värme vi har kvar. De mjuka öppningarna. Två cellansamlingar som söker tröst hos varandra. Min hand över dina armar. Det lyser och flimrar i de små stoftkornen. Tänder den röda lampan i sovrummet, som skulle jag framkalla någonting. Men jag har inga bilder, bara ord i ett rum mot en gård av mörker. De ohyggliga satserna fogas till de försonande. Vi vet nästan ingenting. De demokratiska ordningarna är mycket bräckliga, experimenten med grundvalarna, ännu okända representationssystem. Människoflagorna virvlar. Jag skriver vidare, i rädslan, i ständig förskjutning av rädslan. I Ungern trängs romerna ut ur den större samhällsordningen, i Frankrike rivs de provisoriska lägren, otjänligt dragspelarmaterial tvingas tillbaka. De ska också ledas bort ifrån sig själva.

Nej. Smärtan är inte det som gör ont. Det som gör ont är inte smärtan. Smärtan är inte som smärtan. Som smärtan är ingen smärta. Jag börjar om. Ordet mals sönder, den reviderade grammatiken ljuger i mig. Jag vill inte, säger du, längst inne i mörkret. Den stora klövjebördan som ska vara till kvällen. Den här fattiga, ödsliga inramningen.

Någon omsorgen, strängarna. låna tvåhundra kronor till bensin, måste hämta barnet från handbollsträningen. För en månad sedan skulle hon kastas ut, sålde av all möjlig bråte för att få pengar till hyran. Du ringde hyresvärden, ringde sedan hyresgästföreningen som hänvisade vidare. Det fanns inga utgångar. Den ställföreträdande

Unfortunately, you are not suitable for this agency

Distinktionen mellan levande och död materia. Den större selektionen. Låt oss tala öppet om det, säger duplikatet, i områden där inte vedertagna värderingar gäller, där hjälper inte heller vanliga lösningar. Och in tränger baklastare och bulldozers, grävmaskiner med uppgift att täcka över vittnesresterna. Det händer. Ett grammatiskt vita communis tvingas fram, stora luftiga rum där allt slagg rensats ut, helt utan förbehåll. Det är sorteringens exakta tal. Knivarna som skär urskillningslöst omkring sig. Du vecklar ut en karta och stryker med pekfingret längs en uppsättning utvägar. Men inte var det hit vi skulle. Genom grådiset kommer solen. Jag ser hur det har börjat skaka i vänster hand, men vet ännu inte om du sett det. Ditt ansikte rycker under mitt ansikte. Vi är lika skakande båda. Det börjar nu. Sexton år reducerade till ett antal flyttkartonger i vardagsrummet. Men ditt ansikte har ingen vikt. En gång skulle vi göra oss av med varandra. Nu lyfter jag dig. Du som ska vara hos mig. Snart ska jag överräcka dig till det som ingenting betyder. Men inte nu, inte till någon. Hit med tårtan, gubbdjävul!

Zigenarpojken kommer in genom spårvagnsdörrarna, slår på tamburin och skriker. Går sedan runt med en pappersmugg, ber om någonting jag aldrig kan ge honom. Jag ser in i det ansiktet. Musik uppbyggd av många ansikten. Den hårt tillslutna musiken. Transkriptionen är gränslös. Där ute finns snön och vinden, de mörka träden vid kanalen. Jag är också rädd, ingen större människa som kryper ihop, sjunker ned i den tunna leran vid Nag Hammadi. Nej. göra mig av med. vi har att berätta ska aldrig ta slut. Men det finns så många försåtliga rytmer. De överlagrade rösterna. Barnet som ligger på en brits i det kala rummet, får blodtrycksmanschett med katter på. Det större mörkerpartituret tar vid. Men jag vet inte med vilken röst jag sjunger. Jag sjunger med alla röster. Fläckar av bläck och blod genom ord och människor. Det som inte längre sjunger i mig måste jag

Men om jag inte längre vet hur det går till

Tar vedervärdigt, frågar du. Det vi gör med varandra, förrättar i boken. genom protektoratet, ser polispiketerna vid Drottningtorget. Någon som på morgonen hotat att spränga köpcentrat inne i city. De blixtsnabba avgränsningarna. Fyra syrianer slits ut ur sina lägenheter i Rannebergen, trängs in i rannsakningsceller. Människor när det inte längre finns någon som företräder dem. Hur stavas 24

25 - - - mer och mer känns det som om det inte funnes någon tid överhuvudtaget utan bara olika, enligt en högre stereometri i varandra inskjutna rum mellan vilka de levande och de döda kan gå fram och tillbaka alltefter humör, och ju längre jag tänker på det, desto mer får jag för mig att vi som alltjämt befinner oss vid liv i de dödas ögon är varelser som saknar realitet och blir synliga endast ibland, under bestämda ljusförhållanden och atmosfäriska - -  Ibland känner jag bara tvång, säger du. En sammandragning i bröstet, nästan som smärta. Du gråter, rör mig med höger fot. Jag vänder mig bort, när jag inte vill vända mig bort. En rygg. Två skulderblad. Fem fingrar kring en slapp, vit handlov. Sertralinfästet. Som vi somnar, och sover. Som vi har somnat, och sovit så länge. Men det finns så mycket kärlek. Det finns nästan ingen kärlek kvar. Det är ett annat mörker vi rör vid. Bassänger med grått dött mörker. Jag ser någon gå omkring därinne. Men om det inte finns något ansikte. En röst. Detta myller av röster. Rapporter om jihadister på väg genom Turkiet mot Europa. Jag skriver i det jag inte vet någonting om. Systrarna som rör vid varandra, två ansikten, alla andra ansikten. Jag väntar in dem, de är ännu där ute, de kommer i dörren. De sjunger att det kan ta slut när som helst, något som skakar till i huset, tills det blir alldeles tomt. Den där människan har läst för många böcker, säger min far och pekar på en avmagrad, grå gestalt som sitter och skakar i skuggan under ett träd Och det blir sommar Någon utan förbehåll. spelar Sympathy for the devil, lägger på utan ett ord. Musiken bryts ned till enkla intervall. Jag kan inte fatta något beslut, säger du, efter två sömnlösa nätter. Jag läser och läser, skriver under någonting, säger att också du borde göra det. Du vill inte, skriver under, det finns också mycket motvilliga signaturer. De ska hämtas i klassrummet, jag ska gå med dem. Det kommer att hända, helt Nej.

Jag säger ingenting märkvärdigt här. Våra ansikten som jag ser dem. Du som skakar och skakar, säger att du inte längre kan skriva ditt namn. Ansikte mot ansikte väger vi varandra. Det är inte mycket. Ett år som går. Långsamma steg över jorden. De levande och de döda. Sten lagd till sten. Snart står huset rest, det underbara huset. Vad heter du? Jag heter också allt det andra, talar om Bonhoeffers vidöppna kyrka, säger att jag väntat och väntar. En enkel Gud. En ofattbart begriplig. Som om något kunde tvingas fram ur mörkret och fladdra till som mott.

HUR det BLIR SOM det BLIR tIM BeRNdtSSON

Ty endast den Har lif, hvars hjertas alla skönsta tankar Med varma önskningar, med ljusa minnen, Liksom planeter kring en sol, sig hvälfva I ett glädje eller qval omkring ett enda Ett eldande ett dyrkat föremål.

Den som ej detta kännt, – hans lefvnad liknar En bok, som blott består av företal, Och der egentliga afhandlingen Man från blad till blad förgäves letar.

Per Daniel Amadeus Atterbom ur ”Lycksalighetens ö” Både idag och igår har jag sett döda kajor då jag cyklat hem från jobbet. Igår låg det en precis utanför grinden till cykelparkeringen utanför mitt arbete. Den låg mittibland de sörjiga bruna löven, såg ut att ha fallit rakt ner från en av lönnarna där, som om den fått ett slaganfall då den satt och häckade uppe i någon av trädkronorna. De tunna svarta benen pekade stelt rakt upp och de gråa ögonen stirrade tomt, eller snarare stirrade inte alls (vilket är ett gloende av en än värre sort, känns det som). Jag skulle inte tänkt så mycket på den, om jag inte dagen efter, denna dag som är idag, sett ännu en kaja ligga död. Den här hade fått sitt huvud avbitet, av något som måste varit en katt, och låg blodig i ett dike vid en bro som jag cyklar förbi på vägen hem. Två döda kajor alltså. På två dagar. Jag vet inte riktigt vad sannolikheten för detta är. Men jag har räknat på det. Det lär finnas ungefär trettiofemtusen kajor i den stad jag bor. Kajor lär kunna bli bortåt tjugo år gamla, men detta är i undantagsfall och vi måste också räkna med att en del inte dör av hög ålder, utan blir tagna av (till exempel) katter, så vi kan räkna med en medelålder på fjorton år. Låt oss sedan säga att det dör lika många fåglar varje dag. Om vi då alltså delar trettiofemtusen med fjorton och sedan denna summa med alla årets dagar får vi en summa som vi kan avrunda till sju. Det dör alltså, i runda slängar, sju kajor per dag i min stad och säkerligen är det lite fler nu under de kallare årstiderna än på sommaren. Det verkar därför skäligt att anta att det ligger en hel del kajor – andra kråk- och småfåglar oräknade – ute och skräpar på mer eller mindre synliga ställen i staden. Den procentuella chansen att stöta på två stycken på två dagar verkar därför inte orimlig, särskilt i förhållande till det antal dagar då jag inte stött på döda fåglar. Varför kan jag då inte bara släppa de döda kajorna? Varför kan jag då bara inte släppa tanken på att de faktiskt betyder någonting, att det faktum att jag såg dem ligga där är betydelsefullt?

Allt som händer i världen har en orsak, även om vi sällan begriper vilken. Det tror jag. Och allt som vi människor gör har något motiv, även om vi i efterhand inte är riktigt säkra på vad det kan ha varit. Det är vikigt att inte blanda ihop de bägge kategorierna. Det faktum att kajorna dog har en orsak, ”kaja ett fick en hjärtattack och trilla av pinn, kaja två togs av katten och blev av med hjärnan sin”. Men det finns inget motiv bakom deras död (utom kat tens blodtörst då, möjligen). Det är viktigt att inte börja föreställa sig saker, att döda kajor längs cykelvägen till jobbet har något att göra med mig och mitt liv, att fågelliken vill meddela mig något. Börjar man göra det är man illa ute. Då är det, enligt sluttande planet-principen, inte långt till att man likt Strindberg går runt på stan och samlar färgglada papperslappar, för att senare sitta ensam och instängd i en illaluktande lägenhet och försöka framspå apokalypsen i en burk inlagd matjesill. Så, varför kan jag då inte släppa kajorna? Kvällen har kommit och jag skriver. Jag skriver alltid om kvällarna (orsaken till att jag jobbar är att jag inte ska sitta och ödsla bort min dagtid genom att sitta skriva då också). Jag skriver och försöker hitta något slags meningssamband där kajorna kan passa in. Jag skriver… Ja, och varje kväll går det till på detta sätt: jag kokar kaffe, tar med detta i en mugg till skrivbordet där datorn står och surrar, rör snabbt med fingrarna över datorns touchpad för att stänga av skärmsläckaren, sätter igång ordbehandlarprogrammet, sveper håret ur pannan och försöker sedan samla ihop ord som gör verkligheten en aning mer begriplig. Detta är inte särskilt ro mantiskt. Inte heller är det särskilt roligt de flesta gånger, men en hobby likväl. Något att fylla sin tid med. Inte fåfängare än att samla frimärken, tänker jag. Men jag vet samtidigt att liknelsen inte håller: att skriva är inte som att samla frimärken. Det stannar aldrig inom sina ramar, blir aldrig bara ett mål i sig själv. Åtminstone inte för mig. Jag vill alltid någonting med det som jag skriver ihop. Jag vill fånga något. Idéer, eller ännu hellre: En enda stor Idé. Något som jag kan fästa på papper, tro på och sedan leva efter. Min flickvän sitter i rummet bredvid och ser på tv, jag hör ljuden därifrån (någon musiktävling) och jag skriver: ”vi sitter i skilda rum, så kommuni cerar vi vår brist på kommunikation, så externaliserar vi symboliskt vår inre avskildhet – rumsliggör vår inre ensamhet”. Sedan knackar hon plötsligt på sovrumsdörren (innanför vilken jag sitter och skriver), sticker in huvudet ser på mig med sina djupblå ögon och frågar med sin snällaste röst om jag inte vill komma ut till henne en stund. Och jag svarar, överraskat och glatt, att jag kommer ut alldeles strax, ska bara skriva klart först. Och inser att det jag nyss skrev ner med min beräknat kyliga ton, inte alls kan vara en sann idé av det slag jag var ute efter. Att det egentligen bara var en massa strunt. Och jag sud dar ut allt och tänker att jag nu ska gå ut till henne, sätta mig ner bredvid och hålla om henne. Just så är det ofta. Jag kan inte skilja ut det som är sant, väsentligt och sym boliskt i mitt liv från det som bara är påhitt, tillfälligheter och meningslösheter. Allt gyttrar ihop sig. Aldrig har jag något som bara kan vara, alltid är det ibland si och ibland så. ”Kanske kan man inte vara säker på något här i livet?” – Jodå, den tanken har slagit mig också. Och jag förstår, det gör jag. Men det är ändå inte riktigt vad jag menar. Jag vill helt enkelt känna ett sammanhang, få en känsla av att verkligen kunna förklara, motivera… Och nu var det alltså det här med de döda kajorna. Ingenting skulle väl vara lättare än att avskriva dem från mitt minne, förskjuta dessa händelser liksom man förskjuter tusen och åter tusen av andra obetydligheter varje dag (som mjölkpaket som slängs, som tånaglar som klipps bort). Men jag har alltså fått den tanken att de betyder någonting – att kajorna på något vis skulle markera början på något slags historia (oklart vilken). Och jag tänker: just det faktum att jag verkligen och sannerligen föreställer mig att kajorna är början på en historia gör dem ju faktiskt också till början av en historia (om så bara till början om historien om kajornas eventuella betydelse). Och jag känner att denna tanke är följdenlig och sann och existerande. Och jag skrattar i triumf! (Utanför hör jag samtidigt att min flickvän stänger av sitt teveprogram och suckar av någon för mig okänd anledning).

26

27 Foto: Elin Aldén

IRONINS FORSONANde FOReNING – om gnosticism och pietism i jon Fosses prosa jOHN SjOGReN

”All god konst blir till i förhållande till döden, genom att acceptera dödens, och livets, stora gåtfulla hemlighet.” Så skriver den norske drama tikern och författaren Jon Fosse i en essä rörande romanens ironiska mångstämmighet. Fosse som är världsberömd för sina säreget avskalade pjäser har en lika säregen men tyvärr inte lika uppmärk sammad prosaproduktion bakom sig. Häromåret gavs dock två av Fosses senaste prosaverk ut på svenska, i en samlad utgåva: Det är Ales och ”Sömnlösa”. Dessa texter, där just dödens och livets mysterium utgör centrala motiv, är skrivna utifrån ett strängt asketiskt ideal. En estetik som har sina andliga rötter i såväl gnosticism som puritansk pietism. Ty hos Fosse är litteraturen en väg till djup andlig insikt. Men denna insikt tycks dubbel. I enlighet med dess motsägelsefulla källor, de gnostiska och de pietistiska, vill Fosses texter upp och ut ur kroppens och språkets fäng else samtidigt som de söker sig ner och in i ordets och köttets värld. De bär inom sig både livets och dödens ”stora gåtfulla hemlighet”.

Att Fosses författarskap bär drag av gnostisk världsåskådning är sedan tidigare väl etablerat. Fosse valde att kalla den essäsamling han gav ut 1999 för just ”Gnostiske essay” och Leif Zern visar i sin bok ”Det lysande mörkret” tydligt och övertygande hur gnostiska tendenser genom syrar Fosses dramatik. Men vari består då dessa gnostiska drag? Det handlar främst om att Fosse, åtminstone i viss mån, gestaltar en grundläggande gnostisk kosmologi. Det är svårt, rent av omöjligt, att sammanfatta den gnostiska läran. Det beror på, som religions historikern Elaine Pagels påpekar i sin belysande introduktion ”De gnostiska evangelierna”, att gnosticismen knappast är någon entydig lära utan snarare en synkretistisk idéströmning med drag av allt från hellenism och judisk religion till budd hism och indisk mystik. Den kristna varianten blev tidigt stämplad som kättersk av kyrkan. Vad som dock tycks binda samman dessa disparata föreställningar är en gemensam bild av såväl den fysiska som den andliga världens uppbyggnad samt hur människan genom kunskap om denna uppbyggnad kan nå frälsning. Enligt den gnostiska världsbilden är den materiella världen i grunden något ont, frambringad av en lägre skapargud; Demiurgen. Den jordiska tillvaron präglas av en förnimmelse av hemlöshet och främlingskap, en slags likgiltig och apatisk overklighetskänsla. Detta på grund av att människan i själva verket härstam mar från en immateriell ljusvärld i vilken den högre och sanna guden befinner sig. Människan bär inom sig en liten skärva av denna ljusvärld och kan genom omvälvande insikt, gnosis, väcka denna slumrande gnista till liv och på så sätt befrias ur den materiella världen, återförenas med sitt kroppslösa och gudomliga ursprung.

De gnostiska tendenserna hos Fosse är många men blir kanske tydligast i de texter som rör sig i ett flytande tillstånd mellan liv och död, nu och då. I Det är Ales skildras en ensam kvinnas sorg över den make som en gång, förmodligen självförvål lat, gått i havet och drunknat. För hennes inre syn öppnas ständigt nya tidsluckor och hon ser inte bara den egna makens död utan också tidigare generationer som lidit samma drunkningsdöd och samma sorg. Likt Fosses karaktäristiska språkliga omtagningar upprepas här även historien ständigt på nytt. Fosses karaktärer tycks fångade i en värld av upprepningar, omöjlig att ta sig ur. De rör sig som främlingar, närmast letargiskt sömngångar aktigt, genom en verklighet som mest liknar en tunn hinna. Denna hinna går ibland sönder och andra parallella världar blottas, sprickor i tid och rum. Det är som det heter om den sörjande änkan i Det är Ales: ”hon är bara här, utan att vara här”. Världen är en mörk plats som tjudrar män niskan vid hennes kropp. Fosses karaktärer längtar ständigt bort. Ur detta slöa mörker kan dock döden erbjuda en befrielse. I kortromanen ”Morgon och kväll”, som har många tematiska kopplingar till Det är Ales, skildras två dagar i fiskaren Johannes liv: födelsens och dödens. Större delen av romanen skildrar dock ett slags mellantillstånd, varken liv eller död. Johannes vaknar en morgon och märker till sin förvåning att ingen kan se honom. Tanken att han skulle vara död slår honom till en början inte alls. Det är först när Johannes döda vän Peter uppenba rar sig och hjälper honom över till den andra sidan som han inser sig död. Denna slutgiltiga insikt blir en slags gnosisupplevelse. Han lämnar det jordiska och färdas mot en ordlös plats bortom språk och kropp. En plats fylld av ljus. Det sista Johannes säger innan han lämnar världen bakom sig, blickan des ner, är: ”Det är hemskt där nere.” Men för Fosse är det inte bara döden som kan erbjuda en sådan gnosisupplevelse. Även mötet med den goda litteraturen, i synnerhet romanen, kan generera en sådan insikt. Läsningen är här en frigörande process vilken sätter jaget i förbindelse med något utanför sig självt. I en essä i samlingen ”Gnostiske essay” skriver Fosse om Harold Blooms tanke att den omedelbara kunskapen om Gud, som gnostikerna förespråkade, inte går att finna i den empiriska begreppsvärlden utan endast i den bildliga ”mellanvärld” som den goda konsten förmår framställa. Bloom menar att dikten väcker jagets potential och gör det medvetet om sin egen odödlighet. Ett högt ställt krav på litteraturen, tydligt influerat av gnostisk tanketradition, som Fosse tycks dela. I ”Gnostiske essay” skriver Fosse också om romanens särskilda väsen. Den seriösa romanen, menar Fosse, är alltid ironisk. Inte i betydelsen att den blandar det höga med det låga eller att den säger det ena men menar det andra. Nej, romanens ironi består av att den aldrig låter sig fixeras i någon som helst entydig mening. Det är en rörlig ironi ”på ständig jakt efter en mening som alltid försvinner”. På så sätt innesluter romanen i sig själv en slags hemlighet, ett mysterium, som på många sätt liknar den hemlighetsfulla kunskap gnostikerna menade ligger innesluten i människan. Fosse menar att romanen i sin ironi kan låta flera röster, tankar eller föreställningar, löpa jämsides i en och samma text utan att ge någon röst särskilt företräde. Likadant menar Leif Zern att det förhåller sig i Fosses dra matik där det motsatspar som utgör den väster ländska dramatikens konfliktcentrum löses upp. 28

29 Konflikten hos Fosse är inte längre dualistisk utan flera spår rör sig parallellt och mångstämmigt. Fosses romanironi liknar i mycket Michail Bachtins idé om den polyfona och dialogiska romanen. Men där Bachtins mest talande exempel, Dostojevskij, skapar sin mångstämmighet med hjälp av väldiga katedrallika romanbyggen går Fosse den motsatta vägen, in mot en okonstlad och avskalad estetik. Faktum är att Fosse skapar sin ironiska mångtydighet genom att vara så enkel och entydig som möjligt. Det låter som en motsägelse men fungerar förvånansvärt effektivt. Hos Fosse är språket reducerat och avklarnat ner till ren och absolut konkretion. All onödig utfyllnad, all överflödig metaforik, är bortrensad. Kvar blir själva språket. Orden i dess ensamma men gåtfulla klarhet. Det sägs ofta om Fosse, särskilt om hans dramatik, att meningen skapas i tystnaden, i pauserna och tomrummen mellan orden. Snarare är det så att Fosse genom att skrapa ren sin prosa från allt ovidkommande ger tillbaka orden deras ursprungliga tyngd. Som läsare blir man uppmärk sam på de mångskiktade betydelsebottnar ordet självt äger. Samtidigt finns det, som ytterligare en ironi, hela tiden en medvetenhet om ordens be gränsning hos Fosse. De förmår inte uttrycka allt, särkilt inte de existensens grundmysterier texterna ofta kretsar kring. Därför tenderar Fosse att röra sig med paradoxer, inte helt olikt mystikens poetiska motsägelser. Det finns en ambivalens kring språ kets både begränsade och gränslösa egenskaper. Fosse skriver i en essä om mystiken: ”Det man inte kan säga, ska man tiga om, sa Wittgenstein. Medan Derrida säger att det man inte kan säga, ska man skriva. Jag förstår vad de bägge menar.” Fosse skulle kunna ropa i kör med vår egen Tranströmer: ”För mycket som varken kan skrivas eller förtigas!” Med tanke på den ironiska polyfoni som Fosse förespråkar är det kanske inte så underligt att det jämsides med det gnostiska också löper ett annat motsatt spår i hans texter. En rörelse, inte ut ur världen, utan in i världen. Vid sidan om det gnos tiska förnekandet av det fysiska finns det också ett accepterande av de jordiska villkoren. Förklaringen till denna dubbelhet står delvis att finna i Fosses biografi, eller som han själv väljer att kalla det, ”familjemytologi”. Fosses morfar var kväkare, en form av odogmatisk kristendom som bär många likheter med den gnostiska tankevärlden. Kväkaren föreställer sig, likt gnostikern, att Gud finns som ett ljus inom varje människa, ett ljus som det är varje individs uppgift att finna. Bibeln har hos kväkarna ingen absolut auktoritet. Gudstjänsterna saknar fastlagd liturgi och sker ofta under fullkomlig tyst nad. Fosses farmor däremot var puritan och pietist, bibeltrogen om än ifrågasättande, präglad av kon ventionell men okomplicerad kristendom. Fosse berättar i essän ”Negativ mystikk” vilket djupt intryck hans morfar och farmor gjort på honom, inte bara som människa utan även som författare. I ”Sömnlösa”, Fosses senaste prosaverk, är det som om de gnostiska tendenserna fått ge vika för ett mer renlärigt, kanske farmoderligt, perspek tiv. Här kommer nämligen frälsningen inte via befrielsen ut ur kroppen utan istället via färden in i köttet, genom det nyfödda barnet. Att den kristna kyrkan så hårt fördömde gnostikerna har kanske sin starkaste orsak i gnosticismens negativa syn på det köttsliga. En av den kristna teologins största poänger ligger ju i inkarnationen. Att Gud blev kött. Världen är god och det är genom att stiga in i den som Gud erbjuder människan frälsning. I ”Sömlösa” gestaltar Fosse ett köttsligt män niskoblivande med Kristuslika konnotationer. Det handlar om det unga paret Asle och Alida som väntar sitt första barn. Alida har lidit en kär lekslös uppväxt och söker i den nya familjekon stellationen en ny början. Asle har en kärleksfull uppväxt bakom sig och axlar sin faders arv som spelman. När Asles föräldrar dör beger sig den blivande fadern och modern till Bergen. Fattiga och utblottade söker de ett natthärbärge, en plats för Alida att föda. De bibliska allusionerna är snudd på övertydliga. När barnet så till sist föds är det som om ett försoningens ljus faller över texten. De döper den nyfödda gossen till Sigvald, efter Asles far. Och den generationernas upprepning som i Det är Ales beskrevs som en förbannelse blir här en välsignelse. Födelsen blir både förvaltning och förvandling. Kan man här ana en utveckling, en rörelse från det gnostiska till det mer traditionellt kristna? Eller ska de motsatta perspektiv som kommer till uttryck i Det är Ales och ”Sömnlösa” läsas i ljuset av Fosses teori om den ironiska romanens oförenliga röster? Jag tror på det senare. Ty hos Fosse finns en vilja att skapa den motsatsernas försonande förening och den acceptans av livets och dödens stora hemlighet genom vilken ”all god konst blir till”. Fosse ser verkligheten med mystikerns para doxalt dubbla blick. Ena stunden gnostiker, andra pietistiskt präglad. För Fosse är världen både en mörkrets och en ljusets hemvist, lika ond som god, meningslös samtidigt full av innebörder. Tillvaron är, precis som litteraturen, djupt ironisk.

De tre första titlarna i serien KABUSA DIKT

”Grym, vacker, osentimental och rak. Årets viktigaste poesihändelse” Anna Hallberg, Dagens Nyheter ”En lysande poet med ett eget tilltal, svävande och skissartat, vidvinklat och samtidigt jordnära.” Aase Berg, Expressen ”Denna formidabla poet borde kunna vara självillustrerande” Tidningen Kulturen

Mars 2012 utkommer seriens första debutsamlingen Redaktör för serien är Bue Nordström Läsare av Skeppet kan beställa alla fyra titlarna för 400 kronor inklusive frakt.

Maila din order senast den 15 februari till [email protected]

Bokpaketet skickas i mars.

Illustration: Agnes Florin

PRIS: 50 SEK /400