Transcript Torquato Tasso`s Gerusalemme liberata, öfversatt och

/t
TORQUA T O
G
E
R U S A L
T A S S O ’8
EMME
L I B
E
U A T A ,
ö f v c r s a t t och k o mme n t e r a d .
11.
Delen.
som med vidtberömda Philos. Facnltetens tillstånd
u n d e r inseende
af
mc.
CARL WILHELM B O T T IG ER
E. O.
P r o f e s s o r i M o d e r n a L i t t e r a t u r e n iu. in.
f ö r P li i 1o s o p h i s k a G r a d e n
k o m m e r a t t offentligen för svaras
af
AXEL W I L H E L M NILSON
P hil.
C a n d . af V e a t g ö t h a N a t i o n
på Gustavianska Lärosalen d. 5 Febr. 1 8 51
p. v. t. f. ra.
V P 8 A I. A
Wahlström
dt C.
101)1.
36.
cj hann b a rb a re n , som sågs flykta,
T y dennes häst har eldigare lopp:
Han ser sig om , och ser de sina ryckta
F ö r långt fram åt, ser kringhvärfd deras tr o p p ;
Då styr han kosan d it, till de betryckta
Han skyndar fram i sträckande galopp,
Och ej blott h a tt, men oek den riddarskara,
Som alltid är tillhands vid hvarje fara ,
T an cred
37.
Den tr o p p , som Dudo f ö r , a f fria männer,
Och blom m an, senan i de Christnas här.
Rinaldo frä m st, m er snabb än blixten, ränner,
Han stoltast och han skönast äfven är.
Hans ädla skick Erminia genast känner,
Och örnen hvit i blåa fältet: ” D e r,
Se der — till kungen säger hon — du röjer
D e n , som de tappra slår, de starka höjer.
36.
” Väl är han un g , men ger i bragd ej vika,
H ar knapt en like, ingen öfverman.
R e’n tagen vore Syriens bygd den rika,
Om bland dc Christna funnes sex som kan;
D ä Söderns lan d , och ö s te rn s land tillika
Längst bort i fje rra n , kufvat hade m an;
J a , undan oket skulle Nilens bölja
Förgäfves kanske då sitt hufvud dölja.
39.
” Rinaldo är hans namn. Hans arm är bräcka
F ö r m u ra rn a, hans svärd dem genomskär. —
A t annat håll du nu din blick må sträcka,
I guld och grönt en rustning ser du der.
Det Dudos är. I la n lo rc r an de käcka
F rivillig a , och deras liöfding är.
Mångpröfvatl denne ä r , och ädelt blodet:
T ill åren frä m st, är han ej sist till modet.
40.
M ira quel g ra n d e , c h ye coperto a bruno:
E Gernando il fra te i del Ile Norvegio.
N o n ha la terra uom più superbo alcuno:
Questo sol de’ suoi fa tti oscura il pregio.
E son gue’ d u e, che van si giunti in u n o ,
E che han bianco il v e stir, bianco ogni freg io ,
Gildippe ed O doardo, amanti e sposi,
i n ua/or dP ormi e in lealtà famosi.
41.
Così parlava: e già vedean la sotto
Come la strage p iù e piìi sy ingrosse ;
Che Tancredi e R in a ld o il cerchio han rotto,
R enche dy uomini denso e d' arm i fo sse,
E poi lo stu o l, c lie da Dudon condotto,
^ 7 giunse, ed! aspramente anco il percosse.
A rg a n te , A rg a n te stesso, ad un grand’’ urto
D i R in a ld o abbattuto, appena e surto.
42.
iVè sorgea fo rs e , mrt m </«iei punto stesso
A l fìgliuol di B ertoldo il destrier cade?
E , restandogli sotto il piede oppresso,
Convien ch'indi a rilrarlo alquanto bade.
L o stuol P agan frattanto in rotta messo
S i ripara fuggendo alla cittade.
S o li A rgante e C lorinda argine e sponda
Sono al fu r o r , che lor da tergo inonda.
43.
U ltim i vanno, e V impeto seguente
I n lor «’ arresta alquanto e si reprime
S ì , che potean men perigliosamente
Q uelli genti fu g g ir, che fuggian prime.
Segue Dudon nella vittoria ardente
1 fu g g itivi, e 7 fier Tigrane opprime
Con V urto del cavallo, e con la spada
F a , che scemo del capo a terra cada.
*
40.
” Den h ö g e , den s v a rtru s ta d e , nu skåda!
Det ä r G ernand, en b r o r till Norriges drott.
E tt gränslöst högmod ses hos honom rå d a ,
Hans v ä rd e skuggas a f det enda blott.
Och d e , som följas der så troget b å d a ,
Och hvilkas skrud a f snön sin färg har fått,
Gildipp’ och O doard! Dem ryktet känner
Som såta m akar, tappra vapenvänner.”
41.
Så hon. Men striden växte nu och trängde
Sig blodig fram på slätten nedanför.
Rinaldo och T a n c re d re’n hopen sprängde,
H u r tä t af folk och vapen den sig r ö r:
O ch D udos t r o p p , som upp till striden svängde
Nu äfven den ett väldigt anfall gör.
Rinaldo med en stöt var när att döda
A r g a n t, som föll och reste sig med möda.
42.
H an kanske ald rig hade rest sig s e d a n ,
Men fö r R inaldo stupade hans h ä s t,
Och ry tta rn d e r a f hindrad blef, emedan
H ans fot en stund satt <jvar i bygeln fäst.
Men liednahopen slagen ä r alltredan,
Den v ik e r, flyr mot staden nu som bäst:
A rg a n t allena och Clorinda bilda
E n dam emot förföljelsen den vilda.
43.
D e begge vika sist. De vilja vara
E tt skydd ä n n u , der anfallet ä r störst,
A t t emot staden må med mindre fara
De andra fly, soin b ö r j a t flykten först.
Men eldigt denna flyktingarnas skara
F örföljs a f Dudo. I sin segertörst
H an stöter ned Tigran i e fte rtro p p e n ,
O ch skiljer genast hufvudet från kroppen.
44.
N e giova ad A lg a zza rre il fitto usbergo,
N e d a Corban robusto il forte elmetto ;
Che in guisa lor ferì la inuca e ’l tergo,
Che ne passo la piaga al viso, al petto:
E per sua mano ancor dui dolce albergo
L ’ alma uscì d’ A m u r a tte , e di M eem etlo,
E del crudo A lm a n so r$ ne ’l gran Circasso
P u b sicuro da lui movere il passo.
43.
F rem e in se stesso A r g a n te ; e pur talvolta
S i fe r m a , e volge, e poi cede pur anco.
A lfin così improvviso a lu i si vo lta ,
E di tanto rovescio il coglie al fianco,
Che dentro il ferro v i s’ im m erge, e tolta
E dal colpo la vita al duce Franco.
C a d e, e gli occhi ? eh’ appena aprir si potino.
D u ra quiete prem e c ferre o sonno.
46.
G li apA tre volte, e t dolci rai del cielo
Cerco fr u ir e , e sovra un braccio alzarsi:
E tre volte r i c a d d e e fosco velo
G li occhi adom bro, che stanchi al fin serrarsi.
S i dissolvono i m em bri$ e ’l m ortai gelo
Irrig id iti e di sudor gli ha sparsi.
Sovra il corpo già morto il fero A rgante
P unto non bada , c via trascorre innante.
47.
Con tutto ciò, sebben d ’ andar non cessa,
Si volge ai F ra n ch i, e grida: o cavalieri,
Questa sanguigna spada è quella stessa,
C7ie ’/ signor vostro m i dono pur jeri:
D itegli come in uso oggi l* ho m essa,
C/t’ udirà la novella ei volentieri:
E caro esser gli dee. che ’l suo bel dono
Sia eonosciuto al paragon sì buono.
Ditt täta pansar, A lgazar, dig dårar!
Din starka lijelm, C orl)an, är bräcklig tröst!
T y Dud os svärd cr ry g g , er nacke sårar
Och trä n g e r fram i bufvud och i bröst.
Han A m u ra th , han Mchinet genom bårar,
Hans arm är döf för deras böners röst:
Han d ö d a r grymme A hnansor, och hotar
Cirkassiern sjelf, den han på flykten motar.
4 i».
A rgant då biter samman sina tänder,
H an stadnar, vänder sig , han flyr igen.
Till slut så tv ä rt, så plötsligt han sig vänder
Och ger med sabeln sådant hugg, att den
D jupt in i Dudos sida nu han sänder,
Och lifvet flyr från Christna höfdingen.
Han faller. Ögonlocken tungt sig lycka,
En je rn h å rd sömn vill dem tillsamman trycka.
4 C.
T r e gånger han dem ö p p n a r, och vill njuta
Den blida solens sken, på armen stödd;
T r e gånger ned han dignar: nu sig sluta
F ö r evigt ögonen: han ä r förblödd.
Hans leder d o m n a , frost sig b ö rja r gjuta
l dem ; en dödssvelt öfver dem är strödd.
A rgant ej vårdar sig att se på liket,
Han skyndar
till sitt folk, som långt är viket.
47.
M en, midt i farten , till de Christnas leder
H an vänder sig och ro p a r: ” detta svärd,
Det blodiga,
ja g fick i g å r a f e d e r,
Mig Gottfrid
gaf det sjelf till afskedsgärd;
Så sägen honom , hur jag nu gjort heder
Å t gåfvan, som mig furstligt blef beskärd:
Glad skall han h ö ra , när J gen tillkänna,
Att den h a r hållit prof i kamp som denna.
D itegli, che vederne ornai s’ aspetti
N e lle viscere sue piti certa prova 9
E quando d ’ assalirne ei non s1 affretti,
V'errò non aspettato, ov* ei si trova.
Ir r ita ti i Cristiani ai fe r i d e tti,
T u tti ver lui già si moveano a prova m
,
M a con gli altri esso e già corso in sicuro
So*to la guardia d e l! amico muro.
40.
I difensori a grandinar le pietre
D alV alte m ura in guisa incominciaro,
E quasi innumerabili faretre
T a n te saette agli archi m inistraro,
Che fo rz * e pur, che ’l Franco stuol
a rretre,
E i Saracin nella Cittade entraro.
M a già R in a ld o , avendo il pie sottratto
A l giacente destrier, s’ era qui tratto.
so.
V enia per fa r nel barbaro omicida
D ell’ estinto Dudone aspra vendetta •,
E fr a * suoi giunto alteramente grida:
O r qual indugio e questo? e che s’ aspetta?
P o i eh? e morto il signor, che ne fu guida,
Che non corriamo a vendicarlo in fr e tta ?
D unque in si grave occasion d i sdegno
E sser può fra g il muro a noi ritegno?
si.
N o n , se di ferro doppio o d ’ adamante
Questa muraglia impenetrabil fosse,
Cola dentro sicuro il fiero A rg a n te
S ’ appialteria dalle vostr’ alte posse.
A n d ia m pure all’ assalto: ed egli innante
A tutti gli altri in questo dir si mosse j
Che nulla teme la sicura testa
O di sassi o di strai nembo o tempesta.
” Och sägen honom, a tt ja g snart shall pröfva
Den ännu bättre mot Lans egen kro p p ,
Och derest han vill med sitt anfall töfva,
Så kom m er jag och söker honom opp.”
De Christna nu, för delta hån ej döfva,
Mot honom alla rusa i ett lo p p ;
Men med de sina fram han redan hunnit
Till stadens mur, och vänligt skydd der funnit.
49.
Ty nu från dem, som m urarna bevaka,
Försvaret börjar hagla allare’n ,
En sådan åska u taf sten h örs braka,
E tt sådant pilregn öfver slätten liven,
Att sig de Christne måste dra tillbaka,
Men staden tog emot hvar Saracen.
Då kom R inaldo, fiendebetvingarn,
Som nu sig lossat från den fallna springarn.
00 .
Han kom för Dudos mord alt hämnden kräfva,
En blodig häm nd, utaf hans baneman;
Och med en rö st, att marken tyckes bäfva,
F ra m till de sina hunnen, ro p a r han:
” Hvi dröjen J ? Skall då hans ande sväfva
Oliämnad b o r t, som förde eder an?
Vid nesligt d å d , som oss till hämnd förbinder,
M onn’ svaga m uren kan oss bli ett hinder?
01.
” N e j, kunde den ock aldrig genomsprängas,
Och vore den a f stå l, a f diam ant,
Der skulle dock förgafves undanstängas
F ö r edra svärd den hånande Argant.
F o r t , fort till storm !” — H an ilar fra m , de trängas
A tt alla följa med åt stadens kant.
Hans trygga panna rädes inga skurar
A f sten och pilar från de höga murar.
32.
E i crollando il gran capo alza la faccia
P iena di si terribile ardim ento,
Che sin dentro alle mura i cori agghiaccia
A i difensor d ’ insolito spavento.
M entre egli altri rincora, a ltri m inaccia,
Sopravvien chi reprim e il suo talento ;
Che Goffredo lor manda il buon Sigiero
D e’ gravi im perj suoi nunzio severo.
33.
Questi sgrida in suo nome il troppo ardire,
E incontinente il ritornar impone:
T o rn a ten e, dicca, cli> alle vostr ire
N o n e il loco opportuno, e la stagione:
Goffredo il vi comanda. A questo dire
R in a ld o si fr e n o , d i ’ altrui fu sprone',
B enché dentro ne fre m a , e in più d' un segno
D im ostri fuore il m al celato sdegno.
34. •
T o rn a r le schiere indietro, e da * nemici
N o n fu il ritorno lor punto turbato',
N e in parte alcuna degli estremi ufficj
I l corpo di D udon resti) fraudato.
S u lle pietose braccia i fidi amici
P o rta rlo , caro peso ed onorato.
M ir a intanto il Buglioli d ’ eccelsa parte
D ella forte cittadc il sito e V arte.
33.
Gerusalem sovra due colli e posta
D y im pari altezza, e volti fronte a fro n te ;
V a per lo mezzo suo valle interposta,
C he lei distingua, e V un dalV altro monte.
F uor da tre lati ha rnalagevol costa:
P e r V altro vassi e non p a r che si monte $
M a <f altissime m ura e più difesa
L a parte piana, e ’n contra B orea stesa.
Su stolt sin hjessa skakar h a n , och visar
I all sin uppsyn så förfärligt m od,
Att bäfvan griper ficnilen och isar
Med ovan skräck de Saraceners blod.
Dc sina an han h o ta r , än han prisar ;
Men bäst till stormning nu han färdig sto d ,
Ett ilbud kommer. Gottfrid till dem skickar
Sigicr, med stränga bud och stränga blickar.
83.
Han banna h ö r s , och ropar: ” E r beredcn
Till återtåg! I l a , vid dc Ckristnas G ud,
Här ä r ej tid , h är är ej ort för vreden,
Tillbaka genast ! Så ä r Gottlrids bud.”
Rinaldo sporrat nyss de tappra leden,
Han tyglar nu sig sjelf vid dessa ljud;
Men i hvar å tb ö r d , i hvart drag man läser
Den qväfda h a r m , som i hans inre jäser.
84.
S å , störd ej m er a f fienden, sig vänder
T ill återtåg de Ckristnas krigartropp. —
Allt hvad till sista äretjenten länder
Man nu vill visa Dudos döda kropp:
Han bäres b o rt på trogna vänners händer,
E n d y rbar b ö r d a , ett forbleknadt hopp! —■
Men G ottfrid, m ellertid, ser från en kulle,
H ur staden lå g , hur den belägras skulle.
88.
Jerusalem är bygdt på åsar tvenne
A f olik h ö jd , men vända mot hvarann.
En dal g å r midt emellan, och a f denne
Sig berget klufvet, staden delad fann.
P å trenne håll ä r vägen brant till henne,
P å Ijerde knapt en sluttning m ärker m an;
Men denna sid a , som ä r vänd mot N orden,
Med höga m urar är befästad vorden.
H6 .
L a citta dentro ha lo ch i, in cui si serba
Ì j acqua che p io ve, e laghi, e fonti v iv i$
iHa fu o r la terra intorno è nuda «T erba,
£ d i fontane sterile e d i r iv i$
N e si vede fiorir lieta , e superba
f i ’ alberi, e fa re schermo ai raggi estivi,
Se non se inquanto oltra sei miglia un bosco
Sorge d* ombre nocenti orrido e fosco.
o7.
H a da quel la to , donde il giorno appare,
/>e/ felice G iordan le nobil onde,
E dalla parte Occidental del mare
M editerraneo V arenose sponde.
Verso B orea e B e te l, eh’ alzo V altare
A l bue delV oro, e la S a m a ria , e cT onrfe
A u stro portarle suol piovoso nem bo,
B etelem , che 7 gran parto accolse in grembo.
sft.
O r mentre guarda e V alte mura e 7 s»7o
D ella citta Goffredo e del paese,
E pensa ove s’ accampi, onde assalito
Sia il muro ostil più facile alV offese,
E rm inia il v id e , e dimostrollo a dito
A l B e P agano, e così a dir riprese:
Goffredo e quel, che nel purpureo ammanto
H a d i regio e di augusto in se cotanto:
69 .
Veram ente e costui nato alV impero\
S ì del regnar, del comandar sa V a r ti:
E non m inor, che duce, e cavaliero,
M a del doppio valor tutte ha le parti.
N e fr a turba sì grande uorn più guerriero
O più saggio di lui potrei mostrarti.
S o l B aim ondo in consiglio, ed in battaglia
S o l B in a i do e Tancredi a lui s' agguaglia.
F ö r regn h a r staden samlingsrum och dam m ar,
H ar mellan sjö och mellan källor val,
Men a f den öckenlietta, som h är flammar,
Ä r marken utanfore svedd och kal:
Ej h ä c k , ej källa h ä r; men nakna stam m ar,
Mot sommarglöden ingen skugga sval:
F örst om en mil från staden gå man lyster,
Der fins en skog, en o su n d , hemsk och dyster.
87.
Der solen u p p g å r, öster bakom fjället,
Jo rd a n flöt fram med sin berömda våg:
Der solen sänker sig mot vestra tjället,
En sandig kust a f medelhafvet låg.
I norr Samaria och B c th e l, stället,
Som gyllene kalfvens altar fordom såg;
Men regnig sunnan visar med sin flagga
Å t Bethlehem , åt gudabarnets vagga.
88.
Nu medan Gottfrid noga öfverväger
H u r staden lå g , hur den befästad v a r,
Och tänker efter hvar han skall slå läger,
Och h v a r ett anfall m öter minst försvar;
Erminia lionoin m ärk e r, och hon säger
T ill A ladin, som stod i tornet qvar:
” Se honom d e r , som kungastolt sig höjer;
Det Gottfrid ar. Hans purpurdrägt det röjer.
80.
”1 sanning född ä r denne atl befalla,
S ä vet han h e rrs k a , så han styra kan:
Hans lo f som höfding hörs från hären skalla,
Men han är äfven främ st som riddersman.
H u r många an de ä r o , bland dem alla
J a g vet ej en så s to r , så vis som han.
I råd blott Raimund kan hans like v a ra ,
Rinaldo och T a n c re d i stridens fara.”
GO.
R isponde il I le pagati: B en ho di lui
C ontezza, e ’l vidi alla gran corte in Francia,
Q uand’ io <f Egitto tncssaggicr vi f u i ,
E ’ l vidi in nobil giostra oprar la lancia:
E , sebhen gli anni giovinetti sui
N o n gli vestian d i pium e ancor la guancia,
P u r dava «’ detti, alV opre, alle sembianze,
Presagio ornai d' altissime speranze.
Gl.
Presagio ahi troppo vero! e qui le ciglia
T urbate inchina, c poi l inn a lza , e chiede:
D im m i chi sia colui, c/t’ /i« p u r vermiglia
L a sopravveste, e seco a par si vede.
Oh quanto di sembianti a lui somiglia,
Sebbene alquanto di statura cede.
E R a ld o v in , risponde $ e ben si scopre
N e l volto a lui fr a te i, ma più nell* opre.
62.
O r rim ira colui, ch e, quasi in modo
D ’ uom che consigli, sta d a ll altro fianco.
Quegli e R a im o n d o , il qual tanto ti lodo
/ ) ’ accorgimento, uom già canuto e bianco.
N o n e chi tesser m e’ bellico frodo
D i lui sapesse, o sia L a tin o , o Franco.
M a quell’ altro più in la , eh’ aurato ha V elmo,
D el R e B ritanno e ’/ buon figliuol Guglielmo.
G3.
e G uelfo seco: egli e d* opre leggiadre
E m u lo , c d ’ alto sangue, e d ’ alto stato.
B en il conosco alle sue spalle quadre,
E d a quel petto colmo e rilevato.
M a *l gran nemico mio tra queste squadre
G ià riveder non posso, e pur v i guato:
T dico R oem ondo, il micidiale
Distruggitor del sangue mio reale.
CO.
”Jag känner honom godt, — så kungen sade — ,
Såg honom förr vid hofvet i P a ris,
När dit som bud Egypten sändt mig h ade 5
Han vann då i tornering dagens pris.
En skägglös riddarsven lian var den glade,
Den unge då 5 men re’n på fiera vis
Uli hans s ä lt, hans ta l, hans vapenvana,
Lät hoppet något stort om honom ana.
61.
” En aning alllför sann!” — Och h är han sänker
Sitt öga m ulet, men med lyflad blick
Han spö rje r: ” S e , vid Goltfrids sida blänker
En ann’, med lika drägt och lika skick.
Ej tvillinglikhet jag mig större tänker,
En växt blott mera reslig Gottfrid fick.”
Hon svarar: ” B alduin, käck oeli förslagen,
Ä r lik sin bror till b ra g d e r, som till dragen.
62.
” Men s e , der står vid Gotlfrids andra sida
En m an, som råda tycks: hans hå r är grått.
Det Raimund är. Du vet, att han ä r vida
Berömd for slughet i ej vanligt mått 5
T y så en krigslist fint och listigt smida
I la r ingen L a tie r, ingen Frank förstått. —
Men /»an, som gyllne hjelmen der bekröner,
Ä r W il h e lm , en a f Englands kungasöner.
65.
” Hos honom ser du W elf. De äro vänner,
Medtäflare i bragd och börd ändå.
P å hvälfda bröstet lätt jag honom känner
Och på de breda skulderblad också.
Men d e n , ja g h atar värst, bland dessa männer
Ja g ser ej t il l, h u r än ja g söka må:
J a g menar Bohemund. Han kunnat skona
Min faders l i f ! han tog det med hans krona.”
Cosi parlavan questi; e ’l C apitano,
P o i eh’ intorno ha m ira to , at suoi discende.
E perche crede, c/te /a ferra invano
S ’ oppugneria dove il più erto ascende,
Contra la porta aquilonare nel pia n o ,
C/ie con lei si congiunge, a/za /e tende ',
E quinci procedendo in fra la to rre ,
C/ie chiamano angolar, gli altri fa porre.
6J5.
D a ^neZ </t‘ro del campo e contenuto
D ella cittade il terzo , o poco meno}
C he d? ogni intorno non avria p o tu to ,
Cotanto ella volgea, cingerla appieno:
M a le vie tu tte, ont/e aver puote aju to ,
T en ta Goffredo d* impedirle almeno ,
E d occupar fa gli opportuni passi,
O nde da lei si viene, cd a lei vassi.
66.
Im p o n , che sian le tende indi munite
E d i fosse pro fo n d e, e d i trinciere,
C he d y una parte a cittadine uscite,
Da//* a /fra oppone a correrie straniere.
M a poiché fu r quest’ opere fo rn ite,
V o lV egli il corpo di D udon vedere',
E cola trasse ove il buon duce estinto
D a mesta turba e lagrimosa e cinto.
67.
D i noDi/ pompa i fid i amici ornaro
I l gran feretro , ove sublime et giace.
Quando Goffredo en tro , le turbe alzaro
L a voce assai più flebile e loquace:
M a con volto ne torbido, ne chiaro,
F ren a il suo affetto il pio B u glione, e tace',
E poi che ’n lui pensando alquanto fisse
L e luci ebbe tenute, alfin si disse:
Sä till den ene nu den andra säger.
Men G ottfrid steg ifrån sin kulle n e r,
Ocli d å , frå n branta sidan, han ej äger
E tt h o p p , att staden kan eröfras, m e r,
Mot n o rra porten låter han slå läger
U ppå den slä tt, man utanför den ser,
Och tru p p e rn a att sträcka sig befallas
Längs till det h ö r n , som Yinkeltornet kallas.
66.
P å detta sä tt nu nära att omringa
E n tred jed e l a f staden lyckas han.
Dess om fång är för s to r t, hans h är för ringa,
O ch hel belägring går ej derför an.
Men alla vägar spärrar h a n , på inga
F ö rs tä rk n in g nu åt staden bringas kan.
H v a r s tig , hvart pass han låter starkt bevaka,
M an kan ej komma in, ej gå tillbaka.
66 .
Med vallar höga och med grafvar vida
M a n , på hans b u d , nu lägret raskt fö rs å g ,
T ill skydd mot utfall ifrån stadens s id a ,
T ill värn m ot anfall u taf ströfvartåg.
Nu kan m ed lugn till andra v ä rf han skrida,
H an söker stället hvarest Dudo låg,
L å g blek och slocknad i en krets af käm par,
D e r ingen fins, som mer sin smärta dämpar.
67.
Hans höga b å r h a , med den dubbla ståten
A f krig och s o r g , de trogna vänner prydt.
N är G ottfrid nalkas, ökes klagolåten,
I t å r a r sorgen ger sig luft på nytt.
Men G ottfrids blick, allvarlig, ej fö rg rå te n ,
F ö r r å d e r so rg i ädel sans förbytt.
E n stund han står och liksom öfverväger
I stum betralctning, men till slut han säger:
Già non si debbe a te deglia, tic p ia n to ,
C h e, se muori nel m ondo, in ciel rinasci,
E qui, dove ti spogli il m ortai m anto,
D i gloria impresse alte vestigia lasci.
V ivesti qual gucrrier cristiano e santo,
E come tal sei morto: or godi c pasci
I n Dio gli occhi bram osi, o felice alm a,
E d hai del bene oprar corona e palma.
CO.
V iv i beata p u r , che nostra sorte,
N o n tua sventura, a lagrim ar n in v ita ',
Poscia d i ’ al tuo p artir si degna e forte
P arte di noi fa col tuo pie partita.
M a se questa, che H volgo appella m orte,
P riva ti ha noi <T una terrena a ita ,
Celeste aita ora im petrar ne pu o i,
Che ’l ciel ti accoglie infra gli eletti suoi.
70.
E come a nostro prò veduto abbiam o,
Ch9 usa vi, uom già m o rta i, V arme m ortali,
Cosi vederti oprare anco speriamo
Spirto divin V arme del ciel fatali.
Im para i voti ornai, ch9 a te porgiam o,
R a cco rre, e dar soccorso ai nostri mali.
In d i vittoria annunzio : a te divoti
Solverem trionfando al tempio i voti.
71.
Così diss9 egli$ e già la notte oscura
A v e a tutti del giorno i raggi spenti,
E con V oblio </’ ogni nojosa cura
Ponea tregtia alle lagrim e, ai lamenti:
M a il C apitan, cK espugnar mai le mura
N o n crede senza i bellici strom enti,
Pensa otuV abbia le tra v i, ed in quai form e
L e macchine componga, e poco dorme.