Transcript Den rödhåriga - del 2

Den rödhåriga
Del 2
En följetong av Eva Moberg
Eva Moberg med hästen Sebastian
Omstart i känslorna! Återskapa dokumentet vett. Tänk kallt bad i algblomning eller ett sällskapsspel som aldrig
tar slut. Något som kan kyla ner och
dämpa. Jag bände plågsamt mina pupiller från synen av kvinnan som skapade
min emotionella kortslutning och tassade mot hallen på nya svarta sockor.
Det hjälpte mycket att fundera på vilket material strumporna var gjorda av;
mest bomull, men också en viss procent ylle.
Avsikten var nu att myndigt visa den
säsongsanställda mot toalett och
duschrum i byggnaden bredvid. När jag
nästan var framme vid ytterdörren
snubblade jag istället retligt nog på
mina egna träskor och fick parera fallet
mot väggen. Det strålade till i armbågen, men jag växlade snabbt tillbaka
mina anletsdrag till neutralläge. Oklart
om Viola brydde sig. Hon höll på med
att Uppleva bakom mig genom att fingra på den vitmålade träpanelen och
nynna på något Astrid Lindgrenbetonat. Hur i helvete hade hon tid med
det när jag skrek tyst inuti? Två önskningar imploderade i mitt mellangärde.
Jag ville inte att hon skulle avfärda mig
som klumpig, men hjärtat vrålade samtidigt: SE mig!
När hon försvunnit in genom rätt dörr
stod jag kvar i juniluften och ansträngde mig för att bara finnas och vara i
nuet, som det så flott hette. Jag hade
börjat känna mig larvig och det var nog
det värsta jag visste. Därför koncentrerade jag mig på två långa luftintag
genom näsan som jag försökte dra
neråt. Snart fungerade avslappningsövningen och i detta lugnare tillstånd anade jag syrendoften runt hörnet. Antagligen skulle den vara mer markant ikväll
när värmen lagt sig. Jag ändrade ben att
stå på, rörde därmed handen och hoppade skrämt till av något obekant. Det
var maskrosen som hängde likt en redlöst berusad ur min ficka. Jag kastade
den kvickt, men tydligen slarvigt i en
nyponrosbuske. Ogräset var nu mer
synligt än när det var rotat och jag ångrade att jag någonsin rört det. Jag petade in det hjälpligt mellan två rosa blommor och fick en tagg i tummen av någon av skönheterna. Medan jag noggrant drog bort det vassa började jag
gruva mig för hur det såg ut inne på
toaletten. Visst hade jag bett stallhjälpen Anna kontrollera så att allt var i
ordning, men tänk om hon glömt det.
De förra gästerna hade varit en barnfamilj i form av två, tre lockiga trollungar,
en mager mamma samt en bullrig pappa
med chipsbuk och fingrar som prinskorvar. Tänk, om han var en sådan som
inte gick att släppa lös vid en toasits!
Viola kom tillbaka och jag spratt till.
Detta frekventa ryckande som min
kropp börjat med var verkligen påfrestande. Lemmarna lydde just nu lika illa
som en unghäst på dubbel ranson havre. Jag stirrade på Violas fuktiga hår och
fick gnugga handflatorna mot varandra
för att inte sträcka mig efter det. Slingorna var mörkt rödbruna där vätan
hade slagit igenom. Min häst Champagne fick en liknande färg på pälsen när vi
badade tillsammans. Kanske hade Viola
tvättat av sig det värsta dammet från
16
resan med flakmopeden. Hon såg inte
direkt irriterad ut, men visade tydligt
med sitt kroppsspråk att hon ville bli
lämnad ifred. Jag höll fram godsägartonfallet som en sköld.
-Jag antar att du vill installera dig, men
du är välkommen in på lunch klockan
12 och sedan ska jag visa dig runt, sa
jag. Mopeden kan stå kvar där du parkerade den.
-Ok, svarade hon enkelt och vände
snabbt in i gäststugan, med kängor och
allt.
Jag gick tillbaka in i stallet för att städa
upp efter mitt målande. De svala väggarna och doften av sten, häst, hö och
vardag lugnade. Jag sopade en redan
proper stallgång och bestämde mig för
att ta det som det kom. En sak i taget.
Initialt skulle jag göra i ordning en
lunch att vara stolt över. Jag ville att
trakten skulle visa sig från sin bästa
sida. Men samtidigt kände jag att jag
inte mäktade med att vara ensam med
Viola. Känslorna hotade vräka både
bordet och henne omkull. Jag hittade
stalltjejen Anna i sadelkammaren och
bjöd utan omsvep in henne också. Hon
slutade för ett ögonblick smörja in
tränset, plirade förvånat på mig med
vattnigt omålade ögon och sneglade
tveksamt mot sin lunchlåda. Därefter
tackade hon ja med ett sluddrande litet
ord. Vad annat kunde hon göra när
chefen bjöd? Nu hade jag skaffat mig
ett förkläde också. Kanske kunde jag
även lära henne att artikulera bättre
under bjudningen. Med lite mer fasthet
Den rödhåriga
forts....
i konturerna kunde Anna bli riktigt
snygg.
Det var nu tre timmar till det att Det
Stora Lunchevenemanget skulle gå av
stapeln. Jag tog den alldeles för dyra
svarta jeepen till samhällets handelsbod för att hitta oliver, fetaost, lammkött (herregud, törs jag köpa det –
äsch, ta dig samman), alkoholfri cider
till Anna, grädde, tomater, potatis,
rödlök och färskt bröd.
Det var en finnig och fåordig sommarjobbare bakom disk. Han var som en
blandning av den sparris och gräddfil
jag hade i korgen. Intetsägande, men
vilsam. Handelsbodens ägare, Ture
med den rödköttiga näsan, skulle inte
ha dragit sig för att fråga om det var
någon ny dam i faggorna. Nästa tanke.
Jag skulle naturligtvis ha hört med Viola om det var något hon inte åt. En
riktig fadäs. Nåja, reservplan fick väl
vara en grekisk sallad vid sidan om. Jag
hade både vitt vin och rosé hemma.
Naturligtvis ville jag inte att vi skulle
överdriva intaget, men en välkomstskål
och en önskan om gott samarbete
kunde väl passa bra.
Jag var beroende av ridlägren för att
få in pengar på sommaren. Aveln gick
inte så bra just nu och började kännas
som alltför tungrodd. Egentligen behövde jag snarast söka ett vanligt arbete för att klara hösten, men att skriva
in sig på arbetsförmedlingen kändes
ogörligt. De flesta på orten trodde nog
att farfars förmögenhet från sågverket
fortfarande fanns kvar och jag hade
gjort mitt bästa för att upprätthålla
villfarelsen. Huset hade jag nyligen låtit
måla i herrgårdsgult mot något vagt
löfte om gratis ridlektioner till målarens söta, oformliga hustru. Jag visste
inte ens om jag hade någon häst som
skulle acceptera hennes tyngd, än
mindre hur jag skulle få upp henne i
sadeln.
Hem med varorna. Packa upp och in.
Kyl först, skafferi sedan. Vi kunde inte
sitta i köket eftersom jag just nu bytte
ut kaklet. Det fick bli matsalen. Hur såg
det ut där inne?
Ja! Flyt som en överviktig! Ingen hade
vistats vid bordet sedan jag la på en nymanglad linneduk. Systerns kladdiga avkommor kunde lika gärna ha spillt sylt
över en hel kortsida, men så hade alltså
inte skett. I vasen stod pioner som hade
börjat tappa fokus. Vita och rosa blomblad låg likt fjädrar på duken.
Jag slog på ugnen och gjorde en snabb,
men förhoppningsvis god marinad till
lammet. Rosmarin fram. Ut och plocka
av en bukett persilja. Jag funderade ett
ögonblick och bestämde mig för att
även knipsa av några rosor från rabatten
vid köksträdgården. De vita, inte de
röda. Jag ville inte verka övertydlig och
göra bort mig. Den ljusgrå vasen stod
alltid framme på matsalsbordet. Endast
blommorna växlade. På vintrarna hade
jag kvistar i den. Alla kvinnor brukade
älska min estetiska tanke ända tills de
förstod att förhållandet ofta var slut i
takt med att blommorna vissnade. Vitsippor och vallmo som gav upp extremt
fort ställde jag i och för sig aldrig in,
men ändå. Jag hällde i fräscht vatten,
arrangerade rosorna och städade bort
pionernas lämningar.
Skrubba färskpotatis, hacka sallad, in
med lammet i ugnen. Jag strök sedan en
kortärmad skjorta, men behöll shortsen
för en lagom spontan uppenbarelse.
Rakade mig. En aning doft på kinderna,
men inte för kraftigt. Viola kunde ju vara
allergisk. Allergier var så vanliga nuförtiden. Tog på mig skjortan, men kände en
nervös svettodör fläkta upp trots morgondoppet. Jag avlägsnade tillfälligt klädesplagget och utförde en rejäl vaskning
med den stora vita tvålen som hade
17
spruckit en aning på mitten. Jag hade
aldrig gillat duschkrämer och handelsboden förde det anrika tvålmärke släkten alltid köpt. Deodorant på och låta
det torka ett tag för att undvika kladd.
Sålunda gick jag i bar överkropp till
förrådet för att leta fram en rustik korg
till det färska brödet. Här fanns verkligen allt. Jag kunde välja mellan flera
hemslöjdskorgar. Det blev en ljusblå
med stegrande dalahästar på. Om vi
inte hade något annat att tala om kunde vi alltid diskutera korgen. Mamma
hade köpt den i Dalarna när vi företog
oss en av våra få familjeresor. Pappa
ville nämligen inte åka ifrån gården i
onödan. Han trivdes bäst i oljerock och
stövlar.
Handelsbodens doftande småfranskor i, en spontan handduk över och
sedan såg det ut som om jag bakat brödet själv i stenugn. Rulla till smör och
några kvistar persilja över. En smörkniv
av silver. Linneservetter med släktens
monogram.
Jag hajade förvirrat till av en rörelse
från fönstret. Det var Viola som hade
letat sig ut ur gäststugan. Men - det var
ju en halvtimme kvar. Satans linneservetter! Hon tänkte väl inte komma
in redan? Jag var oklädd med blottat
hjärta. Det faktumet skulle förta den
flotta stämning jag hade tänkt mig med
sommarlunchen. Hon vände sig åt mitt
håll och jag kastade mig ner på golvet.
Övningar från lumpen blixtrade i minnesbanken. Golvet var förvånansvärt
rent, men med svala klinkers. Jag rös
till och kände mig i ett slag oerhört
dum. Kunde man skylla på maginfluensa
för att slippa ifrån?
Nu hörde jag ett knastrande från det
krattade gruset, som när man äter dåligt sköljd sallad.
Fortsättning i nästa nummer