Transcript här - Ekosofi

VAD ÄR DÅ EN MÄNNISKA
Margareta Melin i Hedvigs kyrka, Norrköping, 22 april 2012
VAD ÄR DÅ EN MÄNNISKA? Den här frågeställningen har följt mig genom livet.
Inte som ett teoretiskt problem utan som något existentiellt, livsviktigt.
Därför vill jag börja med att berätta lite från mitt eget liv.
Den fråga som var högaktuell för mig i 13-14 årsåldern handlade om meningen med mitt liv:
Spelar det någon roll att jag finns?
”En liten tid vi leva här
med mycket möda och stort besvär”.
Tomtegubbarnas sång satte ord på något väsentligt.
De orden kunde jag då och då upprepa som en insikt. Det lättade.
Fanns det något som gjorde det värt att leva här – med så mycket möda och stort besvär?
Den sommar jag fyllde femton skulle jag vara konfirmand på Öland. Jag for till Öland fast
besluten att ta reda om det fanns något i den kristna tron som kunde råda bot på den tomhet,
nedstämdhet eller t.o.m. förtvivlan, som då och då invaderade mig.
På Ölands var vi tio ungdomar som bodde hos en prästfamilj.
Vi började och slutade dagen med tidebön i ett litet rum som var inrett som kapell.
Undervisningen pågick på förmiddagarna.
Frikopplat från den skulle vi på egen hand läsa Markusevangeliet, ett kapitel om dagen.
I kapellet morgon och kväll och i läsningen av Markusevangeliet fann jag – kort sagt –
vad jag sökte och hungrade efter. Jag uppfattade att Guds kärlek är allomfattande.
Det gick rakt in i mig, att jag och alla människor är älskade som vi är.
Att sitta för mig själv och läsa om Jesu liv gav en lättnad som växte allteftersom dagarna gick.
Det var som en hemkomst, en upptäckt av något som jag djupt inom mig redan visste.
När jag läste kapitel efter kapitel om hur respektfullt och förstående Jesus såg och mötte alla
slags människor, då kom lusten att leva tillbaka.
Om människor kunde se på varann som Jesus såg – utan att göra skillnad på folk och folk –
då skulle det vara härligt och enkelt att leva, tänkte jag.
Till saken hör att jag under uppväxten plågades av en allmän förväntan att man skulle
värdera dem man mötte. Man skulle göra skillnad. Tummen upp eller tummen ner.
Trevlig eller tråkig – det var de givna alternativen i min värld på den tiden.
Jag försökte undvika att svara. Jag kunde ju inte påstå att alla var direkt trevliga.
Men jag såg faktiskt, från det jag var helt liten, att alla är fina på sitt sätt.
Att Jesus såg och uppskattade personer som andra gjorde tummen ner på, gjorde mig så
gott – och var det avgörande skälet till att jag bestämde mig för att bli hans lärjunge.
I slutet av lästiden gjorde vår präst en cykeltur med oss var och en. Mig frågade han under
den turen hur jag tänkte mig Jesus, vilken bild jag hade inom mig. Jag svarade med
altartavlan i Böda kyrka som jag hade vilat blicken på de senaste söndagarna.
En Jesus med utsträckta, välkomnande armar.
Då sa farbror Sven, prästen:
”Om man inte ser Jesus på korset, har man inte sett sin frälsare.”
1 Jag minns så väl min reaktion.
Jag blev inte det minsta nedslagen eller oroad utan tänkte bara:
Om det där är något viktigt så kommer jag att fatta det senare.
Då var jag bara så lycklig över att vilja leva och kunna tro på mig själv.
Jag hade blivit övertygad om att Gud ville mig och tänkte använda mig –
och det betydde allt!
Så började mitt liv i kyrkan.
Efter studenten läste jag teologi i Uppsala.
När jag förde frågor om självförståelse och självbild på tal i mina kyrkliga och teologiska
sammanhang, var det alltid någon som påpekade att man inte skulle tänka så mycket på sig
själv. Man skulle tänka på Gud istället. För mig fanns ingen motsättning mellan det ena
och det andra. Inte heller upplevde jag något motstridigt mellan Gud och mig.
Däremot fanns det starka motstridigheter mellan mig och mig, mellan olika nivåer och
olika sidor i mig själv.
Gud var min fasta punkt, min tillflykt i en oberäknelig och svårbegriplig värld.
Gud var mitt sanningsvittne. Till honom kunde jag säga när allt gungade:
DU – du vet, du ser, du känner mig.
Du vet min längtan, min goda vilja…
Du vet vem jag är, fastän jag själv inte vet.
I Uppsala fick jag ögonen på en boktitel: Att finna sig själv. Att finna Gud.
Jag minns det som en aha-upplevelse, en känsla av JUST DET!
Så är det: Att finna Gud leder till – eller sammanfaller med – att finna sig själv.
Att finna sig själv leder till att finna Gud.
Jag såg tydligt hur det var för mig:
Min starka längtan efter Gud hade med min egen rotlöshet att göra,
min upplevelse av att vara udda och obegriplig, mångbottnad och gränslös.
Inte minst förbryllades jag av mina egna reaktioner.
Utan förvarning kunde mitt inre skakas om och förvandlas till kaos.
Den brännande frågan var: Vem är jag i allt detta?
Hur blir man hel människa? Vad är en människa?
Med åren har jag kommit att uppfatta den frågan inte bara som min personliga primära
livsfråga utan som en av vår tids stora andliga frågor:
Vad är en människa, hennes plats, hennes uppgift, hennes väg?
Vår människosyn och självbild hör nära ihop med vår gudsbild,
med hur vi föreställer oss att Gud ser på oss.
Jag läser tre dikter som uttrycker sambandet mellan gudsbild och självbild –
och vilken stor betydelse tron på Guds kärlek och närvaro har
för att man ska kunna ta emot och bejaka sig själv som den man är.
DIKTER (sid 10)
Du som vill att jag ska finnas
Jag är fin
Fri att vara jag
2 2
Alltsedan kristendomens första tid har man förkunnat att Jesus uppenbarar vem Gud är.
Ett budskap för vår tid är, att Jesus också uppenbarar och vittnar om vad en människa är.
Jesus är SANN MÄNNISKA, alltigenom äkta, hel och integrerad.
Det finns inget motstridigt hos honom.
Ingen konflikt mellan vad han vill och gör, säger och menar.
Mötet med honom ger kontakt med det sant mänskliga i oss själva.
I honom skymtar vi vårt eget sanna ansikte.
En förnimmelse av vilka vi i grunden är väcks till liv
och en längtan efter att bli vad vi är menade att vara.
Gudasonen är också människoson.
När Jesus talar om sin uppgift kallar han sig ofta Människosonen.
Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna 1
Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men
Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.2
Människosonen –
med det namnet uttrycker Jesus sin enhet med människan och mänskligheten.
Människan – skapad till Guds avbild. Potentialen att vara som Gud finns i oss.
Men vi är ännu inte vad vi ska bli. Vi är ofärdiga, ofullkomliga.
Hos Jesus däremot står gudslikheten i full blom.
I honom är Gud mänsklig och människan gudomlig.
Jesus inbjuder människor att slå följe med honom –
och lära känna vägen till att bli de gudabarn som vi är.
Skapelsen, allt som lever och andas, behöver kärlek, behöver få.
Skaparen älskar och ger.
Det unika med människan är att hon är både skapelse och skapare.
Människan är både skapelse och skapare!
Hon är beroende av att få kärlek och hon har kapacitet att själv älska.
Detta – att människan har kapacitet att ge kärlek utan biavsikt,
bara för den andras skull – det är något som många betvivlar eller direkt avvisar.
Enligt den människosyn som dominerat under 1900-talet, i vår del av världen,
finns ingen osjälvisk kärlek.
Människan har beskrivits som ett högt utvecklat djur – och ingenting mer.
Liksom hos andra djur är instinkten att fylla egna behov hennes enda drivkraft,
har man menat. Allt en människa gör är självändamål.
Det som kallas kärlek skulle alltså inte vara något annat än subtila former för själviskhet.
När man ger, så är det ändå bara för att få…
1 Mark 10:45 2 Matt 8:20 3 Det är vanligt att man ger för att få – och det är inte fel. Det har sin plats.
Men det finns också ett annat givande. Man kan ge bara för att ge.
Därför att man ser ett behov och har möjlighet att möta det.
Därför att man har ett överskott – och ser en brist som kan fyllas.
Det finns ett givande som i samma andetag ger glädje
åt både den som ger och den som tar emot.
Jag tror på en kärlek
utan plikt och skuld
utan försäkringar
och konkurrens.
Ett livets flöde
som inifrån förnyas
av sin egen kraft.
Jag tror på en kärlek
som dansar och sjunger
utan tanke på nytta och lika självklart
stannar upp
inför den som plågas
och delar smärtan.
I BOKEN ”SAMTAL MED ÄNGLAR”
har jag fått stöd för min övertygelse
att människan har förmåga att älska och ge villkorslöst –
och att detta givande är en källa till glädje för både givare och mottagare.
I Hedvigs prästgård finns en grupp som läser Samtal med änglar.
Därför kan det väl passa att jag här i Hedvigs kyrka lyfter fram några utsagor i den här
boken som handlar om det speciella med att vara människa.
Helt kort något om vad detta är för bok
Det är ett dokument från Ungern och andra världskriget. År 1943, när det är krig och
judeförföljelser i Europa, bestämmer sig fyra vänner i Budapest för att gå tillrätta
med sig själva och tillsammans utforska, hur de ska kunna leva helgjutet och sant
när det offentliga livet genomsyras av lögn och skräck. Tre av de fyra är judar.
De får oväntad hjälp. En eftermiddag uppfattar en av dem, Hanna, att någon,
som inte är hon själv, vill tala genom henne.
Så lånar Hanna sin röst åt någon eller några, som de snart identifierar som sina inre
mästare och änglar. Vännerna uppmanas att ställa frågor och får personliga svar.
Deras liv förändras i grunden och deras mod och glädje växer, samtidigt som snaran
kring dem dras åt.
Samtalen äger rum varje fredag klockan tre under 17 månader.
4 I SMÄ finns en beskrivning av skillnaden mellan djur och människa –
mellan DJURETS MÅTT och MÄNNISKANS MÅTT.
Också människan är ett djur – men hon är samtidigt något MER.
Hon är otillfredsställd och orolig, så länge hon inte finner detta mer.
Hon finner ingen varaktig glädje så länge hon tror att hon är bara ett djur
och inte ser någon annan mening i livet än att fylla egna behov och samla åt sig själv.
SAMTAL 31, L
Djuret har en enda uppgift: sig själv.
Det har sin glädje i sitt eget:
sin luft – sin mat – sina ungar.
Ett friskt djur njuter av allt detta.
Det lever i en cirkel som heter: sig själv.
Det uppmärksammar bara vad som är inom cirkeln
och suger det till sig. Djuret är skapelse.
Detta illustreras med en cirkel, I cirkeln finns pilar, riktade in mot mitten
Människans mått är det motsatta.
Hennes mått och glädje är det hon utstrålar
från cirkeln – och det är omätbart.
Ett hungrigt djur fyller sig med mat – det är nog.
Människan fyller sig och strålar ut – det är aldrig nog.
Måttlös är alltså hennes glädje!
Det är det eviga livets hemlighet.
Människans mått illustreras med en cirkel där pilarna pekar utåt, från cirkeln
Djuret är skapelse, människan är både skapelse och skapare
Människan fyller sig och strålar ut – det är aldrig nog. Måttlös är alltså hennes glädje!
Att stråla ut och ge vidare – det föder glädje och gör oss till MÄNNISKA
Samtal 31, Hanna
Vad växandet är för plantan
vad rörelsen är för djuret
är GIVANDET för människan.
…
Om ni inte ständigt ger, förtvinar ni.
___
Gud är den givande, den ständigt givande. Så också människan, när hon blir den hon är –
den Guds avbild hon är skapad att vara.
Tro din spontana impuls
din lust att dela och glädja.
Tro ditt hjärta om gott
du människa skapad att älska.
Vet att kärleken finns
om än bara som längtan och frö.
Innanför fruktan och sår
är hon ditt sannaste jag.
5 3
I Jesu liv och förkunnelse är kärleken det helt centrala:
I slutet av sitt liv gör Jesus en sammanfattning av syftet med sitt uppdrag på jorden.
Den sammanfattningen finns i Joh 17, i slutet av Jesu långa bön för sina lärjungar.
Där säger Jesus till fadern:
Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt,
för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem.”
Jesus har gjort faderns namn känt, alltså uppenbarat hans väsen och hjärtelag,
Jag har gjort ditt namn känt…
för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem
… för att den kärlek som fadern har älskat sonen med ska vara i oss,
ja, för att han själv ska vara i oss.
Guds kärlek i oss, Kristus i oss –
det skulle vara den gudomliga planen för människan – för mänskligheten.
Inför sin bortgång talar Jesus också till lärjungarna om kärleken.
Han uppmanar dem att leva i den kärlek som han har visat dem.
Om hans kärlek hålls levande i deras inbördes relationer,
kommer den att sprida sig.
Hans uppmaning handlar om något nytt, om att ta ett steg vidare:
Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra.
Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.
Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. 4
Detta nya bud är inte ett krav, inte en skärpning av lagen
utan en öppning som Jesus åstadkommit, en öppning mot nya möjligheter…
Möjligheten att liksom Jesus härbärgera faderns kärlek i sig – och ge den vidare.
När Jesus skulle skiljas från sina vänner, sa han också:
Jag har ännu mycket mer att säga er, men ni kan inte nu bära det.
Men när han kommer som är sanningens ande,
då skall han leda er fram till hela sanningen.5
Kristi ande fortsätter genom seklerna att tala och leda. Det vi har förutsättningar
att ta till oss och integrera, det uppenbaras för oss – successivt.
Han hade mera ljus att ge
än hans samtid tålde se.
Hans ande ger det ljus som vi fördrar
tills hela sanningen blir uppenbar.
4 Joh 13:34, 35 5 Joh 16:12 6 Jag återvänder till SMÄ.
Det gör jag förresten ofta, därför att jag i den här undervisningen
tycker mig känna igen Jesu röst, hans ande.
Apropå KÄRLEK säger Lili till sin ängel: ”Min kärlek är inte tillräckligt stark” –
och hon får till att börja med en rad korta frågor tillbaka.
12 november 1943, Samtal 21
L. Min kärlek är inte tillräckligt stark.
– När känner du det?
L. Inför andra människor.
– Vem älskar du tillräckligt?
L. Ännu ingen.
– Vem älskar du mest?
L. HONOM.
Änglarna använder inte ordet ”Gud” utan istället ett pronomen HAN,
skrivet med stora bokstäver – på ungerska är ordet Ö,
en enda bokstav som betyder både han och hon.
– Och därnäst?
L. Dig.
Med ett leende:
– Din blick är ännu skymd.
OM DU ÄLSKAR HONOM ÄLSKAR DU ALLT.
ÄLSKAR DU INTE TILLRÄCKLIGT
SÅ ÄR DET HONOM DU INTE ÄLSKAR.
ALLT ÄR HANS VERK.
Älska HONOM i det fullkomliga.
Beundra HONOM i det ofullkomliga,
ty HAN speglar sig i allt.
På så vis blir det inte svårt för dig att älska.
DET FULLKOMLIGA SPEGLAS
I DET OFULLKOMLIGA.
Så länge ni inte ser HONOM i allt,
bara så länge varar ert lidande.
6 oktober 1944, Samtal 78
Älska inte HONOM – älska allt!
Det är den gudomliga kärleken.
Det är detta som fattas er / och denna brist slår ständigt upp nya sår.
Men om ditt hjärta är ett med HANS, läker såret.
Det är inte svårt, tro mig!
Är det svårt för er att älska varandra?
Det är det inte, eller hur?
Ännu lättare är det att älska de små,
de oförlösta och förföljda,
de fångna och hjälplösa.
7 För er är den fria, befriande handlingen möjlig.
Tro mig, ingenting är lättare
än att älska Gud i allt.
”Ingenting är lättare än att älska Gud i allt” – det låter märkligt. Men en sak är klart:
Om man älskar Gud i allt, så beror det inte på ansträngning utan på att blicken inte längre
är skymd. Gud är i allt som är.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud7 – i allt.
DET ONDA DÅ?
Ur SMÄ (Samtal 29, G):
Det onda – människans eviga fråga.
Ingen vet det, men till er säger jag det:
DET ONDA ÄR DET GODA SOM FORMAS
MEN SOM ÄNNU INTE ÄR FÄRDIGFORMAT.
Att allt i den stora PLANEN är gott förstår ni,
om ni får syn på hemligheten: FÖRVANDLING.
MÄNNISKAN ÄR EN FÖRVANDLARE.
Hör noga på! Det som är dåligt här nere…
nedåtgående rörelse
…är gott här uppe.
uppåtgående rörelse
Det är lösningen.
Kraft med nedbrytande verkan är inte på rätt plats.
Om du lyfter den uppåt tar förstörelsen slut.
På grund av denna sin uppgift
går människan upprätt och inte på alla fyra.
Ur allt ont du kan föreställa dig
föds det nya Jerusalem.
DET FINNS INTE NÅGOT ONT –
BARA DEN ÄNNU INTE ANTAGNA UPPGIFTEN.
Om du lyfter allting uppåt,
håller du den eviga glädjen i dina händer.
Detta sägs alltså till personer som lever i extremt ondskefulla förhållanden.
Trots all sin erfarenhet av ondska blir de inte provocerade av att höra
”Det finns inte något ont”.
De får i stället ett nytt perspektiv som ger dem mod och frid att möta vad som än sker.
MÄNNISKAN ÄR EN FÖRVANDLARE.
I en dikt har jag försökt fånga denna för människan unika uppgift:
Att förvandla genom att lyfta allting uppåt.
En gest av överlåtelse och upprättelse av allt som är och sker.
7 Matt 5:8 8 Förvandla ont till gott
Det onda, svåra finns i mitt liv
som råmaterial att förvandla.
Min kallelse är förvandling:
att utan urskiljning och fruktan
lyfta allting uppåt.
När kärleken brinner i mitt hjärta
i tro på mig själv
och honom som bor i mig
då har jag makt att se och möta
allt som kommer i min väg.
Allt kan jag då ta i mina händer
lyfta upp och transformera.
Som krukmakaren lyfter leran
och skickligt förvandlar den
till något användbart och vackert.
Vad är då en människa?
Hennes primära, grundläggande identitet är att vara barn av Gud – tänker jag.
Av Gud till Gud.
Det är tron på denna djupaste identitet som gudabarn, som fått min själ att falla till ro.
Ingenting som händer kan skilja mig från mitt hemmahörande i den eviga kärleken.
Av jord är jag skapad.
Till jord blir min kropp igen.
Av Gud är jag född.
Guds barn ska jag evigt vara.
Andra identiteter – som rör kön, ålder, yrke, folkslag, religion, parti –
är särskiljande. Delar in oss i olika grupper och kategorier. Det har sin plats.
Vår identitet som gudabarn är annorlunda. Den förenar oss. Alla har vi samma gudomliga
ursprung, alla är levande celler i olika organ i en och samma kropp, mänskligheten.
Vem är jag då, jag människa? Mitt svar för dagen är
Jag är gudabarn
ljus av ditt ljus
frid av din frid
evig kärlek.
I djupet av mitt väsen
är jag den jag är
odelad och sann
ett med dig
ett med allt och alla.
Du är gudabarn, ljus av Guds ljus, frid av hans frid…
Till sist en välsignelse: Välsignelse över jorden…
9 Välsignelse
över jorden
vår vackra blå planet
vårt hem i kosmos.
Välsignelse
över all god vilja
alla handlingar
i uppriktighet och kärlek.
Välsignelse
över ljuset
i människornas hjärtan.
Må det växa sig starkt
ta mörkret i famn
föda fred och försoning.
Du som vill att jag ska finnas
Du som vill att jag ska finnas
du som vet att jag är jag
du förstår mitt hjärtas längtan
och är hos mig natt och dag.
Din är jag och all din kärlek
får jag varje andetag.
Fri att vara jag
Du har skapat mig som jag är
för att jag ska vara jag
utan att skämmas.
Min kropp är min.
Mina tankar är mina.
Min vilja är viktig.
Ingen har rätt att tvinga mig
till något jag inte vill
nå’t som känns otäckt och fel.
När jag blir tvingad att göra
det jag inte vill
då är det inte jag som gör det.
Då hör jag ett nej i mitt hjärta
och vet: det här är inte jag!
Du som känner mig helt
och älskar mig så
hjälp mig att leva som jag vill:
Fri som en fågel
stolt och trygg som träden.
Med din kärlek i mitt hjärta.
Jag är fin
Jag är fin för du har skapat mig.
Jag är dyrbar för du älskar mig.
Skön är jag i dina ögon
en ädelsten i din hand.
Därför kan det kvitta om någon säger
att jag är värdelös och dum.
I mitt hjärta viskar du sanningen:
att jag är värd mer än guld.
Jag är din ögonsten, din hemliga skatt.
Du är glad att jag finns till.
Jag vill tacka dig så länge jag lever
och aldrig glömma vem jag är.
10