Pappas värsta otursdag / Åke Lasson Novell ur antologin Bidrag

Jag minns dem så fasansfullt väl alla fyra, eller egentligen var de fem. Jag kan när som helst känna smärtan och vanmakten, trots att det är flera år sedan det hände. Samtidigt känner jag glädje och 1 värme över att ha fått lära känna dem i deras svåraste stund. Det är framför allt den tappra mamman och hennes lille sexåring, som etsat sig fast i minnet. Jag var dagjour på kirurgens akutintag. Lugnt på morgonen, men vid niotiden brakade det loss. Larm. Ambulans på väg in med svårt skadade efter trafikolycka! Som vanligt osäker och knapphändig information. Två eller tre skadade. Oklart hur skadade. Alla förberedde sig, tog på handskar, syster kopplade upp vätskedropp, narkossköterskan kollade narkosapparaten. Sirenerna närmade sig. Första ambulansen kom i full fart med blåljus och sirener. Ambulansmännen bar springande in den förste skadade, en man i sjuttioårsåldern med skador på bröstkorg, huvud och ett brutet vänster underben. Vi arbetade på det ena akutrummet för att rädda livet på honom. Narkosläkaren skötte andningen och gav syrgas medan jag undersökte mannen. Kläderna klipptes upp i rasande fart. Dropp och EKG kopplades. Vänsterbenet brutet, men inget öppet benbrott, alltså fick han en enkel, stabiliserande skena så länge. Först verkade han medvetslös, men efter en liter dropp och syrgas kvicknade han till och frågade var han var och att sa att han hade ont i ena benet. Efter tjugo minuters hårt arbete iväg till röntgen. Han mådde nu ganska bra och hade inga andra skador utom benet, enligt röntgen. Vi åkte upp till intensivvårdsavdelningen och lämnade över. De skulle operera hans brutna underben dagen efter, när han blivit stabil i övrigt. Jag gick ned till akutintaget igen och var helt slut. Nere på akutintaget frågade jag hur det gick med övriga skadade. Skulle jag ta över någon annan? Inte för tillfället. Den svårast skadade hade kommit strax efter vår man och var redan död vid ankomsten. Troligen hade han brutit nacken vid trafikolyckan, annars inga andra skador att se enligt ambulanspersonalen. Men hans bil var ordentligt förstörd. Nu låg han i det lilla rummet bredvid ambulansintaget, och man höll på att lokalisera hans anhöriga. Jag dikterade journal över sista timmans arbete och tog mig an nästa akutpatient, en ung grabb med ont i magen sedan fyra veckor. Verkade ganska banalt, mest oro. Inte lätt att ladda om för såna småsaker just då. Efter en stund kom ytterligare en ambulans med den döde mannens fru och två barn. Sköterskan avbröt oss, bad mig komma ut i korridoren och sa att jag måste ta hand om frun och barnen till den döde. ”Är ni säkra på att det verkligen är den dödes fru och barn?” ”Ja, helt säkra! Samma efternamn. Frun har också ett foto i portmonnän, som stämmer exakt med det körkort polisen hittade hos den döde. ”

”Ta in dem på ett rum. Jag måste först se hur svårt skadad han är. Se om vi alla kan gå in till honom, eller bara frun och jag.” ”Skall du verkligen ta med barnen in till deras döda pappa, när de är så små?” ”Ja, går det, är det bra för deras fortsatta sorgearbete.” ”Tycker du verkligen det?” ”Det är förstås ingen lätt fråga med något rätt eller fel. Man måste själv bilda sig en egen uppfattning. Jag tror det är bättre att se hur det är än att fantisera om hur förfärligt det kan vara. Dessutom tror jag det är viktigt att de ser att pappa faktiskt är död, för att inte leva i någon slags dröm eller förhoppning att han trots allt lever och att jag som doktor inte vetat riktigt eller inte talat sanning.” Jag gick tillbaka till killen med ont i magen och avslutade. Därefter till den döde mannen, som 2 låg på en smal bår i det lilla kala, mörka rummet. Jag lyfte sakta på sjukhusfilten. Han var fullt påklädd och till synes helt oskadd. Den blåa arbetsoverallen var prydlig och utan vare sig blod eller andra tecken på skador. Lite ljus strilade in genom det lilla fönstret, där en liten grå gardin skärmade av det mesta av ljuset. Runt femtio, mörk, med litet grått vid tinningarna, luktade nyrakad. Ett litet sår på hakan, blek men fortfarande varm och inga andra synliga skador. Jag undrade om såret var från morgonens rakning eller från olyckan. Så banalt. Tog tag om huvudet och rörde det från sida till sida för att undersöka nacken. Den verkade helt av. Tänk att en enda, annars osynlig skada, kan räcka för att släcka ett människoliv. Jag tog ett kort, men ändå respektfullt farväl i det dunkla rummet. Det är alltid ett starkt och alldeles speciellt ögonblick att se, och vara den som konstaterar att en människa precis dött. Väl ute igen pratade jag med sköterskan. Jo, de hade tagit in mamman och hennes två pojkar på ett rum. Den äldre pojken var på väg från skolan, där man nu hämtat honom. Jag tog ett djupt andetag, knackade, öppnade dörren och gick in till dem. Så ung hon är, var min första tanke - säkert femton år yngre än den döde mannen. Hon grät tyst och höll om sina två pojkar, den ene runt sex år, den andre kanske nio. Nioåringen grät stilla, medan den mindre frågade mamman vad som hänt och vad jag ville. Nu var vi helt ensamma - tre personer som ville veta hur det var med deras pappa och man - och jag som visste att han var död! Nu var det min uppgift att som total främling berätta för familjen att deras man och pappa var död. Att förklara hur han dött, visa honom för dem och göra det så fint och varligt som möjligt. Hur säger man det utan att känna sig som en bödel? Deras värld skulle strax slåss till spillror och erfarenhetsmässigt skulle de för all framtid ordagrant minnas det jag kom att säga. Försiktigt började vi prata om hur de kommit till sjukhuset och vad de sett och hört. På något sätt måste vi komma i fas med varandra innan jag kunde berätta vad jag visste. Mamman berättade först

3 tyst och försiktigt, men efter hand tog de båda pojkarna över och blev alltmer ivriga och detaljerade. Pappan hade kört hemifrån till sitt arbete som vanligt på morgonen. De hade grälat om vem som skulle hämta efter fotbollen på kvällen. Äldste pojken gick till skolan och mamma körde för att lämna nioåringen i skolan och den mindre till dagis. När de körde ut på motorvägen såg de tre ambulanser och en brandbil. Trafikolycka. Två helt förstörda bilar, den ena nästan helt utbränd och bildelar utspridda över vägen och diket. Mamman förstod att det var en svår trafikolycka, och att de inblandade måste vara allvarligt skadade. Trafiken leddes sakta förbi av några poliser. Plötsligt säger minstingen: ”Men det är ju pappas jobbebil!” Ja. Det var pappas bil. Krockad och hoptryckt. Mamman stannade, gick ur bilen och fick till slut prata med en av poliserna, som försökte mota bort henne och få henne att köra vidare. Vad hade hänt? En trafikolycka med två skadade personer, på väg till sjukhuset. ”Hur skadade?” ”Det vet vi inte.” ”Men ni måste! Det var nog min man i den ena bilen. Kan jag få se bilnumret? Ja, det är hans firmabil.” Polismannen blev med ens allvarlig, beskyddande och bad familjen åka med i en av ambulanserna till sjukhuset. Under vägen dit berättade de två ambulansmännen mer om vad de sett och att de båda männen på olycksplatsen var allvarligt skadade. När de tystnat, kom sexåringens spontana fråga: ”Var är pappa?” Och mammans: ”Hur är det med honom?” Jag hör mig själv, som på långt avstånd, säga: ”Tyvärr... tyvärr har jag sorgliga saker att berätta.” Det lilla varningsskottet jag lärt mig att man skall börja med i svåra situationer, för att de skulle hinna bli mentalt förberedda på att det kommer ett förfärligt besked. ”Det var precis som ni sade en svår olycka för pappa. Ni såg att hans bil var helt förstörd.” Jag hämtar andan några sekunder för att de skall hinna med: ”Han blev så allvarligt skadad när han krockade att han inte klarade sig! Både polisen och ambulansmännen såg att han var död när de kom dit. Han andades inte. Vi såg också att de hade rätt när han kom till sjukhuset. Han var död. Jag är fruktansvärt ledsen.” Det blev helt tyst. Vart enda andetag och rörelse hördes. Om jag kunnat lindra det förfärliga jag sagt, kunnat linda in det på något sätt, kunnat hålla om och skydda dem från det jag sagt. Mamman

grät ännu mer och drog sina pojkar till sig. De blev till en naturlig enhet, så tydlig att jag kände att 4 jag inte skulle försöka hålla om någon av dem, inte bryta deras gemenskap. Sexåringen frågade sin mamma: ”Vad säger doktorn? Är pappa sjuk?” ”Ja min pojke, pappa är sjuk. Doktorn säger att pappa är så sjuk och skadad att han är död.” ”Död? Vad menar han? Kan inte pappa följa med oss hem från sjukhuset nu?” Den större pojken grät allt högre när han började förstå vad jag sagt. ”Vad säger du? Har du sett att min pappa är död?” skrek han. ”Ja. Det har jag.” Det knackade på dörren och sjuksköterskan kom in med den äldre pojken. Han såg ut att vara runt femton och hade börjat få små mörka fjun på hakan, på väg att bli man. På något sätt kändes det tydligt att han var på väg att växa till som familjens äldste, redo när pappa inte var hemma. Han kom direkt från skolan där polisen hämtat honom, såg sin gråtande mamma och frågade vad som hänt. Mamman drog också honom till sig, så att de fyra blev ett, och sa varsamt att pappan krockat på vägen till arbetet, att han skadats allvarligt och inte överlevt utan var död. Pojken bröt sig loss ur hennes famn, grät och skrek om vart annat, vek sig plötsligt dubbel av smärta, ulkade och kräktes rakt ut över golvet. Vi försökte hålla om honom, ömsom jag, ömsom mamman, men han slog sig loss och sprang ut ur rummet. En av ambulansmännen följde honom ut tillsammans med en i personalen, för att han skulle kunna få luft, kunna kräkas och andas igen. Så tydligt att kropp och själ är ett. Efter en lång stund kom den trygge ambulansmannen tillbaka med honom och vi var åter ensamma. Vi fortsatte att prata, och sexåringen sa: ”Var är pappa? Jag vill träffa honom.” Jag välsignade tyst sexåringens naturlighet och att jag sett pappan, så att jag visste att vi kunde gå in till honom utan att skrämma dem. Mamman frågade tyst om de kunde få se pappa och om det var bra för barnen. ”Ja,” sa jag. ”Det är säkert bra att vi går in till honom alla fem.” Först ville inte femtonåringen, men efter diskussion med mamman följde han också med. Vi gick ut i den livliga korridoren på akutintaget. Jag gick sakta före, öppnade försiktigt dörren till pappans lilla rum och konstaterade tacksamt att ingen varit inne och flyttat honom, eller ändrat på något sedan jag var där. Mamman höll beskyddande om sina tre pojkar när de försiktigt närmade sig sin döde pappa. Sexåringen säger: ”Men pappa är ju inte död, det ser jag! Han ligger bara och vilar sig. Pappa res dig nu och följ med oss hem.” Men inget hände. Mamman grät, smekte sin mans kinder, som nu kallnat och omfamnade sina

5 tre pojkar. Den äldste kastade sig över pappan och skrek, vände sig om och kräktes igen. Nioåringen smekte sakta pappans döda kropp under filten. Så grymt. Här låg en trebarnspappa död, medan både hans fru och hans tre pojkar behövde honom. För en timme sedan var de fortfarande en hel familj. I det ögonblicket förbannade jag mitt yrkesval. Vad kunde jag säga? Ingenting. Det fanns ingen tröst att ge! Inget hopp. Jag kunde bara vara närvarande i all smärta och sorg, otillräcklighet och vånda. Samtidigt gav denna stund, på något mystiskt sätt, en otrolig närhet till dessa människor jag aldrig träffat tidigare. Vi hade på något sätt något nästan heligt tillsammans, en otroligt stark gemensam upplevelse. En upplevelse som för alltid band oss samman. Känslan av samhörighet var så stark att hela jag blev varm. Schizofrent. Fasa och ödmjukhet och värme på samma gång. Hur kan man tvivla på en högre makt, om den sen kallas Gud, Allah, Buddha eller något annat kvittar, för den måste finnas. Jag tyckte mig få en kort skymt av något förmer än oss människor. Vi gjorde oss ingen brådska utan de fick bestämma hur länge vi skulle stanna. I mitt inre tackade jag turen att inte min personsökare sagt beep-beep under tiden. Viktigt att inte bli störd av sökaren just då. Ändå är vårt arbete sådant, att man alltid kan bli sökt och störd, vad man än gör. När de fyra som blev kvar av familjen gråtit, klappat, smekt och hållit om pappan tillräckligt många gånger gick vi tysta ut ur rummet, genom den livliga akutkorridoren och tillbaka till tystnaden där vi tidigare suttit. Under tiden hade personalen ordnat fram kurator och barnpsykiatripersonal för det fortsatta svåra omhändertagandet av familjen. Men först ville vi fem vara själva ytterligare en stund. Vi satt tysta, som för att smälta det vi sett och pratat om. De två yngre pojkarna turades om att hålla pappas klocka, som man tagit hand om, och sexåringen säger stilla: ”Vad den är fin, pappas klocka. Men titta mamma, den har stannat. Det här var nog pappas värsta otursdag!” Vi grät alla. Efter en stund sa nioåringen: ”Vad får han för straff, han som körde på pappa?” Och då det oerhörda. Deras otroliga mamma som säger: ”Men det var inte den farbrorns fel. Han kunde inte hjälpa att pappa och han krockade. Så får Du inte säga! Det var en ren olycka.” Hur orkade hon i denna stund? Vara nästan övermänsklig? Ännu en gång kände jag den ödmjukhet för människans storhet jag ofta upplever i livets svåraste stunder. Hon blev en madonna, som ett sakrament för mig i den stunden. Hon ingav oss alla en sådan trygghet och kärlek, att jag kände att hon och hennes tre pojkar tillsammans skulle reda ut detta. Vi fortsatte prata, men jag minns inte om vad. Jag tror att vi alla liksom eftersläckte det som hänt den senaste timmen, för att på något vis orka gå vidare. Efterhand kändes det helt naturligt att ta in kuratorn, barnpsykiatripersonalen och en kvardröjande ambulansman för att de skulle kunna fortsätta och

ersätta mig. Jag hade på något sätt gjort mitt, berättat det värsta som kunnat hända för dem, varit med dem 6 när de sett sin döde pappa och man. Jag kände mig på något sätt förbrukad. Vi hade upplevt döden, helvetet och himlen tillsammans, men jag förknippades troligen alltför mycket med döden och smärtan för att kunna hjälpa dem att komma vidare. Eller... var det kanske min egen ångest och förtvivlan? Inte vet jag. Men dessa fem, de tre pojkarna, deras döde pappa och deras fantastiska mamma finns för alltid kvar i mig. Till en början oerhört smärtsamma, men efterhand har smärtan bleknat och ersatts av varma känslor för familjen. De stör inte längre. Inte alls. Tvärt om. Ibland dyker mammans lugn, styrka och omsorg om sina pojkar upp, liksom den lille sexåringens öppna, klara blick och: ”Det här var nog pappas värsta otursdag.” Ändå blir aldrig livet och jag själv riktigt detsamma efter den här förmiddagen. Man blir mer allvarlig, mer ödmjuk och rädd om livet.