Transcript En blick tillbaka Albert Billström

En blick tillbaka
Av Albert Billström
(Denna berättelse återfinns i del I, XVII:38-39)
”Jag minns ....
De första stapplande stegen nere vid Strandvik, det lilla samhället vid vattnet, där de många
sågverken låg. Barfotaspringet, där alltid stortån var i vägen för kantig sten, då blod blandades
med barnagråt, men där alltid ett litet groblad fanns till hands, lindrande både smärta och
tåreflöde.
De lyckliga barndomsdagarna, när - som alltid när det gäller barn – vägen till skolan blev
tredubbelt lång på grund av intensivt studium av det upplevda, vare sig det gällde tusenfotingars antal under den uppvältrade stenen, eller när vi småpojkar med våra snoriga näsor
pekande mot skyn studerade den första lärkan, när hon i sina lovvärda försök, liksom vi, gav
uttryck för sin livsglädje över allt vackert, som en högre allmakt gett oss människor.
De första roddturerna med far och mor från Söråkerskajen till arbetarfesterna , som
anordnats vid de små öarna vid Indalsälvens delta.
När den röda hanen härjade sågverken vid Strandvik och Nya Söråker, då vi barn i
sotflagorna såg svarta fåglar mot blodröd sky.
De stora barackerna vid verken, där de stora barnkullarna tävlade i antal med vägglössen
och där lungsoten var den hemska gästen i många arbetarhem.
Valborgsmäss, med flammande bål vid Alnösundet och från Fagerviksbergen. Lysande,
flammande punkter, minnande om härlig vårtid.
Vår barndoms hemmaidoler, ”Kicketuppen”, ”Skrothandlar Emil med snuset” m.fl.
År från min ungdomstid i början av 30-talet, arbetslöshetsspöket bredde ut sin mörka
slagskugga över Hässjö kommun, där över 500 personer stämplade för arbetslöshet. Den
gamla goda tid, när en familjeförsörjare med ett tiotal barn erhöll en ”matlapp” på 36 kronor
var fjortonde dag. Hur vi ungdomar hade det svårt att få ihop till en dansbiljett, när det var
galej på ”Folkan” och Rigstaborg.
Hur vi, som så att säga satt på första parkett, i skuggan av Ådalskravallerna fick ställas mot
en bitter verklighet, men samtidigt fick oss inpräntade arbetarrörelsens stora betydelse, ja,
nästan inpräntat tillika med modersmjölken.
När f.d. riksdagsmannen från Gasabäck vid ett möte i Söråkers folkets hus till de arbetslösa
gav trösten; ”Familjeförsörjare får kommunen ta hand om”. ”Ni unga får gå i landsflykt”.
Så blev det i dessa dagar en ny ”folkvandring”. Var blev det av dem? Alla dessa unga med
grusade förhoppningar, som fick ge sig iväg från sin hembygd.
Första maj. När de vackra skärgårdsbåtarna ”Timrå” och ”Skön” fraktade helgdagsklädda
arbetare via Klingerfjärden och Alnösundet in till staden Sundsvall till ståtliga manifestationer
över en fattig, men samtidigt så oändligt stark och enig arbetarrörelse.
Klingerfjärdens mörka, vidsträckta vatten. De blinkande fyrarna vid Gistaholmarna och
Granön. Detta vänliga blink, kanske i hemligt samförstånd med oss ungdomar, när vi på färd i
kanoter på hemväg från Slädaviken och Tynderösundet, gungande i nattbrisen, skymtade det
väna Hässjölandet genom augustiskymningen.
Till sist vill jag minnas: Midälvaland. Leende hembygd med de ljusa sommarnätterna, med
de lyckliga barndoms- och ungdomsåren. Hembygden, som alltid finnes inne i hjärtats
kammare.”
Efter denna text berättar en av cirkeldeltagarna att minnestexten hämtats från ett
tidningsurklipp och att hon sedan ungdomstiden är god vän med författaren. Han var född och
uppväxt på Strandvik i en familj med elva barn. Som ”riksdagsmannen” rekommenderade
gick han i ”landsflykt” och slog sig ner i en ort i Småland.