Transcript Artikel i hembygdsföreningens tidning Rogstabladet mars

Kransholmsringen – tre generationer Rogsta-hälsingar
Resan gick vidare till Rogsta kyrka. Där fanns
ju huvudpersonen till alla dessa berättelser begravd. En knotig och tystlåten liten man med ett
svårkontrollerat humör. En person som uppfyllde
de flesta av fördomarna om folket i denna förtalade landsända på den tiden. Eller som pappa skrev
i en skoluppsats:
”Det är hälsinge­bönder, som givit mig av sitt
blod. Heta, hårdnackade bönder, beryktade som
slagskämpar”
På pappas farfars gravsten står skrivet i guld:
Torparen och församlingsföreståndaren Johan
Larsson. Död genom en olyckshändelse i Brytte
23/3 1915. Här skulle min egen berättelse om hälsingesläkten börja.
Ett antal resor senare kunde jag 2005 sätta
ihop mina fynd till en sammanhängande historia i
en bok med titeln Kransholms­liljan.
Det var spännande att lära känna Johan. Han
verkade utrustad med en ovanlig förmåga att både
råka illa ut, och ställa till det för sig. Från att han
blev moderlös vid ett års ålder, till att han fick
armen avsliten i en höpress 62 år gammal och
förblödde. Hade det inte varit för hans fromma
hustru Anna hade han säkert gått ett ännu värre
öde till mötes. Tack vare henne lyckades de trots
allt fostra sju barn. Enligt pappa var detta ett mind­
re mirakel som döpts till ”Farmors välsignelse”.
Därför kom också min bok att handla nästan lika
mycket om pappas farmor Anna.
Efter Johans död övertogs torpet av äldste sonen Lars. På bilden längst ner från 1924 står Lars
på hölasset med familjen nedanför. Längst till
höger står pappa Erhard i vit skjorta på besök i
Kransholm med sina föräldrar (i mitten).
Bredvid pappa står hans kusin Bror – han som
tog sig namnet Kransholm och dog i Ljusdal 2008
96 år gammal. Utan Bror hade det inte blivit någon
bok om detta för vår släkt så märkvärdiga torp.
Mannen längst till vänster är fotografen Arvid
Östergren. Att han är med på bilden har sin särskilda orsak. Han var nämligen nygift med familjens äldsta dotter Anna, hon med räfsan i mitten.
Lars Wikfeldt
Bilderna ovan fr.v. Johans gravsten, notis i Hudiksvalls tidning, resterna av torpet på 60-talet och bokomslaget.
Under hela uppväxten i norra Roslagen matades
jag och mina syskon med historier från torpet
Kransholm där min farfar vuxit upp. Det verkade
inte finnas någon ände på alla spektakulära händelser som hade sitt ursprung på denna mytomspunna plats vid Skredsvikssjön i norra änden av
Rogsta socken.
En hel del upprepningar blev det förstås och
hur mycket som var sant eller falskt hade vi ingen
aning om. Det var liksom inte det som var poängen med dessa färgstarka skrönor.
Poängen var att bara i Hälsingland levdes livet
i fullt format, skala 1:1! Endast där fyllde man
livets bägare till brädden, höjde den till skyarna
och tömde den i botten!
När pappa dog för tio år sedan vaknade lusten
att få veta mera om detta. Fanns det kvar några
spår eller släktingar som kunde berätta mera?
Det började med att jag hittade några mossiga
stockar i snårskogen kring Skredsvikssjön. En rostig sprisring från gräset intill blev en passande ram
till den 100-åriga släktbilden. På den hamnade sedan pappa (kl. 9) och hans 21 Kransholmskusiner.