Transcript Läs Torgny Jönssons slutplädering mot Wierup och

Torgny Jönssons slutplädering i tryckfrihetsmålet mot Wierup och Larsson i
Stockholms tingsrätts målnr B 6049-11 den 27 februari 2013
Inför det här målet har ni i juryn instruktioner där ni förväntas att antingen svara ja eller nej på två
frågor. Är uppgifterna som förekommer i åtalspunkt ett respektive åtalspunkt två straffbart förtal
eller inte?
Hur skulle det se ut om en sån som Torgny Jönsson fick rätt, om två hjältemodiga journalister
skulle fällas för att förtalat en sån som han? Med tanke på allt som den där Jönsson har gjort är det
väl inte mer än rätt att det skrivs om honom!
Jag både förstår och respekterar var och en av er som tänker just de här tankarna – det är ett av
mänsklighetens vackraste drag - att känna empati och medlidande inför brottsutsatta. I sakens natur
ligger också ett oförsonligt förakt inför förövaren.
Det är ingen enkel sak att driva ett förtalsmål mot två journalister som på ett så enastående sätt har
utmärkt sig genom att klara av det omöjliga. Nämligen att för det första påstå att det finns en
etablerad maffia i landet för att därefter lyckas sälja historian om maffians utbredning och
etablering i hundratusentals exemplar.
Att skriva en bok som genom titeln gör anspråk på att skildra maffians utbredning i Sverige, utan att
förtala, är verkligen en grannlaga uppgift. Särskilt om skildringen innefattar publicering av
maffiamedlemmar med namn och bild. Jag påstår att uppgiften innefattar så stora svårigheter att den
tangerar det omöjliga.
Ansatsen som tas genom valet av titel, Svensk maffia, är ur ansvarsperspektivet lika komplicerat
som att skriva boken Svenska sexbrottslingar och därefter hänga ut dessa med namn och bild.
Anklagelsen som det innebär att publiceras med namn och bild i en maffiakatalog är precis lika
nedsättande och missaktande och av samma allvarliga beskaffenhet som samma publicering vore i
en katalog över landets sexbrottslingar. Var och en på sitt sätt.
Jag ser ingen som helst skillnad.
1
Det finns enskilda kriminella i Sverige som gemensamt och i samförstånd begår brott – det som
alltid tidigare har kallats ligor. De senaste årens utveckling har lett till att dessa ligor genom
Rikspolisstyrelsens försorg upphöjts till att istället kallas organiserad brottslighet. Det finns
organiserad brottslighet – samma brottslighet som de olika politiska partier som ni alla i juryn
tillhör, har satt högt på agendan att bekämpa. Men precis som landets ledande åklagare,
Riksåklagaren, har uttalat - så finns det inga kriminella organisationer.
Inflationen i begreppet organiserad brottslighet tar sig ibland en del märkliga uttryck. I det
bedrägerimål, där jag för närvarande avtjänar de sista månaderna av mitt straff, påstod åklagaren
och domstolen köpte resonemanget – att jag var huvudman i en organiserad brottslighet. När det
gällde åtalet var jag ensamt åtalad i den del som rörde allvarlig brottslighet – jag stod ensam i min
egen organisation och ansågs därmed vara huvudman över mig själv. Situationen ter sig lätt bisarr
när en och samma person ensam är huvudman och samtidigt utgör hela den organisation som han
basar över. Jag ansågs tillräckligt välmöblerad i skallen för att klara av att organisera mig själv.
Rättsläget i Sverige ser ut så att det inte är kriminaliserat att tillhöra en organisation. Termen ”guilt
by association” är fortfarande en främmande fågel i den svenska rättsfaunan. Med detta sagt påstår
jag det vara uteslutet att det skulle kunna finnas en maffia i landet.
Medan det inte finns någon maffia i Sverige har Wierup och Larsson valt att peka ut och anklaga
personer för att ingå i den obefintliga maffian. Fram till nu har ingen reagerat.
Samtidigt krävs återkommande allt hårdare tag mot de som ”förtalar” genom att med namn och bild
hänga ut de pedofiler och sexualbrottslingar som förekommer i bevisligen existerande
brottssammanslutningar och pedofilnätverk. Rättssamhället står enat och synen på utpekande av
sexualbrottslingar i media är glasklar – det är förtal.
Jag saknar akademisk bakgrund och är inte jurist. Det är kanske därför som jag inte ser och förstår
skillnaden i varför det anses nedsättande att utpekas som sexualbrottsling och nazist medan det ses
som straffritt att utpeka någon som maffiamedlem.
Wierup och Larsson har skrivit böckerna Svensk Maffia och Svensk Maffia- fortsättningen och det
är mot denna bakgrund som innehållet i dem ska läsas och förstås. Om du förekommer i böckerna
föreligger en uppenbar risk för att du av omgivningen ses som en medlem av maffian.
2
Det är missaktande – nedsättande och drabbar samtliga som på något sätt förekommer i Wierup och
Larssons maffiakataloger.
När man skildrar det man påstår är maffian går det inte att använda sig av uppgifter som är ”stolpe
in” eller som helt missar målet. Det går inte att använda sig av uppgifter som ens på minsta sätt är
tveksamma eller oklara. Jag kan möjligtvis ha uppfattats som petig i överkant vid min genomgång
av bevisningen i det här målet – men jag påstår att man måste vara än mera noggrann, än vad jag
har varit, när man väljer den ansats som Wierup och Larsson har gjort.
I det avseendet uppvisar Wierup och Larsson en skrämmande nonchalans och har valt att skriva sina
maffiakataloger baserade enbart på sådan bevisning som stöder deras egna hemsnickrade teser om
att det verkligen finns en maffia i Sverige. Man har kort och gott inlett skrivandet med slutsatsen
om maffians existens i Sverige för att därefter ägna all tid och allt utrymmer för att presentera
bevisning till stöd för den på förhand felaktiga slutsatsen.
Än värre blir det när man använder sig av medvetna osanningar, riggar sin berättelse och låter sig
inspireras av Kejsarens nya kläder som förlaga till det som skrivs. När man påstår sig äga så unika
egenskaper att det endast är författaren som med sina ögon och speciella talanger klarar av att se det
som ingen annan ser – maffian som knyter till sig korrupta politiker, mutar statstjänstemän och
urskillningslöst avrättar för att få det lokala sophämtningskontraktet.
Att enbart skriva boken under titeln Svensk maffia är en cynisk rovdrift på allmänhetens okunskap,
intresse av brott och straff och fascination inför det okända.
Det är en sak att bli omskriven för brott som man dömts för. Det är en helt annan att utpekas som en
medlem av maffian. Jag påstår att var och en som på något nedsättande vis förekommer i Wierup
och Larssons maffiakataloger skulle kunna ha gjort precis samma sak som jag. Stämt båda för grovt
förtal. Med detta sagt menar jag att jag inte borde sitta här ensam som den enda målsäganden – jag
borde dela plats med alla de övriga 200-300 personerna vilka genom Wierup och Larssons ansats
har utpekats som mafiosos och maffiamedlemmar.
Det här målet har inte handlat om att jag ännu en gång skall ha tvingats försvara eller rentvå mig
själv. Det har jag redan gjort och vad avser Tomelilla Sparbank aldrig behövt göra, vad gäller de
3
uppgifter som ligger till grund för förtalspåståendena. Jag har aldrig anklagats för att ens på minsta
sätt ha åsamkat Tomelilla Sparbank några förluster och rättsväsendet har i alla delar rentvått mig
från alla anklagelser om att har bedragit Lars-Göran Göransson.
Det här målet handlar istället om att Lasse Wierup och Matti Larsson ännu en gång ska klara av det
omöjliga. Att bevisa att deras osanna uppgifter är sanna eller åtminstone skäligt grundade. Att visa
hur de kunnat se en påklädd kejsare när samme kejsare bevisligen inte haft en tråd på kroppen.
Jag vill redan i förväg berätta för er i juryn att helt oavsett vilket slut ni kommer till och hur ni än
röstar så kommer ni att göra fel. I allmänhetens ögon är det självklart att de hjältemodiga
journalisterna ska frias från att ha förtalat en person som förtjänar allt ont som kan drabba honom.
Samtidigt ger inte den juridik som reglerar tryckfrihetsområdet och förtalsbrotten minsta utrymme
för annat än en fällande dom.
Istället för två hjältar påstår jag att Wierup och Larsson närmast måste beskrivas som i någon mån
dumdristiga men framförallt ignoranta och cyniska.
Det som vi många gånger uppfattar som sanningar är sköra konstruktioner där konstruktören själv
känner till alla svagheter. Wierup och Larsson har i två sammanhängde böcker gjort anspråk på att
kartlägga och redovisa medlemmarna av landets maffia. De har valt titlar på böckerna som redan i
förväg garanterat att de båda böckerna skulle bli storsäljare. Samtidigt som de båda har varit väl
medvetna om att deras berättelser är behäftade med osanningar, tveksamheter och med uppgifter
som de helt saknat grund för.
Som jag nämnde i min sakframställan skrev advokat Bratt i en tidigare inlaga till rätten, i ett
bestridande av mina påståenden att ”skildringen är en legitim och högst angelägen uppgift för den
granskande journalistiken” och vidare ” en sådan skildring måste av lätt insedda skäl vara konkret
och inte endast röra sig på ett mer abstrakt och generellt plan”. En trovärdig beskrivning behöver
inte innefatta utpekanden med namn och bild – det behövs endast om själva dokumentären är så
tunn att det krävs för att kompensera alla materiella tillkortakommanden. Med utgångspunkt i
Larssons och Wierups slutsats är hela maffiaprojektet fel, fel, fel!
Om ni väljer att fria Wierup och Larsson från förtal så är det samtidigt så, att de uppgifter som ni
friar Wierup och Larsson ifrån, är så pass allvarliga att det som ni genom ett friande samtidigt säger
4
är, att rättsväsendet tidigare har begått två oerhört allvarliga fel.
Om ni friar Wierup och Larsson talar ni samtidigt om att jag borde ha åtalats och fällts för att ha
förorsakat kraschen i Tomelilla Sparbank och att jag borde ha fällts för att ha bedragit Lars-Göran
Göransson.
Inför beslutet att åtala Lasse Wierup och Matti Larsson inställde sig ett antal frågor som jag
tvingades ta ställning till. Min allra första avsikt var att väcka ett betydligt mer omfattande åtal,
samtidigt som den möjligheten begränsades av min fängelseplacering. Jag insåg att jag inte skulle
kunna vidta nödvändiga utredningsåtgärder varför idén föll, om att väcka ett åtal som omfattade alla
delar av det som skrivits om mig. Det slutade med att jag valde de två passager som ni nu har att ta
ställning till.
Jag har även visat er exempel på allvarliga slarvfel som jag påstår uppstått på grund av Wierups och
Larssons iver att snabbt få ut en uppföljare till den första boken och krama de sista kronorna ur
maffiaprojektet. Då spelade det mindre roll att man plockat fram en bild av fel person och utpekade
denne som Storbritanniens mest ökända bedragare. Med detta sagt hävdar jag med bestämdhet att
det är ekonomisk girighet och journalistisk äregirighet som lotsat det sjunkande maffiaskeppet i
hamn.
I tidningen Sydsvenskans artikelserie ”Malmös undre värld” utpekades jag 1996, av två unga och
oerfarna journalister, som ensamt ansvarig för all kriminalitet i staden. På tidningen Nöjesguidens
redaktion fnissade man rejält åt Sydsvenskans något naiva syn på kriminaliteten i Malmö och drev
sanslöst med Sydsvenskans ofullständiga kartläggning av stadens brottslighet, med hänvisning till
den rubricering som tidningen valt. Allmänt ansågs Malmöpolisen ha fått sig anslaget alldeles för
stora resurser med hänsyn till att man enligt Sydsvenskan endast hade en man att jaga. Beroende på
den stora mängd direkta fel och osanningar som förekom i artikelserien har jag fram till dags dato
valt att aldrig kommentera den.
En av de två journalisterna som fick chansen till genombrott genom Sydsvenskans chefredaktör Jan
Wifstrand var en ung Lasse Wierup. Artikelserien ”Malmös undre värld” förärade honom
journalistpriset Silverspaden. Inte Stora Journalistpriset eller Guldspaden utan det något mindre
famösa priset Silverspaden. Den som har läst Wierups senare verk har knappast kunnat undgå att
han vill visa att han var medförfattare till den prisbelönade serien. Detta då han regelmässigt
5
refererar till den i allt som han skriver.
Wierup var inte något namn innan han skrev om hur jag gick i bräschen för all kriminalitet i
Malmö.
Så snart den serie som han var medförfattare till hade publicerats lät han alla förstå att han var en
hejare på all slags kriminaljournalistik. När mentorn Wifstrand erbjöds en ny tjänst på Dagens
Nyheter lät han sin protegé Wierup göra honom sällskap.
Med ena foten inne i de journalistiska finrummen höjdes snart ambitionsnivån. Wierup var också en
av alla de journalister som av polis och åklagare övertygats om den svenska maffians faktiska
existens. Som expert på Malmös undre värld, eller rättare sagt Torgny Jönsson, ansåg han sig
okritiskt även vara expert på hela Sveriges undre värld.
När han tillsammans med Matti Larsson släppte boken Svensk Maffia, fylld med MC-gängens
ryggemblem, taskiga kåktatueringar och svart/vita fängelsebilder, förstod alla att Wierup verkligen
visste vad han talade om. Maffian var här på riktigt. Precis som Walter Kegö och en del andra
höjdare inom polisen hade förutspått.
Medan Matti Larsson tycks leva något mera i skymundan har Lasse Wierup alltsedan artikelserien
om mig 1996 blivit Bonnierkoncernens ledande maffiaexpert och hänger i morgonsoffor så snart
begreppet organiserad brottslighet förs på tal. I rollen som maffiaguru har han sett sig tillräckligt
upphöjd för att när som helst anklaga vem som helst för vad som helst. Jag hörde Lasse Wierup för
bara några månader sedan intervjua, om jag inte missminner mig, Riksåklagaren.
I intervjun försökte Wierup provocera RÅ till att säga att en av landets motorcykelklubbar var en
”kriminell organisation”. Riksåklagaren tvingades lägga betydande kraft bak orden när han bestämt
förklarade för Wierup att det finns inga kriminella organisationer i Sverige. Det var landets främsta
åklagares mycket pedagogiska och lättfattliga budskap till Lasse Wierup. Samma Wierup som inte
endast ägnat sig åt att kalla organisationer för kriminella utan tagit det hela ett steg längre. Wierup
som i två kataloger hängt ut alla de som han själv anser vara medlemmar av maffian.
Den svenska maffian existerar endast i bokform och då i den avtagande trend som fick landets
medborgare att under en period läsa allt som skrevs om den växande brottsligheten. Utöver en
handfull kriminaljournalister, landets polischefer och åklagare, finns det ingen som varken tror på
6
eller kan förklara vad den svenska maffian skulle kunna tänkas bestå i. Likväl ser de samtliga till att
använda och underblåsa begreppet så snart tillfälle ges. Alla med sin egen agenda.
Sanningen är att få grupper i samhället är sämre organiserade än de som i Wierups och Larssons
böcker utpekas som maffian.
Kriminaljournalisterna underblåser teorin om maffian för att upprätthålla sin goda relation med den
polismyndighet som förser dem med anonyma tips, medan polischeferna talar om maffian
uteslutande av anslagsskäl. På exakt det sätt som professor Leif GW Persson och Jan Guillou
berättade om i ett av förra höstens avsnitt av teve-serien ”Veckans brott”.
Kriminalvårdens skäl är huvudsakligen desamma som polismyndighetens, sedan man ödslat
miljarder på skrytbyggen för att klara av att hantera förvaringen av den stora anstormningen av
maffiamedlemmar, som inte finns.
Ordet maffia har hämtats ur italienskan och är synonymt med en hemlig kriminell organisation med
tydlig maktstruktur, där mutade poliser och ett korrupt rättsväsende är vardagsmat. Ur ett sådant
perspektiv blir varje ord i böckerna om den svenska maffian till pinsamheter för den som är bekant
med verkligheten. Det som slarvigt kallas organiserad brottslighet är något väsensskilt från det som
ryms i begreppet maffia.
Boken ”Svensk Maffia – fortsättningen” är en slags fortsättning på succéboken Svensk Maffia som
de båda tilltalade gav ut 2007. Jag förstod i samma ögonblick som jag fick den i min hand att jag
redan 1996, när Wierup var medförfattare till artikelserien ”Malmös undre värld”, borde ha stämt i
bäcken. Istället för att tillåta Lasse Wierup skriva samma historia, om och om igen, med det enda
syftet att göra sig ett namn i journalistkretsar och inte minst för att tjäna pengar.
Men det var två andra händelser som fick mig att fatta beslutet att om möjligt sätta stopp för Lasse
Wierup och Matti Larssons fortgående förtal och kränkningar.
Den ena var att jag om jag inte underlåtit att redan 1996 väcka det nu aktuella åtalet kanske hade
kunnat rädda livet på en mycket ung man. Enligt anhöriga till den avlidna och
begåvningshandikappade grabben var dödsfallet en direkt konsekvens av Wierups och Larssons
strävan att, med sin egen journalistiska ära för ögonen, låta publicera nedsättande och missaktande
7
material om pojken. Jag tänker på den unga killen Victor Luciano som bad för sitt liv om att inte bli
uthängd med namn och bild i filmatiseringen av Wierups och Larssons bok om den Svenska
Maffian.
Det rörde sig om ett inslag, i TV-programmet Svensk Maffia, som jag påstår, på ett omdömeslöst
sätt, visade ett gäng rejält berusade yngre killar som en illustration till maffians lavinartade
nyrekrytering i Sverige. Inslaget som sändes den 3 februari 2011 fälldes då Granskningsnämnden i
sitt beslut den 19 september 2011 ansåg att det stred mot bestämmelsen om respekt för privatlivet
När inslaget sändes hade Victor inlett kampen mot sin kriminalitet och missbruk, lagt om sitt liv
och befann sig på ett stödboende. Trots upprepade vädjanden från Victors sida och inte minst från
hans anhörigas sida om att stoppa inslaget, beslöts det att det skulle sändas. Victors styvpappa,
Roland Ekstrand, som låg bakom anmälan till Granskningsnämnden har skrivit en rad brev till mig.
Det sista av hans brev som jag fick för bara någon månad sedan avslutas - ”Berätta hur rättegången
gått när domen har fallit. Din framgång kan också ge Victor upprättelse som för mig är
betydelsefull”.
I sökandet efter nästa generations maffiamedlemmar lyckades produktionsteamet bakom TV-serien
att leta fram Victor Luciano genom organisationen KRIS – Kriminellas Revansch I Samhället. Jag
påstår att det här tilltaget visar på grävande journalistisk när den är som sämst – när man riggar
något för att få det att se ut som och ge intryck av någonting annat än vad det egentligen är. Tre
dagar efter det att programmet sänts fanns inte längre Victor Luciano ibland oss.
Victor, som enligt all dokumentation som finns i Granskningsnämndens ärende, led av ett
begåvningshandikapp, fick inte uppleva sin tjugotvåårsdag. Utmålad och uthängd som en blivande
ledare av en hemlig kriminell organisation med tydlig maktstruktur och med ledande politiker på
lönelistan.
Det här är förvisso inte litteraturprogrammet Babel och inte ett forum för recensioner, men varför
har jag så förbaskat svårt att se författare som Roberto Saviano, som valt att skildra den verkliga
maffian, bege sig till ett gäng småkillar i Rågsved för att måla upp maffians tillväxt och utbredning?
Att det finns inslag av hästkött i Wierup och Larssons maffialasagne framgår inte minst av
misstaget när man publicerade bilden av Alan Cockburn-Smith på sidan 368 och enligt bildtexten
8
anklagade honom för att i själva verket vara en av ”Storbritanniens mest ökända bedragare, James
”Lord Fraud” McGeough”. Det visar på nivån av de brister i efterforskning - exakthet och
precision som präglar de båda författarnas fabulerande berättelser.
En av de mest allvarliga anklagelser som Wierup och Larsson riktar mot mig i det aktuella förtalet
är uppgifterna om att jag skulle ha drivit Lars-Göran Göransson in i tankar om att begå självmord.
En uppgift som varken Wierup eller Larsson kunnat styrka.
Däremot ligger det i betraktarens ögon att bedöma hur långt dom två är beredda att gå för att uppnå
sina syften – att odla myten om maffian i Sverige och sedan slå mynt av den. Till saken hör att
varken Lasse Wierup eller Matti Larsson har med så mycket som ett ord kontaktat Victors mamma
Margareta eller pappa Roland för att beklaga det som hände. Trots att Wierup var den som
intervjuade Victor i inslaget som Granskningsnämnden valde att enhälligt fälla.
När jag funderar över vem eller vilka som i det här målet kan anses ha drivit någon till att begå
självmord reser sig mörka och mycket obehagliga frågetecken.
Den andra händelsen som fick mig att väcka det nu aktuella åtalet var när min då 11 åriga son
gråtande på telefon förklarade att det fanns kompisar som inte ville leka med honom därför att jag
sett till så att en av deras pappor mist jobbet på Tomelilla Sparbank. Sen frågade han mig om jag
hade dödat någon – för det är ju det som man gör när man är med i maffian.
Jag är väl införstådd med att det inte är varje dag som ni ser att personen vid åklagarbänken är
någon som av försvaret målats ut på ett sätt som skulle göra Hanibal Lecter både blyg och generad.
Jag förstår därmed också att det är tämligen enkelt för er att se skillnaderna mellan mig och de
åklagare som ni normalt möter.
Trots alla skillnader finns det dock en väsentlig omständighet som förenar mig med dem. Nämligen
att de krav ni har att ställa på min bevisning är identiska med åklagarens beviskrav. Även
gränsdragningen för rimligt tvivel är exakt densamma.
Inte heller den bevisbörda och kraven på bevisning som åvilar de tilltalade förändras av att det är
jag som för talan i det här målet.
9
Min första kontakt med förtalsbrotten var när jag under mina avbrutna studier på Juridicum i Lund
skrev en uppsats på den konstitutionella rätten om tryckfrihetsbrott. De kunskaper som jag
tillägnade mig då borde jag använt mig av långt tidigare – redan när förtalsgrundande uppgifter om
mig började spridas i media.
Mitt val att inte redan 1996 stämma Wierup, som låg bakom drevet mot mig, grundades främst på
den uppfattning som var gängse då, men lika giltig idag – det är i stort sett omöjligt att vinna över
media. Varje rättsligt angrepp mot en journalist eller tidning leder ofelbart till att det skrivs än mera
och än värre.
På sitt sätt kan man faktiskt säga att dessa farhågor som jag nu redogjort för – att ett rättsligt
angrepp mot förtal leder till nya angrepp – har besannats också i det här målet. Det räcker med att
backa bandet och rekapitulera det som försvarets advokat redovisade under sin sakframställan.
Försvaret har hävdat att det varit försvarligt att lämna uppgifterna och att det rör sig om det som det
som i ärekränkningssammanhang beskrivs som en privilegierad situation. De tilltalade har därmed
försatt sig i situationen där de endera måste bevisa att uppgifterna är sanna eller att de haft skälig
grund för uppgifterna. Jag påstår att det sammantaget, av allt som så här långt har framkommit, inte
förekommit ett enda bevis för att deras uppgifter varit sanna eller skäligt grundade.
Jag uppmanar rätten att inte glömma bort i vilken kontext uppgifterna publicerats – det rör sig om
en faktadokumentär med enorm spridning och som för all framtid kommer förfölja och påverka
mina barn, min familj och därmed också mig själv. Oavsett vad ni kommer fram till kommer jag för
alltid i allmänhetens ögon vara den som störtade Tomelilla Sparbank i bråddjupet.
När kan man då inleda processer om förtal utan att riskera att drabbas ytterligare?
Jag vet inte svaret på den frågan, men i mitt fall var det enkelt. Det var den dagen som jag insåg att
jag faktiskt förlorat precis allt och att det enda som återstod var att försöka göra ett liv av det som
fanns kvar. Det var den 13 oktober 2008 – dagen efter det att jag greps för de brott som jag just nu
avtjänar de återstående 10 månaderna av mitt fängelsestraff för.
10
I ett försök att ge en riktig bild av mitt ”förgångna” har jag därför blivit tvingad att angripa de som
gemensamt ger en osann skildring. Då inte minst de två kvinnliga studenter vid Linköpings
universitet som efter att ha inspirerats av Wierup och Larsson skrev en uppsats som påstods skildra
mitt liv.
Det var en enhällig tingsrätt som i mål B 3198-11 fällde de båda kvinnorna till ansvar för förtal och
Göta hovrätt lät därefter meddela att man inte beviljade prövningstillstånd avseende deras
överklagan. Linköpings tingsrätt skriver i domen att de båda kvinnorna låtit sig inspireras av Lasse
Wierup och Matti Larsson.
För att förändra det som leder till ett oförtjänt dåligt rykte – i de delar som bygger på osanningar
och lögner – måste man komma till rätta med de som har skrivit historien.
Det kan ju aldrig ha varit lagstiftarens avsikt att skapa ett moment 22 – där det å ena sidan är
straffritt att angripa den enskilde om han eller hon har ett tillräckligt dåligt rykte medan det å andra
sidan skall ses som omöjligt att anklaga den eller de som spritt uppgifter som lett fram till det dåliga
ryktet – med hänvisning till det rykte som man förskaffat sig.
Nils Jareborg skriver i Brotten, första häftet andra upplagan, att tala illa om andra tillhör
mänsklighetens populäraste tidsfördriv. Det är precis vad Wierup och Larsson ägnat sig åt, för att
därefter kvalitetsstämpla det som de skrivit som den stora skildringen och eposet över landets
maffia.
Nedsättande uppgift
När det gäller vad som skall anses vara en nedsättande uppgift skriver Jareborg i Brotten, ”Att en
uppgift är nedsättande har att göra med andra människors tänkbara reaktioner” – och han ägnar
därefter utrymme åt att svara på frågan om vilka dessa andra människor är.
Jareborg hävdar att utformningen av brottsbeskrivningen är tänkt att klargöra, att det inte krävs att
uppgiften är nedsättande för den utpekades medborgerliga anseende, enligt den uppfattning som kan
sägas vara allmänt rådande i samhället i dess helhet. Samtidigt som han påpekar att det visserligen
räcker med detta då exempelvis även psykiskt sjuka och barn som inte har något gott namn och
rykte skyddas.
11
Jareborg skriver att med ”andra människors tänkbara reaktioner” åsyftas personer som bor på
samma ort, tillhör samma samhällsgrupp eller personkrets som den utpekade. Han nämner exempel
som att en kommunist kan förtalas genom att anklagas för att vara Moskvatrogen. Enligt Jareborg är
det inte enbart det han kallar för ”genomsnittsäran”, utan en mer relativ ära som skyddas.
Vilka är det då som ingår i min personkrets? Främst är det mina två söner 8 och 12 år gamla, mina
föräldrar, familjen i övrigt, släkt och vänner till min familj. Därutöver kommer alla de som jag
tidigare träffat i min vardag, mina barns lärare och föräldrar till mina söners kompisar. De osanna
och ogrundade uppgifter som de tilltalade lämnat duger, i praktiskt hänseende, för att påtagligt
förändra deras attityder till mig.
Jareborg understryker även, när det gäller brottmålsdomar, att det finns ett krav på aktualitet och
hävdar att det ofta är brottsligt att ”dra fram gamla brottmålsdomar ur glömskan”.
Wierup och Larssons uppgifter har också en sådan bestämdhet att deras sanningshalt kan prövas –
jag menar mig ha visat att de är osanna och ogrundade.
Wierup och Larsson har inte visat minsta aktsamhet i den situation som de befunnit sig i, på så sätt
att de vidtagit skäliga mått och steg för att förvissa sig om uppgifternas sanning. Ju allvarligare en
nedsättande uppgift är, desto högre ställs kraven på att man förvissat sig om uppgiftens sanning.
Det är något som varken Wierup eller Larsson skänkt ens minsta tanke.
Det förefaller bland sakkunniga råda en bred enighet om att vid anklagelser om brott får man inte
uttala sig mera bestämt än vad man har fog för. Där sker sanningsbevisning genom hänvisning till
domstolens dom i brottmålet.
I det nu aktuella fallet har Wierup och Larsson något oortodoxt valt att påstå att jag begått brott och
därefter hänvisat till en rad domar där jag endera inte förekommer eller har frikänts i de delar där
Wierup och Larsson uppger att jag har begått brottsliga handlingar och förorsakat en av landets
största bankkrascher.
Ni i juryn har instruerats att ta ställning till två frågor – är påståendena under åtalspunkterna ett
respektive två förtal? Vid sidan av all annan bevisning som förekommit så här långt finns det
12
ytterligare omständigheter som jag vill påminna er om inför ett eventuellt övervägande att svara nej
på de båda frågorna.
Det rättsliga efterspelet till kraschen i Tomelilla Sparbank var lika omfattande som kraschen i sig.
Ekobrottsmyndigheten kopplades in och vände på varenda sten i ett försök att utkräva ansvar. I det
sammanhanget kan jag inte låta bli att ännu en gång påminna er om att jag inte ens delgavs
misstanke om att på minsta sätt ha varit delaktig i kraschen. Trots att det var samma åklagare som
ledde förundersökningen avseende Tomelilla Sparbank som vid samma tidpunkt åtalade mig och
fick mig fälld för andra brott.
Jag påstår att jag har visat er att jag inte förorsakade bankkraschen – samtidigt som det vilat på
Wierup och Larsson att bevisa att dom haft skälig grund för just de här uppgifterna eller visa att de
varit sanna.
Här har Wierup och Larsson kommit till min undsättning och översköljt domstolen med den
bevisning som fritar mig från allt ansvar för att ha förorsakat kraschen i Tomelilla Sparbank. Med
tanke på att den bevisning som Wierup och Larsson gett in angående Tomelilla Sparbank närmast är
uråldrig, så krävs det ett omfattande intresse för hobbyarkeologi för att förstå den. Men likafullt så
är bevisningen entydig. Jag hade absolut ingen del i att Tomelilla Sparbank gick under. Allt det här
var väl känt för Wierup och Larsson när de skrev den förtalsgrundande motsatsen i sin
maffiakatalog.
Om ni väljer att svara nej på frågan under åtalspunkt ett så innebär det samtidigt ett direkt
underkännande av den enorma utredning som Ekobrottsmyndigheten i Malmö genomförde
angående Tomelilla Sparbank – och en inkompetensförklaring av åklagaren som den gången ledde
utredningen.
När det gäller den andra frågan som ni har att ta ställning till vill jag påminna er om de kvinnliga
studenterna i Linköping som beslöt sig för att kvälja den friande domen mot mig, angående
anklagelsen om att jag bedragit programledaren Lasse Kronér. Under samma åtalspunkt friades jag
ifrån att ha bedragit Lars-Göran Göransson. Vice chefsåklagare Lars Ohlson valde att inte överklaga
den, i denna del, friande domen.
Om ni väljer att svara nej på frågan under åtalspunkt två så innebär det samtidigt ett direkt
13
underkännande av Malmö tingsrätts dom från 2003. För att komma fram till ett nej på frågan under
åtalspunkt två krävs i princip att ni beslutar er för att sätta er över en lagakraftvunnen friande dom.
En dom som grundar sig på ett domstolsbeslut som tillkom efter genomgång av allt material som
rörde bland annat mina affärer med Lars-Göran Göransson. Om ni ser minsta tveksamheter i de
uppgifter som Wierup och Larsson lät publicera kring Lars-Göran Göransson så är denna
tveksamhet hos er i sig tillräcklig för att ni ska svara ja på frågan under åtalspunkt två. Då är det
som publicerat straffbart förtal.
Sammanfattning
Det går inte att anlägga ett aningslöst förhållningssätt och komma dragande med ursäkter som inte
ens anstår en skoltidningsreporter, när man väljer en så allvarlig ansats som att skildra och kartlägga
landets maffia. Det ska inte gå att komma undan med ett sådant tilltag.
Det är bara vid utpekande av brottslingar som läsare och förlag är så förlåtande vid den kritiska
behandlingen av en dokumentär. När ni funderar över just detta ber jag er gå till bokhyllan och
plocka fram vilken annan dokumentär som helst med en lika allvarlig ansats.
Det får inte lämnas utrymme för tveksamheter eller osanningar. Annars blir det precis som i Wierup
och Larssons fall – illa underbyggda påhopp – där det överlåts på läsaren att själv avgöra vad som
är sant eller falskt.
Lasse Wierups tidigare arbetsgivare Sydsvenskan lät hylla boken på omslaget genom att kalla den
en klassiker inom kriminaljournalistiken – ur ett sanningsperspektiv är den lika klassisk som Baron
Münchhausens berättelser.
En offentlig person får tåla att bli granskad och omskriven i betydligt högre grad än en okänd
person – i mitt fall är det så att Lasse Wierup 1996 beslöt göra mig allmänt känd. Detta till trots
åtnjuter också en känd person ett starkt skydd. I sammanhanget kan nämnas det s k Hustlermålet,
NJA 1994 s 637, där målsägandena erhöll ett högre skadestånd på grund av att de var offentliga
personer, och att publiceringen därigenom väckte ett större intresse och fick större spridning.
Det är min förhoppning att rätten, när ni drar er tillbaka för att överlägga i ärendet, klarar att skilja
14
er från tanken att målet företrätts av en ökänd storbedragare.
Jag förstår att det inte är enkelt för er att bortse från att jag är den jag är, men frågan som ni
egentligen har att ta ställning till är om ni vill tillåta förtal att förkomma i faktadokumentärer som
gör anspråk på att redovisa sanningen.
Jag förstår också att det här målet, av skilda skäl, kan vara besvärligt att pröva. Två ansedda
journalister mot en redan dömd brottsling.
Framförallt reser sig för mig en minst sagt viktig och tänkvärd fråga;
Är det möjligt för en brottsling som dömts för så allvarliga brott som jag, att faktiskt få rätt när jag
har rätt?
Är rättssystemet förlåtande nog för ett sådant erkännande?
Jag hyser största förståelse inför att det kan framstå som anstötligt att en dömd brottsling tillåts rikta
anklagelser mot tidigare ostraffade journalister och framställa yrkanden om stränga påföljder.
Sensmoralen i detta ligger i att om det istället vore jag som stod inför rätta, anklagad för att ha
begått samma allvarliga brott som Wierup och Larsson har gjort i det här målet, skulle
åklagarsidans yrkande i påföljdsdelen vida överstiga det straff som jag anser vara rimligt.
Det som kvalificerar brotten som grova är;
•
att det rör sig om mycket allvarliga och osanna anklagelserna
•
att uppgifterna fått en mycket stor spridning
•
att uppgifterna har publicerats i en katalog över det som påstås vara landets maffia
Utifrån det som anförts från min sida och som visats här idag, menar jag det vara uteslutet att ni inte
fäller Lasse Wierup och Matti Larsson till ansvar under samtliga påståenden i min
gärningsbeskrivning och ådömer dem en kännbar påföljd.
15