Transcript Läs Torgny Jönssons originalframställan mot Lasse

Torgny Jönssons sakframställning i tryckfrihetsmålet mot Wierup och Larsson i
Stockholms tingsrätts målnr B 6049-11 den 26 februari 2013
Yrkande
Jag yrkar att Lasse Wierup och Matti Larsson fälls till ansvar för grovt förtal enligt 7 kap 4 § 14 p
tryckfrihetsförordningen avseende de brott som Lasse Wierup och Matti Larsson har gjort sig
skyldiga till enligt följande gärningsbeskrivning;
Gärningsbeskrivning
Tilltalade Lasse Wierup och Matti Larsson är författare till boken Svensk Maffia -fortsättningen
som den 1 november 2010 utgavs av förlaget Reporto Publishing AB. De tilltalade är i egenskap av
författare tryckfrihetsrättsligt ansvariga enligt 8 kap 5 § tryckfrihetsförordningen.
I boken Svensk Maffia fortsättningen lämnas på sidan 358 sista stycket och sidan 359 första stycket
de uppgifter som ligger till grund för åtalets första punkt, och som har satts inom hakparentes i
aktbilaga 9 – jag citerar:
”1988 blev Jönsson bankens viktigaste kund och fick låna sammanlagt 78,5 miljoner kronor. För
pengarna köpte han i rask takt ett hundratal skalbolag med mer än 100 miljoner kronor i
obeskattade tillgångar” och vidare på sidan 359 tredje stycket ”Allt slutade i en jättekrasch.
Tomelilla Sparbank förlorade större delen av det utlånade kapitalet och måste räddas av
Sparbanken Sverige.”
I boken Svensk Maffia fortsättningen lämnas på sidan 362 tredje stycket och sidan 363 andra
stycket de uppgifter som ligger till grund för åtalets andra punkt, och som har satts inom
hakparentes i aktbilaga 9 – jag citerar:
”En av dem han knöt till sig var entreprenören och affärsmannen Lasse Göransson i Malmö, idag
sextiotvå år gammal. Göransson hade byggt upp flera stora butikskedjor - bland annat Skopunkten
och HK Factory – som han sålt i rätt tid. På banken hade han stora tillgångar. Där gjorde de ingen
nytta i hans ögon”, och ”en tid senare kom Jönsson tillbaka och förklarade att det behövdes ännu
lite mer pengar. Mönstret upprepades. Några hundratusen här, en miljon där. Uttrycket att kasta
bra pengar efter dåliga har sällan varit så passande”.
1
Vidare lämnas på sidan 366 sista stycket och 367 första stycket uppgiften ”Någonstans mellan tio
och tolv miljoner. Den sista miljonen betalade jag ut efter att min fru sagt att hon lämnade mig ifall
jag gav Torgny en enda krona till. Det säger en hel del om hans övertalningsförmåga. Förlusterna
följdes av spritproblem, sömnsvårigheter och självmordstankar.”
Uppgifterna inom hakparentes som nu föredragits avseende båda åtalspunkterna skall ses mot
bakgrund av de uppgifter som förekommer i hela de stycken som satts inom parentes i tingsrättens
aktbilaga 9. Uppgifterna är av allvarlig art och ägnade att utsätta mig, Torgny Jönsson, för
omgivningens missaktning och det har inte heller varit försvarligt att lämna uppgifterna i sak. Vid
sidan av dessa omständigheter är de uppgifter som ligger till grund för åtalet osanna och det
föreligger inte heller skälig grund för dem.
Då det dels rör sig om upprepade allvarligt kränkande och förtalsgrundande påståenden, dels har
publicering av uppgifterna gett uppgifterna mycket omfattande spridning vilket medför att brotten
skall bedömas såsom grovt förtal enligt 7 kap 4 § 14 p tryckfrihetsförordningen. Brotten skall även
bedömas som grova med hänvisning till den kontext i vilken de förtalsgrundande uppgifterna har
lämnats då de förekommer i en publikation som sägs kartlägga maffian.
De tilltalade skall ådömas ett kännbart frihetsberövande straff.
Framställan
Jag tänkte inleda med att teckna bakgrunden och berätta något om mina bevekelsegrunder och
utgångspunkter för varför jag beslöt att driva det här åtalet, för att därefter konkret utveckla
grunderna för mina gärningspåståenden.
Min utgångspunkt är att några av rättens ledamöter förmodligen besitter någon slags förförståelse
för och på något sätt har kommit i kontakt med Wierup/Larsson. Antingen genom att ha tagit del av
hela eller delar av deras böcker eller sett hela eller delar av TV-serien ”Svensk Maffia”. Jag förstår
också att det kan uppfattas som stötande hos den allmänt rättsmedvetna att en dömd brottsling skall
tillåtas rikta anklagelser mot journalister som på ett tydligt sätt som Wierup och Larsson har valt att
ställa sig på rättsväsendets sida.
2
Det är fullt förståeligt att ett påstående om att det finns en svensk maffia genast väcker ett enormt
intresse och lockar till läsning. Inte minst om man betraktar begreppet maffia ur ett internationellt
perspektiv och tittar närmre på begreppet maffias betydelse.
För den bokstavstrogne är maffian en hemlig kriminell organisation och en sluten maktgrupp.
Maffian knyter till sig korrupta politiker, mutar statstjänstemän och dödar urskillningslöst de som
på något sätt inkräktar territoriellt eller försöker konkurrera på marknadsmässiga villkor.
När man inför begreppet maffia i en titel till en dokumentärskildring påstår jag att man samtidigt
riktar oerhört allvarliga anklagelser mot de som utpekas och som kan identifieras i boken. Då gäller
det verkligen att som författare eller ansvarig utgivare se till så att man har täckning för samtliga
sina påståenden. De uppgifter man lämnar skall vara sanna eller så krävs att man har skälig grund
för uppgifterna. Jag tänker att i min plädering återkomma till var jag anser att gränsen för skälighet
bör dras när man påstår att någon tillhör maffian.
Min avsikt är att visa att Wierup och Larsson, för egen hand, har placerat ribban på en höjd som ur
ett publicistiskt ansvarsperspektiv måste anses vara världsrekord, och därefter rivit. Då inte enbart
ribban utan hela ställningen.
Definitionen av begreppet maffia är universell. Definition påstår jag är den som jag föredragit - en
hemlig kriminell organisation och en sluten maktgrupp. Maffian knyter till sig korrupta politiker,
mutar statstjänstemän och dödar urskillningslöst de som på något sätt inkräktar territoriellt eller
försöker konkurrera på marknadsmässiga villkor.
Wierup och Larsson har fört in mig i det som jag väljer att kalla ”deras maffiakatalog” och påstår
därmed att jag är en del av maffian. Min avsikt är att visa att deras val bygger på förtalsgrundande
påståenden som jag avser visa att de inte haft grund för och som dessutom är osanna.
När man beslutar sig för att ge ut ett litterärt verk under en titel som anger att det är en beskrivning
av landets inhemska maffia – då påstår jag att kraven är skyhöga på att det som sägs i boken
verkligen är välgrundat och sant. Så nära den absoluta sanningen som man överhuvudtaget kan
komma. Jag påstår även att om det förekommer ens minsta tvivel, rörande sanningen i en specifik
uppgift i en bok som genom titeln påstås vara ett galleri över maffian, då ska man avstå från att
lämna uppgiften.
Jag har i samband med den muntliga förberedelsen inför huvudförhandlingen angett inställningen
att jag menade att det skulle varit försvarligt att lämna de förtalsgrundande uppgifterna i det fall
3
uppgifterna varit sanna. Jag har i det avseendet ändrat inställning, därför att jag är av åsikten att det
var oförsvarligt att publicera de i åtalet angivna uppgifterna i en bok som gör anspråk på att vara en
kartläggning över och en beskrivning av maffian, också om uppgifterna varit sanna.
Jag avser visa er att jag inte försökt knyta till mig korrupta politiker, mutat statstjänstemän eller har
dödat någon som på något sätt inkräktat territoriellt eller försökt konkurrera på marknadsmässiga
villkor. Kort sagt avser jag visa er att jag inte är en del av maffian. Men framförallt avser jag visa att
de specifika avsnitt, som ligger till grund för åtalet, är osanna och att det inte heller har förlegat
skälig grund för uppgifterna som Wierup/Larsson lämnat.
Jag vill även inledningsvis och redan i förväg, be om ursäkt för eventuella fel från min sida och ber
rätten och alla jurymedlemmar om ett visst mått av överseende. Jag saknar de kunskaper och den
utbildning som krävs för att på ett fläckfritt sätt klara hålla sakframställan, utfråga vittnen och
plädera. De klavertramp som jag kan komma att göra mig skyldig till i det här målet är i högsta grad
ofrivilliga. Naturligtvis hade jag önskat att jag haft ett lika skickligt ombud som de tilltalade har.
Det är ju så att juridiken kring förtalsbrott är komplex, och om jag hamnar fel i något avseende så
utgår jag ifrån att rätten hjälper mig tillrätta.
Jag vill också redan nu be om ursäkt för att jag kanske kommer att upplevas som petig och
noggrann i överkant. Men jag påstår att det krävs extra noggrannhet, och att man inte kan vara nog
försiktig, när man ger sig in på området som beskriver landets maffia. En noggrannhet som jag
avser visa har saknats i Wierups och Larssons arbete.
___________
Jag tänkte börja med att kort presentera mig själv, även om de tilltalade genom sin maffiabok och
på andra sätt redan har tecknat sin version av min bakgrund.
Mitt namn är Torgny Jönsson och jag är 49 år, pappa till två söner som är 8 och 12 år gamla. Jag är
uppvuxen i ett litet samhälle utanför Trelleborg, har gått nio år i grundskola och tre år på
samhällsvetenskaplig linje. Jag var tidigt politiskt engagerad, satt som 16-åring i förbundsstyrelsen
för en av landets största barn och ungdomsorganisationer och senare bland annat i fritidsnämnden i
Trelleborg. Det fanns ingenting då, påstår jag, som ens antydde att jag senare skulle försätta mig i
den situation som jag sitter i idag.
4
1987, 24 år gammal, träffade jag en 35 år äldre advokat som förklarade fördelarna med att
finansiera fastighetsköp och rörelser med hjälp av obeskattade reserver i vinstbolag – jag såg
möjligheterna utan att riktigt förstå och själv sätta mig in i eventuellt negativa konsekvenser. Det
var samtidigt vid en tidpunkt då det inte ännu sågs som brottsligt att ägna sig åt vinstbolagsaffärer.
Karusellen kring de här vinstbolagen slutade i en rättegång där jag 1993 dömdes till 3 ½ års
fängelse – något som innebar att jag stämplades som kriminell och var därmed brännmärkt. Jag
hade hunnit bli 30 år gammal och det var första gången som jag blev lagförd för någon form av
brottslig förseelse. Åklagaren i det målet hette Gösta Ivarsson och jag ber rätten att särskilt lägga
hans namn på minnet. Gösta Ivarsson kommer att spela en central roll i det här målet.
När man en gång dömts och hängts ut i media uppstår någonting som skulle kunna liknas vid en
”dumpningseffekt”. I klartext innebär det att, som dömd, kan du förvänta dig och nödgas acceptera
att det skrivs och görs påståenden som inte alltid är särskilt väl underbyggda och ofta helt osanna.
Surrad vid skampålen blir du snabbt en syndabock för allt – även sådant som du inte har minsta del
i. För att därefter många gånger stillatigande tvingas åse det som sker – därför som en gång dömd
har du också mist all din tillförlitlighet.
Det krävs betydande resurser för att få rätt även när man har rätt efter det att man en gång blivit
dömd – det krävs uthållighet, ekonomi och tid. Vetskapen om att det bara kommer skrivas än mer
om man drar i gång en process är det som under decennier fått mig att låta bli – ju mindre det skrivs
desto större är chansen att mina barn och föräldrar skonas.
År 2003 dömdes jag av Malmö tingsrätt till 1 ½ års fängelse – och den domen kommer jag att
återkomma till närmre i samband med åtalspunkt två som rör mina affärer med Lars-Göran
Göransson.
År 2009 dömdes jag av Malmö tingsrätt till 6 års fängelse vilket senare skärptes av hovrätten till 7
år. Jag avtjänar för närvarande de sista 8 månaderna av det straffet. För min del innebar det här
straffet, framförallt, en social katastrof där många av de som hade litat på mig förlorade ofantligt
mycket pengar och där jag genom mitt handlande samtidigt övergav mina små söner. Ett absolut
bottenläge.
5
Just känslan av att ha förlorat precis allt fick mig att fatta beslutet och att en gång för alla låta pröva
om rättvisan fungerar i mer än en riktning. Om det är möjligt för en person som jag, trots allt det jag
dömts för och alla fel som jag faktiskt gjort, att också få rätt de gånger jag har rätt. I detta beslut låg
framförallt att ta tag i alla de förtalsgrundande påståenden och osanningar som florerat.
Visst har jag betett mig fruktansvärt illa – men innebär det att jag samtidigt är ett så fritt villebråd
att det är tillåtet att skriva och säga precis vad som helst om mig??
Högst troligt kommer Wierup och Larssons försvarare i sin sakframställan och i kommande förhör
göra sitt yttersta för att teckna en så svart bild av mig som det överhuvudtaget är möjligt. Det är i
varje fall den strategi som i förväg har aviserats från försvarets sida och då inte minst i aktbilagorna
161 och 210.
Advokat Bratt inkom den 28 december i fjol med skrivelsen i aktbilaga 210. På sista sidan, sista
stycket avslutar advokat Bratt med, ”Utöver den bevisning som åberopats kommer jag
sakframställningsvis att hänföra mig till de domar där Torgny Jönsson dömts för bland annat
bedrägeri” och radar därefter upp de tre domar 1994, 2003 och 2009 då jag dömts.
När jag tog del av stycket som jag precis citerat frågade jag mig samtidigt vad de här domsluten
hade gemensamt och som är av intresse för just de två frågor som ni i juryn har att besvara med
antingen ja eller nej. Det vill säga frågorna;
-
om det jag påstår under åtalspunkt ett utgör förtal och
-
om det jag påstår under åtalspunkt två utgör förtal.
Ja- den första av de två minsta gemensamma nämnarna, för alla tre domsluten är, att jag i ingen av
domarna har åtalats eller fällts för att ha lånat pengar av Tomelilla Sparbank vilka använts i olagliga
skalbolagsaffärer. I ingen av domarna har jag åtalats eller fällts för att ha förorsakat kraschen i
Tomelilla Sparbank och ingenstans i domarna finns det stöd för den osanna och uppdiktade
uppgiften om att jag lånat 78,5 miljoner kronor av banken.
Den andra gemensamma nämnaren för domsluten är att i ingen av domarna har jag dömts för att ha
bedragit Lars-Göran Göransson, förorsakat honom självmordstankar och spritproblem. Ingenstans
har jag fällts eller dömts för att ha förorsakat kollapsen i hans företag 2002 och 2003.
6
Den tredje gemensamma nämnaren, och som jag antar är den för försvaret mest intressanta, är att
jag genom domarna utpekas som en storsvindlare som lurat såväl företag som privatpersoner på
mångmiljonbelopp och som säkert i allmänhetens ögon förtjänar varje straff jag kan få.
Jag vill genom att nämna det här höja ett varningens finger inför varje försök från försvarets sida att
flytta fokus från de två frågor som ni har att ta ställning till.
Just det förhållandet, att ett åtal om förtal ofelbart medför att man utsätter sig själv för risken att
ytterligare smutskastas när försvaret ska visa att du genom din antecedentia är immun mot förtal, är
den främsta anledningen till att jag inte drev den här processen mot Wierup 1996.
Anledningen till varför jag väljer att själv berätta om min kriminella bakgrund är för att försvaret
ska slippa ödsla energi på just detta och i istället koncentrera sig på att förklara hur de som jag
påstår osanna uppgifterna ska kunna anses vara skäligt grundade.
Jag är förvisso dömd för att ha bedragit privatpersoner och företag på mångmiljonbelopp – men jag
påstår att det fortfarande inte ger någon rätten att skriva min livshistoria byggd på rena påhitt,
osanningar och lögner. Jag vill samtidigt understryka att jag inte sitter här med några missriktade
förhoppningar om att varken vinna juryns eller rättens sympati – det har jag absolut inte gjort mig
förtjänt av. Jag är istället förberedd på en längre beskrivning från försvarets sida, över allt förfärligt
som jag har dömts för. Samtidigt som jag påstår att en sådan beskrivning saknar all relevans för de
två gärningspåståenden som ni har att ta ställning till.
Vad har jag då gjort för att angripa förtal och felaktigheter? Det idag aktuella målet är inte det enda
som jag driver.
I Linköpings tingsrätts mål B 3198-11 väckte jag enskilt åtal, om just förtal, mot två kvinnliga
studenter som skrivit en uppsats om mig. Något som slutade med att de dömdes för förtal av
normalgrad.
Wierup och Larsson har genom sitt ombud i skrivelse av den 1 september 2011, aktbilaga 23,
försvarat sig med att deras skildring är högst angelägen och legitim. Min avsikt är att visa att det här
påstående är gripet ur luften och att det bygger på Wierup och Larssons egna och subjektiva
värderingar av betydelsen av de maffiaböcker som de satt samman.
7
För alla eventualiteters skull vill jag också redan nu berätta att jag är förtalsbar. Det slog Göta
hovrätt fast i mål B 4231-12 när man beslöt att inte meddela prövningstillstånd avseende
överklagan av den fällande domen mot de två kvinnliga studenterna vid Linköpings universitet. Det
rörde sig om ett mål som i flera avseenden påminner om det här och som jag lovar att återkomma
till i min plädering.
Jag ser det också som nödvändigt att i sakframställan nämna någonting om förutsättningarna inför
den här rättegången. Vid den muntliga förberedelsen inför dagens huvudförhandling påmindes jag
av rätten om min ställning i målet - som likställd med åklagarens.
Rätten till en rättvis rättegång regleras i bland annat artikel 6 i Europakonventionen och till skydd
för anklagade har införts bestämmelser som avser värna parternas likställdhet i processen. Jag är
inte anklagad i det här målet, men jag för min egen talan över omständigheter där jag anser mig ha
blivit utsatt för brott av Wierup och Larsson.
Inför dagens huvudförhandling har jag inte fått möjlighet att förbereda mig på det sätt som jag
påstår är rimligt – främst därför att Kriminalvården har nekat mig möjlighet att i förväg förhöra
vittnen. Såväl de vittnen som jag har kallat som de som de tilltalade har åberopat. Det här är
naturligtvis problematiskt för min del eftersom det inte kan uteslutas att eventuella förhör skulle
kunna ha lett till att jag även behövt lägga fram annan bevisning utöver den som redan finns i
bevisuppgiften.
Jag skulle faktiskt vilja se den åklagare som skulle finna sig i att föra talan i ett mål under samma
omständigheter och med samma förberedelsemöjligheter som jag har fått. Med detta sagt vill jag
understryka att jag inte anser att det föreligger något hinder för huvudförhandling.
I samband med ett så kallat behandlingskollegium på Kumlaanstalten frågade jag chefen på
säkerhetsavdelning om varför jag inte tilläts att ringa och höra de vittnen som förkommer i det här
målet. Hon besvarade min fråga med att förklara att ” Det räcker med att läsa det som skrivits om
dig i media för att förstå varför fängelseregimen var så sträng”.
En av mina avsikter är att i det här målet visa hur produktion och konsumtion av så kallad
kriminaljournalistik reproduceras i praktiken och vilka följder det sedan får för den omskrivne.
En konsekvens är att kriminalvården bildat sin uppfattning om mig utifrån det som skrivits i media
8
och att jag därigenom, absolut inte har beretts samma möjlighet som försvaret att förbereda mig
inför den här förhandlingen. Jag avser visa att det är någonting som helt eller delvis beror på de
brott som jag påstår att de tilltalade har utsatt mig för.
I boken Svensk Maffia - fortsättningen hänvisas i en fotnot på sidan 358, apropå produktion och
reproduktion av texter, till en artikel skriven av en Kristoffer Törnemalm på Trelleborgs Allehanda
den 28 december 2009. Vad som märkligt nog inte framgår i boken är att nämnda Törnemalms
artikel, påstår jag, var en karbonkopia av de artiklar som Lasse Wierup skrev 1996 – tretton år
tidigare.
Vi bestämmer inte alltid själva över hur vår historia skall skrivas eller vem som skall skriva den. Jag
avser att i det här målet visa att Lasse Wierup, den här gången tillsammans med Matti Larsson, gjort
anspråk på min historia och sedan skrivit den genom att begagna sig av osanningar, rena påhitt och
medvetna lögner. Redan 1996 beslöt Lasse Wierup att han ägde mitt förflutna. Jag har här avsikten
att återta makten över min egen antecedentia.
År 2007 släppte Wierup och Larsson boken Svensk Maffia. Boken som gavs ut på Norstedts förlag
hyllades på omslagssidan av Per Wirtén som vid det tillfället var kollega med Wierup på tidningen
DN. Boken Svensk Maffia – fortsättningen, om vars innehåll det nu aktuella åtalet handlar, har
skrivits av Matti Larsson och Lasse Wierup som en slags fortsättning på succéboken Svensk Maffia.
Den är utgiven på Reporto förlag.
Jag påstår att Lasse Wierups journalistiska bana först tog rejäl fart i och med publiceringen av hans
artikelserie Malmös undre värld 1996, i tidningen Sydsvenskan. Wierup förärades journalistpriset
Silverspaden för artikelserien som han författade tillsammans med journalistkollegan Anna Lindnér.
Artikelserien, vars namn antydde en omfattande kartläggning av brottsligheten i Malmö, kom att
nästan uteslutande handla om mig. Det var åtskilliga som gjorde sig lustiga över radarparet Lasse
Wierup och hans dåvarande chef på Sydsvenskan, Jan Wifstrands, något begränsade perspektiv på
vad som försiggick i Malmös undre värld, som enligt deras synsätt inskränkte sig till en persons
handlande – mitt.
Den prisbelönta artikelserien, påstår jag, var fylld med faktafel och förtalsgrundande anklagelser
och jag förstår idag, att jag redan då borde stämt i bäcken och väckt det åtal som jag nu driver.
9
Istället har jag genom min tystnad gett Lasse Wierup utrymme att skriva samma historia, om och
om igen.
Apropå om och om igen kanske det är på sin plats att nämna att det som står att läsa om mig i
Svensk Maffia – fortsättningen är en nästan identisk kopia av en artikel som Wierup lyckades få
publicerad i tidningen Misstänkt 2009. Om och om igen med, som jag påstår det, enda syftet att
göra sig ett namn i journalistkretsar och inte minst för att tjäna pengar.
Men det var en annan händelse som fick mig att fatta beslutet att om möjligt sätta stopp för Lasse
Wierup och Matti Larssons fortgående förtal och kränkningar. En vänlig själ försåg mig med boken
Svensk maffia - fortsättningen, samtidigt som den kom ut 2010. Jag läste och konstaterade, på
samma sätt som jag gjort varje gång jag omskrivits av Lasse Wierup, att osanningar och överdrifter
staplats på varann.
Till skillnad från den första boken i serien, Svensk maffia som utgavs 2007, uppfattade jag den här
boken som ett slarvigt hopkok utgiven med den enda tanken att profitera på den tidigare
succéboken. Min första tanke var att den här boken är så undermålig att ingen kommer att bry sig
och ingen kommer att läsa den. Författarna hade haft bråttom, fruktansvärt bråttom, eftersom den
första succéboken om den svenska maffian var på väg att falla i glömska.
Jag behövde inte leta särskilt länge för att hitta kapitlet där jag utmålades som en guldkalv. Jag
bläddrade runt en stund och fastnade vid bilden på sidan 368, av en man som av Wierup och
Larsson utpekades som en av Storbritanniens mest ökända bedragare - James ”Lord Fraud”
McGeough. Det här är en kopia av bilden, som Wierup och Larsson sannolikt har hämtat från
förundersökningen mot mig. Det är bara ett mindre problem med just den bilden – och det är att den
är av en man vid namn Alan Cockburn Smith. I ivern att snabbt slå samman uppföljaren utpekades
han av Wierup och Larsson istället som James ”Lord Fraud” McGeough som ser ut såhär och vars
bild har förekommit i mängder av tidningar och på internet.
Jag kommer ihåg att jag skrattade åt förväxlingen som jag menar visar på den bristande
noggrannhet och exakthet som Wierup och Larsson har haft när de riktat de allvarligaste av
anklagelser.
Jag läste några sidor i boken och la den därefter ifrån mig. Där blev den liggande ända fram till den
10
24 februari 2011, när jag den kvällen slog på TV:n och såg ett avsnitt ur TV 4:s filmatisering av
Svensk maffia - fortsättningen som till stora delar var en enda lång svartmålning av mig. Jag såg
Lars-Göran Göransson veckla ut sig – skylla alla sina misstag och dåliga affärer på mig – i en
historia som jag påstår var fylld med lögner. Redan när avsnittets eftertext börjat rulla hade jag
hunnit sätta mig vid skrivbordet och var i full fart med att skriva den JK-anmälan mot Wierup och
Larsson som slutligen lett fram till dagens åtal.
Om jag inte redan 1996 underlåtit att väcka det nu aktuella åtalet kunde jag kanske ha förhindrat en
mycket ung man från att lämna jordelivet. Jag tänker här på den unga killen Victor Luciano som
tillsammans med sina anhöriga bad om att Victor inte skulle hängas ut i TV 4 - serien Svensk
Maffia. Serien byggde huvudsakligen på Wierup och Larssons maffiaböcker och intervjun i serien
med Victor Luciano genomfördes av Lasse Wierup – som idag är stjärnreporter och maffiaspecialist
hos just TV 4.
Dagar efter det att inslaget sänts fanns inte längre Victor Luciano ibland oss. Jag lovar att
återkomma till Victor Lucianos öde i min plädering och dess inverkan på hur de tilltalades
gärningar ska bedömas.
Dessvärre ser ju preskriptionsreglerna ut så att det som skänkte Wierup ära, framgång och pengar
för snart 16 år sedan inte längre är åtalbart – men i det som han och Matti Larsson nu skrivit
återfinns fragment av det han skrev då, och som jag påstår är lika osant och förtalsgrundande nu
som det var då.
I målet förelade tingsrätten mig tidigare att precisera i vilka delar jag menar att Wierup och Larsson
gjort sig skyldiga till straffbara förtalsbrott. Jag besvarade tingsrättens föreläggande i brev av den
12 september och angav då de punkter där jag menade att uppgifterna var av sådant innehåll att de
utgjorde ett tjänligt medel om man vill utsätta mig för andras missaktning. Uppgifterna var av
allvarligare beskaffenhet och var varken sanna eller att det förelåg skälig grund för dem.
Jag valde ut uppgifter där jag ansåg att det gick att föra bevisning om sanningen och att det var
möjligt att göra det för mig - även med de begränsningar som fängelsestraffet innebär. Jag påstår att
om åtalet istället väckts från min sida utan utredningsbegränsningar skulle det ha omfattat betydligt
fler uppgifter. Jag vill samtidigt passa på att påpeka att samtliga handlingar i min bevisning är
offentliga handlingar som funnits tillgängliga för Wierup och Larsson under hela deras research och
11
skrivarbete.
Tomelilla sparbank
Åtalets första punkt rör delar av det som sägs skildra mina affärer med Tomelilla Sparbank och jag
ska därför börja med att föredra det som står inom parentes och hakparentes på sidorna 358 och 359
i aktbilaga 9. ”1988 blev Jönsson bankens viktigaste kund och fick låna sammanlagt 78,5 miljoner
kronor. För pengarna köpte han i rask takt ett hundratal skalbolag med mer än 100 miljoner kronor
i obeskattade tillgångar” och vidare två stycken ner; ”Torgny Jönssons plan var att skalbolagens
skatteskulder skulle kvittas mot filmrättigheter, som han hade köpt upp. Allt slutade i en jättekrasch.
Tomelilla Sparbank förlorade större delen av det utlånade kapitalet och måste räddas av
Sparbanken Sverige. Staten gick miste om tiotals miljoner i skatteintäkter. Och Torgny Jönsson
dömdes till fängelse i tre och ett halvt år och fem års förbud mot att driva näringsverksamhet.”
Uppgifterna som rör Tomelilla Sparbank är av allvarlig beskaffenhet eftersom jag påstår att Wierup
och Larsson skildrar hur en bank, Tomelilla Sparbank, skall ha kommit på obestånd och kraschat på
grund av bankens affärer med mig. Tomelilla är en grannkommun till Ystad där jag var
hemmahörande när jag greps och där mina barn fortfarande bor. I regionen finns det ytterst få
händelser som är lika välkända och omskrivna som den då Tomelilla Sparbank gick omkull. En lång
rad personer miste sina anställningar och betydande värden gick förlorade i samband med Tomelilla
Sparbanks tvångsfusion med Sparbanken Sverige.
Jag har aldrig kunnat ta ett steg i stan där mina barn bor utan att ha identifierats som mannen som
förorsakade sparbankshaveriet. Uteslutande tack vare det som Wierup skrev 1996 och som han nu
tillsammans med Larsson delvis har upprepat i sin senaste maffiabok.
Uppgifterna i Wierup och Larssons maffiakatalog har dessutom felaktigt uppfattats av flera som jag
varit i kontakt med på ett annat sätt – de har vilseletts att tro att jag dessutom dömts till
fängelsestraff för att ha förorsakat bankkraschen.
Genom den oriktiga bild som de tilltalade har gett av både mina affärer med och den upplåning som
skedde vid Tomelilla Sparbank, har de tilltalade utsatt mig för omgivningens missaktning.
Tomelilla Sparbanks krasch 1991 blev en nationellt mycket uppmärksammad händelse, som satte
12
Tomelilla på kartan efter det att banken sammanlagt förlorat nästan 500 miljoner – vilket, om jag
inte missminner mig, var ungefär två tredjedelar av bankens egna kapital.
I något som jag påstår är ett försöka att blanda bort korten har försvaret överöst rätten med
handlingar med den enda avsikten att skapa oreda. För att istället ge rätten en rimlig chans att förstå
har jag valt att dela in händelserna som rör Tomelilla Sparbank i fyra steg – för att visa att Wierup
och Larsson verkligen har lämnat förtalsgrundande uppgifter på sidorna 358 och 359 i sin
maffiabok vilka jag påstår varit osanna och som de under inga omständigheter kan anses ha haft
skälig grund för. [Lämna över eget PM ang bankens kreditgivning]
Jag avser visa att sanningen när det gäller Tomelilla Sparbank och mina affärer med banken har
varit synnerligen lättillgänglig för var och en som verkligen sökt sanningen. Jag påstår mig därför
även kunna visa att Wierup och Larsson har varit intresserade av allt annat än det som har rört
sanningen.
Tomelilla Sparbank, steg ett
Under det som jag valt att beskriva som det första steget i min relation till Tomelilla sparbank kan
jag berätta att denna relation knappast inleddes under de lyckligaste av omständigheter. Jag
beskriver den mycket ingående i mitt edsvurna vittnesmål i den dom som försvaret har gett in i
aktbilaga 52 som är en femton år gammal dom från 1997 i Malmö tingsrätts mål B 11620-95.
Allting tog sin början med att ett nystartat belysningsföretaget, Swed-Intra AB, beslöt att etablera
sig i Tomelilla. Företaget flyttade dit och blev då hyresgäster i en industrifastighet som mitt
fastighetsbolag Regementet ägde. Året var 1988 och jag var 24 år gammal. Jag hade inget som helst
samröre med belysningsföretaget Swed-Intra annat än att det var min hyresgäst.
Belysningsföretagets etablering och expansion skedde därefter i raketfart genom Tomelilla
Sparbanks ivriga utlåning. Ingen, och allra minst bankens styrelse, hann att uppfatta vad som
egentligen hände och varken kunde eller hann att vidta åtgärder för att minimera förlusterna av
bankledningens optimistiska utlåning till företaget Swed-Intra.
Först efter ett halvår hade bankstyrelsen och bankens revisorer kommit i kapp och på allvar tvingats
inse vad man egentligen gett sig in i. Mångmiljonkrediterna om drygt 16 miljoner kronor till
13
belysningsföretaget, som beviljats av två enskilda bankmän utan att styrelsen informerats, var ett
led i ett massivt bedrägeri mot banken.
Belysningsföretagets fyllda orderbok kunde snarast liknas vid en önskelista och där de armaturer
som tillverkats var såväl otjänliga som osäljbara. De nya investerare och delägare som ledningen av
belysningsföretaget, inför Tomelilla Sparbank påstått sig ha, existerade endast i den bedrägliga
företagsledningens sinnevärld.
Inledningsvis var utvecklingen i Tomelilla både okänd och helt ointressant för mig. Särskilt
eftersom jag vid samma tidpunkt ägnade större delen av min tid åt andra affärer. Först när min
redovisningschef hörde av sig och berättade om de uteblivna hyresintäkterna från
belysningsföretaget, uppmärksammades jag på problemen i Tomelilla. Bara dagar senare kom ett
oväntat samtal.
Claes Nilsson, ansvarig för företagskrediter på Tomelilla Sparbank, inledde samtalet med att i
nervös ton presentera sig. Efter en kort redogörelse över sin position i banken tassade Nilsson som
katten kring het gröt innan han lyckats få ur sig den ångestladdade frågan - om det stämde att jag
och mina företag var på väg att investera 10 miljoner kronor i Swed-Intra och när det i så fall
kommer att ske?
Mitt svar till honom var aldrig och när jag därefter förklarade för honom att belysningsföretaget
hade uppgett till min bokförare att banken var på väg att släppa nya krediter så att mitt
fastighetsbolag skulle få in alla restförda hyror - gav den hårt pressade bankmannen Nilsson ifrån
sig en mycket lång och utdragen suck.
Det korta samtalet resulterade i ett beslut om att vi omedelbart skulle träffas. Belysningsföretagets
ledning stod avklädda och ett jättelikt bedrägeri hade avslöjats - där merparten av bankens 16
miljoner i krediter använts för att bekosta ledningens skyhöga levnadsomkostnader. Precis som i
fallet med åklagaren Gösta Ivarsson ber jag er lägga namnet Claes Nilsson på minnet. Jag kommer
att återkomma till honom.
24 år gammal satte jag mig i bilen och körde ner till Tomelilla för att träffa bankdirektör Kurt
Jansson, med 40 års erfarenhet och bankens företagschef Claes Nilsson med 20 års erfarenhet av
bankverksamhet. Det var de två som tillsammans fattat alla beslut som rört utlåningen till
14
belysningsföretaget och båda två var klara över att de hade gått långt utanför sina befogenheter.
Lika fast beslutna var de båda över att ingen av dem skulle behöva ta på sig skulden för
vansinnesutlåningen till belysningsföretaget. I stället för att berätta sanningen för mig – att
belysningsföretagets produkter var osäljbara och att allt var ett enda påhitt – förklarade de två
bankmännen att de satt sig in i belysningsföretaget och att potentialen för verksamheten var mycket
god.
Inför risken att mista en hyresgäst i en fastighet, där jag genom mitt fastighetsbolag hade investerat
2 miljoner för att anpassa den efter företagets behov, lurade banken mig, 24 år gammal, att ta över
krediter på 16 900 000 kronor. De gav mig därutöver en checkkredit på 5 000 000 kronor mot att jag
lämnade aktier för 5 000 000 kronor och skrev på en personlig borgen för hela beloppet. 24 år
gammal accepterade jag de trevliga bankdirektörernas förslag – och hade då iklätt mig en skuld på
nästan 22 miljoner kronor.
Genom manövern hade bankmännen i dygnets sista skälvande sekunder undkommit förnedring och
istället naglat fast mig vid skampålen. Till saken hör, vilket är allmänt känt genom offentliga
handlingar, att det belysningsföretag vars inkråm jag tog över genom bankens bedrägliga hantering,
försattes i konkurs. Swed-Intras företrädare, som lurat banken att låna ut 16,5 mkr, åtalades för en
mängd brott i anslutning till den verksamhet som man bedrivit i mina lokaler.
Den skuld som banken lurat mig att ta över växte snabbt med ränta – det var sent -80 och tidigt 90tal och ränteläget var betydligt högre än vad det är idag.
I direkt motsats till de uppgifter som Wierup och Larsson lämnar i maffiaboken bidrog inte banken
på något sätt till att finansiera en enda av mina skalbolagsaffärer. Den enda bolagsaffär som jag
gjorde där banken på något sätt var involverad var när banken sålde företaget Lantbruksförvaltning
AB för 900 000 kronor till mig. Det som därefter hände var att de drivna bankmännen Jansson och
Nilsson tog hand om överskottet från affären och kvittade det mot upplupna räntor. Även detta
framgår av mitt vittnesmål under ed på sidan 12 i den av försvaret ingivna domen i aktbilaga 52.
Tomelilla Sparbank finansierade alltså inte en enda av mina skalbolagsaffärer. Till säkerhet för
checkkrediten på 5 000 0000 kronor lämnade jag fullgoda säkerheter som banken lade beslag på.
15
Under det som jag beskriver som steg ett av Tomelilla Sparbanks kreditgivning påstår jag att
banken i effektiv mening redan hade förlorat 16,5 miljoner kronor i sin vildsinta utlåning till
belysningsföretaget Swed-Intra. Därmed påstår jag att jag i effektiv mening inte förorsakade banken
förlusten för bankens spekulationer i belysningsbranschen.
När det gäller de 5 miljoner kronorna som beviljades mig i checkkredit fick banken fullgoda
säkerheter i form av noterade aktier. Banken förlorade inte i effektiv mening så mycket som en
krona på denna utlåning. Gemensamt för lånen om sammanlagt 21,5 miljoner kronor som jag har
placerat under steg ett är att inte så mycket som en krona av dessa pengar användes för att finansiera
uppköp av skalbolag i rask takt. Som Wierup och Larsson påstått.
Tomelilla Sparbank, steg två
Räntorna på de nästan 17 miljonerna växte från 1988 till 1991 så att den sammanlagda skulden,
inklusive den säkerställda checkkrediten, som jag och mina företag hade till banken uppgick till
25,5 miljoner kronor. Då beslöt banken att sälja ut mina säkerheter- vilket pressade ner skulden
med 5,5 miljoner. Därefter krävde banken mig på min personliga borgen.
De nästan 21 miljoner kronor som banken nu krävde av mig var omöjliga för mig att betala. För att
undersöka möjligheterna att driva skadeståndskrav mot de som jag ansåg hade förorsakat förlusterna
anlitade jag professorerna Göran Grosskopf och Madeleine Leijonhufvud, som sakkunniga. Båda
dessa högt ansedda jurister delade min uppfattning och detta kom även till Tomelilla Sparbanks
kännedom.
.
Eftersom jag delgivits misstanke om brott i samband med mina skalbolagsköp sågs jag av banken
som ett fritt villebråd och de båda tidigare så vänligt inställda bankmännen tvingade mig att
överföra samtliga mina aktier i alla bolag utom mitt moderbolag till banken. De krävde samtidigt att
jag skulle leta fram någon som var beredd att överta mina bolag med de aktiebolagsrättsliga kraven.
I gengäld skulle jag friskrivas från min personliga borgen och även mitt moderbolag från allt ansvar
för återbetalningen av de 20 miljoner kronorna.
Exakt samma pengar som banken de facto redan hade förlorat en gång genom vansinnesutlåningen
till belysningsföretaget Swed-Intra.
16
Tomelilla Sparbank, steg tre
Lösningen blev att jag via Föreningsbanken och Svenska Finans kom i kontakt med företagen
Hederi och Legella AB som kontrollerades av en Roger Hedin.
Hedin fick information av Svenska Finans om mina bolag och om möjligheterna att driva de krav
som fanns i bolagen. Jag träffade honom och sammanförde honom därefter med Claes Nilsson från
Tomelilla Sparbank. Bara dagar därefter fick jag meddelande från Claes Nilsson om att banken
ingått avtal med Roger Hedin och Hederi/Legella.
I den dom som försvaret har gett in i det här målet, i aktbilaga 52, står på sidan 10 att läsa det Roger
Hedin bland annat uppgav när han hördes som anklagad för att ha bedragit Tomelilla Sparbank – att
Torgny Jönsson formellt var säljaren men att Hedins bolag ”Legellas verkliga förhandlingspartner
var banken som hade full kontroll och beslutanderätten i BTJ bolagen”.
Jag vill nu återkomma till de uppgifter som Wierup och Larsson lämnar i maffiakatalogen;
”1988 blev Jönsson bankens viktigaste kund och fick låna sammanlagt 78,5 miljoner kronor. För
pengarna köpte han i rask takt ett hundratal skalbolag med mer än 100 miljoner kronor i
obeskattade tillgångar”.
Wierup och Larsson har till styrkande av att uppgifterna varit sanna eller att de åtminstone haft
skälig grund för uppgifterna gett in bevisning som finns i aktbilagorna 51 och 52.
Aktbilaga 52 som jag just nämnde är en femton år gammal dom från 1997 i Malmö tingsrätts mål B
11620-95 där åklagare Gösta Ivarsson åtalade de sex personerna Roger Hedin, Leif Hammarstedt,
Björn Lager, Peter Larsson, Åke Hansson och Peter Olsson för att ha lurat till sig krediter i samband
med att de övertog ansvaret för mina bolags aktiebolagsrättsliga krav.
Det är en dom som avhandlar vad som hände efter det att Tomelilla Sparbank sagt upp sina affärer
med mig och lierat sig med Roger Hedin och hans bolag Hederi och Legella.
Målet rörde sig om sex anklagade som gjorde allt som stod i deras makt för att försvara sig mot
anklagelser om att de bedragit Tomelilla Sparbank. Jag ber rätten särskilt att notera att jag inte var
en av de sex. Jag åtalades och dömdes 1993 för ekonomiska oegentligheter i samband med mina
17
vinstbolagsaffärer. Åklagare i det målet var Gösta Ivarsson och Wierup och Larsson nämner honom
i en passage på sidan 359, näst sista stycket ” Åklagare i målet, den nu pensionerad Gösta Ivarsson”.
Gösta Ivarsson var alltså åklagare i det mål där jag stod åtalad för alla mina vinstbolagsaffärer – och
det var i dessa bolag som mina affärer med Tomelilla Sparbank hade genomförts. Ivarsson hade
därmed kontroll över samtliga transaktioner mellan mig och banken.
– samma åklagare Gösta Ivarsson som drev målet mot de sex som stod åtalade för att ha lurat
Sparbanken.
Det här påstår jag är i sammanhanget oerhört viktigt.
Jag kan nämligen försäkra er, vilket nog också alla förstår, att i det fall det funnits misstankar mot
mig om att även jag skulle ha bedragit banken, så skulle Ivarsson infört det i åtalet 1993. Han skulle
även väckt åtal mot mig när han åtalade de övriga sex, om han haft ens minsta misstanke om att jag
hade lurat, svindlat eller bedragit banken. Men det gjorde han inte – därför att det i mitt fall var jag
som blev lurad, svindlad och bedragen av banken – inte vice versa!
Det här är också exakt det som jag uppgav under ed i min vittnesutsaga i målet mot Hedin och de
övriga fem. Ett mål där Tomelilla Sparbank var den enda målsäganden och företräddes av åklagaren
Gösta Ivarsson. Mitt vittnesmål refereras detaljerat från sidan 12 och framåt i domen i aktbilaga 52.
Bankens jurister och företrädare satt bredvid åklagaren när jag under ed berättade om hur Tomelilla
Sparbank lurat på mig en skuld på drygt 20 miljoner – utan att banken gjorde några som helst
invändningar. De visste att min berättelse om bankens skuldfälla var sann – ingen protesterade eller
anklagade mig senare för mened.
Den enda person som någonsin hävdat att min vittnesutsaga var osann är Lasse Wierup.
I aktbilaga 52 redovisas ingenting som styrker att banken lånat ut 78,5 miljoner kronor till mig,
ingenting som visar att banken finansierat mina skalbolagsaffärer men framförallt ingenting som
visar att jag är eller var skyldig banken så mycket som en krona när den tvingades att fusionera.
Tvärtom påstår jag att mina egna – och inte minst bankdirektör Claes Nilssons – uppgifter under ed
– så som de redovisas i domen - visar att Wierup och Larsson medvetet lämnat uppgifter som de
saknat skälig grund för och som dessutom har varit helt osanna.
Det var exakt på samma sätt som Lasse Wierup tillsammans med Anna Lindnér 1996 beskrev hur
18
jag var den som förorsakade ”jättekraschen” i Tomelilla Sparbank. Jag påstår mig kunna visa att det
var lika osant då som nu. Inte minst tack vare den dom i aktbilaga 52 som Wierup och Larsson
själva har gett in. Jag påstår istället att domen i aktbilaga 52 mot de sex som stod åtalade för att ha
bedragit Tomelilla Sparbank är ett billigt försök från försvarets sida att blanda bort korten. För att
inte ens ge den minsta chans att lyckas med det vill jag upprepa de uppgifter som Wierup och
Larsson har lämnat angående mina affärer med Tomelilla Sparbank. ”1988 blev Jönsson bankens
viktigaste kund och fick låna sammanlagt 78,5 miljoner kronor. För pengarna köpte han i rask takt
ett hundratal skalbolag med mer än 100 miljoner kronor i obeskattade tillgångar” och vidare ” Allt
slutade i en jättekrasch. Tomelilla Sparbank förlorade större delen av det utlånade kapitalet och
måste räddas av Sparbanken Sverige.” I omedelbar anslutning till dess uppgifter berättas att jag
dömdes till tre och ett halvt års fängelse.
Tomelilla Sparbank, steg fyra
Wierup och Larsson har inkommit med ett stort antal handlingar som enligt det som sägs i aktbilaga
210 ligger till grund för att deras uppgifter i boken är sanna, eller i vart fall skäligt grundade.
När det gäller avsnittet som rör Tomelilla Sparbank har advokat Bratt under punkt 3 i aktbilaga 210
ägnat stort utrymmer åt att utveckla det Wierup och Larsson vill visa genom domen i Malmö
tingsrätts mål mot de sex som stod åtalade för att ha bedragit Tomelilla Sparbank.
I första stycket under punkt 3 i advokat Bratts inlaga sägs att Jan Hedin, VD i ett av de bolag som
förvärvade mina företags fordringar, hade vittnat under straffansvar i målet. Det är ett osant
påstående från Wierup och Larssons sida eftersom denne Jan Hedin var far till den i målet för grovt
bedrägeri huvudåtalade Roger Hedin och därför aldrig avlade någon ed.
Åtalet var indelat i tre punkter och under den första av dessa åtalspunkter stod Roger Hedin, enligt
åklagare Gösta Ivarssons gärningsbeskrivning, åtalad för att ha använt merparten av de 10 miljoner
kronor som Tomelilla Sparbank lånat ut till Hedins bolag Legella AB, till att finansiera Hedins egen
verksamhet. Tomelilla Sparbanks avsikt med lånen till Hedin var att Hedin genom sitt bolag skulle
hålla mina tidigare bolag vid liv. Poängen var att bolagen skulle undgå konkurs så att banken
därigenom skulle kunna få sina förluster i äventyret med belysningsföretaget Swed-Intra täckta
genom mina företags skadeståndsanspråk.
19
Under punkt 3 aktbilaga 210 andra stycket skriver advokat Bratt att ” Legella, ett bolag i
Hederikoncernen, fick låna 10 miljoner kronor för att klara BTJ-projektet. Pengarna betalades ut till
Legella och Torgny Jönsson lånade dem mot revers.”
Det är ett påstående från advokat Bratts sida som går tvärtemot åklagaren Gösta Ivarssons
gärningsbeskrivning i målet mot Hedin, där Ivarsson valde att åtala Hedin och de fem övriga för att
stora delar av pengarna använts till Hedins egna affärer och inte till att driva BTJ-projektet.
Advokat Bratts påstående går även stick i stäv mot det som tingsrätten redovisar under domskälen
på sidan 21 i aktbilaga 52 i domen mot Hedin där man skriver, ” Det finns i och för sig anledning att
starkt ifrågasätta Roger Hedins uppgifter” angående de påstådda utbetalningarna till BTJ projektet.
Jag ska nu ägna mig åt att titta närmre på beloppet 78,5 miljoner kronor som Wierup och Larsson
skriver att jag fick låna för att i rask takt köpa ett hundratal skalbolag.
Min relation till Tomelilla sparbank inleddes, som tidigare nämnts, med att jag blev pålurad en
kredit om 16,5 miljoner kronor – det var 16,5 miljoner som banken i effektiv mening redan hade
förlorat.
Jag fick samtidigt en checkkredit om 5 miljoner som jag säkerställde med aktier för 5 miljoner
kronor. Denna innebar ingen förlust för banken. Den upplupna räntan på nära 5 miljoner kronor
måste belasta de 16,5 miljoner kronor som banken redan förlorat genom utlåningen till
belysningsföretaget Swed- Intra.
Krediten på 10 miljoner kronor till Hedins företag Legella AB hade jag inte det minsta med att göra
och pengarna som Hedin lånade användes huvudsakligen inte till att hålla BTJ-bolagen vid liv, och
definitivt inte till att köpa skalbolag i rask takt.
Legellas lån för att köpa fastigheter i Perstorp om 11,5 miljoner hörde jag först talas om i samband
med att Gösta Ivarsson väckte åtal mot Roger Hedin. Det rörde sig om pengar som jag inte kände
till eller varit i närheten av. Såvitt jag förstått betalades pengarna ut till någon som ägde ett antal
fastigheter i Perstorp. Att jag skall ha haft något med detta lån att göra och att jag skall ha använt
dessa pengar för att i rask takt köpa upp skalbolag är givetvis ett rent påhitt från Wierup och
Larssons sida.
20
Advokat Bratt hävdar även under punkt 3 sin skrivelse aktbilaga 210 att en sedan länge utbetald s k
bottenkredit om 30 miljoner kronor, som fastighetsägaren som sålde bolaget i Perstorp hade hos
Finans AB Gamlestaden, ska räknas in i de 78,5 miljoner kronor som Wierup och Larsson påstår att
jag ska ha lånat av Tomelilla Sparbank för att i rask takt köpa upp skalbolag. En räkneövning som
nog bara Lasse Wierup och Matti Larsson förstår.
Advokat Bratt uttrycker ordagrant att även bottenkrediten varit aktuell ” i det s k BTJ-projektet.
Detta projekt har helt varit hänförligt till Torgny Jönssons skalbolagsaffärer, och han har kunnat
använda sig av det kapital som funnits för att driva sina bolag vidare”. Advokat Bratt hänvisar här
till sidan 41 i Malmö tingsrätts dom i mål B 11620-95 mot Roger Hedin och hans fem kumpaner.
Det är det mest magstarka påståendet – dels eftersom jag bevisligen inte hade ett dyft med
fastighetsaffären i Perstorp att göra, dels att jag aldrig haft några affärer med Gamlestaden, men
även eftersom Gamlestaden var ett bolag som ägdes och kontrollerades av Erik Penser och inte hade
ett dugg med Tomelilla Sparbank att göra.
Gamlestaden är välkänt och var mycket omskrivet i samband med att Erik Penser anklagade
Nordbanken för att ha beslagtagit hans tillgångar. På Wikipedia står att läsa om Gamlestaden;
”Finans AB Gamlestaden ägdes av Erik Pensers holdingbolag Yggdrasil. Aktierna i Nobel
Industrier och Finans AB Gamlestaden övertogs vid finanskrisen 1990-1994 i Sverige av
Nordbanken. Finans AB Gamlestaden kunde inte räddas utan gick i konkurs 1991.”
Jag vill göra en ytterligare kommentar till det som jag påstår vara en illa hopsnickrad
efterhandskonstruktion och ett taffligt försök att blanda bort korten i advokat Bratts skrivelse i
aktbilaga 210, nämligen att ett sedan länge utbetalt bottenlån från Finans AB Gamlestaden till en
okänd fastighetsägare, i själva verket skulle vara ett lån som Tomelilla Sparbank betalat ut till mig
för att i rask takt köpa upp skalbolag.
Gamlestaden och Pensers strid mot Nordbanken var en av de affärshändelser som präglade det
tidiga nittiotalet. Det skrevs spaltmil om just den händelsen. Detta faktum påstår jag omöjliggör för
Wierup och Larsson att påstå att det förekommit någon form av förväxling eller förbiseende och att
de kan ha misstagit sig och trott att Gamlestaden och Tomelilla Sparbank har varit ett. Dessutom
kan inte en bottenkredit utbetalad till en okänd fastighetsägare sedan lång tid tillbaka vara ett lån
som kommit mig tillgodo. I sådant fall skulle de lika gärna kunnat anklaga mig för att tillgodogjort
21
mig svenska statens utlandsupplåning och därmed ha förorsakat 90-talets ekonomiska kris.
Slutligen är det så, under det som jag har valt att kalla för steg fyra i min beskrivning av Tomelilla
Sparbanks kreditgivning, att Wierup och Larsson tillsammans med sin försvarare helt har beslutat
att blunda för att i åtalspunkten 3 i Hedin-målet, som omfattade Legellas fastighetsaffärer i Perstorp,
hördes 13 vittnen.
Jag var inte ens en av dom – eftersom jag ingenting visste om dessa affärer och absolut inte kom i
närheten av de pengar som lånades upp. Tingsrätten uttrycker istället på sidan 47 i domen mot
Hedin, en sida som inte åberopats av försvaret men som jag nu väljer att åberopa, sin syn över
Roger Hedins behov av att ständigt tillföra den egna koncernen likvida medel. Uppgiften om
Hedins användande av krediter från Tomelilla Sparbank åberopas till vederläggande av att Wierup
och Larssons uppgifter i Svensk maffia – fortsättningen skulle ha varit sanna eller skäligt grundade.
Jag påstår att det jag just nämnt utgör ett mycket bra exempel på de brister i exakthet, precision och
noggrannhet som Wierup och Larssons maffiaböcker är fyllda av. Den noggrannhet som jag påstår
att man måste ha när man gör anspråk på att skildra maffiaorganisationer och publicerar dess
medlemmar med namn och bild.
Jag påstår att det här är det som händer när man utgår ifrån en i förväg bestämd slutsats och därefter
endast ägnar sig åt att samla in information som stöder denna slutsats, en s k baklängesverifiering.
Jag ser det samtidigt som befogat att upprepa mitt tidigare påstående om att de osanna uppgifter
som Wierup lämnat kring mitt samröre med Tomelilla Sparbank har återkommit i olika skepnader –
om och om igen.
Joakim Palmqvist – Lasse Wierups efterträdare som kriminaljournalist på tidningen Sydsvenskan
skrev om mig inför min senaste rättegång 2009. Jag påstår att Palmqvists artikel i egentlig mening
inte var hans story och inte heller min historia. Jag avser visa att det här var ännu en version av den
förvridna sanning som Wierup presenterat 1996 – och som han tillsammans med Matti Larsson har
upprepat i sin senaste maffiabok.
Med detta sagt påstår jag även att inte ett ord i de uppgifter som lämnas av Wierup och Larsson
angående åtalspunkten som rör Tomelilla Sparbank är sant.
22
När vi är klara här anser jag mig ha visat att det verkligen inte krävs ett affärsgeni eller en
nobelpristagare i ekonomi för att förstå att det Wierup och Larsson har skrivit är ingenting annat än
ett illasinnat hopkok.
Jag har inledningsvis berört frågan om hur noggrann man måste vara när man ger sig i kast med att
upprätta en katalog där man med namn och bild publicerar medlemmar av det man påstår vara
maffian. Det är en sorts försiktighet som jag påstår mig kunna visa att Wierup och Larsson inte är i
närheten av.
Wierup och Larsson har även gett in aktbilaga 51 som tillsammans med aktbilaga 162 är en utskrift
av ett hemligt avlyssnat privatsamtal mellan mig och en Daniel Webb. Jag förstår att man varken
ska överdriva eller skryta om sådant som inte är sant – men ställt mot de uppgifter som de tilltalade
hade till sitt förfogande genom domen i aktbilaga 52 så påstår jag att Wierup och Larsson visste att
jag inte hade haft något med Sparbankskraschen att göra. Jag påstår att de visste det eftersom det –
inte minst med hänvisning till det som framgår av domen – var en absolut omöjlighet. Inte minst av
det som tydligt framgick av konkursbouppteckningarna i samtliga mina bolag och även i min
privata konkurs, att jag inte var skyldig Tomelilla sparbank så mycket som fem öre!
Det här är uppgifter som förekommer i offentliga handlingar och som legat tillgängliga för Wierup
och Larsson, och alla och en var, sedan 1993. Jag påstår att Wierup och Larsson i detta avseende
inte ens lyft ett finger för att ta reda på sanningen. Jag menar mig istället kunna visa att Wierup och
Larssons åberopande av det högst privata samtalet mellan mig och Daniel Webb styrker mina
påståenden om att Wierup och Larsson i sina maffiaböcker har ägnat sig åt att samla in och
publicera sådant, icke relevant material, men som de anser att indikerar de ogrundade och osanna
uppgifter som lämnas i böckerna.
Låt mig då gå igenom vad som sägs i det privata samtalet mellan mig och Daniel Webb, enligt
aktbilaga 51, för att se vad det är som sägs i samtalet och för att se vilka slutsatser som går att dra ur
det.
Det är fullkomligt sant som jag berättar i samtalet, att Sparbanken verkligen förlorade 460 miljoner,
men det är också sant som jag säger i samtalet med Daniel Webb, att jag reglerade vart enda öre av
min personliga borgen till banken. Långt innan den gick omkull. Jag påstår dessutom att det inte
finns en enda handling som på minsta sätt styrker eller ens antyder att jag förorsakade någon form
23
av förlust för Tomelilla Sparbank. Wierup och Larssons användande av samtalet bekräftar endast
Wierup och Larssons tveksamma förhållningssätt till sanningen.
Jag vill i sammanhanget kort redogöra för epilogen i mina affärer med Tomelilla Sparbank.
Som domstolen säkert redan har förstått av det jag har berättar så ansåg jag att det fanns
skadeståndskrav i mina bolag vilka jag ansåg att bolagen skulle kunna driva in och på så sätt klara
av att reglera alla sina skatteskulder.
Det var jag som anlitade Göran Grosskopf och Madeleine Leijonhufvud och gav dem i uppdrag att
kontrollera om jag var rätt ute i min syn på dessa skadestånd. Jag lämnade in en stämningsansökan
mot Föreningsbankernas bank och intervjuades i teves nyhetsprogram.
När mina bolag försattes i konkurs så överläts det på konkursförvaltare Leif Ljungholm att driva de
här skadeståndskraven – vilket han gjorde.
Advokat Ljungholm nöjde sig med att förlika med Föreningsbankernas bank och med
Handelsbanken i Arboga och fick därigenom in cirka 30 miljoner till statskassan. Eftersom
Tomelilla Sparbank inte ägde några fordringar mot mina bolag så fick de heller ingen utdelning.
I samtalet med Webb berättar jag att jag stängt bankkontor – det är nästan rätt. Det var nämligen så
att det var Föreningsbankernas banks kontor på Norrmalmstorg i Stockholm som var orsaken till att
mina bolag kunde rikta skadeståndskraven mot Föreningsbankernas bank.
I samband med att Föreningsbankernas bank tvingades förlika med mina bolag beslöt banken att
lägga ner kontoret som bevisligen ägnat sig åt att lura mina företag på pengar. Det här är sådant som
omnämns i offentliga handlingar och som därför borde ha varit känt för Wierup och Larsson när de
gjorde sina kartläggningar av maffian.
Om de hade valt att vara tillräckligt noggranna.
Ni kommer även få lyssna till innehållet ur ett annat raljerande privatsamtal mellan mig och Daniel
Webb. I det samtalet säger jag skämtsamt att det är bättre med en lånarluva än med en rånarluva
eftersom det ger kortare straff och enklare pengar. Det här samtalet ägde rum 2008 – 18 år efter det
att jag avslutat mina affärer med Tomelilla Sparbank. Utan att vara skyldig banken så mycket som
en krona – utan att ha förorsakat banken någon form av förluster – utan att av någon annan än Lasse
Wierup, ända sedan 1996, ha anklagats för att vara den som ensam förorsakade kraschen i Tomelilla
Sparbank.
24
Men så beskrevs jag ju, som jag tidigare berättat, av Wierup som den enda personen i Malmös
undre värld.
Jag påstår att försvarets åberopande av samtalet i aktbilaga 162, där jag talar om rånarluva och
lånarluva, bara är ännu ett försök att blanda bort korten – och komma dragandes med något som är
fullkomligt irrelevant för de två frågor som ni i juryn har att besvara.
Av taktiska skäl tänker jag, i samband med mitt förhör med Wierup, återkomma till åklagarens
stämningsansökan och domen i brottmålet mot mig från 1994, Malmö tingsrätts mål B 1764-89. En
dom som advokat Bratt gett in som bevisning.
Sanningen är att Tomelilla Sparbank tillsammans med Legella, Roger Hedin och de fem medåtalade
dribblade bort möjligheten att driva samma skadeståndskrav där advokaten Leif Ljungholm, för
mina bolags räkning, höstade in mångmiljonbelopp. Därmed försatte Tomelilla Sparbank
möjligheten att tvätta sin egen smutsiga byk med lån från äventyret i belysningsbranschen. Allt det
som jag nu berättat står att läsa om i offentliga handlingar. Det krävs bara viljan och omdömet att
göra det.
För den som är intresserad av sanningen är det en god början att läsa sidorna 1-21 och sidorna 34-47
i Malmö tingsrätts dom i mål 11620-95 – den dom som advokat Bratt har gett in.
Jag påstår att sanningen är glasklar och fullkomligt uppenbar för den som läser allting på dessa
sidor – och då inte bara de lösryckta fragment som Wierup och Larsson så här långt har åberopat.
Från min sida åberopas sidorna 1-21 och 34-47 i domen till vederläggande av att Wierup och
Larssons uppgifter i boken har varit sanna eller skäligt grundade.
Jag påstår att detta, inte minst med hänvisning till att Wierup klivit i mina fotspår under snart 20 år,
stod fullständigt klart för båda författarna när den här maffiakatalogen gick i tryck. Därmed påstår
jag mig kunna visa att Wierup och Larsson helt saknade grund för de osanna uppgifterna som de
lämnar rörande Tomelilla Sparbank.
Jag vill avsluta genomgången av åtalspunkten ett med ett klarläggande. Huvudförhandlingen i
november i fjol ställdes in sedan jag justerat gärningsbeskrivningen genom att flytta parentesen på
sidan 359 till att även omfatta meningen ”Och Torgny Jönsson dömdes till tre och ett halvt års
fängelse och fem års förbud mot att driva näringsverksamhet”. Innehållet i meningen är ostridigt
25
men jag påstår att meningen – satt i det sammanhang som Wierup och Larsson har gjort – felaktigt
kan uppfattas så att jag dömts till fängelse för att ha förorsakat kraschen i Tomelilla Sparbank.
Lars-Göran Göransson
Åtalets andra punkt rör uppgifter som skildrar mina affärer med Lars-Göran Göransson och jag ska
därför börja med att föredra det som står inom parentes och hakparentes avseende den andra
åtalspunkten. ”En av dem han knöt till sig var entreprenören och affärsmannen Lasse Göransson i
Malmö, idag sextiotvå år gammal. Göransson hade byggt upp flera stora butikskedjor - bland annat
Skopunkten och HK Factory – och sålt i rätt tid. På banken hade han stora tillgångar. Där gjorde
de ingen nytta i hans ögon”, och ”en tid senare kom Jönsson tillbaka och förklarade att det
behövdes ännu lite mer pengar. Mönstret upprepades. Några hundratusen här, en miljon där.
Uttrycket att ”kasta bra pengar efter dåliga” har sällan varit så passande”. Vidare stycket
”Någonstans mellan tio och tolv miljoner. Den sista miljonen betalade jag ut efter att min fru sagt
att hon lämnade mig ifall jag gav Torgny en enda krona till. Det säger en hel del om hans
övertalningsförmåga. Förlusterna följdes av spritproblem, sömnsvårigheter och självmordstankar.”
Jag påstår i gärningsbeskrivningen att uppgifterna som rör Lars-Göran Göransson är av allvarlig
beskaffenhet där Wierup och Larsson beskriver hur den hedervärda, välbärgade och välmående
företagaren Lars-Göran Göransson lurats av mig att investera 10-12 miljoner kronor i mina
affärsprojekt. Hur han till följd av denna utlåning blivit ekonomiskt utblottad. Investeringar som
enligt Wierup och Larsson skall ha framkallat konkurs, spritproblem, sömnsvårigheter och
självmordstankar hos Göransson.
Min avsikt är att visa att skildringen i dessa delar är osann och jag påstår att det är självklart att
uppgifterna är så nedsättande att de utgör ett tjänligt medel för att framkalla andras missaktning.
Jag avser visa att Lars-Göran Göranssons affärer inte ens i minsta utsträckning påverkades av att
hans företagskonto användes för att administrera betalningar av pengar som ursprungligen kom från
helt andra håll än från Göransson. Min avsikt är därmed att visa att han aldrig i effektiv mening
förlorat några pengar på sina affärer med mig och att hans företagskonkurser istället beror på andra
omständigheter.
Min avsikt är att visa att Lars-Göran Göransson, i samma utsträckning som de vidlyftiga
26
bankdirektörerna i Tomelilla, beslöt sig för att göra mig till syndabock för sina dåliga affärer.
Lars-Göran Göransson var en av målsägandena i Malmö tingsrätts mål B 7454-02, en annan var
programledaren Lasse Kronér. Jag stod åtalad av vice chefsåklagare Lars Ohlson för att ha bedragit
dessa båda men friades från anklagelserna i båda fallen.
Jag vill i sammanhanget och sakframställningsvis, utan att förfalla till plädering, passa på att berätta
för rätten att de kvinnliga studenter som fälldes för förtal av mig i Linköpings tingsrätt, ansågs av
såväl tingsrätt som hovrätt ha förtalat mig när de lämnade uppgiften att jag trots den friande domen
hade bedragit Lasse Kronér. På samma sätt som Wierup och Larsson påstått att jag har bedragit
Göransson, förorsakat hans spritproblem och drivit honom till självmordstankar.
Även om Wierup och Larsson inte påstår att jag dömts för att ha bedragit Lars-Göran Göransson så
påstår jag att de uppgifter som lämnas i maffiakatalogen inte kan tolkas på något annat sätt än att
jag bedragit Göransson. Som jag tidigare sagt avser jag att återkomma till förtalsdomen i Linköping
i min plädering.
När det gäller åtalspunkt två har jag från min sida gett in bevisning till vederläggande av att Wierup
och Larssons uppgifter är sanna eller att de haft skälig grund för dem. Aktbilaga 10 är en kopia av
ett brev som Lars-Göran Göransson skickade till konkursförvaltare Heinz Clauss i Trelleborg den
15 juni 2003. Rubriken är ”Varför föll The Cup AB?” The Cup AB var Lars-Göran Göranssons
moderbolag och advokat Clauss var konkursförvaltare i Göranssons bolag.
Jag vill påminna om den första uppgiften som lämnas i åtalspunkten två, ”En av dem han knöt till
sig var entreprenören och affärsmannen Lasse Göransson i Malmö, idag sextiotvå år gammal.
Göransson hade byggt upp flera stora butikskedjor - bland annat Skopunkten och HK Factory – och
sålt i rätt tid. På banken hade han stora tillgångar. Där gjorde de ingen nytta i hans ögon”
Lars-Göran Göransson tvingades att upprätta kontrollbalansräkning i sitt moderbolag mindre än ett
halvår innan han träffade mig för första gången. Lars-Göran Göranssons obeståndssituation redan
hösten 2001 är ett av de givna skälen till varför vi sitter här idag.
Alltifrån det att jag för första gången träffade Lars-Göran Göransson, vilket enligt Göranssons egna
uppgifter på sidan 71 i aktbilaga 59 skedde i mars 2002, var han privat och även hans företag
27
fullkomligt renons på egna pengar. Ett av de namn som jag kommer att återkomma till är namnet på
Lars-Göran Göranssons moderbolag The Cup LGG AB och jag kommer kort och gott att kalla det
The Cup AB. Jag ber er att lägga namnet på minnet.
När Lars-Göran Göranssons bolag The Cup AB försattes i konkurs utsågs advokaten Heinz Clauss
som förvaltare. Konkursförvaltaren Heinz Clauss skriver i näst sista stycket på sidan 4 i aktbilaga
72 /FÖREDRAG/.
När det sedan gäller Göranssons situation som välbärgad och med konton överfyllda av pengar vill
jag föredra ytterligare ett stycke ur förvaltarberättelsen, sidan 2 i aktbilaga 72 /Föredrag/.
Till The Cups konto flödade det in pengar som jag, efter överenskommelse med Göransson, bad
mina egna långivare att sätta in. Från The Cup AB:s konto skedde sedan utbetalningar om
sammanlagt 9 500 000 kronor till konton som jag anvisade.
Som jag redan sagt är min avsikt att visa rätten att inte så mycket som en enda krona av de pengar
som utbetalades var pengar som i effektiv mening tillhörde The Cup eller Göransson. Det handlade
om pengar som jag bett andra personer sätta in på konto – eftersom Göransson lät mig använda hans
företagskonto för att administrera betalningar.
Anledningen till att jag använde The Cups konto för mina affärer var att jag inte tilläts öppna egna
konton eftersom jag betraktades som persona non grata av bankerna. Inte minst efter att jag av
Wierup utpekats som mannen som förorsakat Tomelilla Sparbanks undergång. Mitt användande av
The Cups konto var ett nollsummespel för Göransson och The Cup. – och jag avser visa att det inte
kan uteslutas att Göransson i själva verket tjänade ett par hundra tusen på att låta mig använda
kontot.
Min avsikt är att visa att det här är uppgifter som Wierup och Larsson enkelt skulle ha klarat av att
hämta in om de lagt sig minsta vinn vid att lämna skäligt grundade och sanna uppgifter.
Jag påstår att informationen har funnits allmänt tillgänglig, eftersom det jag pekar på är hämtat ur
officiella handlingar. Jag har inhämtat resultat- och balansräkningar avseende samtliga Göranssons
bolag som avsåg ställningen i bolagen bara någon månad innan han för första gången fick kontakt
med mig. Jag har samtidigt kontrollerat Göranssons och hans närmast anhörigas självdeklarationer
vid den aktuella tidpunkten. Eftersom det inte fanns några som helst tillgångar i hans bolag, vid
28
tiden för när han först träffade mig, så ser jag fram emot Göranssons förklaringar kring de välfyllda
kontona.
Lars-Göran Göransson ska höras på Wierup och Larssons begäran. Jag bedömer att det angivna
bevis- och förhörstemat avseende Lars-Göran Göransson är så vittomfattande att jag utifrån de svar
som jag förväntar mig att förhören med Göransson, Sture Lindqvist och Lars Olson kommer ge, kan
visa att Wierup och Larsson saknade skälig grund för de förtalsgrundande uppgifter som lämnats
under åtalspunkt två.
Min avsikt är därför att ställa frågor till vittnen utifrån de handlingar som både jag och försvaret har
gett in. Inte minst då handlingarna i aktbilaga 163 och 164 som getts in av försvaret. Det ena är ett
förhör som hölls med Lars-Göran Göransson och den andra är en kopia av ett fax av en förbindelse
från den 15 april 2004. Ett år efter det att Göranssons bolag försatts i konkurs.
När det gäller den skriftliga bevisningen som avser åtalspunkt två, Göranssondelen, så väljer jag att
av taktiska skäl föredra det som åberopas i samband med och under de kommande förhören.
Jag vill trots det kort uppehålla mig vid aktbilaga 164 som är första sidan av ett polisförhör som
hölls med Lars-Göran Göransson den 11 november 2002 och som getts in av Wierup och Larsson
under bevistemat ”till styrkande av att de uppgifter som lämnats om Lars-Göran Göranssons lån till
Torgny Jönsson är sanna eller i vart fall skäligt grundade”. Som jag förstår det kommer försvaret
peka på det som sägs i fjärde stycket i handlingen och som inleds med att Lars-Göran totalt har
lånat ut 9,5 miljoner kronor, enligt hans bokföring.
Det jag vill peka på är uppgiften som finns i första stycket, ”Polisen hindrar Torgny Jönsson från
att göra rätt för sig” och i tredje stycket ” Lars-Göran har hört att det inte finns någon anmälan
eller några bevis mot Torgny, att denne ska ha gjort sig skyldig till något bedrägeri”.
De två passager som jag just nu har föredragit åberopas till vederläggande av att uppgifterna under
åtalspunkt två är sanna och att Wierup och Larsson haft skälig grund för uppgifterna. En närmare
förklaring kring varför dessa två passager åberopas skall jag återkomma till under vittnesförhören.
Något om Wierup och Larssons invändningar
29
Under processen som föregått den här huvudförhandlingen har Wierup och Larsson framfört en rad
invändningar mot mina anklagelser.
Wierup och Larsson har i sitt svaromål av den 1 september 2011, aktbilaga 23, ödslat betydande
kraft och utrymme på att beskriva de brott som jag fällts för. Samtidigt förhåller det ju sig som
professor Jareborg så vackert uttrycker det – att tala illa om andra är ett av mänsklighetens mest
populära tidsfördriv.
Under punkt fyra skriver advokat Bratt, ”Det i kapitlet skildrade händelseförloppet har således en
klar relevans för bokens övergripande syfte”. Det är möjligt att det som Wierup och Larsson skrivit
äger relevans för bokens övergripande syfte, men jag påstår att just det förhållandet, att det som
skildras äger relevans för bokens övergripande syfte, saknar i sin tur relevans vid bedömningen av
huruvida ett eller flera förtalsgrundande brott skall anses begångna.
Jag avser istället visa att, vid en försvarlighetsbedömning skall överhuvudtaget inte beaktas om den
förtalsgrundande uppgiften haft relevans för bokens övergripande syfte.
Under punkt sex i svaromålet av den 1 september hänvisar advokat Bratt till Jareborg och skriver
att, ” Bedömningen ska således ske med utgångspunkt från förväntade konsekvenser i den konkreta
kontext i vilken uppgifterna lämnas”. Kontexten, såsom Wierup och Larsson uppfattar den, beskrivs
därefter under punkt 7-9 i skrivelsen. Det är riktigt såsom det beskrivs att jag 1994 dömdes till 3 år
och 6 månaders fängelse. Det är idag 17 år sedan. Det är även riktigt att jag 2003 dömdes till 1 år
och 6 månaders fängelse för grovt bedrägeri och att jag 2009 dömdes till 7 års fängelse.
I ingen av dessa domar har jag dömts för att ha förorsakat kraschen i Tomelilla Sparbank och jag
friades 2003 från åklagarens påstående om att jag skulle ha bedragit Lars-Göran Göransson. I
samma dom och under samma åtalspunkt friades jag även från att ha bedragit programledaren Lasse
Kronér.
Jag påstår, i motsats till vad Wierup och Larsson försökt göra gällande, att även om jag gjort en rad
fel som jag senare dömts för, finns det fortfarande nedsättande uppgifter som kan framkalla
ytterligare missaktning.
Om de tilltalade exempelvis istället anklagat mig för att ha begått sexuella övergrepp eller rånmord
30
skulle dessa anklagelser tveklöst lett till ytterligare missaktning.
Under punkt 11 i svarsskrivelsen i aktbilaga 23 från advokat Bratt påstår Wierup och Larsson att de
osanna uppgifterna torde inte märkbart påverka den övergripande bild som redan entydigt
fastställts i domar och brottsutredningar avseende arten och omfattningen av Torgny Jönssons
kriminella verksamhet och kontakter.
I motsats till detta påstående görs från min sida gällande att just de osanna uppgifterna väsentligt
förändrat bilden av mig hos flera av de som miste sina arbeten när Tomelilla Sparbank gick omkull.
Om det skulle förhålla sig på det sätt som framställs i boken, där jag anklagas för att ha legat bakom
kraschen i Tomelilla Sparbank, skulle det röra sig om ett brott där påföljden under inga
omständigheter skulle understiga 6 års fängelse. När det gäller kraschen i Tomelilla Sparbank har
jag inte ens varit föremål för förundersökning och än mindre misstänkt för något brott. Jag kommer
återkomma till konsekvenserna av just det här påståendet i min plädering.
Att bilden av mig har förändrats hos flera av de som genom boken och senare filmatiseringen
verkligen tror att det var jag som drev den välbärgade och framgångsrika affärsmannen Lars-Göran
Göransson till konkurs som framkallade hans alkoholism och självmordstankar, är självklart. Att
påstå att man drivit någon till att vilja ta sitt eget liv är en oerhört allvarlig anklagelse.
Jag påstår att det måste ses som uppenbart att den övergripande bilden av mig därigenom har
förändrats hos många.
Jag avser genom föredragning av bevisning i kommande förhör visa att Lars-Göran Göransson i
själva verket aldrig lånat ut några pengar till mina affärer. Att hans företagskonton endast fungerat
som administrationskonto av pengar som jag lånat upp på annat håll. Jag har slussat pengar genom
hans konto eftersom jag inte vid tidpunkten hade tillgång till något eget konto.
När det slutligen gäller försvarligheten i Wierup och Larssons kartläggning av maffians utbredning i
Sverige delar jag försvarets uppfattning att detta kan anses som en legitim och högst angelägen
uppgift för den undersökande journalistiken. Advokat Bratt skriver i sitt svaromål att ”En sådan
skildring måste av lätt insedda skäl vara konkret och inte endast röra sig på ett mera abstrakt och
generellt plan”. Om det nu funnits en maffia i Sverige så hade det varit försvarligt att skildra den.
31
Av lika lätt insedda skäl måste framför allt en sådan skildring vara sann – särskilt i de avseenden
där man väljer att rikta mycket allvarliga och utpekande anklagelser. Det är enligt min mening
rimligt att anta synsättet att ju mera konkret – desto högre krav på sanningen.
Om man skriver en bok som gör anspråk på att vara en katalog över den svenska maffian så påstår
jag att man redan genom valet av ansatsen ”Svensk maffia” har försäkrat sig om att boken kommer
bli en storsäljare. På samma sätt som jag påstår att boken med titeln ”Pedofiler i ditt närområde”
sannolikt skulle köpas av varenda småbarnsförälder och att boken ”Nazister i ditt kvarter” skulle
säljas slut på mindre än en kvart.
Jag påstår framför allt att genom valet av ansats – där man lämnar förtalsgrundande uppgifter i en
bok som redan genom titeln innebär anklagelser om de som utpekas i boken tillhör maffian – så är
varje förtalsgrundande osann och ogrundad uppgift i boken ett brott. Jag kommer att återkomma till
det här resonemanget i min plädering.
Slutligen måste jag säga ett par ord om spridningen av uppgifterna. Lasse Wierup och Matti Larsson
har genom boken Svensk Maffia – fortsättningen nått en mycket stor läsekrets, enligt uppgift 120
000 exemplar, tack vare att man kunnat åka snålskjuts på den tidigare succéboken Svensk Maffia.
Boken marknadsfördes därefter genom att Lasse Wierups nuvarande arbetsgivare TV4 tillät honom
att aggressivt marknadsföra den i TV4 serien Svensk Maffia.
Lasse Wierup sökte kontakt med mig via min advokat Jonas Carlsson under senhösten 2009 – innan
mitt mål slutligen avgjorts. Till skillnad från åklagaren så ansåg inte jag att processen skulle föras i
pressen och jag saknade dessutom varje intresse av att låta mig intervjuas av Wierup. Det första
som slog mig när min försvarare Jonas Carlsson berättade om kontakten som Wierup tagit, var alla
Wierups egna påhitt i artikelserien 1996. Inte minst då de som rörde Tomelilla Sparbank.
Jag påstår att ingen är skyldig att uttala sig inför journalister och att det faktum att man väljer att
inte uttala sig, ger inte någon utökad rätt för journalister att därefter ägna sig åt förtal. Jag såg
framförallt inte minsta skäl att vilja uttala mig till en journalist som så här långt, i mina ögon, aldrig
gjort ett enda rätt.
Ett av avsnitten i TV serien ”Svensk Maffia” kom i stor utsträckning att handla om mig och LarsGöran Göransson. Det var säkert många som imponerades över Göranssons civilkurage när han
32
vågade framträda och i affekterat tillstånd tala ut om hur hela hans förmögenhet försvunnit till
maffian.
Jag påstår och avser att visa att det var precis lika modigt och beundransvärt av Göransson som när
Lasse Wierup och Matti Larsson genom organisationen KRIS lyckades uppsöka den
begåvningshandikappade Victor Luciano och förmå honom att framställa sig som nästa generations
mafioso. Samma Victor Luciano som bara dagar efter att inslaget sänts avled.
För tilltaget med inslaget om Victor Luciano i Svensk Maffia fälldes TV 4 den 19 september 2011
av Granskningsnämnden för radio och TV i ärendet 11/00357 och 359.
Jag påstår att det i kapitlet som Wierup och Larsson namngett ” Möllers guldkalv” finns ett stort
antal påståenden som är osanna och förtalsgrundande. Men mina möjligheter att processa är, främst
på grund av den fängelseregim som jag är placerad under, mycket begränsade. Jag har därför valt att
begränsa min tala till sådant som det går att föra bevisning över utan mera omfattande utredningar
och förhör.
En annan viktig sak som jag ber rätten notera är att i stort sett samtlig skriftlig bevisning – domar,
förvaltarberättelser och konkursbouppteckningar i målet, härrör från åren 1997 till 2003 och hade
med andra ord mellan 7-13 år på nacken när boken skrevs. Samtliga uppgifter som förekommer i
den skriftliga bevisningen är och har hela denna tid varit offentliga.
Jag påstår mig därigenom kunna visa att de tilltalade haft mycket god tid på sig för att försäkra sig
om att uppgifterna i boken som låg till grund för deras berättelse om Tomelilla Sparbank och
Göransson var sanna eller åtminstone skäligt grundade.
När det gäller Lars-Göran Göransson är min avsikt att visa att han försökt använda mig som ursäkt
för sina egna usla affärer - och har upprepat denna lögn så många gångar att han tror på den själv.
Naturligtvis är min avsikt att visa att Wierup och Larsson känt till eller borde ha känt till detta när
de skrev avsnittet som rör mitt samröre med Lars-Göran Göransson.
Vid sidan av den enorma spridningen är det som verkligen kvalificerar brotten som grova - att de
osanna och ogrundade uppgifterna har publicerats i en katalog över det som påstås vara landets
maffia.
33
Tillspetsat påstår jag att man skulle kunna säga att den enda fråga som ni i juryn och rätten i det här
målet har att ta ställning till är frågan om det tillåtliga i att urskillningslöst bespotta en sten bara för
att den redan anses vara blöt.
34