Transcript sibelius rötter ii

BLÅ 4 – TORSDAG 5 FEBRUARI 2015 KL 19.00
KONSERTINTRODUKTION KL 18.00 I CAFÉET MED GREGOR ZUBICKY. FRI ENTRÉ.
SIBELIUS RÖTTER II
DIRIGENT
SOLISTER
THOMAS DAUSGAARD
MARIA FORSSTRÖM, ALT
GABRIEL SUOVANEN, BARYTON
MATTI HIRVONEN, PIANO
KÖR
LUNDS STUDENTSÅNGARE
Klasser från Garphyttan och Karolinska Skolan framför musik baserad på material från Sibelius’ Kullervo symfoni.
Jean Sibelius
1865-1957
Under strandens granar op. 13 nr. 1
Drömmen op. 13 nr. 5
Jägargossen op. 13 nr. 7
Jubal op. 35 nr. 1
Säf, säf, susa op. 36 nr. 4
Demanten på marssnön op. 36 nr. 6
Var det en dröm op. 37 nr. 4
Paus
Jean Sibelius
1865-1957
Kullervo op 7
Introduktion. Allegro moderato
Kullervos ungdom. Grave
Kullervo och hans syster. Allegro vivace
Kullervo går till strid. Alla marcia (Allegro molto) – Vivace – Presto
Kullervos död. Andante
Jean Sibelius var en synnerligen produktiv tonsättare
trots att han slutade komponera omkring 1930. Under
hela sin aktiva karriär hade han två favoritområden som
han ständigt försåg med nya mästerverk: orkestern och
sången. Han komponerade drygt 90 sånger, ofta
dramatiska och gripande. Några av dessa sånger för
röst och piano orkestrerade han själv, några har
instrumenterats av andra musikpersonligheter. Framför
allt satte han musik till svenskspråkiga dikter, av såväl
svenska som finlandssvenska diktare.
Samlingen op 13 (7 sånger) skrevs 1891-92, och alla
sångerna är till texter av Johan Ludvig Runeberg. Här
hör vi tre av dem. ”Under strandens granar” skrev
Sibelius under smekmånaden, efter giftermålet med
Aino Järnefelt, vid Monola i Karelen. Legenden säger
att han först tänkt sig motivet som en symfonisk dikt,
men det slutade alltså i en sång. ”Drömmen” tillkom i
Wien 1891, och har en magiskt hänryckt mittdel som
skildrar själv drömmen. Den sista sången i denna
samling heter ”Jägargossen” och speglar en närmast
Schubertsk älskvärdhet.
Samlingarna opus 36 (Sex sånger) och 37 (Fem
sånger) brukar räknas till Sibelius allra mest lyckade,
och han skrev dem åren kring sekelskiftet. I ”Säf, säf,
susa” fångar både Sibelius och textförfattaren Gustaf
Fröding vassens magiskt vaggande rörelse. ”Demanten
på marssnön” hör till de sånger som Sibelius själv
orkestrerat. Snökristallen smälter när den bleka
marssolen kysser den. Orkesterns inledande ackord är
i sig själv en liten iskristall. Sången har text av Johan
Julius Wecksell vilken betraktats som en finsk
motsvarighet till vår Stagnelius, en tragisk gestalt som
redan på 1860-talet utvecklade en svår sinnessjukdom,
vilket inte hindrade att hans dikter i hög grad
inspirerade Sibelius. Olycklig kärlek var ett älskat tema
för tidens diktare, och Sibelius nappade gärna på det. I
Wecksells text till den lite naiva, lyriska pärlan ”Var det
en dröm” ser sångaren tillbaka på en svunnen lycka.
Trots ett lägre opusnummer skrevs sångerna op 35
(Två sånger) först 1908. Jubal har text av den kände
svenske konstnären Ernst Josephson, också en
märklig diktare, tyngd av svårmod och gryende
sinnessjukdom. Sången har blivit ett monumentalt
exempel på Sibelius beroende av naturen.
Paus
Jean Sibelius Kullervo op 7
Kullervo var Sibelius första stora framgång. Det var
hans första verk med inspiration i nationaleposet
Kalevala, och det förblev hans mest ambitiösa
komposition genom hela karriären. Men med några få
undantag tillät han inga framföranden av det efter 1893.
Först efter tonsättarens död har denna fantastiska
musik erövrat världen.
Den 25-årige Sibelius studerade i Wien när han läste
Kalevala. Med stor fantasi började han i juni 1891
komponera en åttio minuter lång femsatsig symfoni
med sångsolister, kör och orkester över den sorglige
hjälten Kullervos liv. Mot hösten var han hemma i
Finland och i november hörde han folksångerskan
Larin Paraske sjunga antika runsånger i Borgå. En hel
del av detta gamla tonspråk letade sig över till Sibelius
tematiska fantasi och skänkte hans musik en shamans
suggestiva kraft. Redan i denna symfoni, föregången
endast av några få korta och ganska obetydliga
orkesterverk, är hans metod med korta motiv och
ostinatorytmer väl utvecklad. Verket uruppfördes den
28 april 1892 i Helsingfors Universitetsaula och blev en
enorm succé.
I den första, orkestrala satsen får vi ett musikaliskt
porträtt av Kullervo. Det är ett strålande orkesterverk
med mycket magi. I den likaså orkestrala andra satsen
skildras hjältens omtumlande barndom på ett sätt som
kan leda tankarna till Bruckner, vars tredje symfoni
Sibelius hörde i Wien. Untamos folk har helt utplånat
klanen Kalervo, utom en havande kvinna som de
gjorde till slav. Hon födde Kullervo, som redan i vaggan
lovar att hämnas. Han blir ett besvärligt barn och
Untamo försöker många gånger döda honom innan han
säljer honom som slav till smeden Ilmarinen, från vilken
han lyckas fly.
Den tredje, halvtimmeslånga, satsen är en vokalkantat.
Solisterna och manskören berättar utan sentimentalitet
den gripande historien om hur den nu fria Kullervo
möter några vackra flickor och hur han förgriper sig på
en av dem, just den som senare visar sig vara hans
syster. Föräldrarna har på märkliga vägar överlevt
massakern och levat i skogen. Förtvivlad ger sig
Kullervo i fjärde satsen ut i strid. Han vill hämnas allt
och alla, inte minst Untamo. I orkestral rondoform får vi
följa hans gärningar i en marschartad musik. Men hans
krafter avtar, och i sista satsen har hans öde kommit
ifatt. Han söker upp den plats där han skändade sin
syster och tar sitt eget liv genom att kasta sig på det
svärd han fått av guden Ukko.
Thomas Dausgaard har varit Svenska Kammarorkesterns chefsdirigent sedan 1997. Under denna tid har han även haft
samma position med Danska Radions Symfoniorkester (2004–11) med vilka han nu innehar titeln som hedersdirigent.
Dausgaards internationella karriär för honom runt hela världen. Han gästdirigerar bland många andra Leipzig
Gewandhaus, London Symphony, Philharmonia, Royal Philharmonic, München Philharmonic, Orchestre Philharmonique
de Radio France, flera BBC orkestrar och symfonikerna i Seattle, Sao Paulo, Toronto, Wien, Sydney, Hong Kong och
Houston. Han har spelat in över 50 CD i en mycket bred repertoar.
Betydelsen av musik för barn och ungdom har hög prioritet och han samarbetar gärna med ungdomsorkestrar samt
unga dirigenter när möjlighet ges. Som Svenska Kammarorkesterns chefdirigent under 16 år har Thomas naturligtvis ett
speciellt engagemang för alla delar av orkesterns verksamhet oavsett om det är samtidsmusik, projekt med barn och
ungdom, själva konsertformen eller utformningen av renoveringen av konserthuset. Genomgående har hans strävan
efter en ständigt högre kvalitet varit en ledstjärna för både hus och orkester. Framför allt har de senaste årens arbete
ägnats åt att utvidga kammarorkesterns repertoar och möjligheter.
Med Svenska Kammarorkestern har han spelat in många kritikerrosade CD där Beethovens kompletta orkesterverk
samt Schubert och Schumanns alla symfonier ingår. Hans turnéer med orkestern inkluderar de främsta konsertsalarna
och festivaler i Europa, Japan och USA och han har dessutom blivit invald i Kungliga Musikaliska Akademin. Thomas är
nyfiken av naturen. Under hans olika konsertresor har detta fört honom till så olika upplevelser som expeditioner djupt in
i Borneos djungler, att vara frivillig lantarbetare i Kina eller att lära sig av keramiker i Japan och urinvånarnas konst i
Australien.
Maria Forsström är frilansande sångerska inom opera och konsert med en ovanlig genrebredd; lika självklar som
romanssångerska som på operascenen och mycket uppskattad för sina Mahlertolkningar och stora stilsäkerhet inom
olika epoker. Hennes mezzo-koloratur och djupa kunskap om stil och källforskning gör henne till en idealisk
barocksångerska, såväl som uttolkare av senromantiska och moderna komponister. Marias breda repertoar spänner
från virtuos barock till Mahler, Verdi och Britten och omfattar alla standardverken för alt och orkester, lied- och
oratorierepertoar såsom Brahms Altrapsodi, Matteuspassionen och Beethovens 9:e symfoni. Då Maria är både är
utbildad dirigent, kyrkomusiker och sångare samt undervisar privat, anlitas hon ständigt av många framstående körer
för klangutveckling, bl a Göteborgs Symfoniska kör under ett helt års tid. Maria intresserar sig särskilt för neurobiologins
roll i det pedagogiska/metodiska arbetet med sången.
I november 2014 gjorde hon sin debut i S:t Petersburgs stora filharmoni med "Dido och Aeneas" av Purcell och Händels
"Dixit Dominus", tillsammans med sopranen Anna Prohaska och maestro Teodor Currentzis. Därefter följde Händels
Messias i Storkyrkan i Stockholm med orkestern REBaroque och Gary Graden, samt en Così fan tutte på Michailovskyoperan i S:t Petersburg. I februari i år gör hon sin debut med Polska Radiofilharmonien med samme dirigent och
Mahlers 8:e symfoni vid invigningen av det nya konserthuset i Katowice.
I april månad gör Maria sin debut som Lady Macbeth i Giuseppe Verdis opera konsertant på Göteborgs Konserthus.
Gabriel Suovanen, baryton är från Stockholm . Hans första instrument var fiol som han spelade i 15 år men sången
fans med hela tiden och Gabriel debuterade som gossopran endast 9 år gammal i Musicalen NINE på Oscars teatern
med Ernst-Hugo Järegård. Gabriel och har varit prisvinnare vid flera tävlingar. Han gästspelar regelbundet vid flera av
Europas stora scener som Komische Oper Berlin, Barcelonas Gran Teatre del Liceu, Bryssel, Bern, Kungliga Operan,
Kungliga Danska Operan, Den Norske Opera, Drottningholmsteatern och Tammerfors och Vasa operor. Han har
samarbetat med dirigenter som Vladimir Aškenazy, Jukka-Pekka Saraste, Esa-Pekka Salonen, Mikko Franck, Manfred
Honeck, John Storgårds, Eri Klas, Leif Segerstam och Kirill Petrenko. Åren 2002-2005 var Gabriel Suovanen fast
engagerad vid Berlin Komische Oper där han bl.a. sjöng Don Fernando, Papageno, Don Giovanni och Eugene Onegins
roller. Han medverkade även i många världspremiären som t.ex. Eino Juhani Rautavaaras opera "Rasputin", i
Helsingfors på hösten 2003, samt Kundlerins opera "Kastrater" vid Kungliga Operan i Stockholm i juni 2004. Spelåret
2007-08 sjöng Suovanen Wagners opera Ragnarök "Gunther" med stor framgång på Kungliga operan i Stockholm.
Samma roll gjorde han även i Venedig på La Fenice. 2009 debuterade Suovanen i Alban Bergs "Wozzek" vid
Antwerpen, i Gent och i Stockholm. Under 2011 återvände Suovanen till Göteborgsoperan i rollen som Eugene Onegin.
Nutida musik ligger Gabriel nära hjärtat. I höstas gjorde Gabriel "Dr Charcot" i den kritikerrosade operan Marie &
Balanche av Mats Larsson Gothe som uruppfördes på Norrlandsoperan. Vid sidan av operan framför Suovanen mycket
romans och symfoni konserter. Han gästar ständigt Svenska och finska symfoniorkestrar. Gabriel Suovanen har gjort
flertalet skivinspelningar för Ondine. Suovanen har också gjort skivinspelning av Sibelius sånger för Bis.
Matti Hirvonen har sedan studieåren specialiserat sig på kammarmusik och romansackompanjemang. Allt sedan dess
har han samarbetat med många framstående instrumentalister, men också givit många pianoaftnar och framträtt som
solist med ett flertal av Sveriges symfoniorkestrar. Han samarbetade tidigt i karriären med sopranen Elisabet
Söderström och har sedan dess framträtt med bl.a. Nina Stemme, Hillevi Martinpelto, Miah Persson, Anna Larsson, Ida
Falk Winland, Katarina Karnéus, Michael Weinius, Karl Magnus Fredriksson, Håkan Hagegård och Peter Mattei. Matti
Hirvonen är en flitig gäst vid festivaler runt om i världen, t.ex. i Aix-en Provence, Edinburgh och Oxford Lieder Festival.
Under de senaste åren har han framträtt flera gånger i Japan, i Carnegie Hall i New York, Musikverein och Konzerthaus
i Wien, Concertgebouw i Amsterdam, Philharmonie i Köln, Oper Frankfurt, Town Hall i Birmingham, Philharmonie
Luxemburg, Laieszhalle i Hamburg, Finlands Nationalopera i Helsingfors, Megaron i Aten och Palais des Beaux Arts i
Bryssel. Hans Cd-produktion omfattar bl.a. Schubertsånger, skandinaviska romanser, pianomusik av Schumann och
Schubert, nutida svensk pianomusik (varav flera verk tillägnade honom). Dessutom Poulencs trio samt Schuberts
”Forellkvintett”. Matti Hirvonen har tidigare varit professor både vid Royal College of Music i London och vid Kungliga
Musikhögskolan i Stockholm, och 2012 tillträdde han en professur i ackompanjemang vid Norges Musikkhögskole i
Oslo. Under säsongen 2013-2014 väntar en romansserie om fem konserter i Stockholms Konserthus, samt konserter
tillsammans med Nina Stemme på Det Norske Opera i Oslo, Oper Zürich, Wigmore Hall i London samt Liceu i
Barcelona.
Lunds studentsångare är en manskör i Lund med dryga 50-talet sångare. Kören anses bildad den 20 november 1831
och är därmed Sveriges näst äldsta ännu aktiva manskör. Körens fasta punkt var under 129 år Sångsalen i
Akademiska Föreningen. Hösten 2010 lyckades föreningen tack vare en tidigare donation ta över frälsningsarméns
gamla lokaler för att där kunna skapa ett nytt, eget hem för föreningen. Lokalen går sedan 2012 under namnet Magle
konserthus. Från sin hemmabas i Lund har man givit sig ut på åtskilliga turnéer både inom Sverige och utomlands,
däribland två uppmärksammade framträdanden i USA (1904 och 1947). Nationellt torde kören mest vara känd för att
tillsammans med tillresta f.d. sångare sjunga in våren den 1 maj på universitetstrappan i Lund. Evenemanget sändes
tidigare i Sveriges Television, men sedan 2006 visas Lunds studentsångare hälsar våren årligen i TV4. 2004 skrev
Studentsångarna kontrakt med skivbolaget Naxos och har hittills gett ut en skiva med vårsånger, "Sköna maj" och en
julskiva, "Strålande Jul" på bolaget. Inför sitt 175-årsjubileum 2006 kungjorde man inrättandet av Sveriges näst största
musikpris - Lunds Studentsångförenings solistpris. Sommaren 2010 reste kören till Kina för medverkan i tävlingen
World Choir Games. Där vann kören manskörens klass och kom på en andraplats i klassen för samtida musik. Under
resan besökte kören även den svenska paviljongen på Expo 2010 i Shanghai. Under våren 2012 medverkade Lunds
Studentsångare i Malmö Operas uppsättning av Richard Wagners musikdrama Parsifal. Från och med september 2012
leds Lunds Studentsångare av Andreas Lönnqvist. Lunds studentsångare fick tillsammans med Den Danske
Studentsångarförening Dansk-svensk kulturfonds kulturpris 2003.
Texter:
Drömmen
Under strandens granar
Johan Runeberg
Johan Runeberg
Tröttad lade jag mig ned på bädden,
Att i sömnen glömma sorg och saknad,
Men en dröm sig smög till hufvudgärden1,
Hviskande uti mitt öra detta:
"Vakna, hon är här, den sköna flickan,
Blicka upp, att hennes kyss emotta!"
Och jag slår med glädje upp mitt öga.
Hvar är drömmen? Som en rök försvunnen.
Hvar är flickan? Bortom land och sjöar.
Hvar är kyssen? Ack, blott i min längtan
Under strandens granar lekte gossen
Vid en vik af den besjungna Saimen.
Honom såg ur böljans salar Necken,
Såg med kärlek på den sköna gossen,
Önskande att honom till sig locka.
Då som gubbe steg han först på stranden,
Men den muntre gossen flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden,
Men den muntre gossen bidde icke;
Sist, förvandlad till en yster fåle,
Steg han upp och hoppade bland träden.
Nu när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.
Kom så gossens moder ner till stranden,
Sökande sitt barn med sorg och tårar.
Henne såg ur böljans salar Necken,
Såg med kärlek på den sköna qvinnan,
Önskande att henne till sig locka.
Då som gubbe steg han först på stranden,
Men den sorgsna qvinnan flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden.
Men den sorgsna qvinnan bidde icke;
Sist, förvandlad till den muntra gossen,
Låg han glad och vaggade på vågen.
Nu, när modern såg sin son den sörjde,
Sprang hon ut i böljan i hans armar,
Lysten att ur vådan honom rädda;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.
Jägargossen
Johan Runeberg
På marken vistas fogeln blott,
Och löfven skymma än,
Jag har ej gjort ett enda skott,
Och det blir qväll igen.
Om vintern komme hit engång
Med drifvor i sitt fjät,
Jag såge bättre ripans gång
Och orren hölle trä't.
Om luften ville blifva sval,
Och löfven falla se'n,
Jag såg kanske i nästa dal
En flock af järpar re'n.
Dock snart skall ripans spår sig te
Och järpens skygd förgå;
Men den, som helst jag ville se,
Skall jag ej se ändå.
Jag blickar här, hon blickar der,
Men ack, vi mötas ej!
Jag kunde stå, der blicken år,
Och såge henne ej.
Emellan oss är sjö, är fjäll,
Är mo med furu på,
Emellan oss är dag och qväll
Och kanske natt också.
De voro henne gramse vid Östanålid,
Det tog hon sig så illa vid.
De voro henne gramse för gods och gull
Och för hennes unga kärleks skull.
Jubal
Ernst Josephson
De stucko en ögonsten med tagg,
De kastade smuts i en liljas dagg.
Jubal såg en svana fly
öfver vattnet högt mot sky,
spände hastigt bågen.
Klang, ljöd strängen. Som en il
fågeln, träffad af hans pil,
föll att dö på vågen.
Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
Säf, säf, susa,
Våg, våg, slå!
Solen sjönk i samma stund,
purpur dränkte himlens rund,
lunden hördes susa;
och en ljuf melodisk vind
smekte sakta Jubals kind,
for att böljan krusa
Josef Wecksell
Svanen sjöng: »hvad ljuflig klang,
yngling, från ditt vapen sprang
når du grymt mig fällde —?
Sträng till sträng du binda skall,
spela så för världen all,
prisa skaparns välde!»
Utav en hemlig längtan
hon blänker himmelskt så:
hon blickar emot solen,
där skön den ses uppgå.
Sjöng så Jubal: »svana hvit,
hvarje kväll jag vänder hit
att din död besjunga.
Ty du lade till mitt bröst
strängaspelets ljufva tröst,
sången på min tunga.»
Säv, säv susa
Gustav Fröding
Säf, säf, susa,
Våg, våg, slå,
I sägen mig hvar Ingalill
den unga månde gå?
Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i
sjön,
Det var när sista vår stod grön.
Demanten på marssnön
På drivans snö där glimmar
en diamant så klar.
Ej fanns en tår, en pärla,
som högre skimrat har.
Vid foten av dess stråle
tillbedjande hon står
och kysser den i kärlek
och smälter i en tår.
O, sköna lott att älska
det högsta livet ter,
att stråla i dess solblick
och dö, när skönst den ler
Var det en dröm?
Josef Weksell
Var det en dröm, att ljuvt en gång
jag var ditt hjärtas vän?
Jag minns det som en tystnad sång,
då strängen darrar än.
Jag minns en törnros av dig skänkt,
en blick så blyg och öm;
jag minns en avskedstår, som blänkt.
Var allt, var allt en dröm?
En dröm lik sippans liv så kort
uti en vårgrön ängd,
vars fägring hastigt vissnar bort
för nya blommors mängd.
Men mången natt jag hör en röst
vid bittra tårars ström:
göm djupt dess minne i ditt bröst,
det var din bästa dröm!
Paus
JEAN SIBELIUS: KULLERVO
Verket framförs på finska. Den svenska texten
följer i stort Björn Collinders översättningsutgåva.
SATS III: KULLERVO OCH HANS SYSTER
Kör
Kullervo, Kalervos ättling, gubbens son i blåa sockor härligt gullgult hår han hade, skor med laskat
ovanläder- gav sig av på utskyldsresa, for att gälda
jorderäntan, slänger han sig raskt i släden, lägger sig
på rygg i risslan, börjar redan återresan, far tillbaks till
sina bygder.
Färden går och vägen viker, gossen kör med brak och
buller över Väinämöinens moar, övergivna odalsveder.
Kommer så en mö till mötes, skidar sköngullhårig flicka
över Väinämöinens moar, övergivna odalsveder.
Kullervo, Kalervos ättling, håller stil en stund på stället,
vill nu tala väl med tösen, listigt locka henne till sig:
Kullervo
”Älskling, kom och sitt i släden, kom och ligg på fällen,
flicka!”
Syster
”Döden må i släden sitta, farsot färdas under fällen!”
Kör
Kullervo, Kalervos ättling, gubbens son i blåa sockor,
gav sin raska häst ett spörapp, snärtandemed
pärlprydd piska; hästen travar, fort går färden, vägen
viker, släden slamrar.
Kommer så en mö till mötes, hon har fina bandskor på
sig- vandrar långsamt över viken, ute på den öppna
fjärden.
Kullervo, Kalervos ättling, hejdar sig och håller hästen,
gör sig mild och söt i munnen, ordar inställsamt och
säger:
Kullervo
”Sätt dig i min släde, älskling, lägg dig här, du landets
prydnad!”
Syster
”Släpp du Tuoni i din släde, må med dig den Lede
ligga!”
Kör
Kullervo, Kalervos ättling, gubbens son i blåa sockor,
gav sin springare ett spörapp, snärtade med pärlprydd
piska.
Hästen travar, fort går färden, släden slamrar, vägen
viker.
Än en ungmö kom till mötes – vårdslöst vandrar hon på
stigen över Pohjas mörka moar., Lapplands vida
landamären.
Kullervo, Kalervos ättling, hejdar nu sin häst och
stannar, gör sig mild och söt i munnen, ordar
inställsamt och säger:
Kullervo
”Älskling, lägg dig i mitt åkdon, under mina filtar, flicka,
för att äta mina äpplen, njuta av mina nötter!”
Syster
”Fant, jag spottar på din slädfäll, i din kälke, usle
kältring; man får frysa under filten, det blir slemt att bo i
släden.”
Kör
Kullervo, Kalervos ättling, gubbens son i blåa sockor,
fattar fort den fagra flicka, släpar henne upp i släden,
sätter henne på sin slädfäll, lägger flickan under filten.
Syster
”Släpp mig genast ut ur släden, släpp mig lös och låt
mig slippa att till lösligt pladder lyssna, slippa att den
Slemme tjäna- eljes skall jag slå och sparka, så
slädens botten brister, så att alla spjälor splittras, hela
risslehäcken remnar!”
Kör
Kullervo, Kalervos ättling, gubbens son i blåa sockor,
låste upp sin pennlåda, kostbart prydda kassakista,
visade sitt vita silver, bredde ut sitt bästa kläde,
strumpor stickade med guldbård, skärp med sköna
silverfransar.
Klädet kuvar flickans lynne, mynten månde mildra
ungmön; silvret smeker hennes sinne, långsamt lockas
hon av guldet.
Syster
”Ädle, säg vad ätt du tillhör, vadan har väl du ditt
ursprung? Säkert stammar du från storfolk, är av
mäktig fader fostrad.”
Kullervo
”Av en stor ätt är jag inte, inte stor och inte ringa- jag är
just som mittemellan, Kalervoinens klene gosse.
Jag är en dum, oduglig pojke, usel, arm och övermaga;
men förtälj ditt eget upphov, säg mig av vad ätt du
utgått, om du stammar från storfolk, om en mäktig far
dig fostrat!”
Syster
”Av en stor ätt är jag inte, inte stor och inte ringa- jag är
just som mittemellan, Kalervoinens klena dotter; jag är
en dum, oduglig flicka, usel, arm och övermaga.
Fordom då jag som barn jag bodde hemma hos min
milda moder, gick jag en gång ut i bärskog, bort till
höga hallonbrinken; plockadepå sveden smultron,
hallon i den branta brinken.
Ute sov jag under natten, dvaldes tvenne dygn i
skogen, dädan på den tredje dagen hittade jag ej min
hemväg- stigen ledde långt åt skogen, vette ut mot
okänd vildmark.
Sedan tog jag till gråta, grät en dag och grät den nästa;
äntligen den tredje dagen gick jag upp på högsta
höjden, upp på krönet utav åsen, ställde mig att hojta
högljutt.
Genljud kom från berg och backar, ekot svarade åsen:
’Fåfängt ropar du din fjolla, larma inte, arma flicka, ty
det hörs ju ändå inte, ropet hörs ju ej till hemmet.’
När tre, fyra dar förflutit, då en fem, sex dagar dalat, var
jag nöjd att ljuta döden, redobogen för min bane; ändå
ljöt jag inte döden, fick, jag arma, olycksfödda!
Om min levnad hade lyckats, om jag dött på andra året,
skulle jag den tredje sommarn ha som gräs på vallen
glimmat, skulle burit vackra blommor, som ett bär på
busken frodats eller lyst som blodrött lingon utan att allt
ont få höra, utan att få röna ofärd.”
Kullervo
”Arma, olycklig är min levnad, en eländig usling är jag,
som förfört min egen syster, som jag ägt min moders
ättling!
Ack, min fader, ack, min moder, stackars fattiga
föräldrar, varför föddes jag till världen, varför vart jag
arme avlad?
Bättre hade väl varit om jag aldrig blivit avlad, aldrig
hunnit hit till världen, aldrig blivit född och fostrad.
Döden skötte sig ju dålig, råkade ej målet riktigt, då den
inte drap mig genast, när jag nått två nätters ålder.”
SATS V: KULLERVOS DÖD
Kör
Kullervo, Kalervos ättling, tog den trogna hunden med
sig för att vandra vägen framåt, ge sig in i skogens
skrymslen.
När han hade gått en sträcka, vandrat vägen fram ett
stycke, kom han plötsligt till den dungen, blev han
stannande på stället där han hade hävdat flickan, där
han famnat moderns livsfrukt.
Ack, där grät det gröna gräset, klagade den ljuva
lindan, snyftade den sköna sveden, jämrade sig
ljungens blommor över flickan som förfördes, över
henne som vart hävdad.
Inte gror det gröna gräset, inte heller blommar ljungen,
spirar inte på det stället, inte på den onda platsen, där
han hävdat flickan, ägt sin egen moders ättling.
Kullervo, Kalervos ättling, drog sitt skarpa svärd ur
skidan, såg och vred och vände på det, undrade och
hörde efter, sporde svärdet om dess uppsåt, ville veta
om det gitte skuldbesmittat kött förtära, dricka blod som
brott har sudlat.
Vapnet märkte mannens mening, visste väl vad hjälten
ville.
Svärdet svarade och sade:
”Varför skulle jag ej gärna skuldbesmittat kött förtära,
dricka blod som brott har sudlat?
Även skuldlöst kött jag äter, dricker blod som ej är
brottsligt.”
Kullervo, Kalervos ättling, gubbens son i blåa sockor,
stack med svärdets udd i torven, stötte hjaltet ned i
jorden, vände udden upp mot bröstet, störtade sig rakt
mot spetsen- så tog han sig då av daga, så blev han
döden drabbad.
Detta var hans bråda död, Kullervos, Kalervos ättlings,
slutet för den modige, ödet för den olycksföljde.