Transcript Sammanställning av dräktbeskrivningarna

Mansdräkt, vikingatid 800- 1100- tal
De textila fyndmaterialet tyvärr klent, men ibland har fragmentariskt textilbitar bevarats runt exempelvis
metallnålarna, kläderna är därför mer en kvalificerad gissning och vi behöver ständigt uppdatera oss och ändra
uppfattning när nya rön kommer.
De vikingatida dräkterna baserar sig främst på arkeologiska fynd från utgrävningar, bilder från exempelvis de
gotländska bildstenarna och beskrivningar i berättelserna från den poetiska Eddan.
Inspirationen till denna dräkt kommer från många håll; Kaftanen har influenser från en rusisk rock, med ungersk
skärning där knäppning är på sidan.
Den något vanligare Nordiska kaftanen (inspirerad av det persiska modet) är längre och om den är knäppt så är det
mitt över bålen och inte på sidan.
Kvinnodräkt vikingatid ca 900-tal
Kläderna är inspirerad av en nordisk vikingatida kvinnodräkt. Hängselkjolen är en figursydd tubformad kjol
som är kommer från ca 900-talet och är inspirerad av det vikingatida fynd som man funnit i Birka. Det finns
flera teorier på hur dessa hängselkjolar kan ha sett ut och eftersom man endast funnit fragment av de
vikingatida dräkterna så kan det aldrig bli mer än kvalificerade gissningar.
Underklänningen är en helt vanlig linneunderklänning sydd i fyra stycken. Mellan linneunderklänningen och
hängselkjolen kan man ha en långärmad ylleklänning när det är kallt väder.
Framtill på dräkten ser ni ett par djurhuvudformade spännbucklor, det är dessa som håller uppe
hängselkjolen eftersom de fäster i både själva kjolen och de band som löper över axlarna. Spännen är
gotländska och har hittats på flera ställen över ön, bland annat i Fröjel. I Spännbucklorna sitter det så kallade
pärlspridare som även de är ett gotländskt fynd. I dessa sitter det ett antal pärlrader, i original är det 7
stycken rader. I mina pärlrader så hittar man en blandning av gotländska pärlor och
pärlor från övriga världen. Mestadels består de av glas men även carneoler och
slagna mynt finns i raderna. Halssmycket kallas för Fröjelkulan och är ett fynd från just
Fröjel, troligen från 900-1100-talet.
Skorna jag bär är ett fynd från Visby och är tyvärr inte vikingatida utan från 1300-talet.
De är funna i hamnen, ungefär vid Almedalen. Knäppningen är inte samma knäppning
som originalfyndet har utan är hämtad från ett par andra 1300-tals skor som är funna i
Sverige.
Kronan jag bär är en handsmidd silverkrona med äkta stenar. Den är en kopia av ett
svenskt 1300-tals fynd
<- Historiska museets tolkning av den vikingatida kvinnodräkten.
Gotländsk vikingatida mansdräkt (ca 950-1050)
Dräkten är baserad på ett hopkok av de fåtal dräktkällor som det vikingatida
källmaterialet med östliga influenser medger, vilket innebär att referenserna
ger en större geografisk och tidsmässig spridning än vad som egentligen är
önskvärt. Textilier bevaras mycket dåligt i Skandinaviska förhållanden,
varför mycket få annat än frimärksstora fragment i anslutning till
spännen finns kvar.
Här syns en röd kaftan (knäppt ytterplagg) i fiskbensmönstrat ylle med
dekorationer i siden och knappar i brons. Den är delvis linnefodrad. De
vikingatida tygerna är i regel inte valkade och därmed framträder
vävstrukturen tydligt. Mönstret för denna kaftan är hämtade från ett ryskt
mossfynd medan knapprader med bronsknappar finns i Birkas gravmaterial.
Originalplagget är gjort i persiskt mönstervävt siden.
De karaktäristiska pösbyxorna finns avbildade på en gotländsk bildsten från
mitten av 900- talet och kan beskådas på Gotlands Fornsal. Det finns
arkeologiska fynd från hamnområdet i Hedeby i nuvarande norra Tyskland
som tolkats som sådana byxor.
Mössan med pälsbrämad kant är traditionellt ryskt mode, och som sådant
svårt att bedöma kontinuitet på, men bruket är mycket gammalt. Toppiga
mössor nedvikta över örat har troligen förekommit då så spetsiga
”mösstoppar” i silver har hittats i den regionen i gravfynd från bland annat
Birka.
Benlindorna är vävda på ca 11cm bredd i fiskbensmönstrad kypert och
färgade röda med krapp. De hålls uppe med små bronshakar efter fynd från
Birka.
Bältet har ströningar (nitar) utefter ett lösfynd gjort vid Garda kyrka på
Gotland, och har remdelare samt spännen från andra, mer kompletta bälten
funna på ön. Referenser kan ses på
Gotlands Fornsal.
Kvinno- och mansdräkt, tidigmedeltid ca 1000-1200-talet
Under tidig medeltid var klädedräkterna ofta vida och långa för både män och kvinnor, men
männen kunde även ha en kortare tunika och hosor.
Kvinnodräkten är en tidig dräkt med vidd i och även lite vidd i ärmen, sydd i tunt blått ylle med
broderier runt halslinningen. Under bär kvinnan en rak underklänning i tunt linne. På huvudet har
hon en slöja i siden. En liknande dräkt bärs av en av kvinnorna i en bild på Kung Knut och
drottning Aelgifu från tidigt tusental.
Mansdräkten består av en ylletunika med broderier vara förlaga är ett arkeologiskt fynd från
Mammen i Danmark, daterat till 900-1000-tal. Under denna har han en skjorta i linne, underbyxor
(brokor) i linne och yllehosor. En liknande dräkt bärs av kung Knut på ovannämnda bild.
Mansdräkt efter Jean, Duke of Berrys ”Les Tres Riches Heures”,
ca 1414-16
Dräkten är baserad på en målning som ingår i en svit bilder utgörande en
kalender, som målades i början på 1400-talet. Den aktuella dräkten är en ung
adelsmans, och är i ursprunget beströdd med gyllene broderier och bälte, något
som dock ej ännu realiserats på rekonstruktionen.
Dräkten består av underplagg med snäva hosor som hålls uppe i en snäv jacka
med parvis ställda snörningar. Ju längre medeltiden sträckte sig desto kortare blev
jackorna och därmed kröp även hosorna uppåt, och blev under 1400-talet
ihopsydda baktill och liknade då ett par snäva byxor, dock med en så kallad
”blygdkapsel” framtill istället för helt ihopsydda som dagens plagg. Modet kommer
troligen delvis ur det militära bruket att snöra fast rustningsdelar i en jacka, och
syns vid 1400-talets andra hälft i princip på varenda målning där klädedräkt
framträder, oavsett status.
Ytterplagget är en fotsid så kallad houppelande, med stora mängder tyg som
rynkas i ryggpartiet för att skapa en markerad midja och stor vidd i
nederfållen och ge ett bredaxlat intryck, ej helt olikt en timglasform. Vid tiden är
fotsida plagg inte egentligen på modet, men genomgående återfinns dessa långa
plagg på högt adliga och traditionsbundna roller i samhället under i princip hela
medeltiden. Ärmarna har väldigt stor öppning och omöjliggör någon större
arbetsinsats, vilket är en stor del av själva meningen med plagget som en
statusmarkör.
Frontsnörd klänning från 1400-talet
Denna typ av klänning kunde bäras i alla sociala skikt under större delen av 1400-talet. Den bars
antingen som ett överplagg ovanpå en enkel linneunderklänning eller så bars den som en mellanklänning,
tex under en houppelande. Klänningen är därför oftast mycket åtsittande och fungerar som ett stöd för
bysten när den är rätt konstruerad. I den äldsta varianten av denna typ av klädedräkt, som dyker upp
redan på 1300-talets senare del, bars den kortärmade klänningen som det övre plagget och man satte på
vita band, sk tippets runt ärmarna som på bilden från ”Les tres riches heures de duc de berry”
När klänningen fungerar mer som en mellanklänning eller ett arbetsplagg, vilket man ser på målningarna
från 1400-talets mitt kunde man om man snabbt behövde se proper ut nåla fast ett par lösa ärmar. Dessa
kunde vara tillverkade i finare material som tex brokad eller sammet. När detta bars under en
överklänning kunde dessa lösa ärmar ibland vara synliga.
Detalj ur April månad - Très Riches
Heures du Duc de Berry (Av bröderna
Limbourg 1412-1414)
De sju sakramenten av Rogier
van der Weyden, ca 1445-1450
Familjen Braqus Triptyk, av
Rogier van der Weyden ca
1450
Detail the Massacre of the
Innocents Hugo van der
Goes, c. 1470
Kvinnodräkt, Burgundiskt, ca 1430 – 1470
Detta är den typ av dräkt som folk vanligen förknippar med medeltiden och prinsess-klänningar.
Dock förekom detta mode under en mycket kort tid och till största delen i Heritgdömet Burgund i Franrike.
Tidsperioden brukar räknas från ca 1430 – 1470.
KLÄNNINGARNA
Underklänningen är en tajt 1400-tal i linne, med spiralsnörning fram. Antingen bär man en hel mellanklänning,
även den tajt och med kort ärm, eller en så kallad ”stomacker” vilket är en tygbit som sätts för urrigningen så att
man döljer underklänningen. Vanligen gjordes dessa tygbitar i finare tyger, så som silke eller brokad. En annan
detalj i det burgundiska modet är en bred kant vid urrigningen eller en krage. Klänningarna kunde också
pälskantas.
BÄLTET
Under 1400-talet så kryper midjan allt högre upp för att i det burgundiska modet hamna precis under bysten där
klänningen hålls in med hjälp av ett brett bälte. Bältet kan fästas på olika sätt, här är den snörad i ryggen.
URRINGNINGEN
Urringningen förändras också under denna tid till att överklänningen blir V-ringad både
fram och bak. Detta gör att mellanklänningen syns framtill och blir en del av
dräktdetaljerna.
ÄRMARNA
Ärmarna är långa så de går en bra bit ner på handryggen och viks sen upp så att
brokaden på insidan syns.
HUVUDBONADEN
Huvudbonaden är den som sticker ut mest av det burgundiska modet. Den kallas
”Henin” och finns i ett otal varianter. Den vanligaste syns här, vilket är en fransk henin i
form av en strut med draperad slöja över. En henin kan också vara i form av två horn,
så kallad ”butterfly”, eller i konform. Slöjan kan draperas på ett flertal olika sätt och
ibland används metallstänger för att hålla den uppe, som på bilden i mitten.
Gycklaren
Ett viktigt inslag under medeltiden och in i renässansen är den sk gycklare som under medeltiden var en kringvandrade artist; t.ex.
akrobat, jonglör eller musiker. Ofta hade de starka färger i sina dräkter som gärna behängdes med
bjällror.
Gycklaren uppträdde på allt från marknader, gator till slott och herresäten och om en gycklare var
duktig kunde den bli fastanställd som hovnarr.
”Att narra” är detsamma som att lura någon på ett skämtsamt sätt och narren/gycklaren hade
många möjligheter att narras med det omkringgivande samhället. Humorn under medeltiden var
oftast rätt enkel och handfast och man skämtade ganska grovt om både bönder, borgare, präster
och adel. Och i ett samhälle där yttrandefrihet var sällsynt kunde gycklaren säga nästan vad som
helst, då det ansågs ändå vara ett ”skämt”. Dock var
inte gycklaren/narren helt immun mot straff och fick
oftast balansera på en mycket tunn linje av hur långt
skämten kunde gå innan det gick illa. Gycklaren
behövde således ofta vara lite smartare än den som
betalade honom/henne…
I medeltida manuskript syns ofta liemannen
tillsammans med gycklaren, därför att det sista skrattet
är reserverat för döden, en parallell till att även döden
slog till utan urskillning.
Bild av en gycklare på ingången
till ett slott i Tübingen, Tyskland
Stańczyk, Polsk gycklare (1514)
Kvinnodräkt, landsknekt, ca 1480-1590
Landsknekt (efter tyskans Landsknecht) var en till fots kämpande legosoldat, ursprungligen från Tyskland (ca 1400- till 1600).
Landsknektarna gjorde sig kända för god stridsduglighet men även för de extravaganta kläder de bar. De fria krigarna hade inte
samma stränga klädregler som kyrkan och överklassen hade pålagt de fattiga bönderna och arbetarna. Då landsknektarna tjänade
bra med pengar vidareutvecklade de samtidens klädesmode till ett överdrivet bruk av kostbara tyger, färger, slitsade mönster och
remsor som prydde klädesdräkten.
I samband med renässansens intåg förändras modet och kläderna börjar slitsas upp. Växlingarna i modet accelererar med sådan
fart från och med sent 1400-tal att det går att datera dräkter med ett par års marginal från denna tid, enbart genom skärningen av
klädesplagget. Landsknektsdräkterna brukar innehålla två eller i vissa fall 3 olika färger, sällan fler och alla färger verkar ha
förekommit i dräkterna, medan gult och röd var de allra vanligaste. En enorm variationsrikedom fanns i fråga om material – både
siden och sammet av olika kvalité förekom, vid sidan av ylle som var det vanligaste.
Klänningen
Klänningen är delvis återskapad från ett träsnitt från 1530 ca. Materialet är ylle
och fodrat med linnetyg, där det yttersta är uppskuret i slitsmönster. och genom
slitsarna ett linnetyg, sk ”pluder”. Man tror att pludret oftast var i linnetyg, men
även sidentyger förekom. Sätten att slitsa upp tyget i dräkterna varierade enormt
och på kvinnorna var mönstret symmetrisk, medan männen lika ofta hade ett
asymmetriskt mönster på sina kläder. Mönstren på kläderna ger en indikation om
var någon stans i Europa landsknekten kom från ursprungligen.
Skjorta
Skjortan är sydd i mycket fint linne, i s.k. Stureskjorte-modell där konstruktionen gör att armarnas och
bålens sammanlagda bredd utgör halslinningen, vilken sedan är smockad med sk ”Honeycomb”-teknik.
Skor
Denna typ av skor som blir populär kring sekelskiftet 1500 kallas allmänt för ”oxmulesko” (ty. Kuhmäule).
Den finns i ett otal varianter, men det gemensamma för dem är att den är platt framtill och oftast öppen över vristen.
Hatt och hätta
Under det tidiga 1500-talet förekom dussintals olika hattmodeller. Det förekommer stickade, filtade och sydda hattar vid sidan om hattar i päls och läder,
beroende på modell. Under denna period började man på allvar att importera strutsplymer till Europa, och omkring 1500 blev det högsta mode att bära i
hatten. De flesta plymerna verkar ha varit ofärgade, dvs. svarta eller vita, men flera färgade förekommer i materialet. Även påfågelsplymer förekom, inte minst
som en symbol för huset Habsburg och kejsaren, men de blev aldrig lika populära som de extravaganta strutsplymerna. Både män och kvinnor bär alltid
någon sorts huvudduk under hatten.
En dräkt i Cranach-stil ca 1525-30
Dräkten är inspirerad av ett porträtt av Martin Luthers fru Katharina von Bora som bär
en enklare version av den klädedräkt som i dräktsvängen lite slarvigt benämns
Cranachklänning eftersom den flitige konstnären Lucas Cranach d.y. gjort mängder av
tavlor med denna typ av klänning.
Katharinas klänning är betydligt enklare men består av samma delar. Underst en
skjorta med hög krage. På olika porträtt av Katharina kan man se att den dekorerats
med svartstick. Över skjortan bärs kjorteln som har en vid öppning som snörs ihop
över en ”Brustfleck” – ofta i brokad som på bilden eller pärlstickad i vackra mönster.
Kjorteln kan ha en hög krage eller ha en mer urringad form som kantas med brokad.
På huvudet bärs olika varianter av hårnät, löshår,
hättor eller hattar
Katharina von Bora av Lucas Cranach d.y.
Katharina von Bora av Lucas
Cranach d. y
Anna von Sachsen av Lucas Cranach
Kastellan: [email protected]
Elizabethansk dräkt från ca 1570
Skjorta: Skjortan är sydd i tunt, vitt linne. Krage och manschetter är smockade och dekorerade med
svartsticksbroderier.
Kjortel: Underklänningen är baserad på en “loose kirtle” som finns i Janet Arnold's ”Patterns of fashion”.
Känningen är gjord av svart och grå brokad som dekorerats med ca 5000 pärlor. Enbart de delar som syns är av
brokad, resten är av linne. Detta följer helt konstruktionen av förlagan. Ärmarna är lösa och snörs fast vid kjorteln.
Kappa: Detta plagg är sytt av mörkgrön sammet och fodrad med svart brokad. Den enda dekoren är breda band av
svart sammet. Ärmarna är konstruerade av många små bitar för att få till en liten puffärm. Kappan stängs med hyskor
och hakar.
Modet kom ursprungligen från Spanien och man hittar variationer på denna typ av dräkt i stora delar av Europa från
1500-talets mitt. Kappan kunde bäras över en löst sittande kjortel eller över mera skräddade dräkter. Det finns en
ganska stor variation på ärmar, från stora, hängande och öppna ärmar till den korta puffärmen. Kappan kan vara
väldigt lös och vid eller mycket snäv, det finns även varianter där livet är avskuret med en separat tillskuren kjol.
A group of English Women by Lucas de Heere, c.1570-75
Hätta:
Sydd i svart sammet och fodrad med vitt linne. Detta är en s.k.
Bongrace som är en Elizabethansk version av den franska hättan som bars
tidigare under 1500-talet. Hättan ramar in ansiktet och slöjan har omvandlats till något
påsliknande som viks upp och fästs ovanpå hättan.
<-Thought to be Elizabeth I (also
called the Gripsholm Portrait) by an
Unknown Artist, 1563. (Gripsholm
Slott)
->An Unknown Lady by an Unknown
Artist, 1567
Anne Browne, Lady Petre attributed to Steven
van der Meulen, 1567