Transcript Varg, hund,syster - Fido´s Hundinformation

Varg, hund, syster
En kort berättelse om existens
Hon hade vakat länge nu, flera dygn. Hon hade endast gått från lyan, för att dricka, tömma sina
exkrementer, och förhoppningsvis kunna fånga en hare. Hon gick inte längre bort än hon hade
kontroll på lyans ingång.
Som mest hade det blivit möss och sork, en hare och en kråka de senaste dagarna att äta. Kråkan
lyckades hon överrumpla i sin flykt, undan henne. Rådjur var det över en vecka sedan hon hade
lyckats fälla. Hon var tunn nu, efter tiden för vakandet och efter den långa snörika vintern som
fortfarande bet sig fast, det var nära inpå aprilmånad.
Tiken hade varit död i över ett dygn. Trots alla försök så som att lägga upp lite föda till henne, vilket
hon glufsat i sig. Slicka henne, för urinavgång och för närhet och ro, så hade tiken slutat andas, lugnt
och fint men med en djup, tyst suck. Suckarna hade varit där hela tiden, djupa, långa, tunga och
dova.
De härstammade från skadan i höften, som hon fått då hon blev ”vådaskjuten” för en knapp månad
sedan. Denna kula hade trängt in i höftleden, vilket hade försvårat hennes rörelseförmåga mer och
mer, för varje vecka och dag som gick, sedan skottet. De senaste tio dagarna, hade en elakartad
infektion spridit sig, som omöjliggjorde för tiken att jaga, springa och på så vis, försvara sitt liv.
Vid det tillfället var hon nära sin valpningslya, som hon senast använt för två år sedan. Hennes
dotter som hade stannat vid hennes sida under hennes hela liv, var fortfarande kvar med henne.
Tiken hade inte haft valpar den senaste våren.
Familjen splittrades på senvintern föregående år, då hannvalparna lämnat flocken, en tikvalp blivit
påkörd och dött. Och hannen dött en naturlig åldersdöd några veckor efter att familjen decimerats.
Och två dygn efter det att familjen för sista gången gemensamt, nedlagt en älg.
Förlusten av att familjen splittrats så drastiskt och på så kort tid, hade avsevärt försvårat livet under
den vinter tiken och hennes ungtik gått till mötes. En av unghanarna var den i familjen som verkade
ha bäst väderkorn, han var ofta minuter före hannen med sin markering, för att visa flocken på doft
av mattillgång.
Och valparna ihop med hannen var mycket duktiga på att spärra av flyktvägarna för villebrådet, de
jagade. Tikens huvuduppgift, hade varit sedan hon ingått i par med hannen, att avliva bytet snabbt
och effektivt.
Hon hade blivit lärd av sin mor och sina systrar, som hade levt utan hannar i flocken sedan hon var
ett par månader gammal. Hennes mor var kanske inte så snabb som jägare och inte världsmästare i
strategi för jakten alla gånger. Men utmärkt på att snabbt och skoningslös avlivning, av de villebråd
de nedlade. Vilket gav den lilla flocken relativt rättvis foder fördelning och inte minst viktigt matro,
då tiken var extremt uppmärksam på sin omgivning. Vilket skapade en trygg flock, både i sina
förehavande så som inom familjen.
Denna tik hade lämnat sin mor och sina syskon, en tidig höstdag två år efter sin födelse. Hon var inte
sista att lämna flocken men inte heller den första, av valparna. Under denna tid på egen vandring
hade hon stött ihop med hannen, som var många år äldre än henne, ensam, trygg och välvillig till
flockbildning. De var ursprungsparet till den flock som nu inte längre fanns och där ungtiken nu var
ensam. Ensam och i behov av att gå vidare men med en osäkerhet och en längtan efter flocken, som
höll henne dröjande.
Under den gemensamma tid de två tikarna hade ihop, var en lärorik tid. En tid att utveckla sina
sinnen, sin balans, sin fart, sin misstänksamhet och tilltro – för deras gemensamma överlevnad.
Två tikar tysta sida vid sida med en exakthet i sin gemenskap och förståelse, för den andre. Exakt
precision i individuella rörelser, hade växt fram under deras gemensamma tid, för gemensam trygghet
och överlevnad.
Ung tiken var två år kommande sommar, och hon kommer att löpa för första gången till vintern.
Hon behöver skaffa föda, föda som kan fortsätta hennes utveckling, till vuxen tik. Men hon hade
svårt att lämna sin döda mor, trots att det skrek i magen på henne. Hon gjorde sina utflykter längre
och längre från lyan, där den döda tiken låg. Men återkom senare på dygnet eller någon dag senare.
Hon hade haft en utmärkt uppväxt, med föräldrar som hade sörjt för föda, uppfostran och trygghet,
nu skulle detta förvaltas hos henne själv. Alla delarna skulle fungera i exakt rätt ögonblick, hela tiden,
för att överleva.
Hon vaknar upp under den täta granen som hade blivit hennes första viloplats, sedan hon definitivt
lämnat tiken. Detta var sjunde morgonen i tidig timma sedan dess och hon hade tagit sig bortåt tolv
mil från sitt område, hon gick nordväst. Hon var utanför sitt gamla revirområde och var extra
vaksam, hon doftade noga in sin omgivning och lyssnade av minsta lilla ljud och rörde sig försiktigt
framåt.
Två dagar efter att hon lämnat tiken för gott, hade hon hört långt, långt bort släktingar som ylade.
De var tre individer, som samtalade på avstånd från varandra. Det var ett av skälen till att hon hade
ändrat kurs från norr till nordväst, så att hon inte skulle komma in på andras revir. Åtminstone inte
nu, hon var för ung och för mager för att möta en konfrontation.
Hon sträckte på sig, vädrade in omgivningen, hon befann sig på en höjd och skulle ner igenom en
sänka, längre fram. Hon begav sig framåt, bortåt. Lite nysnö hade kommit stilla över natten, kylan
var mindre intensiv och det hade börjat töa rejält på dagarna, så snödjupet var obetydligt besvärande
åtminstone här på höjden.
Hon kände doften först men ganska snart hörde hon det även långt bort, stilla och dovt, ljudet av
björn. Hon vädrar och närmar sig i en lov, på behörigt avstånd, mot vinden mot sänkan och björnen.
Inte väcka irritation hos en björn som håller på att vakna upp ur idet och med ungar. Hon rörde sig
precis i skärningspunkten för med och motvindens mötesplats, då kände hon av magens reaktion av
doften från nyslagen – mat.
Hon hade fått tag i delar från björnens meny. Efter att hon hade uppehållit sig hela dagen i närheten,
strax innan sänkan. Väntat och väntat. Och lyckats att fälla en hare och fånga några smågnagare
under tiden. Nattens kyla, gjorde så att björnhonan valde att vara i och kring idet ett par dagar till.
När hon gick in vid kvällningen, passade tiken på att våga närma sig platsen, för resterna.
Hon fortsatte ner genom sänkan och upp mot nästa höjd och in mot skogen.
De närmsta veckorna bestod i jakt på vandringen, längre bort mer nordväst på. Hon känner doft av
en vecka gammal släktskapsmarkering, på tallarna. Bara en individ, en ung hanne. Hennes väsen fann
ro i doften, och här och där i spåren fanns rester att finna, av mat. Hon markerade i närheten av
hannens markering, tidvis. Tidvis avhöll hon sig från markering, speciellt då höjdskillnaden skulle
kunna ta med hennes markeringsdoft, längre bort. Hon var försiktig men ändå kände hon ro med
hannes doft.
En doft till fanns bland markeringarna från och till, återkommande längst vägen. Och vid något
tillfälle hade markeringarna skett, vi möten. Det kunde hon utläsa av dofternas densitet som
sladdrade om dess ålder. Troligen en syster från unghannens kull, som går jämsides och lite själv, vid
hans spår.
Nu hade hon rört sig i flera mil, utan att finna doft av tiken, i hannens spår. Troligen var de syskon,
på väg från ursprungsflocken, ibland gemensamt färdandes och som nu skilda åt, sedan flera mil och
flera dagar. Hon var ändå inte säker på att det bara var hannen som nu var på väg framför henne i
riktning nordväst på, mot ett eget område.
Hon stannade kvar i dygn i det område hon nu befann sig för att söka föda och vila. Flera dagar gick
åt till mindre utforskande av områdets närmsta miljö och hon hade inte funnit
släktskapsmarkeringar, ännu.
Den lilla höjden var väl skogsbeväxt, intill slättlandet med en vattenåder som följdes av mer tät skog
på dess andra sida. Det var en gynnsam plats, för jakt och vila. Den topografiska formationen av
landskapet gav maximal information om rörelser i dess yttre närområde. Tillräckligt tidig
information för att lyckas med jakten och för att dofta andra rörelser. Hon hade i ytterområdet känt
av doften av björnhona med ungar norrpå, som hade passerat förbi området, vandrandes mer mot
väst. Lo uppehöll sig i området, liksom räv men ingen doft av släktskap.
Hon vidgade sitt område ytterligare och läste in och noterade innevånare och faunan i området på
sin vandring i det, där cirkeln blev vidare och vidare. Vädret var nu lättsamt och det var enkelt att
finna föda, det var i slutet av maj. Nästan ingen snö fanns kvar bortsett från de skuggplacerade
partierna. Och frånsätt de snöfall som föll från dag till annan, men som oftast smälte bort direkt, det
var vår i sikte.
I slutet av juni, var tiken väl förtrogen med sitt lilla revir och hon markerade det, på sina jaktrundor
och upptäcktsfärder. Hennes jaktteknik hade betydligt förbättrats, men fortfarande var hon inte
stark nog att fälla större byten, även om hon haft dem i sikte. Det lilla reviret gav ro och mat men
släktskapets ådra svälte. Hon gjorde utstickare från sitt revir, i solstråleformation som en korridor,
några mil, ibland några kilometer. Hon markerade vid närheten av sitt revir, för att på så vis söka
kontakt både genom att upplysa om sin existens likväl som att informera om att området var bebott.
I ytterkanten av en av korridorerna var den, doften från släktskap, det var en tidig morgon i början
av juni månad. Hon markerade över markeringen och begav sig in i sitt revir igen. På så sätt
framlevde tiken dagar, veckor innan hon en dag doftar en ny markering vid en annan av
korridorerna, in mot reviret. Det var samma individ, hannen i vars spår hon hade följt tidigare på
våren. Det gav henne en alerthet och blodflödet pulserade fortare, så att varje del av henne skulle vara
fullt uppmärksam, vid ett eventuellt möte.
En försiktig individ var även han, då hon läste av flera markeringar den närmsta veckan. Han var i
närheten men ännu hade han inte tagit sig in i reviret. Så en sen eftermiddagskväll, är vittringen
påfallande i en av de större korridorerna, det är markerat på flera ställen och hon hör honom utan att
se honom. Hon svarar med ett lågt gnyende som avslutas i ett kortare ylande.
Tikens längtan efter flocken, gemenskapen har växt sig djupare och djupare i hennes väsen. Som
flockindivid kan man inte slå sig till ro som ”ensamvarg”, hela existensen fungerar efter samverkan.
Detta pågår i individens DNA nästan oavsett om samverkan existerar eller ej. En flockindivid utan
flock är amputerad och likt fantomsmärtan av den förlorade delen, letar alla sinnena ständigt efter
kontakt. Kontakt med artfrände behövs för att vara en hel individ och i samverkans tecken kunna
fortskrida sitt liv, sida vid sida, natt och dag.
Sinnenas registrering av minsta doftförändring, är knivskarp. Alla dofter som har med släktskap, kön
och dess identitet passerar vomeronasala organet, övriga dofter stryker där förbi och går direkt till
framloben, där doftcentrum har sina luktreceptorer. Luktreceptorer som kan haka ihop med
doftämnen som nosen upptar i luften, i vattnet och eller på marken och där årtusenden gjort
individen mottaglig för att avgöra fara och eller godtagbar doft.
Doft är gaspartiklar som avges från allt levande och död materia. Denna gasstruktur ger i sig
information till receptorerna om flera viktiga data, både för sändande såväl som mottagande individ.
Många (bytes)djur kan vid viss tid, stänga av den egna doften för en tid. För att på så vis skydda sig
mot att ens existens blir upptäckt, så som exempelvis ett rådjurskid som ligger i väntan på hinden på
marken, den är relativt doftlöst.
Doft är jordens äldsta kommunikations system och är väl utvecklat hos de individer som överlevt
och bildat en art. Hos däggdjur är detta system förfinat via vomeronasala organet, som är placerat vid
struphuvudet och basen av inhalationskanalen och vidare upp mot framloben.
Dofter är ingalunda endast utsöndrade via urin och exkrementer, utan i högsta grad också via
trampdynor, och flertalet körtlar på olika ställen över kroppen. Dock är urinmarkeringen en mer
mångfasetterad informationskälla. Och med den vetskapen, kan individen i vis mån välja att
exponera sin doft mer eller mindre. Mer genom exempelvis att markera på föremål som är högre upp
än omgivning, så som exempelvis på en sten. Och eller högre upp på en trädstam. Mot att en individ
som vill dölja sig inte markerar alls, utan endast urinerar i säker sänka, för att bli av med urin.
Tiken hade således inga problem att identifiera markeringarna i sin korridor, speciellt inte då hon
följt denna individs doft en längre sträcka, under våren.
Markeringen är som ett välutformat visitkort, över individen.
Hörselns förmåga att lokalisera ljud oavsett från vilket håll det kommer och att kunna avgöra
sträckan mellan sändaren av det, till mottagarens hörselsinne, är väl utvecklat. Många små muskler i
öronlappen gör dem vridbar och rörlig i de mest olika formationer, för att uppsnappa ljud och dess
ursprungsposition. Sinnescellerna inne i örat tränas ständigt efter individens erfarenheter att kunna
tolka olika ljud, till en klar bild för individen. Detta instrument kan delvis avgöra hastigheten och
därmed få en viss hjälp med uppfattningen hur långt bort sändaren är. Dessutom kan sinnescellerna
återberätta för individen i stereo, vilket innebär att individen kan fokusera på två olika ljudkällor
från olika riktning, samtidigt.
Denna möjlighet gör att tiken redan har en relativt god uppfattning om hannens väsen, vilket ger
information i förhållande till sig själv, sitt eget väsen mot hans. Inte en så oviktig detalj vid möte med
artfrände, då alla möten inte är förenliga bara på grund av att lika möter lika, art.
Hon ser honom, mellan tallarna och snett bakom rönnen, han ser henne och ögonen möts, blickar
utväxlas utan minsta blinkning. På detta vis, står de och utväxlar ögonkontakt under flertalet
minuter och drar in doften från varandra.
Hunddjurens seende är utmärkt, där färg har mindre betydelse för livet och därför är ögat utrustat
med flest stavar, vilka är sinnesceller för uppfattning av svart och vit ljus. Detta innebär att
hunddjurens seende lätt registrerar minsta rörelse, då det generella seendet sker i gråskala. Gråskalan
ger bäst tydlighet för att uppfatta minsta mimikförändring i ansiktet och tyngdpunktsförändring i
kroppen, vilket signalerar motpartens intention.
Denna begåvning är total hos flockdjur och om den inte skulle vara det av ett eller annat skäl uppstår
felaktigheter vid signalering individerna emellan, som kan leda till direkta bråk/anfall. På samma sätt
avgör hunddjur bytesdjurets rörelseintention genom att avläsa minsta rörelseförändring.
Hannen behåller blicken mot tiken men viker av seendet något i vinkel från henne, denna
ögonrörelse upprepar han åtskilliga gånger samtidigt som han viftar mer och mer intensivt på
svansen och böjer sin framkropp något neråt framåt. Hon svarar på hans signaler genom att vifta på
svansen sträcka sin kropp något framåt och gör upprepade huvud och halsrörelser i en mjukare båge
framåt nedåt.
Ljud börjar höras mellan de två, små gnyende och svagt gläfsande, de går varandra till mötes.
Kroppsspråket talar om ett intresse och en avslappning men med behållen skärpa. De möts nos mot
nos och doftandet och närkontakten upptar de två helt i flertalet minuter till den grad att deras
sinnen är helt obevakande mot omvärlden, just nu finns bara hon och han.
De går runt varandra, de drar kropparna mot varandra, svansarna höjda men väl avslappnade och
svagt viftandes, frambensrörelserna något vinkande/sparkande mot varandra, öronen är rätt
uppstående, ögonen fokuserande men något kisande, mungiporna synligt långdragna och små ljud
till gläfs utstötts allteftersom denna dansliknande närhet blir intensivare och intensivare.
Doftgenomsökning av all doftkörtlar sker av både tik och hane, dock undviks i detta första skede
genitalierna. Ögon, ansikte, öron, hals, länd, tassar doftas av och kropparna stryks lätt emot
varandras körtelpunkter. Kontakten är total, slickande i varandras mungipor sker och tiken lämnar
dansen för att urinmarkera, varpå hanen följer efter och markerar över.
De är nu ett par, ett nytt vargrevir har uppstått, de kommer att para sig under senvintern kommande
vintern och fram till dess, kommer de att lära känna varandra och sitt revir in i minsta detalj.
Två artfränder har funnit varandra och längtan efter det så djupt DNA-rotade behovet av att vara
flock/minst två, har fullbordats. Han en frisk stark ungvarg ett år äldre än sin nyfunna tik, hon som
har visat sin eminenta förmåga till överlevnad genom list, försiktighet och tålamod, det bådar gott
för de båda individerna som kommande partners och föräldradjur.
När natten infinner sig hörs deras ”bröllops” sång över skogen och dalen intill, långa mjuka
varierande tonslingor intensiva likväl som mjuka. Det är första gången de provar sina stämmor ihop,
seendet, hörseln, och den taktila gemenskapen är redan beprövad och fungerande. Vargen – Canis
lupus har satt ner bopålarna i en del av landet, som kommer att dels få föda den men inte minst
kommer att dra nytta av dennes ”omedvetna kontroll” av att mångfalden i området säkras.
© Fido´s Hundinformation 2011
Text: Charlotte Swanstein
Teckning: Lena Furberg