Transcript Hållbarhetsfrågan – motsättningar och löften

1
Sören Olsson
Februari mars 2014
Hållbarhetsfrågans lösning, löften och villkor
I den här artikeln gör jag en genomgång av fyra texter som alla lovar att det finns
lösningar på klimatproblemet, trots att utvecklingen av utsläpp av växthusgaser
nationellt och internationellt går åt motsatt håll. Det föranleder från min sida en
genomgång av statens roll, den rådande marknadsfilosofin liksom politikens och
medborgarnas positioner. Medan det på statlig nivå finns en tendens att ägna sig åt
plånboksfrågor och i någon mån åt regelstyrning finns i hela klimatfrågan en
moralisk dimension som handlar om vad vi bidrar med och vad vi lämnar över efter
oss. Dess betydelse har i begränsad omfattning nått fram till politiken.
Inledning
Hållbarhetens centrala fråga är utan tvivel klimatfrågan. Hade det inte funnits ett hot
om uppvärmning av jorden och atmosfären så hade vi inte haft FNs klimatpaneler
och klimatmöten och inte heller hela denna hållbarhetsdiskurs som präglar i stort
alla statliga och kommunala planer, många vetenskapliga satsningar och många
företags och enskildas tankar och handlande. Det finns goda skäl till detta fokus. Om
uppvärmningen av jorden fortsätter kommer det att innebära förödande
konsekvenser för stora delar av jordklotet. Områden som nu fungerar kommer att bli
omöjliga att bo i på grund av värme och torka medan andra drabbas av
översvämningar. Världen kommer genom detta att få se stora sociala förändringar
och konflikter som kommer att påverka alla (Wijkman och Rockström 2011
innehåller en analys av detta).
Klimatet påverkas av utsläpp av växthusgaser. Det finns idag övertygande bevis för
detta. Utsläppen sker främst genom energiförbrukning av fossilt kol (kol, olja, gas,
bensin) men också bl.a. genom köttproduktion som släpper ut metangaser. Den stora
frågan är alltså om och hur vi kan minska utsläppen av växthusgaser. Den frågan
leder oss till att se sambandet mellan utsläppsfrågan, produktionen av varor och vår
(människors) konsumtion. Förhållanden som påverkas av hur stat och marknad
fungerar i samhället. Brundtlandskommissionens tre hållbarhetsdimensioner från
2
1989 – ekologi, ekonomi, social – har på det sättet nära samband med varandra (även
om det också finns andra sociala förhållanden än just konsumtion).
En liten figur kan illustrera sambanden i grova drag.
Figur 1. Hotet
Samhällstyrning via stat och marknad
Konsumtion
Utsläpp av växthusgaser
Klimatuppvärmning
Produktion
Det ovanstående tecknar de centrala relationerna i hållbarhetsfrågan. Produktion och
konsumtion betingar varandra, och påverkar utsläppen som i sin tur påverkar
uppvärmningen.
Det förekommer i hållbarhetsdiskursen andra figurer som försöker se sambanden
mellan de tre dimensionerna – cirklar som skär varandra och i det överlappande
området uppnår harmoni, trianglar som pekar ut konflikter mellan dimensionerna
osv. De kanske har något intressant att säga men de belyser knappast hållbarhetens
huvudfråga.
De två nivåerna
Hållbarhetsdiskursen löper parallellt på två rätt skilda samhällsnivåer. Den ena
handlar om världens stora system, FN, EU och inte minst jordens stater. Den utspelas
i stora utredningar, i paneler av världens forskare och i möten mellan världens
mäktiga (och dess tjänstemän), statliga utredningar osv. Vi kan kalla detta för
makronivån i överensstämmelse med att ekonomiska analyser på denna nivå ofta
kallas makroekonomiska. Åtaganden sker eller förhindras beträffande utsläpp av
växthusgaser i framtiden, som regel uttryckta i procent av de nuvarande.
Sett i ett långsiktigt perspektiv utvecklas inte makronivån särskilt positivt. Den
minskning av utsläppen av växthusgaser som en i stort sett enig klimatpanel anser
3
nödvändig har svårt att slå igenom i åtaganden. De stora länderna USA och Kina vill
inte binda sig för några större insatser. Så länge det inte sker är andra länder rädda
för att gå före i sina åtaganden. Det blir ett försiktigt tassande och misslyckade stora
klimatmöten. Sverige har en begränsad betydelse i sammanhanget genom sin relativt
stora andel förnybar energi och genom sin ganska begränsade andel av världens
utsläpp. Det innebär inte att Sverige för den skull är betydelselöst i sammanhanget.
Men inte heller Sverige ser ut att vilja gå före, visa vägar som andra nationer kunde
beträda. Det ser utan tvivel mörkt ut för det framtida klimatet.
Centralt i diskursen kring stater och överstatlighet finns de ekonomiska systemens
roll och deras betydelse för ekonomisk utveckling. Det överskuggar argument om
moraliskt ansvar för klimatet. På den här nivån är uppenbart ekonomi, ekonomiska
argument och ekonomisk styrning det som skapar sammanhang och villkor. Världens
ekonomiska system uppmuntrar idag produktion och konsumtion som förbrukar allt
mer energi och släpper ut allt mer av växthusgaser. Reglering och stimulansåtgärder
för att åstadkomma en minskning har, sett till den övergripande utvecklingen, inte
varit särskilt effektiva.
Den fråga som måste ställas i förhållande till makronivån är hur nationella och
överstatliga ekonomiska system skulle kunna se ut om de hade till en central uppgift
att se till att utsläppen minskar ner mot nollnivån. Hur skulle en sådan förändring
kunna gå till? Och vilken roll skulle stat och överstatlighet spela i en sådan kraftfull
omvandling? Jag ska för att skapa utgångspunkter kortfattat gå igenom fyra böcker
som mer eller mindre utförligt handlar om dessa frågor och som har förslag på
lösningar.
Den andra nivån i hållbarhetsdiskursen är den där produktion och konsumtion
försiggår. Vi kan kalla den för mikronivån – även om företag kan vara mycket stora –
för att skilja den från makronivån. Det pågår utan tvekan många aktiviteter som är
ett tecken på miljömedvetenhet. Många företag, liksom många forskare, arbetar på
att minska energiåtgång och utsläpp, bostäder byggs som kräver allt mindre energi,
hela småhussektorn har minskat sitt oljeberoende, miljöbilar är en allt större andel av
landets bilpark. Exemplen kan lätt mångfaldigas.
Om de ekonomiska drivkrafterna står i centrum för diskursen kring nationell och
övernationell utveckling är det som driver mikronivåns utveckling i klimatfrågor i
stor uträckning också en moralisk fråga – även om plånboken spelar en roll även här.
Med moral avser jag här ansvar för andra, för samhället och utvecklingen. Staten ger
både forskningspengar och stöder med bidrag eller skattelättnader. Det ekonomiska
utfallet av att köpa miljöbil är i en del fall hyggligt, i andra fall begränsat. Men
känslan av att göra rätt, att bidra till en god utveckling har stor betydelse. För företag
som säljer sina varor med miljöargument finns naturligtvis ett ekonomiskt
incitament och antagligen i många fall ett moraliskt men för konsumenten finns ofta
moralfrågan som den viktigaste delen i köpbeslutet. Varför skulle vi anstränga oss
om det inte vore för att vi trodde att vi bidrog med något till det gemensammas
bästa.
4
All denna aktivitet på mikronivån borde väl leda till en gynnsam utveckling på
utsläppssidan. Men ser vi på siffror på makronivå nationellt eller internationellt är
utvecklingen som Laestander (2013, sid. 30-33) visar den motsatta. Det är uppenbart
att vi (i nationen och i världssamfundet) i stället konsumerar allt mer, använder allt
mer energi och det får de följder vi kan utläsa av statistiken. Konsumtionen styrs
framför allt av den disponibla inkomsten, och den ökar. Billigare uppvärmning av
bostäder frigör också pengar till annan konsumtion och därmed energiförbrukning.
Det är uppenbart att det moraliska imperativet inte fungerar så att utsläppen
minskar, inte för tillräckligt många och inte i tillräcklig utsträckning. Men
moralfrågan, liksom penningfrågan, är enligt min mening central för utvecklingen
och jag ska därför komma tillbaka till den senare i texten.
Det stora löftet som ligger på mikrosidan är, förutom dess förankring i moral, all
kreativitet och alla lösningar som produceras av företag, forskare och enskilda. I det
ligger både möjligheter för nya tekniska lösningar och för ett förändrat sätt att leva,
nya livsstilar. Bådadera kommer att vara väsentliga för att förändra och för en
förändrad situation. Men än så länge verkar det vara långt dit när vi ser på den
övergripande utvecklingen. Om bilden är dyster när vi ser på makronivån är den
inte så mycket ljusare på mikronivån. Konsumtionen går uppenbart åt fel håll, vi
använder bilen för ofta, flyger för mycket och äter för mycket biff.
Problem genererar lösningar - eller åtminstone förslag
Det har i ett par årtionden varit uppenbart att utsläpp av växthusgaser påverkar
jordens klimat och att detta har samband med existerande ekonomiska system och
produktion och konsumtion. Det har, liksom de flesta problem, lett till ansatser för
att lösa problemen. Vid sidan av en pågående ökning av utsläppen lanseras förslag
av hur ekonomiska system kan omstruktureras, vilken roll tekniska innovationer kan
spela och hur produktion och konsumtion skulle behöva förändras.
De flesta förslag lanseras av forskare som utifrån existerande empiri söker sig fram
till en möjlig framtid. Teoretiska genomgångar bygger upp modellresonemang eller
scenarier för denna möjliga framtid. Framtidsstudier och framtidsforskning är en
speciell bransch eftersom den bygger på prognoser om en tänkt utveckling snarare
än på studier av en existerande verklighet – det som annars är vetenskapens
studieobjekt. Det innebär stora osäkerheter och ibland vaga resonemang när så stora
och komplexa frågor som betydande samhällsomvandlingar står på agendan. Det
innebär inte att förslag för att lösa klimatproblematiken skulle vara meningslösa. De
är snarare en del av en nödvändig väg, en slags förberedelse, även om de i sig
innehåller betydande osäkerheter inte minst i fråga om de kommer att genomföras.
Jag ska som jag nämnt kortfattat gå igenom fyra ansatser för att lösa
utsläppsproblematiken. De har alla nationalstaten som en referensram, ligger alltså
primärt på makroplanet med återverkningar ner på mikronivån, men det finns inget
i sig i deras förslag som skulle hindra en spridning också till fler nationer eller till
överstatliga sammanhang.
5
Fyra förslag
Den mest kända av de fyra texterna har den brittiske ekonomen Tim Jackson som
författare: Välfärd utan tillväxt; Så skapar vi ett hållbart samhälle. Boken kom
ursprungligen ut 2009 och i svensk översättning 2011.
Jacksons ansats är bred. Med hjälp av Amartaya Sen och Martha Nussbaum
diskuterar han välfärdstanken. Materiella förhållanden är utan tvivel viktiga men
centralt i resonemanget finns vad som ger människor möjlighet att blomstra,
utvecklas. I detta ligger en civilisationskritik som Jackson inte minst riktar mot
konsumtion och konsumism i det västerländska samhället. Konsumismens järnbur är
ett begrepp som han använder. I det ligger inte bara att vi känner att vi måste
konsumera för att vara någon utan också att en ständigt ökande konsumtion är en
nödvändig förutsättning för en fortsatt tillväxt i samhället.
För det är egentligen i kritiken av tillväxt som den fundamentala förutsättningen för
det ekonomiska systemet som Jackson har sin stora poäng, det som han också har
blivit känd för. Han menar att tillväxten måste ifrågasättas, att den till och med inte
är nödvändig. Den leder till att över hälften av världens ekosystem överutnyttjas och
att jordens klimat hotar att leda till kollaps på många ställen. Den stabiliserar inte
heller ekonomin vilket ofta sägs i argumentationen för tillväxt. Boken är skriven i
samband med de ekonomiska kriserna 2008 och följande år och Jackson beskriver
skuldfrågorna i världsekonomin som något som kommer att leda till förnyade kriser
och mänskligt lidande. Han har också en omfattande kritik av de som tror att
effektiviseringen av produktionen och nya uppfinningar – som han kallar
frikoppling av någon anledning - skulle leda till att energianvändningen minskar.
Inget tyder på detta. Inte heller leder tillväxt till större jämlikhet, vi lever snarare i en
tid när klyftorna ökar. Här finns referenser till Wilkinson och Pickets viktiga bok om
ojämlikhetens olyckliga konsekvenser (2009, på svenska 2011).
Jackson gillar i och för sig satsningar på grön infrastruktur. Men han menar att flera
av de som skriver om detta använder Keynes, grön keynesianism, som en del i en
tillväxtargumentation. Han är mera intresserad av den kanadensiske ekonomen
Victors ansats (2008) för att skapa en modell för en icke-växande ekonomi. I den
modellen ingår en förkortad arbetsvecka som ett viktigt inslag. Något som också
andra har föreslagit.
När det kommer till Jacksons modell för välstånd utan tillväxt kan man nog
konstatera att rekommendationerna är allmänna:
Den makroekonomiska modellen behöver rättas till med stabilisering, mer
arbetsintensiva tjänster, ekologiska investeringar m.m.
Och den sociala logiken (som Jackson kallar det) måste ändras med
arbetstidsförkortning, satsning på att förändra ojämlikhet, öka det sociala kapitalet
och nedmontera konsumismens kultur.
6
Allt det här finns naturligtvis utförligare beskrivet, staten förväntas se till att mycket
ska hända. Men det är ändå oundvikligt att frågorna om hur detta skulle gå till finns
hos läsaren.
Den andra texten kommer från Christer Sanne, forskare från KTH i Stockholm: Hur
kan vi leva hållbart 2030 (2012). Sanne har tidigare skrivit flera texter i ämnet. Mest
känd är kanske Keynes barnbarn från 2007. Liksom Jackson gör Sanne en bred
genomgång av problematiken. Framför allt är det konsumtionen som står i fokus
både som orsak och i förslagen till förändring för hållbarhet.
Problemet för Sanne är inte att Sverige släpper ut mer växthusgaser än vad som tas
hand om och binds av våra skogar. Problemet är att Sverige har dubbelt så stora
utsläpp som världsgenomsnittet. Vi belastar miljön mer än vår andel av jordens
befolkning. Om andra fattiga länder ska kunna utvecklas måste Sverige reducera
sina utsläpp. Enligt Sannes beräkningar borde utsläppen reduceras ner till 10% av
nuvarande utsläppsnivå 2050, och ner till 30% redan 2030.
Tillväxten som alla länder vill ha leder till ökad konsumtion, vi får en livsstil som
kräver allt mer energi. Statliga utredningar som Långtidsutredningen pekar på en
fortsatt ohejdad tillväxt. Nu är Sverige ramen för hans analys. Sanne gör
beräkningar, belyser med hjälp av andras analyser vilka konsekvenser tillväxten och
den privata konsumtionens ökning kommer att få för vårt välstånd. Men hans
huvudproblem är varukonsumtionen som enligt statliga prognoser kommer att
fördubblas till 2030 med allt större utsläpp som följd.
Sannes förslag i förhållande till framtiden ligger nära Jacksons och Victors. Det är
nödvändigt att dämpa ekonomins tillväxt och minska det konsumtionsutrymme som
skapas. Arbetsveckan borde gå ner från 40 timmar till 30. Vi borde ”Rädda världen
genom att arbeta mindre, alltså” säger Sanne. Det är en stor samhällelig förändring.
Han gör beräkningar och kommer fram till att detta är möjligt utan att det
ekonomiska systemet kollapsar. Och han går igenom frågor som rör resandet,
boendet (alla dessa som bor kvar i sina hus efter att barnen lämnat och därmed har
en onödigt hög konsumtion genom detta) och maten för att peka på möjliga och
nödvändiga förändringar. Han är inte omedveten om att de förändringar av
livsstilen som han föreslår kommer att möta motstånd och att det kräver politiska
förändringar, en samhällsomställning. Men jag uppfattar att han ser som sin främsta
poäng att han visat vad som krävs och att det är möjligt - utan att samhället går
under.
Den tredje boken är Staffan Laestadius Klimatet och välfärden; mot en ny svensk modell
(2013). Författaren är professor i industriell utveckling vid KTH i Stockholm men
boken är framför allt en text om ”en gigantisk samhällsomvandling” som måste
göras. I denna spelar ett keynesianskt grönt perspektiv (det som Jackson inte gillade)
liksom ett strukturperspektiv hämtat från den svenske ekonomen Erik Dahmén
viktiga roller.
7
Första delen av boken har titeln Utmaningen. Här lyfts klimatfrågan och dess
beroende av energianvändning fram som den centrala frågan. Bådaderas utveckling
beskrivs – mycket pedagogiskt enligt min mening – och slutsatsen blir att all
användning av fossilt bränsle måste upphöra senast 2050. 81% av världens energi
kommer för närvarande från sådana källor och användningen ökar och kommer att
öka enligt tillgängliga prognoser. Världsekonomins materialövervikt med en
varuproduktion som ökar 3 ggr snabbare än tjänsteproduktionen beskrivs liksom de
ökande transporterna. Vi som ofta tror att det är tjänsteproduktionen som ökar mest.
Det är utan tvekan oroande beskrivningar.
I ett mera sociologiskt inspirerat avsnitt beskriver Laestadius hur moderniseringen
av samhället och sättet att leva efter 1820 möjliggjorts av en ständigt ökande
energiinsats. Han noterar att i stort ingen analytiker av modernitet, tex. inte ens
centralgestalten för många, Habermas, eller för den delen någon annan beskriver
denna grund för samhällsutvecklingen.
Utmaningen nu är att visa på alternativ för utvecklingen, hur en genomgripande
strukturomvandling av hur vi organiserar våra liv kan gå till. Men inte genom att
skapa en krigsliknande ransoneringsekonomi (som han ser som en risk) utan i stället
en ny modernitet med lika hög välfärd som idag. En grön modernitet.
Den andra delen av boken kallas Vägen framåt. Här introduceras det som Laestadius
beskriver som en grön Keynesiansk begreppsapparat. Den handlar, med viss
förenkling, om att staten stimulerar ekonomin samtidigt med att klimatbelastningen
minskar genom att piskor (regler) och morötter (stimulanser) används.
Koldioxidbeskattning är ett exempel som beskrivs, skattefrågorna beskrivs relativt
utförligt, den fria tillgången till atmosfärens utnyttjande måste sluta. När
klimatbelastningen på detta sätt ska minska finns risker både för en generell
nedgång i ekonomin och för att det inom sektorer skapas stora problem och
arbetslöshet. De statligt styrda investeringarna ska då gå till gröna och blå sektorer i
ekonomin, skatteväxlingar användas för att gynna dessa. Dessa sektorer kan överta
mycket av de arbetslösa som skapas när tex. transportsektorn och delar av
varuproduktionen måste minska.
I ett globalt perspektiv är grunden, säger Laestadius, att det skapas en stabil
internationell pris- regel- och normstruktur – en ny institutionell ordning (sid. 213).
Svårigheten att skapa detta borde leda till att Sverige och andra nordeuropeiska
länder gick före med några steg. Det finns utrymme för detta i ekonomin menar han.
För Laestadius står inte tillväxt fram som det centrala problemet även om också han,
i likhet med Jackson och Sanne, ser problemet. Men han vill inte vara
tillväxtpessimist säger han, det viktiga är att tillväxten är hållbar vilket förutsätter att
en del produktion och konsumtion hålls tillbaka medan andra delar får växa. Han
beskriver detta som en klimatanpassad marknadsmodell med starka institutioner
och ramvillkor.
8
Det Dahménska strukturperspektivet används när Laestadius går igenom vad han
kallar block inom ekonomin: transportblocket, energiblocket, det naturbaserade
blocket. Här beskrivs vad som måste dämpas eller stimuleras. Inte minst resor och
andra transporter verkar ha en nyckelroll i det som måste dämpas, biomassa något
som har framtiden för sig, som ger ett löfte för uppvärmning, mat, dryck, transporter
m.m.
Allt detta kräver stark politik, visioner som inte bara utgår från plånboksfrågor. Men
här blir Laestadius inte särskilt utförlig.
Den fjärde texten är I ljuset av framtiden; styrning mot nollutsläpp år 2050 (2013). Nio
personer som tillhör forskningsprogrammet LETS 2050 vid Lunds universitet står
som författare. De vill skapa en tilltro att det går, att det finns goda möjligheter att få
till nollutsläpp 2050. Det behövs positiva framtidsbilder säger de, utan att de blir
utopiska. De har en allmänt historisk ingång, ett som de kallar evolutionärt
perspektiv. Och de ger staten en central roll för att en förändring ska ske. Annars
finns här samma utgångspunkter som i de andra texterna, klimatet och utsläppen av
växthusgaser, framför allt från kolbaserad energi.
Historiskt pekar man på att det tidigare skett stora oväntade strukturella
förändringar i produktion och i samhället. Och det kommer att ske igen. Modeller
och scenarier som utgår från dagens trender fungerar inte, de förmår inte att ta
hänsyn till det oväntade. Det finns ett stort mått av osäkerhet i deras beskrivningar
av hur framtiden kan gestalta sig. Den förhärskande neoklassiska tillväxtmodellen är
inte användbar för att skriva fram en oväntad framtid. Det är en tänkvärd kritik av
mycket av det som skrivits och som räknar fram vår framtid med hjälp av det som
varit.
Den tredje industriella revolutionen startar på 1970-talet med IT-utvecklingen. Men
vi är i slutet av den och nästa strukturkris öppnar möjligen för klimatteknologi som
tillväxtmotor. En ny teknisk makroinnovation kan komma genom att kluster av
innovationer förs samman. Då förändras föreställningar och förväntningar, sätt att
leva, snabbt. Men för att detta ska inträffa måste staten hjälpa till: stöd till
upphandlingar, infrastruktursatsningar, styrning av koldioxidpriset tex. Det finns
här inget tvivel om att förändringen är möjlig även om transportfrågan är den stora
svårigheten. Kanske kan man i texten se en slags dubbelhet som handlar om en ljus
tilltro till tillvarons föränderlighet samtidigt som den behöver hjälp av staten att
förändra sig.
Ett problem ligger i människors motivation, det är svårt att ändra vardagsvanor även
om tekniska förändringar har stor betydelse tillsammans med opinionsbildning
o.dyl. Viktigt att se att de välbärgades livsstil – hög konsumtion – påverkar miljön
mest men att det inte finns några tecken på att de vill gå före i utvecklingen. Man
noterar ändå att förändringar i människors sätt att leva sker långsamt, och det finns
exempel på detta som inställningen till rökning där ändringen skett under 40-50 år.
9
Kanske inger detta hopp att något kommer att ske i det som kallas människors
livsstil.
Statens roll får stort utrymme i texten. Historiska erfarenheter tyder på att statliga
insatser behövs och att den marknadsbaserade styrningen inte är tillräcklig. Ett
problem är att det idag inte finns någon vision, ingen klart utstakad färdriktning som
kan hjälpa politiken. Kanske behövs ett nytt samhällskontrakt baserat på
miljöfrågorna (och kanske välfärden). I klimatpolitiken är det idag i huvudsak
ekonomiska intressen som deltar i utformningen, andra är inte organiserade så att
deras intressen kan delta. Det är en brist.
Det behövs Policyreformer med ny koldioxidskatt, stöd till innovationer och
skyddade nischer för experiment och prövande. Det behövs också Institutionella
förändringar med nya regelverk, stödjande infrastruktur och en förstärkt
samhällsplanering. Och det behövs Paradigmskiften och förändrade idéstrukturer,
inte minst kring tex marknadsstyrning vs tillgänglighetsstyrning som är aktuella
motsättningar på transportsidan. Det senare en tanke om att utgå från att människor
ska ha möjligheter att förflytta sig.
I detta är kritiken mot marknadsstyrningen, eller kanske bättre uttryckt, att staten
överlåter styrning till marknaden, stark. Det behövs statliga investeringar som är
kopplade till ett evolutionärt perspektiv. Inte minst gäller detta den svårbemästrade
transportsidan. Utvecklingen är inte en jämnt förutsägbar process.
I jämförelse
De fyra texter som fått korta referat här ovanför är alla viktiga och välskrivna. De
beskriver en utveckling som pågår och de har mer eller mindre omfattande och
precisa förslag till hur världen och Sverige skulle kunna förändras, för att inte säga
räddas. Mina textpresentationer har ingen ambition av att vara en litteraturöversikt.
Det finns inom området mängder av texter, svenska och utländska, sådana som är
skrivna av forskare och sådana som statliga eller överstatliga organ producerat.
Presentationen har i stället gjorts både för att visa på några viktiga texter och för att
ha en utgångspunkt för en fortsatt diskussion, framför allt kring möjligheterna till
förändring. Men först ska jag peka på några likheter och olikheter mellan texterna.
De stora likheterna ligger i hur utvecklingen med klimathot och utsläpp av
växthusgaser beskrivs. Här finns inte hos någon av texterna tvivel om hotets dignitet
eller behovet av förändring. Ingen tror heller att förändringen så att säga skulle
komma av sig självt, att det bara är att fortsätta. Och även om teknikutveckling kan
betyda rätt mycket är det ingen som tror att den kommer att lösa problemen av sig
självt, det kommer att behövas stöd. Och åtminstone de två senaste texterna är
skrivna med stor teknikexpertis, framför allt kring energifrågorna.
Texterna säger alla fyra att det går att förändra, att nollutsläpp är möjligt 2050, det
datum som FN, EU och svenska staten har som utgångspunkt. Det är denna
möjlighetsstruktur som ger riktning och mening åt texterna. I detta ligger en form av
10
optimism som är långtifrån självklar. Det är inte säkert att författarna ens själva tror
att förändringen kommer att ske, hindren är uppenbart många. Jag tror det är riktigt
att säga att de lägger möjligheter, hinder och ansvar i knäet på staten och möjligen
hos en upplyst opinion. Innebörden i texterna tycks mig vara ”så här ser det ut, det
är möjligt att förändra och vi vet hur, men det är statens och politikernas uppgift att
göra det”. Jag uppfattar att det är bra nog det som gjorts i analyser och förslag men
här finns en mur man inte klättrar över (även om det finns en del resonemang,
mindre klätteransatser så att säga). I förändringsansatserna spelar alltså staten en
central roll. Jag ska därför komma tillbaka till dess roll.
Tillväxt eller inte
Den stora skillnaden mellan texterna handlar om synen på tillväxt. Jackson och
Sanne ser tillväxt och konsumtion som det stora hotet, det som vi måste komma bort
från. Vi måste helt enkelt dra ner och makroekonomin måste balanseras på ett nytt
sätt. Arbetstidsförkortning och därmed minskad varukonsumtion blir de viktigaste
vägarna även om också andra strukturella medel kan användas. För Laestadius och
LETS-gruppen är tillväxtfrågan i sig inte central. De uppfattar att tillväxt och ökad
välfärd är möjligt, men villkoren måste styras så att gröna och blå sektorer i
samhället får allt bättre villkor. Så att tillväxt och välfärd hamnar inom dess ramar.
Möjligen kan man också säga att deras texter är mera optimistiska och i varje fall mer
ingående i sina analyser av olika produktionssektorer, deras villkor och vad som
behöver förändras.
Tillväxtfrågan är känslig. Det är lätt att hamna i en position där man duckar eftersom
det finns en sådan politisk enighet kring frågan. Känsligheten hänger samman med
att jordens nationer alla bekänner sig till en tro på tillväxtens välsignelser ungefär
som om det var förutsättningen för framsteg över huvud taget. Tillväxt är självklart
något bra, ska inte ifrågasättas enligt denna tro. I Sverige gäller detta nationella
utvecklingsdokument och politiker lika väl som ansatser från regioner eller
kommuner.
Självklart är det bra med mer resurser – om det inte innebär negativa
miljökonsekvenser. I försvaret av tillväxtideologin brukar det framhållas att det ger
förutsättningar för att undanröja fattigdom. I ett avseende är det riktigt. I fattiga
länder ger tillväxt många människor ett nödvändigt lyft i deras tillvaro. Det finns
gott om exempel på detta från de senaste årtiondena (även om bostadsfrågorna
tenderar att bli ett gigantiskt problem på många håll). Men i de rika länderna, som
Sverige stämmer inte detta. Här har tillväxt nu under ganska lång tid varit
förknippat med allt större klyftor i samhället. I ett möjligen mera moraliskt
perspektiv finns ju också frågan om inte mycket av det som produceras i det
moderna samhället är onödigt, lyx- och skräpproduktionen som vi alla skulle må
bättre av om den begränsades. Det är argument som används av tillväxtkritikerna.
Ett annat skäl ter sig viktigare till att tillväxt är en känslig fråga. Det är risken i en
nation (eller kommun) att hamna på efterkälken. Att ekonomin hamnar i en
nedåtgående spiral med arbetslöshet, skuldfällor, social oro och motsättningar i
11
samhället. Rädslan för detta är något att ta på allvar. Det görs också i de fyra
texterna, investeringar styrda av staten respektive möjligheten att hitta en ny balans
på lägre nivå i ekonomin är de förslag som ventileras.
Vilken sida som har rätt – tillväxtkritikerna eller tillväxtoptimisterna – är inte lätt att
säga. Ser man närmare på argumentationen finns gemensamma tankar i delar.
Framför allt rör detta begränsningar av varuproduktionen och varukonsumtionen
liksom begränsningar av transporter. Kanske är detta den viktiga lärdomen (liksom
känslan av att detta är minerad mark).
Statens roll, och marknadens
Alla fyra texterna utgår från att det är staten som ska göra det. Staten ska reglera och
belöna eller beskatta, det är själva riktningen i analysen. Så är det ju också i de
internationella sammanhangen. FN-möten och EU-möten ska leda fram till statliga
åtaganden när det gäller utsläpp av växthusgaser och förnybar energi. Det som
hittills varit så svårt. Utan tvivel har en del av svårigheterna hängt ihop med synen
på staten, vad staten bör göra.
Det som är förutsättningen för de fyra texternas analyser är en mer explicit statlig
styrning av ekonomin. En ny roll, eller kanske en nygammal. Fram till 1980-talets
början fanns i västvärlden en relativt stark tilltro till statens ansvar för ekonomi och
välfärd. Den tilltron hade stärkts kraftigt under andra världskriget när det var
nödvändigt att hushålla med landets resurser. En reglerad ekonomi skapades i
många länder där bostäder, sjukvård, skola och andra förnödenheter ingick. Efter
kriget byggdes i de flesta länder välfärdsstater upp vars förutsättning var att
skatteintäkter användes i uppbyggnaden. Privat företagsamhet och
marknadslösningar var i och för sig viktiga för att producera varor och tjänster, men
främst utanför välfärdssektorerna. Begreppet blandekonomi användes ibland för att
beskriva situationen. För ekonomin, konjunkturerna och tillväxten spelade den
brittiske ekonomen Keynes en betydande roll. Han tilldelade staten en reglerande
roll för ekonomin. Vid exempelvis konjunkturnedgångar skulle staten satsa på
offentliga investeringar för att få hjulen att rulla igen.
På 1980-talet vände detta. Kritiken mot statens roll ökade. I England och USA skedde
avregleringar för att via marknadslösningar öka den enskildes valfrihet. I England
antogs tex. lagar för att boende i motsvarigheten till den svenska allmännyttan fick
möjligheter att köpa sin bostad. I hela västerlandet och stora delar av världen fick
avreglering och marknadslösningar allt större betydelse. Det gäller Sverige också,
pådrivet av EUs regler om konkurrens, upphandling m.m. Uttryckt på ett annat sätt
har en ideologi om samhällsstyrning ersatts av en annan.
Men miljöfrågorna verkar kräva att staten tar ett större ansvar och styr mera än vad
som varit fallet under senare år. Det är alltså ingen tillfällighet att Keynes teorier
dyker upp när det gäller statens roll i klimatfrågorna (liksom i relation till de senaste
ekonomiska kriserna i Europa, se tex. Robert Skidelskys bok Keynes; mästarens
återkomst från 2011). Grön keynesianism, dvs en satsning på investeringar i den
12
gröna sektorns infrastruktur med järnvägar, vindkraft, biomassa m.m. och i den blå
offentliga välfärdssektorn ger möjligheter att, utan arbetslöshet, minska tex.
transportsektorns och varuproduktionens omfattning. Framför allt Laestadius driver
den linjen medan Jackson varnar för den tillväxtmekanism som ligger i Keynes
recept.
Samtidigt finns när det gäller statens roll här en rädsla för att gå för långt, att bli
anklagad för Sovjetfasoner, att vilja ha en total statlig styrning av ekonomin.
”Utmaningen är nu, när klimathotet kastar sin skugga över oss, således inte att skapa
en krigsliknande och överreglerad ransoneringsekonomi där friheten och
kreativiteten offras till förmån för en förkvävande byråkrati eller en ren konkurrens
om överlevnadsutrymmet. Det är för övrigt en hotbild som inte ska underskattas.”
säger exempelvis Laestadius (s. 118). Också de andra författarna tassar försiktigt
kring de principiella frågorna, LETS-gruppen är mest uttalad i sin kritik av
marknadslösningar.
Kanske skapar Sovjetlösningen, trots dess sammanbrott, en mental spärr mot att
mera ingående diskutera statens och marknadens roll (Och trots att den skotske
ekonomen Alec Nove (1983) redan i början på 1980-talet visade att Sovjetsystemets
ekonomiska styrning aldrig skulle kunna fungera i ett komplicerat modernt
samhälle). Ingen tar upp det som en ideologifråga, det upplevs kanske som för
känsligt. Det är beklagligt därför att ett skifte utan tvivel behövs.
Varför tas det så små steg?
Med de kunskaper som FNs klimatpanel levererat liksom förslag till insatser från
många olika håll, i en del fall till och med åtaganden, uppstår frågan varför så lite
händer och inte minst varför politiska beslut som tas verkar påverka
klimatutvecklingen så lite. Om stora system ska förändras tar det tid och det börjar
därför bli bråttom.
Några svar till saktfärdigheten har redan lämnats. Rädslan för att den ekonomiska
tillväxten hotas verkar ha stor betydelse, ingen vill gå före utan i stället bevakar
nationerna varandra. Och att minska marknadsinflytandet till förmån för en mera
ansvarsfull och styrande stat är också ett stort steg att ta som bryter ett perspektiv
som varit dominerande inom politiken sedan 1980-talet – och som dessutom
behärskar världens stora ekonomier.
Ett möjligen mer fundamentalt svar handlar om relationen mellan politiker och
medborgare. Det finns idag inget opinionstryck för en radikalare miljöpolitik som
innebär att utsläppen av växthusgaser ska minska ner mot noll. Alla viktiga politiska
beslut står naturligtvis inte i samklang med opinionen i samhället (mycket
genomförs utan att de flesta känner till det), men en stark opinion är svår att motstå i
längden. Och en sådan finns alltså inte, vare sig inom eller utanför de politiska
partierna (detta sagt trots att det från miljöpartiets representanter framställs krav
som utgår från nollutsläppsmålet).
13
Det kan verka förvånande med alla insatser som rör miljön, från sopsortering till
miljöbilar, från ekomärkning till den växande vindkraftsparken. Det finns utan tvivel
en form av miljömedvetande och känsla av ansvarighet hos många, antagligen ett
folkflertal. Men det är begränsat, det omfattar inte krav och konsekvenser som skulle
stämma med nollutsläppsvisionen. Varför är det så?
Klimathotet ter sig antagligen för många som något avlägset trots mängden av
enskilda naturkatastrofer. Redan 2030 ligger bortom det som de flesta tänker på och
2050 självklart ännu mer. Den osäkerhet som jag nämnt om tidigare i förhållande till
vad som behöver göras grundas inte minst på tidsavståndet och svårigheten att veta
vad som kommer att hända och vad som behöver göras. Antagligen förenas denna
osäkerhet för många med bekvämligheten i det nuvarande livet – livsstilen som de
nämnda texterna tar upp. Konsumtionen av varor och resor, boende osv. som är
förknippat med utsläppsfrågan blockerar säkert möjligheten att på allvar ta till sig
tanken på vad som skulle krävas. Det är säkert därför som både Laestanders och
LETS-gruppens säger med viss emfas att det går att klara välfärden (även om det
måste ske förskjutningar som säkert kan vara svårsmälta för många). Författarna vill
inte hamna i puritanismens järnbur skulle man kunna säga. För Jackson och Sanne
verkar det inte vara ett aktuellt problem – därmed inte sagt att de är puritanska.
LETS-gruppen noterar också som ett problem att de välbärgade i samhället inte går
före i dessa frågor. Och kanske är det ett problem att klyftorna ökar i svenska
samhället och inte minst internationellt genom ekonomins globalisering (Piketty
2014). Allt fler människor binds upp i en konsumtionsstruktur som är svår att ta sig
ur. Flera studier (se tex Bradley 2009) pekar på att de välbärgades konsumtion utgör
en betydligt större klimatbelastning än vad låginkomsttagares konsumtion gör. I en
nyligen genomförd göteborgsk studie (Bolin m.fl. 2014) har man med statistikens
hjälp skapat typhushåll, ett höginkomsthushåll och ett låginkomsthushåll. Det
förstnämnda släpper genom sin konsumtion, sina resor osv i genomsnitt ut i stort
sett dubbelt så mycket växthusgaser som det senare. I massmedia som tidningar och
TV finns idag omfattande reportage och artiklar om bostäder, kläder, dyr mat och
dyra viner, resor till avlägsna platser m.m. Lyxkonsumtion ter sig utan tvivel som
attraktivt för många. Det som den amerikanske sociologen Veblen (1899, svensk
utgåva 1986) vid förra sekelskiftet såg som ett karakteristiskt drag hos överklassen i
USA – conspiquos consumtion, iögonfallande konsumtion – finns idag också här.
Konsumismens järnbur som Jackson talar om är utan tvivel en realitet både i
meningen identitetsskapande och för att tillväxten inte ska gå ner.
Men klimathotet finns ändå som en oro för många människor, i TV presenteras ju då
och då hotfulla bilder och krav på insatser inte bara gentemot statens åtaganden
framförs. Uppenbart kan oron hanteras på olika vägar. En vanlig sådan är att inte
sätta tilltro till hotet. ”Det sker hela tiden naturliga klimatsvängningar, det finns ju
klimatexperter som inte tror att det är utsläppen som skapar dom” – går att påstå.
Stora delar av amerikansk opinion har den uppfattningen och säkert är den vanlig
här också. Den är svår att få ihop med forskning som pekar på att klimatsvängningar
14
sammanfaller med utsläppen. Men det är en bekväm utgång som innebär att inget
behöver ändras.
En annan utgång är möjligen bättre informerad. Den handlar om att ”det kommer
säkert att gå åt helvete, men det går inte att göra något åt det, och går det att göra
något får det väl ske när krisen är här”. Det är också bekvämt. Möjligen ligger en viss
realism i att klimatförändringar – stormar, översvämningar, torka osv. – kan leda till
en större beredskap för åtgärder. I varje fall om förändringarna inte sker som globala
katastrofer. Det kan ju i det läget vara viktigt att det finns folk (som i de texter jag
refererat) som tänkt igenom åtgärdsarsenalen så att vi inte hamnar i det som
Laestadius är rädd för, ett auktoritärt regleringssamhälle.
Det finns en form av svårighet i de här sammanhangen som handlar om det
individuella contra de strukturella sammanhangen. Om exempelvis jag som individ
vill sluta upp att använda bilen behöver kollektivtrafiken kanske utvecklas, om jag
vill äta närproducerat måste produktions- och transportsystemen påverkas – i
synnerhet om mina individuella intressen ska kunna spridas till andra. En hel del av
förslagen i de fyra texterna handlar om dessa strukturella förändringar. Men det kan
vara viktigt att se att våra uppfattningar, mera kollektivt uttryckta som opinioner,
också sammanhänger med vilka möjligheter som ligger i de strukturella
förutsättningarna. Det är ett samspel där ändrade strukturella förhållande skapar
situationer som gör att sätt att leva och värderingar kan ändras. Och visa versa. De
ändringarna kan bli en förutsättning för en mer radikal klimatpolitik. Kanske är detta
den väg som förändringar måste ta?
Och omvänt, strukturella förändringar som görs för miljöns skull men som kraftigt
drabbar relativt stora befolkningsgrupper medan andra slipper undan kommer inte
vara gynnsamt för synen på klimatfrågan bland de drabbade. Om, som det verkar,
kostnaderna för stora energiåtgärder när miljonprogrammet måste renoveras
ensidigt hamnar hos de nuvarande hyresgästerna kommer det inte att gynna deras
syn vare sig på insatserna eller klimatarbetet. Här finns en av de stora stötestenarna i
förändringsarbetet eftersom stora strukturella förändringar i samhället sällan sker
helt smärtfritt.
Den organiserade opinionen
I Lets-texten sägs kortfattat att de intressen som är representerade i klimatpolitiken
är de ekonomiska. Fotgängare som vill ha bättre kollektivtrafik och färre
högtrafikerade bilgator och motorvägar är inte organiserade, eller är organiserade på
ett sätt som gör att deras intressen inte blir en kraft i politikens beslutsfattande. Det
berör en principiellt viktig förutsättning för klimatpolitiken. Det här berör en
samhällsnivå mellan makro och mikro.
Ser vi historiskt på samhällsförändringar är det uppenbart att många av dessa har
drivits fram av välorganiserade grupper. Arbetarrörelsen som varit fundamental för
arbetstid, socialförsäkringar osv, kvinnorörelsen som drev fram kvinnors rösträtt,
nykterhetsrörelsen som i förening med frikyrkorna var viktig för alkoholpolitiken,
15
bondeorganisationerna som påverkat mycket av jordbrukspolitiken. Hela
välfärdssamhället har sin förutsättning i de välorganiserade folkrörelser som satte
agendan och såg till att deras representanter placerades i beslutande församlingar
som styrde statliga insatser och åtaganden.
I dagens Sverige finns förvisso en miljörörelse, ett miljöparti, en naturskyddsförening
med 200.000 medlemmar, många som betalar avgifter till Greenpeace och dessutom
många mindre organisationer inom miljöområdet. Kravet på nollutsläpp av
växthusgaser är som regel en central policyfråga för de flesta, för miljöpartiet är
minskning av arbetstiden en viktig fråga liksom stärkandet av den infrastruktur som
ger färre bilresor och mer förnyelsebar energi.
Om vi ser till resultatet i form av statlig politik och en kraftfull opinion som kräver
insatser för nollutsläpp är det knappast imponerande jämfört med det ökande
bilkörandet, flygresorna och varukonsumtionen. Det finns naturligtvis en del resultat
och kanske är vi på väg mot allt mer statliga insatser, men vägen verkar törnbeströdd
och osäker. Och som jag pekat på ovan, någon mera allmän opinion som trycker på
har de aktuella organisationerna inte skapat.
Möjligen finns det något i dagens svenska (och västerländska) civilsamhälle som
försvårar en kraftfull organisering (Olsson 2013). Med civilsamhälle avser jag här
organisationer liksom mer oorganiserade kontakter mellan människor som ligger
utanför stat, företag och familjesfärerna. Vi har ett till numerären omfattande
föreningsliv i fackföreningar, kyrkor osv. Men medlemskap är inte samma sak som
beredskap för att arbeta med frågorna. Vi har genom mobiltelefoner och olika former
av datorer en möjlighet till kontakter med många snabbt och effektivt. De flesta av
oss ingår i flera nätverk. Det skulle kunna leda till något.
När en väg ska dras genom ett naturområde eller om ett högt hus ska byggas som
skymmer utsikten för andra, eller om skolan inte fungerar går det ofta snabbt att
organisera motståndsrörelser. Ibland uppstår dessa utifrån egenintressen men långt
ifrån alltid. Det förefaller som om mycket av organisering i civilsamhället handlar
om motstånd, det är lätt att få ihop folk för att protestera. Mycket är kortsiktigt, ett
engagemang som varar en period. Det långsiktiga arbetet, arbetet för en vision i en
stabil organisation är svårare att få till stånd. Kanske finns inga visioner att ta till
idag, kanske är vi inte beredda på att arbeta för sådana.
Just vision är något som omnämns i ett par av de fyra skrifterna. Det man beskriver
och föreslår av framtida klimatproblem, strukturella förändringar och förändringar i
livsstil – en stor samhällsomvandling utan tvivel – ses alltså inte som en vision av en
framtida möjlig situation. Visionsbehovet utvecklas inte närmare men jag uppfattar
att det är ett behov som är relaterat till just det som jag behandlat här ovan, något
som kan få människor att engagera sig utöver det tillfälliga och kortsiktiga, något
som just engagerar.
16
I anknytning till visionsfrågan vill jag komma tillbaka till ett begrepp som jag
berörde tidigare i texten – moral. Moral är ett ofta ifrågasatt begrepp, ibland något
som används för att nedvärdera personer eller företeelser: moralist, moralisk panik
osv. Men det jag avser här handlar snarare om ansvar och vilja att uträtta något som
är bra, inte bara för mig utan också för andra. Det ligger i betydelse nära begreppet
solidaritet. Om utsläpp av växthusgaser hotar jorden – även om det är på sikt – så
räcker det inte med regler, stimulans och skatter, hur befogade de än är.
Visioner handlar oftast om ett framtida gott tillstånd att sträva efter. Det är viktigt.
Men för att nå dit krävs att människor är med. Processen kräver med andra ord en
moralisk dimension som innebär att vi känner ansvar, vill bidra.
Kanske är det så att inga stora förändringar kommer att ske förrän det finns en eller
flera slagkraftiga organisationer som drivs framåt av en vision med en tydlig
moralisk grundton.
Litteratur
Bolin L m.fl (2013 och 2014) Klimatomställning Göteborg; tekniska möjligheter och
livsstilsförändringar. Mistra Urban Futures Reports.
Bradley K (2009) Just Environments; Politicising Sustainable Urban Development.
Samhällsplanering KTH Stockholm
Jackson T (2009, svensk översättning 2011) Välfärd utan tillväxt; så skapar vi ett
hållbart samhälle. Ordfront förlag.
Laestadius S (2013) Klimatet och välfärden; mot en ny svensk modell. Borea
Bokförlag.
Nilsson J L m.fl. (2013) I ljuset av framtiden; styrning mot nollutsläpp år 2050. LETSgruppen vid Lunds universitet.
Nove A (1983) The Economics of Feasible Socialism. George Allen & Unwin.
Olsson S (2012) Livsorientering, urbanitet och samhälle. http//
www.socialhallbarhet.se
Piketty T (2014) Capital in the Twenty-First Century. Belknapp Press.
Sanne C (2012) Hur kan vi leva hållbart 2030. Naturvårdsverket.
Sanne C (2007) Keynes barnbarn; en bättre framtid med arbete och välfärd. Formas.
Skidelsky R (2010, sv.översättning 2011) Keynes; mästarens återkomst. Karneval
förlag.
Veblen T B (1899, i svensk översättning 1987) Den arbetsfria klassen. Vinga press.
Victor P (2008) Managing without Growth; slower by design not disaster. Edvard
Elgar.
Wijkman A och Rockström (2011) Den stora förnekelsen. Medströms bokförlag.
Wilkinson R och Pickett K (2009, svensk översättning 2011) Jämlikhetsanden; därför
är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Karneval förlag.