Transcript Reportage Amelia

Det
hände
mig
– Lukas
skulle haft
två bröder
Stina är lycklig mamma
till sexårige Lukas. Men
vad de flesta i hennes
omgivning inte vet är att
Lukas också har två äldre
bröder. Benjamin och
Jakob hann bara bli ett
par dagar gamla.
Av Ay l a I r e b r i n g
Stina Östergaard
Lukassen
Ålder: 35.
Familj: Sonen Lukas, 6.
Bor: Göteborg.
Gör: Originalare.
F oto : C e ci l ia H e d s t r ö m
● – Även om jag bara har ett levande
barn har jag ju fött tre. Jag är trebarnsmor. Men det känns overkligt att tänka
så, säger Stina Östergaard Lukassen.
I köket strömmar ett sent eftermiddagsljus in genom fönstret. Än behövs
inga lampor men ett väl använt ljus
brinner ståendes på köksfläkten. Längs
en av väggarna står kokböcker uppradade på en hylla. Väggen mittemot
pryds av färggranna teckningar i fantasifulla mönster. Från badrummet hörs
plaskande vatten och nynnandet från
32
amelia
en barnröst. Lukas, Stinas sexårige son
tar ett bad innan det är dags för honom
att gå och lägga sig.
Dagens datum är den sjunde april.
Idag hade Stinas son Benjamin firat
sin födelsedag om han fortfarande
hade varit i livet. För Stina är det ett
datum som har gett henne ångest månader i förväg. Som tidigare fick henne
att sjukskriva sig när dagen började
närma sig.
– Igår grät jag på jobbet. Jag satt
där och skulle vara professionell och
tårarna bara rann. Och så kom det
en produktionsledare och ville prata
jobb. Han såg ju inte att jag grät först.
Sedan tystnade han och tittade på mig.
Jag sa till honom att det var ok. Sedan
gick han och jag tänkte stackars han,
komma in mitt i en känslostorm, berättar Stina och skrattar lite.
Det är nio år sedan nu som Stina
födde sitt första barn Benjamin.
Pappan var ute ur bilden och med
på förlossningen fanns istället en väninna. Efter två dagar på sjukhus blev
Stina hemskickad med många goda
råd om hur hon skulle ta hand om sitt
barn. Men något var fel.
– De trodde att han
hade kolik för att han grät
så mycket. Vi var uppe
varenda natt, jag och Benjamin. Det är en jobbig
tanke att vi gick där i över en vecka och
att han kanske hade dödsont. Utan att
någon visste.
I efterhand kan Stina önska att sjukhuspersonalen skulle ha gjort mer för
att hitta anledningen till Benjamins
oupphörliga gråt. Men det är också en
tid som har lämnat skuldkänslor efter sig. Över vad
hon själv kunde ha gjort.
Och över tankarna som dök
upp efter flera dagars sömnbrist.
– Det rådet jag fick var ju att ”gå du
och vagga honom”. Det var jobbiga nätter såklart. Är man två kan man hjälpas åt. Men när man är själv, då är det
24seven. Det fanns ingen avlastning
”Igår grät jag
på jobbet”
amelia
33
Lukas följer ofta
med och gör fint på
brödernas graver.
en läkare in till mig. När han kom in i
rummet visste jag direkt att något var
fel. Han behövde inte säga ett ord.
Jakob behövde hjälp både för att
andas och äta. Han sondmatades och
drabbades regelbundet av kvävningsattacker. Och räddades tillbaka till livet
när sjukhuspersonalen tömde honom
på avföring han inte själv kunde göra
sig av med.
– Jag kunde
känna efter
att de hade
tömt honom,
att låt honom
dö nästa gång.
Han har ju
ont. Men när
nästa attack väl kom, i stundens hetta,
så handlade det om överlevnad. Jag
måste ha honom fem timmar till. När
han väl var på väg att dö så var det, nej,
nej, jag vill ha mitt barn.
Efter två dagar var det över. Det blev
en bilresa hem som plågsamt påminde
Stina om att hon var nyförlöst med
kejsarsnitt. Med en känsla av orättvisa
över att behöva genomlida smärtan
som en ständig påminnelse om förlossningen, men utan ett barn.
Men sorgen har långsamt blivit lättare att hantera. Idag läser Stina inte
dagligen dödsannonserna för att se om
något annat barn har gått bort. Hon
gråter inte när hon ser en mamma
med barnvagn. Och hon kan skratta
igen utan att få dåligt samvete. Men
håller i ett småbarn, det gör hon fortfarande inte. Hon är rädd för att det
kommer att dö om hon tar i det. Lukas
har varit undantaget från den regeln.
Efter Jakobs död var Stina fast besluten om att det enda som skulle få
henne att orka gå vidare i livet var ett
nytt barn. Och efter mindre än ett
halvår var hon gravid på nytt.
– Graviditeten innebar både lycka
och rädsla. Vi gick på regelbundna ultraljudskontroller var sjätte vecka.
Undersökningarna visade ett barn
som såg friskt ut och växte som det
förväntades göra. Men med tanke på
alla ultraljudskontroller var det nästan
så att de förväntade sig ett grönt barn,
skämtar Stina.
– En grön bebis, utbrister Lukas i
Stinas knä och fnissar förtjust.
En okomplicerad graviditet fick Stinas hopp om att det skulle gå bra den
här gången att växa. Och hon behövde
inte bli besviken. Hon minns lyckan
när hon för första gången fick hålla i
Lukas och läkarna förklarade att allt var
som det skulle.
Under Lukas första år var Stina mån
om att ständigt ha honom tätt intill.
Han blev buren i bärsele och när han
Det
hände
mig
blev för tung och placerad i
barnvagn protesterade han
vilt. Han var van vid att alltid
ha mamma bredvid.
Stina har många gånger
fått höra att hon är en hönsmamma men tycker inte
att det är särskilt konstigt
med tanke på vad hon har
gått igenom. Och hon tillägger att hon
faktiskt har
blivit strängare. Tidigare
har Lukas
Stina fick hjälp att
fått allt han
bearbeta sin sorg...
har pekat
på. Idag
– Jag är tryggare i mig själv.
anstränger sig Stina för att
Jag har varit en orolig själ i
inte vara riktigt lika slösakmånga år. Det är fortfarande
tig med presenterna. Hon
mycket känslor men mer upp
är orolig för att det annars
än ner känslomässigt. Just
kommer leda till ett alltför
därför känns det som att det
bortskämt barn.
är lättare att leva. Jag känner
Idag är Stina och Karl
mig lugnare i själen än vad jag
separerade och Stina har
gjorde för bara ett år sedan.
Lukas varannan vecka. Hon
Det har hänt så mycket.
beskriver sig själv som en
Efter en lång sjukskrivning
”större barns förälder”. Hon
är Stina nu tillbaka på arbetsär glad att Lukas har blivit
marknaden. Att lyckas få en
äldre och att de nu kan ha
anställning har inte varit det
mer av en dialog och hitta på
lättaste. Inte minst på grund
fler saker tillsammans. En
...men viktigast har
förstås Lukas varit.
av arbetsgivare som ifrågasatt
positiv fördel med att Lukas
om Stina verkligen varit redo
nu är sex är också att han
att börja jobba igen. En fråga
har vuxit ifrån de raseriuthon själv hade svårt att veta svaret på.
brott han tidigare hade. Stina är glad
Men idag är hon heltidsanställd för
över att se en utveckling som går åt rätt
att ta hand om Ica:s reklamkampanjer
håll. Och hon kan också märka hur
och trivs bra med arbetsuppgifter och
hon själv har förändrats. Idag mår hon
kollegor. Också för Lukas väntar stora
mycket bättre än vad hon gjorde för
omställningar. Snart är det dags för
bara ett par år sedan. Mycket tack vare
sexårsverksamhet. Både han och Stina
livscoachen Tom Ellisson.
väntar med spänning på de första daUnder en och en halv månad fick
garna av inskolning.
Stina hjälp med att bearbeta sin sorg.
Lukas är idag alltmer självklar i StiNär hon berättade om den för Ellisson
nas liv. Hon vågar lita på att han fakliknade hon det vid att ha en stor svart
tiskt är där för att stanna. Med honom
sten i bröstet. Tillsammans jobbade de
omkring sig finns det ingen möjlighet
sedan med att sätta ord och känslor på
att gräva ner sig i det förflutna.
vad den stenen innehöll.
– Så fort man grubblar för mycket
– Till slut var det ingen sten längre.
så är han där och distraherar. Och då
Det var bara ett tjockt moln som kunde
är man tillbaka och lever i nuet igen.
skingras. Med Toms hjälp kom jag
Han tar mig framåt, det är han bra
längre än vad jag hade gjort på egen
på. ●
hand under de föregående sju åren.
Stina hade under många år väntat
på att bli den hon var tidigare, innan
allt hände. Med Elissons stöd har hon
insett att det hon varit med om har
förändrat henne för gott, men tycker
Vill du också ­berätta
inte längre att det behöver vara något
din historia i amelia?
negativt. Hon kan istället se att det
Mejla på: [email protected].
hon har varit med om har gjort henne
Döp mejlet:
Det hände mig
till en mer empatisk och omtänksam
person. Och den ångest hon tidigare
bar omkring på har minskat betydligt
i styrka.
”Lukas tar mig
framåt, det är
han bra på”
– Jag är en hönsmamma
forts någonstans. Och då kom de där fula
tankarna att: ”Å, låt mig vara. Kan jag
bara få vara själv en stund, ge mig fem
minuters tystnad!”.
Stina tystnar en sekund. Med blicken
riktad ut genom fönstret fortsätter hon
berätta:
– Sen var det ju den natten… då hade
vi inte heller sovit. Vi somnade klockan
fem på morgonen tror jag, och sen vaknade jag vid åtta. Jag märkte direkt att
något inte stämde. Jag bara kände att
allt var fel och så tittade jag på honom.
Och han bara låg där. Det var ren panik. Han hade redan börjat bli blå. Så
jag ringde efter ambulans. Jag var helt
hysterisk.
Ambulansen var framme redan efter
några minuter. Men Benjamin gick
inte att återuppliva. Dödsorsaken visade sig vara ett hjärtfel.
Efter Benjamins död valde Stina att
flytta tillbaka till Göteborg.
– Det gick inte att bo där. Jag kunde
inte packa ner Benjamins säng, jag
kunde inte göra någonting. Vad jag än
gjorde så gick jag och väntade på att
Benjamin skulle börja gråta. Det gick
34
amelia
inte in att han var borta. På två, tre år
kunde jag inte använda ordet död. Om
jag berättade för folk vad som hade
hänt använde jag alltid omskrivningar.
Och så kom alltid frågan om han var
död. Då kunde jag
svara ja. Men inte uttala ordet själv.
I köket dyker
plötsligt Lukas upp.
Kvällsbadet är avslutat
och han vill vara med
i gemenskapen. Uppkrupen i Stinas knä börjar han nyfiket
bläddra i ett av de fotoalbum som ligger mellan oss på köksbordet.
– Han ser ledsen ut, kommenterar
han en av bilderna.
Fotot han har fastnat för föreställer
ett gråtande spädbarn som ligger på ett
skötbord. Den lilla kroppen är omgärdad av slangar.
Bebisen på bilden är Jakob. Han
var inget planerat barn. Tvärtom. Efter
Benjamins död ville Stina sterilisera
sig men fick beskedet att för föräldrar
som nyss förlorat ett barn är betänketiden ett år. Så Stina väntade. Och under
tiden hann hon träffa Karl. De hade
inte varit ett par i mer än tre månader
när Stina uppsökte vårdcentralen.
Hon trodde att hon hade problem
med oregelbundna blödningar. Men
fick istället reda på att
hon var gravid.
Ett glädjande besked. Men ultraljudskontrollen visade en
skugga över njurarna.
En varningssignal om
att allt inte stod rätt
till. Stinas läkare gav barnet 80 procents chans att överleva.
– Det var verkligen en graviditet
mellan hopp och förtvivlan, säger
Stina. Jag var på ultraljud minst en
gång i månaden. Efter åtta månader
stod jag inte ut längre. Jag mådde så
psykiskt dåligt. Jag sa till min barnmorska att jag kommer att dö själv
om inte jag får föda nu. Då satte han
upp en tid för kejsarsnitt. Och ja, det
gick ju smidigt, en kvart så var jag
hopsydd och klar. Sedan tog de Jakob,
gick iväg och undersökte honom. Jag
var inkörd i ett eget rum. Till slut kom
”På två, tre år
kunde jag inte
använda ordet död”
Skriv till oss
amelia
35