Transcript Herr Ekman, förmodar jag?

Herr Ekman,
förmodar jag?
Efter ett liv i rampljuset försöker en av Sveriges mest mångsidiga underhållare anpassa sig till en tillvaro som pensionär. Det är en tid av promenader,
tillbakablick och nya frågor: Vem är Gösta Ekman utan yrkesroll?
E
TANKEVÄCKARE
Milda paradoxer är
Gösta Ekmans signum.
”Jag lider av en obesvarad kärlek till mig
själv”, säger han.
³
18
TIDNINGEN VI NR 7 2010
TEXT INGEMAR UNGE FOTO THRON ULLBERG
n röst i min telefonsvarare säger:
– Ja hej. Det är Gösta. Ekman. Hördudu jag
tror jag misstog mig, jag ser inte Hammarbybacken från mitt fönster. Det kan ha varit
ett moln. Nu säger jag mitt mobilnummer
långsamt ... väldigt långsamt …
Det är Gösta Ekman som vill vara noga och
sanningsenlig och inte slarva med detaljer.
Gösta Ekman har en lite sorgsen framtoning. Kanske en
aning tankspridd, men mycket tankfull. Försynt. Man skulle bli
väldigt förvånad om han sa något elakt. Man skulle bli förvånad
om han fräste eller röt. Han kan förstås bli arg och tvär som
alla andra … men intrycket han gör. Ibland när man ser honom
tänker man, jaha, här kommer Pinneberg. Den lilla människan.
På väg att stillsamt krossas av Historiens Hjul. Eller råka illa ut
i en bok av Kafka. Han sänder en liten våg av vemod.
Därför är det roligt och överraskande att han har så nära till
skratt och leende. Han lyser upp. Sig själv. Och omgivningen.
Jag måste få honom att skratta, tänker man.
Han är en något så när pensionerad skådespelare som bor i
Stockholm i en något så när pensionerad hamn tillsammans
med sin hustru, Marie-Louise, Dramatenchefen.
Hon kan ta båt från hemmet ända fram till jobbet.
De har en inglasad balkong med orientaliska mattor och från
denna balkong kan man alltså inte se Hammarby skidbacke,
men väl en pensionerad lampfabrik.
Gösta har tidigare haft hus på Mallorca och i Bretagne
men nu har han och Marie-Louise skaffat ett landställe som
de kan ta hissen till. Det ligger längst ner i huset de bor i och
består av en liten våning till vilken hör gräsplätt, två buskar
och staket. Den duger som sommarstuga, fast egentligen är
TIDNINGEN VI NR 6 2010
den Marie-Louises ateljé.
– Vi kan bre mackor här uppe och kasta ner dem till landet,
säger Gösta som aldrig besväras av bilköer när han ska till ut till
fåglarne.
För det mesta är Gösta som sagt pensionär.
Då går han inte till något jobb. Han går ut. Han vårdar sin
krämpande kropp (80- eller 70+, ett ynka år plus) för att ”mitt
huvud måste ha någonstans att sitta”. Det blir dagliga långa
promenader. Kroppen knakar och gnisslar ibland. Fast inte så
det hörs. En hälsena stretar emot. Och mannen som slutade
röka har verkligen slutat röka. För så där en sexton år sedan,
men de otacksamma luftrören gnölar ändå.
Som ung var han sjuklig.
När han går till tandläkaren ser denne förväntansfull ut.
– Min tandstatus beskrivs bra av Elsa Beskow, säger Gösta:
Tand Grön, Tand Brun och Tand Gredelin.
GÖSTA EKMAN ÄR så mångsidig och har gjort så mycket att det
är svårt att blir klok på hur man ska börja beskriva honom.
Det är frestande att försöka teckna honom genom en stapel
korta påståenden, lika hög som Hammarbybacken:
Han kunde ha blivit tecknare. Han kunde ha blivit pianist. Han
har varit skåning men jobbat bort skånskan hos Sif Ruud. Han
har en politisk vänsterprofil, inspirerad av bland andra Allan
Edwall. Han har gjort film, teater, komedi, gravallvar, revy,
skrivit manus och regisserat. Läst in böcker. Han har tre yngre
bröder. Han tycks känna alla i branschen. Han flyttade hemifrån
vid femton års ålder (beroende på att mamma också flyttade
hemifrån, till Mallan, för att måla). Han tog inte studenten. Men
blev professor. Han läser kopiöst. Han har bott på minst 25
³
adresser i Stockholm. Han har varit gift tre gånger.
19
GÖSTA EKMAN
HAR FILMAT MED HUSTRUN
Gösta Ekman har varit gift tre gånger.
Första hustrun hette Fatima, andra Pia.
I dag lever han tillsammans med Dramatenchefen Marie-Louise, även konstnär och
filmare. Paret har samarbetat i ett flertal
produktioner, bl.a. tv-serien Vennerman
och Vinge och filmen Nu är pappa trött igen.
Skilsmässan från Fatima (1) var tämligen
odramatisk, skilsmässan från Pia (2) la
honom på terapisoffan. Där blev han av purt
intresse kvar i sju år. Han har i ungdomen
försökt ta sitt liv. Han är inte religiös men
tycker sig förnimma Något i naturen (Panteist?). Han är medlem i det löst sammanhållna sällskapet Grabbar som haft ihop
det med Birgitta Andersson.
– Vi känner varandra och trivs märkligt bra tillsammans,
konstaterat Gösta förvånat.
Där ingick förstås Calle Z, alldeles för tidigt död i cancer. Det
var Calle som tog kontakt.
– Jag tror att han var intresserad av mig i min egenskap av
sonson, förmodar Gösta. Calle var ju också sonson.
Det vill säga, en berömd en, med en berömd far och en berömd farfar, alla i samma yrke.
Hasse Z, Kar de Mumma, Calle Z.
Gösta Ekman, Hasse Ekman, Gösta Ekman.
GÖSTA ÄR EN LEVANDE repris på sig själv, eller dubblett, efter-
som han heter Gösta Gustaf, vilket noga taget är varianter på
samma namn, men det ju finns fler som heter så.
Vad var det du ville komma åt med din offentliggjorda pensionering för några år sedan?
Gösta drar till med Albert Engströms berömda semestrande
stins, som ger fanken i tågen:
– Stinsen, svarar Gösta: där pågår en filminspelning, den är jag
inte med i. Och där … inte heller med i.
Eller: duger jag som jag är utan yrkesroll? Och i så fall – till
vad? Att pensionera sig är ett sätt att upptäcka vem man är.
Och vem är du?
– Det beror på, vilken tid på dagen det är, och i vilket sällskap
jag är och i vilken situation och om jag är spik nykter eller har
tagit ett glas vin eller om jag är glad eller dyster, stressad eller
GÖSTA HAR ALLTID läst massvis men inte alltid det som skolan
ville. Till sina första 25 numrerade böcker snickrade han själv
en bokhylla och när han fyllde femton fick han ett bokpaket
med vuxenböcker av far.
³
20
TIDNINGEN VI NR 7 2010
VANDRAREN
Sedan 2005 lever Gösta
Ekman som pensionär.
För kroppens skull går
han dagliga promenader.
Gärna som här, vid Skanstullsbron i Stockholm.
FOTO INGVAR ANDERSSON, ROLF HAMILTON, MAGNUS JÖNSSON/SCANPIX
avspänd, avvaktande eller … ja, man är verkligen många.
Gösta verkar inte besväras av att vara en folksamling.
Hans mor var grevinnan Agneta Wrangel (friad till av Hasse
Ekman med orden: ”Det har alltid varit min dröm att komma
in i adelskalendern. Has det vallgrav?”) och hon producerade
i rask takt fyra söner med start 1939. Innan den fjärde hunnit
födas hade pappa Hasse dragit sin kos med Eva Henning och
försvann därmed ur gossarnas liv.
– I min barndom förekom män bara på affischer, konstaterar
Gösta.
Hasse betalade ett generöst underhåll,
333 kronor per pojke per månad. (När
Gösta vid 16 års ålder började arbeta sa
kloka farmor: ”va’ bra, då behöver du inte
underhållet, det sparar vi!” Därav blev
Gösta förmögen att lägga undan litet startkapital.)
Åtminstone två kraftfulla och viljestarka
kvinnor fanns i hans närhet, mor och
farmor, terränggående gummor båda två.
– Min mamma blev aldrig någon gumma,
påpekar Gösta.
Hon var snarare en fullriggare som med
alla segel satta frasade in i solnedgången.
Farmor Greta tillhörde Skeppsbroadeln
och brukade möta Strindberg på sin väg till
skolan. Hon steg alltid åt sidan, ty August var riksbusen som åt
barn till frukost.
Farmor var spiritist.
Varje vecka, i 40 års tid, träffade hon fröken Örtengren, som
hade kontakt med andra sidan. Damerna satt bakom fördragna
gardiner och konverserade de döda. När farmor själv låg på sitt
yttersta sa hon att hon var rädd, men Gösta tröstade henne:
– Du har ju talat massor av gånger med farfar, det här är ju
bara en tröskel du ska över.
– Ja, men man kan ju aldrig vara riktigt säker, sa farmor.
Gösta tycker den där episoden är som en bild av livet. Av
människans villkor. Hur vi är. Hur vi har det.
Mormor Stina kompletterade damtrion, hon läste sagor
medan Gösta klädde av och nattade dockan Murre.
Mamma hade gått på Otte Skölds målarskola och var illustratör. Hon gifte om sig med läkaren Finn Wicksell och familjen
flyttade till Malmö. Där gick Gösta i skolan. Åtminstone officiellt. Han skolkade ofta och drog runt på stan. En gång stötte
han på teckningsläraren Casimir Lindhe som inte tyckte att
Gösta skulle hållas på gatorna – han erbjöd Gösta att bakvägen
smita in till sitt arbetsrum på skolan. Att teckna i. Bara han
lovade att senare söka in på någon konstutbildning. Där satt
Gösta i lärarens rum och ritade och samlade på sig hundratals
timmar av oförklarad frånvaro.
Att pensionera
sig är ett sätt att
upptäcka vem man är.
TIDNINGEN VI NR 7 2010
21
GÖSTA EKMAN
Jag var så
deprimerad
att jag knappt
kunde stå.
– Det var en väldigt betydelsefull gåva, säger Gösta. Pappa
hade aldrig givit mig någon present förut, ja … kanske några som
mamma köpt och han i efterskott betalat, men det här var något
annat, det var hans eget initiativ, han hittade på det själv. Och
kom själv, charmig och kul.
Som sagt, mor flyttade till Mallorca och Gösta till farmor.
Gösta skrev brev till sin mor men fick sällan svar, vilket, enligt
bröderna, berodde på att Göstas brev var så långa och fina att
man blev bedövad.
Farmor var kanske ingen psykologisk stjärna och hennes favoritrecept när det krisade för Gösta var SGN-metoden:
Skicka Gösta Någonstans.
När han misslyckats med inträdesprovet till Dramatens elevskola, haft en olycklig kärleksaffär och sörjde över att han aldrig
blev student kom Gösta på att det ju faktiskt finns en nödutgång.
Man behöver inte fortsätta. Man kan smita.
– Och varför skulle jag vara den ende i världen som tyckte att
Gösta skulle leva vidare?
resonerade han.
Numera ser han inte
längre självmordet som en
nödutgång man utan komplikationer kan använda när
man vill.
– För övrigt sägs det att
man ångrar sig redan efter
ett år, påpekar han.
Men då, i sin ungdom,
försökte han smita med
hjälp av rakblad och farmors
medicinskåp, som han satte
KÄNDISBARN
i sig. Lyckligtvis hade hon
Son till Hasse Ekman, sonson
bytt ut tabletterna i tuben
till Gösta Ekman – Gösta har
för sömnpiller.
haft ett tungt skådespelararv
Gösta hittades i en blodatt leva upp till. Sin pappa
pöl, forslades till sjukhus
träffade han dock inte ofta,
Hasse lämnade familjen för
och räddades till livet, varefskådespelerskan Eva Henning.
ter farmor tog till SGN och
sände honom till Vålådalen,
off season. Där fick han hasa plank solo, ingen människa var
där och sedan kom farmor på att Gösta var 1) konstnärlig och 2)
dålig på franska: Paris!
Solo där med.
– Jag var så deprimerad att jag knappt kunde stå, berättar han.
BÄSTA BOKEN
Romanen Varulven av Aksel
Sandemose har följt Gösta Ekman genom livet. ”Den är som
en hamn att återvända till.”
22
TIDNINGEN VI NR 7 2010
FOTO SCANPIX
MEN TILL PARIS kom han och lite franska fick han i sig.
Med sig till Paris hade han förutom The Outsider av Colin Wilson även Varulven av Aksel Sandemose, en bok som följt honom
hela livet, samma exemplar genom decennier, med ständigt nya
förstrykningar och marginalanteckningar.
– Jag finner hela tiden nya saker att fästa mig vid, det är som
en hamn att återvända till.
Han fortsätter:
– Det som intresserade mig i Varulven är förstås att det är en
man som berättar och som skildrar relationer till kvinnor och ³
TIDNINGEN VI NR 7 2010
GÖSTA EKMAN
Med tingen emot sig
En sak som fascinerat är samspelet/motsättningen yta–djup,
materiellt–andligt, kropp–själ. Han exemplifierar med en kapellmästare: Nalle Halldén, musikalisk ledare åt Karl Gerhard.
En kväll kom en av musikerna med fel dojor.
– Herreg… bruna skor till smoking! utbrast Nalle.
– Äsch, vad gör det, jag sitter i diket så det syns ju inte.
– Syns nä, men det hörs!
– Det är nämligen så att en kroppslig rörelse kan utlösa en
andlig insikt, säger Gösta högtidigt. Man säger till en skådespelare att ”hördudu, ta och trilla över den där stolen” och så
gör han det och då kommer han plötsligt till insikt om sin rolls
karaktär. Man kan gå utifrån och in, tvärsemot var teatergurun
Stanislavskij säger.
– Jag tror att Stanislavskij är feltolkad, säger Gösta.
Du menar att om man klär en karl i frack blir han plötsligt rak
i ryggen, talar tydligt och blir artig mot kvinnor?
– Något ditåt, säger Gösta och kontrar med en klänning:
– När jag får på mig klänning och högklackat så kommer
automatiskt glömda minnen till ytan, gester, rörelsemönster,
förgätna erfarenheter … och glöm inte Madeleinekakan! Något
fysiskt som väcker minnen och känslor och slumrande hågkomster. Ska man spela luffare måste man ha rätt skor. Annars går det
inte. Processen att göra rollen till sin kan gå via det fysiska.
– Motsättningen fysiskt–psykiskt, kroppsligt–andligt är klart
överdriven, säger Gösta när vi passerar under Skanstullsbron
på vår promenad från Hammarby sjöstad in mot centrum. Sak
samma med intellekt–känsla.
NAMN: Hans Gösta Gustaf Ekman.
FÖDD: 1939.
BOR: På Södermalm i Stockholm.
KARRIÄR: Började som regiassi-
stent åt sin far Hasse Ekman, men
även åt Ingmar Bergman. Har
haft roller i över 60 filmer, däribland sex som kommissarie Beck
och sex som Sickan i Jönssonliganfilmerna. Har regisserat pjäser
och tv-produktioner. Inledde tidigt
samarbete med Hans Alfredson
och Tage Danielsson. Slog igenom
i en av deras revyer, som snubblaren Mahatma Ekman – mannen
som har ”tingen emot sig”.
UTMÄRKELSER: Lisebergsapplåden, Revyräven, Fridolf Rhudinpriset. Belönades med en
Hedersguldbagge 2008.
MOTTO: ”Borsta bra men
hämmad bäst.”
Herr Gunnar Papphammar, en favorit.
GÖSTA TYCKER OM att uttrycka sig i milda paradoxer, exem-
pelvis: ”Jag lider av en obesvarad kärlek till mig själv.” Eller:
”Hur ska jag kunna veta vad jag tänkt innan jag har sagt det?”
Två figurer som ligger Gösta varmt om hjärtat är inte oväntat
Sickan från Jönssonligan och Papphammar.
Papphammar är helt hans egen skapelse (även musiken) och
eftersom han hela sin barndom fick höra att han var Storebror
och Föredöme och Ledstjärna med Ansvar så var det desto
roligare att skapa en gubbe som gör allt fel och städse klunsar
till det.
Papphammars yttre är modellerat på justitieminister Lennart Geijer.
– På den tiden … I tunnelbanan, ja där stod det ju Papphammare överallt … egentligen inget märkvärdigt med honom,
säger Gösta.
Gösta Ekman har initialerna GE.
– Samma som Gunnar Ekelöf, eller hur? säger han, därför
fick Sickan basker och så har han Kar de Mummas gula väst.
Sickan skiljer sig rejält från det danska originalet och blev
oerhört populär, det händer att folk kommer fram till Gösta
och tackar för honom, inte minst invandrare, eftersom Sickan
spökar i svenskundervisningen. Papphammar och Sickan är två
figurer som betytt något för andra. Det är Gösta glad åt.
Papphammar har för övrigt vissa drag gemensamma med
Chaplin: det påtagligt fysiska, obefintlig dialog, det vilsna,
hjälplösa.
– Det som gör den tidige Chaplin evig är det fysiskt uni-
GÖSTAS LIVSKURVA
Känslorna har svängt ofta. I ungdomen försökte han begå
självmord, men räddades av att farmor bytt ut tabletterna i
tuben för sömnpiller.
män – jag hade ju inte några män omkring mig i barndomen –
men jag tycker nog att Sandemose kommer under skinnet på
både kvinnor och män.
Gösta gillar Simone de Beauvoir, Margaret Drabble, Iris
Murdock och Doris Lessing ... Listan är lång som en tandläkarminut. Omfattar även israelen Abraham B Yehoshua, judiskamerikanske Henry Roth, (med romanen Kalla det sömn),
Edward Said, japanen Haruki Murakami och från ungdomens
dagar Graham Greene och Ernest Hemingway.
– Visste du att Hemingway hade en pipig röst? undrar han
plötsligt, man måste skjuta mängder av bufflar med en sådan
röst. Vi roade oss med den där rösten i filmen om Picasso.
Litteraturen har för Gösta alltid varit ett landskap att fly till.
24
TIDNINGEN VI NR 7 2010
versella, påpekar Gösta, inte det språkliga, ju mer han pratar
desto sämre blir det. Och det barnsliga/mänskliga, att han slår
neråt och slickar uppåt, är inställsam mot makten. Och så det
rörande, charmiga. Samt det filmtekniskt enkla, inga stora
komplicerade apparater.
Någon student blev det inte av Gösta. I yngre år tyckte han
det var sorgligt, men han har staterat som student i Markurells
i Wadköping på Skansenteatern och sedan blev han professor
vid Teaterhögskolan 2008, ett år, under rubriken ”Den skrattretande teatern” – så nu är det där avklarat.
Gösta Ekman har två passioner: piano och Venedig, där han
varit massvis med gånger, i femtiofem år, ända sedan han och
pappa Hasse var där under inspelningen av Sjunde himlen
(Gösta var regiassistent åt Hasse) och de satt på Harry’s Bar och
väntade på att Hemingway skulle anlända.
– Han kom inte, sa Gösta, men han kunde ha kommit …
Sedan dess är Gösta heltänd på Venedig, och skulle särskilt vilja återvända till renässansens Venedig, det mäktiga Venedig, där
hela världen mellanlandade, inte så mycket 1700-talets Venedig
då staden reducerats till musik, mystik och maskerader.
Gösta är besatt av pianot. Han sätter på en cd och lyssnar så
intensivt koncentrerat att han inte kan laga mat eller städa samtidigt. En gång satt han och spelade för sig själv på Hamburger
Börs en eftermiddag då en grogg plötsligt landade på pianot.
–Va? Varifrån kom den där? utbrast han.
– Från herrn där, sa kyparen.
Det var Teddy Wilson. Pianisten. En av Göstas idoler.
– Jag vet än i dag inte om den där groggen var en ironi eller
beröm, säger han.
Gösta Ekman är i någon mån redan staty. När Hasse Alfredson
gjorde svenska paviljongen i Barcelona påpekade Marie-Louise
Ekman att han glömt tungsinnet. Det svenska tungsinnet. Därav
blev sedan en gråtande staty med Göstas drag. Står i Malmö.
– Därför, säger Gösta, kan jag, om mina barn tillåter det, tänka
mig att bli uppstoppad. Jag kunde stå i stan någonstans och vara
turistattraktion. Man lägger i en euro och så säger jag något.
Vadå?
–Pitt. Kanske.
Om du skulle få en gata uppkallad efter dig, vilken skulle du
välja?
– Det finns redan en Gösta Ekmans gata, säger Gösta. Visserligen inte min, men ändå. I Hägersten. Fast om jag skulle
få en alldeles egen gata då vill jag att det ska vara en återvändsgränd. X
PS. I september utkommer journalisten Klas Gustafson med en
biografi över Gösta Ekman: ”Farbrorn som inte vill va stor.”
INGEMAR UNGE gillar Gösta Ekmans roll i Dunderklumpen, EnDumEn,
som säger: ”Vad var det jag sa, det brinner! Nu sticker vi och badar.”
THRON ULLBERGS Gösta-favorit är Bankir S Wresig ur Fröken
Fleggmans mustasch. När han döende skriker ”Hela mitt liv passerar
revy!” sätter sig ensemblen ner och betraktar en diabildsvisning av
bankirens livsöde.
TIDNINGEN VI NR 7 2010