Transcript köpt en altsax, så nu ser du till att Östen lär sig spela. Och han ska

UTANSJÖ MED OMNEJD
köpt en altsax, så nu ser du till att Östen lär sig spela. Och han ska
absolut kunna spela så han är med på Första maj. Om jag kunde
spela gjorde nog inget men Första maj skulle jag vara med på!
Innan B-landskampen i Eskilstuna [28 juni 1959] så hade jag
varit skadad i två veckor. Jag hade tänkt säga ifrån men både inom
IF Älgarna och både inom Ångermanlands Idrottsförbund var de
ju stolta att någon från Ångermanland skulle spela i landslaget.
Då hade vi Lajos som tränare. Han sa till mig, att det inte är någon fara och ordföranden i
förbundet, Ernst Nordin, ”Men det hade passat mig bättre
ringde till mig och sa att att spela mot Norge än mot Ungern.”
jag måste åka.
Det enda jag påstå att jag ångrar inom fotbollen, är just att
jag åkte till Eskilstuna. Jag kunde ju inte motsvara förväntningarna. Det tråkiga var dessutom, att matchen före Ungern så skulle
Sverige möta Norge i Uppsala. Han som var med i UK, var bosatt i Sundsvall. Han berättade att jag var uttagen i matchen mot
Norge men då hade de ändrat på det där och beslutade sig för att
det var en hel innertrio från IFK Norrköping, så då ville de inte
sätta dit någon annan.
Men det hade passat mig bättre att spela mot Norge än mot
Ungern, suckar Östen. Jag åkte tåg från Härnösand på kvällen
till Stockholm och bytte där till Eskilstuna. Då satt jag i en kupé
och då kom hela gänget från AIK och de andra som hade blivit
uttagen och gick förbi mig. Inte var det någon som kände igen
mig. Fy tusan! Vad skulle jag dit och göra?
Och inte nog med det. När jag kom hem, det stod ju då i Expressen att hur tokigt det är med norrlänningar och att jag hade
sämre uttalande från Lennart Jansson – LEJ - på VA än i Expressen och Aftonbladet. Han hade ju själv inte varit är utan bara
hört talas om matchen! Men det var någon som skrev i IdrottsblaMinnen berättar • 19
UTANSJÖ MED OMNEJD
då kan du glömma mig svarade jag. Det var minst 10 år sedan jag
spelade. Det går säker bra, säger Åke. Då skulle vi öva på Utansjö
Folkets Hus. Då var Gösta Vestman med. Åke var sådan, ut och
spela till olika Folkets Hus. Jag minns att Gösta sa till honom
tusen och en gång, att vi måste repetera innan vi åker och spelar.
Vi blev faktiskt ett hyggligt gäng som spelade. Hasse Bergfors
på trumpet var med ett tag. Han gillade inte arrangemangen utan
ville hellre improvisera. Gösta sa alltid: ”Vi måste repetera...” Han
var en perfektionist.
- Sven Strandberg (*1934), Utansjö -
J
ag är född 1934 i Veda ovanför gamla macken på höjden.
Vi var 9 syskon men morsan
och farsan gick ifrån varandra
och vi skickades runt på olika
hem i landet och till slut kom
jag till en familj där jag fick lära
mig ett yrke som plåtslagare. Jag
började 1947 med det och har
mestadels jobbat på Utansjö.
Jag minns att vi hade jultomSven Strandberg.
te från nästan alla mina jular
men trodde inte på honom. Det var hemska
jular då man hade det fattigt men risgrynsgröt hade vi i alla fall
och vi tävlade vem som fick kanelen. Skinka fick vi, lutfisk och
Minnen berättar • 21
UTANSJÖ MED OMNEJD
jag gillade att bada och tyckte om när det var lite kallt i vattnet.
Så då lärde han mig att simma för det var väl det som var viktigt
tyckte jag då. Framför Raden var det en fotbollsplan och den var
nog bra precis fram oss. Många kom upp tills oss om det var dåligt väder, för då kunde de stå där i fönstret och titta på fotbollen
och de som ville kunde lämna en slant. Gerhard Larsson bodde
näst längst i 2:an nere och flyttade senare upp till 16. Det gjorde
vi också. Då bodde Gunnar och Olga på övervåningen och vi
nere. Det var när Gunnar hade köpt det första instrumentet i
julklapp till Åke och han sa till pappa hur dum han kunde vara
som köpte en trumpet till honom.
”Han gör ju inget annat än spelar hela tiden.” ”Låt pojken
spela,” sa pappa. ”Du hör ju att han tycker om att spela.” ”Ja,
men han kan ju väcka er!” ”Vi är ju uppe på dagarna vi också,”
hade pappa svarat.
Mimmi Lundberg var en duktig sångerska som bodde i Raden.
Hon gifte sig med en Allan Ringström (1925-2007), en idrottare,
då hon hade börjat på Vanföret i Härnösand. Flyttade till Stockholm. (Svensk mästare i slägga 1952 och 1953. Tävlandes för
Brännans IF och Sundbybergs IK). Hennes bror Axel Lundberg
gifte sig med Elise Näslund. När deras föräldrar dog bodde de i
9:an på ovansidan.
Beda Lök hade jag i 1:a och 2:a klass och hon var sträng. Sedan
gick jag för Nora Fjellner och hon hade en pojke som hette Olle.
Man såg han aldrig egentligen. Något som sitter kvar i huvudet är
det, att vi var ute och lekte. Då hade de varit och handlat på Konsum i den gamla byggnaden och gick över fotbollsplan och gick
upp till oss. Jag funderade varför hon gick dit och blev lite rädd
för jag tänkte att jag hade ju inte gjort något. Då kom mamma ut
och bad mig komma upp.
”Fröken Fjellner vill prata med dig.” ”Jag har inte gjort nå56 • Minnen berättar
UTANSJÖ MED OMNEJD
- Ulf Nilsson (*1929), Torshälla -
L
ennart Nordlander var son till Kalle Rättaren på herrgården.
Det berättades om en morgon då Kalle ringt i vällingklockan
för att börja dagen. När han släppte klocksträngen var det ett
kvickhuvud som sa: ”Jaha du. Nu har du kväll.” Kalle med familj
byggde småningom i Mörtsal. En dag hade han varit in till Härnösand och kom hem med bussen på eftermiddagen. Ordentligt
rund under fötterna stod han snart inför sin fru som argt frågade:
”Har du inte varit till homeopaten?” Godmodigt svarade Kalle:
”Joodå, och sådan hänn vart ja’.” Perssons byggde hus på Vedastrand. Verner Persson var med som musikant i Lunde vid Ådalen
31. Så fanns (finns?) manskör i Utansjö. Min far var solist.
Jag minns när vi på slutet av 30-talet hälsade på våra vänner
Yngve Hagströms som då bodde bortom Fahléns på syraberget. I
min vaga minnesbild ser jag de två husen som mycket gamla. Kunde de ha varit kvar sedan tiden för järnbruket? Egentligen ligger
Veda närmare mitt hjärta än Utansjö. Bland annat tänker jag
en hel del på hur vägen ner till färjan kan ha gått i gamla tider.
Från vägskälet är sträckningen gammal tills den når övre delen
av vår tomt, det sista huset på höger sida. Trädgårdsmästaren bor
där nu. Där viker den gamla vägen av och följer gränsen till lägdan som låg söder om oss. I östra delen utanför tomten kan man
en bit neråt skogskanten mot lägdan se tydliga spår av att där har
funnits en väg. Sedan har nog vägen följt kanten av lägdan bort
Minnen berättar • 67
UTANSJÖ MED OMNEJD
1927 samt Särna-Hedlund och Sven Utterström, det par som
sågade itu guld- respektive silvermedaljen från vasaloppet 1928.
Vardera medaljen bestod alltså efter modifieringen till hälften av
guld och till hälften av silver.
Dessa män har fastnat hårt i mitt minne, särskilt sedan Utterström tog VM-segern på 5 mil i Oslo 1930. Jag nämner Vasaloppet också därför, att jag i skolåldern läst en notis om den allra förste segraren i Vasaloppet, Ernst Alm, år 1922. Då blev Vasaloppet
en tävling, som jag önskade att få delta i, men det blev aldrig så.
En och annan från senare tid sitter också ganska fast i minnet
såsom ångermanlänningen Elis Wiklund, som vann 5-milen på
VM 1934. När Elis Viklund åkte hem från VM 1934 så stod jag
och ett antal ynglingar från Utansjö och hejade på honom när
tåget stannade vid vår hållplats. Elis hängde ut sin medalj genom
tågfönstret och visade den.
Det var disciplin, men många roliga händelser kamrater emellan kunde ändå inträffa under arbetet på den tiden. Vi hade en
hel timmes rast för frukost och en timmes middagsrast. Några
av arbetarna tvättade sig, tog av arbetskläderna och satte på sig
slängkostymen innan de gick hem för att äta. En man Anders
Andersson, kallad Lång-Anders, hade köpt sig en ny kostym och
tog då den förra i finkostymen till slängkostym. Han klädde noggrant in sitt klädskåp med papper för att inte smutsa ner kostymen. Jag fick en idé och tvärslipade spetsen på en mycket kraftig
träskruv så att skruvänden blev plan.
Skruven var grov som tummen och med 6-kantskalle. I den
nu avslipade plana änden svetsade jag fast en tunn trådspik, så
tunn att den inte skulle kunna skada kostymen. Därefter tog jag
skruven med den påsvetsade spiken, tryckte spiken genom kavajen och tryckte sedan in spiken i träväggen så att det verkade som
om den grova träskruven var skruvad igenom tyget och in i vägMinnen berättar • 101
UTANSJÖ MED OMNEJD
på scenen, sedan var det stånd där man kunde köpa lotter och allt
så där och det var ju spännande. Jag tyckte om skolan. Min bror
Anders hade svårt för i skolan att läsa psalmverser och sådant där.
Det kunde jag utantill före honom så han blev lite sur på mig.
Jag hade väl rätt bra betyg utom i sång. Jag hade en lärarinna
som var mycket snäll, Elin Ulander, i 1-2 klass, Axel Holmberg
och kantor Torvald Johannesson. Kantor Dahlström vikarierade
och Rune Westman hade vi tillfälligt och hans mamma bodde
i Vita Raden i 12:an i ett enkelrum och på andra sidan bodde
Ally Nordins farmor, Lina Höglund. Maja Fahlén bodde också
där men flyttade upp till
”På söndagarna satt alla ute
gamla
förmansbostaden
när de fick så många barn. på matbroarna och pratade skit.”
John Eriksson bodde uppe
och Näsström. När min mamma var sjuk, så hade hon hemhjälp
av dottern Näsström som bodde där. I 11:an bodde bl.a. Johan
Isakssons föräldrar och Gösta Fagerström.
Beda Lök var väldigt sträng och jag minns bara att hon umgicks mycket med tant Westman. Axel Lundberg hade en pojke
hette Björn, kallades för Buggen. Vi samlades nere vid 5:ans dass.
Lekte rymmare och fasttagare, kurragömma, skepp kommer lastat. Mycket sådant förekommer sällan idag.
Brännboll spelade vi på den nuvarande kontorsplatsen. Alla
ungar samlades och det var sällan bråk men inget som jag direkt
kunde komma ihåg. Brorsan Anders kunde vara lite jäklig. Anders var mörkrädd när han var liten. Jag var mycket med disponent Flodins dotter, Mona. Jag tror att den stora villan revs när vi
bodde på Änget så i mitten av 40-talet. Jag minns också ett hus
som stod kvar bra länge efter det där man hade förvarat is.
I byggmästarbostaden bodde bl.a. lärarinnan Furberg. Pappa
berättade aldrig om när han var liten. Det enda som jag vet är att
180 • Minnen berättar
UTANSJÖ MED OMNEJD
jag var här från Undrom och Staffan i Väja och trummisen Gerhard Molin var ju från Kramfors. Det var egentligen bara Åke då
som kom nerifrån faktiskt och gitarristen Gösta Westman förstås.
Duktig schlagersångare, hade en bra röst.
Vi kunde ha fasta jobb som Örnsköldsviks Folkets Park men
runt om små ställen som Husum och Köpmanholmen, då var
det oftast att vi hyrde där för att få en spelning för vi kunde inte
sitta med armarna i kors. Det var ju lite chansartat. Ibland var det
mycket folk och ibland kunde det vara lite. Jag undrar om det var
under den svängen, det hade gått lite halvdåligt.
Vi var bl.a. i Långsele på ett föreningshus och där var det lite
folk. Sedan skulle vi upp till Jämtland, vi fortsatte den vägen upp
över. Då vi var i Hammarstrand, Gösta var ganska ekonomisk av
sig, han gjorde inte av med pengar i onödan. Jag hade väl fått en
slant hemifrån så jag skulle klara mig. De andra pojkarna var helt
black och vi satt där på morgonen på hotellet och funderade hur
vi skulle bära oss åt. För det var långt att vara utan mat hela dagen
och vi skulle spela på kvällen.
Gösta och jag bodde ihop på samma hotellrum och vi räknade
ihop de pengar vi hade och det var så pass att vi fick ihop till mat.
Vi bestämde oss för att smyga oss ut och sa att vi skulle gå en
sväng på byn. Då hittade vi ett matställe, beställde och satte oss.
Vi satt vid ett fönster med gatan utanför och då fick vi se dem
komma och vi visste att de var hungriga och törstiga. De hade
nog på känn att vi satt där och de kom in till oss. ”Jaha,” sa Åke.
”Här sitter ni och smörjer kråset. Och kamraterna får vara utan.”
Vi skämdes ju då och till påföljd av detta så tog vi upp de pengar
vi hade så de fick äta också.
Det gick ganska städat till på alla spelningar vi hade. Men en
gång i Köpmanholmen, de hade en ganska hög scen där, då var
det en karl som var ordentligt påstruken och pianot stod längst
Minnen berättar • 207
UTANSJÖ MED OMNEJD
här. Det var ett misslyckande att de rev Småstad. Det tycker vi
inte om. Det var en ny chef på Härnösandshus och nyrenoverade
bostäder men sedan revs det och vitvarorna såldes till någon från
Sundsvall som sedan hade auktion på dem. Lägenheterna bestod
av kök, ett stort rum och en klädkammare där en del låg. Uteplats
hade de också. En profil som också bodde där var ”Lillen”, NilsOlov Dahlin.
Han var mycket duktig att sälja lotter. En gång kom han hit
och pratade: ”Nu har prästfrun vunnit en löpare på nummer
64…” Alla vände sig till honom för att sälja lotter och han gillade det också. När jag träffade ”Sicka” Zetterlund nämnde han,
att Lasse Nordkvist från Mörtsal har klätt upp oss alla i Utansjö.
Han pappa bodde nog i Smörbrunn vid Nässa, bredvid Fälldin.
Kanske i det huset dit Lennart Vassbergs flyttade sedan. Lasse
och Solveig hade huset i Mörtsal men hon ville inte sälja när de
byggde nya E4:an och Höga Kusten-bron. Jag jobbade då där,
och de gjorde om vägen runt deras hus, tunga maskiner körde
långa skift, dygnet runt. Det gick inte att bo där men hon ville
bo kvar i sitt föräldrahem. Hon hette Vassberg som flicka och
”Tusse” Vassberg var hennes farbror.
Hon jobbade på affären hos ”Ernst”. Tänk, alla hus och affärer är numera borta här. När de byggde Småstad jobbade jag
som arbetsledare åt kommunen och mellan -64 och -69 då det
blev kommunsammanslagningen slutade jag självmant. Efter det
jobbade jag hos en firma i Kramfors där jag räknade på jobb och
hade stor frihet. Karin berättar, att hon är född på ett jordbrukarhem i Nora och har jobbat som vårdare inom psykiatrin på
gamla Gådeå i Härnösand. Började som sommarvikarie 1959
första året. Jag hade en kompis som jobbade dör och tipsade mig.
Sökte dit och fick jobb och trivdes så bra att jag blev fast där fram
till min pension. Första dagen på jobbet var som en helt annan
230 • Minnen berättar