Transcript Powerpoint-presentation Jenny Malmsten

I transit – ensamkommande barn
berättar
Jenny Malmsten
FoU-koordinator
[email protected]
040-340468
2012-03-02
Studie med barnens röster i fokus
Syftet med studien är att undersöka hur ensamkommande barn
upplever tiden i transit, med särskilt fokus på de insatser som
boendena i Malmö stad tillhandahåller.
 Hur uppfattar de ensamkommande barnen tillvaron på
transitboendena (lokal kontext)?
 Vilka nätverk (familj, vänner, personal) uppfattas som
viktiga av de ensamkommande barnen under tiden i transit
(social kontext)?
 Vilken förståelse har de ensamkommande barnen av
asylprocessen (samhällelig kontext)?
Metod i korthet
 Tre transitboenden ingår i studien – Duvan, Humania
och Tempo
 11 intervjuer
- 8 barn i transit
- 3 barn på PUT-boenden
- barnen mellan 14-17 år
- tid i transit 2 1/2 månader – 12 månader
- tolkar användes utom vid två intervjuer
- intervjuerna tog mellan 40 min – 1 h 40 min
Tidigare forskning
 Ensamkommande barn på flykt och i transit
- historisk tillbakablick
- vad vet vi om ensamkommande barn?
- barnperspektiv – barnets perspektiv
 Asylprocessen ur ett barnperspektiv
- juridiska dokument som reglerar invandring
- Barnkonventionen
 Mående i transit och hälsofrämjande arenor
- asylsökande barn och hälsa
- KASAM – känsla av sammanhang
Tiden i transit – barnen berättar
Lokal kontext
Boendet
Rum och måltider
Skolan
Delaktighet
Social kontext
Sociala relationer
Personal
Mående
Religion
Solidaritet och avundsjuka
Samhällelig kontext
Asylärendet
Tolksituationen
Tillvaron i transit – lokal kontext
En vanlig dag – rutinartad
Det första mötet – bra bemötande, mat viktigt!
Rum och måltider
Delaktighet – ja och nej
- barnen är dock inte kritiska till detta
 Skolan viktig
 Tiden på transitboendet upplevs som godtycklig
- relativ väntan




Nätverk – den sociala kontexten
 Sociala relationer utgörs främst av personal och barn
på boendena samt gode män
 Personal – generellt mycket uppskattad
- bra stöd i vardagen, ”kompisar”, ”vänner”, ”mamma”
- alla inte lika lyhörda
- ”du får vänta 10 minuter”
 Mående – oro, sömnsvårigheter
 Kan man prata om oron? – Barnen stödjer varandra
 Vill man prata om oron? – Det beror på
 Solidaritet och avundsjuka
Asylprocessen – den samhälleliga
kontexten
 Asylärendet
- Motstridiga uppgifter
- Information från god man och Migrationsverket
- Dublinförordningen
 Tolksituationen
- förseningar vanligt problem
- felaktiga översättningar
- dåliga svenskkunskaper
- Tillvaratas barnens rättigheter då tolkningen är
undermålig?
Lokal kontext
Goda möjligheter till påverkan
Sträva mot ökad KASAM
Hälsofrämjande aktiviteter
Delaktighet – vad innebär
det för ensamkommande?
Social kontext
Öka barnens hanterbarhet
Lyhördhet för barens behov
(The sound of silence)
Samhällelig kontext
Svag KASAM
Öka kompetens kring asylprocessen på boendena
Riktlinjer till tolkar
Utvecklingsområden

Delaktighet –starkare pedagogiskt grepp kan också öka
barnens känsla av sammanhang.

Regelverk – är nuvarande regler är rimliga då en del barn blir
kvar upp till ett år på transitboendena?

Personalens arbetsuppgifter – om barnen får en tydligare bild
av vad personalens jobb består av kan det också öka deras
förståelse för transitboendenas prioriteringar.

”Du får vänta i tio minuter” –viktigt att få en motivering av vad
som prioriteras framför barnets behov.

Barns tystnad –kräver lyhördhet från personalens sida så att
barns eventuella trauman inte osynliggörs.

Kunskap om asylprocessen – bör finnas på transitboendena.

Tolksituationen – Riktlinjer eller anvisningar till tolkar.
Avslutningsvis…
 Det finns inte mycket forskning i Sverige om
ensamkommande barn i transit
 Som helhet ger barnen positiva omdömen om
transitboendena – bekräftar befintliga arbetssätt
 Utvecklingsförslagen bygger på/utvecklar redan
befintliga arbetssätt
 Från transit till PUT – möjlig uppföljande studie
- tecken på att övergången till PUT-boende är svår
- barnen i PUT känner sig ensamma
Att hantera väntan…
För mig personligen är det väldigt svårt. Jag missunnar inte
de andra som redan fått asyl […]. Och jag blir glad för dem
som har fått asyl också. Jag är bland dem som fortfarande
inte har hört något och jag vet inte hur det ska bli med mitt
ärende. Det som är svårt är att jag vet inte hur, jag vet inte
vad resultatet kommer att bli, kommer jag att få stanna eller
kommer jag inte att få göra det? Det är det som är svårt att
hantera. Men jag hoppas ju fortfarande, jag har ju
fortfarande hopp. Jag hoppas att jag ska få asyl här. Och
ibland när jag sitter och koncentrerar mig och försöker läsa,
det är då de här tankarna dyker upp. Visst, jag försöker och
kämpar för att lära mig allt det här, och om jag får
uppehållstillstånd så är det jättebra, men om jag inte får det,
vad ska jag göra med allt det här? För det har ju uppstått de
situationerna, att folk har kämpat jättemycket, men så har
man inte fått uppehållstillstånd.