Transcript Bjurholmshönsen

Så har det hänt igen –
ännu en lantras har hittats!
De senaste svenska lantrasresterna som har återfunnits kommer alla från vår nordligaste landsända.
Lappgetter från Fatmomakke och Vilhelmina, en fjällnära ko från Fatmomakke, liksom en fårflock.
Nu har även en hönsflock från Västerbotten hittats och räddats. Ja, det är faktiskt två hönsflockar som
båda har samma ursprung, Bjurholmstrakten några mil väster om Umeå. Femtio mil norr om vår tidigare nordligast kända lantrashöna, hedemorahönan från Dalarna. Att det verkligen är fråga om en
lantrasrest råder det ingen tvekan om, den är väl dokumenterad. Rent utseendemässigt kan man säga
att den ser ut som ett mellanting av åsbo och hedemora. Den uppvisar också vissa likheter med bevarade lantrashöns i Finland och Estland. Vi trodde väl lite till mans att allt i lanthönsväg var utrotat i
vårt avlånga land - men så var det alltså inte, fast nära ögat var det även den här gången.
Genbank har bildats
Jonas Nordlund, som hittade hönsen, har vid två
tillfällen åkt söderut och presenterat sina fynd för
styrelsen. Dels i juni i samband med årsmötet i Sundborn och nu senast i november i samband med det
årliga genbanksseminariet för funktionärer som hölls
i skånska Östra-Ljungby. Resultatet blev ett enhälligt
styrelsebeslut. Lantrasens namn är bjurholmshöna
och en genbank har bildats med Jonas som ansvarig.
De första grupperna har av säkerhetsskäl placerats ut
på tre olika händer med särskilda genbankskontrakt.
Någon försäljning blir det inte tal om förrän under
ett senare skede av bevarandearbetet. Jonas har lovat kvinnan som äger hönsflocken att hon ska få vara
anonym så länge hon har sina höns kvar och så får
det bli. Hennes erfarenheter av myndighetsutövning
är inte de bästa. /Ronny Olsson
Jonas berättar om hönsen från Bjurholm
Av en slump hittade jag till en snart 90-årig dam
som bor ödsligt i skogen med sina höns just utanför
Bjurholm i Västerbottens inland. Hönsen intresserade
mig oerhört mycket när jag såg dem första gången.
Först trodde jag det var hedemorahöns hon hade men
när jag frågade om dem så förstod jag att det inte alls
var några sådana. Jag har därför återvänt flera gånger
för att höra mer om hönsen och fick på det sättet
höra hennes historia om hur hon tog över skötseln
av hennes föräldrars hönsflock i början på 1940talet då hon var 12 år gammal. Hon fick då hönsen
i present av föräldrarna mot att hon lovade att sköta om dem. Hennes föräldrar berättade för henne att
dessa höns var speciella då hennes farfar fått dem av
en arbetskamrat i utbyte mot ost då han jobbade vid
pråmvarvet i Norrbyskär utanför Umeå någon gång
på 1880-talet.
Hönsflocken togs alltså hem till gården i Bjurholm av
hennes farfar där de gick i arv till föräldrarna som
under hennes uppväxt hade en ganska stor flock på
runt 30 höns vad hon kan minnas. Hönsen kallades på
gården för ”brannbärahönsen” (hallonhönsen) eftersom de åt upp alla hallon på gården.
Foto Monica Sandelin
8
När hon fick överta flocken vårdade hon den väl då
hönsen var viktiga för hela familjen. Äggen användes i hushållet men också för att byta till sig varor
från närliggande gårdar. Några gånger byttes det
också bort någon levande höna eller tupp men hon
tog aldrig in några nya höns utifrån. Hönsen lämnade
alltså aldrig gården utan flocken har bott på samma
gård sedan hennes farfar tog hem dem. Vikten av att
inte blanda in nya höns påpekades ett flertal gånger
då hennes farfar hade råkat ut för sjukdom hos sina
tidigare höns när han köpt in en ny tupp. Därför hade
han med denna flock varit väldigt noga med att inte få
in någon ny sjukdom med höns utifrån.
Ett undantag finns dock. När hönsens ägare var runt
20 år (slutet på 1940-talet) och precis hade tagit över
gården från sina föräldrar så tog räven nästan hela
flocken. Bara fem hönor och ingen tupp fanns kvar.
Som tur var hade hon bara några veckor tidigare sålt
bort två tuppar till en bekant som skulle ha dem till
slakt. Men eftersom tupparna varit så snälla hade de
fått leva och därför kunde hon få tillbaks en av tupparna vilket gladde henne enormt mycket. Efter detta hade hon alltid minst tre tuppar i flocken för att
försäkra sig om att minst en skulle överleva en eventuell rovdjursattack.
I den flock som fanns kvar när jag besökte gården
för första gången var hönorna mestadels svarta, vissa
med bruna kragar och vissa viltfärgade, även någon
mörkgrå höna fanns. Två tuppar var helsvarta och en
var viltfärgad. Några av hönsorna hade också svag
benbefjädring, likt cowboyfransar längs med benen.
Benen var svarta eller grå. Ungefär hälften av hönorna hade mörklila kammar och slör. Hönsen var från
början ganska varierande i färgerna vad ägaren kan
minnas. Hennes pappa hade också haft en förkärlek
för färggranna höns, men efterhand behöll de bara de
mörkaste hönsen då dessa klarade sig bäst från rovdjuren. Ibland föddes någon gul eller ljus kyckling
men dessa tog hon ofta bort direkt då hon tyckte det
”var onödigt att mata duvhöken”. Men vissa år har
även de ljusa hönsen sparats och fått avkomma, speciellt efter hårda vintrar då hönsflocken kunde minska. ”Dimhönsen”, som de grå/blå kallades har också
ofta sparats då även dessa klarade sig mot rovdjuren.
Hönorna väger ca 1,5 kg och tupparna runt 2 kg.
Ägaren slaktade på hösten bort de tyngsta ungtupparna som hon åt upp och de minsta (sent födda kycklingar gissar jag) därför de skulle få svårare att klara
vintern enligt henne. Ledartuppen fick alltid leva så
länge som möjligt, enligt hennes pappa så skulle det
bli lugnast i flocken då. När tuppen blev gammal och
inte orkade hålla ställningen som ledartupp slutade
det ofta med antingen döden efter ett slagsmål eller
att tuppen fördrevs ur flocken och så tog en ny tupp
över ledarrollen. Den äldsta tuppen som hon kan minnas blev upp mot 15 år gammal och delade de sista
3-4 åren ledarrollen med en annan lite yngre tupp. De
hade då varsin grupp med hönor som de vakade över.
Hönsen har alltid gått fritt ut och in från den stora
Foto Jonas Nordlund
9
Bjurholmshöns
Foto Monica Sandelin
10
11
timmerladugården och har aldrig haft någon värme
vintertid. När vattnet frös på vintern gick de istället
ut och åt snö. I matväg har de alltid fått bosset från
kornas krubbor på vintern, men när hon inte längre
kunde ha kvar korna fick de istället säd (korn och råg)
som hon sådde och skördade själv på gården. Hönsen
fick också potatis och morötter, alltid råa, samt ärter
som hon hade satt mot ladugårdsväggen. Hon brukade
också slå rallarrosor (mjölkört) på sommaren och ge
hönsen under vintern.
Efter att ha pratat med ägaren om hennes höns ett
flertal gånger nämner hon några personer vid namn
som hon sålt höns till. Bland annat säger hon att "en
Jonsson på Ottervattsvägen" köpte höns av henne.
Med lite efterforskningar får jag kontakt med Arne
Jonsson som bor i Ottervattnet och när jag pratar med
honom så visar det sig att han har 5 hönor och 1 tupp
som är ättlingar till den flock som hans far och mor
hade någon gång under 1940-50-talet. Inga andra
höns än de som hans föräldrar köpt hade blandats in.
Arnes höns är väldigt lika hönsen i Bjurholm både i
storlek och kroppsform, så det finns inga som helst
tvivel att det är "samma höns". Detta gör att det alltså
finns två olika besättningar som hållit dessa höns, på
olika håll, sedan mitten av 1900-talet. Även Arnes
höns är friska och välmående. Här finns också en
något större färgvariation med både ljusa (vete), grå
(blå) och svarta hönor.
Foto Monica Sandelin
Hönsen är alltså en väl bevarad skatt och kanske den
enda kvarvarande gruppen med höns från Västerbottens gamla bondesamhälle. Att de under 120 år gått
på samma gård och idag inte visar några som helst
tecken på inavelsproblem tyder på att det är tåliga och
friska höns.
/ Jonas Nordlund
Höns från Bjurholm
Det finns många gamla människor i Bjurholm som
kommer ihåg de gamla hönsen. Bland annat har Erling
Bergman (nu död) berättat om dem i sina släkforskningsdokument från Bjurholmsbygden.
De finns beskrivna i boken ”Lillarmsjöbygden” som är
en kulturhistorisk bok om Lillarmsjös bondehistoria.
Där står det bland annat ”När de mörka, färggranna
hönsen kom till byn vet man inte säkert, men eftersom
de var allmänt förekommande i slutet på 1800-talet och
början av 1900-talet så kan vi förmoda att lasskörare
från byn kom hem med dem under sina färder till hamnarna i mitten av 1800-talet”.
Fotot är taget i Bjurholmstrakten runt sekelskiftet 1900.
Det är inte foundergårdens höns på bilden, men viss
likhet finns.
12
Bjurholmshöna – preliminär rasram
Bakgrund
En liten rest av de tidigare allmänt förekommande små lantrashönsen i Västerbotten hittades av en slump av Jonas Nordlund hos en 90-årig kvinna i byn Bjurholm 2011. Hon
vill tills vidare vara anonym. Där hade hönsen gått sedan hennes farfar tog hem dem från
Norrbyskär utanför Umeå på 1880-talet. Inga höns har under hela denna tid tagits in i
flocken.
Senare har ännu en hönsflock hittats hos Arne Jonsson i Ottervattnet just utanför Bjurholm.
Arnes föräldrar hade på 1950-talet köpt höns från kvinnan. Även dessa höns har hållits
utan inkorsning.
Kännetecken
Hönsen är medelstora lantrashöns. Vikt höna ca 1,5 kg, tupp ca 2 kg. Tuppen har stolt hållning men är ändå kompakt i kroppsformen. Benen är något under medellängd.
Fjäderdräkten är slät. Kroppsfjädrarnas dundel är relativt stor och bidunet väl utvecklat.
Det tyder på lång anpassning till kallt klimat. Benen är oftast släta men några höns i ursprungsbesättningen har svag benbefjädring. Benfärgen är varierande, oftast svart eller
blågrå.
Öronskivornas färg varierar från vitt till rött.
Kamformen är enkel. Hönorna har relativt små kammar, tupparna medelstora.
De tillvaratagna hönsen var helt eller övervägande svarta eftersom ägaren föredrog dessa,
då hon ansåg att de var mindre utsatta för rovdjur. En del blir vildfärgade eller svarta med
inslag av guld i kragen. Vetefärg och blått förekommer, liksom en variant där hönsen blir
nästan vita med svart/mörkt inslag i krage och stjärt samt teckning på en del kroppsfjädrar.
Vi utesluter inte att ytterligare färgvariation kan uppträda i framtiden.
Inre egenskaper och urval
Hönsen är anpassade till klimatet och det fattiga gamla bondesamhället i Norrlands inland.
Det är av stor vikt att dessa egenskaper bibehålls även i framtiden.
I skrivande stund är det statistiska underlaget för litet för att med säkerhet säga något om
värpning och ruvning. Det verkar som att dessa egenskaper är ungefär som hos andra lantrashöns Äggvikten är ca 45-50 g. Äggfärgen är benvit till svagt bruntonad.
För övrigt gäller generella avelsråd för lantrasfjäderfän. Stor variation inom rasramen. Viktigt att hålla vikten, rimligt god produktion, goda föräldraegenskaper, fungerande flockbeteende, färgen av starkt underordnad betydelse.
13