Transcript Untitled - Tidskriften Skeppet

skeppet no
2 den första augusti 2011 “fåglar”
Tidskriften Skeppet är ett litterärt magasin som kommer ut
fyra gånger per år. Kontakt [email protected].
Redaktör och ansvarig utgivare henrik sahl johansson Innehåll
david uppgren “Monolog” ur samlingen “Oss Temporära”;
emmy bjurwall “Den Sista Fågeln Landar”, dikt; markus holdo
“Giraffernas Långa Halsar”; sophia vretblad “Svankvinnan”;
Alla illustrationer av agnes florin utom sida 3, av henrik sahl
johansson.
2
‘Ouvertyr’
“Isolde frågade mig plötsligt vilken av alfabetets bokstäver
som för mig mest påminde om ett par vingar. Efter att ha
funderat svarade jag: ‘W antar jag ... eller kanske ett V följt av
ett V, vridna nittio grader och placerade mot varandra, så här’
och jag visade med mina händer. Då fattade hon pennan och
ritade två figurer på ett papper: spretiga, rovdjursliknande, likt
två monstruösa kroppar av sammanfösta löv. Jag protesterade:
‘det är två fågelvingar.’ ‘Nej,’ svarade hon: ‘det är de tecken
som för alltid har inlett mina meningar.’”
ur Deborah Pandeys “De gråa katternas stad”
3
george herbert
‘Easter Wings’
1633
Tidigt konkretpoem av den angliske prästen och poeten
George Herbert; textens utformning ger upphov till en visuell
bild av två vingpar. I ursprungsuppförandet publicerades
dikten på ett heluppslag för att efterlikna två fåglar som lyfter.
Strofernas konkava form anspelar också på diktens tematik:
avsmalnandet speglar mänsklighetens tragik; där dikten
vidgar sig uttrycks människans räddning genom tron. De två
midjorna symboliserar både fågelkroppar och vändpunkter.
4
MONOLOG
av david uppgren
ur samlingen
O ss T empor ä ra
i vårt liv får jag höra
berättelsen om en man, en farfar
kanske eller dennes far, mörk och
stilig och lika besvärlig som begåvad,
någonstans i en fransk stad, mellan
två krig och två skilsmässor, två
barn, två sjukhusbesök (för egen
räkning, efter en beklaglig period
av fylleri och plötsliga, meningslösa
midnattsslagsmål) börjar det närma
sig jul och denna unge man har i
flera veckor vägrat att lämna sin
lägenhet och gjort sängen till något
slags kejserlig, lövklädd, bädd. Han
mår förvisso dåligt, men mest av
allt äcklas han av sin egen historia
och bestämmer sig för att framtiden
ska bli annorlunda. Vidare, får
jag veta, att han två veckor in i
december detta år, 1926, 1932, du
får bestämma själv, tog sig upp på
scenen till stadens teater mitt under
pågående föreställning. Stämningen
blir naturligtvis ansträngd och den
orkester som i sitt improviserade
lilla dike med dragspel och flöjter
och gudvetvad försöker sig på en
gammal melodi tystnar upprört
och någon svär.
senare
Nu står han alltså på scenen, men
det är inte hans scen, i någon
bemärkelse, och det finns bara en
sak han kan göra, så han fortsätter
som han tänkt.
Hallå? Hallå? Jag har ljuset i ögonen,
kan ni flytta det?
Strålkastaren slocknar. Någon i
publiken ropar Herregud!
Ni vet alla vem jag är, eller? Jag
är här för att be om ursäkt, jag
behöver göra det på en plats där
många är samlade, jag ville bestämt
göra det här inför en folkmassa, och
sådana hittar man ju inte överallt.
Nå, ni är här för teatern, ni kanske
älskar skådespel och komedi och
jag inser att jag måste försöka tala
till er på det sätt som ni finner
mest förtjusande, annars kommer
ni aldrig att förlåta mig. Ni måste
förlåta mig också för detta tilltag,
det är inte det allra klokaste, det
är jag medveten om men nu är vi
här och jag vet att ni har en stund
över. Senare ska jag naturligtvis
hitta ett sätt att bli förlåten också
av teaterensemblen, hur nu det ska
gå till.
och knäpptystnad om vartannat.
Strålkastare på en ung Cocteausk
man, med böcker under armen,
kanske till och med några för
många. Han bär en mörk cape och
är ordentligt friserad.
I vilket fall, damer, herrar, barn
och.. Ja. Ni vet. Hm. Det är söndag
idag inte sant? En mycket vacker
söndag, jag såg träden.. Nej, förstås.
Förlåt mig, igen.
Publiken hostar, och han börjar:
Herregud! Polis! Präst!
Publiken igen.
Ursäkta mig. Ursäkta. Det här
går fort.
Den unge mannen går bort till
orkestern och överräcker till
dirigenten en mycket liten lapp.
De tittar på varandra men ingen
talar. De ser på varandra i tystnad.
De stirrar in i varandras ögon.
Dirigenten rycker till, spastiskt,
och viskar något till klarinettisten
som genast får stora ögon, men
nickar förstående.
Efter att ha lämnat sina instruktioner
till orkestern går vår vän ner bland
publiken, viskar i folks öron, viftar
lite med armarna och ber sedan om
tystnad, för det mumlas och harklas
därnere.
Kära ni, än en gång, förlåtelse. Det
är vad jag ber om. Låt mig nu göra
vad jag kom för att göra. Jag har
övat.
På ett bord, gammaldags klockverk
och tunna, långsamt snurrande
kugghjul och en stor glödlampa
som då och då tänds.
Något av det svåraste jag som
levande kan uträtta, om jag ska
nämna något, är sysselsättningar
mitt på dagen. Det spelar ingen
roll i vilken stad jag befinner mig
eller hur omgivningen ser ut, det
skulle kunna rasa ett vansinnigt
krig här bakom, Napoleone själv
hade kunnat stå och svära i falsett
blott några meter bort, det hade
inte gjort mitt ärende lättare.
Middagstiden, zenit, smältpunkten,
är ohygglig och man vet inte om
man nyss har eller mycket snart
ska äta, och naturligtvis är det för
tidigt för att sova, hur dåsig man än
är. Inte ens gatans hundar vet, och
då, kära publik, är det illa ställt.
Den unge fortsätter, nu med större
ängslan och en av böckerna i
handen:
Han går tillbaka upp på scen, ridån
går ner. Det dröjer ännu några
minuter, och så, det börjar:
Jag hoppades att boken, den här,
som jag hittade övergiven på en
parkbänk, skulle hjälpa mig på
traven. Den har blyertsstreck
och noter. Ett stycke är noga
understruket, låt mig läsa:
’Du hörde vad han sa, det kan
inte bli värre, det har redan gått
för långt, och inom kort är de här,
snart har vi inte längre något val.
Lyft dina armar och gör åtminstone
ett försök!’
Öppning,
Ynglingen
mekaniskt
5
skrammel
härmar
med
mun
och lungor mullrande åska och
fortsätter:
’Två medelålders män, typiska
exilvalloner misstänker jag, går
mycket långsamt tillsammans
nerför en gata, utan att passera
några tvåbenta levande varelser
på sin väg. De bär båda något
som verkar vara religiösa dräkter,
och en av dem är helt klart jesuit.
Han, jesuiten, som brutit båda
armarna och lider påtagligt av sin
begränsade motorik, utbrister: –
Il pleut, fast solen skiner! Vad ska
jag med denna gud till, han gäckar
mig om nätterna. De vandrar
mitt på dagen i den tysta, varma
stillheten och stannar till i skuggan
tillhörande en stor vit havsfågel som
själv vilar högt uppe någonstans,
och som snart ska ge sig av. Dessa
namnlösa män håller i varsin ände
av ett löst hängande lakan, det är
vitt och buktar i den svaga vinden.
Ett minnessegel, bara något enkelt
åt de förbipasserande ignoranta att
fästa sina blickar på. men, ingen
passerar, åtminstone ingen med
ögon. De båda vänder snart hem,
eller, bäst att inte fara med lögn;
var och en går sitt håll men ingen
av dem vet särskilt mycket om vad
ett hem just är.’
Som ni förstår, eller inte, så blev jag
inte särskilt mycket klokare. Det
var en läsning, eller ska jag kalla det
belastning, som bara gjorde mig
mer orolig över vår plats i rymden.
Hur kan man veta? Nej, precis.
Han ropar försynt efter en person,
en Herr Duluoz, och tillsammans
spänner de ut ett vitt lakan framför
sig.
Minnet, det förflutna. Och
framtiden. Eller oskulden. Titta,
det är allt jag vill säga nu, sedan ska
jag lämna er. Jag vill att ni ser detta
vita lakan, och sen tittar ni på mig.
Titta på det, titta på mig. Han tar
lakanet och skrynklar ihop det till
en boll
Ni ser… ni ser hur.. Oh!
6
En vit fågel. Ingen duva, men
vit är den, och den flyger ut över
publiken. Det här är inget enkelt
slut på en berättelse, tvärtom, det
är en svårighet, och kanske en sorg,
för den unge mannen som vi nu
helt flyktigt bekantat oss med hade
ingen aning om hur det kom sig, att
hans lakan blev en fågel. Han ägde
ingen fågel och hade nog aldrig ens
sett en vit. Och hans ursäkt blev
ett skämt, han stod där, modig och
varm så att han svettades, i tron om
att hans liv nu skulle göra den böj
som fick honom att bli människa
igen, en värdig och fin och vänlig.
Och så trollar han! Han går ner
för trapporna från scenen, förbi
alla människor som skrattar och
applåderar. De uppskattade hans
skådespel, hans magiska trick, och
de förlåter honom.
till vilken gräns kan tekniken låta människan särskilja
verklighet från fantasi? Den tjugoandra juli 2011 landar
rymdfärjan Atlantis på Cape Canaveral, efter vad som varit
dess och den amerikanska rymdflottans sista uppdrag.
Landningen har stort symbolvärde — den utgör ett makabert
steg bakåt i rymdfartens utveckling för en av dess mest
fanatiska förespråkare, och en sista chans för nasa att
artikulera sin egen och rymdfarandets framtida betydelse.
Emmy Bjurwalls dikt “Den sista fågeln landar” är ett lyriskt
referat från den direktsändning som nasa producerade under
Atlantis landning, som på samma gång är ett propagandiskt
uppvisande av tekniken på själva rymdfärjan som av
förmågan att återge skeendet i ljud och bild. Men vad som
till en början är en kontrollerad sändning drabbas plötsligt
av ljudstörningar och ekon. Olika personer - besättning,
tekniker, kontrolltorn - börjar tala i munnen på varandra och
de ord som av stundens angelägenhet måste bli symboliskt
viktiga framträder som uppbrutna och svåra att urskilja.
Författaren har försökt fånga dessa störningar genom att fritt
anteckna det hon hör under direktsändningen; resultatet är
en dikt där de inblandade personernas försök att sätta ord
på det historiska avslutet framstår som fragmentariska och
slumpmässiga. Bevingat blir till betungat, det pompösa blir
plumpt. Dikten placerar autenticiteten i verkliga nyhetsskeden
i perspektiv: vad är det vi hör, och vad är det meningen att
vi ska höra?
Men “Den sista fågeln landar” är mer än ett referat från
en misslyckad ljudåtergivning; textens mycket speciella
sammanhang ger raderna en främmande klang som påminner
om fantastifyllda rymdepos som harry martinssons “Aniara”
eller stanley kubricks rymdodyssé. De ekon som uppstår och
blir till dubbelrader drar oavsiktligt tankarna till de grekiska
dramernas körer — men istället för ett bekräftande eko från
folket är detta eko en bekräftelse från en livlös trumma. När
intrikata, tekniska termer beblandas med ord av medial
innebörd uppstår en statisk laddning mellan det viktlösa
och det blytunga — kontrolltornets för oss innehållslösa
konstaterande “nh tre-aktivering” får samma tyngd som raden
“ett ögonblick i historien att minnas”, och vi tvingas i dikten
väga dessa mot varandra trots att de stammar ur helt olika
verkligheter. När landningen läses som dikt framstår plötsligt
de historiska orden som kyliga detaljer tagna ur rymdcentrats
atonala retorik: och när färjans hjul väl stannat decimeras
det fantastiska, fantasieggande rymdäventyret till en banal
händelse. Vi ifrågasätter skeendets verklighet, och ironiskt
nog inser vi att möjligtvis teknikerna bakom sändningen, och
inte rymdfararna, definierar det gåtfulla som ryms i deras
koncept “det sätt vi ser på universum”.
7
DEN SISTA FÅGELN LANDAR
a v E M M Y B J U RWA L L
sextionio miles
inga vindförändringar alls
normalhöjd
vi ser nu över pilotens skuldra
på atlantis flygdäck
genom pilotens kamera
hastighet —
fem minuter till landning
atlantis kommer snart att färdas i underljudshastighet
första blickarna genom infraröd kamera på kennedy space center
kapten chris ferguson som flyger atlantis
tre och en halv minut till kontakt
samtidigt som den genomtränger den sena natten
hälsar rymdkapseln oss med sina karaktäristiska ljud
dubbla smällar då den passerar ljudvallen en sista gång
atlantis på en åttio
pilot doug hurley tar nu tag i spakarna för inflygningen på atlantis
med passande elegans för sina sista stunder i luften
tar atlatis ett sista varv runt kennedy space center
atlantis på den nittionde
faller med en vinkel sju gånger brantare än ett jetflygplan
när den närmar sig landingsbanan kommer kapten chris ferguson höja
nosen för att minska hastigheten innan ...
doug hurley
återigen utsikten från pilotens kamera
en minut till kontakt
preflare-manövern utförd
landningshjul nere och låsta
huvudhjul kontakt
hurley släpper ut stoppskärmen
ferguson roterar framhjulet mot marken
noshjul kontakt
efter att ha väckt fantasin hos en hel generation
har ett skepp likt inget annat
säkrat sin plats i historien
rymdfärjan dockar en sista gång
dess resa är slutligen över
tack för att ni skyddar oss —
några sista kommentarer atlantis
och ett ord till er atlantis att ni tjänat
8
oss under trettio år —
fem streck tre
och ett ord till er atlantis ...
atlantis är hemma
atlantis är hemma
ett ögonblick i historien att minnas
ett ögonblick i historien att minnas
atlantis när ni når dit om tre sekunder
tre sekunder tre sekunder
några sista kommentarer atlantis ...
och ett ord till er atlantis att ni tjänat
oss under trettio år
sex och en halv miles
vi har tjänat världen och ...
kommit till ett slutligt stopp
denna rymdfarande nation som
inspirerat människor världen över
bra jobbat amerika
stora ord
stora ord
en sak är odiskutabel
amerika kommer inte sluta utforska
tack för att ni skyddar oss —
gud välsigne er alla
inspirerande kommentarer atlantis
atlantis
nh tre-aktivering
per sekund
det är atlantis —
ja vi kommer vara redo för det ni är omkring femtiofem
som ni kan se pågår den normala ventileringen av atlantis hjälpsystem
har kommit till ett slutgiltigt stopp
... och de tusentals passionerade individer som
denna rymdfärja
inspirerat miljoner på denna planet —
på det sätt vi ser universum
det sätt vi ser universum
amerika
amerika
challenger discovery endevour
tack för att ni skyddar oss ...
och har väckt fantasin hos en hel generation
9
Det sägs om Aesop, den grekiske slav som står som
upphovsperson till de flesta berättelser vi i dag
känner som fabler, att han förlade sina berättelser till
djurens värld så att han redan från början inte skulle
anses göra anspråk på sanningen. På så sätt kunde
han desto mer obehindrat förtälja den sanning han
ville förmedla. Fabeln har sedan antiken färdats från
sedelärande saga via moraliskt rättesnöre till att bli en
naturlig del av vårt språkbruk, med sina sura rönnbär
och rop efter vargar. Ändock lever den ursprungliga
fabeln kvar i modern form, i litteraturen och i de
antropomorfa teckningarnas Disney-värld. De gamla
moralberättelserna har fått ett arv som avtecknar
sig i allt från japansk mangakultur till datorspelens
karaktärer. I Markus Holdos saga om den unga
geparden som drömmer om att få vara giraff anspelas
både till Jean de la Fontaines traditionella latinska
fabel och den litterära varianten med sina rötter i
afrikanskt muntligt berättande. Men här glimmar
också Ernest Hemingways berättelsevärld till, där
man och fisk kämpar om sin rätt, och här gläntas
även på dörren till Ruduyard Kiplings djurvärld.
Sammantaget är det en enkel blanding av två världar,
som återspeglas i typografins uppdelning mellan
strikt och fritt flytande.
10
G I R A F F E R NA S
LÅNGA HALSAR
a v markus holdo
I det höga gräset ute på savannen ligger en ung
gepard och halvsover; det är gryning, snart ska
hon vakna, men ännu befinner hon sig i sina
drömmar. Hon minns fortfarande drömmar som
kommit till henne för länge sedan, drömmar
om stora byten och deras saftiga kött. Men hon
drömmer inte längre om zebror och bufflar eller
om strider och kraftprov — hon drömmer bara
om träden nu och om giraffernas långa halsar. De
rör sig mjukt och vackert och hon tycker om dem
på samma sätt som hon tycker om att vakna i det
höga gräset.
Girafferna är inte som andra djur. Ingen vet
varifrån de egentligen kommer. Eller hur de fick
sina ståtliga halsar som tillåter dem att äta trädens
blad som ingen annan når. Den unga geparden
har hört att girafferna kan sträcka ut sina halsar
så långt de vill. Men hon tvekar. Nog måste det
finnas gränser även för en giraff ?
”Berätta för mig om havet,” säger den unga
geparden.
”Inte nu,” svarar det gamla lejonet och gäspar.
”Jag ber dig, gamla lejon, berätta nu.”
”Jag har redan berättat allt jag vet om havet.”
”Men jag vill höra igen, om vågorna och
stranden.”
Då lyfter det gamla lejonet på ena framtassen och
den unga geparden lägger sig därunder, tätt intill
lejonets kropp.
De andra geparderna känner inte giraffernas
attraktionskraft. De säger till henne att girafferna
är urfåniga djur som varken jagar eller jagas och
därför bara är en sorts utfyllnad. Men så snart
den unga geparden vaknat och sträckt ut kroppen
i solen springer hon, gläfsande som om hon var
ute på jakt, bort till de höga träden dit girafferna
brukar gå. De andra geparderna rör sig inte i
onödan, de springer bara när de jagar; nu vilar
de i solen. Men den här unga geparden springer
för nöjes skull och glömmer på vägen sin hunger.
Hon förstår inte riktigt själv hur det går till, för
det är som att sådana behov inte längre finns när
hon sitter vid giraffernas fötter. När hon sitter i
skuggan under träden, vid girafferna och deras
kalvar, och de tillsammans deltar i ett slags spel,
med vinden som svalkar dem, med insekterna
som surrar och gnisslar och ljudet av blad som
rycks loss från träden, saknar hon ingenting.
”Den som berättade för mig om havet är sedan
länge borta,” börjar han och hon vet hur det
fortsätter: doften av havets sälta, känslan av
att springa vid strandkanten medan vågorna
rullar in och blöter tassarna; fiskebåtarna längre
ut och ljudet av havsfåglar. Det gamla lejonet
berättar långsamt; det tycks gå långsammare
och långsammare ju längre in i berättelsen han
kommer, tills han somnar och börjar snarka. Då
tycker hon om att känna hur hans kropp vibrerar
och brummar.
När girafferna lämnar träden och tillsammans
vandrar iväg förstår den unga geparden att hon
inte ska följa efter. Hon kommer inte att få se
dem mera idag. Men kanske imorgon, kanske en
annan dag. Då tar sig den unga geparden i sin tur
tillbaka över slätten till de buskar där hennes mor
och hennes bror ligger och vilar i väntan på att en
zebra, en antilop eller en buffel ska passera förbi.
Också den gamle lejonhanen har lagt sig tillrätta
i skydd för solen.
11
Den unga geparden somnar också. Hon ligger
kvar under lejonets tass. Hennes mor och hennes
bror sitter tysta bredvid. De väntar på ett byte att
jaga.
Den unga drömmer om giraffernas långa halsar.
Hon vaknar av ljudet av köttstycken som slits
loss från en djurkropp. Hon ser sin mor och
broder sitta och äta av ett trasigt kadaver. Den
unga geparden lutar sig över zebrans huvud. Hon
tittar på zebrans ögon och på tungan som sticker
ut ur munnen. Hon vet något som hennes mor
och hennes bror inte vet: tungan är den allra
smakrikaste delen. Men den saken vill hon inte
avslöja för någon och ingen vet heller om att den
unga geparden brukar vänta tills de andra har
ätit sig mätta och avlägsnat sig, innan hon sliter
tungan ur munnen på zebran.
Hon ser på zebrans ränder. Så förargligt för
zebran, tänker hon, att han fått sådana färger som
inte smälter in någonstans i naturen – ingenstans
kan han gömma sig. Hon tar några tuggor av ett
köttstycke som mamman slitit loss, men tröttnar
snart på zebrans ränder och brodern och mamman
som bara ligger lugnt bland buskarna och tuggar
och glufsar. Hon går bort från buskarna och ut i
det höga gräset, kanske, man vet ju aldrig, kan
hon råka på någon av elefanterna som brukar
promenera om kvällarna.
Solen har gått ner bakom savannens krön. Den
unga geparden ser på hur månen vandrar mellan
molnen. Om hon hade varit en ståtlig giraff, då
hade hon sträckt ut sin långa hals och slickat den;
men den unga geparden är just bara en ung gepard
och hennes hals räcker inte långt. Inte heller
hennes förnuft räcker särskilt långt. Nog borde
hon veta att geparder ska äta och vila? Inte har de
fått sin snabbhet för att älska giraffer eller för att
önska en smakbit av månen? Men de förnuftiga
geparderna är så tråkiga, de bara äter och vilar,
och frågar aldrig det gamla lejonet om havet. De
säger att girafferna är konstiga eftersom ingen vet
varifrån de kommer eller varför de har så långa
halsar. Men det är väl just det, tänker den unga
geparden, som gör att hon drömmer om dem.
Hon går tillbaka till buskarna där de andra ligger.
”Bra att du kommer”, säger hennes mamma. Den
unga geparden låtsas inte om att hon hör, utan
lägger sig bara ner bredvid. Mamman ser på sitt
barn och slickar henne på pannan och viskar
sedan ömt i hennes öra:
”Av zebran är det nämligen bara tungan kvar.”
12
Det är skillnad mellan husdjur och husdjur, katter och
hermeliner, boskap och burfåglar. Men vem ger oss rätten att
hålla djur; vem definierar vilka arter som tillåts domesticeras
och vilka som bör leva vilt? Att vi inte håller rävar som husdjur
sägs exempelvis bero på att de är svåra att hålla rena, en banal
orsak kan tyckas. sophia vretblads novell “Svankvinnan”
utgår från frågeställningar om rätten att rädda, omhänderta
och fängsla. Novellen för tankarna till en händelse i
Stockholm våren 2008, då polisen fann elva svanar instängda
i en liten lägenhet. Kvinnan som hade tillfångatagit svanarna
försvarade sig med att hon endast avsåg undsätta de som var
sjuka och skadade. Det faktum att det just rörde svanar gav
historien en dimension av skändning: den praktfulla, vita
fågeln representerar skönhet och renhet, när djuren stängdes
in påträffades de smutsiga och vanskötta. Svanarnas frihet bär
också stark kulturell prägel — vi är vana att se dem färdas
i grupp över vattendrag, inte sitta i bur. Hade reaktionerna
vara lika stora om det varit kakaduor eller kanariefåglar man
funnit i lägenheten? I novellen skymtar katter på sina ställen;
kanske ska de representera de djur vars status i hemmet blivit
så normaliserade att man sällan ställer sig frågor om deras
ve.
13
svankvinnan
av sophia Vretblad
mig, avbryter dem aldrig i onödan, låter inte samtalet
stanna av men låter det heller aldrig fortsätta längre än
vad som är rimligt. Den bekväma isolation jag valt, denna
kvinnlighetens innersta kärna, flykten från omvärldens
förvandling, avser inte att förminska ensamhetens
betydelse — den avser endast fungera som ett mausoleum
för svanarnas flykt, en plast åt dessa vita varelser som likt
segelfartyg passerar över och under broar, mot månen
när den hänger smaragdgrön över sundet, längsmed
promenadstråken på den norra stranden ... säg mig var
denna flykt skulle tillåtas emigrera, om inte till det palats
jag så flygfärdigt befogar över?
när natten öppnade sig i sin välvda koj,
försvann ett
fantasikreatur in genom dess ögon. Så påbörjades min
berättelse, med denna tillstymmelse till hägring. Tiden
visade sig för första gången för mig. Vattnet hade legat
spegelblankt den natten, som om det väntat sig att brytas
av den första ansatsen till ord, av en samling svanar i
kolonnformation, den första viljan att få tala.
Det som hände, hände strax därefter, i en ansamling av
ögonblick vars form jag tänker återge, och under tiden,
flera år innan och nu — när jag slutligen får dem att
inträffa på nytt. Jag gör inte något anspråk på att vare sig
beskriva min berättelse med detaljernas exakthet, att varje
tidpunkt och skeende ska ha varit nära sammanlänkat med
verkligheten, eller att det jag säger på något sätt skulle
påverka era liv. Vad skulle en verklighet innebära när allt
kommer omkring, så många år sedan den passerat, när
mina minnen distraherats och förvrängts och dissekerats
av dagarnas oändliga leda?
I ensamheten känner jag mig inte förbrukad, inte heller
fullfjädrad, men jag undviker inte andra personer,
åtminstone inte aktivt. Jag byter inte sida av gatan om jag
skulle få syn på någon som skulle kunna tänka sig att tala
med mig när jag promenerar, även om jag vore förvissad att
det var ett samtal jag skulle kunna klara mig utan; svanarna
talar åt mig, jag drar dem med mig längs landsvägarna i
långa koppel, de följer mig och de har lärt sig lyda mina
ord, de har lärt sig lyda mina ord och mina order till den
grad att de inte längre utstöter de där hemska skriken när
de följer mig.
Det som skett är en illusion och vice versa; under sådana
dagar har jag reflekterat över dessa tankar, och dragit
slutsatsen om och om igen att det inte finns någon
möjlighet, ens ett korn av en chans, att återge dem med
så som de var. Då har jag låtit dem vila. Jag har vikt mitt
liv åt ett viktigare mål: att få tiden att gå. Jag har bosatt
mig på en plats där jag tillåts att själv reglera storleken på
min ensamhet, i ett hus tillräckligt spatiöst för att jag ska
ha kunnat omvandla en hel våning till ett växthus. Jag har
omgett mig med all sorts växtlighet, katter och fåglar och
stolar av plast på vilka jag kan iaktta det gröna fält som
sträcker sig från min fönsterkarm och flera hundra meter
bortåt, och som jag kallar min trädgård.
Det är en speciell sorts empati för flockdjuret som jag
ännu inte kunnat utröna varför jag anammar, men som
ändå dröjer sig kvar i mitt väsen. En sista spillra av en
syn på andra fåglar som en del av mig själv, lika möglig
och lämnad att ruttna som benägenheten att avskärma sig
från omvärlden. Varför? Är det för att människan i sin
mest grundläggande natur ser tidens gång i materiella
ting — att hon, om hon bara lyckas beskära sitt perspektiv
till livets innersta kugghjul, ska kunna iaktta dessa och
kontrollera dem, såsom hon i sin ungdom kontrollerat sin
kropp? Det fanns en dag då svanarna försökte fly, det har
funnits tusentals sådana dagar. Nästan utan undantag är de
sammanlänkade, även om jag inte kan bestämma den dag
då de plötsligt var försvunna och jag kapitulerade inför
den utdragna sortin, i fullkomlig avsaknad av allt som
en gång rymts inom mig. Kapitulation, jag kapitulerade,
allting annat vore en lögn; huruvida det var av mod eller
feghet vet jag inte längre. Mod kanske, modet att inte
följa efter dem, att vänta ut stillheten, eller fegheten att
inte våga lämna detta rum, vandra längs vägen ner mot
dammen och där se svanarna simma från strandens blanka
gräns. Kanske var det då dagarna i sig förvandlades till en
Jag har, under årens lopp, trots att den gemensamt ägs av de
hushåll som i en halvcirkel omger den, blivit trädgårdens
ägare. Dess okrönte kejsarinna, dess åberopare, beskyddare.
Under devisen att inte förebrå mig eller på annat sätt
beklämma mig, har man — något vämjeligt — allt för ofta
kallat mig någon som har god hand med grönskan.
Men invändningen: att jag bara har en mängd tid att ägna åt
dessa gröna avarter av liv, godtas nästan alltid. Sanningen
drar sig åt det senare: med en pedants noggrannhet har
jag med framgång sökt förminska mitt synfält till den
grad att de enda ting som rör mig ryggen existerar i min
absoluta närhet. Jag talar med människor när de talar till
14
lång epilog av det jag varit med om, då svanarna, jaget,
äntligen förvissats om att lyckan hade passerat för gott, att
ingenting längre kunde kontrolleras som förändrade mitt
synsätt. Det är sådana dagar man ser till att låta växa en
djungel på undervåningen av sitt hus, ägna hälften av sina
dagar åt att försöka få katterna att inte jaga efter svanarna,
och den andra hälften att få dem att börja igen. Det är då
man kastar alla klockor man äger, sitter i en fåtölj och
tillhör sig själv, kanske läser en bok, inte för att man vill
läsa den eller fäster någon vikt vid orden, utan därför att
det redan är för sent att låta tiden gå på något annat sätt.
Det är en styggelse, självklart, men den enda styggelse jag
har att välja på. De andra är förlorade, spolade överbord,
överstrukna rader.
om de själva brutit sina vingar, och de drack mitt vatten och
åt min mat. Efter veckor var vi oundgängliga för varandra.
Jag drevs av tesen att de inte kunde undkomma naturens
klor, de rasande stormarna, försurningen i sjöarna; jag
antog mig beskyddandets helgade roll och spelade ut
den såsom en dirigent väcker till liv en hel orkester. Mer
och mer ägnades mina dagar åt att sörja för dessa svanar,
putsa deras fjärdrar, ombesörja deras leder; jag fann mig
själv oumbärlig. De sov i min säng, alla sov de i min säng,
tills jag inte själv längre fick plats och tvingades ligga på
kökssoffan.
Redan här var verkligheten försummad, mitt liv redan
utfattigt. Det vore självklart en generalisering för en
tidsperiod som på sin höjd sträckte sig över ett par år.
Men om livet kan definieras så flyktigt som den tid som
förflyter mellan födseln och döden, vore det då inte rimligt
att anta att även det här ögonblicket kunde markera en
brytpunkt mellan dessa två vågor? Jag skulle inte vilja
kalla mig levande, inte nu, inte när jag sitter och stirrar ut
över trädgården och ser människor anlända och försvinna,
men jag är självklart inte heller död. Vad är jag? Vore det
bara besynnerligt att se det så här: jag föddes, jag levde, jag
dog. Var dessa gränser bör dras, definitionen på var dessa
gränser kan dras, är en rättighet jag håller för mig själv,
när jag går runt och vattnar azaleorna och cikadorna. Häri
består min sorg: det är en varm dag, inga svanar kommer
vandrande över gräset.
Det var i denna spegelblanka yta, där sekunderna inte
längre utgjorde ett mått på dagens gång utan ett hjälpmedel
för tingens hastighet (katterna som klättrar i trädet där
ute, vatten som vibrerar och förångas) som desperationen
nådde mig. Det var då jag avbröt mig i min väntan, och
valde att återgå till den berättelse som utgjorde svanarnas
ankomst och sedermera deras flykt. Det var i en storm, en
ruskig storm som kom att skaka om mitt hus. Ett träd föll
i trädgården. Elektriciteten bröts. När jag dagen efter gick
ned till sjön för att samla bråte fann jag där en svan, som
när jag närmade mig den inte gjorde någon ansats att ge sig
av. Svanen var skadad, dess vinge låg bruten i en makaber
vinkel, knotig och vanställd likt en nedriven trädgren eller
en sönderfallen husflygel. I ett obevakat ögonblick föste jag
ned svanen i en plastpåse och bar den i symbolisk tystnad
hemåt. Jag beredde plats på golvet och lade ut tidningar
för svanen att vila på; den föll, liksom sårat mot golvet,
flämtade till, jag trodde den skulle avlida, men reste sedan
sina vingar som för att bevisa mig motsatsen, och lade sig
slutligen tillrätta med huvudet och halsen på golvet. Jag
gav den mat och vatten, svanen återfick sin kraft under de
kommande dagarna.
I ledan hade jag vattnat allting som krävde vatten och
bundit benet på en katt som tagit ett språng undan regnet
på verandan och, genomdränkt, landat med bruten vrist.
Hon skulle klara sig, var jag övertygad om, men berättelsen,
sorgen, vad känner världen till, vad vet katterna? När det
gäller språket finns det saker att tala om. På sikt finns
det två sätt att närma sig verkligheten; det abstrakta, det
konkreta. En dag skulle jag inse vad dessa två alternativ
innebar, men just då ägnade jag mig endast åt att hålla
det som fortfarande levde levande. Jag halkade vidare och
insåg efter ett tag, när jag gick på mina promenader, att jag
kunde hålla ut armarna lite varsomhelst och att saker trots
allt skulle komma att landa i mina händer.
Borde jag redan då släppt ut den? Det skedde någonting
så underligt en av dessa dagar — jag satt ute på verandan
och iakttog min trädgård, där avtecknade sig plötsligt en
samling konturer vid kastanjeträdet, en grupp av skuggor
som rörde sig över gräset, snölika, likt iskristaller i den
brinnande våren. När svanarna stod på min trappa förstod
jag att de kommit efter sin kamrat; jag släppte in dem, vad
annat kunde jag göra? Jag släppte in dem och spred ut fler
tidningar över köksgolvet och de lade sig alla tillrätta som
15