Transcript Slutar det olyckligt är det litteratur«

Mer än böcker
Tudortiden
Åter på modet
Jack Werner
Samlar skräck
Jujja Wieslander
Odlar sin trädgård
N R 3 - 4 / 2 0 1 4 / A U G U S T I – N O V E M B E R / K O S TA R I N G E T
Paula von
Wachenfeldt
Om att sluta skämmas för lyx
Lena
Andersson
gillar cirklar
Kautokeino
blues
Vi besöker nordens mest
osannolika deckarmiljö
Romancedrottningen:
»Slutar det
olyckligt är
det litteratur«
Simona Arhnstedt skriver alltid lyckliga slut
Adjöss
!
HÖSTENS SPÄNNINGSLÄSNING
Innehåll
Samtid
HÄMND.
ATT SLÅ TILLBAKA
MOT DE MÄN SOM
HATAR KVINNOR.
ÖGA FÖR ÖGA.
TAND FÖR TAND.
Reportage
»De där damerna på Östermalm som gillar samer och
vargar – de låtsas inte om att det finns problem inom
samebyarna. Systemet där man har rösträtt efter hur många
renar man äger är en odemokratisk kvarleva från den gamla
renbeteslagen.«
Två av höstens deckare utspelar sig i Kautokeino
s 36
K OCH
M E-BO
O
ÄVEN S
Uppföljaren
till prisbelönta
Väster om
friheten
K
LJUDBO
ÄVEN SOM EBO
Foto: Ola Kjelbye
K
I MORALISKA
GRÅZONER BEHÖVS
MÄN SOM
INTE KAN SKILJA
PÅ RÄTT OCH FEL.
Foto: Ola Kjelbye
arena f ö r ny litteratur
Innehåll
|3
SAGT OM GRANTA #3:
”Granta fortsätter att uppträda
29.
som raketen på den svenska
tidskriftshimlen. Trotsande det
massmediala mörkret, banaliseringen,
särintressenas körsång och all usel
litteratur i tidsfloden.”
NORRBOTTENS-KURIREN
”Svenska Grantas lek med genregränser är dess styrka och jag blir
tilltagande fascinerad av alla tvära
kast i sätten att rapportera eller
fantisera.”
UPSALA NYA TIDNING
s 10
s 16
Pogromstudie
På plats
Anna Bikont undersöker vad som hände i
polska Jedwabne i juli 1941
Anna Fock skildrar St Petersburg och
Majorna med samma närvaro
s 11
s 30
Webbskrämt
Lokalsinne
Jack Werner gör antologi med vår tids
vandringssägner, creepypasta
Litteraturvetaren Lisbeth Larsson guidar
till Virginia Woolfs London
s 12
s 32
Fyndig med förnuft
Lagom långt mellan Lindströmismerna
i romanen om Andreas Falck
Romanen som blandband
s 13
De musikaliska referenserna i Christoffer
Carlssons böcker går knappt att räkna. Vi
gjorde ett försök
Efter Hilary Mantels succé med Wolf Hall
är Henrik VIII tillbaka i stor stil.
Bokklubbarnas älskling
Historisk comeback
s 62
Författaren som vill ha total kontroll över
sin text i alla led
s 15
Typisk deckarsnut
T
MEDVERKANDE:
Tim Adams
NoViolet Bulawayo
Mark Haddon
Martin Johnson
Katrine Kielos
Michel Laub
Ida Linde
Lina Josefina Lindqvist
Kristian Lundberg
Lawen Mohtadi
Ett urval texter ur Granta går även att läsa som digitala singlar.
Finns där e-böcker säljs.
Lorrie Moore
Herta Müller
Anna-Karin Palm
Maria Venegas
Deon Meyer förklarar varför klichén
behövs
Samtal
s 18
L
Lyxforskare
Paula von Wachenfeldt förklarar lyx som
ett sätt att befästa hierarkier
s 26
Genrevirtuos
Simona Ahrnstedt hårdlanseras som
Sveriges enda romance-författare
CONN IGGULDEN
SIRI HUSTVEDT
JOHN AJVIDE LINDQVIST
BARBRO LINDGREN JAN GUILLOU
BJÖRN RANELID
MAJGULL AXELSSON
LIV STRÖMQUIST
DAVID GROSSMAN
TATIANA DE ROSNAY
DESMOND TUTU
PÉTER ESTERHÁZY
ALI LEWIS
HANNE-VIBEKE HOLST
NÚRIA AMAT
VANESSA BARBARA
DANIEL GALERA
SARA STRIDSBERG
ROMAIN PUÉRTOLAS
LASSE BERG
JENS LAPIDUS
MIAN LODALEN
25–28 september 2014 • Tema: Brasilien
www.bokmassan.se
Tack och farväl
– för den här
gången
D
et är med stor sorg
jag skriver den här
­ledaren, vars enda
syfte är att berätta att
det är slut. Magasin
­F yrahundrafemtio går i graven.
Det här numret, 3-4, ger vi enbart
ut i digitalt format. Det ser lite
­a nnorlunda ut än våra tidigare
nummer. Vi var i stort sett klara med
tidningen; ett par reportage, någon
intervju, ett par artiklar var på väg in
när vi tvingades inse att pengarna var
slut.
Där satt vi med en nästan
färdig tidning. Skulle ingen få
läsa Erik Eje Almkvists och Ola
­Kjelbyes ­fantastiska reportage från
­Kautokeino? Skulle Fredrik Wegraeus
intervju med Simona Ahrnstedt inte få
alla de läsare den förtjänar? Hon har
attityd, för att uttrycka det milt. Och
allt det andra?
Så vi gjorde vad vi måste. Vi slog
ihop det vi hade klart och ger er en
sista hälsning från oss. Sprid gärna
den här pdf:en i världen.
Det har varit en fantastisk resa. Tack
alla vänner, läsare och supportrar. Er
glädje, energi och ert stora stöd har
gjort det här äventyret värt varenda
minut. Sörj oss inte, gläds med att vi
försökte.
När en sådan här resa tar slut finns
det en hel del människor som kommer
att känna sig besvikna. Vi är smärtsamt medvetna om vårt ansvar för
detta.
Till våra prenumeranter vill vi
säga: Ni var våra första och största
­supportrar, ni gav oss ert förtroende
och era pengar. Vi sparar vårt prenumerantregister och kommer att hålla
kontakten med er. Förhoppningsvis
kan vi i framtiden kompensera er.
– Lasse Winkler, Chefredaktör
Framtid
Guiden till de
nya böckerna
oktober /november
Böcker på bio
GENTLEMEN AV KLAS ÖSTERGREN
Regi: Mikael Marcimain
Premiär i december
»Hans bild var en bild av den perfekte gentlemannen, en mystisk
anakronism: ganska kort Henry Morgan: hår i bena, kraftig haka,
raka axlar och en kropp som verkade både stabil och smidig på
samma gång. Jag försökte uppskatta hans ålder, men det var
svårt. Han var en vuxen man med pojklook. Han påminde lite
grann om Gentlemanna-Jim Corbett som satt på glasdörren till
Willis Office. Eller Gene Tunney.«
– Henry Morgan gestaltas av David Dencik
»Leo var inte alls så som jag tänkt mig. Vi skulle ju vara så lika,
enligt Henry. Men det stämde inte alls, tyckte jag. Leo var mycket
längre än Henry och såg nästan lite utmärglad ut. Kinderna var
urgröpta och huden var grå, inrökt och stram över kindknotorna.
Ögonen flackade oroligt under det svarta, krulliga håret som
hängde ner i pannan.«
– Leo Morgan gestaltas av Sverrir Gudnason
THIS IS WHERE I LEAVE YOU (FÖRDELARNA
MED EN KOLLAPS) AV JONATHAN TROPPER
Regi: Shawn Levy
Premiär i november
»Vi har alla pappas mörklockiga hår och haka med grop i, men
ingen skulle missta oss för tvillingar. Paul ser ut som jag, fast
större, bredare och argare: jag på steroider. Philip ser ut som
jag, fast smalare och mycket snyggare, hans drag mer elegant
utmejslade, hans leende brett och obesvärat förföriskt.«
– Jag/Judd gestaltas av Jason Bateman, Paul av Corey Stoll och
Philip av Adam Driver
”Wade är lång och biffig med mörkt, stripigt hår och en haka med
en klyfta i som gör att den ser ut som en liten röv. Hans tänder har
en vit nyans som inte står att finna i naturen.”
– Wade Boulanger gestaltas av Dax Shepard
Premiär 26 september Nya Studion
Av LArs NoréN regi DeNNis sANDiN
Biljetter 031 708 71 00
restaurangen 031 708 70 90
www.stadsteatern.goteborg.se
Med ANNA BjeLkeruD, oLof MårteNssoN,
MAttiAs NorDkvist, LArs väriNger
”Linda Callen, vår granne och mammas närmaste väninna,
öppnar dörren och ger var och en av oss en kram när vi kliver in
i huset. Hon är en päronformad kvinna med ett varmt leende,
och det finns något vagt gnagaraktigt över henne, inte på något
bestialiskt sätt utan mer som en vis råttmamma i en Disneyfilm
eller barnbok, en sådan som sitter i en liten gungstol och bär små
råttglasögon och vars röst görs av Judi Dench eller Helen Mirren.
En vänlig, ädel och Oscarsbelönad råtta.”
– Linda Callen gestaltas av Debra Monk
GONE GIRL AV GILLIAN FLYNN
Regi: David Fincher
Premiär i oktober
»Go är slank och har ett egendomligt ansikte, vilket inte betyder
att hon är ful. Det tar bara en liten stund innan man förstår sig på
hennes utseende: den breda hakan, den spetsiga, söta näsan,
de mörka, runda ögonen … Det där ansiktet hos en stumfilmsstjärna från trettiotalet passar inte precis i vår tid med små nätta
kvinnor…«
– Go gestaltas av Carrie Coon
»Kvinnan var fantastiskt ful – uppseendeväckande ful, inte bara
normalt ful; små runda ögon, tättsittande som knappar, en lång
och krokig näsa, en hy som var full med små knottror och långt
hår i samma färg som en dammråtta.«
– Rhonda Boney gestaltas av Kim Dickens
A MOST WANTED MAN (EN EFTERSÖKT MAN)
AV JOHN LE CARRE
Regi: Anton Corbijn
Premiär i september
»Men utseendemässigt var Brue allt annat än föråldrad. Han var
välbyggd och såg hyfsat bra ut, med en bred fräknig panna och
en skottes rödbruna kalufs som han på något sätt lyckades tämja
och kamma i bena. Han hade den förmögnes självsäkerhet men
inget av arrogansen. När han inte tyglade anletsdragen för att ge
intryck av professionell outgrundlighet var de vänliga och, trots
ett liv ägnat åt bankverksamhet eller tack vare det, ­uppfriskande
fria från rynkor. När tyskar kallade honom typiskt engelsk
utstötte han ett hjärtligt skratt och lovade att ta förolämpningen
med skotskt tålamod.«
– Tommy Brue gestaltas av Willem Dafoe
DARK PLACES (MÖRKA PLATSER) AV GILLIAN FLYNN
Regi: Olivier Assayas
Premiär våren 2015
»Inför mötet satte jag på mig kjol och blus, och jag kände mig
lite som en dvärg, eftersom mina vuxenkläder, kläder för en
stor flicka, aldrig passar på mig. Jag är inte ens hundrafemtio
centimeter lång – jag är 147,32 cm för att vara exakt, men jag
brukar runda av uppåt (stäm mig!). Jag är trettioett år gammal,
men folk i allmänhet pratar barnspråk med mig; det låter som om
de skulle vilja ge mig fingerfärger … Nu tittade jag i backspegeln
och kunde fortfarande se det där babyansiktet. Fräknarna hade
bleknat och tänderna hade rätat på sig, men jag hade fortfarande
uppnäsa och ögon som var runda som en kattunges.«
– Libby gestaltas av C
Foto: Nadja Hallström/B-Reel
Norén tillbaka i köket
Den amerikanska deckarförfattaren Sue Grafton tillåter inte att hennes
böcker filmatiseras. Orsaken, säger hon, är att läsarna har rätt till sina egna
bilder av romanfigurerna. Men de flesta författare är inte lika rigida som
Grafton. Här är några kommande bokfilmatiseringar – och skådespelarna
som ska ge romanfigurerna gestalt.
Framtid ––de
Framtid
denya
nyaböckerna
böckerna
Oktober//November
November
Oktober
– Fredrik Wegraeus
Böcker
som
nämns
Böcker
som
nämns
Nathan Filer läser just nu The
Awakening av Kate Chopin.
Progrom
i närbild
Den brittiske författaren Nathan Filer slog igenom stort med sin debutroman, Chocken efter fallet, i sitt hemland.
Att skriva
eller inte
FÖRVIRRARE Kan man skriva
en debutroman som höjs
till skyarna och sedan
säga att man aldrig tänker
skriva en uppföljare?
Nathan Filer kan.
I brittisk media har författaren
Nathan Filer tidigare i år sagt
att hans debutroman, Chocken
efter fallet
fallet, ska bli den enda bok
han skriver i sitt liv.
Varför sa du det?
– Jag blev så trött på att få
frågan om jag höll på med en
uppföljare, om jag hade skrivkramp på grund av succén
och vad nästa bok skulle
handla om, så jag drog helt
enkelt till med att jag var en
»enromanförfattare«.
33 år gammal har Nathan
Filer avverkat mer än vad
många hinner med under en
livstid: utbildad och praktiserande mentalskötare,
dramastudier, prisbelönt kortfilmsregissör, folkrättsaktivist
i Palestina (»Den lyckligaste
tiden i mitt liv!«), turnerande
stand-up-poet, universtitetslärare i kreativt skrivande,
giftermål, barn och, tidigare
i år, vinnare av ett av Storbritanniens tyngsta litterära
10
priser: Costa Bok Award i kategorin Årets roman för debuten
Chocken efter fallet.
I juni i år blev det ett pris till
av bara farten: The Betty Trask
Prize.
Huvudpersonen i Chocken
efter fallet är mentalpatienten
Matthew Homes, en nittonåring
med diagnosen schizofreni, och
genom olika typsnitt, typografiska trixanden, teckningar och
rent klotter får läsaren ta del
av hans minnen, hans funderingar, vardagens rutiner inom
institutionens väggar, men
framför allt: Matthews sökande
efter skälen till att han är den
han är. Skuldkänslor inför
sin brors tragiska död plågar
honom och genom sitt skrivande försöker han förstå, både
sig själv och sin omgivning.
»Den bästa bok som någonsin
skrivits om mentalsjukdom«,
säger engelska komediennen
och före detta sjuksköterskan
Jo Brand. Andra har jämfört
den med Salingers Räddaren
i nöden, Vernon God Little och
Mark Haddons metaroman Den
besynnerliga händelsen med
hunden om natten.
Frågan kvarstår. Blir det
någon mer bok skriven av
Nathan Filer?
– Harper Lee skrev To Kill a
Mockingbird och sedan inget
MASSMORD Går det att förstå
progromer, när grannar
utrotar grannar? Anna
Bikonts Vi från Jedwabne är
en närstudie av mänsklig
ondska.
10 juli 1941 dödade Jedwabnes
polska invånare byns judar;
de blev infösta i en lada, torterade och mördade. Skulden för
massakern lades på tyskarna.
Många polacker vägrade att
tro på sanningen när den 60 år
senare uppdagades i boken
Neighbors, skriven av historikern Jan Tomasz Gross.
Anna Bikont ägnade fyra år
åt att söka upp folk som hade
koppling till Jedwabne och att
på olika sätt fördjupa sig i det
som hänt.
– Vi från Jedwabne är en
berättelse om hur folk, som
bor vägg i vägg, blir fångar i sin
egen ideologi och sitt hat och
plötsligt blir benägna att mörda
varandra, säger Anna Bikont.
Måhända kan en pogrom
i Polen under andra världskriget
tyckas avlägsen för svenska
läsare. Men vi ser samma berättelse – om än i olika tappningar
– utspelas om och om igen. Det
kan räcka att slå på teven och
titta på en nyhetssändning för
att bli påmind om det.
– Det här är en allmängiltig
historia, den går långt utanför
Polen och Förintelsen. Det här
hade kunnat hända var som
helst i världen – och det händer,
säger Anna Bikont.
Chocken efter
fallet
Nathan Filer
(Etta förlag)
Oktober
Creepypasta
– Spökhistorier
från internet
Jack Werner
(Galago)
Oktober
Hon drar paralleller till
bland annat det armeniska
folkmordet under första världskriget, till händelserna på
Balkan, i Rwanda och nu senast
i Syrien.
– Precis som i Jedwabne så
handlar det om att »den främmande«, den som har en annan
religion eller tillhör ett annat
folkslag, demoniseras. Även
om man bor på samma gata,
skickar sina barn till samma
skola och talar samma språk.
Anna Bikont är ursprungligen utbildad psykolog, men
tycker inte att det hjälper henne
att begripa vilka psykologiska
mekanismer som leder till att
grannar kan mörda grannar.
– Det är helt och håller utanför min kunskap och förståelse,
men så har jag alltid intresserat
mig mer för offer än för förövare, likaså i Vi från Jedwabne.
Illustration: Kristin Lidström
mer och det är en briljant
roman av en briljant författare.
Jag har långt dit. Så svar ja, det
blir en bok till. Minst.
– Matilda Shayn
Anna Bikont läser just nu Åtta
procent av ingenting av Etgar Keret.
Vi från
Jedwabne
Anna Bikont
(Atlas)
November
Råttan i
pizzan 2.0
WEBBLORISTIK På
å internet
får folksägnerna nytt liv. I
centrum står vår rädsla för
nätet.
De flesta har någon gång stött
på historien om råttan i pizzan.
Här, i sin mest spridda version:
»En kompis till en kompis var
och åt på en pizzeria på Hornsgatan i Stockholm. Hon kände
att något fastnade i tanden.
Natten därefter vaknade hon av
en fruktansvärd tandvärk. Hon
tog sig till Södersjukhuset, och
där konstaterades det att det var
en råttand. Hälsovårdsnämnden kom till pizzerian, och ett
rum var igenbommat. Ägaren
vägrade öppna det. Polisen
kom dit och bröt upp dörren.
I rummet hängde 50 slaktade
råttor.«
Berättelsen fick
stor spridning i början av
1970-talet och tidningarna rapporterade om hur hälsovården
ryckte ut för att göra razzior
i restaurangbranschen. Men
allt talar för att berättelsen
saknar verklighetsförankring,
att den i själva verket började
dyka upp i England på 1960talet kring restauranger som
ägdes av invandrare. Ett uttryck
för främlingsfientlighet, med
andra ord.
Folklivsforskaren Bengt af
Klintberg, som genom åren
dissekerat en rad historier av
den här typen, har sagt att
framtidens vandringssägner
ofta kommer att spridas via
internet.
Det är därför
ingen överraskning att han har skrivit
förord till Jack Werners
nya bok Creepypasta. En presentation, genomgång och
antologisering av det slags
vandringssägner som just nu
cirkulerar på nätet och utgör en
alldeles egen litterär subkultur.
Namnet creepypasta – uttalas
kripypasta – är en sammanslagning av engelskans creepy
(läskig) och pasta (klistra
in) och syftar på att berättelserna sprids via olika forum
på nätet. Stilen i berättelserna är ofta dokumentär och
medvetet slarvig, och brukar
efterlikna brukstexter som mejl,
11
Framtid
Framtid––de
denya
nyaböckerna
böckerna
12
Foto: Linnea Jonjons
chattkonversationer, tidningsartiklar och blogginlägg. Även
om texterna har ett bestämt
ursprung och en särskild för­
fattare, som ibland går att spåra
och ibland inte, bygger fenomenet på att texterna får ett eget
liv när de sprids på nätet, något
som skapar en känsla av osäkerhet och autenticitet hos läsarna.
Den första creepypasta som
Jack Werner för tio år sedan
fastnade för var Ted’s Caving
Page, en berättelse i dagboksform om ett gäng killar som
utforskar en svåråtkomlig
grotta och kommer i kontakt
med en mystisk varelse inne
i mörkret. Själva greppet att
presentera texten som en dokumentär blogg, med en enkel och
ganska ful formgivning – tänk
hemsnickrad webbsida anno
2001 – bidrog till berättelsens
kvalitet, menar Jack Werner.
Om Råttan i pizzanberättelsen hämtar sin kraft
ur människors främlingfientlighet, kan man säga
att creepypastas ofta får sin
laddning genom vårt osäkra
förhållande till internet och de
känslor nätet väcker hos oss.
– Creepypastas skiljer sig
från vanliga spökhistorier som
handlar om den verkliga världen, till exempel »detta hände
i en skog i Småland«. Den där
skogen i Småland ligger ju där
den ligger och kommer inte
att inkräkta på dig om du inte
vill, medan nätet har en central
funktion i ditt liv vare sig du vill
eller inte, säger Jack Werner.
– Jag tror man kan dra paralleller mellan vår syn på nätet
i dag och hur man reagerade
när urbanisering tog fart.
Nätet är alltid indirekt en del
av creepypastas, men i vissa
berättelser är det mer uttalat än i andra. En av de mest
populära historierna på nätet,
»Psychosis« som är rankad etta
på creepypasta.com, är en dagboksskildring av en person som
Oktober//November
November
Oktober
Jack Werner
isolerar sig i sin källarlägenhet
och går in i en psykos där han
tror sig vara övervakad genom
sin dator.
I en annan populär historia,
»Normalpornfornormalpeople.
com«, beskrivs en serie otäcka
och extremt våldsamma filmklipp som då och då dyker upp
på nätet men alltid försvinner
igen.
Och i »Mahoney«, som är en
berättelse av det mer övernaturliga slaget, laddar berättaren
ner en mapp som inte går att
radera och vars innehåll blir en
sjuk spegelbild av berättarens
egna tankar. En illustration av
vår känsla av att allt som vi kan
föreställa oss, hur sjukt det än
är, alltid bara finns ett par musklick bort.
Några litterära mästerverk
är creepypastas kanske inte,
åtminstone inte i någon traditionell bemärkelse, men det är
på sätt och vis också poängen.
Enligt Jack Werner pågår en
intensiv diskussion om hur
man skriver creepypastas:
vilka klichéer man ska undvika
och vilka grepp som skapar en
känsla av trovärdighet. När etablerade författare skriver digital
litteratur handlar det ofta om
att utnyttja mediets särdrag –
att länka, skapa hypertexter,
bifoga bilder och filmklipp.
Men frågan är om inte författarna har en del att lära sig
av creepypastans avskalade
dokumentarism.
Att Bengt af Klintberg slog
hål på den främlingsfientliga
myten om råttan i pizzan kan
vi vara tacksamma för. Men att
Jack Werner spårar ursprunget
till vår tids digitala folksägner
måste väl förta den mystik som
creepypastas bygger på och
som Jack Werner själv fängslades av för tio år sedan?
– Jag hade så klart kunnat
skriva en bok där jag bara
­samlade olika berättelser, men
det är inte den bok jag har velat
skriva. Det finns en exotisering
av internet som inte bara är
positiv, och med min bok vill jag
bidra med en grund­förståelse för
den kultur som finns på nätet.
Ytterligare en anledning att
lyfta fram creepypasta, menar
Jack Werner. Det är att fenomenet, i likhet med fanfiction, till
viss del slår hål på alla larmrapporter om att unga människor
inte läser.
– Men uppenbarligen gör de
det.
Böcker
som
nämns
Rädda barn
Ulf Lindström
(W&W)
November
Böcker
som
nämns
Den som vill ha
hare till frukost
måste jaga om
natten
Anna Hedlin
(A Bonnier)
Oktober
– Nils Pennlert
Jack Werner läser just nu Sveriges
historia av Stig Welinders.
En lagom
fyndig Falck
BORÅSLIT TERATUR Barn
söker uppfostran. Vilken
sort som än står till buds,
och vill det sig illa blir en
pojke nästan ihjälslagen på
skolgården. Ulf Lindströms
tredje spänningsroman om
Boråsadvokaten Andreas
Falck drivs av frustration.
– Det kan verka som en karikatyr, men det som står där är
närmast exakt vad som sas i det
där rummet.
Jag befinner
mig i ett överflöd av kärlek
Ulf Karl Olov
Nilsson
(Norstedts)
Augusti
Vi talar om en scen ur den
kommande boken Rädda barn
och närvarande är huvud­
personen samt inte mindre än
två rektorer som försöker förklara varför en misshandel med
nära dödlig utgång anmäldes
till polisen först efter tre dagar.
De försöker också förklara
varför det inte lett till något
annat än en reviderad handlingsplan och varför en såväl
halvt ihjälslagen gosse som
misshandlare fått be varandra
om ursäkt. Som om det aldrig
kan vara ens fel när två träter.
Ulf Lindström vet precis hur
orden föll eftersom han var där.
I verkligheten var det hans egen
son som höll på att mista livet.
– Jag tror att många som
­skriver ägnar sig åt att fantisera om verkligheten till något
bättre. Som en sorts esprit
d’escalier i storformat. Du vet
den där repliken man först i
efterhand önskar att man skulle
sagt i en viss situation. Skrivandet kan vara ett sätt för oss som
inte är så vansinnigt dådkraftiga att hantera en maktlöshet
i tillvaron. Det slår mig nu att
det skulle kunna vara en delförklaring till att så många kvinnor
ägnar sig åt skrivande. Att deras
maktlöshet generellt är större.
Vuxenvärldens bristande
ansvarstagande gjorde att Ulf
Lindström skrev en novell för
Borås Tidning, men vreden ville
inte ebba ut, så materialet växte
till den roman som nu kommer
ut del tre i en svit.
Efter att svitens inledande
del, En god man, hyllats och fått
tidningen Vi:s litteraturpris blev
uppståndelsen mindre kring
uppföljaren. Lindström förstår
reaktionen.
– Jag hade behövt arbeta mer
med min redaktör. Hon kan se
de svagheter jag själv inte ser
förrän långt i efterhand. När jag
själv skulle stryka ned en all­
deles för lång text hade jag svårt
att släppa mina favoritformuleringar och det blev alldeles för
tätt mellan fyndiga lindström­
ismer som faktiskt bromsar
läsningen.
Den nya boken har därför fått
ta betydligt längre tid. Kanske
blivit stramare. Det hindrar inte
huvudpersonen från att vara
muntert sarkastisk på ett sätt
som anstår en infödd älvsborgare. Som i beskrivningen av en
av de nämnda rektorerna, »Boråsare; en postorderrektor med
postorderkläder och ett postordernamn på namnskylten.«
– Borås har ett mycket dåligt
litterärt självförtroende. Lokaltidningen har skrivit helsidor
då det sensationella inträffade
att staden fanns med i en av
­Henning Mankells böcker. Men
jag är boråsare så jag har helt
enkelt bestämt att det är där
handlingen i mina böcker ska
äga rum. Trots att det mesta
utspelar sig inomhus så skulle
man egentligen kunna välja
vilken stad som helst. Men det
har gjort att jag släppt lite av
slentrianfiltret på min hemstad
och jag tycker det är jättefint där.
– Jonas Bergroth
Ulf Lindström läser just nu A Happy
Place av Vineetha Mokkil.
En epok som
triggar epik
TUDORFEBER I höst kommer
det ut två romaner som
båda utspelar sig på Tudor­
tiden. En Hilary Manteleffekt? Eller bara ett tecken
på att Tudortiden fascinerar
författare även utanför
Storbritannien?
– Det är så många moment som
lockar i Tudortiden: det sagobetonade, det arkaiska med
kungar och drottningar och
kärlek och död – där finns något
som är både skrämmande och
lockande.
Anna Hedlin, utbildad arkeolog och författare, fastnade för
denna historiska epok redan
som 14-åring på besök i London.
I oktober debuterar hon med
romanen Den som vill ha hare
till frukost måste jaga om natten.
Den föddes för tio år sedan som
Inga vanliga Svenssons
DÖPT Sonnamnen har minskat med 15 procent
i Sverige sedan 1970. Men i litteraturen är de
Så många har sonnamn
i Sverige, ca:
Så många har sonnamn i
­hös­tens svenska romaner, ca:
30 % 20 %
I romanerna har man istället svengelska namn som
Rocky Kyrklund (Lars
Kepler), Frank Kornfeldt (Ulf
Lundell), Leo Junker (Christoffer Carlsson), Alex King
(Thomas Erikson), Douglas
Palm (Set Mattsson) och
Tom Stilton (Cilla och Rolf
Björlind).
13
Framtid
Framtid––de
denya
nyaböckerna
böckerna
Oktober//November
November
Oktober
Foto: The Royal Collection
Böcker
som
nämns
Kunglig comeback –Henrik VIII och Tudortiden inspirerar mer än på länge.
14
berättar Anna Hedlin (»ibland
har jag arbetat tio dagar för att
kunna skriva två rader«): hon
har gått igenom transkriberade
förstahandskällor i British
History Online och National
Archive, sett dokumentärer,
läst mastodontverk av historiker som Eric Ives och Antonia
Fraser.
– Det är ju samma material
som processas om och om igen,
så ibland blir det nästan som en
viskningslek. En del saker blir
»fakta« av att upprepas tillräckligt ofta, trots att det kommer
från tvivelaktiga källor. Som
en del av det som skrivits om
Anne Boleyn. Hon var kontroversiell i sin tid och om henne
har det funnits myter som att
hon skulle haft ett sjätte finger
och en massa vårtor. Men det är
myter som numera har avlivats.
Skönlitteratur om Tudortiden
höll Anna Hedlin sig däremot
länge undan.
– Men alldeles i slutskedet
av arbetet med boken läste jag
Hilary Mantel. Jag var livrädd
att jag omedvetet skulle ha
kopierat henne. Till min lättnad
hade jag inte gjort det. Men
vi arbetar ju alla med samma
källor och samma historiska
stoff, så likheten i grundmaterialet finns ju.
Döm om hennes förvåning
när hon fick veta att UKON
också kommer med en Tudorroman nu i höst:
– Att två svenska författare
samtidigt kommer med varsin
bok som utspelar sig under
den tidsperioden – det är helt
bisarrt, vi känner ju inte varandra. Där kan man prata om
det kollektiva undermedvetna,
säger Anna Hedlin.
– Johanna Westlund
Anna Hedlin läser just nu
Den andra systern Boleyn
av Philippa Gregory
KULTSTATUS I över 50 år
har han hållit sin identitet
hemlig. Hans romaner är
kaotiska, vilda och fulla av
konspirationsteorier. I höst
kommer hans debutroman,
V, från 1963 ut på svenska.
V
Thomas
­P ynchon
(A Bonnier)
November
flera poesifragment om Henrik
VIII:s fruar, men med tiden blev
det en roman som kretsar kring
hovet och dess myrstack av
intriger.
– Det är något som berör i
berättelsen om fruarna, särskilt
Anne Boleyn. Att han offrade
så mycket för att gifta sig med
henne – hon var ju anledningen
till att England bröt med katolska kyrkan – och sedan bara var
gift i tre år, för att därefter låta
halshugga henne, säger Anna
Hedlin.
Höstens andra Tudorroman är
Jag befinner mig i ett överflöd av
kärlek av Ulf Karl Olov Nilsson.
Men medan Anna Hedlin utgått
från Henrik VIII:s fruar så väljer
han, liksom Hilary Mantel som
nått stora framgångar med
sina romaner om Tudortiden,
att fokusera på kungen och
männen.
Att skriva en historisk roman
kräver mycket research,
För mycket
av det goda
Buden på
nummer 49
Thomas
­P ynchon
(A Bonnier)
November
Det finns översättningar och
det finns översättningar. Så
finns Thomas Pynchon. Att
översätta Pynchons frustande,
kaotiska och konspirationsrika
romaner kan, för en lekman, se
ut som ett självmordsuppdrag.
Hans-Jacob Nilsson har översatt
Pynchon i 18 år och i sex, snart
sju, romaner.
Hur är det att översätta
Thomas Pynchon?
– Jag översätter honom, men
ibland vet jag inte vad det är jag
översätter, säger Hans-Jacob
Nilsson med en nästan pynchonsk underskruv.
Du ser V som en betydande
roman?
– Det är svårt att hitta en
debutroman som med samma
aggressivt muntra sorg och
gåtfullhet tecknar en bild av
en civilisation, som löpt amok
i konsumtionshets och nöjeslystnad, och som bär på det
tunga arvet av nittonhundra­
talets stora tragedier.
Om du jämför med andra
engelskspråkiga författare
du översatt, som till exempel
Philip Roth. Hur står han sig?
– Han skiljer sig inte minst
i den genreöverskridande stilen
där högt och lågt hela tiden
blandas och stor poesi får ge
plats åt rena nonsensdikter. En
burlesk, mycket m
­ usikalisk,
jazzrytmisk prosa som är
­väldigt svår att göra rättvisa åt
på svenska. Sedan vimlar det av
hur mycket naturvetenskapliga,
historiska och popkulturella
referenser som helst, som jag
har fått ägna mycket tid och
möda åt att spåra upp.
Hur kommer det sig att
­P ynchon i Sverige klassas
som en smal »kultförfattare«,
­ständigt i tryck, men utan
någon direkt marknadsföring,
när hans boksläpp i USA varje
gång ses som en stor, nationell
händelse?
– Det beror säkert på att det
i USA finns en mycket större
publik. Fler läsare helt enkelt.
Men också på att hans texter
ligger så nära de populär­
kulturella och ståuppkomiska
referenserna i USA. Vi är
­v isserligen bekanta med dem
men hos oss har de inte samma
personliga klangbotten.
Du har precis översatt V och
jobbar just nu med hans
senaste roman Bleeding Edge.
Förutom att 50 år har gått
mellan böckerna, vad skiljer
Bleeding Edge från V?
– På det rent berättartekniska planet har Bleeding Edge
en betydligt rakare handling.
En röd tråd som går att följa.
Något som V till stor del saknar.
Om V och de närmast följande
romanerna förebådade internet
och det digitala övervaknings­
samhälle vi lever i i dag, så
skildrar Bleeding Edge resultatet. Hur löftet om ett fritt och
demokratiskt informationsutbyte korrumperas av onda och
giriga makter.
Vad tycker du om Thomas
Pynchons författarskap?
– Jag beundrar fantasteriet,
humorn, hans encyklopediska
kunskaper, hans h
­ umanistiska
patos, musikaliteten och
poesin. Men emellanåt kan
jag ändå se överdådet som en
brist. För en läsare med Willy
Kyrklund och Tarjei Vesaas som
litterära idoler blir det av och
till lite väl mycket av det goda.
– Fredrik Wegraeus
Hans-Jacob Nilsson läser just En
fest för livet av Ernest Hemingway
En försupen
polis till
KLICHÉN Det­går tretton
frånskilda, ­a lkoholiserade
poliser på dussinet i
deckar­genren. Men ingen
svettas som Benny Griessel.
Ingen lider så trovärdigt.
Ingen annan är en så tydlig
outsider.
Den sydafrikanske f­ örfattaren
Deon Meyer skapade sin ­version
av denna genre­stereotyp av en
tillfällighet.
I debutboken Death Before
Dying, den enda av Meyers
böcker som inte kommit ut på
svenska, lade han till en bifigur,
polisen Benny Griessel, vars
uppgift var att lätta på trycket
och ge berättelsen en mer
humoristisk ton.
– Det var aldrig meningen att
han skulle utvecklas.
Men Meyer upptäckte snabbt
att han gillade Benny Griessel­
och att det var en karaktär
som fick saker att hända
i ­berättelsen. Den nu aktuella
boken, 7 Dagar, är den tredje
med Griessel i huvudrollen.
– När jag gav honom en egen
bok ställdes jag inför problemet
att hantera en så typisk kliché.
Det enda jag kunde göra var att
utveckla hans alkohol­problem.
Jag var tvungen att göra min
hemläxa, min research, på
vad alkoholism verkligen är
för något. Vilken fruktansvärd
sjukdom det är och hur den
förgör dig. Bara så kunde jag
göra honom mänsklig.
Redan i inledningen av
7 Dagar är ångesten påtaglig :
»En tyst paus uppstod mitt i
sorlet. Mötet kom alldeles för
plötsligt och var alldeles för
uppskakande, hjärnan gick i
baklås och hjärtat slog dubbelslag. Fullständigt överväldigad
fattade han den långa, blonda
vackra sångerskans hand, och
15
Framtid
Framtid––de
denya
nyaböckerna
böckerna
Oktober//November
November
Oktober
– Lasse Winkler
Deon Meyer har inget emot deckargenrens klichéer så länge han kan göra
dem levande. Och läsarna är bekväma med dem.
allt som kom ur hans mun och
ekade genom tystnaden var ett
enda långt utdraget: »Jääävlar«.
Då ringde hans mobiltelefon
i kavajfickan.
Han stod bara där. Som
fastfrusen.
Någonstans i bakhuvudet
vaknade en impuls till liv: gör
något…«
Om alkoholismen och det
trasiga äktenskapet var detaljer­
Deon Meyer frivilligt valde
att ge Benny Griessel så var
utanförskapet och de s­ tändiga
konflikterna något han aldrig
kunde undvika. De ingår
i deckar­genrens dna.
– De flesta huvudpersoner
i genren lever i periferin och
behöver göra det. Du behöver
16
en person som befinner sig på
utsidan och tittar in. Som inte
är involverad i det som präglar
det samhälle som han eller hon
lever i. Och konflikter är en förutsättning för att du ska kunna
skapa spänning i berättelsen.
Konflikter finns på alla
plan. De djupt personliga – en
person i konflikt med sig själv,
sina demoner och sina känslor.­
­Konflikterna med familj,
vänner, arbetskamrater och
kolleger. Till konflikter i vidare
mening – på nationell nivå,
inom politiken. Och givetvis
konflikten som så gott som alltid
präglar den här typen av böcker
– kampen mellan gott och ont.
– Jag tror att om man kan
fylla alla dessa konfliktnivåer,
Också en
miljöfråga
PÅ PLATS. Att skildra ett
Ryssland man knappt
­besökt, eller ett Göteborg
man känner som sin egen
ficka – skillnaden är inte så
stor som man skulle kunna
tro, enligt Anna Fock.
Om man själv rör sig i någorlunda samma miljö som
personerna i Anna Focks nya
bok förväntar man sig nästan att
de ska dyka upp i verkligheten.
Allt är mycket levande skildrat.
Karaktärerna cyklar på namngivna gator, går på befintliga
krogar och hoppar studsmatta
på den lilla plätt i Göteborgs
Böcker
som
nämns
Böcker
som
nämns
EJ KL ART
7 Dagar
Deon Meyer
(Weyler förlag)
November
Circus smuts
Anna Fock
(Ersatz)
Oktober
innerstad som sedan ett par år
rymmer en sådan. »Om man ska
beskriva Järn­torget kan man väl
kolla vad man ser och berätta
det. Och inte hitta på nya namn
för sakens skull.«
Anna Fock debuterade ifjol
med Absolut noll om ett gäng
homosexuella killar i St Petersburg. En historia som belönades
med både Katapultpriset och
Borås Tidnings debutantpris
(som hon valde att dela med
de fyra andra nominerade).
Nu kommer bok nummer två.
Denna gång kretsar livet kring
studenterna Stella, Jim och
Elisabeth och professor Jakob
på humanistiska fakulteten
vid Göteborgs universitet.
De är halvhjärtat engagerade
i nedläggningshotet mot undervisningen i de slaviska språken.
Mest ägnar de sig åt att festa och
försöka komma underfund med
vad de ska ha för relation till
varandra.
Men först av allt kom platsen.
Eller huset.
Utgångspunkt för Cirkus
smuts var en specifik fastighet, på Bangatan 10 i Majorna.
Byggd år 1900 och sedan decennier under ständigt hot om
tvångsförvaltning eller rivning.
Stenhuset har satt sig, läcker in
vatten och har varit föremål för
stödgrupper, protest­a ktioner,
artiklar och insändare
i ­Göteborgs-Posten. Men
­g ivetvis hyser huset inte bara
råttor utan även livs levande
människor som värnar sitt hem.
– Jag tänkte mig ett liv i den
sortens miljö.
Anna Fock har aldrig varit
inne i någon lägenhet, bara
i trapphuset och på gården
där rhododendron växte ur ett
öppet källarfönster.
Här fick en av bokens huvudkaraktärer bo och utifrån miljön
föddes berättelsen.
– Platsen blir nästan som en
egen karaktär när jag skriver.
Jag lägger berättelsen på en
Foto: Ola Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye
om man skapar något som är
t­ rovärdigt och ärligt, så har man
en tredimensionell och mänsklig person.
Deon Meyer tycker att han
klarar det med Benny Griessel
men är inte säker på att det är så
viktigt för läsarna.
Han vet att deckarläsare gillar
den här klichén, de är bekväma
med den här s­ ortens huvudpersoner. Men det är berättelsen i
sig som är avgörande.
– Ibland, i de deckare jag
läser, så är huvudpersonen inte
särskilt tredimensionell men
berättelsen är så stark att det
inte spelar någon roll. En bra
berättelse är en bra berättelse
oavsett hur mycket eller hur
lite utvecklad huvudpersonen
är. Jag har kolleger som skriver­
­fantastiska böcker men de har
inte samma inställning eller tillvägagångssätt som jag har. Jag
har min syn på mänskligheten
och vad det är att vara människa. Det är det som reflekteras
i personerna i mina böcker. Och
jag skriver de böcker jag själv
skulle vilja läsa.
»Jag känner fortfarande en nästan löjligt intensiv kärlek till Göteborg, som
vissa, men inte alla förstår sig på«, säger Anna Fock
plats som har en personlighet.
Och jag beskriver den genom
vad som sker där, snarare än
hur det ser ut. Att jag använder
verkliga gator och hus tänker jag
är kul för dem som känner till
dem, men det gör inget om man
inte vet.
Anna Fock har läst ryska och
har en stark kärlek till Ryssland
och Centraleuropa. När hon
valde att placera debutromanen
i St Petersburg hade hon dock
bara tillbringat ett par ynka
dagar i staden. Men att de väl
fångade platserna i Göteborg
skulle vara en reaktion på att
förra gången ha fått skildra
någonting mer avlägset håller
hon inte med om.
– Det är samma sorts saker
som gör min känsla för platser,
oavsett om jag bor där eller inte.
Det är detaljer, saker man kan
köpa att äta på det stället, hur
det luktar. I St Petersburg satt
jag med min son på en lekplats
på en vanlig innergård. Där
samlade jag massor av intryck.
Stategin är att på plats
samla detaljer, medan »det
stora ­googlar jag mig till«. En
­kommande berättelse kommer
att sätta metoden på prov; orten
där det år 1957 exploderade en
tank med kärnbränsle heter
Kysjtym och ligger i södra
Uralbergen.
– Marit Larsdotter
Anna Fock läser The Plague Tales
av Ann Benson
17
En viktig fråga
»Medelklassen är den nya adeln«
Paula von Wachenfeldt
ängarna en tidig morgon och tycka att
det är lyxigt. Men en sådan upplevelse
hör inte riktigt ihop med det materiella.
Men om man också visar upp på
I­ nstagram att man haft tid att vandra
på en äng?
– Ja, tiden i sig kan faktiskt vara
lyx. Att kunna köpa sig tid kan i dag
­betraktas som en lyxvara, exempelvis
genom att inte behöva arbeta heltid och
på så vis ha mer tid för sig själv eller
barnen.
om lyx
V
oltaire hade sin bestämda åsikt: lyx­
konsumtion är utmärkt, eftersom den skapar
arbetstillfällen för fattiga. Rousseau höll inte
med; lyxen fjärmar människan från naturen!
Lyx har alltid debatterats flitigt: från
kostnaden för en adelsmans peruk, till prislappen på en
politikers handväska.
Men vid sidan av debatterna har svensken precis jagat ut
jante ur systemet och börjat shoppa loss. Och media tipsar
entusiastiskt om konsumtion: Lyxa till det i vardagen! Klä
dig som stjärnorna! Guide till bästa platt-tv:n!
Men lyx är mer än yta, och konsumtion är mycket mer
än bara varor. Det säger Paula von Wachenfeldt, lektor vid
centrum för modevetenskap vid Stockholms universitet
och en av redaktörerna bakom antologin Det svenska
­begäret – sekler av lyxkonsumtion. Lyx är ett dynamiskt
sätt att om och om igen befästa hierarkier och återskapa
den sociala ordningen som bygger på dessa. Och därför
förtjänar lyxfenomenet en djupare diskussion, menar
Paula von Wachenfeldt.
– Lyx har alltid funnits, och alla har åsikter om den. Men
i Sverige har ämnet länge mest bara debatterats i media,
och då har det varit mycket kritik mot folk som man menar
har konsumerat hutlöst. Man fördömer gärna lyx, till och
med själva ordet kan väcka avsky. Så det här är ett ämne
som alla gärna diskuterar, men det saknas djupgående
diskussioner. Lyxen är ju intimt kopplad till samhället och
den mänskliga aktiviteten. Därför blir den också intressant
att studera.
Vad är lyx?
– Generellt kan allt vi egentligen inte behöver betraktas
som lyx, men definitionen av överflöd varierar. Lyx är inte
ett statiskt begrepp, utan beroende av tid och rum. Lyx är
också något man upplever med sina sinnen: det kan vara
både att dricka ett gott vin eller köpa sig en upplevelse.
Lyx har haft en historisk funktion i att bevara en social
ordning och maktförhållanden. Har den fortfarande
samma funktion?
18
– Ja. För lyx handlar ju om distinktion – att markera
sitt överflöd och sin status. Denna distinktionsprocess
pågår i de flesta västerländska samhällen. Om lyxen
blir ­t illgänglig för alla så är det inte lyx längre, då tappar
den lite av sin glans. Så lyxen livnär sig på hierarkin
i samhället.
Hur ser man på lyx i Sverige i dag?
– Lyxrepresentationen är väldigt tydlig i Sverige i dag,
vilket i sig är intressant. Vi har ändrat attityd, vi har slutat
skämmas. Det beror nog mycket på förändringar i det
politiska klimatet, och att vi har öppnat oss för omvärlden.­
I dag vill vi visa upp våra förvärv och våra fantastiska
liv, inte minst via sociala medier. I tidningarna har lyx
­faktiskt numera också börjat framställas som mer till­
talande. Media i dag visar på de goda sidorna av livet och
ger ­lektioner i hur man ska konsumera, vad stil är, vilka
prylar man måste ha. Den gamla kritiken finns kvar, men
har tonats ner. Det ser man om man jämför dagens tongångar med väskdebatten 2007, när Susanne Ljung hade
köpt en väska för 70 000 kr, eller när folk tyckte att Mona
Sahlins väska stred mot moralen. Det är väldigt typiskt:
man b
­ edömer hur kvinnorna konsumerar. Vad Göran
­Persson hade för portfölj har vi ingen aning om. Den
kvinnliga konsumtionen har alltid uppmärksammats. Men
det är ju löjligt egentligen. Och om man ser på högadeln på
­1700-talet, där kunde mäns kläder kosta mer än kvinnornas. Då fanns ingen genusskillnad – rangen tvingade en till
konsumtion.
Och många inom adeln skuldsatte sig då för att ha råd
med konsumtionen. I dag ökar antalet skuldsättningar
igen…
– Ja, fast i dag är det medelklassen som skuldsätter sig för
att konsumera. Medelklassen är den nya adeln.
Den här förändringen i medias attityd mot lyx, vad säger
den om samhället?
– Den säger att vi är öppna för att konsumera på en
hög nivå. Vi har inte haft de stora kriserna som Spanien
Ser synen på lyx annorlunda ut
i andra västländer?
– Ja, jag träffade nyligen forskare
i Spanien som berättade att lyx där är
att dela med sig: om man köper en stor
båt så vill man bjuda med sina vänner
så att alla får uppleva den. Och i Frankrike finns en lång lyxtradition, så där
är man inte alls lika känsliga som vi
i Sverige länge varit. Lyxen ­f örekom
visserligen även i 1900-talssverige,
men helst på ett d
­ iskret plan eftersom
rättvisekänslan var så starkt förankrad
i folkhems­begreppet. Strävan efter
jämlikhet går stick i stäv med lyxkonsumtion. Lyxen särskiljer, och därmed
kan den inte bygga på social rättvisa.
eller Grekland, vi har andra politiska och ekonomiska
­f örutsättningar nu, vi pratar knappt om folkhemmet
längre. Numera tycker vi att det är okej att äga två bilar
eller köpa tre par nya skor, även om vi egentligen inte
behöver det. Men svensken är traditionellt sett en blyg
människa, och blyghet och lyx går inte riktigt ihop. Lyxen
ska nämligen visas upp för omvärlden – den hör ihop
med demonstrationsakten. Samtidigt finns det också en
­lågmäld och diskret lyx som bygger på uppförandekoder
och stilmedvetenhet.
Kan lyx vara annat än varor?
– Absolut, det kan vara resor, spa-besök, upplevelser –
men bara om du betalar för dem. Visst, du kan gå ut på
Är spanjorernas lyx mer jämlik?
– Nej, jag skulle inte säga det. Det är
jättetrevligt att bjuda in andra, men
det är fortfarande en social akt som
­ efäster en hierarki.
b
Samtidigt finns det också en mer konsumtionskritisk
trend idag, med köpstopp och klimatmedvetenhet.
– Ja, det måste hela tiden finnas motkrafter mot lyxen.
Historiskt sett finns alltid båda rörelserna, den franska
lyxkonsumtionen på 1700-talet skapade till exempel också
debatt. Det är ett sundhetstecken att vi ifrågasätter lyxen,
och att det finns en motrörelse. Men det kommer inte
att hindra lyxkonsumtionen från att gå vidare, för den
har alltid funnits och kommer aldrig sluta existera. Ett
­samhälle utan lyx är snarare en utopi.
Text: Johanna Westlund
19
Framtid
Framtid––de
denya
nyaböckerna
böckerna
Oktober//November
November
Oktober
Murrigt
värre
DESIGN 1970-talet lever på
höstens nya bokomslag.
Men alla omfamnar inte
retrovurmen.
Vad har Lena Dunham, Klas
Östergren, Ludwig Wittgenstein, Richard Yates, Caitlin
Moran och Mercè Rodoreda
gemensamt? De för med sig en
doft av 1970-talet in i höstens
bokutgivning. Feta, ornamenterade typsnitt, spärrade
titlar, murriga färger och övertoningar. 1970-talet lever och
frodas just nu på svenska – och
även utländska – bokomslag.
Till vissas förtjusning och
andras förtret.
I boken Precis min typ från
2010 noterar journalisten Simon
Garfield 1970-talets typografiska återtåg i form av typsnittet
Souvenir. »Man bör vara skeptisk till ironiska retrovurmar,
men i det här fallet är entusiasmen äkta«, skriver Garfield och
konstaterar att Souvenir, som
på 1970-talet tjänstgjorde på
VHS-kassetter med mjukporr,
plötsligt blivit hett i dagens
designtidskrifter.
Nu, fyra år senare, har
trenden­även nått till bokomslagen. Men alla är inte
entusiastiska. Simon Garfield
listar i själva verket Souvenir
som ett av världens värsta
typsnitt någonsin, och den
berömda formgivaren Chip
Kidd, känd för sina omslag
till Bret Easton Ellis, Cormack
McCarthy, Donna Tartt med
flera, vädrade nyligen sin
skepsis över 1970-talsvurmen
i allmänhet och Lena Dunhams
Sverigeaktuella omslag till Not
That Kind of Girl i synnerhet.
Den ser ut som en bok från 1972,
konstaterade Chip Kidd i en
intervju med New Republic, och
tillade: »Och det är inte menat
20
som en komplimang.«
Enligt Kidd representerar
Dunhams omslag allt det som
han som formgivare reagerar
emot när han gör omslag. Han
menar att Dunhams omslag
borde signalera att här är
något nytt och fräscht. »Och
det intrycket får man verkligen
inte«, säger han.
Dunhams bok är inte ensam
utan en del av en större trend,
konstaterar New Republic och
räknar upp böcker som Jojo
Moyes One Plus One, Matt Bermans JFK Jr., George & Me och
Sydney Taylors More All-­of-aKind Family.
Formgivaren Sara Acedo, som
i höst ligger bakom 1970-talsdoftande omslag till Richard
Yates, Ludwig ­W ittgenstein och
Mercès R
­ odoreda, ser två förklaringar till varför 1970-talet
plötsligt är så framträdande.
– Kanske är det helt enkelt så
att man långsamt rör sig framåt
när det gäller trender. Först
är det 1950-talet som gäller,
sedan 1960-talet, och nu är man
framme på 1970-talet. Sedan
har det kanske att göra med att
1970-talsböcker verkligen börjar
bli klassiker nu, att det har gått
tillräckligt lång tid sedan de
kom ut. Jag är född 1976 och
bland yngre form­g ivare, som är
tio år yngre än jag, är 1970-talet
i allra högsta grad historia, som
1960-talet för mig.
När det gäller omslaget till
Richard Yates Elva sorters
ensamhet så är det i själva
verket en parafras på originalet,
berättar Sara Acedo.
– Den ligger väldigt, väldigt
nära den. Bildgoogla så får du
se. Det blev ett roligt detektivarbete för att hitta rätt typsnitt,
och även om det inte är exakt
samma, alla typsnitt från sjuttiotalet är inte digitaliserade,
så är det i alla fall en variant på
typsnittet Caslon.
Wittgenstein-boken är också
väldigt 1970-tal, medger Sara
Acedo, men där har utgångspunkten framförallt varit att
den ska kännas tysk.
– Går du in i en bokhandel
i Tyskland i dag så ser böcker
fortfarande väldigt mycket ut
så här.
En annan bok i höstens
utgivning som skulle smälta in
bättre på en antikvariatshylla
än bland bokhandelns nyheter
är Klas Östergrens Twist. Men
så finns det också en tydlig
­kontinuitet mellan Östergrens
nya bok och 1970-talet.
– Jag gjorde mitt första omslag
till Klas Östergrens andra
roman Ismael 1977 och har
därefter gjort omslag till så gott
som samtliga böcker Klas har
gett ut, berättar Johan Petterson
som har formgivit omslaget till
Twist.
Han säger att han som alltid
framförallt har inspirerats av
texten – boken utspelar sig till
stor del på 1970-talet.
– Jag påverkades också av
fotografer som skildrat Stockholm under sjuttio­talet som
Gunnar Smoliansky vars
bilder från Söder
har en s­ ärpräglad
atmosfär. Jag ville
att bilden, som är
ett collage av två
foton, skulle ha
en tydlig stockholmskänsla,
även om man inte
kan säga var den
är tagen. Den
skulle spegla
en förfluten
men obestämd
tid. Vad gäller
typograferingen så var
jag inspirerad
av B
­ onniers
utgåva av
Malcolm
Lowrys Under vulkanen från
1970. Jag använde en Helvetica
som jag spärrade hårt.
Trender och modenycker…
Ja, och så kanske lite krass
ekonomi. Det flaggar i alla fall
New Republic för i sin artikel
där man förklarar 1970-talets
uppsving med hjälp av en
undersökning av amerikanska
bokköpare. Undersökningen
visar att den typiska bokköparen är en 42-årig kvinna, vilket
betyder att hon var barn på
1970- och 1980-talet. »Kanske
har förläggarna börjat inse att
nostalgi kan vara lika kraftfullt
som nymodigheter«, skriver
New Republic.
I sådana fall står 1980-talet
på tur.
– Nils Pennlert
Sara Acedo läser just nu Kricket av
Per Johansson.
Vem vill bli
pionjär
PIONJÄRER Biografier har
historiskt varit ett manligt
privilegium. I ett förändrat
samhällsklimat görs det
rum för fler kvinnor. Då
finns det gott om historiska
personer att skriva om. Ada
Nilsson är en av dem.
De senaste åren har det kommit
en rad biografier om starka
kvinnor som spelat viktiga
roller i samhället: Ottar, Ellen
Key, Bang, Elisabeth Tamm.
I höst kommer Barrikaden
valde mig, en biografi om
ytterligare en av den svenska
kvinno­h istoriens förgrundsgestalter, Ada Nilsson.
– Jag tror inte man har känt
till de här kvinnorna så mycket.
Biografier har av hävd varit
något för män. Men det är ju
många kvinnor som läser, och
då är det faktiskt dags att göra
memoarer även om och för
kvinnor, säger Sara Nyström,
förläggare på Wahlström &
Widstrand.
Ada Nilsson, född 1872, var
den tolfte kvinnan att bli läkare
i Sverige. Hon var radikal och
pacifist, tidningsutgivare och
sexualupplysare. Hon tog emot
flyktingar, och i sitt hem hade
hon under drygt fyra decennier
salong för konstnärer, politiker
och intellektuella. Under sitt
liv arbetade hon intensivt med
en rad frågor, bland annat fred
och jämställdhet. Kort sagt, en
kvinna som gjorde insatser på
en rad områden i samhället.
Trots det har historieböckerna
talat tyst om henne, – hon har
mest skymtat förbi i böcker om
andra, som Elin Wägner eller
Elisabeth Tamm.
För tio år sedan arbetade Sara
Nyström med Ulrika K
­ nutson
och hennes bok ­Kvinnor på
gränsen till genombrott, om
Fogelstadgruppen. Den boken
blev startskottet för genren
tycker hon: den riktade sig
påtagligt till kvinnor, den
handlade om kvinnor, och den
blottlade ett nätverk som inte
varit särskilt synligt för den
breda publiken tidigare, ett nätverk som Ada Nilsson ingick i.
Kvinnor på gränsen till
genombrott ökade publikens
intresse för kvinnors historia.
Och därmed också förlagens
intresse att ge ut den här
­sortens böcker.
– Det är andra tider nu, ett
annat sätt att tänka. Jag tror att
det kommer en generation nu
som är intresserad av historien,
21
Framtid
Framtid––de
denya
nyaböckerna
böckerna
säger Sara Nyström.
Trots stora steg på jämställdhetens område har svenskar
hittills inte varit några föregångare när det gäller att skriva
om kvinnors liv. Anglosaxiska
förlag har legat långt före med
sin stora biografitradition och
enorma mängd life and lettersbiografier, och Sara Nyström
nämner Bloomsburygruppen
som exempel på ett populärt
biografiområde.
– Så vi svenskar har varit lite
sena, delvis på grund av att
Sverige ju är litet språ­kområde,
säger hon och tillägger att
kvinnornas biografier är ett
utgivningsområde som är
­spännande av flera skäl:
– Det finns mycket ogjort
på det här området. De här
kvinnorna är spännande människor, vilket är viktigt för att
det ska bli en bra biografi.
– Johanna Westlund
Sara Nyström läser just nu
Den lysande världen av Siri
Hustvedt
vanligen visas upp ur människors liv och själva livet är
intressant. Inredningsmagasin
(för att inte tala om mäklarannonser!) är parodiska i sin
skildring av hem där det trots
allt sägs leva människor. Vi
har alla sett dem – drivorna av
citroner på vardagsrumsbordet,
de röda rosorna på toaletten.
En som fördjupat sig i detta
estetiska glapp är illustratören
och serietecknaren Lotta Sjöberg. För fem år sedan startade
hon facebook­g ruppen Family
Living – the true story som
uppmuntrar sina m
­ edlemmar
att dela med sig av hur det ser
ut hemma hos dem. Egentligen.
Inte precis innan födelsedagskalaset, utan torsdagen
i november då fiskpinnarna
bränns vid och ingen orkat göra
rent hos marsvinen.
Gruppen har i dag 23 000
medlemmar och Lotta Sjöberg
har ägnat ett år åt att sortera,
välja och presentera materialet.
Resultatet är fantastiska bilder
av falukorv som glömts bort och
Vår tids
rädsla för
smuts
hem fungerar som ­terapi
för den som riskerar
­drunkna i mäklarbilder
och inredningsreportage.
22
sprängts i micron, möbler som
använts som klösbrädor och
gästrum belamrade med grejer.
Ett utdrag ur en kommentars­
tråd visar att helt vanliga
svenska frysboxar kan rymma
alltifrån döda marsvin till
­Janssons frestelse från 2007.
Boken Orka torka har undertiteln motståndsinspiration
och Lotta säger att bilderna för
många utgjort gratis KBT-terapi.
Hur då?
– Vi är vana vid och vill gärna
visa upp det vi lyckats med – när
renoveringen är klar och middagen står på bordet. Men det finns
så många fördelar med att visa
det andra. Mer­parten av livet är
inte det frusna perfekta ögonblicket och det är större chans
att människor känner igen sig
i kaoset. Jag tror också att vi
har mer utbyte av varandras
skavanker än av att visa upp
det putsade och k­ ontrollerade.
I gruppen ­utsätter sig medlemmarna gradvis, precis som i
kognitiv beteende-terapi, för att
visa allt mer av det icke-perfekta.
Böcker
som
nämns
Barrikaden
valde mig
Kristina
­Lundgren
(W&W)
Oktober
Orka torka
Lotta Sjöberg
(Galago)
November
STÖKBOK Bilder på ­röriga
Sommarens roligaste bild i instagramflödet var en kompis
som skrev att hon, inspirerad av
alla vackra matbilder på instagram, »slängt ihop en picknick«.
Bilden föreställer några plastpåsar på en parkbänk. Bland
plasten skymtar ett ägg, en
bit hönökaka utan pålägg och
i botten av ytterligare en plastpåse - två körsbärstomater.
Kontrasten mellan det som
Oktober//November
November
Oktober
Vilken är ditt eget favorit­avsnitt i
boken?
– Jag är väldigt svag för bilderna av
vuxna kvinnors garderober där kläderna
ligger i drivor. Att barnrum är stökiga är
liksom inget konstigt. Eller hallen där
allas grejer ska samsas. Men jag blir så
lycklig över kvinnor som utan att skämmas visar att hon inte är någon duktig
flicka med klänningarna i ordnade
rader.
Vad har förvånat dig under dina fem år
med sidan Family Living?
– Vi har fått en del hätska kommentarer på andra forum från människor som
hävdar att vi är äckliga och lata och att
barn mår dåligt av att växa upp i sådana
hem som vi visar upp. Det har förvånat
mig och det visar att vi behövs. Till min
stora glädje har vi haft psykologer bland
medlemmarna som protesterat och
berättat att de snarare hänvisat patienter
med skyhöga krav på sig själva till oss,
för att visa hur vanliga hem kan se ut.
Någonting annat som förvånat är att jag
trodde att männen hade kommit ikapp
lite mer. Men hur vi har det hemma är
fortfarande en fråga främst för kvinnor.
Av facebookgruppens 23 000 medlemmar är över 95 procent kvinnor.
Var går din egen gräns för vad du är
beredd att visa upp?
– Jag vill helst inte att toaletten ska
lukta kiss när vi får besök. Men jag har
verkligen övat på att slappna av och det
var flera år sedan jag senast bad om
ursäkt för att det är stökigt hemma. Fortfarande kan jag få impulsen att säga det
men jag låter bli. Och numera tvättar vi
bara fönstren i vardagsrummet där solen
lyser in. De andra har vi inte tvättat på
flera år. De blir faktiskt bara skitiga till
en viss gräns, sen blir inte rutorna särskilt mycket värre med tiden.
Vad har du för råd till den som önskar
sig ett mer avslappnat förhållande till
hur hemmet ser ut?
— Börja med att låta bli att städa i
sovrummen innan ni får gäster. Försök
låta bli att be om ursäkt. Plocka undan i
köket så ni får plats att laga mat och gör
det fint precis där ni ska sitta. Det räcker.
– Marit Larsdotter
Så här kan det se ut i verkliga livet.
Manlig bokhöst
Klart grabben ska ha en biografi. Så verkar förlagen ha resonerat
i höst då männen fullkomligt dominerar biografiutgivningen.
Ken Ring, Pierre Schori, Per Holknekt, Dogge Doggelito, Ison
Glasgow, Johannes Brost, Per Oscarsson, Johan Kinde, Winston
Churchill, Jan Scherman, Malcolm X, Morrissey, Antonio Gramsci,
Sven Stolpe, Nisse Hellberg, Lou Reed, Hjalmar Branting, John
Cleese – vi skulle kunna hålla på huuur länge som helst.
Och kvinnorna då? Jo, de finns där de med. Margareta Krook,
Coco Chanell, George Sand, Christina Lilliestierna, Ada Nilsson
och Märta Söderberg är några av dem som porträtteras i höst – den
sistnämnda dock i samma bok som maken Hjalmar.
Hyllar sin mamma
NoViolet Bulawayo har inte bara höstens coolaste författarnamn,
hon är den första afrikanska kvinna som nominerats till det
­prestigefyllda Bookerpriset. I oktober kommer hennes debutroman på svenska. Titeln, Vi behöver nya namn, syftar på det
zimbabwiska folkets behov av ett nytt språk och en ny identitet
efter de k
­ onflikter som eskalerade 2008 och drev över två miljoner
människor på flykt.
NoViolet Bulawayo hette från början Elizabeth Zandile Tshele
men tog sitt nya namn som en hyllning till hemstaden Bulawayo,
och till sin mamma Violet, som gick bort när författaren bara var
18 månader gammal. NoViolet betyder »med Violet« på det lokala
språket SinNdebele..
Skrivkramp, vad är det?
J K Rowling, E L James och Dan Brown får ursäkta. Den nu levande
författare som sålt flest böcker är Danielle Steel. Den exakta siffran
varierar mellan 600 och 800 miljoner exemplar beroende på källa.
I höst kommer Storasystern på svenska, en roman som kretsar kring
kroppsideal och viktproblem. Totalt har Steel gett ut 90 ­romaner,
17 barnböcker, fyra fackböcker och en diktsamling. I snitt
2,7 böcker om året sedan debuten 1973. I augusti fyllde hon 67.
Exilförlag
»Färgstark läsning från Svarta havet«, skriver förlaget 2244 på sin
hemsida. »Manhattan är redan erövrat, det finns andra världar
att ge sig in i.« Men tittar man närmare på utgivningen ser man
att hälften av förlagets 20 författare under större delen av sina
liv bott utomlands. Till exempel höstaktuella Anya von Bremzen,
som lämnade Sovjet när hon var tio år och numera bor på, just det,
Manhattan. Vidare skriver fem av förlagets författare, bland annat
von Bremzen, helt eller delvis på engelska. Det är krångligt, det
här med nationaliteter. Klart är i alla fall att »Färgstark läsning från
exilen« skulle fungera minst lika bra som slogan.
Lotta Sjöberg läser just nu Deras ryggar
luktade så gott av Åsa Grennvalls
23
Framtid
Framtid––de
denya
nyaböckerna
böckerna
Inget är i rörelse
IGENKÄNNING Det är något väldigt bekant över hur
Ulf Lundells nya roman presenteras av förlaget.
Upptäck 10TAL
ALLT ÄR I RÖRELSE (2011)
Ensam bor han i huset vid havet. Joar »Red« Cirroan,
berömd fotograf. Han har fyllt sextio, hans arbete är
avslutat, han har fått sin första pensionsutbetalning
[…] Vad ska han göra med de kommande tjugo åren,
den sista akten? Kan han bara fortsätta som förut? […]
Storslaget och tjyvnypande, sorgligt och humoristiskt,
personligt och allmänmänskligt kommenteras och
analyseras livet, åldrandet och vår samtid.
TÅRPILEN (1987)
Tårpilen berättar om Lenton, en separerad, olycklig flerbarnsfar med tilltagande problem […] Lenton
är författare. Han har dragit sig undan uppmärksamheten för att avsluta ett manus. Han hyr en liten
stuga vid en havsvik. Det är vinter.
VÄDERMANNEN (2008)
Februari 2007, konstnären Georg återvänder till sitt hus på Österlen
för att packa ihop och sälja gården. Men under natten kommer en
kraftig snöstorm in från havet. Drivorna ligger höga runt huset och
vägen är ofarbar. Georg kommer ingenstans, han är insnöad […]
Georg vill nu helst vara ensam och ägna sig åt sin konst, eller försöka
ägna sig åt den. En gallerist har hört av sig och vill ställa ut hans
tavlor. Hans ännu omålade tavlor. Men blockeringen släpper inte.
VÄRMEN (2005)
Poul är drygt femtio, en musiker bosatt i Skåne och Stockholm men
med en ständig längtan söderut. Vad ska han göra av sitt liv och
vad har han kvar att ge som artist? […] Berättelsen rör sig i miljöer i
Cannes, Schweiz, Skåne och Stockholm med miljöbeskrivningar i
äkta Lundellsk anda. Attackerna mot Sverige av idag är häftigare än
någonsin tidigare. Men främst skriver han med stort allvar och mod om
att vara människa. Och om längtan efter kärleken när man nått livets
mittpunkt och måste rannsaka det som varit.
FRUKOST PÅ EN FRÄMMANDE PLANET (2003)
Det är en modig bok, utelämnande och angelägen. En
tidsresa, en lägesbeskrivning varje författare borde få
tillåta sig att skriva på den rastplats man svänger in på
vid mitten av livet.
FRIHETEN (1999)
Tom Wasser, författare snart 50, ser tillbaka på ett liv som tycks
ha skrivits mer än det levts […] I livets mitt gör sig döden hemmastadd, låter sin lie blixtra till i all sin meningslösa glans […] På
Österlen råder friden. I Toscana rullar kullarna, gröna av vin. Ett
Sverige försvinner, ett annat tar form.
24
10TAL – Sveriges ledande tidskrift om litteratur och konst – för dig som vill
följa vad som händer inom svensk och internationell kultur. Varje nummer
innehåller introduktioner, reportage, djupgående intervjuer, debatt, unika
konstprojekt och en litterär debutantavdelning. I våra senaste nummer
medverkar bland andra Herta Müller, Abdellah Taïa, John Ashbery, Sophie
Tottie, Ebba Matz, Olga Ravn, Kerstin Ekman, Aase Berg och Daniel Sjölin.
Förlaget 10TAL BOK ger ut poesi, essäer och prosa och återspeglar tidskriftens
mångåriga arbete med svensk och utländsk kvalitetslitteratur.
Nyheter 2014: Jonas Gren – Lantmäteriet, Gro Dahle – Hundra tusen timmar,
Martin Glaz Serup – Romerska nätter, Dan Jönsson – Kontinentaldrift.
STOCKHOLMS INTERNATIONELLA POESIFESTIVAL 25–30 november: Sedan 1997
har 10TAL låtit hundratals av de mest innovativa författarna från hela världen
stöta samman med svenska musiker, dansare, skådespelare och konstnärer
i unika regisserade föreställningar av 10TALs chefredaktör
Madeleine Grive. Årets festival äger rum på Södra teatern,
Nobelmuseet och andra platser. Bland de medverkande:
Abdellah Taïa och Rikard Wolff. Läs mer på 10tal.se
Foto: Joi Grinde
VISENTERNA (2014)
Frank Kornfeldt är en upprörd man. Lite för upprörd för sitt eget
bästa. Det är omständigheterna som rör upp. Omvärlden. Sakernas
tillstånd […] Frank närmar sig 65-årsdagen. Dagen P. Som i pension.
Vad göra nu? Lägga ner? Fortsätta som förut? Eller ska det ställas
om till något helt annat? […] Ett ensamhetsexperiment inleds […]
Visenterna är en roman om längtan, ledan, döden, kvinnan, åldrandet och en allt mer alienerad samtid.
Teckna en prenumeration med 3 nummer för 299 kr (värde 380 kr)
eller beställ enskilda nummer och böcker på butik.10tal.se
Samtid
172 minuter med …
»Manlig romance är Stieg Larsson«
Simona Ahrnstedt
ska ge kärleksromanen ett modernt ansikte
N
är Forum tog över Simona Ahrnstedt
från Damm förlag fick de en författare som hade skrivit tre historiska
­romaner i en genre som i Sverige
länge lidit av dålig karma – romance
eller med ett svenskt begrepp; kärleksromaner.
Men när Simona Ahrnstedts nya bok, En enda
natt, kommer ut i höst är det en roman som
utspelar sig i samtidens finansvärld. Mixen rättrådiga riskkapitalister som krossar konservativa
penningpatriarkat torde tilltala betydligt större
grupper än vad de tidigare riddarromanserna på
medeltida gods och gårdar gjort.
Förlaget Forum kommer att slå hårt på att
Simona Ahrnstedt är »den enda romanceförfattaren i Sverige«, att hon är stilsäker, humoristisk,
och att hon skriver med en feministisk ådra om
starka, självständiga kvinnor. Det syftar inte bara
till att sälja boken, göra genren rumsren utan
också till att hitta nya läsargrupper.
Få svenska författare är mer lämpade att ta en
sådan »fight« än Simona Ahrnstedt.
Stämmer det att du är Sveriges enda
romanceförfattare?
– Jag var först och är än så länge ensam, ja.
Hur kommer det sig?
– Låt mig säga så här: Det är väldigt lätt att läsa
romance, men det är inte så jävla enkelt att skriva
det.
Och en romance är en central kärlekshistoria
som slutar lyckligt?
– Det är överenskommelsen man har med läsaren, ja. En van romanceläsare blir jävligt lack om
inte huvudpersonerna får varandra på slutet. Då
får man skriva en uppföljare i så fall.
26
Så det finns inte någon romance som slutar
olyckligt?
– Nej. Slutar det olyckligt är det litteratur.
Simona Ahrnstedt är född i Prag 1967 och familjen flydde till Sverige 1968. Pappa Ivo Dvorac gick
DI och regisserade sedan film och TV. Han hade
mycket bestämda åsikter om vad kultur var.
– Tog han mig på bar gärning när jag läste Mitt
Livs Novell fick jag en rejäl utskällning. Och var det
sexskildringar också, då blev pappa fullkomligt
galen. Men jag fortsatte, och jag tittade på Dallas
också, fast jag inte fick. Kärlek var min stora grej!
Hennes föräldrar skilde sig så småningom och
Simona växte upp med sin mamma i göteborgsförorten Tynnered. Under en period hängde hon
med husockupanter i Haga. Senare flyttade hon
till Stockholm för att plugga filmvetenskap.
– Jag avbröt den kursen. För mycket Leni
­R iefenstahl och Barry Lyndon. Jag älskade ju att
läsa kärleksskildringar och se romantiska dramer.
Det var nästan som att ha en hemlig läggning. Det
var inte accepterat.
Hon utbildade sig till psykolog, bildade familj
och började efter ett par år att skriva själv.
– Först hade jag tänkt skriva en deckare, sedan
något djupt och viktigt om min hemska barndom,
men nej. Då slog det mig: Jag ska skriva en sådan
bok jag själv älskar att läsa!
En kärleksroman således. Simona ville förlägga
handlingen till den tidsepok då man burit vackrast
kläder, och tog mycket systematiskt reda på allt
hon kunde hitta om 1800-talet. I samma veva kom
internet, hon började googla och upptäckte att hon
inte var ensam. Det fanns tusentals böcker, och de
gick under samlingsnamnet romance.
Jag visste knappt vad genren var för något innan
27
172 minuter med …
Varför inte det?
– Jag har en teori om det. Vi har kommit så långt
vad det gäller jämlikhetssträvan och den här litteraturen fick, med all rätt, hård kritik på 80-talet på
grund av dess otroligt föråldrade könsroller. Där
tappade man de svenska läsarna. Och där slutade
den översättas, om man undantar Harlequin.
Runt år 2000, vitaliserades genren. Bildnings­
nivån på de som skrev höjdes och därmed också
bildningsnivån på läsarna. Kvaliteten på böckerna blev bättre. Men romance har fortfarande
lågt anseende i USA och det beror på att det är
­l itteratur av kvinnor, för kvinnor och att det
­handlar om sådant som många kvinnor av tradition är intresserade av: relationer och kärlek.
Är inte vi män intresserade av det också?
– Inte på det sättet. Manlig romance, det är Stieg
Larsson. Det kommer en tuff snygg tjej som inte vill
ha en relation, men hon tar ändå hans hand och
lägger den på sitt ena bröst och undrar om de inte
kan ligga med varandra, bara en natt, utan komplikationer och krångel. Det är manlig romance.
I kvinnlig romance jobbar man med sina relationer. Inför min bok Betvingade läste jag mycket Jan
­Guillou, hans Arn-böcker och i dem är det så här:
Sida upp och sida ner om vilka vapen som används,
hur de tränar för kriget och sen kommer kriget och
det varar sida upp och sida ner, och folk dör och det
är stridsteknik och det brinner överallt. Sedan några
rader om hur en 14-årig flicka blir bortgift med
kungen av Norge. Och sen slåss de igen. Min bok är
precis tvärtom! Hångel och kyssar och relationer,
lite slagsmål och sedan relationer och kyssar igen.
Men Guillou kanske inte är så intresserad av
hångel?
– Nej, och därför är han ingen romanceförfattare. Men kvinnor är mer intresserade att läsa
om relationer än vad män är. Och kvinnor läser
mer än män. Sett till antalet författare, läsare och
mängden utgivna böcker är romance d
­ ubbelt
så stort som kriminallitteraturen i USA. Och
romance är på många sätt lik deckargenren. Författaren har en överenskommelse med läsaren,
fast det är ingen mordgåta som ska lösas på slutet,
det är en relation som ska sluta lyckligt. Men det
28
är en kvinnodominerad marknad, och jag tror att
det är därför den har så extremt lågt anseende.
Simonas tre första böcker har tagits emot väl i
de läsarkretsar som redan är initierade. Hon har
byggt upp en stor anhängarskara genom sociala
media och tar där lika mycket utrymme, om
inte mer, som vilken stor »seriös« författare som
helst. Men hon har hittills inte förekommit på
en enda traditionell kultur- eller litteratursida
överhuvudtaget.
– Jag var med i Filter en gång! (Tar ett mått mellan
tummen och pekfingret): Så här litet var det!
Är det en medveten strategi från din sida? »Förekommer jag inte där ska jag verkligen se till att
förekomma utav bara fasen på alla andra håll.«
– Nej, det är det inte. Bloggen startade jag för att
det skulle gå att kommunicera med mig när första
boken, Överenskommelsen, kom ut. Romance­
genren är av tradition väldigt inkluderande. Vi
författare är sociala, har kontakt med våra läsare,
svarar på frågor, ger och tar emot uppmuntran och
tips. Vi tycker om våra läsare, och är nära dem.
Om du inte inkluderat dina läsare hade du inte
haft dem då?
– Jag har betydligt fler läsare än de jag har
­kontakt med via bloggen. Och vet du vad? Jag tror
jag har lyckats för att jag är genuin, och för att jag
skiter i om folk tycker det jag skriver är töntigt
eller okreddigt.
Men har du inte haft någon strategi med…
– … du vill att jag ska ha en plan med min
internetnärvaro? Kan det inte bara vara så att
det finns ett ärligt tilltal i min blogg? Precis som
i mina böcker? Att jag är personlig? Jag tror det.
Sen skulle det förstås vara jätteroligt om Åsa
­L inderborg tyckte om nya romanen och skrev om
den. Men jag längtar inte ihjäl mig efter att bli
accepterad i de högre kulturkretsarna.
Ingen revanschlusta mot din barndoms finkulturella fostran?
– Det vore att göra mig själv en otjänst. Jag vill
skriva mina böcker, vilket fack de placeras i är egentligen ointressant. Bara de blir lästa. Och Forum har
tryckt en jätteupplaga jämfört med vad jag hade
förut. Ska jag någon gång slå igenom, är det nu!
text:fredrik wegraeus
Foto: ola kjelbye
Simona Ahrnstedt läser just nu Katastrofdoktorn av
Johan von Schreeb
HJÄRNSTORM
BAKGRUND Det har sagts att Marie Hermanson skriver
sagor för vuxna. I hennes till synes realistiska romaner
hamnar snart något på sned och handlingen spårar ur.
Den nya romanen Skymningslandet är inget undantag.
Så var får hon alla skruvade idéer ifrån?
»En korsbefruktning mellan: 1. Mitt
intresse för myter om bergtagning. Satt
på Folkminnesarkivet i Göteborg och
läste olika berättelser. Bland annat om
en kvinna som försvann dagen före sitt
bröllop och hittades trettio år senare högt
uppe på en klipphylla. Lika ung som när
hon försvann och i samma kläder. 2. En
plats i Bohuslän som jag är välbekant med:
en brant klippvägg och nedanför den en
strand med musselskal. Fick en inre bild
av en mörkhyad liten flicka som står på en
klipphylla ovanför den här stranden.«
1998
1995
Värddjuret
»Jag skulle delta i ett
offentligt samtal om
skrivprocessen­ med
några andra för­­
fattare. Jag hade
förberett mig noga
och bland annat tänkt
säga att författaren
är som ett värddjur åt
sin berättelse. Men
samtalet blev inställt.
All energi jag laddat
upp kanaliserades
i ordet ’värddjur’ och
växte så småningom
till en roman om
en kvinna som blir
värddjur åt en utrotningshotad fjärilsart.
En stor del av mitt
skrivande har nog sitt
ursprung i det som
aldrig blir av, det man
aldrig får sagt.«
»Jag brukade promenera i ett villaområde på kvällarna och fantisera
om människorna som bodde där.
Fantasierna övergick till att handla
om en kvinna som går omkring i ett
villaområde, men som inte nöjer
sig med att fantisera.«
2004
Mussel­stranden
»För cirka tio år sedan såg jag dokumentärfilmen I grevens tid om den
excentriske gamle greven Magnus
Stenbock på sin förfallna herrgård.
För att komma honom närmare hade
regissören Helena Nygren tagit plats
som grevens sällskapsdam. Jag
började på en berättelse inspirerad
av denna film, men det blev stopp.
På senare tid har jag blivit bekymrad
över den värld som unga människor
går ut i. Timanställning istället för fast
tjänst, andrahandsboende istället för
förstahandskontrakt. Hur ska man
kunna bli vuxen och finna sin plats i en
så osäker värld? Jag lät några rotlösa
ungdomar finna en fast punkt hos en
gammal, förvirrad dam på en herrgård
och det blev en annan berättelse än
den jag började på för tio år sedan.«
Hembiträdet
2001
Ett oskrivet blad
2007
2014
Svampkungens son
2005
Mannen under trappan
”Har ingen aning om hur jag fick
idén, men jag minns var jag fick
den. Jag satt på tåget mellan
Uppsala och Enköping när den
kom. Jag skrev så fort jag kunde
i en anteckningsbok.”
»Vår granne varnade oss för en förvirrad man som
gick in till folk om det inte var låst. På natten drömde
jag om en liten, smutsig man som stod i hallen och
hävdade att han bodde i vår trappskrubb. Jag
frågade vad han hette och han svarade ’Kwådd’.«
Skymningslandet
2011
Himmelsdalen
»Här kan jag spåra flera olika källor: 1. Gamla
funderingar kring tvillingar och skissande på
olika historier (skrev faktiskt en tvillingroman
1993). 2. Funderingar kring ondskan och nya
rön i psykopatiforskningen. 3. En inbjudan
till ett litterärt evenemang i Zürich för flera år
sedan. Blev rejält sjuk och var tvungen att tacka
nej i sista stund. Jag tror att Schweiz har legat
där och skavt ända sedan dess. Åter­igen, det
som aldrig blir av lever osynligt inom en, likt
en underjordisk flod som kommer upp på ett
oväntat ställe. 4. Jag spelade dataspelet World
of Warcraft. I spelet var jag instängd i en trång
dal, jagad av en varg och mycket stressad.
Och plötsligt fanns hela grundstrukturen till
Himmelsdalen där på en sekund. Jag letade
efter en trång alpdal på Google Earth och
hittade Lauterbrunnental. Åkte dit en vecka
och rekade och sedan började jag skriva.«
— berättat för nils pennlert
29
Foto: Ola Kjelbye
jag läste En enda natt. Hur kommer det sig?
– Du är man. Och svensk. Vi läser inte – än så
länge – romance i Sverige. Förutom mig finns det
inga som skriver det och det finns nästan inget
översatt. Jo, Harlequin-serierna finns, men ingen
kvalitetsromance.
»Svamp har alltid fascinerat mig. Det
finns så mycket symbolik och magi
kring ­svampar och de väcker så starka
känslor hos folk. Så läste jag en biografi
som Sigmund Freuds son skrivit om sin
berömde far. Jag fastnade för en scen där
pappa Sigmund tog med sina barn på en
svamputflykt. Den historien hade ingredienser som drog igång handlingen.«
Framtid
Framtid––de
denya
nyaböckerna
böckerna
Oktober
Augusti //November
September
November
Oktober
Foto: Ola Kjelbye
Till fots
med Woolf
URBANT En plats för fri­
görelse eller patriarkal
terror? Virginia Woolfs
London går från ljus till
mörker.
Att Lisbeth Larsson har skrivit
Promenader i Virginia Woolfs
London betyder inte att hon är
någon hängiven fotgängare.
Hon har för dåligt lokalsinne
för det.
Men det finns ändå promenader som sticker ut i minnet. Som
promenaden mellan universitetet och lägenheten som hon
skaffade när hon blev professor
på Göteborgs universitet för
14 år sedan.
– Jag tänkte att det var ett bra
ställe att bo på, nära universitetet. Men då visste jag inte
att den närmaste vägen, några
branta trappor, inte var upplyst
om kvällarna, och var ett tillhåll
för blottare och andra skumma
typer, säger Lisbeth Larsson och
gläntar på de skilda erfarenheter som män och kvinnor kan
ha av staden. Den skillnad som
Virginia Woolf, enligt Lisbeth
Larsson, är en mästare på att
skildra, säger Lisbeth Larsson.
Virginia Woolf älskade, till
skillnad från Lisbeth L
­ arsson,
att promenera. Hon skrev en
essä om det, »Att strosa omkring
på gatorna«, och hela författarskapet inleds med en promenad
i debutromanen Resan ut.
Vidare ramas den feministiska
essän Ett eget rum in av en
promenad genom det fiktiva
universitetet Oxbridge. Och
i mästerverket Mrs Dalloway
återfinns en av världslitteraturens mest berömda promenader,
den som inleds med raden »Mrs
Dalloway sade att hon skulle
köpa blommorna själv«.
– Just Mrs Dalloway bekräftar
påståendet om att det inte finns
30
Böcker
som
nämns
Promenader i
Virginia Woolfs
London
Lisbeth Larsson
(Norstedts)
September
Virgina Woolfs London är, i början, möjligheternas mötesplats. Senare
i livet är London en mörkare plats där makteliten stängt alla gränser.
några kvinnliga flanörer.
– Clarissa Dalloway går raka
vägen fram och tillbaka medan
Peter Walsh promenad tar
längre tid. Bara män kan vara
flanörer. Kvinnor har alltid ett
mål. Kvinnor promenerar, män
flanerar.
Men framförallt har arbetet med den nya boken fått
Lisbeth ­Larsson att inse, att
Woolf är mycket mer än sina
modernistiska mästerverk (Mrs
Dalloway, Mot fyren, Orlando
och Vågorna).
– Jag var fast i bilden av henne
som en esoterisk författare,
men under arbetet med den
här boken har jag insett vilken
genomtänkt och politisk författare hon också är. Jag vill visa att
hennes mindre kända romaner
är viktiga och intressanta verk,
säger Larsson och skriver under
på Alexander Zwerdlings fråga:
Varför har Virginia Woolfs
starka intresse för realism, historia och den sociala strukturen
i så stor utsträckning blivit
ignorerad?
I de tidiga romanerna – Resan
ut, Natt och dag och Jakobs
rum – skildras London på ett för
modernismen ovanligt positivt
sätt. Det är som att staden ska
hjälpa människorna att överskrida alla gränser, inte minst
den mellan män och kvinnor.
– Alla går in mot centrum. Till
Fleet Street och Victoria Bank.
Det finns en tilltro, att bara om
de kommer in dit så ska män
och kvinnor kunna mötas på
nytt.
Böcker
som
nämns
Zinkpojkar
Svetlana
Aleksijevitj
(Ersatz)
September
Sedan följer de modernistiska klassikerna där staden,
med undantag av Mrs Dalloway, inte spelar samma roll.
När Woolf sedan återvänder
till London igen, i Åren och
Mellanspel, är bilden mörkare.
Och i den postumt utgivna
Mellanspel skymmer det ännu
mer. Staden kan nu, med Lisbeth Larssons ord, beskrivas
som »ett svart hål av patriarkal
terror«. Den dröm hon hade om
kvinnors nya möjligheter har
havererat, och Lisbeth Larsson
ser Woolfs förändrade attityd
som ett svar på den politiska
utveckling som ägde rum under
mellankrigstiden.
– Efter första världskriget fanns
ett stort hopp om en utveckling
mot större demokrati, kvinnorna
fick rösträtt, vänstern var stark
och så vidare. Det sammanföll
också med en positiv personlig
expansion för Woolfs del. Under
senare delen av trettiotalet fick
hon se sina förhoppningar gäckade vad gäller kvinnor, vänster
och demokrati. Högerkrafterna
blev starkare i England och fascismen växte i Europa. Staden
som öppnat sig för henne och tett
sig som ett rum för förändring
visade sig vara ett nytt sorteringsrum. De ekonomiskt svaga
som sökt sig dit under 1900-talets
tidiga decennier förpassades
liksom kvinnorna till mindre
attraktiva områden. Ja, jag ser det
som ett svar på en desillusionsprocess när det gäller kapitalets
och patriarkatets kraft.
Lisbeth Larsson, som numera
bor på en ö, ser inte staden som
antingen ett rum för förändring
eller en kapitalistisk och patriarkal maskin, utan både och.
– Och mera det ena eller det
andra under olika perioder. En
möjligheternas plats och en plats
där samhällets krafter samtidigt
verkar brutalt och effektivt.
Lisbeth Larsson läser just nu Den
andra kvinnan av Therese Bohman.
Bättre nu
än aldrig
FÖRDRÖJNING. Hans
­Björkegren översatte Zinkpojkarna redan 1989 men
boken blev inte utgiven.
Förlaget tyckte att den var
för otäck. Nu i juni, 25 år
senare, kommer Svetlana
Aleksijevtjs berättelse om
kriget i Afghanistan.
Fortfarande består boken av
soldaters och soldatmödrars
vittnesmål från Sovjetunionens
krig i Afghanistan. Men av det
ursprungliga manuset finns
nästan ingenting kvar, ­berättar
Hans Björkegren. I den nya
utgåvan av Zinkpojkarna har
författaren gjort uppföljningar
och preciseringar som är än
mer drabbande.
– Berättelsen är fortfarande
väldigt otäck. Och oerhört
modig.
Hans Björkegren har översatt
även Svetlana Aleksijevitj bok
Kriget har inget kvinnligt ansikte
(2012) och han är sedan många
år god vän med författaren.
När de möttes senast, i Stockholm strax före jul, f­ rågade han
henne hur hon kunde vara så
pass modig. Riskerar hon inte
sin egen personliga säkerhet
när hon skildrar detta?
– Hon svarade att »de
har valt att se mig som icke
existerande«.
Så har det inte alltid varit.
När Zinkpojkarna först kom
ut på ryska 1989 väckte boken
stor uppståndelse och fick
skarp kritik av militärer och
kommunister. En rättegång
mot författaren inleddes 1992
i Minsk men åtalets lades så
småningom ner efter påtryckningar från demokratiska
krafter. Den version av boken
som nu ges ut på svenska
innehåller flera referat från
rätte­gången. Obehaglig läsning
som enligt Hans Björkegren
säger en hel del om mentaliteten hos de styrande i dagens
Ryssland. Ett land som han
själv under ett decennium,
fram till 1968, hade till uppgift
att bevaka som korrespondent
för bland annat Tidningarnas
Telegrambyrå. Ryska språket­
av i dag säger han är i det
­närmaste ett nytt språk jämfört
med ryskan i den första bok
han översatte år 1961. Hans
Björkegren läser tidningar och
litteratur och besöker fort­
farande landet tre gånger om
året. Träffar författare – »de
som inte dött bort eller flyttat
till Amerika« – och gläds åt att
vara omgiven av språket, något
han saknar till vardags. Liksom
­r yssarna själva.
– Ett förtjusande folk. Som
förtjänar andra härskare. De
är naturligtvis förtvivlade
över vad som just nu pågår,
återgången till sovjettiden, att
det är möjligt. Det är en tydlig
atmosfärförändring som skett
bara det senaste året, säger
Hans Björkegren.
Trots att Svetlana Aleksijevitj
aldrig dömdes, fortsatte trakasserierna under 1990-talet och
år 2000 lämnade hon landet.
Genom organisationen The
International Cities of Refuge
Network fick hon hjälp att
bosätta sig först i Paris, mellan
2006 och 2008 i Göteborg, därefter i Berlin. Sedan 2011 bor
hon i vitryska Minsk där hon
har en dotter och ett barnbarn.
– marit larsdotter
Hans Björkegrens tips:
»Den läsare som är nyfiken på
Svetlana Aleksijevitj kan förslagsvis börja med Bön för Tjernobyl.
Den är kanske hennes mest
genomarbetade bok. Väldigt
drabbande. Är man mer allmänt
nyfiken på rysk litteratur kan
man börja med några noveller av
Tjechov. Och sen läsa författaren
Boris Pasternak och komplettera
med poesi av Osip Mandelstam«.
31
Framtid
Framtid––de
denya
nyaböckerna
böckerna
BLANDBAND Christoffer
Carlssons böcker är fulla av
låtcitat. Och han gillar alla
låtar som han har citerat,
utom möjligtvis en.
I Christoffer Carlssons debutroman Fallet Vincent Franke finns
det bara fyra låtcitat utspridda
i boken. Två Beatles-låtar, en
Pulp och en Dylan. Men i bok
nummer två har f­ örfattaren
släppt loss: 24 låtcitat är
insprängda i texten med kursiv
stil; Nina Simone, Roy Orbison,
Shout Out Louds, Doris Day
med flera. Och i bok nummer
tre och fyra fortsätter citaten att
dugga tätt.
Vi mejlade Christoffer
­Carlsson en lista över samtliga
låtar i hans böcker, 54 stycken
bortsett från ett dussin jullåtar.
– När jag såg listan tänkte jag
att, är det verkligen så många?
Min första tanke var att jag
måste lägga av med det här. Men
faktum är att i den första versionen av min senaste bok, Den
fallande detektiven, var det faktiskt ännu fler citat med, men jag
strök några eftersom jag tyckte
att det blev för mycket.
Varför använder du musik på
det här sättet?
32
och country. Jag tror inte jag
nämner Hank Williams, Kris
Kristofferson eller Emmylou
Harris någonstans.
Varför citerar du inte country
och hiphop?
– Ja, varför? När det gäller
countrylåtar så är det helheten
som är så bra, tycker jag, text
och musik tillsammans. Det är
svårt att bara plocka ut en rad.
Samma med hiphop egentligen,
texten bygger på rim och rytm,
och det blir rätt tacky att citera
en låttext som rimmar. Det
sticker ut för mycket. Jag vill
att raderna ska kännas ganska
självklara, nästan som en del
av texten, och lägger man in
en rad som rimmar, till exempel från Nas skiva Illmatic, då
skulle läsarna fastna i hans
text och glömma min, och det
vill jag inte. Den enda hiphoplåt som jag har med är NWA:s
Niggaz Don’t Die, och då är det
egent­l igen en sampling av Rare
Earths I Just Want to Celebrate
som jag citerar.
Finns det någon låt på listan
som du inte alls gillar?
– Jag lyssnar ganska sällan
på Haddaways What is Love,
även om jag alltid har jag gillat
texten. (Sjunger) »What is love,
baby don’t hurt me.«
Vad blir det för musik i nästa
bok?
– Nästa bok utspelar sig till
viss del på 1980-talet. Då har jag
undersökt vilken musik som
var het till exempel i september
1984. Jag har insett att det fanns
skitmycket bra musik på den
här tiden men också mycket
som var kasst.
Så det blir fler dåliga låtar
i nästa bok?
– Ja, det måste det ju bli. Det
finns en låt alldeles i början av
manuset, det kanske är många
som gillar den låten men när
jag lyssnade på den tänkte jag
att, nej, det här är inte bra. Men
vad är det den heter? [Tangentknatter] Textraden är »we all
Böcker
som
nämns
EURYTHMICS – Never
Gonna Cry Again
DAVID BOWIE
– Rebel, Rebel
ROY ORBISON
– The Night Has a
Thousand Eyes
THE KILLERS – Smile
Like You Mean It
SECRET SERVICE
– Oh Susie
DONOVAN
– Catch the Wind
NINA SIMONE
– Feeling Good
DORIS DAY – Perhaps,
perhaps, perhaps
YOUTH GROUP – Start
Today Tomorrow
THE DOORS
– Moonlight Drive
Foto: Ola Kjelbye
»Jag sökte
på bästa
stripplåt«
– Jag har alltid gillat musik,
jag är en riktig popkultur­
knarkare. Musik är en viktig del
av unga människors liv, och jag
har skrivit en hel del ur ungas
perspektiv. Det skulle kännas
konstigt att utesluta musiken,
för jag vet själv hur viktig den
kan vara när man är 16–17 år.
I dag är vi dessutom omgivna av
musik hela tiden. Det går inte
att gå igenom en galleria utan
att höra fyra olika låtar.
Hur väljer du vilka låtar som
ska vara med?
– Ofta fyller låtarna något slags
funktion. I Den enögda kaninen,
när huvudpersonen återvänder
till sitt barndomshem hör han
The Look med Roxette på radion.
Roxette kommer ju från Halmstad, och boken utspelar sig i de
trakterna, så det är ett slags markering. Men just den här raden,
»what in the world can make you
so blue«, säger även något om
hur huvudpersonen mår. Den
blir ett sätt att fånga något som
skulle bli rätt platt i text.
Har du fler sådana exempel?
– Det finns en scen i samma
bok, en fest där man spelar Eyes
Without a Face med Billy Idol,
och en tjej börjar strippa. Där
försökte jag ta reda på vad som
är en bra stripteaselåt och det
var någon som nämnde just den.
Hur tar man reda på vad som är
en bra stripteaselåt?
– Jag googlade. »Best song to
strip to«, eller något i den stilen,
och så kom det upp en lista.
Ska se om jag kan hitta den nu.
[Tangentknatter] Här ska vi se…
Drop it like it’s hot, best songs
to strip to. Nej, det var inte den
sidan, jag hittar den inte just nu.
Men det är så jag jobbar i alla
fall, haha.
Är låtarna representativa för
din musiksmak?
– Nej, det kan man inte säga.
Jag gillar alla låtar som jag
nämner men lyssnar även på
mycket hiphop och klassisk
jazz, som Django Reinhardt,
Oktober
Augusti //November
September
November
Oktober
Den osynlige
mannen från Salem
Den fallande
detektiven
Christoffer
Carlsson
(Piratförlaget)
Augusti
CARLSSON MUSIKREFERENSER
– HELA LISTAN:
Fallet VincenFranke
BEATLES – Here Comes
the Sun
PULP – Common People
BEATLES – Norwegian
Wood
BOB DYLAN – It’s All
Over Now, Baby Blue
Den enögda kaninen
HEFNER – The Hymn
For The Cigarettes
FRANKIE LYMON
– Why do fools fall in love
ROXETTE – The Look
BAND OF HORSES
– Laredo
MICHAEL JACKSON
– Beat It
BILLY IDOL
– Eyes Without a Face
DON MCLEAN
– American Pie
ROLLING STONES
– Mother’s Little Helper
SHOUT OUT LOUD
– Impossible
PETER, BJORN AND
JOHN – Young Folks
RAY CHARLES
– Hit the Road Jack
BEACH BOYS
– Caroline, No
EDDIE COCHRAN
– Summertime Blues
BEATLES
– Twist and Shout
DEPECHE MODE
– Strangelove
REBECKA OCH FIONA
– Bullets
FOUR TOPS
– I Can’t Help Myself
NINE INCH NAILS
– Head Like a Hole
DEEP BLUESOME­
THING
– Breakfast at Tiffany’s
BILLY IDOL
– Dancing With Myself
ABBA – Does Your
Mother Know
HADDAWAY
– What is Love
PRODIGY – Firestarter
N.W.A. – Real
Niggaz Don’t Die
RADIOHEAD
– Karma Police
Den fallande
detektiven
NIRVANA – Lithium
KENT – 747
BEACH BOYS
– Heroes and Villains
BEACH BOYS – I Just
Wasn’t Made For
These Times
JANE RUSSELL
– Bye Bye Baby
ADRIAN LUX
– Teenage Crime
BOB DYLAN – Just Like
Tom Thumb’s Blues
BEACH BOYS
– Surfin’ USA
BEACH BOYS
– Surfer Girl
BEACH BOYS
– Little Drummer Boy
CARDIGANS
– You’re the Storm
T-BONE WALKER – Call
it Stormy Monday
MASSIVE ATTACK
– Weather Storm
BOB DYLAN
– Hurricane
BOB DYLAN
– Blowin’ in the Wind
Att deckarförfattare använder låtar och musiker som stil- och tidsmarkörer är nästan en kliché. Christoffer
­Carlsson tar det hela till en ny nivå.
need someone to talk to«. Jag får
googla. [Tangentknatter] My Oh
My med Slade.
Vad har du lyssnat på
i sommar?
– Jag har ett litet Dylanproblem. Jag brukar då och
då snöa in på Dylan och inte
lyssna på något annat under en
hel månad. Nu läste jag musikjournalisten Greil Marcus bok
Invisible Republic. Jag borde
inte läsa sådana böcker, det är
inte bra för mig, jag blir bara
sugen på att dra mig undan och
inte göra något annat än att
lyssna på Dylan.
Det blir med andra ord en del
Dylan i nästa bok?
– Ja, det blir det nog.
1980-talet var han inne i sin
kristna period. Shoot of Love
kom ut då, det är en bra skiva.
Det finns en hit på den, Every
Grain of Sand, den kommer
nog att dyka upp.
I Den osynlige mannen från
Salem upptäckte jag två
Håkan Hellströmrader som du
har smugit in i själva romantexten, okursiverat.
– Ja, precis. »Jag stryker
utanför din dörr, precis så som
jag gjorde förr« och »ett år går
snabbt mellan höghusen«.
Finns det fler sådana rader
i dina böcker?
– Ja, mycket mer än du
tror. I Fallet Vincent Franke
finns det till exempel en rad,
»­ ingenting är heligt, men det
krävs inte mycket för att se
det«, som jag har snott från
Dylan.
– Jag jobbar jättemycket på
det sättet, med låtcitat och
film­repliker som jag omarbetar. Det är en b
­ linkning
till dem som har inspirerat
mig. Jag har ­f underat på om
jag borde referera till de här
personerna på något sätt. Men
sen har jag tänkt att Håkan
Hellström i sin tur säkert har
inspirerats av någon annan.
– Nils Pennlert
Christoffer Carlsson läser just
nu Den andra kvinnan av Therese
Bohman.
33
Framtid
Framtid––de
denya
nyaböckerna
böckerna
Foto: Lasse Winkler
Mamma Mumamma
i myllan
Oktober
Augusti //November
September
November
Oktober
Böcker
som
nämns
Böcker
som
nämns
ÖVERSÄT TNING I flera år har
TONTRÄFF Kan man skriva
en sorts trädgårdsbok
om man tycker illa om
trädgårdsböcker? Jujja
­Wieslander kan.
I slutet av sin bok, Sent i september – en sorts trädgårdsbok,
skriver Jujja Wieslander apropå
trädgårdstrenden i Sverige:
»Det kommer ut nya trädgårdsböcker vartenda år. Stora,
påkostade och med fantastiska bilder. Jag undrar hur
det kommer sig att jag som är
engagerad och intresserad av
trädgårdsarbete oftast tycker
de är ointressanta… Jag gillar
egentligen inte vare sig trädgårdstidningar eller de flesta
trädgårdsprogram. Och jag har
svårt för de där experterna som
tycks veta allting och aldrig
verkar stå med gapande mun
inför själva Skapelsen. Jag
längtar inte efter uterum med
pool och spa, inte belysning i
gräsmattan, inte tjusiga stenläggningar och garageuppfarter,
inte tujor och rhododendron.«
Det var förlaget Natur &
Kultur som föreslog Jujja
­W ieslander att hon skulle skriva
en trädgårdsbok.
– De visste om mitt intresse
och förväntade sig nog en
barnbok.
Vad de fick var en bok för
vuxna, en bok som rör sig runt
ett år i Jujja Wieslanders trädgård. Från död till liv till död
i en ständigt pendlande rörelse.
Det är också en bok om ett levt
liv, om reflektioner över tid och
tidsandan.
För de flesta är Wieslander
känd som författare till barnböckerna om Lillebror och
Mamma Mu och Kråkan. Berättelser präglade av ett avklarnat,
34
Svåröversatt
skotte
skotten Philip Kerr disku­
terats bland förläggare. Ge
ut eller inte? Det stupade
på att han ansågs för smal.
Ingen funderade på svårig­
heten att översätta honom.
Sent i
­september
Jujja
­Wieslander
(Natur&Kultur)
September
»Jag är ingen expert på trädgård så jag skrev om min egen relation till min
trädgård, om mina föräldrar och mitt bondearv«, säger Jujja Wieslander.
till synes enkelt men laddat
språk. Texter med mycket här
och nu-närvaro och tydligt
återhållsamma. Nästan som en
hårdkokt deckare fast med ett
helt annat innehåll.
Så kan man också beskriva
stilen och tonen i Sent i
september.
Som när hon, apropå livets
milstolpar, skriver:
»… Centimeterpinnar är
av annan vikt. Att se när det
sker små förskjutningar i våra
relationer, höra när nya slags
resonemang eller strömningar
smyger sig in i samhällsdebatten, lägga märke till när vi vänjer
oss inför tidigare oacceptabla
förhållanden. Centimeterpinnarna behövs. Inte för att bevara
det gamla till varje pris, men
hjälpa oss att bli medvetna om
att medan månen vandrat så har
förändringar skett.«
På liknande sätt närmar hon
sig frågor som vården av unga
och gamla, hur den fattigare
delen av världen förser oss med
billiga kläder och billig mat,
om hur viktig barnens lek är för
den vuxna individen – för hur vi
uttrycker oss, för hur vi förstår
omvärlden.
– Man måste välja. Blir du
konkret går du in i samhällsdebatten. Det här är inte den
sortens bok. Jag är mycket
intresserad av politik. Men det
är en annan text.
– Lasse Winkler
Jujja Wieslander läser just nu
­Världens ände av Ali Smith.
Tyskt Rekviem
Philip Kerr
(Historiska
Media)
September
När Historiska Media 2013 gav
ut den första delen av Philip
Kerrs Berlin Noir-svit, tre
böcker som utspelar sig i Tyskland före och under andra
världskriget, visste de att de
hade en kultförklarad skotsk
deckarförfattare med många
högljudda supportrar på de
stora marknaderna i Europa.
Den viktigaste invändningen,
den som fått andra förlag att
tveka genom åren, att det var
för smalt, beslöt sig Historiska
Media för att utmana.
De gav uppdraget till en
välrenommerad översättare
och fick en habil översättning
tillbaka där huvudpersonen,­
polisen Bernie Günther,
i svensk språkdräkt saknade
det mesta som gjorde honom
intressant för en deckar­
läsare. Dialogerna kändes ofta
klanglösa.
Problemet med Philip Kerrs
språk, som på engelska kan
upplevas som bitskt med en
slagfärdig dialog, är att det är
lite gammaldags och fullt med
associationer till, för åtminstone relativt välinformerade
britter och amerikaner, kända
historiska referenser.
Förlaget lade ner stora
kostnader för att förbättra översättningen till pocketupplagan
och förstärka översättningen
inför bok nummer två men
valde att ta in en ny över­sättare
till bok nummer tre, Tyskt
rekviem, som kommer i höst.
Philip Kerr
John-Henri Holmberg hade
läst Philip Kerr men mer som
nöjesläsare och blev överraskad när han satte sig för att
översätta A German Requiem.
Ofta rör sig författaren upp och
ner i stilnivå vilket, åtminstone
på svenska, gör det svårt att få
till rätt klangbotten.
John-Henri Holmberg:
– Ett bra exempel hittar
du i första stycket på kapitel
33 som jag översatt så här:
»Morgonen var klar, ljus och
kylig. När jag korsade parken
framför det nya stadshuset på
väg till innerstaden kilade ett
par ekorrar fram för att hälsa
och kolla om jag råkade ha
någon frukost på mig. Men
innan de kommit fram uppfattade de molnet över mitt
ansikte och stanken av rädsla
från mina strumpor. Förmodligen noterade de till och med
konturen av det tunga föremål
jag bar i rockfickan och kom
på bättre tankar. Smarta små
varelser.«
– Notera stilblandningen:
ord som »kolla« och »smarta«
kombineras med omsorgsfull
och rätt intrikat satsbyggnad,
verserat och ibland pedantiskt
ordval som »innerstaden«,
»redogöra«.
Samtidigt är Kerr krävande
för en svensk läsare.
– Det som kan kännas
­f rustrerande när man översätter Kerr är misstanken att
många av hans associationer­
passerar svenska läsare
obemärkt förbi. Ta följande
exempel, från sidan 74.
»Belinsky«, väste jag med
armarna tryckta mot revbenen.
»Vad är du egentligen? Min
skyddsängel?« »Visst. Livet
är underbart. Hur är det med
dig?«
– I original svarar Belinsky: »Sure. It’s a wonderful
life.« Associationen är till
Frank Capras film »It’s a
Wonderful Life« från 1946,
där James S
­ tewart träffar
sin skyddsängel. På svenska
heter den »Livet är underbart«.
Hur många svenska läsare
kommer att komma på den
associationen?
Att översätta en författare
som Philip Kerr, där associationen och ordleken är så central,
kan aldrig bli perfekt i svensk
språkdräkt.
När John-Henri Holmberg
i slutet av kapitel 33 stötte på
en ordlek han inte kunde översätta rakt av fick han tänja hårt
på reglementet.
– Jag skrev följande: »Nebe
gjorde en grimas. Jag tror att du
behöver få något att dricka«, sa
han lågt.
»Skulle inte förvåna mig
det minsta. Men är det vodka
du tänker bjuda på, så se till
att den inte kommer från den
där fabriken i Riga. Jag har en
känsla av att jag blivit allergisk
mot saker som kommer från
Lettland.« Men i original är det
»lime« som Günther utvecklat
en allergi mot, efter att nästan
ha blivit skjuten och täckt med
osläckt kalk. Den mer långsökta översättningens försök
baseras på att den av Nebes
hantlangare som varit nära att
döda Günther var lett.
– Lasse Winkler
John-Henri Holmberg läser just
nu: Simon Singh: Big Bang och Jo
Walton: My Real Children
35
Kautokeino
Blues
Samtid
Det glömda landet
Ingen av dem läser deckare. Ingen av dem är från Kautokeino. Ändå har
Olivier Truc och Lars Pettersson, ungefär samtidigt men oberoende av
varandra, skrivit varsin kriminalroman som utspelar sig i den samiska
rennäringens huvudstad.
Frågan är: Kan man, som utböling, skildra en diskriminerad minoritet?
T e x t : Erik Eje Almqvist
F o t o : Ola Kjelbye
V
id slutet av en kort
grusväg på den västra
sidan av Altaälven i
Nordnorge ligger ett
litet hotell med smut­
siga fönster och flagnande fasadfärg.
Det ser öde ut, framför entrén vilar
en ensam husvagn och de enda ljud
som hörs kommer från bilarna som
emellanåt susar förbi på riksväg 93
nedanför hotellets veranda.
I det höga gräset vid ena gaveln
ligger en nedfallen skylt med texten
»Villmarksenteret – matservering
– overnatting«.
Några gäster har uppenbarli­
gen ändå hittat hit, för inne vid
receptionsdisken, som såhär på
morgonkvisten omvandlats till
frukost­buffébord, står förestånda­
ren Birgit Kemi och lyssnar på en
man som talar till henne med fransk
brytning.
– Jag har bott här förut, säger gästen
och ler.
Hon tittar på honom.
38
– Jag är journalist. Jag var här och
gjorde en dokumentär om Renpolisen
för franska televisionen.
– Jaha.
Fransosen låter sig inte nedslås:
– Nu har jag skrivit en bok, det är en
deckare. Den utspelar sig här.
– I Norge då?
– Här! I Kautokeino. Flera scener
utspelar sig faktiskt här på Vill­
markshotellet. Vid det här bordet.
Hon nickar klentroget.
Så berättar Olivier Truc om sin
kriminalroman, Fyrtio dagar utan
skugga, som efter att den kom ut i
Frankrike nu översatts till norska,
och i höst ska ges ut i Sverige. Om hur
bokens huvudpersoner besöker hotel­
let för att njuta av ägarens renskav
med kantareller och potatis.
Man skulle kunna tro att en före­
ståndare för en konkurrensutsatt
anläggning i en ort med begränsad
turism skulle bli glad över sådan
gratisreklam.
Birgit Kemi ser på honom utan att
röra en min.
– Var är du från?
En dag senare får jag en rundtur
av en annan författare vars deckare
också utspelar sig i Kautokeino.
Lars Pettersson visar platser där
hans karaktärer bragts om livet och
berättar om ortens mest berömda
landmärken. Utställningarna om
samisk kultur på Juhls silversmedja.
Samiska högskolan. Det samiska
filmcentret.
Här, i Samelands kulturella huvud­
stad, talar 90 procent av befolkningen
nordsamiska.
Som besökare har jag för dålig
lokalkunskap för att se vad invånarna
ser. Naturligtvis faller min blick i
stället på det jag finner exotiskt. Den
äldre kvinnan i färgglad kolt som
vaggar in med sin rullator på Coop.
De vidsträckta vyerna. Renhornen jag
hittar på den gräsklädda branten över
älven.
Den ovane besökaren har lätt att söka sig till det
exotiska, utanpåverket, och inte se det i­ nvånarna
ser, skriver journalisten Erik Eje Almqvist.
Samtid
Kautokeino Blues
»[Kautokeino] är så litet att miljön blir genomskinlig. Det tar inte lång tid innan man får syn på alla lojalitetsband och hierarkier«, säger
Lars Pettersson.
»Det här är min första roman. Äntligen efter 25 år som tråkig, faktacheckande journalist, kunde jag ljuga«, säger Olivier Truc.
Och Lars vet så klart vad han ska
peka på för att göra mig nöjd. Det
ljudisolerade rummet inne på Maras
pub, dit öldrickande gäster kan dra
sig undan för att jojka i fred. De
övergivna »turistkåtorna« i skogen.
Ynglingarna som förbereder sina snö­
skotrar inför lördagens »vanndrag«,
då de ska köra i en snitslad bana
mellan bojarna på vattnet i älven. En
aktivitet som kräver både skicklighet
och mod – trots att fordonen strippats
på sittdynor och all annan onödig
vikt sjunker de om man inte kör till­
räckligt fort.
Till skillnad från sin franske kollega
har Lars en privat koppling till orten.
Han är förvisso uppväxt i Västman­
land, men efter att han för tjugo år
sedan träffade sin fru, som arbetar på
För att få perspektiv på hur deckar­
författarna förhöll sig till verkligheten
vände jag mig sedan till den svenska
kriminologins grand old man. Med
Leif GW Perssons hjälp jämförde
jag Wopenkas karta med Brottsföre­
byggande rådets statistik över våld
med dödlig utgång.
Den mest oproportionerligt över­
representerade platsen i svensk
kriminallitteratur visade sig vara ett
bohuslänskt kustsamhälle med 859
invånare; sedan 2003 hade nio mord­
gåtor av Camilla Läckberg utspelat sig
i Fjällbacka. I verkligheten hade inga
mord skett på orten sedan 60­talet.
Fjällbacka följdes av andra fridfulla
sommaridyller: Tjörn, Lysekil, Ystad,
Marstrand …
Norstedts litterära chef, Susanna
40
Beaivvášteatern, bor de under vinter­
månaderna – då teatern är öppen – i
en trävilla väster om älven.
När jag frågar vad ortsborna tycker
om att han skriver deckare som
utspelar sig här säger han att det
lokala mottagandet varit »blandat«.
– Det är ju grundinställningen:
Ingen ska komma utifrån och förklara
hur vi har det här.
Han förklarar: Som ortsskildrare
anses han, efter att ha bott här i
tjugo år, förmodligen vara minst lika
mycket utböling som sin franske
kollega.
– Här betraktas jag som en tönt som
inte förstår någonting.
När jag först hörde talas om böck­
erna tyckte jag också att alltsammans
lät dumdristigt.
Dels var det valet av ort.
Få ytliga faktorer är så viktiga för
en deckares framgång som platsen
där den utspelar sig. Geografin utgör
inte bara handlingens spelplan, utan
också ramverket för författarens möj­
ligheter att spegla samhället.
För några år sedan tog jag hjälp från
några av genrens veteraner för att
utreda var en succéhungrig deckar­
författare borde förlägga sin intrig.
Svenska Deckarakademins ledamot
Johan Wopenka försåg mig med en
karta där han märkt ut de platser där
alla svenska deckare utgivna mellan
1991 och 2011 utspelat sig. De popu­
läraste litterära mordplatserna var
Stockholm (169), Göteborg (68), Got­
land (23) och södra Halland (18).
Romanus, konstaterade att många av
de bäst säljande deckarna utspelade
sig antingen just på platser där man
kunde spela på »kontrasten mellan
idyll och ond bråd död«, eller på
någon av de orter där flest mord fak­
tiskt begås i verkligheten.
Tillsammans slog de sedan fast
ett antal geografiska kriterier för en
deckarförfattare som vill lyckas:
Du måste förlägga handlingen till
en plats du känner utan och innan.
Det är ingen slump att Camilla Läck­
berg, som växte upp i Fjällbacka, låtit
sina böcker utspela sig där. Henning
Mankell har bott i Ystad. Jens Lapidus
arbetar dagligen med att, som advo­
kat, närstudera Stockholms undre
värld.
– Om man vill berätta en orim­
lig historia blir det extra viktigt att
skildra miljön detaljerat och verklig­
hetstroget, sa Wopenka.
Du ska gärna skriva om en plats
som många av läsarna besökt.
Du får absolut inte skriva om en
plats som en annan författare redan
gjort till sin.
Och tänk inte ens på att för­
lägga handlingen till små avlägsna
hålor, som varken har som­
maridyllens myspyskvalitet eller
storstädernas råhet – där det mor­
diska våldet faktiskt har en viss
verklighetsförankring.
Antal av de kriterierna som böck­
erna om Kautokeino uppfyller: 0.
Och så detta med samerna.
I århundraden har såväl den
41
Oliver Truc skaffar sig information om det lokala livet utanför
ingången till Coop i Kautokeino.
Kautokeino Blues
Det är svårt att skriva om samer utan att
använda, och stärka, de tydliga schablonerna
svenska som norska staten utsatt
ursprungsbefolkningen för godtyck­
liga politiska experiment, samernas
rättigheter har körts över och som folk
har de ömsom exotiserats, ömsom
utsatts för rent rasistiska kampanjer.
I dag är ämnet så politiskt, historiskt,
juridiskt och kulturellt komplext att
det som utomstående är omöjligt att
inte trampa snett när man skriver om
det.
Har man ett utomstående perspek­
tiv, där det man skildrar är okänt och
exotiskt, är risken dessutom över­
hängande att det man skriver blir
romantiskt och fånigt. Om inte något
ännu värre.
Som Anna-Lill Ledman, doktor i
historia på centrum för samisk forsk­
ning vid Umeå Universitet, säger:
– Precis som de flesta svenskar
och norrmän känner du säkert att du
inte fått någon kunskap om samer
i skolan. Det har varit en ickefråga i
utbildningssystemet. Så är det än i
dag. Det är ju ytterst problematiskt
när Svenne Banan saknar verktyg att
bedöma om det man hör om Sápmi i
medierna är sant eller falskt.
– Konsekvensen är att det blir svårt
att ändra stereotyperna om vad som
är samiskt. Det är svårt att skriva om
samer utan att använda, och stärka,
de tydliga schablonerna.
Och nu är jag alltså här, med två
författare från andra delar av världen,
som skrivit deckare vars handling
utspelar sig i en samisk centralort och
vars omslag pryds av renar och samer
i färgglada koltar.
Får man ens göra så?
Som student i Paris drömde Olivier
Truc om att bli krigskorrespondent.
Han lyckades få ett jobb på lokaltid­
ningen Midi Libre i Montpellier, där
hans första jobb var ett reportage om
uteliggarna som bodde några kvarter
från hans lägenhet.
– Sedan dess har jag, undermed­
vetet, fortsatt att söka situationer
där människor måste kämpa för att
överleva.
Tidigt började han göra repor­
tageresor. Till Kroatien mitt i
självständighetskriget och till ett
Libanon som var svårt sargat av pågå­
ende inbördeskrig.
Tillbaka i Montpellier träffade han
en tjej från Robertsfors i Väster­botten.
De blev ett par, och snart flyttade
­Olivier med henne till Stockholm.
Efter att han lärt sig svenska började
han sälja artiklar till franska tid­
ningar som Libération, Le Monde och
Le Point.
– Men Sverige var det värsta landet
man kunde tänka sig för någon som
ville bli krigsreporter. Fred i 200 år …
Under släktbesöken i Västerbotten
fick han syn på en ny sida av Sverige.
– Jag fascinerades av två saker:
den otroligt vackra naturen och alla
historier i Norrland som ingen skrev
om. Jag märkte att om du frågade
någon om Sveriges historia som kolo­
nialmakt så kunde ingen något om
Sveriges förflutna.
Själv lärde sig dock Olivier alltmer.
Om den svenska statens kolonise­
ring av Lappland under 1600-talet,
då kronan delade ut mark, som tra­
ditionellt brukats av samerna, till
nybyggare. Han läste om samen Lars
Nilsson som 1693 brändes på bål för
att ha ägnat sig åt samisk religionsut­
övning med goavddis-trumma.
Ännu mer smaklösa var kanske
övergreppen i mer modern tid. »Lapp
ska vara lapp«-politiken från förra
sekelskiftet, och kungörelsen som
bestämde att alla »lappbarn ska bo
i kåtor« för att hindra dem från att
»fördärvas av civilisationen«. De
rasbiologiska skallmätningarna som
ledde till att man i Nordisk familje­
bok – landets ledande uppslagsverk
– kunde läsa att »lapparna« utöver
att vara kutryggiga, snåla och miss­
tänksamma också hade illaluktande
kläder och »vederstyggliga anlets­
drag«. Och renbeteslagen från 1928,
som bestämde att endast renskötande
samer skulle räknas som riktiga,
kultur­bärande »lappar«. Andra samer
tvingades in i skolor med svenskta­
lande barn, där de förbjöds att tala
samiska.
På sikt ledde lagen till en allt skar­
pare intern hierarki. Renägarna
blev den samiska aristokratin. Efter
43
Kautokeino Blues
Samtid
Jag insåg att det fanns ett glapp mellan de
nordiska ländernas fredliga självbild och
den upplevelse som många här uppe hade.
Ingen skrev heller om att det på flera sätt
var värre nu än för 150 år sedan.
Kautokeino, beläget på den norska sidan, är samernas kulturella centrum på Nordkalotten.
dem kom ungdomarna som lämnat
rennäringen för att studera och bli
läkare eller jurister. Därefter: de stora
skarorna anonyma människor med
helt vanliga yrken. Och någonstans
där nere: återvändare som sent i livet
fått veta att de var samer, ättlingar till
dem som förlorat sitt samiska språk i
den svenska skolan och döpt om sig
för att slippa stigmatiserande samiska
namn.
Under efterkrigstidens statliga
storsatsningar på utbyggnad av vat­
tenkraft och hård exploatering av
fjällnära skog inskränktes samernas
renbetesland ytterligare – vilket ledde
till dramatiska konflikter mellan
olika renägare.
– Jag insåg att det fanns ett glapp
mellan de nordiska ländernas
46
fredliga självbild och den upplevelse
som många här uppe hade. Ingen
skrev heller om att det på flera sätt
var värre nu än för 150 år sedan. På
den tiden tog nybyggare hand om
samer som var för gamla för att resa
med renarna. Och samerna hjälpte
nybyggarna. Men i dag är klyftorna
större. Rasismen ökar. Situationen
är fortfarande präglad av tjugotalets
lapp-ska-vara-lapp-politik.
Ju fler resor han gjorde till Sápmi,
desto mer lärde han sig om nutida
konflikter med gruvbolag och
markägare som gjorde anspråk på
traditionella renbetesmarker. Och
desto fler människor lärde han
känna. En av dem, Klemet Klemetsen,
arbetade för Reinpolitiet, den norska
specialpolis som startades i Sápmi
efter andra världskriget. När tyskarna
lämnade området var så stora arealer
nedbrända att människor stal varan­
dras renar för att överleva. Renpolisen
skulle återställa ordningen.
I dag sysslar de fortfarande huvud­
sakligen med att förebygga konflikter
mellan renägare.
Under två månader tog Olivier rygg
på Klemet och de andra renpoliserna
på tundran. Efter att resultatet – en
dokumentärfilm – visats i fransk
TV kunde Olivier använda sina för­
djupade kontakter till att bevaka
regionen ännu närmare.
Efter 20 år som Nordenkorrespon­
dent, med återkommande uppdrag
i Sápmi, kunde Olivier Truc konsta­
tera att han troligtvis var en av de
utomstående som kunde mest om
samerna. Där någonstans föddes
idén: det här skulle man kunna skriva
en bok om.
– Under mina reportageresor har
jag alltid gjort längre intervjuer och
mer research än jag behövt. Under
hela mitt yrkesliv har jag sparat och
katalogiserat alla mina reporterblock.
I materialet fanns så många berät­
telser, karaktärer och fenomen som
skildrade livet i norr, men som inte
fick plats inom journalistikens snäva
ramar.
– Jag ville skildra en större bild
av det samiska samhället. Och jag
ville att det skulle bli trovärdigt och
levande, inte bara sant.
Deckaren visade sig vara rätt form
för en frustrerad journalist.
Han började skissa upp en historia.
Den börjar med ett inbrott på Juhls
galleri, där Olivier själv tillbringat
mycket tid med att beundra samling­
arna av gamla samiska artefakter. En
trumma, som nyligen återlämnats av
en gammal fransk upptäcktsresande,
stjäls. Det ryktas att trumman bar på
en kraft som hjälpte schamaner att
kommunicera med de döda.
Två konstaplar från Renpolisen sätts
på fallet. Den pensionsmässige Klemet
Nango, som känner alla i trakten, men
som själv brottas med sin samiska
identitet – hans föräldrar lämnade
rendriften innan han föddes. Och
den nyrekryterade Nina Nansen, en
ung valfiskardotter från södra Norge
som inte vet något om Sápmi. Genom
hennes storögda blick får läsarna möta
stränga læstadianer och höra berät­
telser om renskötare som är så tuffa
att de »kastrerar renar med tänderna«.
I takt med att hon lär sig om trakten
får läsaren också en lektion i samisk
kultur och historia. Om fördomar
och skallmätningar, konflikter med
Fremskrittspartiet och våldsamma
splittringar mellan renägarfamiljer.
Så hittas en renskötare, ensam och
alkoholiserad, mördad i sin gumpi
på tundran med öronen avskurna.
Trumstölden och mordet visar sig
vara sammankopplade, och så
småningom inser renpoliserna att
trumman innehållit en karta som
pekar ut en mytomspunnen gruva
med fantastiska naturrikedomar.
– Alla mina vänner i Frankrike
skrattade åt mig när jag sa att jag
skulle skriva en deckare om renpoli­
ser i Lappland. En del trodde att jag
ville snylta på den nordiska deckarvå­
gen. Men jag brydde mig inte om vad
folk tyckte. Jag ville skriva det här.
Vid samma tid fick Lars Pettersson
en liknande idé.
Hans resa till Kautokeino hade varit
om möjligt ännu längre. Född i Väst­
manland och utbildad i Dingtuna.
Efter att ha arbetat som bilmekaniker
i Västerås och som folkhögskollärare
i danska Fredericia kom han trettio
år gammal in på Sveriges Televisions
redigerarutbildning i Örebro.
Han avancerade snart till att bli
regissör och manusförfattare. I
meritförteckningen finns ett tjugotal
tv-filmer och dokumentärer. De flesta
utspelar sig i glesbygd, bland männ­
iskor i samhällets utkant: resande,
brottslingar, konstnärer.
1993 kom han till Kautokeino för en
filminspelning och förälskade sig i
en skådespelare på Beaivvášteatern.
De byggde ett hus väster om älven,
och började dela sitt boende. Somrar i
Västmanland, vintrar i Nordnorge.
I likhet med Olivier fasci­
nerades Lars av Kautokeino.
Samtidigt försökte han förstå sitt nya
sammanhang.
– Det är så litet att miljön blir
genomskinlig. Det tar inte lång tid
innan man får syn på alla lojalitets­
band och hierarkier.
En tid efter att de flyttat till Kauto­
keino började rykten florera om en
serie otäcka brott.
Så småningom avslöjades en grupp
män som gett unga flickor sprit,
tobak, kontantkort och dagen efterpiller i utbyte mot sexuella tjänster.
Lars Pettersson fascinerades av hur
den sorgliga rättsprocessen påver­
kade samhället. Flera av förbrytarna
fick stöd i sociala medier, och det tala­
des om en hederskultur.
– Det var intressant att se hur band
mellan människor påverkades och att
47
Samtid
Oktober/November
Om berättelsen utspelats på 60-talet, så
hade jag lättare kunnat godta att samerna i
Kautokeino inte har några lagar, men det är
fortfarande svårt att svälja bilden av samer
såsom ett primitivt, fattigt, smutsigt, cyniskt
och alkoholiserat folk.
det inte var självklart var lojaliteten
ligger i ett samhälle.
Snart började Lars skriva på ett
manus om en liknande situation:
En ung kvinna, biträdande åkla­
gare i Stockholm, blir uppringd av sin
mormor i Kautokeino. Hon förklarar:
Din kusin är felaktigt anklagad för
våldtäkt. Åklagaren saknar relation
till sin samiska släkt, men reser upp
för att hjälpa till. Där inser hon snart
att kusinen är skyldig. Men hans stora
betydelse för släkten och renskötseln
gör att familjen ändå förväntar sig
hennes stöd.
När kvinnan som anklagat kusinen
sedan hittas död vecklar ett intrikat
dilemma ut sig.
– Den biträdande åklagaren
kommer till ett samhälle hon inte
känner och lär känna en lokal rätts­
uppfattning som hon till en början
inte förstår, där man försöker hålla
lagen utanför.
– Det som var spännande var att
skildra den utifrånkommande och
hennes familjesituation. Hon hade
fått en individualistiskt präglad
uppfostran. Utbildat sig för att göra
karriär. Och plötsligt ställs hon inför
krav från en familj som hon inte
känner. Individens förväntningar
ställs mot familjens krav.
I brottsberättelsen fick han också
möjlighet att väva in något som
han uppfattade att majoriteten av
den nordiska befolkningen hade
48
besvärande liten kunskap om. I takt
med att han själv lärt sig alltmer om
det samiska samhället hade han
börjat lägga märke till händelser som
bekräftade majoritetssamhällets för­
domsfulla bild av samer.
Som när den uppburna kläddesig­
nern Gudrun Sjödén lanserade en
kollektion som en »hyllning till alla
samer i Ryssland, Finland, Norge
och Sverige«. I presentationen pose­
rade modeller framför snötyngda
kåtor iförda plagg med namn som
»Gudrunkolt« och »Lappros«. När
designern i ett radioprogram bemötte
anklagelserna om exploatering gjorde
hon en sällsynt kontraproduktiv
insats genom att konsekvent använda
ordet »lapp«. Till slut fick hennes
debattmotståndare, Liselotte Waj­
stedt, förklara: »’Lapp’ är ett rasistiskt
begrepp, precis som ’neger’. Det säger
man inte längre.«
Eller när TV4 sände en sketch där
Robert Gustafsson parodierade en till
synes berusad same. Han stammade,
svor och ringde i renklockor. När han
ombads ge exempel på samisk kultur
plockade han fram en porrtidning ur
sin kolt och började jojka samtidigt
som han dansande tryckte skrevet
mot en näverlur. Hovnarren i det
samhälle som under århundraden
förtryckt samerna spelade nu upp
den ena rasistiska fördomen efter den
andra på bästa sändningstid.
– Men det finns också en rasism åt
andra hållet, säger Lars Pettersson.
De där damerna på Östermalm som
gillar samer och vargar – de låtsas inte
om att det finns problem inom same­
byarna. Systemet där man har rösträtt
efter hur många renar man äger är
en odemokratisk kvarleva från den
gamla renbeteslagen. Bara de som har
renar räknas. Och det skapar otroligt
många problem.
Kautokeino, en blodig kniv hyllades
på landets kultursidor. DN:s Lotta
Olsson konstaterade att Lars Petters­
son grävt fram en stor berättelse ur
den »nordnorska samiska kulturen«.
I Sydsvenskan menade Per S
­ vensson
att romanen gjutit nytt hopp i en
»svårt massmördad genre«.
I Kautokeino var alla inte lika
positiva.
Författaren Máret Ánne Sara skrev i
tidningen Š att de felstavade samiska
orden förstörde trovärdigheten. Hon
fortsatte: »Om berättelsen utspelats
på 60-talet, så hade jag lättare kunnat
godta att samerna i Kautokeino inte
har några lagar, men det är fortfa­
rande svårt att svälja bilden av samer
såsom ett primitivt, fattigt, smutsigt,
cyniskt och alkoholiserat folk.«
När Olivier Trucs Fyrtio dagar utan
skugga kom ut på norska var mönstret
liknande. Uppskattande fascination
i storstadstidningarna, avvaktande
skepsis lokalt.
I höst kommer Trucs bok ut
»Jag betraktas av många som en pajas. Eller
egentligen är det som att man inte ser mig över
49
huvud taget. Men jag har ingen ambition
att, som
vissa andra, bli same«, säger Lars Pettersson.
Samtid
Kautokeino Blues
Den kombinerade reception och matsalen på Villlmarksentret i Kautokeino.
på svenska, samtidigt med Lars
P
­ etterssons uppföljare, Slaktmånad. Handlingen utspelar sig tio år
efter Kautokeino, en blodig kniv. En
ung man har kommit hem till Kau­
tokeino, efter militärtjänst­göring i
­A fghanistan. I orten rasar en konflikt
om marken i Sápmi. Ett prospekte­
ringsbolag vill starta en gruva där
Anna, åklagaren från den första
boken, och hennes familj har ren­
betesmark. Fler arbetstillfällen och
lönsamma bidrag står emot rennäring
och en oförstörd natur. Näringsdepar­
tementets stats­sekreterare besöker
orten, och ­h ittas dagen därpå, skjuten
med ett militärt prickskyttegevär.
Här fördjupar Lars Pettersson
bilden som målades upp i den första
50
boken av ett samhälle med starka
familjer som, av historiska skäl är
misstänksamma mot myndigheter
och gärna löser konflikter internt.
– Jag ville bygga vidare på karaktä­
rer och miljöer som var schematiska i
den första boken. Här får de karaktä­
rerna bli människor.
En kväll bjuder Lars hem Olivier,
fotografen Ola Kjelbye och mig på
middag.
Medan värden korkar upp en flaska
Côtes du Rhône och dukar fram en
skål tagliatelle med renköttssås går
Olivier en försiktig husesyn. Bland
skidpjäxor och stövlar i familjen Pet­
terssons farstu står två par näbbskor.
Väggarna täcks av hyllor med böcker
»Jag har faktiskt inte läst din bok. Jag visste att du skrivit den, men när jag jobbade med min egen bok ville jag inte bli påverkad«, säger
Oliver Truc, tvåa från höger. »Jag har läst din«, säger Lars Petterson, längst till höger, utan att berätta vad han tyckte.
och samiska hantverk. Trummor,
­renhornsknivar, textilier.
Det är första gången Lars och
­Olivier träffas.
De påminner om två hundar, som
pinkat in samma revir, och nu nosar
försiktigt på varandra.
– Jag har faktiskt inte läst din bok,
erkänner Olivier. Jag visste att du skri­
vit den, men när jag jobbade med min
egen bok ville jag inte bli påverkad.
– Jag har läst din, säger Lars utan att
berätta vad han tyckte.
Samtalet trevar sig framåt. Vi skålar
och berömmer Lars pastasås.
Olivier förhör sig om vad som skett
i Kautokeino sedan han var här i
fjol, då han gjorde ett reportage om
»Jakten på den siste schamanen« för
magasinet Long Cours. Han mot­
svarar på många vis den förväntade
bilden av en fransk utrikeskorrespon­
dent. Vetgirig, vältalig, världsvan.
Struken skjorta med uppkavlade
ärmar. Under resan hit utnyttjade
han varje stopp för att köpa alla lokal­
tidningar han kom åt. En kosmopolit
på glesbygdsuppdrag.
Lars ger ett mer lantligt intryck.
Som pensionär kan han blicka till­
baka på en karriär som utspelat sig
nästan helt utanför storstäderna. I
ingångna stickade tröjor och gum­
mistövlar ser han också ut att trivas
mer i trattkantarellskogen än kring
Stureplanssvampen.
Efter att ha förhört varandra om
till vilka språk deras böcker översatts
påpekar Lars att Olivier ändrat vissa
geografiska detaljer i sin bok. Exem­
pelvis har han flyttat Renpolisens
huvudkontor från Alta till Kiruna.
– Det hade jag aldrig kunnat
göra, säger Lars. Folk hade blivit
vansinniga.
– Det här är min första roman,
säger Olivier. Äntligen efter 25 år som
tråkig, faktacheckande journalist,
kunde jag ljuga. Jag utökade Ren­
polisens arbetsområde till Sverige
och Finland, trots att de bara finns i
Norge. Och jag la deras huvudkontor
i den gamla brandstationen i Kiruna.
Läsarna i Frankrike tror ju att det är
sanningen.
Lars frågar varför han ville ändra
en sådan detalj.
– I de kommande böckerna vill jag
att renpoliserna ska lösa fall också på
andra platser, i andra länder.
Lars höjer på ögonbrynen:
– Hur många böcker har du
planerat?
– Jag har planer på sju böcker. Den
andra med Renpolisen kommer ut i
september i Frankrike. Jag jobbar nu
med bok nummer tre i serien. Sedan
blir det en historisk roman om Norr­
land på 1600-talet. Sedan ytterligare
en om Renpolisen. Sedan … en till
historisk roman som utspelar sig
under andra världskriget. Och sedan
en fortsättning med renpoliserna…
– Oj, du har verkligen fastnat i det
här med Renpolisen, säger Lars.
Han ser på sin kollega.
51
Samtid
Oktober/November
Alla vet ju att vi inte tillhör någon av klanerna,
de stora familjerna. Vi är inte härifrån, men vi
är här lika mycket som många av de andra, de
som är iväg med renarna delar av året.
– Du har inte funderat på att skriva
om Montpellier istället?
I takt med att glasen töms och Lars
korkar upp nya flaskor blir stäm­
ningen alltmer uppsluppen.
De två författarna finner att de
delar inställning till deckare: Ingen
av dem läser särskilt mycket i genren,
men de har båda, sent i sina karriärer,
upptäckt hur tacksam formen är om
man vill skildra ett samhälle.
Utanför fönstret skiner månljuset
över de utspridda husen på andra
sidan älven. Olivier frågar hur Kauto­
keino förändrats sedan Lars och hans
fru byggde huset här.
– Sedan vi kom hit har en medel­
klass växt fram. I takt med att
högskolan vuxit har levnadsstan­
darden ökat. Det är fler som jobbar
utanför rennäringen. Högutbildade,
lärare, administrativ personal.
Olivier frågar hur integrerade
familjen Pettersson är i samhället.
– Alla vet ju att vi inte tillhör någon
av klanerna, de stora familjerna. Vi
är inte härifrån, men vi är här lika
mycket som många av de andra, de
som är iväg med renarna delar av året.
Han skyfflar i sig en sked pasta.
– Gränsen här går mellan inflyttade
och de som är härifrån. Vi kommer
väldigt bra överens med våra grannar.
Men vi skulle aldrig kunna bli privata
vänner. De umgås i sin klan. Vi umgås
med andra inflyttare.
Olivier nickar.
52
– Min son – som gått i samisk
skola här, och talar samiska – är helt
accepterad och kan bära kolt, fort­
sätter Lars. Min fru, som också talar
samiska och arbetar på teatern här är
en accepterad del av samhället.
Du själv då?
– Jag betraktas av många som en
pajas. Eller egentligen är det som att
man inte ser mig över huvud taget.
Men jag har ingen ambition att, som
vissa andra, bli same. Jag vill inte
konkurrera om samiska filmstöds­
pengar. Jag är här på besök.
Innan vi bryter upp finner Lars
och Olivier varandra i en gemen­
sam indignation över den nordiska
majoritetsbefolkningens bristande
kunskaper om Sápmi.
– När jag kom ut med min första
bok fick jag frågan: »Hur kunde du
göra research där uppe?«, säger Lars.
Jag svarade: »Det var inte så svårt.
Mina grannar där uppe är Hætta och
Bongo (två stora samiska släkter, reds
anm.)«.
– Det där säger så mycket om vilka
bilder folk har av samer, säger Oli­
vier. Folk tror inte att de är vanliga
människor.
Så snart snön smälter på våren
kommer myggen till Kautokeino. Det
sägs att kombinationen av mörka vint­
rar, svampig lerjord, djupa skogar och
grunda älvar gör att flygfäna här har
de bästa livsbetingelserna i världen.
Renarna, som plågas mer än männ­
iskor av betten – de får infektioner
och sår – flyttar vid samma tid mot
kusten. Eftersom renskötarna följer
med är Kautokeino ovanligt öde
under sommarhalvåret.
Dagen efter att vi ätit renpasta hos
Lars vill Olivier passa på att träffa de
lokala kontakter som ändå är här.
Tillsammans med Lars sätter vi oss
i Villmarksenters matsal, där före­
ståndaren ställer fram några burkar öl
av märket Isbjørn.
Snart studsar en man med dörr­
vaktsskägg och mörk hästsvans in i
lokalen. En t-shirt med texten »Relativt
fantastisk« spänner över magen. Efter
att ha gett Olivier och Lars varsin kram
slänger han fram näven mot mig:
– »Proffen« här!
Han heter egentligen Johan Mathis
Gaup, men går under sitt smeknamn
eftersom han »är proffsig«. Hans
sysselsättningar är så många att
Kautokeinos media- och kulturliv
troligtvis skulle drabbas av en djup
kris om han lämnade orten. Han är
journalist och fotograf för nästan
samtliga av Finnmarks nio tidningar.
Arbetar som platschef för flera av de
filmer som spelas in på det samiska
filmcentret, och är fotograf för ett
antal tv-produktioner. Därtill har
han varit manager för den samiske
rapparen Slin Craze och flera lokala
snöskoterförare. Näringskonstnär
och byoriginal i samma kropp.
53
Kautokeino Blues
Samtid
Jag visste inte ens att det fanns
något som heter samer
– Fy fan, säger han och trycker in
en extra stark snus av märket Lab13.
Förlåt att jag är sen, men jag låg och
läste din bok, Olivier.
– Jag kände allt igen en och annan.
Den där journalisten som jobbar sent
på nätterna och är först på plats när
trumman blivit stulen. Det vet jag
vem det är!
– Det finns bara en sån här, ler
Olivier.
En stund senare kliver en blond
kvinna i vinterjacka in och hälsar
glatt på samiska med amerikansk
brytning. Efter uppväxten i Indiana­
polis och medieutbildningen i Los
Angeles drev Laura Galloway under
flera år en framgångsrik mediebyrå
i New York. När hennes mamma dog
beslöt Laura att ta reda på mer om sitt
ursprung. Hon gjorde ett DNA-test.
– Resultatet var väldigt speciellt.
Läkaren sa att hon var »hundra pro­
cent samisk på mammas sida«.
– Jag visste inte ens att det fanns
något som heter samer.
Beskedet ledde ändå till att hon så
småningom lämnade sin lägenhet på
Manhattan och flyttade till Kauto­
keino. För att komma närmare sina
rötter och lära sig »mer om vår kultur«.
Vid sidan av frilansuppdrag för
engelskspråkiga medier pluggar
hon samiska och skriver artiklar, på
engelska, för tidningen Ságat, som
redaktören sedan översätter.
54
Snart slår sig också en stadig man
med stålgrått snaggat hår, t-shirt och
väst, ner vid ändan av vårt bord.
– Här har vi länsman, utbrister
Olivier.
Sedan Olivier följde med Klemet
Klemetsen och de andra renpoliserna
på tundran har han blivit ortens
polischef.
Till sist släntrar en leende ung
man in med toppluvan på sned. Ville
Söderbaum är poet och arbetar som
forskningsrådgivare vid Samiska
högskolan.
Nya Isbjørnsburkar ställs fram.
Stämningen är uppsluppen. I det här
sällskapet tycks alla vara positivt
inställda till Oliviers och Lars böcker.
– Det märks att du tillbringat tid
på vidda, berömmer »Proffen« och
bjuder på sitt bedövande starka snus.
– Artisten Jonathan Johansson äls­
kade de här när vi spelade in Sápmi
Sessions.
Laura berättar om hur hon för
en tid sedan hade slarvat bort sin
nyckelknippa.
– Jag hade letat överallt flera gånger,
och var säker på att jag tappat den ur
fickan när jag varit ute någonstans.
Till slut kontaktade hon en »häm­
tare«, en person som besitter en slags
superkraft: han kan hitta försvunna
objekt.
– Jag beskrev problemet för honom
över telefon, och han sa direkt: »Gå
in i garderoben och titta i ytterfickan
i din gröna jacka.« Det fanns inte ens
en chans att han skulle veta att jag
hade en sådan jacka. Dessutom hade
jag redan tittat där två gånger. Men
när jag stack ner handen i fickan låg
nyckelknippan där.
Skratt och skål.
Efter ett tag går det upp för mig
vilka skilda förhållningssätt alla runt
bordet har till sin tillvaro i Sápmi.
Lars, som betraktar sig själv som
besökare, trots att han bott här i tjugo
år.
Johan Mathis och Klemet jobbar
inte inom rennäringen, men har syn­
liga positioner i samhället. Alla vet
vilka polischefen och »Proffen« är.
Laura talar om sig själv som same,
men kämpar för att bli accepterad.
Ett DNA-test väger liksom lätt när
man inte kan säga vilken familj man
tillhör.
Ville Söderbaum visar sig bära
på en liknande historia. Född och
uppvuxen i Uppsala. Efter studier i
genusvetenskap och persiska började
han läsa samiska. Han blev så fäst
vid »språket, kulturen och det natur­
nära« – att han till slut flyttade upp
till Kautokeino. När han är ledig från
jobbet på Högskolan skriver han på
ett Proust-inspirerat romanprojekt i
sju delar. På samiska.
När jag går och lägger mig tänker
jag på vad Olivier sa när vi talade
om hur hans fascination för Sápmi
föddes.
55
Samtid
Oktober/November
Bara jag såg Lars Petterssons bok så blev jag
provocerad. En blodig kniv – nej! Jag har inte
ens läst den. Han kunde kanske valt en lite
mer neutral titel.
– Det finns verkligen många intres­
santa historier här, stora och små,
som ingen berättar.
Under mina dagar i Kautokeino
frågar jag alla jag träffar vad de tycker
om Lars Petterssons och Oliviers
Trucs böcker.
Många uttrycker en oro över att
ett så litet och sällan omskrivet sam­
hälle – del av en åsidosatt kultur – ska
framstå i negativ dager när det väl
skildras i majoritetssamhällets lit­
teratur. Deckare, vars dramaturgiska
motor är mord, blir då per automatik
problematiska.
Som Johan Hætta, i shopen på byg­
detunsmuseet, säger:
– Bara jag såg Lars Petterssons bok
så blev jag provocerad. En blodig kniv
– nej! Jag har inte ens läst den. Han
kunde kanske valt en lite mer neutral
titel.
Andra har invändningar mot Lars
Petterssons stavning av samiska ord.
Några menar att Olivier Trucs tro­
värdighet naggas när han skriver att
någon jojkar i staccato. »Själva grejen
med jojk är ju att det är legato«.
Men minst lika många säger att de
slukade dem.
– Vad säger du? Ska det komma
en uppföljare på En blodig kniv?
Den måste jag köpa direkt, säger en
kvinna som förestår en hantverks­
butik, men inte vill se sitt namn i
tidningen.
I Kautokeinos boklåda, Kontorsser­
vice, säger expediten att hon vet att
vissa uttryckt skepsis, men att bägge
56
böckerna ändå är otroligt populära.
– Kautokeino, en blodig kniv är en
sån där bok som alla bara ska ha.
När jag frågar henne om hon har
några böcker som motsvarar Fyrtio
dagar utan skugga och Kautokeino,
en blodig kniv, fast skrivna av samiska
författare blir hon tyst.
– Det är en sån enorm brist på
samisk litteratur.
Så kanske kan utbölingarnas böcker
ändå fylla en viktig funktion i att
bygga upp ett intresse och öka kun­
skapen om Sápmi.
Under en promenad genom byn
säger Olivier Truc:
– Jag ställde mig själv den frågan
när jag började skriva: Vad har jag för
rätt skriva en sån här bok som utom­
stående? Jag vet att de som tillhör en
minoritetskultur är känsligare och
mer utsatta för förtryck. Men efter
25 år som journalist vet jag också att
jag är i min fulla rätt att komma in
i andras kultur och skildra den, så
länge jag visar respekt.
Han tar ny sats.
– Men man måste också kunna
säga som det är. De som sitter på
distans och bara ser människor här
som någon sorts stackars offer – det
är också rasism. Inga av de männ­
iskor jag träffat här är offer. Visst, de
kämpar, men de har skickliga jurister
och vet vilka rättigheter de har. Vad
däremot alla vill är att bli respekte­
rade. Och sedda.
– Jag försöker bara skildra dem som
människor.
När jag, några timmar senare,
sitter i Lars kök och dricker termos­
kaffe funderar han över sin roll som
berättare.
– En av de första filmerna jag gjorde
var ett porträtt på författaren Tage
Aurell. Han berättade om hur han en
gång träffade en kvinna som var så
gammal att hon träffat Gustaf Frö­
ding. »Hur var han?« frågade Aurell.
Han betraktades som en stolle, sva­
rade kvinnan. Ingen räknade med
honom. När det var fest i byn stod han
vid sidan av, med handen för ansiktet
och kikade på de andra mellan fing­
rarna. Någon kastade ett hästben på
honom. Någon annan var framme och
ville slå honom på käften.
Lars plirar med ögonen.
– Men ett dygn efteråt, när alla
andra var bakfulla och hade glömt
vad som egentligen skett – då var det
Fröding som kunde berätta. Han var
den enda som sett rytmen och sam­
banden. Och så kunde han skriva:
– »Det var dans bort i vägen på lör­
dagsnatten / över nejden gick låten av
spelet och skratten…«
Han sörplar i sig en klunk kaffe.
– Fan, jag skulle vilja vara som Frö­
ding. Visst, emellanåt blir det tokigt
– men ibland är det bara den som står
utanför som kan uppfatta och doku­
mentera det som ingen av dem som är
mitt i skeendet ser. °F
Lars Pettersson läser just nu Lönesänkarna
av Erik Sandberg.
Olivier Truc läser Stulet land av Erik
­S andberg.
57
Så funkar det
Övervakningssamhället
enligt Dave Eggers
Förebyggande hälsokontroll
Vad? En sensor som man sväljer, och
som ihop med ett pulsband mäter bland
annat blodtryck, kolesterolvärde och
sömn­k valitet.
I Dave Eggers roman The Circle skildras ett it-företag som är
på väg att ta kontroll över samhället. De lanserar ständigt nya
uppfinningar för att tillgängliggöra information: från verktyg
för direktdemokrati till datorchip som övervakar våra barn. När romanen kom ut i USA i fjol delade den läsarna i två läger:
de som fann den naiv och reaktionär, och de som i boken såg
en relevant samtidskritik. Hur nära är vi Eggers dystopi?
Enligt Mikael Haglund, teknikchef på IBM, är många av
uppfinningarna tekniskt genomförbara. Men det finns ett
stort hinder på vägen mot att de skulle förverkligas
– människans natur.
Troligt? »Det finns redan kameror som
man sväljer, men de rör sig genom kroppen och kommer ut igen, och de behöver
batterier för att hålla sig gående. Att få
LuvLuv
t e x t : Johanna Westlund
i l l u s t r a t i o n : Maja Modén
Vad? Ett dejtingverktyg som kartlägger
allt från filmsmak till allergier, allt baserat på vad du sökt efter eller tittat på på
nätet.
PastPerfect
Troligt? »Visst, Google vet ju mer om dig
än din mamma gör. Men skulle Google
med flera lämna ifrån sig den informationen? Troligen inte – det är i strid med
etiska riktlinjer, och regelverken håller
snarare på att stärkas än försämras. En
privatdeckare skulle kunna ta reda på den
här typen av information, genom att gå
igenom dina sopor till exempel. Men de
stora sajterna är så påpassade att de inte
kan sälja eller ge bort data hur som helst.«
Vad? All världens filmer och bilder
skannas in. Med hjälp av ansikts­
igenkännande program skapas ett
enormt bildregister med information om exempelvis släktband.
Troligt? »Att folk kommer att lagra
bilder i molnet är ganska säkert,
och vi kommer nog framöver att
få fler stödjande robotar som
hjälper till att identifiera ansikten
och analysera metainformation.
Men jag tror inte att vi kommer
att se ett jätteregister för allt. Det
är inte omöjligt att göra, men är
folk verkligen så intresserade av
detta? Grundfrågan är ju alltid:
Vem ska betala?«
ChildTrack
Privata drönare
Vad? En vidareutveckling av våra mobila jag,
i form av små helikoptrar utrustade med kamera
och mikrofon.
Troligt? »Fler drönare tror jag vi kommer att få se
mycket mer av. Men det har redan ställt till massor
på lagstiftningssidan, eftersom det är en typ av
flygtyg man inte räknat med, och som skapar
liknande integritetsproblem som Googleglasögon.
Du får ju inte klampa in på någons tomt hur som
helst – får din drönare flyga över tomten? Så vi
kommer nog att se skärpningar i lagen. Men jag tror
att drönare kommer att bli viktiga, inte minst för till
exempel journalistik i krigsområden.«
58
dem att stanna inne i kroppen utan att
provocera fram problem verkar svårt.
Men det är inte alldeles otroligt att
vi kommer att få se fler sensorer som
opereras in och stödjer kroppen, ungefär
som en pacemaker. Men – om man har så
sofistikerad teknik behöver man inte ett
pulsband också.«
Demoxie
Vad? Ett verktyg för direktdemokrati:
en webbplats där man exempelvis kan
­folkomrösta direkt om olika saker.
Troligt? »Tekniskt sett är det inga problem
att fixa rimligt säkert och integritetsskyddat. Men skulle det verkligen leda till mer
deltagande? Ska du rösta om något så ska
du första fatta beslut, och då måste du sätta
dig in i frågan. Skulle folk orka det? Det är en
av grejerna med folkvalda politiker – att vi
delegerar en del av ansvaret till dem.«
Ultimat transparens
och se varifrån politikern får sina
pengar. Det är ingen dum idé med
mer ­transparens. Men ständig
över­vakning av politiker, det tror
jag inte alls på. Ett av skälen är att
Troligt? »I USA finns bland annat en vi väljare inte ska tveka att tala
browser-plug-in, Greenhouse. I en med folk som har makt, bara för att
text där en politiker är citerad kan vi själva då riskerar att lyftas fram
du då hålla markören över namnet i ljuset.«
Vad? Politiker bär en kamera
som registrerar varje steg,
ord och möte. Via webben får
medborgarna­veta exakt vad de
folkvalda gör.
Vad? Ett datorchip som opereras in i ett
barns handled så att föräldrarna alltid vet
exakt var barnet befinner sig.
Troligt? »RFID-chip som opereras in under
huden har funnits i ett par år, och kan
fungera som nyckel eller id-märkning.
Man har använt det på djur länge, och haft
det som inträdesbiljett på en nattklubb i
Barcelona. Men det är en ganska osäker
teknik, den är lätt att avlyssna, plus att
gps eller radioinformation innanför huden
inte kan kommunicera utanför huden
på enkelt sätt. Så det spricker, det är en
tekniskt svår sak att lösa.«
59
Tidlöst
Bokmässan i Göteborg firar i år 30 år och har genom åren
ofta lyft fram litteratur från länder vars författare sällan
översätts till svenska. På 2000-talet har till exempel länder
som Polen, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och, i år,
Brasilien varit fokusländer.
En liten jämförelse visar Bokmässans betydelse.
ÅRET DE VAR FOKUSLAND
20
13
13
POLEN
LITAUEN
ESTLAND
7
LETTLAND
4
2014
0
2003
2
2013
2013
1
2007
2013
0
2005
2003
3
2013
Publiceras av Svenska PEN sedan 2011
8
2003
8
2013
Dissidentbloggen motarbetar censur genom att sprida förbjudna texter från länder
där yttrandefrihet inte råder. Förra året lästes texterna 42 069 gånger av 16 874
personer från 146 olika länder. Att se är att påverka, och varje delning är att ge en högre
röst åt människor som vägrar låta sig tystas ned. Ta upp kampen du också! Fäst den
här sidan på närmsta anslagstavla och gå in på www.dissidentblog.org för att sprida de
förbjudna texterna.
Bokmässan
och litteraturen
2008
DEN HÄR SIDAN ÄR INTE
TILLGÄNGLIG I DITT LAND
Högt och lågt
om litteratur
och böcker
RUMÄNIEN BRASILIEN
Bilden
Översätt!
Datorspel
i Kalla krigets
skugga
Året är 1984. Kalla kriget är iskallt.
Sommar-OS i Los Angeles står för
dörren och det Kalifornienbaserade
tv-spelsföretaget Epyx tänker rida
på den olympiska vågen. Men när
sportspelet Summer Games, till Commodore 64, ska lanseras dyker det
upp ett problem: Sovjetunionen har
tillsammans med i stort sett hela Östblocket beslutat bojkotta OS. Bristande
säkerhetsrutiner, lyder den officiella
förklaringen. Men de flesta ser det som
ett svar på USA:s bojkott av MoskvaOS fyra år tidigare.
Epyx ställs nu inför ett problem:
Radera Sovjet ur Summer Games
eller låtsas som det regnar? Man
väljer det senare, att radera Sovjet
skulle kräva för mycket arbete. Istället genomför man en pr-kupp och
skickar en kopia av spelet till den
sovjetiska ambassaden – nu har de
sin chans att delta i OS trots allt.
Efter några dagar kommer ett
svar från ambassaden: Vi har ingen
Commodore 64, vi har en Atari.
62
Epyx får skicka en ny version.
Även om den Sovjetiska ambassaden föredrog Atari var Commodore 64,
eller C64, vid den här tiden den hetaste
hemdatorn på marknaden. När den
lanserades i Sverige i början av 1983
kostade den 5 995 kr, men framåt julhandeln samma år hade priset sjunkit
till 3 995 kr (cirka 9 000 kr omräknat
till dagens penningvärde).
I dag är C64 den mest sålda hemdatorn någonsin med 17 miljoner sålda
exemplar.
Och om två år är det dags för
OS i Moskva igen.
— nils pennlert
Den 30 september kommer Jimmy
Wilhelmsson och Kenneth Grönwalls
Generation 64: Commodore gjorde mig till
den jag är.
Vad
kritiker
vill ha
Författare, vill du ha bra kritik?
Här är en liten kom ihåg-lista
över vad recensenterna oftast
lyfter fram som bra respektive
dåligt.
Bra!
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
Verket ger uttryck för empati
Texten rymmer ett psykologiskt djup
Verket är nyskapande
Språket är vackert
Berättelsen är spännande
Boken är tankeväckande
Verket är gripande
Hantverket är bra
Det finns en stor igenkänningspotential
Texten är rolig
1.
2.
3.
Verket är konventionellt
Språket är slarvigt
Karaktärerna är platta, psykologin
brister
Författaren skriver läsarna på näsan
Texten är enformig och upprepar sig
Budskapet är tendentiöst
Verket är ytligt
Handlingen är förutsägbar
Boken är pretentiös
Texten är full av klichéer
Dåligt!
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
Källa: Ett hundratal recensioner i DN, SvD,
Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan och
GP under första halvan av 2014.
Foto: Namn
Jag liksom
typ hatar dig
liksom typ!
Poet
i dörrkarmen
Annika Ruth Persson skulle
gärna översätta Adrienne Rich
– den amerikanska diktaren
och essäisten som förvandlades
från finstämd college-poet till
skarp uttolkare av lesbiskt liv och
politisk språkaktivist.
»Det första jag läste av Adrienne
Rich (1929–2012) var en essä som kom
ut på svenska på 1980-talet. Sedan
dök hon upp igen – och då som poet
– när jag för några år sedan började
arbeta med min bok om Hannah
Arendt. Arendt skrev framförallt
i olika tidskrifter på 1940-talet, och
därför tittade jag närmare på New
Yorks tidskriftsmiljöer vid den här
tiden. Där förekom några personer
som så småningom kom att bli
Hannah Arendts goda vänner, bland
annat poeten W H Auden. Han var
redaktör för en bokserie som hette
Yale Younger Poets och valde 1951 ut
Adrienne Richs debutbok A Change
of World.
Rich gick då sista året på college
och skrev en fin men ganska snäll
poesi. Med tiden fick hennes dikter
en annan sorts täthet och åberopade med vrede, nyfikenhet och lust
verkliga händelser och personer.
Under sin långa bana som diktare,
kritiker, essäist och politisk skribent
vandrade hon ifrån att vara den här
målmedvetna studenten i skrivandets hantverk till att vara fru och
mamma i ett amerikanskt familjeliv
av 50-talssnitt, och därifrån till att bli
litterär professor och politisk aktivist
i krigsmotstånd och antirasism på
60-talet och vidare till ett livslångt
förhållande med en kvinna och ett
poetiskt och politiskt utforskande av
sexualitet och kärlek och vidare till
redaktörsroll för tidskrifter om lesbisk konst och judisk feminism och
vidare till att bli en vis kvinna med
öppen blick. Genom hela vandringen
reflekterar hon över det som är skrivandets medium, språket, språken.
Poesin brottas alltid, säger hon, med
sitt eget medium. Genom ett urval
av hennes texter, över 60 års produktion, hoppas jag kunna spegla något
av det som hon funderat så mycket
på: dikten som språklig brottning och
dikten som politik.
Det finns en dikt av Rich, The Fact
of a Doorframe, där dikten framstår
som en dörrkarm, som en gräns
mellan det privata och det offentliga,
mellan det språk som redan finns och
det språk som dikten tar vidare. Från
dörrkarmen kan poeten ta steget ut
mot världen utanför tröskeln eller
vända sig in mot de privata rummen.
Rich beskriver även dörrkarmen som
det ställe där man ska ställa sig när
det blir jordbävning, och för henne
fanns det ett antal dikter, av andra
poeter, som i den här meningen fungerade som dörrkarmar. Dikter att
ställa sig i när jorden bävade.
›Dikten som dörrkarm‹ skulle
kunna vara en bra titel på en samling
med essäer och dikter av Adrienne
Rich.«
- berättat för nils pennlert
Annika Ruth Persson
Ålder: 58 år
Bor: Göteborg och Berlin
Översätter från: engelska
och tyska
Senast utgivna
översättning: På
konsumtionsindustrins soptipp. Zygmunt
Bauman i samtal med Riccardo Mazzeo
(Daidalos, 2013). Även aktuell med den
egna romanen Hannah Arendts 1940-tal.
En ickebiografi i tre delar (Kabusa).
63
Cirkeln
Inspiration
för delad
läslust
Foto: Cato Lein
Bokcirkeldrottningen
FAVORIT Med sin roman om
den olyckligt förälskade Ester,
Egenmäktigt förfarande, är Lena
Andersson kanske Sveriges mest
bokcirkeldiskuterade författare
på senare år. Och hon diskuterar
gärna sina egna texter – men
aldrig innan de är klara.
–Det farligaste som finns är att bli
alltför osäker och det skulle jag kunna
64
bli om andra fick läsa under tiden jag
arbetar. Det handlar om att kunna
bevara en svår balans mellan självkritik och den nödvändiga hybris
som krävs för att man ska kunna tro
att någon annan faktiskt ska vara
intresserad av att läsa vad jag skriver.
Lena Andersson ser en poäng i att
inte bli beroende av någon, en viss
redaktör eller annan nyckelperson.
Genom att kräva av sig själv att kunna
avgöra när en text är användbar,
behåller hon ett absolut oberoende.
– Jag har förstås en redaktör på
förlaget, men det är på ett mycket
sent stadium i processen i mitt
fall. I slutändan kan ingen vara så
engagerad i min text som jag själv,
därför är detta viktigt.
Men även om det är nödvändigt
att freda skrivprocessen och tankearbetet från främmande inblandning,
innebär det en viss risk enligt Lena
Andersson – den att texten uppfattas
på ett sätt hon inte förutsett.
– Nu har jag verkligen blivit förstådd, väldigt förstådd av mina läsare.
Jag kan inte säga annat. Men det finns
enstaka återkommande tolkningar
som är mot mina intentioner. Efter
möten med många läsare kan jag inse
att jag borde ha skrivit på ett annat
sätt för att undvika dessa tolkningar.
En sådan är att huvudpersonen
Ester av en del läsare uppfattats som
en typ av groupie, en underlägsen
kvinna som dras till en konstnärstyp.
– Jag trodde att jag hade försäkrat
mig mot det där genom att redan
i första kapitlet utmåla Ester som en
närmast intellektuell gigant med en
helt osannolik produktion bakom
sig för att vara bara strax över trettio
år gammal. Det är också så att Ester
tycker att XX är lite pinsam och
känner sig överlägsen i många avseenden. Och det är det jag velat visa – att
när man blir handlöst förälskad spelar
sådant ingen roll. Men den här tankefiguren om groupien sitter på något
sätt så djupt rotad i vår kultur att vi ser
en sådan trots att texten säger något
annat.
Men du tror att du hade kunnat
undvika detta?
– Ja, jag hade i alla fall kunnat ge
henne några riktigt imponerande prestigeuppdrag under handlingens gång
för att motverka det. Men samtidigt är
min poäng att Ester hade varit likgiltig
inför sådant. Det hade kunnat vara
uppdrag direkt från kungen och hon
hade varit ointresserad för att hon är
helt slukad av sin förälskelse.
Har du själv läst böcker i en
bokcirkel?
– Nej, inte om man inte räknar
akademiska seminarier och liknande,
men det är ju en annan sak. Jag har
däremot haft en filosoficirkel med
några goda vänner där vi diskuterat
Nu har jag verkligen blivit förstådd,
väldigt förstådd av mina läsare, jag
kan inte säga annat."
moraliska problem eller filosofiska
knäckfrågor, ofta utifrån en bestämd
tidningsartikel eller liknande.
– Jag tycker att det är underbart.
Detta att man ordnar saker själv. Man
bara gör. Ingen kvalitetssäkring, inga
bidrag som ska sökas från kommunen
eller någon annan. Det handlar om att
vi skapar våra liv själva och inser att
ingen annan ska göra det åt oss.
Men även om du inte själv varit med
i någon bokcirkel – hamnar du i
den typen av samtal när du träffar
läsare?
– Ja, jag vill gärna göra det, men det
finns en maktordning inbyggd i vem
som har mikrofonen. Jag är väldigt
mån om att låta folk ställa frågor och
meddela reflektioner när jag är ute
och pratar om mitt skrivande, men det
blir ändå inte samma sak. Dels detta
med micken – du får ställa en fråga
och sedan lämna tillbaka den – dels
är ju jag själv, om inte facit så i alla fall
en sorts auktoritet på min egen bok.
Men jag har fått väldigt intressanta
tankar genom kontakten med läsare
vid sådana tillfällen.
– Jag har även varit på bokcirkel där
de läst min bok och sedan bjudit in
mig, men jag tror inte det är något att
sträva efter i alla lägen. Åtminstone
ska man nog samtala läsare emellan
först. För om jag kommer så får jag
på något sätt rollen som facit och det
är ju inte den stora poängen med en
cirkel. Där ska man ju diskutera olika
litterära tolkningar. I och med att
jag lämnat ifrån mig min bok är den
allmän egendom. Och så ska det vara.
Du är mycket noga med att vara
ensam med din text när du arbetar
med den, men samtidigt älskar du
diskussioner och samtal, gärna
om komplicerade frågor och har
starka åsikter. Hur hänger de här två
sakerna ihop?
– Alltså. Jag har på sätt och vis en
ständig filosoficirkel med alla mina
vänner. Så fort vi tar en fika; det är
min livsluft. Och det har med skrivandet att göra på så sätt att det är
genom dessa ständiga diskussioner
jag får en bild av verkligheten. Man
kan inte, bör inte skaffa sig den bilden
enbart genom att läsa tidningarna.
Det är i diskussionerna man ser vad
människor tycker, vad som uppfattas
som normalt, vad som är avvikande,
svårt, omoraliskt. Litteratur handlar
ju ofta om att lyfta fram något som på
något sätt avviker och kunskapen om
detta får jag alltså i samtal med andra.
Egenmäktigt förfarande har blivit
mycket läst och diskuterad. När
du nu skriver en uppföljare, Utan
personligt ansvar, en annan bok om
samma Ester, tror du den lämpar sig
lika väl för boksamtal?
– Ja, ännu mer tror jag faktiskt.
Förra gången så var det en olycklig
kärlek som aldrig blev något riktigt
förhållande, nu träffar hon en
man och inleder ett förhållande.
Problemet är att han är gift, så hon
blir älskarinna. Ett mycket vanligt
fenomen i verkligheten. Kanske
känsligare än den förra boken. Det
finns många svåra frågor att diskutera, mycket just om ansvar. Vad har
man för ansvar gentemot en som
går och hoppas att man ska skiljas?
Och här finns ju kommunikationsproblematiken. Att vara ärlig. Men
vissa saker kan ju dö om de uttalas
helt och hållet.
— jonas bergroth
65
Måste man
läsa boken?
Cirkelstöd
Lo Söllgård startade förlag för
ett år sedan och har, vid sidan
av romaner, gett ut en kortlek
med skrivövningar. I höst följer
hon upp med en kortlek för bokcirklar.
– Jag fick idén när min man, som inte
läser så mycket skönlitteratur, gick
med i en bokcirkel. Jag tänkte att det
borde finnas ett hjälpmedel för att få
igång diskussionerna.
Vad tar du upp i kortleken?
– Jag har försökt fånga in det grundläggande litteraturvetenskapliga, det
man brukar titta på när man gör en
analys av en bok. Berättarperspektiv, miljöbeskrivningar, karaktärer,
teman, språk. Men även mer öppna
frågor som uppmanar läsaren att ta in
sitt eget liv i diskussionen.
Har du själv bokcirkelerfarenhet?
Det kanske är som att svära i kyrkan, men böcker är
inget måste för den som vill starta en cirkel. Här är tre
alternativ för dig som vill prova något annat.
Albumcirkeln. De La Souls 3 Feet High and Rising
Rising, Nick Drakes
Five Leave’s Left och Stevie Wonders Innervisions är några av de
skivor som albumcirkeln Classic Album Sundays i London haft
uppe till diskussion. Cirkeln startades av journalisten Colleen
Murphy och går ut på att man tillsammans lyssnar på en hel skiva
som man sedan diskuterar. »Skillnaden mellan en albumcirkel
och en bokcirkel är att det bara tar en timme att lyssna på en
skiva«, har Colleen Murphy sagt.
Mediacirkeln. Tack vare Twitter och Facebook blir vi dagligen
överösta med information av olika slag. Detta tog den kanadensiska journalisten Sarah Lazarovic fasta på när hon startade
Ladies Short-Form Media Auxiliary, ett slags mediacirkel där man
istället för böcker diskuterar tidskriftsartiklar, reklamklipp, ståuppframträdanden med mera. »Det är ironiskt, att samtidigt som
kvinnor har blivit alltmer upptagna, har bokcirkeln förvandlats
till en tyrannisk tidsslukare. Oprahs bokcirkelval brukar landa på
omkring 500 sidor och följs av ett batteri med extramaterial och
diskussionsfrågor. Det är fantastiskt på många sätt och vis, men
det har skapat en bokcirkelkultur som kräver en enorm mängd
mental energi.«
Tv-cirkeln. Varför inte? Alla kollar på tv-serier ändå. SVT och SR
har redan testat det här greppet i sina cirklar om The Wire, Game
of Thrones och Girls.
66
En demokratisk bokklubb är en bra bokklubb.
Så länge det demokratiska valet av bok är
en bok du vill läsa. Om valet faller på säg en
fantasytegelsten med miljarder karaktärer med
mer eller mindre omöjliga namn och det är
ungefär det värsta du kan tänka dig känns det
kanske en aning sämre. Det har hänt.
Vad gör du om boken din bokklubb valt att
läsa känns helt omöjlig att ta sig igenom? Det
är ändå någon som har föreslagit boken i fråga
och andra som varit med och bestämt att den
ska läsas. Är det inte respektlöst att inte läsa
då? Spontant är mitt svar ja. Det är inte riktigt
okej att strunta i att läsa böcker bara för att de
inte lockar. Lite av vitsen med en bokklubb är
dessutom att vidga sin läsning. Jag läser gärna
böcker i de flesta genrer, men några gånger har
de varit helt omöjliga att läsa färdigt. I sådana
stunder är det lite mer bekvämt att tillhöra en
bokklubb där vinet och umgänget står i fokus,
inte själva böckerna.
Fyrahundrafemtio tipsar
Litteraturpoddar
Vad gjorde jag då med den tjocka fanasyboken?
Läste drygt 100 sidor, muttrade mig igenom
en bokklubbsträff och skrev sedan ett blogginlägg innehållande ordet »dvärgsex« vilket
genererade en massa läsare. Inget ont som inte
har något gott med sig. Lite mer pinsamt var det
då jag inte orkade igenom en känd roman av en
ansedd författare. Kände mig en aning korkad
och det är ingen trevlig känsla. Alternativet
hade varit att skolka, men det hade å andra
sidan känts både tråkigare och fegare. Bättre då
att stå för det man tycker – samtalet blir dessutom mer spännande om alla inte tycker lika.
När du inte hinner läsa och, som jag, har
svårt för ljudböcker är litteraturpoddar ett
utmärkt alternativ. I djungeln finns åtminstone dessa tre guldkorn.
The Guardian Books Podcast
guardian.co.uk
Allmänbildande och intressant, utan att
vara tung. Vi får möta författare som talar
om sina böcker, ofta inför publik, men
också lyssna på reportage om till exempel
ny indisk litteratur och massor av program från den nyss
avslutade bokfestivalen i skotska Edinburgh.
Allt vi säger är sant
www.alltvisager.se
Författarna Lisa Bjärbo och Per Bengtsson
samtalar om ungdomslitteratur. Ett ämne
exemplifieras genom ett antal boktitlar
och en utvald bok diskuteras mer ingående
i varje avsnitt. Ofta tillsammans med en gäst.
— linda odén
Komma och gå av
Tayie Selasi (W&W/
Månpocket)
Under en semester förändras Mias man
Fredrik. Han blir vårdslös, kör som en
galning och faller en dag ihop. Det visar
sig att Fredrik har en hjärntumör och att
en operation riskerar att förändra hans
personlighet. Mia har stora svårigheter att
fortsätta älska sin man. Hur lever du med
en person som inte längre är sig lik? Ännu
svårare blir det när fruktansvärda saker
han gjort avslöjas. Du försvinner är en
fascinerande och välskriven roman om en
sjukdom som förändrar allt.
Du försvinner av
Christian Jungersen
(Norstedts)
Reportageboken om fyra tunisiska kvinnor
efter revolutionen är mer spännande än den
mest spännande thriller. Selma, Meherzia
och Mabrouka sitter i den konstituerande
församlingen, där de representerar olika
partier och ofta har olika syn på hur det
framtida Tunisien ska se ut. Amira är en så
kallad martyrhustru - hennes man dödades
under revolutionen. Vi får följa dem under
tre spännande år i Tunisiens historia.
— linda odén
— linda odén
Bokpalt
bokpalt.wordpress.com
Tobias och Rasmus använder podden
T
Bokpalt som en offentlig bokcirkel. En
utvald bok diskuteras i varje avsnitt. Inte
sällan jämförs boken med andra liknande
böcker. Samtalen är avslappnade och roliga.
Komma och gå är berättelsen om den
framstående kirurgen Kweku Sai, som
lämnar sin familj i USA och reser tillbaka till
Ghana. I inledningen dör han av en hjärtattack i sin trädgård och medan familjen han
övergivit gör sig redo för begravning, får
vi i återblickar ta del av deras liv. Vi får lära
känna Fola, frun som trots allt var hans livs
kärlek och de fyra barnen; Olu, tvillingarna
Kehinde och Taiwo och Baby Sai Sadie, som
snart fyller 20. Fyra individer som råkat få
samma föräldrar, eller finns det mer än så
mellan dem?
Foto: Ola Kjelbye
Tänk utanför cirkeln
– Nej, egentligen inte. Man jag
har alltid läst och diskuterat böcker
genom mitt jobb. Sen har jag vänner
som är med i bokcirklar, några har
hållit på i över tio år.
Hur lyckas man hålla ihop så länge?
– Man är samspelta och väljer
böcker som engagerar, som får en att
verkligen längta efter att träffas och
diskutera.
Tips på en sådan bok?
– Marguerite Duras roman Älskaren.
Det är en bok man kan sträckläsa
och sugas in i, samtidigt finns det
hur mycket som helst att diskutera.
Fiktion kontra verklighet, var går
gränsen? Frågor som rör kolonialism, sexualitet, hemmahörighet, det
gränslösa, normbrytande… Listan
kan göras lång. Det är dessutom en
bok som inte är så tjock, tror att det
kan vara en fördel i en bokcirkel.
Fyrahundrafemtios
bok
bokcirkel
tips
Tips på bloggar som ordnar bokprat
• joanna-ochdagarnagar.blogspot.com
• enbokcirkelforalla.se
• fiktiviteter.se
Eller så kikar du bara in på valfri bokblogg
för att bara läsa eller delta i samtalet.
Det här är vår tid - fyra
kvinnor av Fanny
Härgestam (Natur &
Kultur)
Frågor och diskussionsmaterial till de
här böckerna och tidigare lästips finns
på fyrahundrafemtio.se/cirkeln
67
Sett, hört & läst
Redaktionens medlemmar berättar om
böckerna, filmerna och låtarna som har
varit viktigast för dem på sista tiden.
Beckomberga
– Ode till min
familj
Visenterna
av Ulf Lundell
av Sara Stridsberg
164 KR
184 KR
I Sara Stridsbergs bedövande
vackra roman är mentalsjukhuset intill Judarskogen både
en monstruös ängel och en
gammal utopi om att fånga
den som faller.
188 KR
Med träffande iakttagelser
kring vår samtid lotsar
Ulf Lundell läsaren genom
författaren Frank Kornfeldts
ensamhetsprojekt. Visenterna är en roman om längtan,
ledan, döden, kvinnan,
åldrandet och en allt mer
alienerad samtid.
Livet
Ett liv för lite
av Ken Ring &
Klas Ekman
av Kristofer Ahlström
En sak går att säga rent
objektivt: få andra svenskar
genom historien har levt så
spännande liv som Ken Ring.
Och i Livet berättar han om
det helt utan censur. Detta
är en sagolik berättelse om
hur han fann sig själv och en
mening med sitt liv i sin familj och i sitt andra hemland
– Kenya.
177 KR
Syskonen Caroline och
David växer upp med ett
särskilt band mellan sig. Men
världens sorger kryper allt
närmare David, och när han
glider in i psykisk sjukdom
kan inte Caroline skydda honom från hans tankar. Under
många år lever de parallella
liv, men så sker något som
åter för dem samman.
Nils Pennlert,
reporter:
Min sommarläsning var som ett
lapptäckte. Inga
schemalagda läsprojekt. Slumpen
styrde. Böcker plockades upp i sommarstugor, hos släktingar, på loppisar
och i trådbackar på ICA. Gamla surdegar – böcker som samlat damm i flera
år – förbarmades över.
Ur detta virrvarr stack några titlar
ut: JM Coetzees Onåd, som jag vill
plantera i alla bokcirklar ute i landet,
och Ted Knapps fina uppslagsbok
Längs kusten i Bohuslän: skrönor
och fakta för båtfarare och andra
skärgårdsälskare.
Och, alltid, Eva Lindström, Sveriges
bästa bilderboksförfattare. Apan och
jag, Olli och Mo, Min vän Lage, Jag
rymmer… Lindström gör nattandet till
en konstupplevelse.
Lasse Winkler,
chefredaktör:
Sommarens höjdpunkt var Hack
Attack (ebok), den
brittiske journalisten Nick Davis
detaljerade berättelse om den
genomkorrumperade och kriminella
tabloidjournalistiken i Storbritannien.
I centrum står mediamogulen Rupert
Murdoch och nedläggningen av News
of the World. En högtidsstund för en
Chefredaktör, ansvarig
cyniker.
Läste också Alfabetshuset (pbok) av
Jussi Adler Olsson. En annorlunda
historia jämfört med den polisserie
som gjort honom känd i Sverige. En
skickligt berättad thriller om vänskap
och svek där händelser på ett nazistiskt sinnessjukhus i slutet av andra
världskriget spelar en stor roll. En
annan höjdare har varit den brittiske
författaren John Harveys allra sista
roman, Darkness, Darkness som också
är den sista boken om polisen Charlie
Resnick.
Det blev tolv böcker om Resnick
och Darkness, Darkness är ett mästerverk på flera sätt. Den utspelar
sig på två plan, dels i nutid och dels
under gruvstrejken på 80-talet och
är en berättelse om moral och värderingar. Som alltid i John Harveys
författarskap.
Men den är också en stilstudie i hur
man tar ett litterärt farväl av en gestalt
man byggt en lång serie på.
Helena Bäckhed,
formgivare:
Sommarens läsning
inleddes under två
veckorschartern på
Kreta. Väskan var fullpackad med
böcker (fick betala 800 på hemvägen),
men väl framme hittade jag mängder
av böcker som väckte min nyfikenhet. Groucho Marx Groucho och jag,
E-post ovanstående
utgivare och vd
Lasse Winkler
förnamn@fyrahundra-
Bildredaktör och fotograf
Ola Kjelbye
Omslagsfoto
Ola Kjelbye
femtio.se
var den klara favoriten. Bottennappet
var, inte oväntat, en Harlequin (min
första) jag inte ens minns namnet på.
Sommarens gemensamma nämnare
var lättläst med andra ord.
I övrigt slukade jag tv-serier när solen
gjorde de flesta kroppar svettiga och
röda. The Newsroom, Masters of Sex och
Top of The Lake för att nämna några.
Och, ja, jag är en av de där få som är
mycket nöjda över höstens intåg.
Jonas Bergroth,
redaktör:
Den varmaste
sommaren på länge
liksom hejdade sig
mitt i steget. Vinden fick ett skarpare
bett och dottern kom hem från dagis
med snoret i strängar under näsan.
Det är »den vår de svaga kalla höst«
för att tala med Erik Axel Karlfeldt,
nationalskalden som föddes för 150 år
sedan. Stina Otterbergs lättillgängliga
essä – Älska, dricka, sjunga, leva, dö
– om denne store språklige innovatör
har varit mitt sällskap framför kakelugnen några mörka kvällar. Det är ett
författarskap som gärna hamnar lite
i skuggan av exempelvis den folkkäre
Fröding, men som innehåller några av
de vackraste formuleringar som finns
på svenska språket. Några av de mest
spridda uttrycken också, och jag ser
fram emot en renässans. »Intet är som
väntanstider« …
Medarbetare i detta nummer
Helena Bäckhed, Erik Eje
Almqvist, Marit Larsdotter,
Kristin Lindström, Pär Ljung,
Maja Modén, Ola Nilsson,
Matilda Shayn, Fredrik
Wegraeus, Johanna Westlund.
Formgivning
Helena Bäckhed och
Pär Ljung
Korrektur
Inga-Maj Åshuvud
Nils Åshuvud
Reportrar och redaktörer
Jonas Bergroth
Nils Pennlert
68
Välj bland 10 miljoner titlar!
69
s 12
... författaren som kritiserar sin egen bok?
s 18
… vårt sjuka förhållande
till lyx?
s 20
… nostalgitrenden bland
årets bokomslag?
s 21
… Ulf Lundells statiska
omslagstexter?
s 27
… författaren som älskar
att vara antilitterär?
s 32
… den unge författaren
som lever i en gammal
mans musikaliska själ?
s 36
… författarna som bröt
mot alla regler när de
valde brottsplats?
s 58
… Dave Eggers
framtidsspaning?
s 66
…bokcirkeln utan
böcker?
Foto: Ola Kjelbye
Du missade väl inte…
Träna svenska för vuxna
och barn på Stadsbiblioteket
i Göteborg
I höst startar Röda Korset i Göteborg en gemensam Träna svenska-verksamhet för
vuxna och barn. Verksamheten riktar sig till deltagare i alla åldrar som har svenska
som andraspråk. Ingen föranmälan krävs – alla är välkomna och det är öppet hus.
Träna svenska för vuxna handlar om att människor möts för att samtala med
varandra. I samtalen fokuserar vi på att deltagarna ska utveckla sina kunskaper i
det svenska språket.
Träna svenska för barn sätter litteratursamtalet i fokus. Det blir högläsning och
efter läsningen samtalar vi om texten. Barnen kommer att få leka med bokstäver,
det svenska språket och skriva egna kortare texter.
Till projektet har Röda Korset rekryterat och utbildat volontärer.
I Sverige arbetar Röda Korset utifrån de behov som finns lokalt. Det kan vara
allt från läxläsning, social verksamhet eller första hjälpen till stöd till migranter,
familjeåterförening och krisstöd. Läs mer om vårt arbete hemma i Sverige på
www.redcross.se.
Tid: Onsdagar 17:30-19:00
Plats: Stadsbiblioteket, Göteborg
Ledare för Träna svenska-verksamheten är Elin Johansson. Hon är litteraturvetare, skrivpedagog och
driver bokförlaget Seriöst Förlag. Just nu arbetar hon främst med frågor som rör barns läsande och
skrivande. Bland annat håller hon i läs/skrivworkshops på skolor och föreläser i ämnet för pedagoger
och bibliotekspersonal. Hon driver även webbsidan Litteraturväggen.se.
Logotyp
70
Det röda korset är kännetecken för
rödakorsrörelsens nationella föreningar.
Korset ska alltid åtföljas av en text som anger
vilken nationell förening som avses. I fredstid är organisationen Svenska Röda Korsets
symbol/logotyp ett rött kors på vit botten,
alltid i kombination med namnet Röda Korset,
för att inte förväxlas med skyddssymbolen.
Det är inte tillåtet för tidningar att
publicera logotypen utan tillstånd av
ansvarig för insamlingar Malin Barnö
(telefon 08-452 48 62,
[email protected])
eller Bitte Gernandt
(telefon 08-452 48 13,
[email protected])
Foto: Ola Kjelbye
Kortnovellen:
Triptyk
Helgongestalt
elgongestalt
På stan hade föraktet för svaghet tagit sig åter nya former. Han kunde förställa sig
och smälte in ganska väl. Hon var mer synlig. De låg med varandra då och då när
hennes pojkvän var på jobbet.
Efteråt i sängen hände det att han strök med fingertopparna över ärrvävnaden på
hennes underarmar och då brukade hon säga något om att världen river henne men
hon talade aldrig om missbruk. Hon sa att hans smala säng var en strandremsa som
hon spolades upp på efter stormar och skeppsbrott.
Ibland träffades de alla tre och hennes pojkvän brukade säga förtroliga saker till
honom.
»Du förstår världen river henne,« brukade han säga.
Sedan blev de fulla igen, drog runt på stan och slängde med sina långa armar.
Madonna med barn el. korsfästelse
»Det vore inte naturligt,« sa kvinnan och återvände till sin filmkamera.
Femton meter framför linsen låg en lejonhona på sidan och försökte få en antilopunge att dia. Antilopungen nosade på lejoninnans buk. Ungen varken förstod eller
kände igen sig, men den försökte ändå. De kanske anade båda två att det inte skulle
gå, men har man börjat betrakta någon på det där sättet så går det inte att sluta.
Kvinnan hade fångat hela förloppet med kameran. Hon hade en närbild på hur
lejoninnans klor trängde in i antilopens hals i en våldsam kullerbytta. Efter det dök
ungen upp och när de väl fick syn på varandra så fanns det väl inget val. Band knöts
och sen tog det omöjliga vid.
»Men mata den då,« sa en av männen från byn och tittade uppfordrande på
henne.
Flera av de som kommit dit från byn var medlemmar av Jehovas Vittnen och de
visade bilder på lejon som sover med lamm.
»Titta,« sa en av dem, höll upp ett nummer av Vakttornet och pekade på bilden.
Men naturfilmaren var obeveklig. Hennes uppgift var att dokumentera och
vittna.
»Naturen måste ha sin gång,« sa hon.
Hon betraktade gruppen av Jehovas Vittnen en stund och beslöt sig för att inte ge
sig in på några vidare diskussioner.
stockholm
ligger i ruiner
”Spillrorna efter husen och byggnaderna som fallit
har förvandlat staden till en gigantisk kyrkogård.
Människolik flyter som stockar i Strömmen och Saltsjön.
Ingen läser en bön vid graven. Ingen har räknat
alla lemlästade människor i Stockholm.
Efter katastrofen går ingen fri. Nu är min främsta
uppgift i livet att ta hand om den lille pojken.
Han är förkyld och har feber och jag har burit
honom på mina axlar nästan hela dagen.”
Helgongestalt
elgongestalt
»Det är din lägenhet,« sa hon milt avfärdande.
Han hade skrivit in henne som medsökande på sin plats i bostadskön men nu när
de faktiskt var på visning kändes det helt fel i magen.
»Alla lägenheter är nyrenoverade,« sa kvinnan som arrangerade visningen.
Det var åtta lägenheter, en hel trappuppgång, och de var alla nyrenoverade och
ute för visning.
»Vi kommer att stå på kontraktet båda två,« sa han och tittade ut genom fönstret.
De gick in i nästa lägenhet. Han strök henne över ryggen och hon kunde knappt
fatta att hon skulle kunna bo här om hon ville. Med lagligt kontrakt och allt. I Stockholm. Hans hand gick ner över ryggen och strök över skinkorna. Det kändes helt
absurt. Det var dessutom en hel trappuppgång med åtta nyrenoverade tomma
lägenheter.
»Var är alla som bodde här förut egentligen?« sa
Ola Nilsson (f. 1972) är förfathon när hans hand lämnade hennes rumpa.
tare. Han debuterade 2005
»De bor väl någon annanstans,« sa kvinnan som
med Prosa åren 1995–2005.
visade lägenheterna och någon skrattade generat.
i butik nu
Finns även som e-bok.