Transcript här - westsidestories

Ållebergssägnerna
- en sammanställning av 120 sägenuppteckningar
Foto: Roger Karlén
________________________________________________________________________
Roger Karlén
Förord
Ålleberg är ett vackert berg när det reser sig mot det omgivande odlingslandskapet. Men
trots detta är det ändå sägnerna som gett berget sin särställning. Det finns mycket som talar
för att berget haft en speciell roll i människornas föreställningar sedan lång tid tillbaka. Hur
långt tillbaka låter sig inte med bestämdhet besvaras.
Bergets norra ände, den som i bygden är känd som Ållebergs änne, är den del som drar
uppmärksamheten till sig. På håll är det just denna nordspets som är den mest markerade
delen på berget. Står man nedanför är den mäktiga rasbranten av monumentalt slag.
Genom att följa stigen upp på de tre kullar som ligger framför branten kommer man till slut
till fyndplatsen för den magnifika guldhalskragen från ca 400 e Kr. Ett mästerverk i
hantverksskicklighet som bara låter oss ana ett bild- och symbolspråk från en annan tid.
Detta fynd gav naturligtvis näring åt föreställningar om att det finns mer guld i berget.
Huruvida berättelserna om guldet i berget fanns innan guldhalskragen hittades går inte att
fastställa utifrån de uppteckningar som finns. Men klart är detta fynd för evigt fått berget att
förknippas med guld. Och många är de som fortsatt att leta.
Ur bergets inre strömmar friskt källvatten. Flera källor finns vid ”ännen” och fyller det krav
som ställs på källor med magiska krafter. Källor som springer fram i nordsluttningar besitter
särskilda krafter enligt folktron. Det var till dessa källor som Staffansritterna begav sig på
juldagsmorgon för att hästarna skulle få dricka det första vattnet denna morgon. Än idag
håller falbygdsborna Hokällans vatten högt, bättre kaffevatten står inte att finna. Många är
de som ständigt hämtar sitt kaffevatten här. Källorna vid Ålleberg fyller fortfarande sin
funktion.
Tar man sig upp på berget möts man av en överväldigande vy. Från den diabaspelare som
kallas ”Predikstolen” är utsikten över bygden överväldigande. De som sett solen gå upp
över över Varvs- och Gerumsbergen en morgon när dimmorna fortfarande ligger kvar över
falorna, ja de kan förstå den fascination som människor har och har haft inför detta berg.
Falbygdskalden Jönn, John Liedholm, skrev 1922 om den utsikt som ges den som beger sig
upp på berget en månljus kväll. Hurvida Jönn skrev om Mösseberg eller Ålleberg kan i detta
sammanhang var egalt. Det som bjuds betraktaren är en stor upplevelse. Jönn skrev så här
Har du stått på bergets krön en månljus kväll,
då den vida slätten legat i ett blekgrönt skimmer legat nedanför dig som en sammetsfäll,
vävd i guldbrokad med silvertrådar och med glimmer?
…
Har du sett hur varje gård och ensligt hus
givit sammetsvävnaden dess rika, varma mönster,
där bland dunkla färger guldgult ljus vid ljus
lyser dubbelt starkt och klart från lyktor och ur fönster?
…
Har du icke stått på bergets krön en kväll,
då Hekate varit kvällens envåldshärskarinna,
gå då, bäste vän, då dit, och där dig ställ,
och låt dig gripas av den trolldomsmakt, du där skall finna!
2
(John Liedholm 1922 - I Hekates våld)
Ålleberg finns där mäktigt och ständigt växlande utifrån årstid, väder och ljusförhållanden.
Väl synligt från alla håll. Berget är närvarande i falbygdbornas verklighet på ett självklart
sätt. Hilding Svensson sammanfattar detta 1933.
Vilken falköpingspojke har ej varit vid ”Ållebergs änne”, och den som inte varit där, bör gå dit
med det allra snaraste, ty där finns både mångahanda att titta på och mycket att lyssna till, om
du söker upp någon, som kan berätta därom. Här ska nu inte talas om raset, som skedde där
julen 1928, ty om det har så många andra skrivit, och ej heller ämna vi skildra naturen eller
utsikten, utan låt oss i stället höra efter vad de gamla har att berätta om allt det underliga och
konstiga, som håller till där bland stenarna och stupen. Där sova icke blott ”Ållebergs ryttare”
sin månghundraåriga sömn, inne i bergssalarna, utan mycket annat trolltyg driver där sitt spel
kring klipporna, och där har skett så många märkvärdiga ting, som ingen kan förstå sig på, och
som man icke heller bör fundera över. Att allt detta har hänt är nu alldeles visst och sant, om
man får tro de gamla, som bo i karlebygårdarna eller på Viken. Den allra bästa berättaren har
(bott) just i en liten stuga nära sistnämnda gård, och det är efter honom följande huvudsakligen
skall återgivas. Berget är ihåligt, men det är svårt att finna ingången, fast många försökt.
Troligen har här förr i tiden funnits en grotta e. d., vars mynning rasat igen, ty uppgifterna äro
samstämmiga och traditionerna härom skulle inte annars vara så samstämmiga. Det nya raset
är nog ej det första. (Svensson 19xx, uppteckning 20)
3
Innehållsförteckning
Förord
Innehållsförteckning
Inledning
Falbygdens prydnad
Om Ålleberg
Ett med kölen i vädret vändt skepp
Ålleberg - Falbygdens prydnad
Fordom en prydnad för Falbygden
Falköpingsborna och Ålleberg
Segelflygskola
Om sägnerna
Olger Dansk och Turken
Holger Danske i Ålleberg
Många sagor och spökelser
Många sägner om berget
I Himmelsberget likasum Ålleberg
En av traditionen vårdad skön sagodräkt
Riddarsägnernas ursprung
Myter och sagor i förvandling
Om jordälven
De bottenlösa sjöarna på berget
Ett västgötskt Sökkvabekkr
Ett västgötskt Valhall
Landskapets mest kända sägen
Sägnerna kring Ållebergs änne
Många märkvärdiga ting
Det sägenomspunna Ålleberg
Helveteskärr och nordläge
Sägner om sovande kungar och krigshärar
Berget med sovande krigsmän
Den sovande hären i berget
Vilka är ryttarna?
Sagornas berg
(Berggren 1894)
(ULMA 1900)
(Henrici 1904)
(Henrici 1904)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Götlind 1926)
(Svensson 1933)
(Svensson 1935)
(Sandberg 1956)
(Kellerman 1958)
(af Klintberg 1983)
(Schön 1986)
(af Klintberg 1986)
(Schön 1986)
Ålle och Tova
(Falköpings Historia 1910)
Den fiffige tomten vid Ålleberg
(Smedberg 1911)
Gullhjälmarne i Ålleberg
(Strindberg 1915)
Jätten, sjömannen och guldstenarna
(Johnsson 1915)
Guldkedjan i Ålleberg
(Smedberg 1921)
Hur guldkedjan hamnade i bergsklyftan
(Smedberg 1921)
Vallpojken Nils och slaget vid Breitenfeld (Nordlund 1934)
Bergasalen och de vilande kämparna
Bonden från skogsbygden som sålde malt (Afzelius 1843)
Bonden och betslen
(Werner 1869)
Bonden ochdet bergtagna rytteriet
(Ljungström 1877)
037 Bonden vars pengar blev till hyvelspån
(Ljungström 1877)
038 Bonden som skulle sälja råg i Jönköping
(Hofberg 1882)
039 Bonden som skulle sälja malt
(Thorsander 1887)
040 Bonden som var inne i berget
(Berggren 1894)
041 Bonden som räknade sina pengar
(Henrici 1904)
042 De sovande ryttarna i Ålleberg
(Svensson 1906)
043 Boen som mötte en liten gråklädder kar
(Storckenfeldt 1907)
044 Bonden som inte kunde låta bli seltygen
(Jungner 1922)
045 Bonden som sålde säd
(Götlind 1926)
046 Bonden som tittade i säcken
(Svensson 1933)
047 Bonden som såg de granna selarna
(Bergstrand 1944)
048 Bonden som körde in i berget
(Bergstrand 1944)
049 Skörstorpsbonden som sålde havre
(Sandberg 1956)
050 Bonden som trodde han var i en herrgård (Schön 1986)
051 Övning i höstdimmorna
(Jungner 1922)
4
052 Armén som tältade på berget
053 Efter andra slaget vid Breitenfeld
054 Tolfte Karl i det fasliga berget
055 Lilliehöök och hans bussar
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Schön 1986)
Händelser vid ännen
056 Bonden som var borta i fyrtio år
057 Midnattsvandrare
058 Bonden som blev bergtagen
059 Drängen som drack med ryttarna
060 Prästen som försvann i berget
061 Boen sum gravde tre nätter
062 Drängen som såg järndörren
063 När det lyste vid ännen
064 Bonden som mördades vid Lokakällan
065 Drängen som hörde kämparna
066 Kämparnas väckarklocka
067 Ännasum ena kyrkedörr
068 Som ett dikessnöre var långt
069 Den bergtagne prästen
070 Möte med Skam som körde lik
071 Mannen som aldrig mer kunde ropa
072 Vallpojken som mötte riddaren
(Afzelius 1843)
(Werner 1869)
(Thorsander 1887)
(Berggren 1894)
(Henrici 1904)
(Storckenfeldt 1907)
(Storckenfeldt 1907)
(Svensson 1933)
(Svensson 1933)
(Svensson 1935)
(Svensson 1935)
(Svensson 1935)
(Svensson 1935)
(Svensson 1935)
(Sandberg 1956)
(Sandberg 1956)
(Schön 1986)
Guldet
073 Guldhalskragen och tyska riddare
074 Guldkedjan och tuppen med halmlasset
075 Den glänsande klumpen i klyftan
076 Nu ä ho mi!
077 Helje som hittade guldsmycket
078 Smycket som föll tillbaka i klippet
079 Drottningens halskedja i bergskällan
080 Tiggaren som fick guldpengar
(Werner 1869)
(Henrici 1904)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Svensson 1935)
(Svensson 1935)
(Sandberg 1949)
(Sandberg 1956)
Drottning Margareta
081 Guldhjelmsriddarne och slaget 1389
082 Nyckelängen och Fru Skår
083 Albrekts skans och mössa
084 Albrekts guldhjelmsriddare
085 Albrekts guldhjelmsriddare går igen
086 Mannen som föll ner på Albrekts riddare
087 Guldhjelmsriddarna som red in i berget
088 Häst å kär å varevelia fjär
089 Hur Ållebergs ryttare blevo till
090 Drottning Margaretas guldkrona
091 Rådet från bergafolket
092 Margareta skakade fram ryttarna
(Werner 1869)
(Werner 1869)
(Werner 1869)
(Thorsander 1887)
(Thorsander 1887)
(Thorsander 1887)
(Thorsander 1887)
(Jungner 1922)
(Götlind 1926)
(Svensson 1935)
(Sandberg 1949)
(Schön 1986)
Jättar och troll
093 Jättens far som byggde Olleberg
(Ljungström 1877)
094 Jättens kvinna som bar ihop Ålleberget
(Lampa 1896)
095 Gästabud i Himmelsberget
(Götlind 1926)
096 Två hiskeliga jättar på prediksstolen
(Svensson 1933)
097 Jätteskorstenarna
(Svensson 1935)
098 Lotta och den storväxta trollkvinnan
(Henrici 1904)
099 Barjatröllskäringa och halmstråt
(Storckenfeldt 1907)
100 Barjatröllskvenna och Vartöftasjön
(Storckenfeldt 1907)
101 Bergakäringen som lånade en bytta dricka (Bergstrand 1944)
102 Trollet som kastade sten mot kyrkan
(Sandberg 1956)
103 Trollkäringen som kastade sten
(Sandberg 1956)
104 Trollkäringen tvättar sin nyfödde unge
(Sandberg 1956)
105 Pigan som togs in i berget av trollen
(Sandberg 1956)
5
Ålle och Ålla
106 Ållebergsgubben som skakar sina bolster
(Henrici 1904)
107 Bergakungen Åller
(Jungner 1922)
108 Ållebergskäringa med den randiga kjolen (Henrici 1904)
109 När Ålla bryggar blir det ihållande regn
(Henrici 1904)
110 Ållemora och vurtasnoka
(Storckenfeldt 1907)
111 När Mössa söftar å Ålla bröggar
(Sandberg 1933)
Jordälven
112 Jordälven som bröt fram i Slöta
(Jungner 1922)
113 Jordälven som bröt fram på Övergården
(Jungner 1922)
114 Mjölnaren som tänkte gräva fram älven
(Jungner 1922)
115 Mjölnaren och strömmen från berget
(Jungner 1922)
116 När jordälven bröt fram i Lokakällan
(Jungner 1922)
117 Männen som hittade jordälven
(Jungner 1922)
118 Jätten som skulle slå hål på dammfästet
(Svensson 1933)
119 Sedan har inte jordälva hörts av mer
(Svensson 1933)
120 Jordälven som höll på att dränka Karleby (Sandberg 1956)
6
Inledning
Här redovisas 120 återgivningar av vad litteraturen har att säga om sägnerna kring
Ålleberg. Sammanställningen gör inte anspråk på att vara komplett, ytterligare uppteckningar står säkert att finna. Men den följande redovisningen är ändå ett försök att
samla det som skrivits om Ållebergssägnerna.
Först återges vad olika författare har skrivit om berget och dess sägner. I ett särskilt
avsnitt finns de sagor som Ållebergssägnerna givit inspiration till. Detta återfinns under
de tre första avsnitten med följande rubriker.
- Ålleberg
- Sagornas berg
- Sägnernas berg
För att göra läsningen enklare har återgivningarna ordnats efter sägenteman. Några
innehåller komponenter från flera teman, men har kategoriserats efter vad bedömts vara
det dominerande inslaget. Sägnerna har grupperats under rubrikerna nedan.
- Bergasalen och de vilande kämparna
- Händelser vid ännen
- Guldet
- Drottning Margareta
- Jättar och Troll
- Ålle och Ålla
- Jordälven
Så välkomna till en resa in i Ållebergs levande sägenmaterial. Bläddra gärna, leta och läs.
Mycket kan synas som upprepningar, men var vaksamma på nyanserna. Återgivningarna säger minst lika mycket om de som berättat. Somligt bär författarnas upphöjda
och tolkande perspektiv, medan annat är troget upphovmännen och - kvinnorna. Elin
Storckenfelt till hör de mest noggranna när hon återger hur den 60-70-åriga Anna-Maja
berättar. Läs och njut, här går det faktiskt att höra Anna-Maja. Men läs sakta och försök
föreställ er hur det lät när Anna-Maja pratade. Västgötskan är ett gudomligt språk!
Dä va en gång en bonne sum sulle fara te Fallköping o sälja havvre. O ättersum an velle va i
stan i otta, så ga-n säk å hemmifrå frampå natta. Men nör an kumm mettför Ållebärsänne, så
sto dar en liten gråklädder kar på vägen o fråkte-n, um an ente velle sälja havvern te hömen.
Boen tökkte allt, dä va besunnerlit, män an tule-nte sega aant än ja. Då sa dän lelle gubben
te-n, att an sulle få fulja mä-n ini barjet, um an bara-nte rörle ve nö darinne. O så tok an
marra i beschlet o ledde-na rätt uppföre barjet. O boen an satt på o åkte. Då va dar ena lita
jarndör, o dän öpna säk, o så körle di rätt in i barjet! Darinne va dä en stor, stor granner sal,
o dän va änna fuller tå stora granna hästa. Allihopa va di beschlata, o di änna blekstra tå
bare gull å sölver. Män ve huvet på var eveli häst inunner krubba lå en kriksmann i full
rustning o söv...(Storckenfeldt 1907, uppteckning 43)
I det skrivna materialet återges sägnerna i ett antal varianter. Sagesmännen och
sageskvinnorna har gjort sina tolkningar, och de som skriver gör det med sina tolkningar
och kopplingar. Vid en genomgång av tjugotalet arbeten, som återger sägnerna kring
Ålleberg, formas en bild av hur de uppfattades under åren 1784-1956. Det är under denna
tid som sägnerna skrevs ned.
7
2.1.2
Falbygdens prydnad
Ålleberg är ett naturligt blickfång när man närmar sig Falbygdens högplatå. Med
sin
karaktäristiska
profil
höjer
sig
berget
majestätiskt
över
det
böljande
slättlandskapet. Det som gör berget speciellt är dess läge där hela berget är synligt
från norr, öster och väster. Ålleberg är helt enkelt ett vackert berg.
Odlingslandskapet och Ålleberg är för många bilden av Falbygden. Det är svårt var
man än befinner sig i bygden, att låta bli att söka Ålleberg med blicken. Från
Mösseberg,
från
Göteborgsvägen,
Tidaholms-
och
Jönköpingsvägarna
från
Skövdevägen; ja från alla dessa håll är det just Ålleberg som framträder. Bevisligen
är vi inte de första att låta sig imponeras av denna. Hilder Werners liknelse med ett
skepp som ligger upp och ner kanske inte är det första man tänker på, men efter att
ha sett efter så har han faktiskt rätt.
På hvilken sida man än nalkas den lilla staden Falköping, fängslas ovillkorligen
blicken av tvänne berg, Ålle- och Mösseberg, hvilka, lik fornverldens resar, höja sig
öfver den kala, men bördiga Falboslätten, hvars förnämsta prydnader de äro. På
afstånd liknar Ålleberg ett med kölen i vädret vändt skepp af storartade dimensioner.
På detsamma växte fordom en präktig ekskog, hvaraf namnet Ålleberg tros hafva
uppkommit. Ålleberg har många sägner om sig af äldre och yngre data, hvilket gör att
fornvännen blickar upp mot detsamma med en viss vördnad för dess många minnen.
(Werner 1869, uppteckning 1).
Bild xx . Ålleberg från Borgen
Hilder Werners liknelse med ett skepp med kölen i vädret är inte så tokig, även om det kanske
inte är det första falbygdsbon tänker på. (Foto Roger Karlén)
När det gäller namnfrågan finns det kanske anledning att inte ta Werners tolkning
som självklar. Men att ”fornvännen blickar upp mot detsamma med en viss
8
vördnad” är lika giltigt då som nu. Ålleberg imponerar. Det drar blickarna till sig
vare sig det är ljusan dag, skymning eller solnedgång. Berget har alltid någon ny
sida att visa upp.
Ålleberg är ett vackert berg som lämnar få oberörda. Hilding Svensson beskriver
1933 bergets betydelse för Falköpingsborna. Också han vill se berget som den uppoch nedvända båten. Möjligen har han inspirerats av Werner i detta. Men det han
framför allt beskriver är ändå bergets dragningskraft.
När det söndagsflanerande Falköping ska ut på en riktig långpromenad bär det oftast
iväg till Ålleberg. Den där sänkan mellan skifferkullarna och ”klippet” har sett många
kaffekoksrökar stiga mot skyn, och hundrade falköpingsbarn ha där plockat inte bara
vårens första sippor utan även under kulna höstdagar skattat hasselbuskarna i
Saleby ängar på deras skörd. Och mångtusende vägfarande i gången tid och ny ha
haft sin färd förbi ”Ållebergs änne”, kring vars klippor sägen och tradition alltjämt
spinna sin underliga väv. Ingenstans i vårt land ligga så lättillgängliga forn- och
kulturminnen samlade så tätt hopade som kring Ålleberg. Med sin om en upp- och
nedvänd båt, med aktern i norr och fören åt söder, påminnande karakteristiska profil
har berget blivit det mest omtalade och mest sägenomspunna av västgötabergen, där
det nu höjer sig över Falbygden, lätt att överblicka och med vederhäftighet i sina
formationer. (Svensson 1933, uppteckning 3).
I Nordisk Familjebok från 1922 ges en ingående beskrivning av berget som avslutas
med den lite mustiga historien om när Ragnvald Knapphövde slogs ihjäl i Karleby.
En händelse som för övrigt prästen i Karleby-Slöta påminde vår egen kung om när
han var på Eriksgata 1974. Prosten Borg stoppade helt sonika Carl XVI Gustaf och
berättade om hur det gick till när Ragnvald Knaphöfde hade varit så stursk att han
inte tagit gisslan när han passerade Smålandsgränsen och fortsatte in i
Västergötland. Detta retade västgötarna så pass till vida att de helt sonika slog ihjäl
den stackars Ragnvald. Nordisk Familjebok från 1922 har följande upgifter att
lämna om detta
…Nordöst om Å. ligger Karleby, där västgötarna omkr. 1130 ihjälslogo Ragnvald
Knaphöfde, och där bortom vidtar Åsle mosse, som var skådeplatsen för ”slaget vid
Falköping”. (Nordisk Familjebok 1922, uppteckning 4).
Nordisk Familjebok är i övrigt noggrann i beskrivningen av berget, där också
uppgiften om en 73 hektar stor sjö ska finnas belägen.
Ålleberg, ett af de s. k. Västgötabergen, beläget s. ö. om Mösseberg inom Slöta socken
och sträckande sig öfver gränsen mot Karleby och Luttra socknar. Det tillhör Saleby
säteri. Berget, som är kalt och fristående uppstiger till 334 m. höjd ö. h. eller 110 m.
öfver Falbygdens slätt, består liksom Billingen af sandsten, alunskiffer, kalksten,
märgel, skiffer, och öfverst trapp … Krönet utgör en platå med starkt kuperade åkrar,
9
ängar, skogs- och betesmarker samt en omkr. 73 har stor sjö, den högst belägna i
Götaland, och tre dammar. Fordom bevuxet med vacker ekskog, utgjorde berget en
prydnad för Falbygden…(Nordisk Familjebok 1922, uppteckning 4).
I Nationalencyklopedins band 20, som kom ut 1996, har dessa delar av
beskrivningen tagits bort och kvar finns inget av vare sig historien eller sägnerna
kring berget.
Ålleberg, platåberg s.ö. om Falköping, Västergötland; 335 m ö.h. Berget består av
sedimentära bergarter överlagrade av ett diabastäcke, som har skyddat de
underliggande lagren mot erosion. På Å. finns en flygplats och en skola för segel- och
hängflyg. - Namnet (omkring 1325 Aldubiærgh) anses innehålla ordet ålla (fornsv.
alda) avlång fördjupning eller urgröpning, t.ex i ett berg, mm, syftande på en eller flera
fördjupningar i Å. (Nationalencyklopedin 1996, uppteckning 5).
Även om författarna till uppslagsverken inte längre förstår att värdera berget så är
det svårt att undgå bergets dragningskraft när man är i dess närhet. Ålleberg är en
bygdens prydnad som på ett självklart sätt kommit att fungera som källa till sagor,
sägner och mer eller mindre historiskt förankrade berättelser.
Ållebergs mytologiska funktion är sprunget ur dess monumentala placering i
bygden. Man kan blott stilla begrunda den betydelse berget hade för 5 300 år sedan
för gånggrifternas folk som valde just Falbygden att bygga den stora ansamlingen
av megalitiska byggnadsverk. Man kan också fundera över varför den magnifika
guldhalskragen från järnåldern kom att hamna under några stenblock i bergets
norra rasbrant. Frågorna är många och svaren få. Kanske är det just det som
fascinerar.
Bild xx. Gånggriften i Luttra
Ruinen efter den mest kända och avfotograferade av falbygdens gånggrifter, Luttra nr xxx
Naturkrafterna gör också sitt för att ge den mest magnifika koreografi åt det redan
så sällsamma berget. Upplevelsen av att sitta en sommarmorgon på berget och se
solen gå upp ovan de tidiga morgondimmorna i ett närmast overkligt landskap är
en stark upplevelse. Lika märkligt är när vinterns högtryck pressar ner den fuktiga
10
rimfrosten i ett disigt och kallt väder för att från krönet av Mösseberg kunna se
Ålleberg övre del skjuta upp ovan täcket av tjockt dis.
Dimmorna som lägger sig runt bergen har förklarats med att Ållemora är i färd med
att koka sina tvättgrytor. Och vem vet, varför skulle annars dimmorna ligga så täta
kring bergen. En annan märklig vädertyp är när de stora snösjoken vräker ner så
tätt att det inte går att se många meter framför sig. De som upplevt ett sådant
snöfall vet att det inte är några vanliga snöflingor utan riktiga flak större än
femkronor. Är det månne detta som gett upphov till berättelserna om att Ållemora
skakar sina dunbolster?
Nattetid är berget inte mindre fascinerande. I höstnätternas fullmåne blir bergets
krön en sällsam upplevelse. Det skulle inte förvåna om det mellan träden frigjordes
silhuetter av övande ryttare. För att inte tala om den vy som breder ut sig om man
tar sig upp på berget en månljus kväll för att se hela den nedanför liggande bygden
ligga vilande.
Ja, det är mycket som talar för att Hilder Werner 1869 har rätt i sin uppfattning att
Ålleberg gör skäl för epitetet Falbygdens prydnad.
11
Sägenuppteckningarna
1. Ett med kölen i vädret vändt skepp
Hilder Werner skriver 1869 i Västergötlands fornminnen ett avsnitt med rubriken ”Sägnen om
Ålleberg”. Han börjar med en inledande beskrivning av bygden och dess berg.
På hvilken sida man än nalkas den lilla staden Falköping, fängslas ovillkorligen blicken av
tvänne berg, Ålle- och Mösseberg, hvilka, lik fornverldens resar, höja sig öfver den kala, men
bördiga Falboslätten, hvars förnämsta prydnader de äro. På afstånd liknar Ålleberg ett med
kölen i vädret vändt skepp af storartade dimensioner. På detsamma växte fordom en präktig
ekskog, hvaraf namnet Ålleberg tros hafva uppkommit. Ålleberg har många sägner om sig af
äldre och yngre data, hvilket gör att fornvännen blickar upp mot detsamma med en viss
vördnad för dess många minnen.
2. Ålleberg - Falbygdens prydnad
Fredrik Berggren skriver 1894 under rubriken ”Ryttarne i Ålleberg” på sidan 9 i Från
Vestergötlands Bygder - hågkomster och kulturteckningar. Han inleder med att beskriva Ålleberg.
I södra delen af Falbygden , just där den i forna tider s k Söderfalan slutar mot sydväst, reser sig
ett enstaka taffelberg, med en höjd av 1.127 fot öfver havet, hvilket från urminnes tider burit
namnet Ålleberg. Det har blivit ansedt för Falbygdens prydnad och lärer fått sitt namn af den
ollonbärande ekskog, som fordom växte på bergets sluttningar.
3. Falköpingsborna och Ålleberg
Hilding Svensson skriver 1933 om Ålleberg i artikeln ”Vid Ållebergs änne” i
Falköpingstypografernas påsktidning.
När det söndagsflanerande Falköping ska ut på en riktig långpromenad bär det oftast iväg till
Ålleberg. Den där sänkan mellan skifferkullarna och ”klippet” har sett många kaffekoksrökar
stiga mot skyn, och hundrade falköpingsbarn ha där plockat inte bara vårens första sippor utan
även under kulna höstdagar skattat hasselbuskarna i Saleby ängar på deras skörd. Och
mångtusende vägfarande i gången tid och ny ha haft sin färd förbi ”Ållebergs änne”, kring vars
klippor sägen och tradition alltjämt spinna sin underliga väv. Ingenstans i vårt land ligga så
lättillgängliga forn- och kulturminnen samlade så tätt hopade som kring Ålleberg.
Med sin om en upp- och nedvänd båt, med aktern i norr och fören åt söder, påminnande
karakteristiska profil har berget blivit det mest omtalade och mest sägenomspunna av
västgötabergen, där det nu höjer sig över Falbygden, lätt att överblicka och med vederhäftighet
i sina formationer.
12
4. Fordom en prydnad för Falbygden
Under Ålleberg står följande att läsa i Nordisk familjebok band 33 från 1922.
Ålleberg, ett af de s. k. Västgötabergen, beläget s. ö. om Mösseberg inom Slöta socken och
sträckande sig öfver gränsen mot Karleby och Luttra socknar. Det tillhör Saleby säteri. Berget,
som är kalt och fristående uppstiger till 334 m. höjd ö. h. eller 110 m. öfver Falbygdens slätt,
består liksom Billingen af sandsten, alunskiffer, kalksten, märgel, skiffer, och öfverst trapp (se
fig.). Krönet utgör en platå med starkt kuperade åkrar, ängar, skogs- och betesmarker samt en
omkr. 73 har stor sjö, den högst belägna i Götaland, och tre dammar. Fordom bevuxet med
vacker ekskog, utgjorde berget en prydnad för Falbygden. Nordöst om Å. ligger Karleby, där
västgötarna omkr. 1130 ihjälslogo Ragnvald Knaphöfde, och där bortom vidtar Åsle mosse, som
var skådeplatsen för ”slaget vid Falköping”.
5. Segelflygskola
Under Ålleberg står följande att läsa i Nationalencyklopedin band 20 från 1996.
Ålleberg, platåberg s.ö. om Falköping, Västergötland; 335 m ö.h. Berget består av sedimentära
bergarter överlagrade av ett diabastäcke, som har skyddat de underliggande lagren mot
erosion. På Å. finns en flygplats och en skola för segel- och hängflyg. - Namnet (omkring 1325
Aldubiærgh) anses innehålla ordet ålla (fornsv. alda) avlång fördjupning eller urgröpning, t.ex i
ett berg, mm, syftande på en eller flera fördjupningar i Å.
6. Olger Dansk och Turken
Erik Sandberg citerar prosten Thure L Ljunggrens beskrivningar över Slöta och Karleby
socknar från 1784 i ”Sägner om Ålleberg”, Falbygden, nr 11, Falbygdens Hembygds- och
Fornminnesförening, sid 74.
Till Historiska och orimmeliga Sägner bland Allmogen hörer: Att i Olleberg sitter än idag den
rygtbare Olger Dansk med ett Cavalleri till 2000 man på hvita Hästar. Gubben sitter vid ett
stenbord och sofver, och hans skägg har redan vuxit honom genom Bordet, och skall han åter
vakna en tid då Turken faller in i Christenheten: Då skall han rycka ut med sitt Cavalleri och
utgjuta så mycket Turkablod, att hans Ryttare skola vada däruti öfver stöfvelkragarne. Efter
denna expedito cruciata troppar han in uti Olleberg med sina Esqvadroner och njuter en ärofull
hvila.
7. Holger Danske i Ålleberg
Sandberg (1956) återger Ljunggren (1784) som beskrivit Olger Dansk lokaliserad till
Ålleberg. Sandberg kommenterar
Märkligt är, att i denna typiska Barbarossa-sägen finna den danske nationalhjälten Holger
Danske, ursprungligen hemmahörande i de franska riddarvisorna, här i Ålleberg göra samma
vakttjänst som i ett flertal danska ”Bakker eller Huler”. Men kanske är det så, att folktron ansett
honom vara den, som i slaget på Nyckelängarna i Åsle 1389 ledde de svenska och danska
trupperna till seger över Albrekt av Mecklenburg.
13
8. Många sagor och spökelser
A A Afzelius skriver 1843 i Swenska folkets Sago-häfvder, del V, på sidan 48 om sägnerna hos
lantfolket i Falbygden i samband med att han berättar om slaget vid Falköping 1389.
Ibland landtfolket i Fahlbygden, där slaget stod, äro sägner qwar om de tyska riddarnes
guldblänkande härbonad; och efter folk, som färdats nattetid mellan Karlaby och Fahlköping
stora wägen fram öfver Ållebergsända och Nyckelängarna, förtäljas många sagor och spökelser
af krigsfolk och guldhjelmsriddare, som wisat sig på ängen, särdeles mot stundande krig och
ofrid i landet.
9. Många sägner om berget
Berggren skriver 1894 i Från Vestergötlands Bygder - hågkomster och kulturteckningar. Han
inleder med att beskriva Ålleberg, därefter följer en beskrivning av sägnerna kring berget.
Om detta berg gå i orten många sägner om bergtagningar, jättekvinnor och bergatroll, såsom t
ex sagan om trollet och de tolf riddarne m fl, men allmännast är sägnen om de under striden
mellan konung Albrecht och drottning Margareta bergtagne ryttarne. Författaren, som i sin
barndom vistades några år i närheten af berget och då flera gånger besökte detsamma, hörde
där i orten tvänne, något olika, berättelser om ryttarna i Ålleberg.
10. I Himmelsberget likasum Ålleberg
ULMA 111:347, Uppsala Landsmålsarkiv, Uppsala, innehåller en uppteckning
landsmålsalfabet där det står angivet ”uppteck. Hj. Alner, 1900, N. Lundby, Vgl”.
på
Inne i Himmelsberget legger hä ett regemente å söver likasum i Ålleberg änna te Sverget
kommer i fara.
11. En av traditionen vårdad skön sagodräkt
Ida Henrici skriver 1904 under rubriken ”Sägner om Ålleberg” i Västergötlands
Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5 där hon gör en genomgång av sägenmaterialet.
Sedan århundraden har Ålleberg varit föremål för det kringboende folkets diktande fantasi.
Hedniskt religiösa föreställningar och historiska händelser ha sammanväfvts till en underlig,
ofta poetiskt skön sagodrägt, som af traditionen vårdats och - tack vare den för folket
egendomliga naiva realismen - så småningom öfverflyttats från diktens till verklighetens värld.
Att dessa sägner från en urgammal kulturbygd som Falbygden äga kulturhistorisk betydelse,
kan näppeligen bestridas. På grund häraf bör det ock vara öfverensstämmande med denna
tidskrifts uppgift, då här nedan meddelas några af dessa ”Ållebergssägner”, som i viss mening
ännu ”lefva på folkets mun”, ehuruväl de måste sägas tillhöra ”ett utdöende slägte”.
14
12. Riddarsägnernas ursprung
Lampa skriver 1904 under rubriken ”Tillägg till sägnerna om Ålleberg” i Västergötlands
Fornminnesförenings Tidskrift II: 4-5 om de i berget sovande krigarna.
Den sista af ofvan meddelade sägner (Jfr framställningen af Ållebergssägnerna hos C. J.
Ljungström, Vartofta härad och staden Falköping) utgör för vårt lands vidkommande det
fullödigaste uttrycket för en i många länder utbredd folktro som till föremål har inne i berget
sofvande krigare eller ock en nationalhjälte, som en gång skall framstå såsom sitt folks befriare.
Till olika personer, historiska eller icke, har en sådan föreställning blifvit knuten, så i Tyskland
till Karl den store, till Fredrik Barbarossa (egentligen Fredrik II) inne i Kyffhäusserberget och i
Danmark till den mystiske Holger Danske (ursprungligen hjälten i en fransk riddarroman). I
dessa sägner ingå olika drag. Så känner man, huru föreställlningen om rikets befrielse i dess
yttersta fara genom en mäktig härskare, som icke på vanligt sätt var försvunnen genom döden,
under medeltiden var gängse på flera håll. Och i öfrigt innehålla sägnerna en mytisk kärna, i
det de utgå från den allmänna folktron om den ensamme, inne i högen kvarlefvande jätten eller
om bergakungen med sitt folk, slutligen den högre mytologiska uppfattningen om Oden och
kämparna i Valhall. En i mera utbildadt skick framträdande sägen om Ållebergsriddarna här
efter; dock hvilar den i enskildheter icke på rent folklig grund. Vi finna här ett försök att äfven i
Sverige sätta en känd historisk personlighet i samband med dessa föreställningar. Numera
synes denna berättelses hjälte, herren till Fårdala Johan Lilliehöök, lika utmärkt som krigare och
människa, helt och hållet ha försvunnit ur folkets minne. - Det kan tilläggas, att
folkföreställningen stundom låter Karl XII föra regementet i berget, och att ännu i senare tid
bergporten setts öppnad för att insläppa fallna krigare.
13. Myter och sagor i förvandling
Hugo Jungner gör i sin avhandling från 1922 Gudinnan Frigg och Als härad - en studie i
Västergötlands religions- språk- och bebyggelsehistoria en omfattande genomgång där Ålleberg
och dess mytologiska roll omnämns på många håll.
Var Ålleberg, såsom jag sökt visa, redan före vår tideräknings början ett ”heligt berg”, så har
med all sannolikhet denna uppfattning icke sedan under hednisk tid utplånats. Men så väl
småningom skeende förändringar i tänkesätt som framför allt den inträngande Odinstron torde
ha förvandlat den till Ålleberg knutna myt- och sagokretsen. Något av det man tycker sig
skönja om Ållebergs religiösa betydelse under hednisk tid - säkerligen mest avspegling av
förhållanden under folkvandrings- och vikingatid - skall här framläggas.
14. Om jordälven
Jungner gör i sin ovan nämnda avhandling från 1922 en omfattande genomgång där
Ålleberg och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver på sidorna 314-315
under rubriken ”Ålleberg och jordälven” med underrubriken ”Ett västgötskt Sökkvabekkr”
om jordälven.
Uppenbarligen har Jordälven i folktron övernaturliga proportioner. Sambandet mellan
Jordälven å ena sidan hennes mera ofarliga efterföljare Lokakällan samt å den andra
Helveteskärren förstärker intrycket, att sägnerna om vattenflödet vid Ålleberg ha ett mytiskt
ursprung. Namn som Helveteskärret äro icke sällsynta i Sydsverige…I en omgivning med
uppenbara kultminnen finnas vid Hasselberget i Floby sn Helveteshålorna. Lundberg 1920
anser därför, att platser med dylikt namn ansetts som tillhåll för troll…i ett Helveteskärr å Dal
nattetid dansande och skriande barn med röda mössor och käppar i händerna brukar visa sig.
Man har i danska namn som Helvedes Kedel, Palus Lethalis (Saxo) sett minnen av hedniska
15
offerplatser…Ur minnen av offer (offrade människor som spöka) kan naturligtvis
föreställningen om troll…Meningen är tydligen, att fienderna vigas till underjordiska
makter…Det är då ganska märkligt, att även Helveteskärret i Åsle sn sättes i samband med en
blodig strid. Vid Åsle sammandrabbade Albrekts och Margaretas trupper. ”Strax nedanför
Nyckelängarna är ett litet kärr, kalladt Helvetes-kärret, som på den dagen lärer haft ett rysligt
utseende” (Lindskog, Beskrifn. 3, 1814, s. 82). Motsatsen mellan Ålleberg och Helvetskärret är i
sägnerna uppenbar. De räddande guldhjelmsriddarne komma från samma Ålleberg, som
brukar såsom ett Valhall mottaga de stupade svenske. Men fienderna bli enligt folktron
nedstörtade i ett kärr, vars namnförbindelse med Hel mycket väl kan vara av urgammalt
datum.
Sägenförbindelsen mellan Lokakällan och Helveteskärret stärker den ovan framställda
meningen, att källan icke uteslutande har sin ryktbarhet genom det i dess närhet begångna mordet
och förekomsten av ett stenvarp. Sannolikt har här varit en gammal offerplats.
Det skulle vara av stort intresse att veta, vilken utbredning en sådan föreställning som den
om Jordälven vid Ålleberg har. Från ett par platser ej alltför långt från Ålleberg känner jag
liknande föreställningar. Därtill har föreställningen om Jordälven - även om namnet ej
förekommer - tydligen funnits i Smedtofta, Levene sn, Viste hd (Jungner nämner i en not att
gamla män, födda i början av 1700-talet, berättat ”att vattnet skolat så grufveligen uppsvallat,
att Byemännen varit nödsakade att samla alla bolstrar de egde, för att dermed tillstoppa hålan,
på det intet hela Byen skulle förstöras af vatten”/min anm RK).
15. De bottenlösa sjöarna på berget
Jungner skriver 1922 i sin avhandling under rubriken ”Ålleberg och Jordälven” med
underrubriken ”Ett västgötskt Sökkvabekkr” på sidan 316
På Ållebergs platå finnas några små sjöar; om dem se S. N. Fridéns artikel - jämte illustrationer i
Sv. Dagbladet 19/10 1919 (huvudstadsuppl.). Omedelbart ovanför Saleby egendom ligga ett
par sammanhängande sjöar med ringa djup och dyiga stränder men ej alltför obetydlig, efter
årstiderna åtskilligt växlande, ytvidd. Fridén anger ytvidden till c:a tre hektar och säger, att
denna Götalands högst belägna sjö (344 m. ö. h.) användes även till rodd- och fisketurer. Dess
rudor upphämtas skickligt av de på Ålleberg häckande hägrarna. I augusti 1920 var den västra
sjön omkr. 75 m, den östra omkr. 100 m. i längd. De skola icke gärna torka ; fantasin har mycket
sysslat med dybottnens outgrundliga djup. En gång sjönk här en ko så djupt, att ”man icke
kunde känna henne med brandstakar”.
16. Ett västgötskt Sökkvabekkr
Jungner skriver 1922 i sin avhandling under rubriken ”Ålleberg och Jordälven” med
underrubriken ”Ett västgötskt Sökkvabekkr” på sidan 316-317
Ålleberg visar oss alltså följande på folktro och verklighet vilande bild. I berget finnas vida salar,
dit tappre döde samlas till sin hövding för att bida en avgörande strid. Därinne bor också en
kvinna (”Ållemora”, ”Ålla” osv.) nära förbunden med traktens andeväsen. Genom berget
brusar en mäktig älv. Över bergsalarna finnas sjöar, vilkas djup ingen så noga pejlat. Då
Ålleberg tillhör ett område med ovanligt säkert betygad Frigg-kult och då vissa föreställningar
om de döda i berget ha en tydlig likhet med Eddornas skildring av livet i Valhall…Genom sin
boning Fensalir synes ju också Frigg ha direkt förbindelse med kärrvatten. Sökkvabekkr är
troligen en underjordisk lokalitet av ungefär den karaktär, som folkföreställningen skapat i
Ålleberg.
17. Ett västgötskt Valhall
16
Jungner gör i sin avhandling från 1922 en omfattande genomgång där Ålleberg och dess
mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver under rubriken ”Ålleberg ett
dödsberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Valhall”på sidorna 311-312
Nu är visserligen sagan om den i berget sovande räddaren vida spridd över världen (Mogk,
Myth. S 257f; S. Lampa i Vgls FT 2, 4-5, s 156). Men sägnerna om Ålleberg innehålla mera. I
berättelsen hur man i månskenet såg de stupade svenska krigarna rida in i berget, ligger ett
omisskänneligt drag av Valhallstro. Med rätta synes mig Hellqvist ställa sig skeptisk till Neckels
åsikt om Valhallstrons uppkomst och hänvisa till de svenska berg, som bära namnet Valhall
eller liknande. Om dessa namn se Sjöborg; Inledn till Kännedom af Fädernelandets
Antiquiteter, s. 216f; Lindskog, Beskrifn. 5, 1816, s. 245; Rietz, s. 789; Mogk, Myth, s. 258, 339f
och senast Hellquist i Ark. 32, s. 337 n. 1. Utom de i anförda arbeten omtalade bergen i
Kyrkhults socken, Blek. (Ark 21, s 139) Hellaryds sn, Blek. Kylingareds sn, Vgl (Vale-hall på
Halleberg hör näppeligen hit), finnes ett Valhall (i folkmun Válhal) vid St. Hulsjön i Kinna sn,
Vgl. En i sjön utskjutande bergknalle stupar här brant ned: man har knappast anledning tro, att
namnet givits i sen tid av herrskapet på herrgården Eskilsred. Det är av vikt, att ett par eller tre
av dessa Valhall finnas i Vgl. En intressant folksägen från Dal synes ock visa, att i rent folklig
tradition ordet hall i Sydsverige till sen tid levat kvar i betydelsen ”uppehållsställe för
övernaturliga väsen”.
Att Odin ställts i förbindelse med stenar, torde framgå ej blott av sådana namn som ”Odins
flisor”, en bekant fornminnesgrupp (O. Almgren, Sv fasta fornlämningar, s. 53), och ”Skams
sten”. Ur samma rötter i folktron växte sägnen om Sveigder, som ”hljóp i steininn”, när han
”vildi Ódin hitta” (Yngl. S, k. 12).
Enligt västgötsk folktro ha de tappre efter döden samlats i Ålleberg för att vara redo till den
avgörande dagen. När så mycket av denna tro levat kvar till våra dagar, har man all annledning
att förmoda, att Ålleberg redan under hednisk tid var ett dödsberg, ett primitivt Valhall. Att just
Ålleberg fått denna betydelse torde till en del bero därpå, att berget redan mycket tidigt, före
vår tideräknings början, var ett centrum för kult av den gudinna Frigg, som blev Odins
dyrbaraste byte i ”vanakringet” och som han vid sin sida gjorde till den förnämsta asynjan i ett
himmelskt och allt mer strålande Valhall. Enligt Muchs tolkning kunde Friggs ställning såsom
Fjorgyns maer innebära, att hon var berggudens maka: Fjorgynn, got. Fairguneis, och Fjorgyn, got.
Fairgunni, skulle kunna vara beteckningar på ”bergguden” och ”berggudinnan” (Der germ,
Himmelsgott, s 205f.). Före Odin torde Frigg ha i Ålleberg mottagit de döda (Jfr Mogk i Hoops
Reallex. 2, s. 102). De i Ålleberg sovande riddarne äga också ett visst samband med det väldiga
legendträdet ”om de sju sovarne”. Se märkliga paralleller hos Rydberg, Undersökn. I, s. 529ff.;
jfr v. Friesen, Fv. 1919, s. 124ff. De i dödsberget sovande kämparne, som skola vakna till en
avgörande kamp, erbjuda ju ock en viss likhet med vegetationsgudinnan, som slumrar i
vintersömnen (jfr ZfdA 30, s. 226).
18. Landskapets mest kända sägen
Johan Götlind skriver 1926 i Saga, Sägen och Folkliv i Västergötland inledningsvis i sin
sammanställning av 305 sägner och berättelser från Västergötland under rubriken ”Andliga
fornminnen” om Ållebergs Ryttare.
En stor del av dessa uppteckningar, som här i urval lägges inför allmänheten, äro gjorda på det
sätt, att upptecknaren ord för ord återgett, vad de gamla berättat. Ur vissa synpunkter blir
berättelsen på så vis ofullständig och ibland avbruten med en mängd inskott och utvikningar. I
gengäld får man en oförmedlad, mera trogen form, som lämnar rika tillfällen till intressanta
iakttagelser och ofta ger en fläkt av verkligt allmogeliv och av allmogens sätt att tänka, känna
och berätta.
Innehållet i dessa berättelser skall synas mången obetydligt. Men får man klart för sig, att de
ofta innehålla andliga fornminnen från tider, som ligga långt bakom våra första, historiska
källor, ja, ibland till och med ger oss stenåldersfolkets syn på tingen, ser man saken annorlunda.
Då förstår man, att de kunna vara kulturdokument av högt värde. Många av dessa sagor och
17
sägner återfinnas hos vitt skilda folkslag och från vitt skilda tider. Den sägen, som i en
västgötsk uppteckning berättas om en riksdagsman Hjälmgren i Borgstena socken i Vedens
härad återfinnes - om ock i något förändrad form hos Homer många hundra år före Kristus och
berättas ha hänt Odyssevs. Kanske var motivet redan gammalt, när Homer tog upp det ur
folkmun. Ty att det härvidlag ligger en gammal folklig vandringssägen bakom, har forskningen
länge varit på det klara med.
Och sådana vanliga sägner som trollens våldgästning nattetid eller sjömännen som fastnade
i ett beckhav återfinna i t. ex. indiska sagosamlingar, ett förhållande som är välbekant för varje
sago- och sägenforskare. Berättelsen om Ållebergs ryttare, kanske landskapets mest kända
sägen, återfinnes inte bara knuten till flera andra berg i Västergötland utan berättas även om
flera andra orter och personer ute i Europa. I Danmark är en liknande sägen knuten till Holger
Danske, i Tyskland till Karl den store och Fredrik Barbarossa.
Götlind tillägger avslutningsvis att Ållebergs ryttare den mest kända motivkretsen av alla
västgötska sägengrupper. Mångfaldiga gånger har liknande eller mindre avvikande
uppteckningar publicerats, där han nämner Ljungström, Berggren, Henrici, Lampa,
Falköping Förr och Nu m fl.
19. Sägnerna kring Ållebergs änne
Hilding Svensson skriver 1933 om
Falköpingstypografernas påsktidning.
sägnerna
kring
Ålleberg
i
en
artikel
i
Det är inte alls märkvärdigt, att sägnen om de sovande ryttarna blivit lokaliserad till detta berg.
Det är en vandringssägen, som uppträder hos de flesta germanska folk. I Danmark sitter Holger
Dansk där nere djupt i källarvalven under Kronborgs slott och bidar den dag, då Danmark är
bäst i behov av honom och hans män, och i Tyskland väntar kejsar Fredrik Barbarossa därinne i
sin bergasal, att en ännu värre nödtid kommer än den landet nu genomgår och genomgått.
Varför skulle inte då drottning Margaretas segrande ryttare 1389 i västgötarnas gamla
sägenberg få bida Sveriges ödestimma?
20. Många märkvärdiga ting
Hilding Svensson har gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i maskinskriven
form på Falbygdens muséum. Sagesmannen kommer från en liten stuga nära Viken.
Svensson skriver
Vilken falköpingspojke har ej varit vid ”Ållebergs änne”, och den som inte varit där, bör gå dit
med det allra snaraste, ty där finns både mångahanda att titta på och mycket att lyssna till, om
du söker upp någon, som kan berätta därom.
Här ska nu inte talas om raset, som skedde där julen 1928, ty om det har så många andra
skrivit, och ej heller ämna vi skildra naturen eller utsikten, utan låt oss i stället höra efter vad de
gamla har att berätta om allt det underliga och konstiga, som håller till där bland stenarna och
stupen. Där sova icke blott ”Ållebergs ryttare” sin månghundraåriga sömn, inne i bergssalarna,
utan mycket annat trolltyg driver där sitt spel kring klipporna, och där har skett så många
märkvärdiga ting, som ingen kan förstå sig på, och som man icke heller bör fundera över. Att
allt detta har hänt är nu alldeles visst och sant, om man får tro de gamla, som bo i
karlebygårdarna eller på Viken. Den allra bästa berättaren har (bott) just i en liten stuga nära
sistnämnda gård, och det är efter honom följande huvudsakligen skall återgivas.
Berget är ihåligt, men det är svårt att finna ingången, fast många försökt. Troligen har här
förr i tiden funnits en grotta e. d., vars mynning rasat igen, ty uppgifterna äro samstämmiga och
traditionerna härom skulle inte annars vara så samstämmiga. Det nya raset är nog ej det första.
18
21. Det sägenomspunna Ålleberg
Erik Sandberg skriver 1956 om ”Sägner om Ålleberg” i Falbygden, nr 11, Falbygdens
Hembygds- och Fornminnesförenings Årsskrift på sidan 73
Intet annat av våra västgötaberg har varit så omspunnet av sägner som Ålleberg. Hit ha
västgötarna förlagt sitt Valhall, där guldsmidda kämpar i tusental sova sin månghundraåriga
sömn för att en gång, då fosterlandet står i fara, rycka ut till dess räddning. Här finnas också
”bergatroll”, av vilka det förnämsta är gumman Ålla eller Ållemora. När dimmolnen hänga
tunga över bergets hjässa, säger man än idag, att ”Ålla bryggar”. Här finnas ”förborgade
trädgårdar”, och i bergets inre brusar ”jordälven”, vilken som en förhärjande flod kan bryta
fram, om man råkar gräva för djupt någonstans vid bergets fot.
22. Helveteskärr och nordläge
Gösta Kellerman skriver i 1958 i Västgötsk Forntro och Folktro, kapitel 3, med underrubriken
”Vattnet och dess makter” om offergåvor i mossar, eller f d sjöar, som han menar kan dateras
ända tillbaka till yngre stenåldern. Han nämner den romerske historieskrivare Tacitus´
uppgift att germanerna straffade vissa brott genom dränkning i kärr. Han menar att detta
kan ha handlat om ett överlämnande och en offergåva. Endera för att rädda andra,
människor och husdjur, eller också som ett rent äringsoffer för god växtkraft.
Ett parallellt fall är den i en mosse på Gerumsberget funna bronsåldersmanteln. Den anses ha
offrats av segraren i en tvekamp (Beckman: Äldre Västgötalagen sid 56). Genomborrad som den
är av ett flertal svärdshugg och dolkstick, torde manteln ha tillhört den besegrade
(illgärningsmannen?) sålunda symboliskt överlämnats i mossens (bergets eller himlamaktens)
våld.
Kärret som ofärdsplats har aktualiserats genom debatten om Helveteskärret i Åsle. Samma
förled, Helvetes-, har en sjö i Lundby, en mad i Bolum och några enligt folktron bottenlösa
hålor i Floby (Jungner: Gudinnan Frigg, sid 314). Helveteskärret i Åsle har ett speciellt intresse,
emedan det ligger i närheten av det slagfält, där drottning Margareta besegrade kung Albrekt.
Det har också förbundits med de messianska vandringssägner, som handlat om det närbelägna
Ålleberg och dess ”guldhjälmsriddare”. De är belagda så tidigt som på 1600-talet i en sägen om
den i trettioåriga kriget stupade Johan Lilliehöök till Fårdala (VFT II, sid 157). Enligt folktron
störtas fienderna till Ållebergs guldhjälmsriddare ned i ett kärr , ”vars namnförbindelse med
Hel mycket väl kan vara av urgammalt datum” (Jungner). Så mycket är i alla fall sannolikt, att
namnet Helveteskärret är äldre än sägenbildningen kring slaget vid Åsle. Ty i själva verket är
det i den betydligt större Åsle mosse man funnit lämningar efter kung Albrekts ryttare. Ändå
har folktron förbundit Helveteskärret med Ållebergssägnerna. Anledningen bör vara dess
namn. Motivkomplexet med Ållebergs guldhjälmsriddare och Helveteskärret som ofärdskärr
för fienderna har rimligen sin bakgrund i medeltidens dualistisk-eskatologiska historiesyn. I en
anarkisk och upprörd tid, dessutom präglad av digerdödens psykiska efterverkningar och av
birgittinsk förkunnelse, kunde drottning Margareta stå som gudsfredens och rättfärdighetens
förkämpe gentemot den gudlöse tyrannen Albrekt. Den första fredstidens förhoppningar
gäckades, och det messianska framtidshoppet tvangs ”gå under jorden”, dvs in i
guldhjälmsriddarnas berg.
Enligt en teori skall namnen Helveteskärret liksom Helvetesmaden i Bolum, kvarteret
Helvetet vid Stockholms Storkyrka och Helleviksgården samt Helleviksgatan i Skara bero på
deras nordläge i förhållande till kyrkan eller byn (Sandberg i Några bidrag till Falbygdens
historia, s 36 och samme forskares skrift Helleviksgården och Helleviksgatan i Skara där s. 13
citerad litteratur). Eddadikten Voluspa antyder, vad fornnordisk folktro föreställde sig om de
makter, som huserade i norr, den skräckfyllt farliga obygden norr om människornas bygd: ”En
sal såg hon stånda från solen fjärran…och åt norr vetter dörren…Där såg hon i strida strömmar
vada menedsmän och för mord fredlösa och den en annans hustru hemligt lockar. Där sög
19
Nidhögg de dödas kroppar, vargen slet kämpar.” Man kan härmed jämföra vissa forngravars sydnordliga orientering och den länge rådande tron, att kyrkogårdens nordsida var en plats för
ofärdsmänniskor (se Ahnlund: Norr om kyrkan, Svensk sägen och hävd). Men om också
nordläge kan ha gjort ett kärr särskilt ofärdsdigert, bör dock även kärr med annat läge kunnat
ha betraktats som ”ofredskärr”…
23. Sägner om sovande kungar och krigshärar
I antologin Nordsägner som redigerats av Bengt af Klintberg 1983 har ett antal sägner samlats
från de nordiska länderna. Från Danmark finns sägnen om Holger Danske under Kronborg
som uppges komma från Själland, Helsingör I en kommentar på sid 141 skriver Klintberg
HOLGER DANSKE UNDER KRONBORG. Thiele 1968 bd 1 sid 23. Sägnen har sin
motsvarighet i många a Europas länder, där man har berättat om en sovande kung eller
krigshär, som väntar i ett berg på att träda ut och bistå landet när det befinner sig i fara. På
grund av sitt innehåll har den varit särskilt populär i tider med starkt nationella strömningar. I
Sverige motsvaras Holger Danske-sägnen av den västgötska sägnen om de sovande ryttarna i
Ålleberg. Utanför Norden kan man särskilt lägga märke till de tyska sägnerna om Karl den
store, Friedrich Barbarossa och kejsar Fredrik II. Slutmotivet med järnstången är i övriga
Norden särskilt spritt i förbindelse med en sägen om en jätte på en ö, som får besök av
vinddrivna sjömän. (Christiansen 5010). - L. Pio, Sagnet om Holger Danske, dets Udbredelse og
Forhold til Mythologien; H. F. Feilberg, Holger Danske og Antikrist. Danske Studier 1920, sid 97 125. Hänvisningar till den tyskspråkiga litteraturen ges i L. Petzoldt, Historische Sagen, II, 1977,
sid 273. Sägnen i irisk tradition behandlas i Béaloideas, vol. 42-44, 1974-76, sid 213-308.
24. Berget med sovande krigsmän
Ebbe Schön skriver 1986 i Älvor, vättar och andra väsen under kapitelrubriken på sidan 30
”Ingen ro i graven” om Ållebergs ryttare. Han återger berättelserna kring Ålleberg med
utgångspunkten ”ytterligare ett exempel på kollektivt uppträdande spöken”.
Inne i Ålleberg i Västergötland finns enligt traditionen en här av sovande krigsmän, det är
ryttare som har legat där i många hundra år. De ofredar ingen om de får vara ostörda, men om
någon sjunger eller ropar högt i närheten av berget kan en eller annan av krigarna vakna och
komma ut.
25. Den sovande hären i berget
Bengt af Klintberg skriver 1986 i Svenska folksägner på sidan 351 i en notanmärkning till
uppteckningen ”De sovande ryttarna i Ålleberg” i sitt urval av svenska folksägner.
Den kända sägnen om den sovande hären i berget har i Sverige ortfästs till Ålleberg. Den har
sannolikt nått Sverige från tysk tradition. I en handskrift från 1700-talet återgiven av Rääf (Ydre
I sid 92-93), utspelas sägenhandlingen i en skog mellan Östergötland och Småland.
26. Vilka är ryttarna
Ebbe Schön skriver 1986 i Älvor, vättar och andra väsen under kapitelrubriken ”Ingen ro i
graven” på sidorna 30-32 om Ållebergs ryttare. Han återger berättelserna kring Ålleberg med
utgångspunkten ”ytterligare ett exempel på kollektivt uppträdande spöken”.
20
Det är många som har fått lära känna Ållebergs ryttare…Vilka ryttarna är finns det delade
meningar om. Några anser att det är stupade krigare från slaget vid Ålleberg 1389. Drottning
Margareta, som segrade i slaget, skall efteråt ha tagit ett fjäderbolster och skakat det med orden:
”Bli häst å kär
å varenda fjär”.
På det sättet kom Ållebergs ryttare till, säger man. Men det finns även en annan teori. En knekt
från trettioåriga kriget lär enligt vad som uppges av Paul Aineström ha berättat så här för en
präst som hette Olaus Rhyzelius och som noterade uppgifterna i kyrkoboken: ”Efter slaget vid
Breitenfeld (1631) blev det vid solnedgången liksom ett töcken eller älvdans, di kallar, och då
såg vi huru Johan Lilliehöök och hans bussar som fallit satt upp och gav sig mot norr ut i
brinnande galopp så marken skalv under hästhovarna.” Hemma såg knektens systerson samma
kväll i månskenet hur dessa ryttare red in i Ålleberg för att förenas med sina förfäder. Det bör
nämnas att danskarna har en liknande sägen. Den gäller dock endast en enda spökkämpe, men
han är desto starkare och mäktigare. Under Kronborgs slott ligger nämligen den väldige Holger
Danske, och den dag som Danmark kommer i verklig fara skall han stiga upp och rädda sina
landsmän, precis som Ållebergs ryttare.
27. Ålle och Tofva
I Falköping Förr och Nu från 1910 återges på sidorna 289-291 berättelsen om Lill-Ålle och
Tova. Ålle var en smed som bodde inne i Ålleberg. Ungkarl var han och ansträngde sig för
att få den vackra Tova att flytta till honom. Men Tova ställer allt högre krav trots att Ålle
anstränger sig för att göra henne till viljes. Till slut avtar kärleken och Tova förlorar sin glans.
Ålle förblir ungkarl i väntan på den som kan ta livet för vad det är.
Det säges, att Kärleken är blind och att det är han också, men börjar han att se då ser han bättre
och med bättre uppfattning än någon annan. Därav kommer det sig, att småsmeden, som bor
någonstans inne i Ålleberg, Lill-Ålle heter han, är ungkarl än idag, fast han lefvat i flera tusen
år. Men kär det hade han varit, han som en ann´, och det med besked ändå. Se i Tofarp där i
Göteved bodde en småkvinna, Tofva hette hon, och hon var så däjelig att skåda, tyckte Ålle.
Och hon var inte oäfven heller - bruna nästan svarta ögon, korpsvart hår, inbjudande läppar,
liten morsk uppnäsa, rund haka, bländhvita tänder, rosiga kinder och svällande barn. Hon var
bara ung då. Men äfven småkvinnor kunna ha sina sidor, vara lynniga och ”eraka”, och se det
var Tofva.
Men Ålle hade blickat djupt in i hennes ögon och hela hennes gestalt hade bränt sig fast i
hans inre, och natt och dag såg han och tänkte endast på henne. Så gaf han sig iväg till Tofarp,
för att få träffa och tala vid henne. Det var inte så lätt för Ålle att taga sig fram; friarestråten kan
vara villsam och krånglig nog, och inte så jämn och rak, som kanske mången tror. Under många
funderingar kom han emellertid till Tofarp och Tofva var hemma.
- Jag har kommit hit för att fråga dig, om du inte skulle vilja komma hem till mitt, började
Ålle.
- Hvad menar du med det? frågade Tofva.
- Jag menar - hm - du kunde ju se hur jag har det.
- Jag förstår! Om ett par dagar hälsar jag på hos dig.
Ålle fick brådt, kan tänka, att göra det fint och putsadt. All hvad han ägde af koppar och tenn,
som han själf hade smidt och sirat, plockade han fram och hängde på väggen så, att det skulle
falla i ögonen. Mjöd och kirsedrank bryggde han, fisk metade han i Sjötorpssjön och en tjäder
fångade han uppe på berget. Elfvorna där ner på ängen hade spunnit garn och virkat en snöhvit
duk, som de skänkt honom, och den lade han på bordet, som var dukadt för middagsmål.
- Du är mer än välkommen! bjöd Ålle, då Tofva steg in.
Tofva såg sig omkring, satte sid vid bordet och smakade på fisken, tjädern, mjödet och
kirsedranken. Så steg hon upp och granskade de blankskurade koppar- och tennkärlen.
21
- Du har ju icke smidt en kedja, icke ett armband, icke ens så mycket som ett par örhängen af
silver. Icke en droppe mjölk, icke ett äpple har du på bordet. Till frukost hade varit något så när,
men till middag… Nej! Kom igen en annan gång, utbrast hon helt spotskt, och så gick hon.
Ålle smidde i tusen år både kedjor, armband och örhängen af glänsande silver. Så hackade
han upp en bit i bergsluttningen mot öster och där planterade han bärbuskar och äppelträd, och
en get skaffade han sig också. Nu hängde han upp kedjorna, armbanden och örhängena, som
täckte nära halfva väggen, dukade åter bordet och på detta fanns både mjölk, bär och äpplen.
Och så gick han åstad till Tofva och vad henne komma, för att se hur han hade det.
- Jag skall komma, lofvade Tofva.
Och hon kom, såg sig omkring, smakade på rätterna och granskade silfversakerna.
- Guld bör det vara och inte silfver, och nog hade jag tänkt att du skulle ha vin eller
åtminstone drufvor på bordet. Till kvällsmål hade väl detta varit något så när, men till
middag…Nej! kom igen en annan gång, sade hon helt spotskt, och så gick hon.
Åter smidde Ålle i tusen år, men nu av lysande guld. Och drufvor odlade han och bryggde
glödande vin. Han hängde upp både koppar, tenn, silfver och guld på väggen så, att denna var
nära full. Bordet dukade han och så bad han Tofva komma för att se, hur han hade det.
- Jag skall komma, lofvade Tofva.
Och hon kom, såg sig omkring, smakade på rätterna, drack af vinet och granskade det, som
var uppsatt på väggen.
- Åhja! nu kan det gå något så när an, men diamanter hade du kunnat sätta åtminstone i
örhängen, utlät hon sig.
Men då såg Ålle upp på Tofva och nu först märkte han - han hade i ett ögonblick fått sin syn
igen -, att Tofvas ögon mistat sin glans, att håret blifvit grått, munnen sjunkit in, näsan och
hakan blifvit spetsiga, att de hvita tänderna voro borta eller rostbruna, att kinderna ej längre
buro rosor och att hennes barm icke mera var fyllig och rund.
- Jaså, ”det kan gå något så när an”, menar du, men nu menar jag att det går mycket väl an
att lefva dig förutan! Utbrast Ålle, med skärpa i tonen.
Men nu, må tro, blef det ett annat ljud i skällan.
- Inte menade jag något illa, och nog är jag nöjd! förklarade Tofva och ville taga Ålle i famn.
Men Ålle drog sig undan.
- Det där hade du kunnat säga och velat göra för tvåtusen år sedan. Nu kan det kvitta! sade
han.
Och Tofva var ledsen, när hon gick denna gång.
Men Ålle han lefver ungkarl, som sagdt är. Och han lär inte komma att gifta sig häller förr,
än då han funnit någon, som är nöjd med koppar och tenn och är villig att hjälpa till med
smidet af silfver- och guld. Men då skulle han vilja fira både silfver- och guldbröllop, förklarar
han.
Så var det med den sagan.
28. Den fiffige tomten vid Ålleberg
Alfred Smedberg skriver 1911 om ”Den fiffige tomten i Ålleberg” i sagosamlingen Bland
tomtar och troll nr 5 på sidorna 3-19. Sagorna är vackert illustrerade av Louis Moe.
På den rika och vackra bondgården vid östra sidan av Ålleberg hade det blivit en sådan glädje,
att man där inte upplevat maken på många, många år. Bonden och hans hustru hade äntligen
fått, vad de så länge hade önskat sig, en söt liten och välskapad flicka.
Nu må ingen tro, att föräldrarna voro så glada bara därför, att de fått ett litet barn. För de
hade icke mindre än åtta barn förut, så det var ingenting nymodigt alls, att det fått ett till. Men
det var nu så besynnerligt ställt, att alla de åtta barnen voro gossar, och ingen må undra över,
att föräldrarna tyckte detta var lite enformigt. När då det nionde barnet äntligen var en flicka, så
var det helt naturligt, att glädjen skulle stå högt i tak.
Det var heller inte bara far och mor, som gladde sig åt den lilla nyfödda. Alla de åtta
bröderna voro lika förtjusta över att ha fått en liten syster att jollra med och vårda sig om.
För att med vänner och släktingar riktigt få fröjda sig över barnets födelse, ville bonden och
hans hustru göra ett stort kalas den dagen, när den lilla skulle döpas. De rustade sig härför en
22
hel vecka, och för att det inte skulle hända den lilla något ont, innan hon döptes, vakade de över
henne varenda natt.
Men natten före dopdagen råkade modern slumra in en liten stund. Ljusen brunno ut, och
då hände något förskräckligt.
En stor, grym och luden varelse kom sättandes rakt ifrån berget. Han smög sig in i den
mörka stugan och bytte bort den nyfödda flickan mot en ful, vanskaplig trollunge samt
skyndade sig med det lilla flickebarnet till sin håla i Ålleberg.
När modern vaknat upp ur sömnen och tänt ljus, fann hon icke längre sin lilla vackra flicka i
sängen. Istället låg där en otäck trollunge, som var luden över hela kroppen och hade fingrar,
krokiga som klor, samt en bred och ful mun.
Det blev en förfärlig uppståndelse i huset, och det kan man ju rakt inte undra på. Far och
mor voro alldeles tröstlösa, och de minsta pojkarna gräto. De större gossarna visste knappt till
sig av vrede och yrkade på, att man genast skulle kasta ut den vanskapliga trollungen. Men far
och mor ville inte göra en så stor synd. De ansågo sig skyldiga att vårda den lille stackaren så
gott de kunde, fast han inte var något människobarn.
Och det kunde väl gå an med detta, för bondfolket var inte fattigt, och lite mat hade man väl
alltid råd att offra på den fula varelsen. Men hur skulle man kunna få rätt på deras egen lilla
flicka? Detta bleve nog en rysligt svår sak, fastän alla så innerligt väl begrepo, vart hon tagit
vägen.
På den tiden då detta hände - det är mycket, mycket längesedan - fanns det troll i Ålleberg.
De hade sin boning innanför de höga klippväggarna, som brant resa sig i bergets nordliga del,
och som av folket i orten kallas Ållebergs ände.
Människorna där i trakten hade många ledsamheter av trollen i Ålleberg. Kreaturen som
betade på bergets sidor, blevo stundom bortrövade, sedan mörkret brutit in, och uppätna i
trollens håla. Man måste därför ständigt laga så, att de kommo hem till kvällen.
När man om nätterna åkte på landsvägen, som ledde från Slöta kyrka till Falköping och
strök alldeles nedanför berget, hände det ofta, att hästarna hörde eller sågo underliga saker där
uppe i de svarta, överhängande klippmassorna. De råkade då lätt i sken, och det hände icke
sällan, att bönder och drängar efteråt hittades sönderslagna på vägen.
Det värsta var likväl, att trollen voro så lystna efter nyfödda barn. För att sådana icke skulle
bli bortbytta mot trollungar, fick man akta dem mycket noga, ända tills de blivit döpta, för
sedan hade trollen ingen makt över dem.
Alla på gården visste därför mycket väl, hur det hade gått med den lilla flickan. Trollen hade
tagit henne in i sin håla för att ha henne såsom en leksak. Man behövde visserligen inte vara
rädd för, att de skulle göra henne något illa, men det var i alla fall förskräckligt att ha sin lilla
flicka i en trollhåla. Föräldrarna fingo ju varken döpa eller uppfostra henne, och om de inte på
något sätt kunde få henne tillbaka igen, skulle de nog aldrig mer få se henne, förrän hon kanske
blivit ett troll hon också.
Det anställdes en riktig skallgång kring berget, för att man möjligen skulle kunna få reda på
ingången till trollens håla. Men alla spaningar voro fruktlösa. Ingången var så väl tillbommad
och dold av en sådan massa lösa klippblock, att man inte kunde finna den.
Men just när människorna på gården uppgivit allt hopp om att kunna återfå sitt lilla
bortrövade barn, fingo de hjälp av en liten parvel, som de aldrig trott om att kunna göra dem en
så stor tjänst.
Det var nämligen så, att uppe på vinden till den stora bondstugan bodde en liten tomte, som
inte var mer än tre kvarter lång. Han var över två hundra år gammal och hade bott på gården i
både fars och farfars och farfars fars och farfars farfars dagar. Ja, kan du nu upprepa denna
svåra mening utan att stappla, så är du inte bland de sämsta skolbarnen.
Nå, denna lilla tomte brukade om nätterna tassa omkring i huset och se efter, att allting var,
som det skulle vara. Ingen på gården hade någonsin sett honom, men alla visste om, att han
fanns till. De visste, att han var en gammal trotjänare, som ville gårdens folk så innerligen väl.
Därför voro de mycket rädda för att göra honom ledsen, och om nätterna fingo skåp och
skafferi stå olåsta, för att han skulle kunna få ta, vad han behövde. Han var i alla fall så nätt på
maten, att det knappast syntes, när han smakat på någonting. Varje julafton brukade barnen
sätta till honom några äpplen samt lite vitgröt och skinka uppe på vinden.
När den lille tomten fick veta, att flickan var bortrövad, blev han mycket ledsen. Han tassade
omkring överallt och lyssnade vid dörrarna på, vad folket hade att säga, för att på det sättet få
23
veta, om någon lyckats få reda på barnet. När han då till sist förstod, att alla efterspaningar varit
fåfänga, blev han riktigt hjärtängslig och föresatte sig att själv taga saken om hand.
Tomten ville inte gärna visa sig för människor, men om han här skulle kunna uträtta
någonting, så var det alldeles nödvändigt att få någon av de största pojkarna till hjälp.
Därför smög han sig en afton ut ur huset och sökte upp Anders, den äldste pojken, när
denne var i stallet och gav hästarna nattfoder.
Anders blev övermåttan förvånad, när han på tröskeln till stalldörren fick se en tre kvarters
lång parvel i träskor och röd toppmössa.
- Nej se, i alla mina tider! sade han skrattande. Vad är du för ett litet pyre, som inte räcker
upp till dörrklinkan en gång?
- Å, du känner mig nog, fast du aldrig har sett mig förr, svarade tomten. Du har alltid vari
snäll mot mig, och tack skall du ha för julgröt och skinka och alla rara äpplebitar!
- Jaså, ja nu förstår jag, vem du är, sa Anders och lyfte artigt på mössan för den lille tomten.
Det var roligt att få se dig en gång, fast vi nu ha så ledsamt här på gården. Se, du ska veta, vi ha
fått en så stor sorg, så det kan du aldrig tro.
- Jo, jag vet nog om´et, svarade tomten. Tror du jag skulle ha visat mig för någon människa
här på gården, om det inte varit för att försöka hjälpa er att få rätt på den lilla flickan?
- Å, kära hjärtans! utropade Anders glad. Kan du hjälpa oss med det, så vet jag inte, vad jag
ville ge dig i belöning. Men du, som är så liten, kan väl aldrig reda dig med de stora, elaka
trollen.
- Jo, det kan nog hända det, menade tomten. Se, jag är gammal jag, ska du veta, lika gammal
som trollen, och jag förstår mig något litet på, hur man ska behandla de där åbäkena. Men jag
behöver din hjälp, för annars går det inte. Du är väl inte rädd av dig?
- Å, inte så värst, svarade Anders en smula betänksamt. Ska vi ge oss in i själva trollhålan?
- Nej, ingen mer än jag. Du skall hålla utanför med en häst, tills jag kommer tillbaka. Törs du
det?
- Det törs jag visst, sade Anders käckt. Men vore det inte bäst, att vi toge far med oss?
- Nej, det får inte vara någon mer än du och jag, för då skulle vi kunna förstöra alltihop. Din
far är nog starkare än du, men det är inte styrkan det beror på. Du är raskare att rida, och det är
det viktigaste. Nu skall du sadla den bäste hästen, och så ge vi oss iväg.
Anders gjorde genast, som tomten hade sagt, och ledde hästen ut ur stallet. Sedan han
svingat sig upp på ryggen, lyfte han med ena handen upp den lille tomten och satte honom
framför sig på sadelknappen.
De redo i sakta mak upp emot berget. Natten var mörk, men det gjorde ingenting, för hästar
och tomtar se lika bra om natten som om dagen. Under tiden berättade tomten för Anders,
varför just denna natt vore den lämpligaste för det viktiga företaget.
- Se, det är på det viset, sade han, att trollgubben är på kalas hos sina släktingar i Varkullen
där borta på andra sidan om Slöta kyrka, så det är ingen hemma i hålan mer än käringen hans.
- Men hur vet du det? frågade Anders.
Å, jag har allt haft ögonen med mig, ska du se. Jag har kilat omkring bland klipporna där
uppe varenda natt, se´n flickan bortrövades.
- Ja, du är vådligt snäll du, sade Anders hjärtligt. Men hur tänker du nu bära dig åt?
- Jo, jag har här några smågrejer med mig åt gumman, som jag tänker roa henne med.
Snottra heter hon, och ett sjåp är hon. Se, gubben är nog dum, han också, men gumman hans är
tio gånger dummare. Hon är så dum som en ko, och en svart ko till på köpet.
Under detta samtal hade de kommit fram till Ållebergs ände, där de stannade strax nedanför
de mörka klipporna.
- Nu ska du vänta här, sade tomten, tills jag kommer ut ur berget med flickan. Då ska du
hjälpa oss upp på hästen och sen låta det bara gå i sträck och galopp. Du får allt vara kvick i
vändningarna, för det är inte så alldeles utan, att det gäller livet.
Därpå hoppade han av hästen och började klättra uppför branten. Snart var han mittför
hålan, där trollen bodde. Gubben hade vältrat ett stort klippblock framför ingången, men
tomten fann en liten öppning vid ena kanten, och där smet han in.
Det var hemskt i den svarta gången. Ödlor krälade på marken, och läderlappar flaxade kring
ansiktet. Men tomten trevade sig framåt och kom slutligen till en dörr. Den öppnade han sakta
och tittade in i hålan. Snottra satt vid spisen och rörde i en puttrande gryta. När dörren
öppnades vände hon sig om och såg på tomten med så dumma ögon, att han knappt kunde
hålla sig för skratt.
24
- Se god afton, mor Snottra! sade han fryntligt. Jag tyckte det kunde vara roligt att titta in lite
på kvällskvisten och höra, hur ni mår här inne i berget.
- Jo, tackar som frågar! svarade trollgumman. Det slarvar och går.
- Jag kan hälsa från pysen din, som du lämnade hos folket där nere härom natten.
- Jaså. Nå, hur sköter det där folket min pojke?
Om nu tomten hade varit det minsta lögnaktig, så kunde han hava svarat, att folket slog och
misshandlade trollungen alldeles förskräckligt. Han kunde på det sättet ha skrämt gumman att
byta om barnen igen. Men en hederlig människa kan inte ljuga och inte en hederlig tomte heller.
Han svarade därför, som sanningen var, att bonden och hans hustru voro så pass snälla mot
ungen, som man någonsin kan vara mot en sådan där vanskaplig bortbyting.
- Ja, de ha väl heller ingenting annat att göra, puttrade gumman. Det där folket är i alla fall
ett riktigt pack, som inte kan låta sina kreatur vara ute om nätterna. Nu är det ju nästan omöjligt
för ett ärligt troll att få sig en ordentlig stek.
- Kan ni inte ta er en ko på dagen? frågade tomten knipslugt.
- Inte kan vi det, inte, svarade gumman vresigt. Det hörs, att du bara är en dum tomte, som
inte vet, att vi troll aldrig kan se att reda oss om dagen för den eländiga solens skull.
- Det där finns allt bot för, menade tomten.
- Så-å, säjer du det?
- Ja, jag har här ett par sotade glasögon, som jag hittade nere i förstukammaren härom da´n.
När man tar dem på sig, ser man ganska bra, fastän solen skiner.
- Nej, vad säjer du? ropade Snottra nyfiken. Det vore allt bra roligt att få låna dom där ett
tag.
- Hjärtans gärna, sade tomten. Och så klättrade han upp på stolen och satte glasögonen på
gumman.
- Å, i alla mina dagar! ropade Snottra förtjust. Jag kan titta på elden i spisen, och den ser inte
annorlunda ut än som det blekaste månsken. Tänk, med dom här skulle man kunna gå ut och
knipa en ko mitt på ljusa dagen. Vill du sälja dom åt mig?
- Det går för sig, mor lilla, svarade tomten.
- Du ska få en hel skäppa guld, för det är dom värda, sade gumman.
Och i sin förtjusning slog hon ihop de gråludna händerna och skrattade så, att munnen
drogs ända bort till öronen.
- Nu har jag inte mer än ett enda bekymmer i livet, återtog hon efter en stund.
- Vad skulle det kunna vara? frågade tomten oskyldigt.
- Jo, det är den där förargliga klockringningen från kyrkorna i Luttra, Slöta, Karleby och
Falköping. Om söndagarna är det rent odrägligt. Jag kan inte lida eländet och inte min gubbe
heller. Han har otaliga gånger stått här på berget och slungat stora stenblock mot tornen. Men
han är för stark i armarna och kastar alltid för högt. Kunde du laga till så, att kyrkorna bleve
nedrivna, så skulle du få en skäppa guld till.
- Det kan jag inte, svarade tomten, men det finns allt hjälp mot ringningen ändå. Jag har här
en deg, som man smetar in i öronen, när klockorna ringa, och då hör man dem inte.
- Å, är det möjligt! ropade Snottra, darrande av iver. Den degen vore allt bra rolig att ha, för
då kunde jag på en gång bli av med både syn och hörsel.
- Ja, vi kan genast pröva på, sade tomten.
Och så tog han fram två mjuka degbitar, som han ältat ihop av tjära och beck. Dem stoppade
han in i öronen på Snottra och klente till så väl, att inte en springa lämnades öppen.
- Nu ska vi försöka, om det hjälpte, sade gumman.
Och så tog hon en järnskopa och slog med den på grytan, så det small.
- Å, härligt, härligt! skrek hon. Jag hör inte, hur jag slår. Jag hör inte alls några smällar. Det
låter bara, som när en knackar med knogarna på en trästicka. Det var det bästa jag varit med om
i hela mitt liv.
Och med glasögonen på näsan och tjärdegen i öronen hoppade hon upp och ned som en
spillkråka och skrattade, så det rungade i berget.
Tomten var inte sen att passa på tillfället nu, medan käringen varken hörde eller såg. Han
tog den lilla flickan, som låg i hörnet av hålan och sov, samt skyndade genom den mörka
gången ut till Anders.
- Fort, fort! skrek han. Käringen där inne är spritt galen av förtjusning över några
beckklunsar och ett par sotade glasögon. Hon varken hör eller ser, men jag är rädd hon snart
25
kommer till sans igen, och då blir det andra bullar av. Rid för brinnande livet och vänd dig inte
om!
Anders lyfte tomten med flickan upp på hästryggen, och så bar det iväg.
Snottra hade emellertid kommit att taga av sig glasögonen och fått se, att både tomten och
flickan voro borta. Då förstod hon schäsen. Hon greps av det vildaste raseri och störtade ut ur
berget, så att blocken yrde till höger och vänster. Anders hörde brakandet bland klipporna och
satte hästen i ursinnigt trav. Trollkäringen efter. Hejsan! Det gick i galopp, så att gnistorna
sprakade och marken skalv. Snart var Snottra de flyende alldeles inpå livet och ropade:
Hit i rappet med barnet mitt,
Annars gäller det livet ditt!
Men just i detsamma hon sträckte fram de klobeväpnade fingrarna för att rycka de ridande
av hästen, vände sig tomten till Anders och viskade:
Rid på åkern till gårde
Och ej på vägen den hårde,
För då hinner Snottra dig!
Anders vände genast hästen in på ett åkerfält, och då blev trollgumman snart efter. Det är
nämligen så, att trollen ha svårt för att springa på åkrarna, där fötterna sjunka för djupt ned i
mullen. Men på den hårda vägen löpa de fortare än en häst travar.
Det dröjde inte många minuter, innan Anders var hemma med tomten och barnet. I stugan
blev en glädje, som inte kan beskrivas. Man skyndade att tända alla ljusen, och Anders stack
genom dörren ut trollungen till Snottra, som trodde, att det var flickebarnet, och gladeligen
skyndade hem till sin håla vid Ållebergs ände.
Tidigt följande morgon skickade man efter prästen i Slöta, som genast döpte den lilla flickan,
och sedan hade trollen inte längre någon makt över henne.
Men tomten blev vida berömd för sin duktiga bragd. Och ännu idag kan man få höra folket i
trakten upprepa den vers, som han ropade till Anders under flykten:
Rid på åkern till gårde
Och ej på vägen den hårde,
För då hinner Snottra dig!
29. Gullhjälmarne i Ålleberg
August Strindberg har 1915 i sin sagosamling Sagor med berättelsen om ”Gullhjälmarne i
Ålleberg”. Sagorna är vackert illustrerade av Thorsten Schonberg.
Anders var född på Falbygden och hade i sin ungdom marscherat kring land och rike med med
alnstickan och tygpackan. Men en dag tyckte han det var bättre marschera med gevär och slita
på kronans kläder, och därför tog han värvning på Västgöta-Dal. Detta gjorde att han en gång
blev kommenderad opp till Stockholm på bevakningstjänst…
…Det hade mörknat, men halv-tunglet syntes mellan björklövet, och det var alldeles nedtyst.
Då tyckte sig soldaten se en stor gul hand som vinkade, fram och tillbaks. Han gick ditåt, och
fick se att det var ett Lönnlöv, vilket brukar gestikulera så där med fingerna, utan att man vet
vad det menar.
Som han stod och tittade, hörde han en Asp skälva:
- Hu, jag fryser, sa Aspen, för jag har blitt våt om fötterna; och jag är rädd.
- Vad är du rädd för då? frågade soldaten.
- Jo, det sitter en pyssling ini berget.
Då förstod soldaten vad Lönnen menat, och han såg verkligen en pyssling sitta ini berget
och koka gröt.
- Vad är du för en? sa pysslingen.
- Jag är på Vässkötta-Dal, var är du nånstans?
26
- Jag är i Ålleberg, jag, sa pysslingen.
- Men Ålleberg ligger i västergylln, svarte soldaten.
- Vi ha flyttat hit, nu! sa pysslingen.
- Det lögst du, svarte soldaten, fick fatt i grytstjärten och lade gröten i elden.
- Nu ska vi se Musbot, sa han, och gick in i berget.
Där satt jätten vid en stor brasa och glödgade en järnstång.
- God dag, god dag, sa soldaten och räckte handen.
- God dag igen! svarte jätten och gav järnstången, så rö han var.
Kask tog emot och kramade järnet så att det väste:
- Du är varm om händerna! Vad heter du?
- Jag heter jätten Svensk, sa trollet.
- Det var ett svenskt handtag, och nu förstår jag att jag är i Ålleberg. Kanske Gullhjälmarne
sover där ännu?
- Tyst! tyst! tyst! sa jätten och hyttade med eldkäppen.
- Du ska få se dem, efter du är på Vässkötta-Dal; men du ska lösa min gåta först, mente
jätten.
- Vill du mulbändas med en landsman, så låt gå! Men lägg bort eldgaffeln först.
- Jo, Kask, du ska säga svenska historien medan jag röker en pipnubb, så ska du få se på
Gullhjälmarne sedan; hela svenska historien.
- Det maxar jag, fast jag inte var något övernöt på korpralsskoln. - Jag ska dra mig till minnes
lite först ändå.
- Men det är ett villkor; du får inte nämna namn på en kung, för då blir de onda där inne; och
när de blir onda, då vet du…
- Det var farligt svårt; men tänd nubben du, så börjar jag. Här har du eld!
Soldaten gastkramade sitt huvud en stund; därpå började han:
- Ett, två, tre! Anno 1161 och däromkring blev Sverige till; ett rike, en kung och en
ärkebiskop - är det nog?
- Nej, sa Svensk, det var för litet, en gång till!
- Så här då! - Anno 1359 var svenska folket färdigt, ty då sammanträdde fyraståndsriksdan
och den varade med avbrott ända till 1866.
- Du som är soldat, sade Svensk, du ska väl tala lite om krig.
- Det finns bara två krig, som ha någonting att säga: och de slutade med två freder, den i
Brömsebro 1645 då vi fick Härjedalen, Jämtland och Gotland, och den i Roeskilde 1658, då vi
fick Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Och därmed är svenska historien färdig; det andra
var bara slagsmål.
- Nå men konstitutionerna då?
- Ja vi fick envälde 1680 och det varade till 1718; sen blev frihetstiden till 1789, då enväldet
kom igen. Och så gjorde Adlersparre revolution 1809 samt lät Hans Järta skriva konstitutionen
som lever än. Nu behöver du inte veta mer.
- Har du rökt ur nubben?
- Tja! sa jätten. Det var jämnt skägg. Och nu ska du få se på Gullhjälmarne!
Den gamle reste sig med möda och gick in åt berget följd av soldaten.
- Gå tyst! sa jätten och visade på en riddare i gullhjälm, som satt sovande vid en klippdörr.
Men i detsamma snavade Kask och slog sitt klackjärn mot en sten så att det eldade om´et. Då
vaknade Gullhjälmen genast; och så kvickt som om han på vakten ropade han:
- Är det tider än?
- Ännu icke! Svarte jätten.
Gullhjälm-riddaren satte sig ner och somnade åter strax in.
Jätten öppnade bergväggen; och soldaten såg en stor sal öppna sig. Ett ändlöst bord sträckte
sig mitt genom salen, och i halvskymningen syntes den lysande samlingen av gullhjälmar sitta i
karmstolar med guldkronor på ryggstöden. Vid kortändan satt en man som var huvudet högre
än de andra; och hans skägg räckte ner till midjan som på Moses eller Jesaias; och han hade
klubban i sin hand.
Alla tycktes sova, men icke den sömn som om natten återgiver krafter, icke heller den sömn
som kallas den eviga.
- Pass nu på, sade jätten, så skall du få höra på årsmots-mässan.
Han tryckte på en stor granat i berghällen, och tusen lågor tändes.
Då vaknade Gullhjälmarne.
27
- Vem där? frågade mannen med profetskägget.
- Svensk! Svarade jätten.
- Gott namn! sade Gustav Erikson Vasa, ty det var han. Hur långt är det lidet?
- Till året efter Kristi börd, ett tusen, nio hundra och tre.
Härefter berättar jätten Svensk den svenska historien inför Gustav Vasa. I tur och ordning
begärs ordet av Erik den Helige (som f ö säger sig inte ha varit särskilt helig), Gustav II
Adolf, Carl XI och Carl XII. Dessa uppehåller sig uppenbarligen i Ålleberg bland
Gullhjälmarne som på samma gång befinner sig i Stockholm. Det som berättas är inte riktigt
vad de gamla kungarna tänkt sig, så Gustav Vasa sammanfattar:
- Av vad som framgått av detta årsmot, synas förfädrens verk och gärningar ha uppslukats
av tidens ström; somt flyter opp, annat sjunker ner. Här sitta vi som skuggor av oss själva, och
för er levande böra vi icke vara annat…
Släck ljusen!
Jätten Svensk släckte ljusen och gick ut, följd i hälarne av soldaten, som han bad stiga in i
liksom en bur.
- Om du nu talar om det här, sade jätten, så är du olycklig.
- Ja, det förstår jag, svarade Kask. Men jag skall lägga det på minnet! Tänk i alla fall: att de
har supit opp gamla Sverige och stampat på´t i utlandet! - Det är ju alldeles vådligt; om det är
sant!
Knäpp! sa det i turbinen; hissen gick upp med soldaten, upp på Skansen. Och där stod han
mitt i solnedgången, just som det ringde i Håsjöstapeln och Gustav Vasa höll sitt intåg i
Stockholm omgiven av sina dalkarlar.
30. Jätten, sjömannen och guldstenarna
Per Johnsson skriver 1915 i Ur Westergötlands sagoskatt under rubriken ”Stenarna, som
förwandlades till guld” på sidorna 34-38. Berättelsen är i originalet tryckt i frakturstil, vilket
gör den aningen svårläst.
Långt tillbaka i tiden war en jätte bosatt i Mösseberg. Han lefde i bästa samförstånd med
bondebefolkningen i de omgifwande byarna ända tills kristendomen kom i landet och den ena
kyrkan byggdes efter den andra. Då började jätten wantrifwas och längta därifrån. I all
synnerhet war detta förhållandet sedan kyrkorna äfwenledes blifwit försedda med ringklockor.
Då klangen af dessa dånade öfwer den kringliggande ryste det i jätten. Obehagligare musik
hade han aldrig hört. Och han beslöt flytta.
Efter någon tid satte han dessa planer i werket. Och for han nu långt ut på en i Västerhafwet
belägen ö, där han nu slog ned sina bopålar. Att höra wattnets brus emot bränningarna,
stormens dån emot klipporna, det var någonting annat det än wästgötaklockornas entoniga
klang i sina åldriga staplar swiktande tornbyggnader. Det war dödens tunga förkunnelse, som
dessa i allmänhet hade att sia om. Men härute war lifwet, det brusande, stormande lifwet
sådant det i tusen och åter tusen år hade existerat.
Här åldrades jätten och blef gammal. Ty äfwen en jätte kan bli gammal. Under de senare
åren war han till hälften blind och helt ofärdig.
Ingen wisste, hwart jätten i Mösseberg hade tagit wägen. Man trodde rent af, att han låtit
mura in sig i sin underjordiska kula och själf sökt sig döden. Man skulle emellertid på ett
egendomligt sätt få wetskap om att han wore wid lif.
Det hände en gång att några sjömän från trakten råkade förlisa där ute i det widsträckta
stormande hafwet. Af besättningen på ett större fartyg fanns slutligen icke mera än en enda
man kwar. Och denne war ifrån trakten af Mösseberg. Med sin ensamma farkost dref han nu i
land wid den ö, där jätten hade sin bostad. Då han wandrat där någon stund af och an
upptäckte han slutligen en klyfta från hwilken rök uppsteg. Han gick närmare och fann en
gammal man af en jättegestalt med alnslångt hår och skägg sittande wid en eld, som brann helt
sakta och hemlighetsfullt. Wår i nöd stadde sjöman gick närmare och hälsade.
28
”Hwar är du ifrån!” frågade jätten.
”Från Wästergötland”, blef swaret.
”Så-å-å, där har jag också warit bosatt, upplyste den förstnämnde. Från hwilken trakt är
du?”
”Från Falbygden!”
”Åh, då känner du till Mösseberg?”
”Mycket wäl.”
”Det har min far murat upp och där har jag själf bott i många år ända tills edra skramlande
kyrkklockor drefwo mig därifrån.”
”Ålleberg känner du naturligtvis också?”
”Mycket wäl.”
”Det har min farfar byggt upp”.
”Det war ett bra arbete äfwen det”, menade sjömannen, som icke längre kände någon
fruktan, då han hörde sådana hemlandstoner.
”Finnes det någon styrka i Wästgötafolket nu för tiden?” frågade jätten widare och sökte
efter sjömannens hand.
Denne, som anade oråd, skyndade att draga denna till sig, och räckte honom i stället en i
närheten stående järnstång, hwilken han kramade, som det hwarit en morot.
”Åh, ja” menade han, ”de ha ju ännu kraftiga händer. Men wärre war det wid den tid då jag
bodde där”.
De samspråkade nu både länge och wäl om gångna tider och deras förhållanden. Slutligen
tyckte sjömannen att det war tid att bryta upp. Han hade en lång wäg att färdas med sin lilla båt
och det gällde passa på medan det ännu war wackert wäder.
”Hälsa nu till din hembygd”, sade jätten.
”Och härmed har du några stenar till minne af den gamle från Mösseberg. Om än det blir
storm och winden ligger på, så kasta dem icke öfwer bord. Ty de skola icke allenast förhjälpa
dig med lifwet hem, utan de skall också ha nytta af dem sedermera”.
Sjömannen tackade och tog emot den erbjudna gåfwan. Det föreföll wara wanliga kiselstenar
och om man skall säga, som sanningen war, så måste man förstå att sjömannen ingalunda
kände sig trakterad af gåfwan.
Han begaf sig nu i wäg hemåt. Till att börja med war wäderleken den allra bästa. Solen log
från en molnfri himmel och winden stod rakt akteröfwer, så att båten klöf wågkammarna med
en fart, som lämnade ingenting öfrigt att önska.
Det är emellertid med wästerhafwet som med Wättern. Man kan aldrig lita på det. Ena
stunden kan wattnet ligga som en spegel för att den andra bli försatt i wildaste uppror. Så
äfwen nu. Det stormade och tjöt alldeles förfärligt. Båten guppade som en korkbit upp och ned
på wågkammarna. Sjömannen, som mången gång förut sett döden i hwitögat, började bli orolig.
Slutligen kom han att tänka på de stenar han fått af jätten. Kanske det war dessa som
förorsakade elementernas raseri. Aldrig hade troll och jättar haft någon lycka med sig.
Och han kastade stenarna i sjön.
Resan war emellertid fortfarande swår, men hem kom han i alla händelser. Inom kort hade
han den bohusländska luften i sikte. Där steg han sedan i land, först då han skulle sätta sina
fötter på det torra höll han på att halka på något som låg i hans wäg. Han fann att det war en af
de stenar, som han fått af jätten, hwilken glömts kwar, då han kastade de öfriga i sjön.
Han tog den i handen för att syna den närmare, och fann till sin stora både glädje och
förargelse att det war renaste guld.
Men trots den förlust han gjort, räckte dock denna till, så att han därmed kunde köpa en hel
gård i sin hembygd.
31. Guldkedjan i Ålleberg
Alfred Smedberg har i sagosamlingen Silverslottet - nya sagor och gamla sägner från 1921 med
sagan om ”Guldkedjan i Ålleberg” på sidorna 84-88. Hans version består av två delar; dels
hur ett antal drängar försöker få upp kedjan ur en bergsklyfta utan att lyckas och dels hur
29
det gick till när kedjan hamnade i klyftan. Berättelserna har delats här, se vidare nr 32. ”Hur
Guldkedkedjan hamnade i bergsklyftan”.
Högt över den kringliggande slätten reser sig som en jättstor hattkulle det mäktiga Ålleberg.
Mot öster, söder och väster sluttar det icke brantare, än att man kan vandra upp till hjässan,
ehuru det nog är ganska besvärligt och tar lång tid. Men mot norr stupar det i en skrovlig
klippvägg nästan lodrätt mot den nedanför löpande landsvägen.
Längst uppe på bergets krön fanns i forna dagar en klyfta, som var så smal, att en råbock
skulle kunnat hoppa över den och så djup, att man icke med den längsta stång kunde nå till
bottnen.
På alla sidor om klyftan växte skog, som utestängde solens strålar. Därför hade man aldrig
kunnat se, vad som fanns nere på bottnen. Man trodde, att där ingenting annat var att hitta än
multnade riskvistar.
Hände sig så en dag för något mer än fem hundra år sedan, att tvenne drängar kommo och
höggo ned skogen vid klyftans enda ände. Den ene hette Bryngel, den andre Erik. När sålunda
en liten öppning bildats, kunde solen belysa bottnen en viss tid på dagen.
Erik kom av nyfikenhet att kasta en blick ner i djupet och uppgav därvid ett rop av
förvåning.
- Nej, titta, titta, Bryngel! utbrast han häpen. Kan du tänka dej, vad som ligger där nere på
bottnen?
Bryngel skyndade fram och gjorde lika stora ögon som kamraten. Ty där nere bland pinnar
och benknotor låg i ringlar en glänsande halskedja av guld. Den var så blank, att den glittrade i
solskenet, som om den varit besatt med rubiner och diamanter.
- Vem i all världen kan ha tappat en guldkedja här i klyftan och inte fiskat upp den igen?
undrade Erik.
- Ja, det må du väl fråga, genmälde Bryngel och kastade lystna blickar på det bara fyndet.
- Vänta, nu begriper jag schäsen! ropade Erik. Kedjan har säker kommit hit under den stora
fejden mellan drottning Margareta och kung Albrekt för femton år sedan.
- Det är nog inte omöjligt! tyckte Bryngel. Slaget stod ju där borta på slätten mellan Åsled
och Falu köping, och stora hopar av krigsfolk drogo här förbi.
- Minns väl det. Troligen har någon riddare i den slagna hären flytt över berget, och när
hästen sprängt över klyftan, har kedjan lossnat och fallit av.
- Ja, och så har riddaren inte vågat stanna och ta upp den.
- Då har den legat här i femton år, och skogen har skymt bort den. Men nu ska´ den upp, så
sant jag heter Erik Larsson. Vi måste ha hit en järnkrok och ett långt rep.
Bryngel ilade genast hem efter en hölina, i vars ena ända han stadigt knöt fast en järnkrok.
Darrande av iver sänkte han linan ned till klyftans botten och lyckades få kedjan på kroken.
- Hala vackert, så den inte slinter av! ropade Erik, som låg på knä bredvid kamraten och
tittade ner i klyftan.
Bryngel drog och kedjan följde med. I början var den lika lätt, som en så pass stor guldkedja
kunde tänkas vara, men när han fått den några alnar från bottnen, blev den på en gång så
märkvärdigt tung. Och till drängens outsägliga förvåning ökades tyngden för varje ögonblick,
ja, för varje tum den drogs uppåt. Efter en stund hade han fått den halvvägs, men då var den
lilla smala guldkedjan så tung, att han inte orkade få den ur fläcken.
- Hugg i och hjälp mig! skrek han. Jag tror jag släpper taget.
Erik fattade nu också linan. Bägge drogo av alla krafter och fingo kedjan så småningom så
långt upp, att den blott var en manshöjd från kanten.
- Aldrig har jag då varit ute för maken, stönade Bryngel. Själva den lede fienden måtte ha
hängt sig i repet.
- Eller en trollpacka, som är ledsen vid livet, skrattade Erik. Men i alla fall - inte kan en liten
guldkedja var så gräsligt tung. Se efter, om den har hakat sig fast i berget, medan jag håller den
uppe!
Bryngel släppte sitt tag om linan och lutade sig med hela kroppen ut över branten. Nej, linan
hängde alldeles fritt utmed väggen, och ingenting hade fäst sig vid den utom kedjan.
Nu togo drängarna nya, friska tag. De spände fötterna i marken, lutade sig bakåt och drogo
så att svettdroppar pärlade utför pannan. Det kändes, som om de haft ett helt skeppund järn att
draga uppför bergväggen.
30
Äntligen hade de fått kedjan så nära kanten, att de skulle kunnat nå den med händerna. Men
just då brast repet, och med ett klingande ljud föll kedjan till klyftans botten.
De båda drängarna torkade svetten ur pannan och sågo häpna på varandra.
- Här måtte vara trolleri med i spelet, flämtade Bryngel.
- Ja, det är inte möjligt annat, mumlade Erik. Så liten och så tung!
Snopna och förargade lunkade drängarna hem och berättade vitt och brett om sitt äventyr.
Man bara skrattade åt dem och påstod, att de drömt hela historien.
- Gå dit och se efter själva! puttrade Erik förtretad.
Ja, det skulle de visst göra, och funnes det en guldkedja i klyftan, så nog för allt vad
trollpackor hette skulle man få upp den, det var klart. Bryngel och Erik hade blott varit för stora
kräk, mente man.
Redan påföljande dag begåvo sig också fyra starka karlar med hölina och järnkrok upp på
berget. Det var vid den tiden på dagen, då solen sken rätt ned i klyftan, och alla sågo tydligt
kedjan glimma på dess botten.
- Ser ni nu, att vi hade rätt? frågade Erik, som följt dem.
- Ja, nog kan man se, vilka eländiga stackare ni voro igår, skrattade männen. Inte orka lyfta
en liten kedja, som kanske väger sina två eller tre marker!
Men det gick inte alls bättre för de fyra karlarna än för Erik och Bryngel. När de efter
ofantliga ansträngningar fått kedjan upp till bergkanten, brast kroken, och kedjan gick till
botten som förut.
Nu var det Eriks tur att skratta, medan de fyra andra stodo gapande invid klyftan och med
häpnad stirrade ned i djupet.
Att det var trollen som höllo igen, fast ingen såg dem, det var man säker på, som att två
gånger två är fyra. Men inte skulle man ge tappt för de usla trollen, det var man lika enig om.
Dagen därpå voro icke mindre än sexton av de starkaste bönderna samlade uppe vid
klyftan. Nu hade de med sig fyra järnkrokar och fyra rep. Det gick som en dans att få kedjan
halvvägs upp från bottnen, men sedan blev det värre. Fyra par kraftiga nävar kramade som
skruvtvingar om var och en av de fyra linorna och drogo av alla livsens krafter. Det hojtades
och skreks: Hugg i, hugg i! och det knäppte och knakade i armar och ben.
Slutligen sågo männen kedjan sticka fram alldeles uppe vid bergkanten. Den glimmade i
solskenet, så att det nästan gjorde ont i ögonen.
- Nu ska vi då ha den, om det så vore hundra gastar och troll i varenda länk, skrek en av
karlarna förtjust.
Och så släppte han sitt grepp om linan, lade sig på knä invid klippkanten och fattade i
kedjan med båda händerna.
I detsamma brusto alla fyra krokarna på en gång, och de femton karlarna, som drogo i repen
tumlade över ända. Kedjan sjönk för tredje gången ned i djupet, och den olycklige mannen, som
gripit om den, rycktes med och slog ihjäl sig mot klyftans botten.
Förfärade tittade männen ner i djupet.
- Antingen måtte den olycksaliga kedjan vara förtrollad, eller vilar Guds straffdom över den,
mumlade en av männen. Ve oss, att vi velat befatta oss med den!
- Ja, inföll en annan i flocken. Bäst vore att mura igen hela klyftan, så att ingen annan må
bliva olycklig för kedjans skull.
Det höllo de andra med om, och efter en vecka var klyftan i det närmaste fylld med sten och
grus. Kedjan ligger begraven därunder och skall så ligga till världens sista dag.
33. Vallpojken Nils och slaget vid Breitenfeld
Aino Nordlund har i Barnbiblioteket Saga nr 160 från 1934 med berättelsen om ”Kämparna i
Ålleberg”.
De sutto därinne och glammade, alla de gamla kämparna i Ålleberg, så det hördes ända ut på
Nyckelängarna.
Vallpojken Nils, som låg och sov i solen, medan fåren betade runt omkring honom, vaknade
plötsligt. I drömmen hade han hört muntert sorl och klang av bägare, som stöttes mot varandra.
Det hade rent av väckt honom. Yrvaken satte han sig upp.
31
Varifrån kom det där sorlet, än stigande och än fallande, som lät som barska röster? Nils
tyckte alldeles, att det kom rakt från berget. Då blev han rädd och sprang upp. I all hast föste
han sin hjord bort från det farliga grannskapet. Fåren tycktes inte ha hört bullret därinne,
annars skulle nog de varit de första att fly över stock och sten.
Dagen gick, men tankarna lämnade Nils ingen ro. Det där mumlet från berget måtte ändå ha
något att betyda. Och han var inte rädd av sig, även om han i första ögonblicket hade blivit
förskräckt. Han måste helt enkelt gå tillbaka och lyssna. Nils skyndade att fösa hem sin flock
litet tidigare. Sedan ilade han till berget.
Ännu var det ej sent. Solen hade just gått ned, och skymningen föll långsamt. Gossen smög
sig fram mot bergväggen och lade örat intill. Nu hörde han tydligt röster därinne, som talade
och skämtade med varandra. Det lät som man firade en fest. Ivrig och fylld av spänning gled
Nils utmed den höga skrovliga väggen och tittade in i alla sprickor för att försöka få syn på vad
det kunde vara för besynnerligt folk, som höll fest inne i berget.
Plötsligt kände han en stark hand på sin skuldra.
- Vem är du, som stryker omkring här? frågade en mullrande röst.
Nils såg en högrest gestalt, klädd i rustning och hjälm. Ett stort slagsvärd hängde vid
krigarens sida.
Gossen försökte att inte visa sin förskräckelse.
- Jag är Nils vallare hos bonden Per i Skyssing. Och jag ville gärna veta vad som sker
härinne, sade han med fast röst.
Då lyfte mannen på hjälmens visir, och Nils såg ett par blå ögon och en leende mun.
- Du är inte rädd! sade främlingen i mildare ton. Vill du följa mig in i berget, så skall du få
vara med på välkomstfesten i kväll.
- Vem kommer då? frågade Nils.
- Det får du se gosse, Det är en stor dag idag, menade den främmande.
- Och vem är du själv? undrade gossen skyggt.
- Jag är Sten Sture, sade mannen och log.
Då började hjärtat dunka i vallpojkens bröst.
- Jag vet! utbrast han. Du stred mot danskarna, och du föll vid Åsunden. Det är minst
hundra år sedan.
- Ja, det är länge, länge sedan, sade Sten Sture, och en skugga drog över hans ansikte. Idag är
den sjunde september sextonhundratrettioett. Gud vare lov, som fört mitt folk till frihet och
storhet under de år, som gått, sedan jag måste lämna det i dödsfara! Men kom nu med!
Nils följde Sten Sture genom en springa i bergväggen. De vandrade fram i mörka gångar,
och han hörde hästar stampa och gnägga, men ännu såg han intet. Snart började det dock
ljusna, och med ens kommo de in i en stor sal, som var så hög, att intet tak syntes. Därinne sutto
vid borden kämpar i långa rader, som drucko ur bägare och talade och skämtade med
varandra, så att det hördes ända ut på Nyckelängarna.
Längst borta i salen stodo högsäten, en hel lång rad. Där sutto sida vid sida mäktiga
gestalter. Nils trodde, att han kände igen ett par av dem, fastän han aldrig sett dem förr.
- Vem är det där? viskade gossen, han med det långa vita skägget? Är det inte kung Gösta?
- Han själv är det, log Sturen, han som frälste vårt land. Ser du hur han sitter där som den
gamle Oden i Valhall. Och runt omkring samlas alla fallna kämpar, som visat sig värdiga att
tillhöra Sveriges vakt.
- Vad är det för en vakt? frågade Nils bävande.
- Det är den skaran, som ständigt är beredd att rycka ut och försvara vårt fosterland, när det
kommer en stor fara. Nu vet du hemligheten med kämparna i Ålleberg.
Nils nickade alldeles stum av förundran.
- Minns du än, fortsatte Sturen, hur de gamle talade om Valhalls kämpar, som en dag, när
Ragnarök kom, skulle strida mot de onda makterna för ljusets seger?
- Ja, farfar har berättat om dem, svarade gossen fylld av vördnad.
- Ållebergs kämpar skola också strida för rättens seger. Och idag är en stor dag i Sveriges
historia. I afton kommer nya skaror hit. Få se vad de ha att förtälja!
- Hur veta ni, att de komma?
- Vi ha fått budskap om en strid, som stått ute i världen mellan befriare och förtryckare. Där
har också vårt folk kämpat med. Men nu kan jag inte stanna hos dig längre. Här är en bänk vid
väggen, sätt dig där stilla och tyst! Se och lyssna! Vad du idag får vara med om, upplever du
endast en gång i ditt liv.
32
Sten Sture nickade mot gossen och gick mellan de långa raderna av bord bort till ett av
högsätena. Kämparna hälsade honom glatt, där han gick fram, och kung Gösta själv gav Sturen
sin hand, när denne tog plats i högsätet bredvid honom.
Nu förstod Nils, att den högresta raden därborta, det var alla de svenska hövdingar och
konungar, som härskat i Sveriges land sedan urminnes tider. De allra äldsta syntes endast som i
ett töcken. Kung Gösta tycktes vara den förnämste och sitta mitt i raden, fastän han levat så
nyligen. På sin ena sida hade han Sten Sture och på den andra en barskt blickande man, som
nog var hans yngste son, den nionde Karl.
Nils såg och såg på dem alla, undrande och lycklig. I detsamma började kung Gösta tala.
- Medan vi vänta på dem som komma, vilja vi höra mer om vad som skedde i forna dagar.
Har kung Erik en man, som idag kan tälja oss något?
Nu reste sig en ung konung, klädd i röd mantel från ett av högsätena. Han var högrest och
blid, och på det långa håret glimmade kungaringen. När han talade, ljöd rösten som silver, men
den kom liksom ur fjärran.
- Jag vill låta min kämpe Björn tala om, hur vi buro Kristi budskap över till Österland, sade
han.
Kung Gösta nickade, och kung Erik satte sig åter.
Då steg Björn fram, en väldig kämpe med ett rött kors av ylletyg sytt på sin mantel. Ett
mäktigt slagsvärd hängde vid hans sida, och med stora steg gick han fram till kung Göstas
högsäte. Där ställde han sig, trygg och bredbent.
- Aldrig glömmer jag färden över Östersaltet, började han. Rakt mot solen bar vår väg, där
den steg ur havet bakom det land, som vår konung ville kristna. Vi foro länge mot öster. En dag
dök en långsträckt kust upp ur vågorna. Där bodde hedniska folk. De hälsade oss med sina
vapen, och vi svarade dem. Vi läto genast förkunna, att vi ville döpa dem i Kristi namn, och
envar, som lät sig döpas, skulle vi möta som vän. Men de ville endast ha strid. Och fejden
rasade, tills vi hade segrat. Då blevo de överlevande kristnade, men många lågo fallna på
stranden. Och vår kung grät.
Kämpen tystnade.
- Vi förmå aldrig utföra ett stordåd så som vi drömt oss det. Vår kraft är för svag! sade kung
Gösta med vemod i blicken.
Det blev tyst en stund i salen. Så ljöd åter silverstämman; helge kung Erik talade:
- Herren låter oss endast ana vad Han vill.
Kung Gösta strök sitt skägg.
- Vi ha inte annat att göra än att hålla svärdet och plogen vassa, sade han. Det är ändå Han
allena som bestämmer, när de skola brukas… Men nu vilja vi höra Jarl Birgers man tala.
Åter reste sig en gestalt från högsätesraden. När Nils såg honom, klappade hans hjärta av
glädje över att få se en sådan hjälte. Birger Jarl, det var en kungagestalt från forna dagar, fast
han aldrig fick konungs namn och krona. Det rasslade i brynjans ringar, när han vände sig mot
kung Gösta.
- Jag stred för att lära mitt folk lag och rätt, mullrade hans stämma. Min kämpe Magnus må
tala därom.
Magnus, rasslande av järn som sin herre, gick fram och ställde sig vid kung Göstas fötter.
- Mäktiga män hade brutit sig in i Guds heliga hus och stulit en brud, som stod vid altaret,
började han. Det var brott mot kyrkofrid och kvinnofrid, men än fanns ingen lag, som förbjöd
svearna detta. Då skrev min herre fridslagar åt folket. Den som ej ville lyda, fick lära sig det av
hans svärd. Så kom lag och rätt i riket.
Kung Gösta rätade på sin rygg och höjde sin bägare.
- Du lade grundstenarna till Sveaborgen, Jarl Birger! sade han. Och de stenarna tog du ur
hälleberget.
Birger Jarl hälsade kung Gösta med sin höjda bägare, och alla i salen jublade.
- Låt nu din egen kämpe tala om ditt dåd! sade jarlen.
Då sprang en ung dalmas upp från sin plats.
- Jag var med, när du talade på kyrkvallen i Mora! ropade han. Minns du den nordanvinden!
Jag följde efter dig på skidor uppåt de norska fjällen för att hämta dig tillbaka till oss. Sedan fick
jag vapen och var med dig på befrielsevandringen genom de svenska bygderna, och när
Stockholm öppnade sina portar, tågade jag framför dig in i din huvudstad.
- Sedan kom det som var svårare än befrielsekriget. Men du murade sten på sten, och en dag
stod ditt rike färdigt. Detta är kung Göstas verk!
33
Alla hövdingar och kämpar i den väldiga salen reste sig med buller och brak och hälsade
befriaren. Även kung Gösta steg från sitt högsäte.
- Det rikets framtid ha vi nu kämpat för i alla tider! sade han med skälvande röst. Gud give
dem, som nu leva, kraft och klokhet att bevara det till evig tid.
Innan ännu ekot av hans ord förtonat, hördes ur fjärran dova trumslag och tunga steg som
närmade sig. Alla lyssnade stumma. Ingen rörde sig. Det dova mullret kom allt närmare, de
tunga stegen trampade hårt mot marken, så att bergväggarna tycktes skälva.
Ett ljussken glimtade i salen. Allas ansikten vändes mot utgången. Ett dån hördes som när
höga portar springa upp. Och alltjämt dånade trummorna, nu helt nära.
Nils stod upprätt invid bergväggen med hjärtat klappande som ville det brista.
Där kommo de, väldiga kämpar, unga och gamla, med vita ansikten och blodiga lemmar.
Några ledde sina hästar. Deras kläder voro i trasor, men det tycktes i detta ögonblick, som om
de alla varit klädda i purpur och guld.
I tysta, täta led marscherade skaran in under trummornas oupphörliga mullrande. Långsamt
skredo de fallna fram mot högsätena. Där samlades alla på den öppna platsen framför kung
Gösta. Men ingen sade ett ord. Och konungen själv stod hög och allvarlig inför dem med
blicken alltjämt fäst på de tågande leden.
Slutligen hördes dånet från bergets portar, som åter slöto sig. Och nu tystnade trummorna.
En ljudlös stillhet härskade. Då höjde kung Gösta sin hand.
- Jag hälsar eder! sade han med högtidlig röst. Varifrån komma ni?
- Från Breitenfeld! svarade en stark stämma.
- Vad har skett där?
- I dag, den sjunde september sextonhundratrettioett, har vår konung Gustav II Adolf vunnit
en ärorik seger. Den fria, protestantiska tron är räddad i Tyskland och i Sverige.
Det gick ett sus genom hela salen, där ännu alla stodo orörliga och tysta.
- Då är detta den största dagen i vår historia! sade kung Gösta med stolthet. Vi ha mycket
stridit men aldrig hyst fruktan. Men oftast har vår kamp stått för egen härd, för egen frihet. I
dag ha våra vapen svingats även för ett annat folks räddning. Nu börjar en ny tid!
Åter gick ett starkt sus genom salen, som när vinden ilar genom höga tallkronor. Och nu
vände sig kung Gösta åter till dem som kommit.
- Vi ha väntat er, sade han. Och nu bjuda vi er att taga plats bland våra främsta kämpar. Här
bida vi alla tillsammans den dag, då vårt land kommer i stor fara och behöver vårt värn. Tills
den stunden kommer, vila vi och drömma om gångna tider.
- Och ni, Ållebergs gamla kämpar, tag nu emot de nya hjältarna och visa dem hur vi hälsa
Sveriges fallna stridsmän välkomna!
Nu blev det ett brus i salen, som när havets vågor slå mot skären. Envar sökte en gäst att
föra till bordet och hälsa välkommen. Och runt i salen flög berättelsen om striden, som stått
samma dag, och om den segrande konungens hjältemod.
Då reste sig mannen vid kung Göstas sida, bjöd tystnad och frågade:
- Är det sant allt det ni nu kan förtälja om min son? Kan en människa äga ett sådant
sinnelag?
En av männen från Breitenfeld reste sig och ropade så att det ekade i salen:
- Aldrig har har en större konung än Gustav Adolf funnits i Sveriges land!
Kung Göstas anlete lyste, och nionde Karl blev vit och röd av glädje, medan jublet steg och
sjönk runt omkring.
- När min son en dag samlas till oss, har han mycket att förtälja, mumlade kung Karl och
försjönk i tankar. Och jag ser att det inte dröjer länge, sade han sedan stilla.
- Vet du då, när din son kommer? frågade kung Gösta och vände sig till honom.
Karl nickade sakta.
- Jag ser det, sade han tungt. Ett år skall förgå i ära och glans. Men sedan är hans tid ute.
De två konungarna sutto länge stumma. Ner i salen tycktes ingen ha hört deras samtal.
Endast Nils hade förnummit det som en viskning, och han skälvde av sorg.
Medan sorlet och glammet i salen steg allt högre, vandrade han långsamt genom slingrande
gångar ut ur berget. Ingen hindrade honom, och snart såg han solen lysa.
Natten hade förgått, och nu var det tidig morgon, allt var ljust, daggigt och skimrande. När
Nils åter stod ute på ängen, tyckte han, att han aldrig sett något så vackert. Sakta gick han ned
mot byn, där han hörde hemma.
34
Solen steg allt högre. Runt omkring rådde tystnad och frid i den tidiga morgonen. Endast
fåglarna jublade i träden. Allt var som det varit varje dag förut under sommaren. Men Nils
kände, att han aldrig kunde glömma vad han sett och hört hos kämparna i Ålleberg, de som
väntade och vakade över fosterlandets frihet.
34. Bonden från skogsbygden som sålde malt
A A Afzelius skriver 1843 i Swenska folkets Sago-häfvder på sidan 58 om sägnerna hos
lantfolket i Falbygden i samband med att han berättar om slaget vid Falköping 1389.
En gång, så är en av dessa sägner, kom en bonde från skogsbygden farande, som förde malt, det
han wille sälja i staden. Det war något lidet öfwer midnatt, när han kom till berget. Då kom der
ut en man, som frågade honom efter hans ärende och, på erhållet swar, bad honom följa med
sig, så skulle han få mångdubbelt mera för sin wara betaldt, än han kunde begära i staden.
Bonden följde honom upp emot berget till en häll , der ingången säges wara till
guldhjelmsriddarnes boning. Sedan bonden erhållit hederlig betalning, bad den okände
mannen honom följa sig än längre in och och se bergasalen, men förmanade honom derjemte att
gå sagta. Han kom då in i en sal och såg ryttarne sofwande ligga rundtomkring med gyldene
rustningar hängande öfwer sig. Innanför hörde han buller af hästar, likasom i ett stall nattetid;
men som han inte gick nog tyst med sina jernskodda skor, waknade några af krigsfolket och
frågade: ”Är det tid ännu?” Nej, svarade mannen, som ledsagade honom, då de åter lade sig
ned och somnade tungt in; hwarpå bonden war glad att komma ut under Guds bara himmel
igen och skyndade sig fort sina färde.
35. Bonden och betslen
Hilder Werner skriver 1869 i Västergötlands fornminnen ett avsnitt på sidorna 63-64 med
rubriken ”Sägnen om Ålleberg”. Han börjar med en inledande beskrivning av bygden,
fortsätter med slaget 1389 och går vidare med berättelsen om bonden som hittar en
halvöppen järnport i berget.
En gång hände det att en bonde borttappat ett får bland bergets många skrefvor. Bedröfvad
gick han att söka rätt på detsamma, men hur han sökte, kom han till en halföppen jernport i
berget och derinnanför var en vacker bergssal, skimrande i tusen färger. Den myckna prakten
gjorde bonden villrådig om han skulle gå vidare, men efter något funderande tog han dock
mod till sig och steg in i den granna salen. I midten deraf stod ett bord, hvarpå lågo tolf de
grannaste guldhjelmar och kring väggarne lågo de tolf riddarne i lysande rustningar, försänkta
i djup sömn. Bonden tyckte allt detta vara oändligt grannt och fagert, han hade aldrig förr sett
något liknande; men det som mest frestade hans nyfikenhet var åsynen af tolf de fagraste
hästar, med betsel och tyg af det rödaste guld, som stodo stampande med sina silfverbeslagna
hofvar i bergasalen. Bonden kunde ej motstå frestelsen att taga i en af hästarnes betsel för att
utröna huru det så konstfullt hopkommit; men knappt hade han vidrört detsamma, förrän han
hörde en röst i berget fråga: ”Är det tid än?” och en annan röst svara: ”Nej”. Bonden hade nu
sett och hört nog och skyndade förskräckt sin väg, men fann aldrig sedan åter bergsporten, så
mycket han än sökte efter densamma.
36. Bonden som var inne hos det bergtagna rytteriet
I sin häradsbeskrivning skriver Ljungström 1877 i Wartofta Härad och staden Falköping på
sidan 58.
35
Vid Ollebergs ände, är en ingång i berget, hvilken någon gång visar sig öppen. Der inne är ett
bergtaget helt regemente af rytteri, som väntar på sin uppbrottsordres. En bonde reste förbi och
såg ingången öppen. Han lät sin häst stå på vägen och gick ditupp och in. Det var ett stort stall,
hvari hästarne stodo i sina spiltor och åto salt, men alla karlarne sutto vid stora bord och sofvo
med korslagda armar framunder sina hufvuden. Han gick fram och åter och såg sig omkring,
men när han gick, råkade han att med sin piska vidröra ett betsel, som hängde i dörren. Då
ropade hastigt karlarne: ”gäller det än?” Bonden ilade då derifrån och ingången slöt sig igen.
37. Bonden vars pengar blev till hyvelspån
I sin häradsbeskrivning skriver Ljungström 1877 i Wartofta Härad och staden Falköping på
sidan 59
En bonde från Luttra skulle fara till Jönköping att sälja hafre. När han kom midtför
Ollebergsände, såg han en jemn och bred väg uppåt berget och en port, hvarigenom visade sig
att derinne var skönt upplyst. En man kom till honom och begärde få köpa hafren, priset
uppgjordes och bonden körde in i berget och aflassade. Der stodo då en mängd ståtliga hästar,
som hade grytor med eld uti under näsorna, och hafrekärl bakom sig. Vid bullret af vagnen
vaknade en hop ryttare, som tillhörde hästarne, och ropade ”är tiden inne änn´?” Den
ledsagande mannen svarade: ”ännu intet, vänta litet!” Bonden erhöll full betalning, men också
tillsägelse att icke se sig tillbaka då han gick ut. Detta kunde han icke uraktlåta, men i
detsamma, som han såg sig om, slöts berget igen, och när han betraktade sina penningar, voro
de förvandlade till idel hyfvelspånor.
38. Bonden som skulle sälja råg i Jönköping
I Herman Hofbergs sagosamling Swenska Folksägner från 1882 med ett urval från hela landet
ingår ”Riddarna i Ålleberg” på sidorna 95-96.
En gång skulle en bonde från Falbygden fara till Jönköping och sälja ett lass råg. När han i
qvällskymningen kom midt för Ålleberg, såg han en grann herrgård vid vägen. Då tänkte han
för sig sjelf: kanske jag finge sälja min råg här, så sluppe jag resa till staden; och så bultade han
på porten.
Genast öppnades denna, utan att någon menniska syntes, och bonden steg in. Först kom han
i en stor, grann sal. Midt på golfvet stod ett långt bord, och på detsamma lågo tolf guldhjelmar,
de grannaste man någonsin kunde se, och rundt kring väggarna lågo i djup sömn tolf riddare i
lysande rustningar.
Bonden tyckte nog, att detta var ofantligt vackert, men något rågköp tycktes det ej bli af. Då
gick han vidare och kom in i ett stort stall, der tolf de ståtligaste hästar, med betsel och remtyg
af rödaste guld, stodo och stampade med silfverbeslagna hovar i spiltorna. Nyfiken, kunde han
ej motstå frestelsen att taga i ett af hästarnas betsel, för att utröna huru konstfullt det tillkommit.
Men knappt hade han vidrört det, förr än han hörde en röst fråga: ”Är det tid än?” och en
annan röst svara: ”Nej, inte ännu!”
Nu hade bonden hört och sett så mycket han önskade och skyndade förskräckt sin väg. När
han kom ut fann han, att han istället för i herrgården varit inne i Ålleberg och sett de tolf
riddarna, som sofva der tills landet kommer i någon stor fara, då de skola uppvakna och hjelpa
till att rädda Sverige mot främmande fiender.
39. Bonden som skulle sälja malt
Thorsander ger 1887 i sin I gårdar och byar på sidorna 107-108 en beskrivning av ”Slagfältet
öster om Falköping” där han också berättar sägnen om de gyllenene ryttarna.
36
En gång, så är sägnen, kom en bonde från skogsbygden farande, som förde malt, som han ville
sälja i staden. Det var något lidet öfver midnatt, när han kom till berget. Då kommer ut en man,
som frågade honom efter hans ärende och, på erhållet svar, bad honom följa med sig, så skulle
han få mångdubbelt mera för sin vara, än han kunde begära i staden. Bonden följde honom upp
mot berget till en häll, der ingången säges vara till guldhjelmsriddarnes boning. Sedan bonden
erhållit hederlig betalning, bad den okände mannen honom följa sig än längre in och se
bergasalen, men förmanade honom derjemte att gå sakta. Han kom då in i en sal och såg
ryttarne ligga sofvande rundt omkring med gyllene rustningar hängande öfver sig. Innanför
hörde han buller af hästar, likasom i ett stall nattetid; men, som han icke gick nog tyst med sina
jernbeslagna skor, vaknade några af krigsfolket och frågade: ”Är det tid ännu?”. Nej! svarade
mannen, som ledsagade honom. Då lade sig ryttarne åter ned och somnade tungt in, hvarpå
bonden var glad att komma ut under Guds fria himmel igen och skyndade fort sin färde.
40. Bonden som var inne i berget
Fredrik Berggren skriver 1894 under rubriken ”Ryttarne i Ålleberg” om sägnen i Från
Vestergötlands Bygder - hågkomster och kulturteckningar. Han inleder med att beskriva Ålleberg,
därefter följer en beskrivning av dess sägner, därefter fortsätter han att skriva om bonden
som är på väg förbi Ållebergs ände på sidorna 9-10.
En bonde - så lyder den ena berättelsen - skulle fara till staden (Falköping) med ett lass råg. Då
han kom mitt uppför den branta backe, som Leaby gästgifvaregård leder öfver den s k
Ållebergsände, stannade han sin häst, för att låta honom hvila ut en stund. Det var tidigt på
”ottan” (morgonen) och bonden ställde sig bredvid lasset och betraktade den närbelägna
bergjätten, som åt denna sidan är mycket brant. Bäst han nu stod; tyckte han sig förmärka en
stor dörr i bergväggen. Han blef helt förvånad däröfver, ty han hade aldrig varseblifvit den förr
och beslöt så, medan hästen pustade ut, att gå upp till berget och se närmare efter.
Framkommen fann han en ofantligt stor dörr utaf järn. Bonden tog sig dristigheten an och
knackade sakta på med piskskaftet, då dörren genast öppnades inifrån af en järnklädd ryttare.
Öfver dörren hängde ett stort betsel, och ryttaren tillsade bonden att icke vidröra detsamma.
Rummet eller bergasalen, var mycket stort och på båda sidor stodo uppsadlade hästar, som åto
salt ur stenkrubbor. Midt på golfvet stod ett långt bord, rundt omkring hvilket sutto järnklädda
ryttare med spjutlånga svärd. De lutade sina hufvuden mot armarne, som voro korslagda öfver
bordet, och sofvo och snarkade, så att det dånade i hela berget. Huru många de voro, kunde
bonden ej i hast öfverräkna, men af ryttaren, som hade vakten, fick han veta, att det var ett helt
regemente, som under eller efter slaget vid Falköping blifvit intaget i berget och nu sof
härstädes, till dess det kommer en ny fiende hit åt trakten, då de återigen skulle ut, för att bistå
sina landsmän. Sedan bonden noga betraktat allting inne i bergasalen, tog han afsked och skulle
begifva sig ut, men råkade i detsamma att i dörren med sin hatt stöta till betslet, då alla ryttarne
vaknade, lyfte upp sina hufvuden från bordet och ropade med en mun: ”gäller det än!” hvarpå
ryttaren vid dörren svarade: ”nej, inte än!” Bonden var redan då utom dörren, hvilken slogs
igen efter honom, så att det ”gallrade” i berget.
41. Bonden som räknade sina pengar
Ida Henrici skriver 1904 i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5, sid 154-155 under
rubriken ”Sägner om Ålleberg.
För många år sedan skulle en bonde från Åsled fara in till Falköping med hafre. Hunnen till den
s. k. ”Ållebergs ände”, hejdades han plötsligt af en stor och reslig man, klädd i en glänsande
rustning. Denne tillsporde bonden, hvad priset vore på hans hafre. Bonden uppgaf det högsta
pris han i hastigheten kunde tänka sig. Mannen i rustningen var villig att betala den begärda
summan och bad bonden följa sig. Därpå gick han före uppför kullarne på en väg , som hvarken
37
förr eller senare varit sedd, rakt fram emot det s. k. ”klippet” i ”mellanberget”. Slutligen
stannade han framför en port mellan två klipp-pelare, och sedan öppnat den, tillsade han
bonden att bära in hafresäckarne i berget. - Efter slutadt arbete började bonden se sig omkring i
berget, och det var en i sanning underlig syn, som mötte hans blickar. Rundt omkring i den
väldiga bergssalen stodo hundrade sinom hundrade de ståtligaste hästar, bredvid hvarje häst
låg en sofvande ryttare och öfver hvarje ryttare hängde en gyllene rustning. ”Får jag se på allt
detta granna?” frågade bonden. ”Ja, men akta dig att röra vid något!” svarade mannen i
rustningen. Bonden kunde emellertid ej länge hålla sina fingrar i styr, utan började rätt som det
var att ”peta” på ett gyllene harnesk för att ”känna efter”, om det var verklighet eller bara
gyckelspel. Men i samma stund klingade genom berget som en väldig sammanringning af
hundratals klockor, och alla ryttarne rusade upp och ropade med en mun: ”gäller det nu?”.
Men mannen i rustningen svarade: ”nej, icke ännu!” Då lade ryttarne sig åter till ro och
insomnade.
Bonden fick nu en stor mängd penningar såsom betalning för hafren, men tillsades
strängeligen att ej räkna dessa, förrän han kommit tillbaka till sitt hem. Dock - äfven i detta
hänseende var bonden olydig, och följden blef, att penningarne rullade ifrån honom, allt efter
som han räknade dem. Han lyckades emellertid kvarhålla så mycket, att han kunde anse sig
ordentligt betald för sin hafre.
Sedan dess har ingen kunnat återfinna porten till bergasalen. Men om höstaftnarne, då
fullmånen skiner och dimmorna vältra sig tunga öfver slätten, kan man urskilja Ållebergs
ryttare, när de öfva sina skaror för den stundande ofredens tider. Ty en dag kommer, då
sammanringningen i berget skall väcka dem till den sista och afgörande kampen för Sveriges
frihet.
42. De sovande ryttarna i Ålleberg
Bengt af Klintberg åter ger 1986 ”De sovande ryttarna i Ålleberg” under rubriken Krig, i sitt
urval av svenska folksägner, sidan 269 sägen nr 398. Uppteckningen är gjord 1906 av A J
Svensson som finns på Hammarstedtska arkivet i Nordiska muséets folkminnessamling (NM
HA, Sägner 1).
I Ålleberg ute vid Falköping där ligger det en hel krigshär. Det var i min fars drängaår, så var
det en bonde ifrån Leaby som skulle åka in till Falköping med havre, men när han kom till
Ålleberg så kom det en karl emot honom och bad att han skulle få köpa havren av honom. Visst
tyckte han att karln såg sådara lite besönnerlier ut, men han fick köpa en tunna havre av
honom, och han följde mä´n och det bar av in i berget. Där låg fullt med knektar, och där var en
faslig många med hästar och husarer och alla möjliga krigsredskap. Karln hade sagt te´n
strängelia att han skulle akta sej för te stöta ve nånting, och det gjorde han så gott han kunde,
men hur det bar te så hade han råkat stöta till sporren på en ryttare, och ryttaren reste på sig på
äveli fläck och fråga: ”Ska vi opp nu?” Men då sa karln: Ånä! ”Inte än”, och då la ryttarn sej ner
igen.
Då fråga bonden karln hur länge de skulle ligga där. Och han svarte, att de ska ligga här till
det blir krig på Nyckelängen härnäst. Och så sa karln till bonden: ”Nu när du kommer till stan,
så ska du laga att du får växlat bort pengarna som du har fått för havren”. Och det gjorde han
med undantag för en attanskilling som han behållde, men morgonen efter hade han bara en
liten mörtapp istället för attanskillingen.
43. Boen som mötte en liten gråklädder kar
Elin Storckenfeldt skriver 1907 om ”Västgötasägner, upptecknade i Åsaka och s:n (Vartofta
här.)” i Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv, sidorna 5-6. Hon skriver med fonetiskt skrift,
vilken i vissa delar har ändrats nedan till en stavning som ligger så nära som möjligt.
Uppteckningarna är gjorda ”efter en liten gumma Anna-Maja, 60-70 år gammal. Hon har
38
förut tjänat hos upptecknerskans farföräldrar, sysslar nu med vävning”. Under rubriken
”Om bärgatroll” skriver hon
Dä va en gång en bonne sum sulle fara te Fallköping o sälja havvre. O ättersum an velle va i
stan i otta, så ga-n säk å hemmifrå frampå natta. Men nör an kumm mettför Ållebärsänne, så sto
dar en liten gråklädder kar på vägen o fråkte-n, um an ente velle sälja havvern te hömen. Boen
tökkte allt, dä va besunnerlit, män an tule-nte sega aant än ja. Då sa dän lelle gubben te-n, att an
sulle få fulja mä-n ini barjet, um an bara-nte rörle ve nö darinne. O så tok an marra i beschlet o
ledde-na rätt uppföre barjet. O boen an satt på o åkte. Då va dar ena lita jarndör, o dän öpna
säk, o så körle di rätt in i barjet! Darinne va dä en stor, stor granner sal, o dän va änna fuller tå
stora granna hästa. Allihopa va di beschlata, o di änna blekstra tå bare gull å sölver. Män ve
huvet på var eveli häst inunner krubba lå en kriksmann i full rustning o söv.
Män boen va-nte go te begripa, hure di kunne föa så mä hästa. ”Joo”, sa dän lelle gråe, ”allt
va sum skrapas ihop mä orätt på aker o äng, dä kummer hit, o här truter allri”. Nää, dä kunne
allt boen tänka säk . För på den tia va-nte gårla utskeftata, utan egera lå um varara, hur sum
hälst, så dä va inga könst för gårlbönnera te ta mä säk ett grånn frå vararas akra.
Ja, boen han jekk dar o bliga o bliga. O dä va så oändeli möe mä kara o hästa, o allihopa söv
di. Men så hure dä va, så kunne-n ente läta va te röra ve en häst ett lite färn, för an va så
obegripeli granner. Män då röste-n på säk, s-att beschlet börja skramla. Då vakna kriksmannen,
sum lå ve krubba. ”Jälle-rlä nu?” sa-n. ”Nä”, sa den lelle gråe, ”ente än”. Men mä däsamma
fekk boen en spark, s-att an flug ut på vägen, för an sulle ju-nte nö få röra ve darinne. Marra o
släen, di sto på vägen, o boen turle-nte se säk um, utan satte säk på o körle hemm, så fort
hästakraken rådde skala. Nör an kumm hem, så-n, att säkka va lika fulla, sum nör an for sta,
män nör an så ätter, så va dä gull i stäelt för havvre.
44. Bonden som inte kunde låta bli seltygen
Hugo Jungner gör i sin avhandling 1922, Gudinnan Frigg och Als härad - en studie i
Västergötlands religions- språk- och bebyggelsehistoria, en omfattande genomgång där Ålleberg
och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver under rubriken ”Ålleberg ett
dödsberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Valhall” på sidan 310.
En bonde, som upptäckte dörren till berget, när han sökte sitt bortkomna får, eller som sålt
havre till riddarnes hästar, kunde ej låta bli att fingra på de granna seltygen.
45. Bonden som sålde säd
Johan Götlind gör 1926 i Saga, Sägen och Folkliv i Västergötland en sammanställning av 305
sägner och berättelser från Västergötland, Ållebergs Ryttare finns med på sidorna 147-148
som nummer 242 med rubriken ”Bonden som sålde säd till Ållebergs ryttare. Götlind uppger
att sagesmannen heter G Andersson i Backor, Göteve i Vilske härad.
Anders i Backor talte om, att hans farfar - eller om det var ännu längre tillbaka - en gång for
vägen fram förbi Ålleberg med ett lass korn. Vägen gick på den tiden alldeles inpå berget. Då
han hunnit till Ållebergs ände, kom det mot honom en man, som bad att få köpa säden. Han
blev glad över att inte behöva fara längre med sitt lass, och de blev eniga om priset. Han for
fram en fin väg, och befann sig plötsligt inne i berget.
Där mötte honom en underlig syn. En mängd hästar, sadlade och färdiga, stodo i spiltor, och
framför fötterna på varje häst låg en ryttare i full rustning och sov.
Då råkade han stöta till en av ryttarna med sin fot. Denne flög genast upp och frågade:
- Gäller det nu?
- Nej, inte ännu! svarade följeslagaren.
39
Och genast lade sig ryttaren ned och föll ånyo i sömn. Mannen blev förskräckt och undrade,
hur han skulle komma ut. Men innan han visste ordet av, befann han sig åter på vägen utanför
Ållebergs ände.
46. Bonden som tittade i säcken
Hilding Svensson skriver 1933 i Falköpingstypografernas påsktidning om sägnerna kring
Ålleberg.
En bonde kom farande vägen fram på väg till Falköping med ett lass havre. Just som han for
förbi ”Ållebergs änne” kom det en fin karl ut på vägen och frågade honom, om han fick köpa
havren, som var med på lasset, och om bonden ville gå med in i berget.
Ja, han tordes inte annat utan följa med. När de kommo in i bergets stora sal såg bonden en
mängd med hästar stå runt väggarna, och vid var och en låg en kämpe och sov.
Bonden råkade emellertid att stöta till selen på en av de närmaste hästarna. Av bullret
vaknade då en av kämparna.
- Gäller det nu? sporde han.
- Ligg stilla och vila ännu, sade den andre, som var med bonden.
Och så fick bonden lämna sin havre därinne i berget och fick en hel massa pengar i
betalning. Men det var på det villkoret, att han inte skulle titta på pengarna innan han kom till
stan, och det lovade bonden.
Men hur det var tog nyfikenheten ut sin rätt, så han lydde inte. Han kunde inte låta bli utan
började taga upp dem.
Då var det bara några spånor och träflisor i säcken.
47. Bonden som såg eken med de granna selarna
Carl-Martin Bergstrand har i sin sägensamling Västgötasägner från 1944 ett urval som han
”under tiden 1924 - 1943 upptecknat i Västergötland”.
Han skriver vidare att
”Originaluppteckningarna förvaras mestadels på Västsvenska Folkminnesarkivet, som vars
upptecknare jag arbetat sedan 1926…Rätt många finnas även i Landsmålsarkivet i Uppsala
och Folkminnesarkivet i Lund”. Denna sägen återges under rubriken Krig och Fejder på sidan
153 och uppges vara upptecknad i Mjäldrunga.
Det skall ligga en hoper ryttare i ålleberg; de har legat där och sovit i hundratals år. Så var det
en gång som en bonde kom körande förbi berget med ett säalass, och då kom det ut en karl och
ville köpa säden. Bonden fick följa med in i berget. Där inne var en stor ek, och på den var tre
grenar och på dem hängde så många granna selar. Bonden tog i en av selarna och det klingade
till. Då vaknade en av knektarna och sa: ”Gäller det nu?” Men den som var med bonden
svarade: ”Nej, er stund är ännu icke kommen.” - Det skulle ha varit när det sista kriget bröt ut
1914.
48. Bonden som körde in i berget
Carl-Martin Bergstrand har i sin sägensamling Västgötasägner från 1944 ett urval som han
”under tiden 1924 - 1943 upptecknat i Västergötland”. Han skriver att ”Originaluppteckningarna förvaras mestadels på Västsvenska Folkminnesarkivet, som vars upptecknare jag
arbetat sedan 1926…Rätt många finnas även i Landsmålsarkivet i Uppsala och Folkminnesarkivet i Lund”. Denna sägen återges under rubriken Krig och Fejder på sidan 153 och uppges
vara upptecknad i Valstad.
40
Det var under drottning Kristinas tid, som de hade kommit in där. Det skall vara på det viset,
att när Sveriges rike är nära sin undergång, då ska de rycka fram och förgöra så mycket fiender
som finns.
Det var en bonde, som for förbi Ålleberget och som skulle till Falköping med säd. Då kom
det ut en ryttare och bad, att han skulle få köpa säden av honom. Han fick köra in i berget. Där
var fullt med hästar, och där hängde så granna sadlar och betsel, så bonden hade aldrig sett så
granna. Men ryttaren sa, att han inte fick röra dem. Det kunde bonden inte låta bli, emellertid.
Han tog i ett betsel, och då klingade det. Då vaknade en av knektarna och sprang upp. ”Gäller
dä nu?” sa han.
Drottning Kristina, hon jagade ut hela danska armén i Åsle mosse, och där drunknade den.
49. Skörstorpsbonden som sålde havre
Erik Sandberg återger 1956 några till Ålleberg knutna sägner i Falbygden, Falbygdens
Hembygds- och Fornminnesförenings Tidskrift nr 11 sidan 74. Denna sägen är upptecknad i
Skörstorp 1944.
Det var en gång för längesedan, som en bonde från Skörstorp skulle fara in till Falköping med
ett lass havre. Tidigt på morgonen hade han hunnit till Ållebergs ände, och där mötte han en
gubbe, som frågade:
- Vart ska´ du fara, gubbe lelle?
- Jo, jak s´a fara te Falköping mä ett lass havre, svarade bonden.
- Då kan jak köpa´t å däk, så behöver du inte fara längre, sade gubben.
Och så fick bonden följa med fram till berget. Där öppnande gubben ett par stora portar, och
de stego in. Där inne var ett stort rum, och i detta stodo en mängd hästar, och vid varje häst låg
en karl och sov.
I det sista krig, som Sverige kan komma i, skola dessa män deltaga.
50. Bonden som trodde han var i en herrgård
Ebbe Schön skriver 1986 i Älvor, vättar och andra väsen under kapitelrubriken ”Ingen ro i
graven” om Ållebergs ryttare på sidorna 30-32. Han återger berättelserna kring Ålleberg med
utgångspunkten ”ytterligare ett exempel på kollektivt uppträdande spöken”.
Det är många som har fått lära känna Ållebergs ryttare. En bonde körde en kväll förbi berget
med ett lass råg. Han visste inte riktigt säkert var han var, för han bodde en bra bit därifrån. Vid
sidan av vägen fick han rätt vad det var se en stor herrgård och beslöt göra ett försök att sälja
sin säd där istället för att köra ända till staden. Innan han visste ordet av, så befann han sig inne
i en stor sal. Mitt i salen stod ett långbord, och på det låg tolv guldhjälmar. Utmed väggarna låg
tolv riddare och sov i sina lysande rustningar.
Något rågköp verkade alltså inte bli aktuellt, men bonden fortsatte tills han kom till ett stall,
där det stod tolv hästar med tömmar av guld och hästskor av silver. Han ville titta lite närmare
på det konstfärdiga smidet i ett betsel, men i samma ögonblick som han rörde vid det hörde han
en röst:
- Är det tid nu?
- Nej, inte den här gången, svarade en annan stämma.
När bonden kom ut såg han att han inte alls hade varit i en herrgård utan inne i Ålleberg.
Han hade besökt de tolv riddare som sover tills landet en gång kommer i stor fara. Då ska de
vakna och rädda Sverige, säger denna västgötska sägen.
41
51. Övning i höstdimmorna
Hugo Jungner gör i sin avhandling Gudinnan Frigg och Als härad från 1922 en omfattande
genomgång där Ålleberg och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver
under rubriken ”Ålleberg ett dödsberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Valhall”. Han
skriver på sidorna 310-311 med hänvisning till Västergötlands Forminnesförenings Tidskrift
2, 4-5, 1904 sid 155.
Riddarne i Ålleberg sova inte beständigt. Då månen lyser genom höstdimmorna kan man se
Ållebergsryttarne öva sina skaror för den stundande ofreden.
52. Armén som tältade på berget
Hugo Jungner skriver på sidorna 310-311 i sin avhandling från 1922, Gudinnan Frigg och Als
härad, med hänvisning till ”hört av författaren i Slöta 1921”.
En gång såg man en hel armé tälta på berget ett par timmar. Sedan försvann den. ”Om det nu
var en hägring eller vad det var”.
53. Efter andra slaget vid Breitenfeld
Hugo Jungner för på sidan 310 in Karl XII med hänvisning till Västergötlands
Fornminnesförenings Tidskrift 2, 4-5, 1904 sid 157.
Efter andra slaget vid Breitenfeld sågos de stupade i månskenet nästa midnatt i samlad flock
rida in i berget under gruveligt skalv och dunder. Karl XII skal själv ha tagit befälet över dem.
54. Tolfte Karl i det fasliga berget
Hugo Jungner hänvisar i sin avhandling från 1922 till ”Beckman i En Västgötabok, utg gm J.
Götlind, 1919, s 21f. Sinclairvisans skald var född i Hångsdala av Skara stift och bör ha väl känt till
sägnerna om Ålleberg”.
När Anders Odel skall låta Malkolm Sinclair uppsöka tolfte Karl i ”ett fasligt berg”, så är det
nog Ålleberg, som stått modell.
55. Lilliehöök och hans bussar
Ebbe Schön skriver 1986 under kapitelrubriken ”Ingen ro i graven” på sidorna 30-32 om
Ållebergs ryttare i Älvor, vättar och andra väsen. Han återger berättelserna kring Ålleberg med
utgångspunkten ”ytterligare ett exempel på kollektivt uppträdande spöken”.
En knekt från trettioåriga kriget lär enligt vad som uppges av Paul Aineström ha berättat så här
för en präst som hette Olaus Rhyzelius och som noterade uppgifterna i kyrkoboken:
”Efter slaget vid Breitenfeld (1631) blev det vid solnedgången liksom ett töcken eller
älvdans, di kallar, och då såg vi huru Johan Lilliehöök och hans bussar som fallit satt upp och
gav sig mot norr ut i brinnande galopp så marken skalv under hästhovarna.”
42
Hemma såg knektens systerson samma kväll i månskenet hur dessa ryttare red in i Ålleberg
för att förenas med sina förfäder.
56. Bonden som var borta i fyrtio år
A A Afzelius skriver 1843 om sägnerna hos lantfolket i Falbygden på sidan 49 i Swenska
folkets Sago-häfvder, del V, i samband med att han berättar om slaget vid Falköping 1389.
En sägen är ock från denna by (Sunnerål), som är belägen wid nyckelängarna på sluttningen av
Ålleberg och har sin betesmark på berget, att en gång en ung bonde, som sent en afton gick ut
att söka sina hästar, blifwit bergtagen. Han fann derinne stora och rikt prydda salar och
åskådade bergriddarnes muntra lekar samt drack med dem ur gyldene käril mjöd och win, som
han tyckte, några timmar blott; men, när han kom tillbaka hem, kände honom ingen; has
wänner och anhöriga woro döda, och hans forna egendom war i okända släktingars händer; det
var i fyratio år, han warit borta i berget.
57. Midnattsvandrare
Hilder Werner skriver 1869 i Västergötlands fornminnen ett avsnitt med rubriken ”Sägnen om
Ålleberg” på sidan 64.
Ännu någon gång har vandraren vid den ensliga midnattsstunden hört bergsporten öppnas och
tillslutas. Det är guldhjelmsriddarne som vattna sina hästar, säger han då och skyndar
förskräckt sin väg.
58. Bonden som blev bergtagen
Gustaf Thorsander skriver 1887 i sin I gårdar och byar - en samling folklifsskildringar, historier,
minnen och sägner från en gammal kulturbild på sidan 108 i samband med en beskrivning slaget
vid Falköping 1389 också om de sägner som finns kring Ålleberg.
Gården Sunnerål, vid foten av berget, säges fått sitt namn af en fallen riddare vid namn Sunne.
En bonde derifrån gick sent en afton ut för att söka sina hästar och blef då bergtagen. Inne i
berget fann han stora och rikt prydda salar, och der åskådade han bergsriddarnes muntra lekar
samt drack med dem ur gyllene kärl mjöd och vin, som han tyckte några timmar blott. Men när
han kom tillbaka hem, kände honom ingen; hans vänner och anhöriga voro döda, och hans
fordna egendom var i okända slägtingars händer; det var i 40 år han varit borta i berget.
59. Drängen som drack med ryttarna
Fredrik Berggren skriver 1894 i Från Vestergötlands Bygder - hågkomster och kulturteckningar
under rubriken ”Ryttarne i Ålleberg” om sägnen på sidorna 10-11. Han inleder med att
beskriva Ålleberg, därefter följer en beskrivning av dess sägner. Han börjar sedan med att
skriva om bonden som är på väg förbi Ållebergs ände, och fortsätter med en variant där den
som var inne i berget var en dräng och ryttarna var vakna.
Den andra sägnen är ungefär i samma väg, blott med den skillnaden att det varit en dräng, som
kommit in i bergasalen; att ryttarna ej sofvo, utan sutto kring bordet och drucko ur gyllene
bägare; att drängen deltog i deras dryckeslag, som han tyckte, blott några timmar, men att han
43
slutligen af nyfikenhet en gång kom att med piskskaftet vidröra betslet, som hängde öfver
dörren, hvarvid alla ryttarne med en mun frågade: ”är det tid?” - ”Nej!” svarade ryttaren vid
dörren, hvarpå alltsammans försvann och drängen befann sig ensam utanför berget. Han gick
då nedåt vägen till för att fortsätt resan, men både häst och åkdon hade försvunnit. Han begaf
sig då in till staden, men ingen kände honom och icke heller kände han igen sig, ty allting bar
en förändrad prägel. Han hade nämligen varit borta i 40 år och hans bekanta och anförvandter
voro redan döde.
60. Prästen som försvann i berget
Ida Henrici skriver 1904 i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5 på sid 153 under
rubriken ”Sägner om Ålleberg”, där hon gör en genomgång av sägenmaterialet.
En annan historia berättas om Ållebergspalatset, huruledes en prest och en klockare skulle
försöka komma in i detsamma en månljus natt. De funno en smal gång, och presten skulle gå in
först, alldenstund han borde vara bättre rustad än klockaren att möta trollens illfundigheter. För
säkerhets skull anskaffades emellertid ett långt rep, hvars ena ända bands om prestens lif,
under det klockaren, som stannade utanför, höll ett säkert tag i repets andra ända. Då klockaren
hade väntat både länge och väl, men ingen prest hördes af, ryckte han slutligen sakta i repet,
och då han fann detta helt lätt, började han hala det till sig. Döm om klockarens förvåning, då
han istället för presten finner - en hästsko fastbunden vid repets ände! - Presten var ock förblef
borta
61. Boen sum gravde tre nätter
Elin Storckenfeldt skriver med fonetiskt skrift på sidan 10 i Svenska Landsmål och Svenskt
Folkliv från 1907. I vissa delar detta ändrats nedan till en stavning som ligger så nära den
fonetiska som möjligt. Uppteckningarna är gjorda ”efter en liten gumma Anna-Maja, nu 6070 år gammal. Hon har förut tjänat hos upptecknerskans farföräldrar, sysslar nu med
vävning”. Under rubriken ”Om bärgatroll” skriver Storckenfeldt om sägner kopplade till
Ålleberg.
Dä va en stortjuv sum ble tagen o satt i lifstsfängelse. Han skrev te en schläktinge i
hemmsokkna o sa te-n, att an sulle gå te Ållebärj o grava på ett sarskelt ställe tre torstanätter i
ra. Ja boen an ga säk å te Ållebärj o fekk rätt på stäelt, dar an sulle grava. Dä va uppe på barjet.
Dar ä en schlätter fläkk, dar ente nö väkser,o mett på legger en stor sten. Ijamte dän sull-en
grava. Trjje torstasnatta fekk-en tak i ett stort skrin tå jarn, sum va så tongt, så dä va jamt o rätt
an rådde löfta-t. Män nör an hade fött dänar-t, så an, att dän store sten löfte säk, o darunner så
an en liten grår gubbe, sum hötte ätter-n mä näven. Då ga-n säk å, dä fortaste han va go te, mä
dä tonga skrint. Den boen ble sinar fali riker.
62. Drängen som såg järndörren
Storckenfeldt skriver på sidan 8 i ovan nämnt arbete, uppteckningen är som ovan ”efter en
liten gumma Anna-Maja, nu 60-70 år gammal. Hon har förut tjänat hos upptecknerskans
farföräldrar, sysslar nu med vävning”.
I Leabu hade nöka hästa spronget bört, o drängen sulle ut o ta rätt på dum. Han jeck uppåta
Ållebärj, o hur han langka å, så vesste-n te schlut ente, var han va. Rätt för säk så an en långer
gång, o i ännen på dän va ena lita jarndör. Men då vart an förskrämder, o la te skala, så mö han
rådde, o ner an kumm hemm, va hästa dar före hömen. Män dän are dan på förmeddan, ner-rlä
44
va full dager, jekk an upp te barjet ijänn för te se på den dara döra. Män då va-rlä jug an kunne
få tak i-na.
63. När det lyste vid ännen
Hilding Svensson skriver 1933 om
Falköpingstypografernas påsktidning.
sägnerna
kring
Ålleberg
i
en
artikel
i
Johannes i Fogdagården skulle en gång fara till Falekvarna med ett mäldlass. Och hur det nu
var hade det blivit sent, som det gärna vill bli, när mälden skulle med hem igen, och
kvarnkammaren också hade litet förströelse att bjuda på.
Som han nu var kommen till Ålleberg kände han knappt igen sig, fast han färdats där mest
varje vecka. Han trodde inte sina ögon, och ändå var han spik nykter.
Utefter hela nordkanten av berget var det fullt med ljus, och där låg hus och stugor tätt ihop
på båda sidor om vägen och utefter hela bergskanten. Det var ”ännasom” i sta´n. I vartenda
fönster lyste det och blänkte ned på vägen, så länge han körde förbi. Aldrig hade han då sett så
många hus där förr, och aldrig kunde han tänka sig så mycket ljus. Det var så hela ”Ållebergs
änne” lyste.
Johannes i fogdagården var en försiktig man och ville inte gärna tala om det här, men hur
det var kröp den här historien ur honom en gång, men, att förklara det han sett, kunde han då
inte.
64. Synnerålsbonden som mördades vid Lokakällan
Hilding Svensson skriver 1933 om
Falköpingstypografernas påsktidning.
sägnerna
kring
Ålleberg
i
en
artikel
i
Ja, där är mycket underligt därborta och mest i närheten av vattenhon och den s k Lokakällan,
där förresten en synnerålsbonde blev mördad år 1817.
65. Drängen som hörde kämparna
Hilding Svensson 1935 gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i
maskinskriven form på Falbygdens muséum. Sagesmannen kommer från en liten stuga nära
Viken.
Man kan höra dessa kämpar ibland. Det var en gång en annan dräng på Saleby, som gick över
de vackra ängarna på den sida av berget, där gården ligger. Han hade gått långt och var trött,
och så lade han sig i gräset. Då hörde han hur alla kämparna (gjorde sig) redo där inne i berget
under brak och dån och sedan hur de ställde hästarna i ordning. Detta vågade han aldrig tala
om förrän flera år efteråt. Han lever än.
66. Kämparnas väckarklocka
Hilding Svensson 1935 gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i
maskinskriven form på Falbygdens muséum. Sagesmannen kommer från en liten stuga nära
Viken.
Uppe på berget finns ett par stenar eller rättare sagt diabaspelare som ha namn. De heta
”Prediksstolen” och ”Altare”, ”Prediksstolen” liknar en talarstol och är lätt att finna. Alldeles
45
intill den låg förr en rund sten; som kallades ”Klockan”. Den låg på en häll så uppgillrad, att
man inte kunde rugga på den, och när någon gjorde detta hörde falbönderna, hur det ringde
och klang långt inne i berget. Därför, trodde man, var stenen de sovande kämparnas
väckarklocka.
Men Salebydrängarna kommo överens om en dag, att rulla ”Klockan” nedför berget, vilket
också till sist lyckades. De hörde ett förfärans brak, lade benen på ryggen och vågade aldrig
nämna ett knyst härom. Tänk om ”Ållebergs ryttare” hade vaknat!
67. Ännasum ena kyrkedörr
Hilding Svensson 1935 gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i
maskinskriven form på Falbygdens muséum. Sagesmannen kommer från en liten stuga nära
Viken.
Nu (?) var det (en) gubbe på Viken - han dog för många år sedan, och det är sonen som berättar
- som hade sett den där ingången många gånger. Den såg ut ”ännasum ena kyrkedörr” och var
att finna i en av klipporna, men han vågade aldrig gå fram och knacka på. Så en dag, när han
gick där upp och slog xxxx(?) fick han se den där dörren igen.
Aj, aj, tänkte han, nu ska jag ta ett bra kännemärke på en sten rakt mot Karleby kyrka, och så
ska jag gå hem efter mina pojkar, för om vi blir tre man, så kan det väl inte vara farligt (att) gå
in.
Jaha, han hade lien, tog ett säkert märke och gnodde iväg hem till Viken efter sönerna sina,
ty nu eller aldrig skulle han in i berget.
Men när de sedan kommo tillbaka och sökte efter dörren var (det) stört omöjligt att finna
den. Det gick varken att hitta klippan eller märkesstenen, och den dan finge de aldrig se dem
mera.
68. Som ett dikessnöre var långt
Hilding Svensson har 1935 gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i
maskinskriven form på Falbygdens muséum. Sagesmannen kommer från en liten stuga nära
Viken.
Det är inte bara ett par falbor, som funnit den där porten. En vikagubbe till har lyckats. Han
hade tagit med sig ett snöre för att hitta ut igen, trollen kunde ju förgöra synen på en, när en
kom in. Ingången var så smal så att han fick tränga sig igenom. Där innanför var en lång gång
och han trängde nu så långt in i berget ” som ett dikessnöre var långt”, men sedan vågade han
ej längre. På somliga ställen var där fyra alnar brett, men längre in ”feck en krupa”. Där var så
kvavt och varmt, så det var hemskt, vatten sipprade överallt, men längst bort fanns en förfärligt
djup brunn, och där hittade han ett rävskinn. Så gick han ut igen.
69. Den bergtagne prästen
Hilding Svensson har 1935 gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i
maskinskriven form på Falbygdens muséum. Sagesmannen kommer från en liten stuga nära
Viken.
En annan gång var det en präst och klockare, som skulle försöka. Prästen blev bergtagen, men
klockaren klarade sig.
46
70. Möte med Skam som körde lik
Erik Sandberg återger 1956 i
Falbygden, nr 11, Falbygdens Hembygds- och
Fornminnesförenings Årsskrift, på sidan 75, några till Ålleberg knutna sägner som han
upptecknat på olika platser. Denna är upptecknad i Tiarp 1956.
I min ungdom (omkr. 1900) hörde jag min farmor och många andra gamla här i Tiarp berätta,
att när Göta-Lena dött, så hade folk mött Skam, som kom körande med hennes lik på en vagn
på landsvägen ute vid Ålleberg. Och vagnen var förspänd med två getabockar, som hade
eldslågor till manar, och jag tror jag vill minnas, att även deras tungor voro av eld. Ja, det var
väl någon gång under 1870- eller 80-talet, som hon dog, kan jag tro.
71. Mannen som aldrig mer kunde ropa
Erik Sandberg återger 1956 i Falbygden, nr 11, Falbygdens Hembygds- och
Fornminnesförenings Årsskrift, på sidan 75, några till Ålleberg knutna sägner som han
upptecknat på olika platser. Denna är upptecknad i Karleby 1946.
I Ålleberg finns det långa gångar inne i berget. En man band en gång ett långt rep om livet och
vandrade långt in i berget, medan ett par kamrater utanför höllo i repets andra ända. Kommen
ett långt stycke in i berget, ropade han till dem. Men sedan kunde han aldrig mera ropa som
andra människor.
72. Vallpojken som mötte riddaren
Ebbe Schön skriver under kapitelrubriken ”Ingen ro i graven” om Ållebergs ryttare i Älvor,
vättar och andra väsen från 1986. Han återger berättelserna kring Ålleberg med
utgångspunkten ”ytterligare ett exempel på kollektivt uppträdande spöken”. Dessutom
berättar han om vallpojken Petter på sidan 30. Ursprungskällan anges inte.
En vallpojke som hette Petter gick en dag med korna invid Ålleberg. Han sjöng och trallade och
var glad. Men plötsligt kom det ut ur berget en högrest man med vitt skägg som räckte ända till
midjan. Han var klädd i en rustning av rödaste guld och bar ett stort blixtrande svärd vid sidan.
Han ropade ”Goddag” så högt att berget skakade, och han satte genast igång att skälla på Petter
för att han hade blivit störd i sin djupa sömn.
Men Petter blev inte rädd. Hans mamma hade lärt honom att om man bara slår stål och
flinta mot varandra så har troll och andra övernaturliga väsen ingen makt över en. Petter slog
och gnistrade med sina elddon och ropade:
- Slå i sten till domedags otta!
Detta blev för mycket för den gyllene riddaren. På ett enda ögonblick förvandlades han till
ett jättestort stenblock, och så finns han att beskåda den dag som idag är.
73. Guldhalskragen och tyska riddare
Hilder Werner skriver 1869 på sidan 64 i Västergötlands fornminnen ett avsnitt med rubriken
”Sägnen om Ålleberg”. Han börjar med en inledande beskrivning av bygden, dess berg,
sägner och historiska händelser. Därefter fortsätter han att beskriva slaget vid Falköping
1389 som en av de händelser som kommit att prägla sägnen om Ållebergs ryttare. Slutligen
berättas om Albrekts skansar vid Mösseberg och upphittandet av guldhalskragen i Ållebergs
rasbrant. Werner skriver
47
År 1827 hittades på Ålleberg en halskrage af guld, vägande 47 lod, som af staten inlöstes.
Kanske någon av konung Albrechts tyska riddare burit den under striden.
74. Guldkedjan och tuppen med halmlasset
Ida Henrici skriver 1904 i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5 på sidorna 153-154
under rubriken ”Sägner om Ålleberg”, där hon gör en genomgång av sägenmaterialet.
Djupt nere i Ålleberg finnes en stor skatt. Man kan i en springa mellan två bergspelare se en
sten, omvirad med en guldkedja. Väl är kedjan till följd av smuts och damm numera alldeles
mörk; men blott man rör den med ett spö, skimrar guldet fram. Kan någon bringa denna kedja
och sten upp öfver springans kant, så är han med detsamma den lycklige ägaren ej blott af
guldkedjan, utan ock af den skatt, som ligger dold under stenen. Men det är ett synnerligen
svårt arbete att draga upp stenen ur djupet; ty man får därunder ej yttra ett enda ord, ej ens dra
på munnen; och huru omöjligt ett sådant villkor är att uppfylla, visar bäst följande historia. Två
män från Falköping hade föresatt sig att bli ägare af Ållebergsskatten. En natt vid fullmåne
begåfvo de sig af till Ålleberg, utrustade med ett spö, som i toppen var försedt med en krok. Till
en början gick dem allt väl. De lyckades få kroken kring kedjan, och så småningom började
stenen och kedjan göra sin färd upp till springans kant. Men när själfva det avgörande
ögonblicket var inne, fingo våra skattgräfvare se plötsligt framför sig ett af en tupp draget litet
halmlass, ofvanpå hvilket stod en dvärg, som gjorde de tokroligaste grimaser och kullerbyttor.
Det hela såg så befängdt löjligt ut, att de båda skattgräfvarna brusto ut i gapskratt - och det var
deras olycka: med en dof klang sjönko stenen och kedjan tillbaks i djupet, och det behöfver väl
ej tilläggas, att tuppen, lasset och dvärgen äfven med detsamma voro försvunna. - En
eldsprutande drake kan man under mörka nätter se ligga på en flat sten bredvid springan, som
döljer Ållebergsskatten. Han vakar öfver skatten, som nog kommer att förbli dold i berget, så
länge världen står. Att emellertid skatten ännu idag är ifrigt eftertrådd, bevisas bäst däraf, att
springan ständigt är full av af spön och käppar, med hvilka man gjort sina försök att draga den
märkvärdiga kedjan fram i dagens ljus.
75. Den glänsande klumpen i klyftan
Hugo Jungner gör på sidan 317 i sin avhandling från 1922, Gudinnan Frigg och Als härad - en
studie i Västergötlands religions- språk- och bebyggelsehistoria, en omfattande genomgång där
Ålleberg och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver under rubriken
”Guldsmycket från Ålleberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Brisingamen?”
Runt kring Ålleberg leva ännu med friskt liv berättelserna om de skatter, som dels finnas
förvarade inne i bergets salar, dels ligga i de djupa och smala klyftorna mellan trappmassivens
imponerande kolonner. Dessa klenoder kan man väl skönja, men omöjligen hämta upp…Nu är
det vanligen drottning Margaretas tappade smycke, som man skulle vilja komma i besittning
av. En äldre man, förmögen hemmansägare, meddelade mig, att han verkligen lyckats få en
glänsande klump så högt upp i en smal klyfta, att han kunde se, att ”det bara var en sten”.
76. Nu ä ho mi!
Hugo Jungner skriver på sidan 318 i ovan anfört arbete. Han hänvisar i det följande till
gamle Kvist på Vikens gård.
48
Mer än en har haft den klara guldkedjan alldeles uppe i dagen. Då säger han: ”nu ä ho mi”! Å
så renner ho ner.
77. Helje som hittade guldsmycket
Hilding Svensson har i sina ”anteckningar” från 1935 skrivit om Helje som hittade
gulsmycket. Sagesmannen kommer från en liten stuga nära Viken.
I Logården i Karleby låg förr en liten, nu borttagen stuga, där det för hundra år sedan bodde en
gammal soldat, som hette Helje. Han hade ett sådant bra handlag med ”att ta ut ommaler”, dvs
bottenhällar till bakugnar. En dag år 1827 hölls han där uppe i sänkan för detta arbete och då
”36 alnar nedanför en lodrät klippvägg” fann han under en sten på ett spadtags djup ett av de
dyrbaraste och vackraste guldsmycken, som någonsin påträffats i vårt land, och vilket statens
museum inlöste för minst 1000 riksdaler.
78. Smycket som föll tillbaka i klippet
Hilding Svensson skriver i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1935 om upphittandet
av Ållebergskragen. Han kommer också in på de uppfattningar som funnits kring fyndet.
En, dock mera sällsynt, sägen vill göra gällande, att det var två smycken som hittades: det ena
kom till Stockholm men det andra tappades och ”föll ner i klippet igen”.
79. Drottningens halskedja i bergskällan
Erik Sandberg skriver 1949 i Falköpings Tidning 27/8 1949 (samt Västergötlands
Fornminnesförenings Tidskrift) om slaget vid Åsle också om de sägner som levt kvar i
folktraditionen.
Drottningen skall ha tappat sin halskedja i en källa på berget. Den kan ingen taga upp, som ej
går dit en torsdagsnatt, när det är fullmåne, och tigande sticker ner en krok efter kedjan. En
gång kom det en dräng från trakten dit för att söka upp den. Det var den rätta tiden, och
dödstyst stack han en stake med en spik ner i källan. Han såg, hur kedjan glimmade i
vattenbrynet, och skulle just gripa den. Men så kunde han ej behärska sig utan sa´ några ord
och så var allt borta.
80. Tiggaren som fick guldpengar
Erik Sandberg återger på sidan 74 i Falbygden nr 11, Falbygdens Hembygds- och
Fornminnesförenings Årsskrift, några till Ålleberg knutna sägner som han upptecknat på
olika platser . Denna är upptecknad i Åsle 1945.
Det var en gubbe, som skulle gå ut och tigga om bröd till sina barn, och han hade många barn.
Det var tidigt på morgonen, innan solen hade gått upp - trollen hade ingen makt sedan. När
han kom till vattenhon vid Ållebergs ände, stod det en gubbe där och vattnade en häst. Och då
frågade gubben, vart han skulle gå. Och då svarade tiggaren, att han skulle gå ut och be om
bröd till sina barn.
- Gack mä mäk hem du! sade gubben då.
49
Och det gjorde tiggaren. De gingo genom sju salar, och till alla stodo dörrarna på vid gavel. I
den sjunde låg det guldpengar i en stor hög på golvet. Gubben bad tiggaren hålla upp sin påse
och öste några skovlar pengar i påsen. Så bad han tiggaren lyfta i den och frågade:
- Orkar du mera?
- Ja, ena skuffa (skovel) te, sade tiggaren.
Gubben öste i en skovel till och frågade och frågade om igen:
- Orkar du mera?
- Ja, ena skuffa te, svarade tiggaren om igen.
Och så höllo de på, tills gubben öst i sju skovlar. Då sade gubben:
- Nu behöver du aldri´ gå ut och tegga te dina barn mer.
81. Guldhjelmsriddarne vid slaget 1389
Hilder Werner skriver 1869 i Västergötlands fornminnen ett avsnitt på sidorna 62-64 med
rubriken ”Sägnen om Ålleberg”. Han börjar med en inledande beskrivning av bygden, dess
berg, sägner och historiska händelser. Därefter fortsätter han att beskriva slaget vid
Falköping 1389 som en av de händelser som kommit att prägla sägnen om Ållebergs ryttare.
Vid Ållebergs slag 1389 uppträdde på den svenska härens sida tolf lysande kämpar, som alla
buro hjelmar af det klaraste guld (hvarföre de af folket blefvo kallade guldhjelmsriddarne).
Deras hästar voro de skönaste man ville se, och deras remtyg glänste af guld och ädla stenar.
Der dessa riddare framgingo i striden, måste fienden gifva vika för deras mandom och
oförskräckthet. Men det besynnerligaste af allt var att ingen i hela den svenska hären kände de
tolf riddarne eller visste hvarifrån de kommo, ty de sågo dem första och sista gången den
dagen. När striden var slut och slaget vunnits af svenskarne, hade de tolf riddarne försvunnit
lika obemärkt som de kommit. Allmogens tro (som af nedanskrifne händelse ytterligare
bekräftades) var att de tolf guldhjelmsriddarne sofva inuti Ålleberg, tills det gamla Sverige
kommer i fara, då skola de uppvakna för att bistå det mot dess fiender.
82. Nyckelängen och Fru Skår
Hilder Werner skriver 1869 på sid 62 i Västergötlands fornminnen om hur drottning Margareta
lämnat namn efter sig vid de platser som folktraditionen hävdar att hon vistats på under
slaget.
Här i grannskapet stod en af medeltidens måhända mest blodiga drabbningar, den 21september
1389 (fel datum, skall vara 24 februari enligt bl a Lundqvist 1967/min anm RK), emellan konung
Albrecht och drottning Margareta , deri den svage konung Albrecht måste lemna land och
krona åt sin mera lyckliga medtävlerska. Drottning Margareta skall sjelf hafva varit närvarande
under slaget, och under den hetaste striden hade hon tappat sina nycklar på en äng nedanför
berget, hvarföre den sedan kallades Nyckelängen. Historieskrifvarne deremot påstå att
drottning Margareta varit i staden Warberg under slaget, andra åter på Bohus slott. Hvem af
dessa har rätt, är ovisst, och kan väl äfven vara likgiltigt; men ännu går sägnen omkring
Ålleberg att drottning Margareta åskådat striden och ridit uppför berget på ett ställe, som ännu
kallas ”Fru Skår”.
83. Albrekts skans och mössa
Hilder Werner skriver 1869 på sidan 64 i Västergötlands fornminnen om Albrekts skansar vid
Mösseberg och upphittandet av guldhalskragen i Ållebergs rasbrant.
50
Mösseberg som ligger på andra sidan om staden Falköping, har ock sina minnen från slaget
1389. På dess sluttning slog konung Albrecht läger, när han tågade mot drottning Margareta för
att freda sin krona. En qvarvarande jordhög derstädes utvisas ännu som kung Albrechts skans.
Det var äfven här han, enligt sagan, svor att ej aftaga sin mössa eller hätta, förr än han besegrat
drottning Margareta, och tros berget deraf fått namnet Mösseberg.
84. Albrekts guldhjelmsriddare
Gustaf Thorsander skriver 1887 på sidan 100 i sin I gårdar och byar - en samling
folklifsskildringar, historier, minnen och sägner från en gammal kulturbild om Albrekts här som
skinande och glänsande. Han kallar dem t o m ”guldhjelmsriddarne”.
Och hären var onekligen, som förut är nämdt, både utmärkt och lysande. ”Den sken som en
sol”, denna ryttaremassa, på sina goda springare, iförda sina glänsande harnesk och hjelmar
och med sin utmärkta utredning af blanka svärd och gyllene sadelmundering, och än idag vet
folket i trakten genom traditionen att berätta om all den glans, som i vintersolen skimrade öfver
de snöhöljda fälten, från alla dessa främmande ”guldhjelmsriddare”.
85. Albrekts guldhjelmsriddare går igen
Gustaf Thorsander fortsätter på sidorna 106-107 i I gårdar och byar - en samling
folklifsskildringar, historier, minnen och sägner från en gammal kulturbild från 1887 att beskriva
guldhjelmsriddarne. Han återger det eftermäle i folktraditionen som slaget givit upphov till.
Om sjelfva tilldragelserna under det stora fältslaget har ortens befolkning för öfvrigt ej mycket
att förtälja. Blott det, att kung Albrechts ryttarskaror ”red ner sig i mossen mellan Åsled och
Karleby”, säger sig något hvar ha fullt reda på, liksom så godt som alla från far till farfar hört
berättas om all den glans, som spred sig öfver hela nejden af de antågande främmande
riddarnes och ryttarnes rustningar och svärd. Men de stupade kämparnes vålnader deremot, de
föra ännu i folkets fantasi ett rikt lif, och mången som nattetid färdats mellan Karleby och
Falköping vet berätta om spökelser af krigsfolk och guldhjelms-riddare, som visat sig å
slätterna eller skramlat med sina vapen och rustningar inne i Ållebergs salar. Förr, så berättas
det, skulle i synnerhet krigsmännen visat sig mot stundande krig och ofred i landet.
86. Mannen som föll ner på Albrekts riddare
Gustaf Thorsander skriver 1887 på sidan 107 i I gårdar och byar - en samling folklifsskildringar,
historier, minnen och sägner från en gammal kulturbild om Albrekts här och det eftermäle i
folktraditionen som slaget givit upphov till.
Äfven vid foten av Hvarfsberget skola ej de nu snart gångna fem seklerna ha bringat de fallna
till ro. Man hörer der stundom buller och svärdsklang. Så berättar en ännu lefvande man, att
han under vedhuggning fallit ned i en klyfta. Der mottogs han med de grufligaste rytande och
tillrop. Han hade stört några fallne i deras ro. Mannen skyndade sig hastigt upp, följd av
krigsmännens rytande. Uppkommen slungade han sin yxa ned i klyftan och tog hastigt flykten,
lycklig öfver att hafva sluppit undan för så godt pris.
87. Guldhjelmsriddarna som red in i berget
51
Gustaf Thorsander skriver 1887 på sidan 107 i I gårdar och byar - en samling folklifsskildringar,
historier, minnen och sägner från en gammal kulturbild om Albrekts här och det eftermäle i
folktraditionen som slaget givit upphov till.
I Ållebergs-trakten berättar man att bataljdagen i solnedgången kom en trupp
guldhjelmsriddare sprängande öfver fältet. Deras rustningar skrimrade som guld i aftonsolen.
Truppen red rakt mot berget och in i en klyfta mellan dess väldiga stalper och försvann. I
folktron finnas de i berget ännu.
88. Häst å kär å vareveliva fjär
Hugo Jungner skriver 1922 i Gudinnan Frigg och Als härad - en studie i Västergötlands religionsspråk- och bebyggelsehistoria om Ålleberg och dess mytologiska roll. Han skriver på sidan 310
under rubriken ”Ålleberg ett dödsberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Valhall”
Mycket spridd och segt fasthållen runt kring Ålleberg är den tron , att i berget slumra riddare
(”guldhjälmsriddarne” osv), som icke blott en gång fordomtima, i striden mot konung Albrekt,
ha räddat Sverige utan ock i framtiden skola frälsa landet, när nöden är som störst. På berget
stod drottning Margareta före slaget vid Nyckelängarne, skakade ett bolster och sade: häst å kär
å vareveliva fjär! Då växte ryttarskaror fram av dunen.
89. Hur Ållebergs ryttare blevo till
Johan Götlind skriver 1926 i Saga, Sägen och Folkliv i Västergötland
som är en
sammanställning av 305 sägner och berättelser från Västergötland. Som nummer 241 på
sidan 147 återges beskrivningen av hur Ållebergs Ryttare kom till. Sagesmannen uppges
vara G Andersson i Backor, Göteve i Vilske härad, som hört sägnen av en person från
Torbjörntorp.
Efter slaget vid Nyckelängarna for drottning Margareta vägen fram förbi Ållebergs ände. Där
stannade hon, tog en fjäderbolster och skakade ur dunen och sade
- Bli häst å kär å varenda fjär.
Och därav blev Ållebergs ryttare, som ligga inne i berget och sova, tills landet kommer i fara.
Då rida de ut ur berget för att möta fienden och rädda riket.
90. Drottning Margaretas guldkrona
Hilding Svensson skriver 1935 i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift om upphittandet
av Ållebergskragen. Han kommer också in på de uppfattningar som funnits kring fyndet.
I trakten trodde man fullt och fast att det var drottning Margaretas guldkrona som Helge hittat.
När nu denna drottning i slaget vid Falköping år 1389 - enligt folktron - stått uppe på berget och
ristat sitt dunbolster och sagt
”häst å kär
utå varevelia fjär”
och dessa fjädrar, skulle enligt samma tro, sedan givit upphov till Ållebergs ryttare. Och när
hon även tappat sina nycklar på det som senare kallades Nyckelängen, ”fast de blev
nedtrampade av alla ryttarna där”, så var det ju klart att den funna guldkragen måste vara
hennes tappade krona.
52
91. Rådet från bergafolket
Erik Sandberg ger i Falköpings Tidning 27/8 1949 (samt Västergötlands Fornminnesförenings
Tidskrift) en redogörelse över slaget vid Åsle också om de sägner som levt kvar i
folktraditionen.
En annan sägen, som är förbunden med drottning Margareta, är hur drottningen bodde på
Saleby nedanför Ålleberg. Hon fick då av bergafolket till tack för en tjänst det rådet, att ”när det
ble´ kri´ ” skulle hon tag dunet ur en bolster och kasta ut det genom ett fönster med orden:
”Häst å kär för varevia fjär.” Det är historien om Ållebergs ryttare.
92. Margareta skakade fram ryttarna
Ebbe Schön skriver 1986 på sidorna 30-32 i Älvor, vättar och andra väsen under kapitelrubriken
”Ingen ro i graven” om Ållebergs ryttare. Han återger berättelserna kring Ålleberg med
utgångspunkten ”ytterligare ett exempel på kollektivt uppträdande spöken”.
Vilka ryttarna är finns det delade meningar om. Några anser att det är stupade krigare från
slaget vid Ålleberg 1389. Drottning Margareta, som segrade i slaget, skall efteråt ha tagit ett
fjäderbolster och skakat det med orden:
”Bli häst å kär
å varenda fjär”.
På det sättet kom Ållebergs ryttare till, säger man.
93. Jättens far som byggde Olleberg
Claes Johan Ljungström skriver 1877 i Wartofta Härad och staden Falköping på sidan 58 om troll
på Falbygden.
Nästan öfver allt i bergen, såväl på Falbygden som som i Skogsbygden, har man ansett Troll
vara boende. De flesta af dessa flydde dock för längesedan när kyrkor och klockor kommo i
bruk. De kunde då på främmande ort träffas af resande från denna.
Härom vittnar följande sägen, som mycket liknar den, hvilken är gängse i Skalunda (se Förf.
beskr. öfver Kålland). En man från Falbygden hade gått till sjöss. Långt bort hade han i dimma
och mörker förlist med sitt fartyg, men kom sjelf i land på en liten ö, der eld lyste. Han gick
fram till elden, der ett troll eller en jätte låg och värmde sig. Denne frågade hvarifrån han var;
och när han derom blifvit upplyst, frågade han: ”står Mösseberg än?” ”Ja” blef svaret, då jätten
yttrade: ”det kan jag tro, ty det har min farfar byggt och det är karlaarbete”. Vidare frågade han:
”står Olleberg än?” och sedan svaret blifvit: ”ja” sade han: ”det kan jag tro, äfven det är
karlaarbete, ty det har min far byggt”. Slutligen frågade han: ”står Warkullen än?” Sjömannen
svarade: ”ja det gör han, men där är en svacka på den”, hvarpå trollet genmälde: ”det kan jag
tro, ty det är qvinfolksarbete, den har syster min burit ihop med sitt förkläde”. Sedan gaf jätten
sjömannen en båt samt bad honom plocka i den till balast en hop röda stenar, som lågo på
marken, och tillsade honom ro utåt hafvet, så skulle han komma på rätta på farleden, men huru
det stormade, skulle han likväl icke utkasta stenarne. Mannen gaf sig iväg, men der växte upp
en förfärlig storm, så att han fruktade det båten skulle kantra. Han kastade då, oaktadt jättens
tillsägelse, sten efter sten i hafvet; men några blefvo likväl qvar. Dessa befunnos, när han
kommit i land, vara idel guld, hvadan han blef en svåra rik man, men skulle kunnat blifva ännu
rikare.
53
94. Jättens kvinna som bar ihop Ålleberget
Sven Lampa skriver 1896 i Om folklig övertro på sidorna 24-25 om jättar och troll i Mösseberg
och Ålleberg. Denna sägen finns upptecknad som ”Skalundajätten” hos Hofberg (1882), men
i denna variant handlar den om Halle- och Hunneberg.
…En Larfvabo kom till att göra en sjöresa och träffade på en ö långt ute i hafvet en jätte. Han
började språka om gamla förhållanden i Sverige, och så frågade han: ”Finns Mösseberget kvar?”
- ”Ja det står allt kvar”, svarte den andre. ” Ja den stöfvan har jag byggt”, sade jätten. ”Nå än
Ålleberget då, det har la hönsen spralat isär, för det har min kvinna burit ihop i förklädet."…
95. Gästabud i Himmelsberget
Johan Götlind skriver 1926 i sin sammanställning av 305 sägner Saga, Sägen och Folkliv i
Västergötland på sidan 74. Uppteckningen är gjord i Skarke, Valle härad som det anges ”före
1883”. Sägnen återger berättelsen om jätten i Billingen som får för sig att bjuda till gästabud.
…Män nör han fått si laa räktit smäck fuller, så rann dä hönum i sient te å jära ett jästabu för
sina golika å bua ihop alla jätta på den ara sia Billingen å Mössebärsjätta å Ållebärsjätta…
96. Två hiskeliga jättar på prediksstolen
Hilding Svensson skriver 1933 om sägnerna kring Ålleberg
Falköpingstypografernas påsktidning. Här låter han ”en Vikagubbe” berätta.
i
en
artikel
i
När far min var barn hade de det bra uselt i hans hem. De voro allt väldigt fattiga förr. Och inte
stort bättre var det för Halléns far (här hänvisas till handlare Joh. Hallén/min anm RK) - där var
nästan sämre i hans hem. Då blevo de bägge pojkarna tillsagda att gå till Åsle och Mularp och
tigga bröd. Då fick de gå över Falekvarna, ty på den tiden fanns ingen väg över Uddagården
och Åsle mosse. De gåvo sig iväg tidigt på morron, ty det var inte utan, att de bägge pojkarna
skämdes litet för den här färden.
När de kommo till Ålleberg skulle de dricka, och då fingo de se jordbär växa där ikring
källan. De började plocka och äta och glömde nästan av i vad ärende, de voro ute.
När de så om en stund tittade upp fick de se två hiskeliga jättar stå allra högst uppe på
berget. Den ene stod på ”Prediksstolen” - den där kantiga stenen vid värsta ”klippet” - och den
andre stod på en sten ijämte. De voro förskräckligt fula och hemska att titta på. Ögonen voro
stora som tefat, och då kan man begripa att kroppen var därefter.
Pojkarna blevo rädda, kan en förstå, och lade iväg bortåt Saleby och gömde sig där, men hur
de lagade sig hem igen, kommer jag inte ihåg. Där blev nog ingen brödhämtning den dagen.
Detta är nu ”tudeli´ sanning”, ty det var min far och Halléns, som var med om det.
97. Jätteskorstenarna
Hilding Svensson har 1935 (?) gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i
maskinskriven form på Falbygdens muséum. Sagesmannen kommer från en liten stuga nära
Viken.
Ifrån denna sal eller ”gruva”, som folk kallar den, ska det gå tre ”jätta-korstena” uppåt och ut
genom berget. En ska mynna ut åt Saleby och de andra mera åt Övregården till. De verka som
ett lsags luftväxlingsventiler, tror man, men på den tiden, där bodde rövare, hade de dem till
riktiga skorstenar, så då rök det ur dem ibland.
54
98. Lotta och den storväxta trollkvinnan
Ida Henrici skriver 1904 under rubriken Sägner om Ålleberg i Västergötlands
Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5, sidan 152, där hon gör en genomgång av sägenmaterialet.
Vid gamla landsvägen förbi Ålleberg låg för ej länge sedan en stuga vid den s. k. ”Ållebergs
ände”. I denna stuga bodde en familj, kallad ”Bergars”, med hvilken nyssnämnda Johanna var
”väl känd”. ”Bergars” hade en dotter som hette Lotta. En varm sommarkväll vandrade Lotta
öfver Ållebergsplatån från Saleby hän emot det s. k. ”klippet”. Kommen till en buskbeväxt plats
midt på berget, fick hon där se uthängdt ett stort lak af de finaste dukar i alla möjliga storlekar.
Nyfiken gick Lotta fram och tittade mycket noga på en fin hufvudduk af s. k. ”sockerduk” med
breda fållar; och sedan hon tillfredställt sin nyfikenhet, gick hon vidare. Men hunnen ett stycke
till vägs, hörde hon plötsligt någon ropa efter sig: ”hustrua, hustrua!” Lotta vände sig om och
fick se en storväxt kvinna komma springande mot sig, hållande i handen det kläde, som Lotta
hade tittat på. Det förhåller sig nämligen så, att när en människa sett eller rört vid något af
trollens egendom, så ha trollen ej längre någon makt öfver det, utan måste lämna det ifrån sig.
Det nu nämnda hufvudklädet har Johanna med egna ögon sett, och hon har själf hört Lotta
berätta historien om detsamma.
99. Barjatröllskäringa och halmstråt
Elin Storckenfeldt skriver 1907 om Västgötasägner i Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv. På
sidan 7 finns denna uppteckning med som i sig inte nämner Ålleberg, men p g a dess
placering tillsammans med andra Ållebergssägner finns den med här. Storckenfeldt skriver
med fonetiskt skrift, vilken i vissa delar har ändrats nedan till en stavning som ligger så nära
som möjligt. Uppteckningarna är gjorda ”efter en liten gumma Anna-Maja, nu 60-70 år
gammal. Hon har förut tjänat hos upptecknerskans farföräldrar, sysslar nu med vävning”.
Trölla kann förvannla säk te vampurer, di kallar, o te jur å alla schlag. Så va dä en gång en
bonne sum va uti schurla, och hustrua va mä-n. O ho va mä barn. Rätt sum o jekk på akern,
fekk ho si ena padda kumma höppanes emot säk, o tjocker o stinner va ho. ”Så din stakkare”, sa
hustrua, ”dä-nte bätter fö-rle än för me!” Så tok ho ett halmstrå o bånn um-a, o padda skutta
darifrå. Män dä va ena barjatröllskvenna, sum ade förvannlat säk te ena padda. O trolla ä-nte go
te få dänar, dä ena mänscha har knuet på dum, utan ena mänscha tar bort-et.
Ena lita ti darätter kumm en liten gråklädder kar te gårln o fråkte ätter hustrua. ”Du sa gå
mä-mme”, sa-n, ”för hustru mi kann ente få sett barn, förn du tar dänar halmstråt, du knut uma i akern”. O ho fekk löven te fulja mä-n in i barjet. Dar lå barjatröllskvenna, o nör o ade knuet å
na halmstråt, sa o: ”Takk sa du ha! Sönna de nu hännar, för min kar ä arjer. Slö kvekkt ijänn
döra ätter däk!” Ja o schönna säk te döra te döra, o dar sto barjatröllet mä en röglöggater
jarnstång i näven o va teress o köra te-na. Men ho va kvekker te schlänga ijänn döra, o då körl-n
jarnstånga rätt ijenum döra, s-at o kumm ut på dän ara sia.
100. Barjatröllskvenna och Vartöftasjön
Elin Storckenfeldt fortsätter med att återge fler bergatrollsägner med samma sageskvinna
som uppteckning 99.
Dä va en gång ena barjatröllskvenna, sum sulle gå te Ållebärj o hälsa på Ållermora, för si ho va
hänna sönakvenna. Ållermora hade bett-na så jarna, att ho sulle ta mä säk ett grånn svartmulla,
så pass sum o rådde mä o bära i förklät. Barjatröllskvenna jorle förstår säk, sum ho va
55
umbedder, o tok förklät fullt mä svartmulla. Män nör o ade huent en bete, ba-rlä-nte bätter te
för-na, än att förkläsbånna jekk å, o då schläppte o bå svartmulla o förklät i bakken, dä va
naturlit. Män då vart o te säk o tok säk ente å te ta upp-et, utan lät-et legga dar dä va. O tå dä
ble Varkullen. Män dar o gravde upp svartmulla, ble Vartöftasjön.
101. Bergakäringen som lånade en bytta dricka
Carl-Martin Bergstrand gör 1944 i sin sägensamling Västgötasägner ett urval för att, som han
säger, ge möjligast fylliga bild av västgötsk sägentradition. Han anger inte källorna till de
olika uppteckningarna utan skriver att han ”under tiden 1924 - 1943 upptecknat i
Västergötland”. Han skriver vidare att ”Originaluppteckningarna förvaras mestadels på
Västsvenska Folkminnesarkivet, som vars upptecknare jag arbetat sedan 1926…Rätt många
finnas även i Landsmålsarkivet i Uppsala och Folkminnesarkivet i Lund”. Denna sägen
uppges vara upptecknad i Kymbo.
Bergatroll har det funnits förr i Ålleberg och Varkullen. Det kom en bergakäring till ett
bondställe och lånade ett helt kar med dricka. Hon kallade karet för en bytta. Några dagar
därefter kom hon igen med samma kar fullt med dricka och tackade för lånet.
102. Trollet som kastade sten mot kyrkan
Erik Sandberg återger 1956 i Falbygden nr 11 några till Ålleberg knutna sägner som han
upptecknat på olika platser. Denna är upptecknad i Åsle 1955.
Som barn voro vi alltid rädda för att gå förbi Ålleberg, och den vägen gingo vi ofta, när vi skulle
till Falköping. I Ålleberg bodde nämligen troll, sades det. De hade kastat en stor sten mot Åsle
kyrka, berättade far, men den nådde inte fram utan föll ned halvvägs och blev liggande nere i
Åsle mosse. Det är en stor flat sten, som obetydligt höjer sig över själva mossen, men det
egendomliga är, att det är mosse runt omkring. Om den finns kvar ännu, vet jag inte, den
kanske har sjunkit. När vi i min barndom (omkr. 1900) togo torv i närheten, tog far oss med dit,
så att vi fingo se på stenen - det var bara ett stycke att gå. Far trodde förstås inte själv på de där
historierna, men han berättade ändå för oss, vad folk trodde om stenen. Han sade också, att
efter den händelsen döptes de tre klockorna i Åsle och fingo varsitt namn, och de namnen skola
stå på klockorna. Sedan skulle trollen inte ha någon makt att slå sönder dem.
103. Trollkäringen Ålla som kastade sten mot kyrkan
Erik Sandberg fortsätter 1956 att återge till Ålleberg knutna sägner som han upptecknat på
olika platser. Denna är upptecknad i Åsle 1954.
På torpet Söllersten i Åsle ligger en stor sten med samma namn. Den stenen skall en trollkäring
Ålla i Ålleberg ha kastat mot Mularps kyrka, och det skall finnas en skåra i den efter hennes
strumpeband. Stenen är så hög, att man inte kan gå upp på den utan att ha något att stiga upp
på först.
104. Trollkäringen som tvättade sin nyfödde unge
Erik Sandberg fortsätter 1956 att återge till Ålleberg knutna sägner som han upptecknat på
olika platser. Denna är upptecknad i Åsle 1954.
56
En bonde kom tidigt en morgon och skulle åka till Falköping. Då såg han en trollkäring stå och
tvätta sin nyfödde unge i vattenhon vid Ållebergs ände.
105. Pigan som togs in i berget av trollen
Erik Sandberg fortsätter 1956 att återge till Ålleberg knutna sägner som han upptecknat på
olika platser. Denna är upptecknad i Karleby 1946.
En piga i Karlsborg i Karleby skulle en gång gå med maten till arbetarna på en åker uppe vid
berget, och då blev hon intagen i berget av trollen. När hon sedan kom ut igen, berättade hon,
att det luktade ”bakebrö” (nybakat bröd) där inne.
106. Ållebergsgubben som skakar sina bolster
Ida Henrici skriver 1904 under rubriken ”Sägner om Ålleberg” Västergötlands
Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5, sid 152, där hon gör en genomgång av sägenmaterialet.
Ålleberg är ej något vanligt berg. Det är endast krönet af ett väldigt palats, i hvilket residerar en
jätte, Ållebergsgubben kallad. ”Ållebergsgubben” är just ingen herre af det goda slaget. Han
brukar understundom bära upp sitt väldiga dunbolster på toppen af Ålleberg och skaka det så
grundligt, att dunen flyga i vild dans rundt kring nejden. Detta gör han alltid om vintern under
stark storm, och då uppstår den förskräckligaste snöyra, så att människorna ej utan oändlig
möda kunna ta sig fram. Härvid skrattar ”Ållebergsgubben”, och då blir människor och dragare
alldeles hufvudyra och snurra rundt och råka vilse. Om de ej lyckas komma utanför
”Ållebergsgubbens” trollkrets, kunna de ej återfinna vägen till hemmet.
107. Bergakungen Åller
Jungner, Hugo (1922); - en studie i Västergötlands religions- språk- och bebyggelsehistoria. Akademisk
avhandling. Wretmans Boktryckeri. Uppsala. Sid 310.
Hugo Jungner gör i sin avhandling från 1922, Gudinnan Frigg och Als härad, en omfattande
genomgång där Ålleberg och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver på
sidan 310 under rubriken ”Ålleberg ett dödsberg” med underrubriken ”Ett västgötskt
Valhall”. Han sammanfattar sägnens komponenter där han omnämner bergakungen Åller,
men hänvisning till Vgls FT 2, 4-5, 1904 sid 158, han gör det efter att ha berättat om att Karl
XII anförde sina stupade in i berget efter andra slaget vid Breitenfeld.
(…Efter andra slaget vid Breitenfeld sågos de stupade i månskenet nästa midnatt i samlad flock rida in i
berget under gruveligt skalv och dunder. Karl XII skal själv ha tagit befälet över dem….)
…Annars kallas ock bergakungen Åller eller Uller…
108. Ållebergskäringa med den randiga kjolen
Ida Henrici skriver 1904 under rubriken ”Sägner om Ålleberg” i Västergötlands
Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5, sid 152.
57
I Ålleberg bor också en jättekvinna. Om hon är ”Ållebergsgubbens” hustru eller ej, är ovisst. På
egendomen V. lefver ännu en gammal bondhustru, Johanna - hon säger sig ha ”samma åratal
som kongen” -, hvilken bedyrar, att hon i sina unga dar ”flere gånger tudeligt sett
Ållebergskäringa”, och hon beskrifver denna märkliga företeelse sålunda: ”hon är stor och
tjock, klädd i svart tröja, hufvudkläde och randig kjol (randig på längden och i flere färger);
framifrån ser hon ut som folk; men bakifrån får en aldrig se´na, för där äro alla troll urgrafda
som ett baketråg, så att, när di vänder säj om, så blir di osunliga för människor”.
109. När Ålla bryggar blir det ihållande regn
Ida Henrici fortsätter på sidan 153.
I detta sammanhang må nämnas, att det om sommaren understundom händer, att molnen lägra
sig som en tjock rök kring Ållebergs hjässa, så att den öfversta bergskanten är osynlig, medan
den undre delen af berget tydligt kan urskiljas. Folket säger då att ”Ålla bryggar”, och är detta
ett säkert, aldrig svikande tecken till ett ihållande regnväder.
110. Drängen och vurtasnoka
Elin Storckenfeldt skriver 1907 på sidorna 6-7 under rubriken ”Västgötasägner” i Svenska
Landsmål och Svenskt Folkliv. Uppteckningarna är gjorda ”efter en liten gumma Anna-Maja,
nu 60-70 år gammal. Hon har förut tjänat hos upptecknerskans farföräldrar, sysslar nu med
vävning”. Under rubriken ”Om bärgatroll” skriver hon
Dä va en pajk, tjänte dräng på Viken. Han ade fått säk ett par vita ullvanta, män garnt hade-nte
tutt te dän ene tummen, utan dän ade mor-ans vart tvongen te binna tå svart garn. Så sulle
drängen fara bort ätter potäter, fö-rli brände brännevin dar på gårln. Nör an for hemm mä
potätera o kumm mettför Ållebärsänne, så skrek dä så alldeles innifrå barjet: ”Hö-rlu mä vite
vanten o svarte tummen! Du sa bea vurtasnoka gå hemm. Seg att ållermora ä dör!” Drängen an
vart änna förskrämder, förstår säk, o körle darifrå så möe an rådde.
Nör an kumm hemm mä potätera o lassa å dum i brännerit, va mor-ans dar o ella. Då sa-n:
”Hör I mor”, sa-n, ”I får allt vara bra o binna en viter tumme på vanten, hälla skälle-rli på mäk.
Nör a kumm te Ållebärsänne, så skrek dä så änna anskrämmelit innifrå barjet: ”Hö-rlu mä vite
vanten o svarte tummen”, sa dä, ”du sa bea vurtasnoka gå hemm. Seg, att ållermora ä dör!” - O
sum drängen hade sakt-et, så ble dä ett liv i körsten! Dä ballra o slo o skrek, o mä däsamma
kumm dar ena fuller vurtabalja nervältanes i spisen.
Dä va vurtasnoka sum fekk så brått te je se hemm, nör o hörle, att ållemora va dör, så o
hinde-nte ta mä säk vurta, ho ade stöerlt.
111. När Mössa söftar å Ålla bröggar
Hilding Svensson skriver 1933 om
Falköpingstypografernas påsktidning.
sägnerna
kring
Ålleberg
i
en
artikel
För falbönderna äro de båda bergen vid Falköping goda väderleksmärken. Det är de som ”dra
ihop väert”, heter det. Stiga molnen upp på ett visst sätt över bergkanterna kunna de härav
sluta hurudant vädret blir.
I Mösseberg bor ”Mössa”, och i Ålleberg bor ”Ålla”. Om nu hon är densamma som
”Ållamora”, som också skall bo i det senare berget, låter jag vara osagt. Folk blandar så lätt ihop
alla dessa mer eller mindre konstiga väsen, som hållas därinne.
Nu händer det ibland, som var man vet, att molnen eller dimman lägga sig så, att övre delen
av berget är osynligt, men nederdelen däremot är fullt skönjbar, så det ser nästan ut som om
58
i
berget om berget vore inhöljt i rök. Då säger man att ”Ålla bryggar”, och om Mösseberg har
man det uttrycket, när inte berget synes helt för lågt liggande moln, att ”Mössa söftar”, vad nu
detta skall betyda. Och så har man gjort ihop en gammal ramsa, vars sista del är allom bekant,
men början kanske mindre välkänd. Åtminstone har jag hört den av en Karlebygubbe så här,
och den låter rätt så ursprunglig:
När Mössa söftar,
å Ålla bröggar,
då sa Åsle hö
rinna te Hornborga sjö,
å då får Hornborgabönnera
bå drecka å brö
Och det lär ha hänt på den tiden, när Åsle mosse var sankare än nu, och Slafsan, som rinner
därnere inte kunde ta emot allt vattnet, att de åslebor, som bodde bort i mosskanten, fick se sina
hökuvar på gratisskjuts neråt Broddetorpshållet, men om nu hornborgabönderna fick särdeles
mycket att fiska upp blir väl åtminstone tveksamt.
112. Jordälven som bröt fram i Slöta
Hugo Jungner gör i sin avhandling från 1922 en omfattande genomgång där Ålleberg och
dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver på sidan 313 under rubriken
”Ålleberg och Jordälven” med underrubriken ”Ett västgötskt Sökkvabekkr”. Jungner
hänvisar här till folkskolläraren i Slöta, S N Fridén, som muntligen och brevledes återgett
berättelserna om jordälven.
Reflexionen över vattenrikedomen och de många källorna runt kring Ålleberg har skapat den
egendomliga föreställningen om Jordälven (jòlälva´).
Jordälven är en mäktig underjordisk ström , som väller fram genom Ålleberg och flera
gånger påträffats utanför bergets sidor. Då Slöta by ännu var oskiftad, skulle byamännen gräva
en gemensam brunn, men stötte därunder på älven. Brunnshålan fylldes så hastigt av vatten, att
arbetarne knappast hunno rädda sig. Vattnet forsade fram och hotade med stor förödelse.
Flödet hejdades därigenom, att man först sänkte ned ett stenfyllt kar i hålan och sedan stoppade
till med fjäderbolstrar.
113. Jordälven som bröt fram på Övergården
Hugo Jungner fortsätter på sidan 313 berättelserna om jordälven.
En gång bröt Jordälven fram vid brunnsgrävning i Övergården (väster om Ållebergs norra ände).
Vattenflödet höll på att fördränka det lägre liggande Karleby, men man stoppade till öppningen med
ett stenkar och fjäderbolstrar. ”Dä sa vara sant” (hört av förf., juni 1921).
114. Mjölnaren som tänkte gräva fram älven
Hugo Jungner fortsätter.
En i Karleby boende mjölnare, som ägde en liten kvarn, ville öka vattnet i kvarnbäcken och
tänkte för den skull gräva fram älven. Men väl kommen till platsen, blev han förskräckt och
vågade ej fullgöra sin avsikt.
59
115. Mjölnaren som drog nytta av strömmen från berget
Hugo Jungner fortsätter på sidorna 313-314 med hänvisning till smeden Milton i Friggeråker
Två mjölnare åt Karleby till hade kvarn i samma ström. Den enes gick ofta dåligt, den andres
alltid bra. Han hade allt nytta av strömmen från berget.
116. När jordälven bröt fram i Lokakällan
Hugo Jungner fortsätter på sidorna 314.
En gång bröt älven fram av sig själv vid östra sidan av bergets norra ände. Vattnet flödade över
åkrarne och tog sig utlopp åt Karleby och ”Helvetskärret” vid östra sidan av Åsle mosse. Den
plats varest Jordälven då bröt upp, var just där Lokakällan nu rinner fram. Även här stoppades
flödet på samma sätt som i Slöta by, och en jordkulle kastades upp över utbrottsstället. Den är
rundad, men sommartid föga framträdande i den yppiga trädvegetationen.
117. Männen som hittade jordälven inne i berget
Hugo Jungner fortsätter på sidorna 314-315.
Om de stora vattnen i Ållebergs inre vet också folktron också på annat sätt besked. Till Ålleberg
finns en dörr, väl dold mellan de kolossala stenblock, som störtat ned från den branta
bergväggen, ”Kleppet”, på bergets nordöstra sida. Dock hålles det för visst, att flera personer somliga döda för ej så länge sedan - funnit den och trängt in ett stycke i berget. I Karleby har jag
hört berättas om ett par män, som hittat dörren och börjat krypa efter varandra genom den
mörka smala gången in i berget. För att inte störta i en avgrund kastade den djärvaste, som kröp
först, alltjämt småstenar framför sig. Slutligen plaskade det. Då måste de vända om.
118. Jätten som skulle slå hål på dammfästet
Hilding Svensson skriver 1933 om sägnerna kring Ålleberg i en artikel i
Falköpingstypografernas påsktidning. Han berättar om att mycket konstigt hänt på den
”gamle vägen” som gick närmare berget fram till 1886, då den nya vägen drogs nedanför.
Just där vattnet rinner fram ur berget i den där trärännan vid vattenhon skedde för länge sedan
nedanstående:
Där kom en jätte gående på vägen och mötte en vandrare. Då sade han:
- Om jag slår hål på dammfästet mittför källan här (där ligger en jordvall nedanför), så ska
hela Karleby fördränkas och Åsle mosse skall bli sjö igen.
Men han gjorde det inte dessbättre.
Det var säkert ”jordälva”, den underjordiska, förfärliga vattenströmmen, som då komme
fram, mente han, och väl var det att så ej skedde, ty då hade nog inte alla Falbygdens
fjäderbolstrar räckt till att täppa igen hålet med. Det är nämligen så, att jordälven endast kan
motas med fjäderdynor.
119. Sedan har inte jordälva hörts av mer
60
Hilding Svensson fortsätter 1933 i Falköpingstypografernas påsktidning.
Det är nämligen så, att jordälven endast kan motas med fjäderdynor. Det fingo de en gång göra
i Övergården, den gård som ligger närmast berget, och det hjälpte. Vattnet forsade fram så
starkt, att hela Karlebys sankmarker höllo på att översvämmas, men då tog man ett stenkar och
fjäderbolstrar och täppte till hålet med dessa. Sedan har inte ”jordälva” hörts av där.
120. Jordälven som höll på att dränka Karleby
Sandberg, Erik (1956) ”Sägner
Fornminnesförening, sid 75
om
Ålleberg”,
,
Falköping,
Falbygdens
Hembygds-
och
Erik Sandberg skriver 1956 i Falbygden nr 11 om till Ålleberg knutna sägner som han
upptecknat på olika platser. Denna är upptecknad i Åsle 1955.
En gång träffade man på jordälven i Ålleberg. Det var några karlar där och grävde, och då rann
jordälven upp och höll på att dränka hela Karleby. Då fingo de stoppa till den med bostrar och
annat , som de kunde få tag i. Det skall ha varit vid Ållebergs ände, och där rinna flera kraftiga
källor fram än idag.
61
Litteraturförteckning
- Afzelius, A A (1843) Swenska folkets Sago-häfvder, del V, Stockholm
- Berggren, Fredrik (1894) Från Vestergötlands Bygder - hågkomster och kulturteckningar, Ulricehamn, S M
Kjöllerströms Förlag.
- Bergstrand, Carl-Martin (1944) Västgötasägner, Göteborg, Gumperts Förlag
- Götlind, Johan (1926) Saga, Sägen och Folkliv i Västergötland. Västergötland B:4 - Bidrag till landskapets
kulturhistoria och naturbeskrivning, Uppsala, AB L Norblads Bokhandel.
- Henrici, Ida (1904) ”Sägner om Ålleberg”, Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5
- Hofberg, Herman (1882) ”Riddarna i Ålleberg” Svenska Folksägner, Uddevalla, facsimileutgåva 1981
Niloebiblioteket nr 11, ISBN 91-7102-117-5
- Johnsson, Pehr (1915) Ur Wästergötlands Sagoskatt, Mariestad, Mariestads Typografiska Anstalt
- Jungner, Hugo (1922) Gudinnan Frigg och Als härad - en studie i Västergötlands religions- språk- och
bebyggelsehistoria. Akademisk avhandling, Uppsala, Wretmans Boktryckeri.
- Kellerman, Gösta (1958) Västgötsk Forntro och Folktro, Västergötlland A:10 - bidrag till landskapets
kulturhistoria och naturbeskrivning, Lund, Carl Bloms Boktryckeri AB
- Klintberg, Bengt af; red (1983) Nordsägner, Saarijärvi, Föreningarna Nordens Förbund
- Klintberg, Bengt af (1986) Svenska folksägner, (första upplagan 1972), Stockholm, Norstedts
- Lampa, Sven (1896) Om folklig övertro, Föreningen Heimdals Folkskrifter nr 39, Stockholm, F. & G. Beijers
Bokförlagsaktiebolag
- Lampa, Sven (1904) ”Tillägg till sägner om Ålleberg”, Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II, fjärde
och femte häftena
- Lindberg, Gustaf (1910) ”Sagor, och sägner m.m från staden och orten - De sofvande kämparna i Ålleberg”,
Falköping Förr och Nu, Falköping, Falköpings Tidnings Tryckeri.
- Ljunggren, Thure L (1784) Beskrivning över Slöta och Karleby socknar,manuskript KB - M 98
- Ljungström, Claes Johan (1877) Wartofta Härad och staden Falköping, Facsimileupplaga 1975 Bokförlaget
Rediviva, Stockholm
- Lundqvist, Bo V:son (1967) Falköping genom tiderna, del 1, Falköping, Falköpings Tidnings Tryckeri.
- Nationalencyklopedin (1996) Band 20. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker.
- Nordisk Familjebok (1922) band 33. Stockholm: Nordisk Familjeboks Förlags AB.
- Nordlund, Aino (1934) ”Kämparna i Ålleberg”, Barnbiblioteket Saga, nr 160, red A Hammarlund, Stockholm,
Svensk Lärartidnings Förlag
- Sandberg, Erik (1949) ”Slaget vid Åsle”, Falköpings Tidning 27/8 1949 (samt Västergötlands
Fornminnesförenings Tidskrift)
- Sandberg, Erik (1956) ”Sägner om Ålleberg”, Falbygden, nr 11, Falköping, Falbygdens Hembygds- och
Fornminnesförening
- Schön, Ebbe (1986) Älvor, vättar och andra väsen, andra upplagan, Kristianstad, Rabén och Sjögren,
- Smedberg, Alfred (1911) ”Den fiffige tomten vid Ålleberg”, Bland tomtar och troll, 5:e årgången, Göteborg,
Åhlén & Åkerlunds Förlag
- Smedberg, Alfred (1921) ”Guldkedjan i Ålleberg”, Silverslottet - nya sagor och gamla sägner, Göteborg, I A
Lindblads Förlag, (först publicerad i Sagoprinsen 9:e årg 1916)
- Storckenfeldt, Elin (1907) ”Västgötasägner, upptecknade i Åsaka och s:n (Vartofta här.)”, Svenska Landsmål och
Svenskt Folkliv , Stockholm, P. A. Norstedt & Söner
- Strindberg, August (1915) ”Gullhjälmarne i Ålleberg”, Sagor, Stockholm, Albert Bonniers Förlag
- Svensson, Hilding (1933) ”Vid Ållebergs änne” Falköpingstypografernas påsktidning, Falköping
- Svensson, Hilding (1935?) Kring Ållebergs ände, anteckning i muséet, stencil
- Svensson, Hilding (1935) Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift
- Thorsander, Gustaf (1887) I gårdar och byar - en samling folklifsskildringar, historier, minnen och sägner från en
gammal kulturbild, Stockholm, Carl Sunesons Förlag
- ULMA 111:347 (1900) Uppsala Landsmålsarkiv, Uppsala
- Werner, Hilder (1869) Västergötlands fornminnen - Anteckningar, Stockholm
62
Om Ålleberg
001
002
003
004
005
Ett med kölen i vädret vändt skepp
Ålleberg - Falbygdens prydnad
Fordom en prydnad för Falbygden
Falköpingsborna och Ålleberg
Segelflygskola
(Werner 1869)
(Berggren 1894)
(Nordisk Familjebok 1922)
(Svensson 1933)
(Nationalencyklopedin 1996)
Om sägnerna
006
007
008
009
010
011
012
013
014
015
016
017
018
019
020
021
022
023
024
025
026
Olger Dansk och Turken
Holger Danske i Ålleberg
Många sagor och spökelser
Många sägner om berget
I Himmelsberget likasum Ålleberg
En av traditionen vårdad skön sagodräkt
Riddarsägnernas ursprung
Myter och sagor i förvandling
Om jordälven
De bottenlösa sjöarna på berget
Ett västgötskt Sökkvabekkr
Ett västgötskt Valhall
Landskapets mest kända sägen
Sägnerna kring Ållebergs änne
Många märkvärdiga ting
Det sägenomspunna Ålleberg
Helveteskärr och nordläge
Sägner om sovande kungar och krigshärar
Berget med sovande krigsmän
Den sovande hären i berget
Vilka är ryttarna?
(Ljunggren 1784)
(Ljunggren 1784)
(Afzelius 1843)
(Berggren 1894)
(ULMA 1900)
(Henrici 1904)
(Henrici 1904)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Götlind 1926)
(Svensson 1933)
(Svensson 1935)
(Sandberg 1956)
(Kellerman 1958)
(af Klintberg 1983)
(Schön 1986)
(af Klintberg 1986)
(Schön 1986)
Sagornas berg
027
028
029
030
032
032
033
Ålle och Tova
Den fiffige tomten vid Ålleberg
Gullhjälmarne i Ålleberg
Jätten, sjömannen och guldstenarna
Guldkedjan i Ålleberg
Hur guldkedjan hamnade i bergsklyftan
Vallpojken Nils och slaget vid Breitenfeld
(Falköpings Historia 1910)
(Smedberg 1911)
(Strindberg 1915)
(Johnsson 1915)
(Smedberg 1921)
(Smedberg 1921)
(Nordlund 1934)
Bergasalen och de vilande kämparna
034
035
036
037
038
039
040
041
042
043
044
045
046
047
048
049
Bonden från skogsbygden som sålde malt
Bonden och betslen
Bonden ochdet bergtagna rytteriet
Bonden vars pengar blev till hyvelspån
Bonden som skulle sälja råg i Jönköping
Bonden som skulle sälja malt
Bonden som var inne i berget
Bonden som räknade sina pengar
De sovande ryttarna i Ålleberg
Boen som mötte en liten gråklädder kar
Bonden som inte kunde låta bli seltygen
Bonden som sålde säd
Bonden som tittade i säcken
Bonden som såg de granna selarna
Bonden som körde in i berget
Skörstorpsbonden som sålde havre
(Afzelius 1843)
(Werner 1869)
(Ljungström 1877)
(Ljungström 1877)
(Hofberg 1882)
(Thorsander 1887)
(Berggren 1894)
(Henrici 1904)
(Svensson 1906)
(Storckenfeldt 1907)
(Jungner 1922)
(Götlind 1926)
(Svensson 1933)
(Bergstrand 1944)
(Bergstrand 1944)
(Sandberg 1956)
63
050
051
052
053
054
055
Bonden som trodde han var i en herrgård
Övning i höstdimmorna
Armén som tältade på berget
Efter andra slaget vid Breitenfeld
Tolfte Karl i det fasliga berget
Lilliehöök och hans bussar
(Schön 1986)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Schön 1986)
Händelser vid ännen
056
057
058
059
060
061
062
063
064
065
066
067
068
069
070
071
072
Bonden som var borta i fyrtio år
Midnattsvandrare
Bonden som blev bergtagen
Drängen som drack med ryttarna
Prästen som försvann i berget
Boen sum gravde tre nätter
Drängen som såg järndörren
När det lyste vid ännen
Bonden som mördades vid Lokakällan
Drängen som hörde kämparna
Kämparnas väckarklocka
Ännasum ena kyrkedörr
Som ett dikessnöre var långt
Den bergtagne prästen
Möte med Skam som körde lik
Mannen som aldrig mer kunde ropa
Vallpojken som mötte riddaren
(Afzelius 1843)
(Werner 1869)
(Thorsander 1887)
(Berggren 1894)
(Henrici 1904)
(Storckenfeldt 1907)
(Storckenfeldt 1907)
(Svensson 1933)
(Svensson 1933)
(Svensson 1935)
(Svensson 1935)
(Svensson 1935)
(Svensson 1935)
(Svensson 1935)
(Sandberg 1956)
(Sandberg 1956)
(Schön 1986)
Guldet
073
074
075
076
077
078
079
080
Guldhalskragen och tyska riddare
Guldkedjan och tuppen med halmlasset
Den glänsande klumpen i klyftan
Nu ä ho mi!
Helje som hittade guldsmycket
Smycket som föll tillbaka i klippet
Drottningens halskedja i bergskällan
Tiggaren som fick guldpengar
(Werner 1869)
(Henrici 1904)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Svensson 1935)
(Svensson 1935)
(Sandberg 1949)
(Sandberg 1956)
Drottning Margareta
081
082
083
084
085
086
087
088
089
090
091
092
Guldhjelmsriddarne och slaget 1389
Nyckelängen och Fru Skår
Albrekts skans och mössa
Albrekts guldhjelmsriddare
Albrekts guldhjelmsriddare går igen
Mannen som föll ner på Albrekts riddare
Guldhjelmsriddarna som red in i berget
Häst å kär å varevelia fjär
Hur Ållebergs ryttare blevo till
Drottning Margaretas guldkrona
Rådet från bergafolket
Margareta skakade fram ryttarna
(Werner 1869)
(Werner 1869)
(Werner 1869)
(Thorsander 1887)
(Thorsander 1887)
(Thorsander 1887)
(Thorsander 1887)
(Jungner 1922)
(Götlind 1926)
(Svensson 1935)
(Sandberg 1949)
(Schön 1986)
Jättar och troll
093
094
095
096
097
Jättens far som byggde Olleberg
Jättens kvinna som bar ihop Ålleberget
Gästabud i Himmelsberget
Två hiskeliga jättar på prediksstolen
Jätteskorstenarna
(Ljungström 1877)
(Lampa 1896)
(Götlind 1926)
(Svensson 1933)
(Svensson 1935)
64
098
099
100
101
102
103
104
105
Lotta och den storväxta trollkvinnan
Barjatröllskäringa och halmstråt
Barjatröllskvenna och Vartöftasjön
Bergakäringen som lånade en bytta dricka
Trollet som kastade sten mot kyrkan
Trollkäringen som kastade sten
Trollkäringen tvättar sin nyfödde unge
Pigan som togs in i berget av trollen
(Henrici 1904)
(Storckenfeldt 1907)
(Storckenfeldt 1907)
(Bergstrand 1944)
(Sandberg 1956)
(Sandberg 1956)
(Sandberg 1956)
(Sandberg 1956)
Ålle och Ålla
106
107
108
109
110
111
Ållebergsgubben som skakar sina bolster
Bergakungen Åller
Ållebergskäringa med den randiga kjolen
När Ålla bryggar blir det ihållande regn
Ållemora och vurtasnoka
När Mössa söftar å Ålla bröggar
(Henrici 1904)
(Jungner 1922)
(Henrici 1904)
(Henrici 1904)
(Storckenfeldt 1907)
(Sandberg 1933)
Jordälven
112
113
114
115
116
117
118
119
120
Jordälven som bröt fram i Slöta
Jordälven som bröt fram på Övergården
Mjölnaren som tänkte gräva fram älven
Mjölnaren och strömmen från berget
När jordälven bröt fram i Lokakällan
Männen som hittade jordälven
Jätten som skulle slå hål på dammfästet
Sedan har inte jordälva hörts av mer
Jordälven som höll på att dränka Karleby
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Jungner 1922)
(Svensson 1933)
(Svensson 1933)
(Sandberg 1956)
65