Slide 1

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 2

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 3

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 4

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 5

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 6

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 7

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 8

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 9

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 10

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 11

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 12

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 13

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 14

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 15

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!


Slide 16

Glada hälsningar från Norge!

Moder Svea har äntligen släppt
sitt krampaktiga grepp om oss
och äventyren står nu på kö.

Nevlunghavn på norska Sörlandet blir första
utrikiska hamn. En sömnig liten fiskeby. Inte
superexotiskt men ändå ganska trevligt. Vi är enda
svenska båt vid bryggan.

Kanske inte vad man
skulle döpt sin båt till i
Sverige.

Vädergudarna gör sitt allra bästa för att hindra vår framfart men vi segar oss ändå tappert västerut längs
kusten. De norska sjökorten är totalt nerlusade med djupangivelser. Så många att de döljer både kobbar och
skär, prickar och bojar. Våra navigationskunskaper sätts på svåra prov hela tiden.

Trötta, blöta och hungriga
landstiger vi någonstans längs
kusten, övertygade om att vi
gjort oss förtjänta av varsin
flottig pizza. Kosta vad det kosta
vill!
Men hallå, är det ett skämt eller?
179 kr för en vanlig sketen pizza.
179 norska kronor dessutom. Öh,
då landar den på ju på över 200
svenska. Ett sex-pack folköl
kostar 150 kr (norska) på
snabbköpet.
Nej, det får faktiskt inte kosta
vad det vill!
Besvikna går vi hem igen för att
se vad restaurang Gyllene
Kölsvinet har att erbjuda.

Se där ja! Bullens pilsnerkorv á la surpris.
Inte så tokigt!
Och till dessert: En burk fruktcocktail,
persikohalvor eller kanske ravioli. Ingen vet
riktigt säkert eftersom etiketten trillat bort.

Av någon anledning verkar alla hus här i trakten vara vita.

I ett vitt hus?
No Shit!
Du skojar med
mig va?
Vi letar både länge och väl efter stadens bibliotek där vi hoppas kunna läsa och kanske skicka
några mejl. Tillslut frågar vi en lokal förmåga som vänligt upplyser oss om att biblioteket ligger i
ett vitt hus. Det måste trots allt ligga något bakom alla Norgehistorier…

I närheten av Grimstad seglar vi rakt in i en Off Shore tävling. Förarna ger verkligen järnet!

Det måste man onekligen erkänna att helikopterpiloten, som följer båtarna runt banan
på en meters höjd, också gör. Fotografen står ute på helikopterns ena skida. Man kan
nästan föreställa sig deras breda leenden.
– De får säkert betalt också, säger Martin avundsjukt.

Det norska Sörlandet är
ganska så likt Bohuslän.
Kargt och klippigt.
Norge lär ha en av världens
längsta kuster och vi måste
onekligen erkänna att
Normännen utnyttjat den väl.
Det står hyttor precis
överallt. Lite tråkigt att man
inte kan stiga iland
någonstans utan att klampa
rakt in i en trädgård.
Här har vi i alla fall hittat en
grotta som fortfarande verka
vara ledig. Kanske mest för
att den ligger i en lodrät
klippvägg.

Efter att ha rundat Norges sydligaste udde, Lindesnäs, börjar det dra ihop sig för en Nordsjö-attack. Vi
bestämmer oss för att invänta ett lämpligt väderläge i Farsund. Något som ser ut att kunna dröja ett par
dagar. Det går ingen nöd på oss. Att ligga i marinan är gratis och det levereras dessutom både avis
(lokalblaskan) och färska frallor rätt ner i sittbrunnen varje morgon. Kostnadsfritt. Gratis är gott!

Det är världens jippo i Farsund. Kanonsaluten dånar över byn hela eftermiddagen så man kan inte ta miste på
att det är något på gång. Det visar sig vara Kaperspillet (Sjörövarspelet). Norge har tydligen en gammal anrik
sjörövartradition som gick ut på att, helt fräckt, lägga beslag på engelska handelsfartyg som seglade mellan
Ryssland och England. Detta firar man nu med en slags friluftsteater. Det är mycket folk på plats. Vi också.
Jorå, bilden är tagen från en sån där uppstickande arm.

Ett engelskt skepp glider in i viken med rykande kanoner. Norrmännen
kastar sig i sina båtar för att lägga beslag på både skuta och last.

Det blir ett våldsamt slag. Norrmännen spar minsann inte på krutet. Några båtar fattar eld. De
norska båtarna kapar skeppet och lägger det vid bryggan. Krutröken ligger tät över byn,
fältskären amputerar så blodet sprutar och den engelska kaptenen hoppar i spat bland tång och
brännmaneter. Till detta serverades pannkakor och römmegröt till folkets jubel. Till sist brakar
ett pampigt fyrverkeri loss. Efter denna våldsamma spektakel återstår bara sängen.

Efter några dagar i Farsund dyker vår efterlängtade väderlucka äntligen
upp. Vi kastar loss redan i svinottan. Tänk, nu ligger hela den hiskeliga
Nordsjön framför oss. Det är ungefär 280 Nm till Fraserburgh i
Skottland. Det längsta vi någonsin seglat. Spännande…

Anna har hissat Red Ensign. Gästflaggan för vanliga dödliga. Blue Ensign är reserverad för snobbiga
båtklubbar och White Ensign för självaste hovet.
Nej, nu får det minsann vara sluttjatat! Vi har faktiskt 2-3 dygns strapatser att ta i tu med. Vi hörs!