Transcript Sydafrikanska berättelser

Flat 9 : a collection of short stories / Mariam Akabor
Flat 9 : a collection of short stories / Mariam Akabor
Malvern, KwaZulu-Natal : UmSinsi Press, 2006. – 130 s.
Flat 9 är en novellsamling innehållandes 11 korta historier som är skriven av den sydafrikanska
författarinnan Mariam Akabor. Samtliga 11 noveller skildrar det vardagliga livet i ett förfallet, gammalt
hus som går under namnet AK Mansions. Huset är beläget i centrala Durban i en ”Community” där
majoriteten av invånarna är av indisk härkomst. Vissa karaktärer är återkommande men varje novell
är fristående och behandlar ämnen så som upproriska barn, förhållandet mellan fäder och söner,
rasism, kvinnors självständighet och inte minst fördomar.
“Amidst the hustle and bustle of city life, the tenants of AK Mansions are never short of excitement,
drama or pain”
Akabor är själv av indisk härkomst och flat 9 är delvis baserad på upplevelser ur hennes eget liv
boendes i ett huskomplex liknande det som beskrivs i novellerna. Akabors mening är att skildra det
indiska samhällets värme och närhet, ett samhälle och en folkgrupp som ofta glöms bort i postapartheid-Sydafrika.
Flat 9 är inte en bladvändare men alltjämt en bok som fångar ens intresse på ett märkligt sätt, en stilla
intensitet som omsveper en. Karaktärerna är verklighetstrogna och det är med en rofylld känsla man
får följa varje individs livsöde. Man kan inte annat än lida med den gamla damen Rashida vars son,
mot hennes vilja flyttar hemifrån eller glädjas med ”One-eyed Bobby” som en gång för alla får sätta
grannpojkarna på plats. Novellerna är logiskt nog korta och koncisa men lyckas trots det förmedla mer
på några få sidor än vad hela böcker kan göra. Varje novell lämnar ett tomrum efter sig och sår ett frö
som genom bokens gång växer samman och bildar en helhetsbild med tankar och känslor av detta
samhälle som etsar sig fast i huvudet.
Akabor fångar den lokala levnadsstilen och alla de influenser som genomsyrar det samhälle som boken
utspelar sig i, både på gott och ont. Engelskan, som troligtvis är anpassad för den europeiska
engelskspråkiga bryts ofta av med ord och uttryck från den indiska kulturen vilket gör att man minut
efter annan blir tvungen att besöka ordboken på den sista sidan. Det skapar visserligen en autentisk
känsla men samtidigt en allt för hackande rytm som man gärna är utan i just en novellsamling. Trots
att novellerna utspelar sig på andra sidan jorden kan man enkelt relatera till i princip samtliga
livsöden. Det känns mäktigt att kunna knyta an till situationer som utspelar sig på en scen så långt
ifrån ens egen men samtidigt känna sig så hemma. Novellerna är färgstarka och gripande, men Akabor
blandar samtidigt in en sorts lättsam och komisk dimension som gör varje novell något lättare att
släppa för att man sedan ska kunna kasta sig in i nästa novell med ett öppet sinne.
Boken är skriven på ett genomtrevligt sätt och Akabor lyckas verkligen förklä allvarliga problem i en
slags sorglöshet som är mycket imponerande. För att ta itu med vissa frågor i samhället måste vi
kunna skratta åt oss själva vilket är exakt det Akabor hjälper oss uppnå. Boken handlar inte om att
bygga upp en intensiv spänning utan mer om att ge läsaren en tänkvärd och behaglig resa genom
Durbans innerstad. Jag rekommenderar Mariam Akabors Flat 9 starkt och menar att den passar både
vuxna och ungdomar. Flat 9 kommer ta ungefär en timma av ditt liv, en timme du absolut inte
kommer ångra.
Omdömet skrevs av Johan Fagrell, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
1
What kind of a child / Ken Barris
What kind of a child / Ken Barris
Cape Town : Kwela Books, 2006. – 219 s.
What kind of child är skriven av Ken Barris och är hans fjärde novell. Barris bor i Kapstaden och har
vunnit olika slags litteratur utmärkelser så som M-Net bok Pris, Ingrid Jonker Priset. Han har även en
hederseromnämning för Noma Priset då han skrev i Afrika.
What kind of child handlar om tre olika personer i tre olika åldersgrupper. Vi har till en början den
gamle tatueraren Bernal Díaz del Castillo som tror att han är femhundra år gammal men är på gränsen
till döden. Han lever sitt liv väldigt rutinerad tills en dag han kommer på att om han dör just nu
kommer världen inte ha något minne av honom. Han bestämmer sig då för att ändra på detta genom
att markera sin berättelse på det enda yta han vet hur man uttrycker sig på, det vill säga den mänskliga
huden.
Den andra personen heter Luke Turner, en ung man som försöker hitta sig själv eftersom han är ett av
de många barn i Sydafrika som blev till av tvång och han känner sig väldigt vilsen i sin egen identitet.
Han beger sig ut till huvudstaden för att försöka hitta några svar på vem han är och vad han vill göra
med sitt liv.
Då möter han Bernal Díaz som använder sig av Luke Tuner som hans duk till hans egen berättelse.
Under denna tid så får vi även se minnen av Lukes barndom, om hur hans mamma var mot honom och
hans relation till hans morfar, då han inte vet någonting om sin pappa.
Vi har även det olyckliga barnet Malibongwe Joyini som växer upp utan att känna sin pappa och får
leva på gatan med sin mamma, tills en dag då en av hans mammas bekanta tar in dem i hans hus och
får leva där. Man får följa Malibongwe genom hans födsel och hur han får leva i de dåliga
konditionerna, hur han sen skolkar från skolan för att tjäna pengar på gatan och hur han senare skapar
en dröm om att få vara med i cirkusen efter att ha varit på en föreställning med sin klass.
Ken Barris sätt att skriva är detaljrikt och han lyfter fram detaljer som man ibland inte tänker på eller
kunde föreställa sig att någon skulle kunna förklara en händelse på detta vis.
Det finns ett litet stycke då en av huvudpersonerna, Bernal Díaz går förbi en liten flicka som sitter på
ett trappsteg, det lyder såhär:
”She has a pale mark on the dark skin of her left cheek. She looks up at him briefly. Her expression is
composed and earnest. This image, he realizes, is nothing. It is the cover of a book, concealing the
invisible mystery of her life so far, a great expanding field that will remain hidden for the time being.”
Genom att skriva på detta sätt får han läsaren att uppmärksamma sig på dessa detaljer. I början kan
det kännas störande då man inte vill veta varenda detalj angående någons morgon rutin eller hur ens
armbåge formar sig när man räcker upp handen.
Men ju mer man kommer in i boken desto mer beroende blir man av alla dessa detaljer och man vill
verkligen veta hur det ser ut i författarens ögon och vilka jämförelser han kan göra.
Boken är intressant att läsa men ibland förstår man inte vad författaren vill ha sagt eller så förstår man
inte vem det syftar på. Men läser man vidare och lite mer noggrant så ser man tydligare vad som går
ihop med vad.
Det som är så bra med denna bok är att det är en Sydafrikans bok, det vill säga, det utspelas sig
verkligen i Kapstaden. De vägar och byggnader som författaren skriver om kan man se framför sig och
vissa namn känner man igen, som tillexempel Athlone Power Station.
Vilket får läsaren att visa mer intresse till boken.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
2
Luktar det regn / Lesley Beake
Det luktar regn / Lesley Beake
Stockholm : Norstedt, 1994. – 148 s.
Jag har läst en bok som heter Luktar det Regn skriven av Lesley Beake, en skottlandsfödd,
sydafrikansk författare, och den gavs ut på engelska (Songs of Be) år 1991. Luktar det Regn är den
svenska översättningen från 1994.
Handlingen utspelar sig i Namibia. Boken handlar om Be, en femtonårig tjej från sanfolket. Be och
hennes mamma Aia flyttar en dag ifrån sin lilla by till Otenvrede, en farm där Aias far har jobbat på i
hela sitt liv. På farmen bor fru och herr Coetzee som äger den. Be och Aia hoppades på en bättre
tillvaro på farmen. Be upplever fru Coetzees vänskap, och hon får lära sig skriva och läsa i böcker som
fru Coetzee har lånat från stadens bibliotek. Livet på Otenvrede var dock miserabelt. Ytligt sett var
Otenvrede en liten fin farm men sanningen lurade bakom hörnet. Ekonomin för paret Coetzee var på
gränsen till katastrofal. De som arbetade för dem fick ingen lön, ingen bra mat och knappt ett bra hem.
Ägarna var starkt präglade av den svåra situationen på farmen. Be, som är bokens författarjag, tänker
tillbaka på tiden på farmen efter att hon lämnat den.
Denna bok var lättläst och jag gillade den. Handlingen var intensiv men unik. Beake skriver på ett
sätt som lockade en att fortsätta läsa. Jag gillar speciellt hur framtiden vävs in med dåtiden på ett
skickligt sätt. Bakom Bes berättelse anar man landets politiska historia och vardag.
Omdömet skrevs av Erica Bertolino, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
3
Zoo City / Lauren Beukes
Zoo City / Lauren Beukes
[Nottingham] : Angry Robot, 2010. – 381 s.
Ett dystopiskt Johannesburg.
En obekant värld i en bekant stad. Beukes Zoo City tar plats i ett framtida Johannesburg, och saker
är inte längre vad de en gång brukade vara. En pest har drabbat världen, en pest som i folkmun
kallas för Zoopesten. Alla de som har dödat en annan människa drabbas, och förbinds per automatik
till ett djur som följer dess värd likt en skugga. Summariska rapporter insprängda i historien
klargör att djuren dyker upp hos förövaren även om denne är belägen mitt i ett fängelse,
tillsammans med gummiliknande skepnader som tycks komma från helvetet, the Undertow.
I detta Johannesburgs-getto, känt som Zoo city, lever huvudprotagonisten Zinzi December. Hon är en
före detta missbrukare som kämpar med att ta tillbaka kontrollen över sitt eget liv. Zinzi är
även ”animallerad” vilket hon blev vid en tidig ålder, då hon av misstag tog livet av sin egen bror. Ända
sedan dess har hon tvingat dras med Sengångaren: Sloth. Animalleringen har även bidragit till hennes
förmåga att hitta borttappade saker. För att få ekonomin att gå runt, utnyttjar Zinzi denna förmåga,
och tar betalt för att hjälpa andra att hitta deras borttappade ägodelar. Av denna anledning blir hon
indragen i sökandet efter Songweza – ena halvan av tvillingparet som utgör ungdomsbandet iJusi.
För mig ligger Briljansen i denna roman, hos karaktärerna. Zinzi är varken en hjältinna eller en
missförstådd enstöring, utan en komplex människa med ömsom bra, ömsom dåliga kvalitéer. Detta
delar hon med många av de andra karaktärerna i romanen, som också har ett djup vilket gör att de
känns trovärdiga. Till och med Zinzis sengångare är en fantastisk karaktär på sitt eget vis – bedårande
och skygg, och inte helt sällan ogillande eller förfärad över sin hennes handlingar.
Beukes mixar okomplicerat sina science-fiction och fantasy idéer med den kontext som binder boken
samman: Zoo City är förankrat i Sydafrika. Detta är definitivt en frisk fläkt inom en genre där länder
som USA och Japan är överrepresterande. Stämningen som Beukes fångar i sitt alternativa Afrika är
intressant – vi får se lidandet i ett afrikanskt getto, och hoppet om ett bättre liv. Vi får smaka på den
hemska verklighet som ligger och osar i flyktingars förflutna. Vi får en antydan av ett cyniskt och
brutalt samhälle som man som svensk läsare med högst sannolikhet har svårt att känna igen sig i. Vad
som är så bra med allt detta, är att hur mycket eller lite du än må veta om Sydafrika, är det omöjligt att
undgå att det är just där boken utspelar sig. Det är något jag tycker väldigt mycket om med Zoo City.
Sammanfattningsvis är Zoo City en reflekterande och fram för allt en väldigt originell bok. Personligen
gillade jag inte riktningen storyn tog mot slutet, och önskade att författaren hade, avslutningsvis, gått
en annan väg. Ändock är det en småsak som inte sänker mitt helhetsintryck av boken särskilt mycket.
Jag är fascinerad över den värld som Beukes har skapat och uppskattar alla de intelligenta tankar hon
har lagt ner bakom kopplingar mellan djur och människa och allt annat som inte existerar i vårt
samhälle. Det är trots allt sådant som får Sci-fi att verka mer trovärdigt.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
4
Döden kan inte hindra oss / Hilda Bernstein
Döden kan inte hindra oss / Hilda Bernstein
Stockholm : Hjulet, 1987. - 309 s.
Hilda Bernstein var en sydafrikansk författarinna, född i London 1915 och död 2006. Bernstein var
politiskt engagerad i det sydafrikanska kommunistpartiet och senare även i ANC.
Boken “Döden kan inte hindra oss” är en politisk thriller utgiven 1987. Boken utspelar sig i Sydafrika,
i Johannesburg under 1960-talets apartheidsystem. Läsaren får följa en grupp sydafrikaner, vita,
färgade och svarta som går emot apartheidregimen. De genomför tillsammans med andra liknande
grupper olika sabotage mot regimen för att sätta sig upp mot apartheidlagarna och väcka
uppmärksamhet. Gruppen splittras när några blir uppspårade av polisen, fängslade och utsatta för
tortyr. Under hela bokens gång får läsaren följa Sydafrikas apartheid historia. Hur svarta och vita
behandlades olika vad det än gällde.
Jag tycker att Hilda Bernstein är en mycket skicklig författare, hon skriver med ett spännande och
gripande språk. Hon har en unik kunskap och erfarenhet om apartheidregimen, om hur det var att leva
i Sydafrika då och jag tycker att hon förmedlar hennes kunskaper på ett fantastiskt sätt i boken.
Jag tycker denna bok var väldigt bra, spännande, hemsk och lärorik. Jag fastnade för den redan
genom att läsa baksidan, Bernstein har ett språk som lockar läsarna till att bara vilja fortsätta läsa. Jag
tycker boken har en intressant handling, en politisk thriller utspelad under 1960-talets apartheidstyrda
Sydafrika. Det är inte som vilken bok som helst utan en djupare bok med en viktig handling. Jag har
fått en klarare bild av hur det var under apartheidregimen i Sydafrika, och hur annorlunda
människorna behandlades ut efter sin hudfärg. Det är en bok som jag anser som viktig, då den har ett
betydelsefullt budskap. Jag rekommenderar denna bok starkt, både för den som är intresserad av
Sydafrikas historia och för den som är intresserad av politik och rasism, eller för den som bara tycker
om att läsa. Absolut en bok värd att läsa enligt mig!
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
5
Karoo Boy / Troy Blacklaws
Karoo boy / Troy Blacklaws
London : Gerald Duckworth & Co., 2004. – 196 s.
Juldagen 1976 i Muizenburg, Kapstaden. Fjortonåriga Douglas förlorar sin tvillingbror Marsden i en
kricketolycka. Hans pappa lämnar familjen och Douglas tvingas flytta med sin mamma, städerska och
hund till Sydafrikas avlägsna region Karoo.
Karoo Boy (2004) är Troy Blacklaws första roman. Den handlar om sorg, saknad och om att växa upp.
Man får uppleva Sydafrika genom ögonen på en ”färgblind” pojke.
I Karoo lärde Douglas känna en gammal Xhosa man vid namn Moses. Moses berättade en historia för
Douglas om en aggressiv hund som han och hans vänner dödade. När han reflekterar över detta säger
han: “Years later, I saw that is was not the dog that was evil, but the man who taught the dog to hate”.
Citatet tycker jag visar på ett viktigt tema i boken. Jag ser detta som en metafor för människor som
lever under apartheidstyret. Budskapet är att man inte ska känna ilska mot en människa för dess
rasistiska åsikter, utan endast mot samhället som har fött dem.
Något av det jag gillade mest med boken är hur färgstark och levande den är – i avseende på
karaktärers personligheter och beskrivningar av miljöer och människor. Det är en sorglig men
samtidigt humoristisk bok. Den är också politisk och sänder många viktiga budskap, särskilt om
rasism.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
6
Ett ögonblick i vinden / André Brink
Ett ögonblick i vinden / André Brink
Stockholm : Forum, 1976. - 313 s.
Ett ögonblick i vinden är skriven av André Brink och utspelar sig 1749 i då Boerna satt vid makten I
Sydafrika. Elisabeth Larsson är en vit kvinna som tillsammans med sin man reser till Sydafrika åker ut
på en expedition i obygden. På grund av olika omständigheter lämnas Elisabeth ensam kvar i
vildmarken. Snart stöter hon på Adam Mantoor. De är varandras totala motsatser. Hon är en vit,
utbildad kvinna, utan tidigare erfarenhet om vildmarken medan Adam Mantoor är en svart, förrymd
slav.
De har en ömsesidig nytta av varandra, Elisabeth hoppas att Adam kan hjälpa henne tillbaka till
civilisationen och han tror att genom Elisabeths hjälp kunna nå frihet när de väl återvänder. I
vildmarken är de totalt utlämnade och bundna till varandra. På deras långa väg, genom obebodd mark,
till respektive mål bildas ett starkt band mellan dem och det starka bandet övergår så småningom till
kärlek. Men på den tiden var denna kärlek inte alls accepterad och de inser hur förbjuden den är.
Jag blev mycket överraskad av denna roman, jag fastnade verkligen för handlingen. Jag anser att
boken var lätt att läsa och komma igenom. Brink är duktig på att skildra spänningarna mellan svarta
och vita i Sydafrika. I denna bok är huvudtemat den förbjudna kärleken mellan raserna, två personer
från två helt skilda världar som blir kära. Den är skriven på ett romantiskt sätt som jag tror gör att
handlingen blir mer fängslande. Det var intressant att läsa hur de kände gemenskap genom att båda
känt förtryck innan. Adam som svart slav, men även Elisabeth som alltid känt en underlägsenhet mot
de män hon stött på.
”Elisabeth tänkte: för alla andra har jag inte varit mer än en kvinna, en lek, en leksak. Du är den
första jag är en person för. Det är därför jag vågar vara en kvinna med dig.”
De kände sig sedda som de personer de är, istället för den roll som samhället förväntar sig hur de ska
vara.
Jag kan starkt rekommendera den om du vill läsa en romantisk skildrad kärlekshistoria samtidigt
som du får följa med på en resa genom Afrika.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
7
Boyhood : scenes from provincial life / J.M. Coetzee
Boyhood : scenes from provincial life / J.M. Coetzee
London : Vintage, 1998. – 166 s.
Det problematiska livet som de svarta invånarna i Sydafrika lever, är ett ämne som många författare
skildrar i litteraturen. I boken Boyhood får vi ta del av en vit pojkes barndom i Sydafrika under
apartheidtiden. Författaren till boken är John Maxwell Coetzee och han är även huvudpersonen i
boken. Det är en självbiografi där han beskriver sin barndom utifrån hans eget perspektiv under
apartheid, där samhällets orättvisor inte påverkade honom som vit pojke. De problem Coetzee är av
annan karaktär än de rasistiska och politiska. Ett av hans problem var exempelvis att hans mamma
inte slog honom. Således är hon hemsk när hon inte behandlar honom som alla andra barn blir
behandlade. Han vill inte stå ut från mängden och märkas, men han vill inte heller vara som alla
andra. Det dilemmat får vi läsa om i 166 sidor. Boken beskriver med andra ord ett barn som skäms
bort med kärlek, men som ändå är väldigt ensamt. Han tycker att ingen är som honom, att ingen
förstår hans tankar och att majoriteten av de personerna han får ta del av i boken är dumma och
korkade. (du skriver om han, så du måste ändra man^ ovan för att få en korrekt mening, det ska
fortfarande vara utifrån hans perspektiv) Detta genomsyrar hela boken vilket gör att den blir
ointressant. Handlingen stannar upp när det inte är något specifikt som händer vilket gjorde att i alla
fall jag tappade lusten att fortsätta läsa efter några kapitel. Det som däremot bör lyftas fram är språket
som Coetzee skriver. Det är svårt att koppla ihop en sådan fantastisk komposition med en så tråkig
berättelse. Coetzee skriver om sig själv i tredje person med en otrolig känsla om de svårigheter han
behöver handskas med. Enligt mig måste det varit därför han fick Nobelpriset i litteratur.
Jag valde att läsa den här boken inför en fältstudieresa till Sydafrika för att få en inblick i hur
samhället såg ut under apartheid. Tyvärr gav det inga nya kunskaper i och med att han var ett barn
som var väldigt självupptagen och hade tunnelseende under hela boken. Så jag skulle inte
rekommendera den som en lärande bok om Sydafrika. Däremot är det en fantastisk lärorik bok om
man vill utveckla sitt skrivande.
”Always it is he who sets the train of thinking that slip out of his control and returns to accuse him.
Beauty us innocence; innocence is ignorance; ignorance is ignorance of pleasure; pleasure is guilty; he
is guilty.”
Omdömet skrevs av Alva Axelson-Fisk, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
8
Onåd / J.M Coetzee
Onåd / J. M. Coetzee
Stockholm : Bromberg, 2000. – 246 s.
Onåd är skriven av den sydafrikanske nobelpristagaren J.M Coetzee. Boken är centrerad runt 52-årige
David Lurie, en ensamstående och självisk man, som valt att leva sitt liv i ignorans till de svårigheter
som finns i Sydafrika. David lever ett enformigt och mediokert liv, som han egentligen endast låtit
fortgå av rutin. Han lär ut romantisk poesi på universitetet i Kapstaden, men efter en kärleksaffär med
en av sina studenter tvingas han lämna sina uppdrag. Oförmögen att stanna kvar i Kapstaden tvingas
han flytta till sin 25-åriga dotter, som bor på landet och jobbar på en farm. Hon lever ett helt
annorlunda liv än det David är van vid. Under sin vistelse kommer han i närkontakt med flera av de
problem Sydafrika står inför och han har inte längre möjlighet att leva i likgiltig.
På farmen upplever David en ny vardag, en som han till början ser på med avsky, men som med tiden
blir starten på hans inre resa. Till en början är Davids kvinnosyn trångsynt och sexistisk vilken troligen
är grundad i hans ensamhet. Detta leder honom till att ta kontakt med en av sina studenter och be
henne sova över hos honom. När hon undrar varför svarar han ”Why? Because a woman’s beauty does
not belong to her alone… She has a duty to share it.” Vistelsen på farmen får dock hans ögon att
öppnas. När han och Lucy utsätts för ett angrepp och de hamnar i en offerposition kan han omöjligt
förbli passiv. Han får nu se på samhällsproblem ur en annan synvinkel än en åskådares och får genom
sin dotter uppleva en kvinnas utsatthet.
Boken utspelar sig i ett modernt post-apartheid-samhälle, vilket är starkt influerat av dess tidigare
historia. Coetzee låter nationella problem ta form i berättelsen genom vardagliga händelser i Davids
och Lucys liv. Gestaltningen av deras liv tydliggör det moderna Sydafrikas bristande rättsväsende,
splittringen efter apartheid-tiden och den utbredda fattigdom, vilket utgör svårigheterna landet står
inför. Coetzee speglar kallt och avskalat verkligheten och vardagen för boende i landet. ”It happens
every day, every hour, every minute, he tells himself, in every quarter of the country. Count yourself
lucky to have escaped with your life.”
Trots en tidvis ospännande handling så gör Coetzees skrivsätt det svårt att inte dras med i berättelsen.
Boken skänker kunskaper om landet och dess struktur på ett underhållande och intresseväckande sätt.
Onåd är inte bara väl läsvärd för den Sydafrikaintresserade, utan även för den som vill vidga sin
läsupplevelse till annat än endast västerländsk litteratur.
Omdömet skrevs av Elin Haapaniemi, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
9
Onåd / J.M Coetzee
Onåd / J. M. Coetzee
Stockholm : Bromberg, 2000. – 246 s.
10
Disgrace som kallas Onåd i den svenska variationen handlar om en vit medelålders universitetslärare
vid namn David Lurie. Efter en affär med en av sina kvinnliga studenter väljer han att avgå från sin
tjänst och drar sig undan till sin dotter Lucys gård. På gården som är belagd i område nästintill endast
bebott av svarta bedriver Lucy en grönsaksodling och ett hundpensionat. David får hjälpa till och hittar
så småningom ett jobb på ett sjukhus i närheten av gården åt en kvinna vid namn Bev. Precis när
David börjar få ordning och komma till ro med livet dyker det en dag upp 3 svarta män som försöker ta
livet av honom och våldtar Lucy brutalt. Lucy vägrar att polisanmäla våldtäkten och David börjar
misstänka att grannen Petrus har nått med gärningen att göra.
Romanen som är skriven av J. M Coetzee är omskakande, men från början har den en rätt händelselös
handling. Till en början tycks berättelsen vara trist och obehaglig om en något pervers man som lever i
sin egna lilla bubbla i Kapstaden, men ju längre man dras med in i historien desto mer saker dyker upp
som förvånar en. Författarens skickliget att väva in nya tankegångar och vändningar är fascinerande
och man sugs med i berättelsen som ändrar karaktär från den trista till den spännande. Obehaget som
från början är motbjudande blir till mardrömmar bara över några korta meningar: ”Från huset hörs
ingenting. ”Lucy! Ropar han igen och ska just gå in, när dörren reglas med ett knäppande.”
Slutet av romanen känns kort och intensiv, nästan så pass att man tappar den djupa kontakten till
karaktärerna och handlingen flyter på utan någon särskild tanke kring vad som egentligen händer. In i
det sista lämnas alla dörrar öppna för ytterligare vändningar i J. M Coetzee roman Disgrace, Onåd.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Onåd / J.M Coetzee
Onåd / J. M. Coetzee
Stockholm : Bromberg, 2000. – 246 s.
11
David Lauri är en man förföljd av skam. Efter hans sexuella relation med en prostituerad kvinna
abrupt avslutas försöker han att finna nya vägar mot sexuell tillfredställelse. Han förför en ung kvinna
i samma ålder som hans dotter. Kvinnan är en av hans elever på universitetet. Efter att affären
uppdagas vägrar David att be om ursäkt för sitt snedsteg, och blir då avskedad från sin tjänst på
universitetet. Han lämnar då Kapstaden i sin Toyota och beger sig mot landsbygden för att bo med sin
dotter Lucy som bor på en gård tillsammans med sina hundar som hon håller så kära. Den redan från
början kyliga relationen mellan de två nära besläktade familjemedlemmarna förvärras ännu mer när
ett hemskt och brutalt dåd sker på gården. De två, men i synnerhet Lucy, slås lika hårt av dådet som av
skammen efter. Onåd är en bok om ett Sydafrika i förändring, en förskjuten maktbalans och skammen
i det Sydafrikanska samhället. J.M. Coetzee gör utan tvekan ett alldeles utmärkt jobb med att berätta
den här historien.
Det här var min första läsning av en nobelprisbelönad författare, och det var ett underbart intryck jag
fick. Förutom att år 2003 ha mottagit nobelpriset i litteratur är J.M. Coetzee den enda författaren som
tilldelats the Booker Prize två gånger. Han ses som en av de allra främsta inom engelskspråkig
litteratur i modern tid, och det är inte oförtjänt.
Den här boken tilltalade mig på en rad olika sätt. Den är fantastiskt välskriven med ett bra språk som
gör det både lätt och roligt att läsa. Detta i kombination med en fångande handling skapar en
storslagen berättelse som lockar läsaren djupt in i handlingen så att man nästan kan känna doften av
saltvatten i Western Cape-provinsen där historien utspelar sig. Den här boken skulle inte jag säga
tillhör någon speciell genre. Det är ingen deckare, eller någon tung faktaspäckad bok. Det är istället en
dramatisk och vacker bok som lämnar ett avtryck hos läsaren. En annan syn på Sydafrika, ett land som
efter apartheids avskaffande har genomgått en total förändring igenom hela samhället. Samt synen på
skammen som har en större plats i deras vardag än i vår.
Onåd fångar precis det som är storheten med litteratur. Förmågan att vidga vyer och göra avtryck hos
läsaren.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
12
Pojkår : scener ur ett liv i provinsen / J.M. Coetzee
Pojkår : scener ur ett liv i provinsen / J.M. Coetzee
Stockholm : Bromberg, 2001. – 175 s.
”När han första gången ställdes inför ryssar och amerikaner som motståndare som han måste välja
mellan, (”Vem gillar du, Smuts eller Malan? Vem gillar du Stålmannen eller Kapten Marvel? Vilka
gillar du, ryssarna eller amerikanarna?), valde han ryssarna av samma skäl som romarna, (romerskkatolik): därför att han gillar bokstaven r, särskilt stora R, den starkaste av alla bokstäverna.” Detta
citat är från den första självbiografiska boken om J.M.Coetzees uppväxt, är ett bra exempel på hur
författaren lyckas berätta historien ur ett barns perspektiv. Genom sitt sätt att skriva blir man som
läsare påmind om barns oskuldsfulla och lätt naiva sätt att se på världen.
Han lyckas beskriva vad han som barn upplevde som sin största lycka och sin värsta skräck.
Exempelvis har han aldrig blivit slagen hemma, vilket gör honom livrädd för att bli slagen i skolan.
Konsekvensen blir att han sköter sig exemplariskt i skolan för att undvika bestraffning. Paradoxalt nog
är han desto odrägligare hemma särskilt mot sin mamma.
Coetzees, som i boken är en ung pojke, före puberteten, har en lite komplicerad relation till sin
mamma. Samtidigt som han älskar henne är han ibland föraktfull och nedlåtande mot sin henne. Han
vet och känner att mamman älskar honom men hennes kärlek kväver honom. Han vet att hon alltid
står beredd att rycka in och rädda honom om det behövs och det är en av orsakerna till att han också
känner ett förakt mot henne. Han är därför alltid på sin vakt mot henne och är rädd att han en dag ska
tvingas avvisa henne så hårt att hon brister. Bara tanken på detta ger honom skuldkänslor. Jag tänker
att mamman sätt att alltid vara beredd att ”rädda” honom ger honom en känsla att inte duga, att han
kan ha uppfattat detta som att hon inte trodde att han hade förmåga att klara sig, att han inte var
tillräckligt bra.
Pojken Coetzee har tankar om familjen och funderar bl.a. över vad pappan har för funktion i en familj.
Pappan känns frånvarande i boken. Kanske beror det på att det på ett traditionellt sätt var mamman
som tog hand om honom. I boken är fokus på honom själv och hans tankar och funderingar. Han
beskriver sina relationer i familjen, i skolan, med vänner och hur det är att växa upp i Sydafrika under
apartheid.
Förutom den träffsäkra beskrivningen av en ung pojkes tankar och de fina miljöskildringar, så är det
som förtrollar mig som läsare J.M. Coetzees hans underbara språk. Att han fått nobelpriset är inte alls
konstigt. Som läsare känner jag ett sug och en längtan efter att få läsa hans fortsättning i sin
självbiografiska svit, ”Ungdomsår”.
Som ett exempel på hans tänkvärda och vackra språk vill jag avsluta med ytterligare citat: ”Hans
hjärta är gammalt, det är mörkt och hårt, ett hjärta av sten. Det är hans föraktliga hemlighet.”
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013 .
Skymningsmarker / J.M. Coetzee
Skymningsmarker / J.M. Coetzee
Stockholm : Bromberg, 2004. – 180 s.
13
Skymningsmarker är det första verket av nobelpristagaren i litteratur John Maxwell Coetzee, skriven
1974.
Boken är delad i två delar, där den första delen handlar om Eugene Dawn som arbetar med
propaganda i Vietnam för amerikanerna 1972-1973, den andra delen handlar om Jacobus Coetzee som
under 1700 talet reser inåt i Sydafrika och hamnar i en by med ”hottentotter”.
Första delen är väldigt ombytlig, den går från att benämna en anställd på ett bibliotek som ”harmlös
oskuld” till att i nästa mening beskriva om hur han använder en blind vinkel för
övervakningskamerorna för att onanera mellan två bokhyllor. Allteftersom historien fortgår framgår
det mer och mer hur han inte gillar varken sin fru eller sin son, utan istället mer har lärt sig vara med
dem. Mellan det mest framgående, vilket är referat om Eugenes texter om propagandan i Vietnamn, så
ser man hela tiden hur han blir allt mer psykiskt utmattad och driver bort från stabilitet. I slutet av
delen dödar sin son med en fruktkniv i ett motellrum. Personligen anser jag att detta speglar Coetzees
syn på apatheid, om hur den med tidens gång utvecklas för att bli värre och värre, gå längre och längre
från det som kan anses som stabilt för ett samhälle. Då boken skrevs redan 1974 går det att anta att
Coetzee gjorde antagandet att apartheid, liksom Hitlers tredje rike, kommer att förpassas till
världshistoriens avskräde. Vilket i boken symboleras med hur Eugene läggs in på mentalsjukhus.
Bok två följer Jacobus Coetzee norrut i Sydafrika, bort från det som benämns ”civiliserade marker” in
till de stambefolkade områdena. Där stannar han och hans följe i en by, i vilken invånarna beskrivs
detaljrikt och enligt min uppfattning på förvånansvärt trovärdigt sätt. Det går att dra fler än få likheter
mot hur hedningarna här uppe i Skandinavien bör ha beskrivits då missioner för att genomföra
kristningar först kom hit. Efter gräl med stamledaren, vilket urartar, lämnar Jacobus med följe byn, för
att komma tillbaka senare. Resultatet av återvändandet är att byn bränns ner och invånarna mördas
eller drivs på flykt.
För mig påvisar detta hur rasism ofta grundas av hur man ogillar en person och därefter generaliserar
sina åsikter för olika grupper, vilka kan vara olika stora.
Omdömet skrevs av Martin Gravåhs, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Ungdomsår / J.M. Coetzee
Ungdomsår / J.M. Coetzee
14
Stockholm : Bromberg, 2002. – 189 s.
Ungdomsår (original titel Youth) är en självbiografi av John Maxwell Coetzee som reflekterar över
åren han spenderade i London under hans ungdom. I självbiografin så tar Coetzee upp det mesta av
det man förväntar sig av en ung man i ett främmande land, allt mellan litteraturens värld och hans lust
efter passion är ämnen som tas upp. Detta resulterar i en intressant men samtidigt en väldigt går bok.
Född och uppvuxen i Sydafrika så har J.M. Coetzee är en Sydafrikansk utmärkt sig inom litteraturens
värld och blivit belönad med en del prestigevärda pris, ett av de största prisen han blivit utmärkt med
måste dock vara nobelpriset i litteratur 2003. Utöver Ungdomsår så har Coetzee skrivit verk som
bland annat Pojkår och Onåd.
Coetzee lämnar Sydafrika som han tröttnat på för landets politik samt oroligheterna. I och med
lämnandet av Sydafrika så vill han även bryta sig loss ifrån allt som förknippas med landet, allt ifrån A
till Ö så att säga. Han flyttar till Storbritannien eller för att vara mer exakt London, i hopp om att han
ska kunna ägna sin tid åt att insupa en ny spännande kultur samtidigt som han vill uppfylla hans dröm
om att bli poesi författare. Till en början så är London nytt och spännande, han promenerar längs
gatorna för att iaktta stadens människor och staden i sig. Han älskar London och allt med det. Men
som vanligt så tar den tråkiga vardagen snart tag i Coetzee Han slutar skriva, slutar socialisera sig lika
ofta som han gjorde och reflekterar om hur denna nya och spännande stad kan bli slutet av hans dröm.
Boken kan i vissa delar vara väldigt tråkig, det kan beror på att jag som person finner litteratur
historia och reflektion angående vilken författare som är bäst mellan Ezra Pound och Geoffrey
Chaucer. Det som gör så att jag finner boken vara intressant är att jag kan relaterar till Coetzee under
hans ungdomsår angående vissa teman som han tar upp, och till stor mån kan jag anta att en del unga
vuxna även kan göra det.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Bitter frukt / Achmat Dangor
Bitter frukt / Achmat Dangor
Stockholm : Leopard, 2005. – 333 s.
15
”Efter den dagen var Lydia förändrad. En mild men ändå tydlig kyla inträdde i hennes varma kärlek
till honom, hon ryggade en aning när han vidrörde henne. Var det då deras relation långsamt
började vittra sönder, då deras respektive förflutnas obevekliga efterdyningar inledde sitt frätande
urholkande av kärleken?”
Apartheidregimens styre är sedan tio år över och Sydafrika blickar framåt. Sannings- och
försoningskommissionens program löper genom landet med en vision om förlåtelse och att kunna gå
vidare. Men i något skede har processen svalnat och fastnat i historiens träsk. Landets invånare förmår
sig inte att försonas med det förflutna. De kan inte bearbeta de brutala minnen historien fört med sig
utan förbittras än idag av apartheidtiden. Silas Ali är en av dessa människor. Silas deltog aktivt i
gerillakriget mot apartheidregimen. En kamp som medförde påfrestningar för honom men även de
människor som stod honom nära.
Silas oläkta sår rivs upp då han möter den man som våldtog hans fru Lydia för ungefär 20 år sedan. På
ett shoppingcentrum ser han honom, säkerhetspolisen Du Boise, och murarna kring Silas inre rasar
samman. Händelsen kastar både Lydia och Silas inför konfrontering av deras mörka och dolda känslor.
Mötet mellan de två männen och utlöser ett förlopp av konflikter, tvivel och relationskriser.
Bitter frukt tar upp svårigheterna som Sydafrika står inför tio år efter apartheidregimens styre. Nelson
Mandela planerar sin avgång och en oro för framtiden breder ut sig bland folket. Thabo Mbeki
kritiseras för sin förödande syn på aids. Korruptionen genomsyrar många delas av samhället. Achmat
Dangors roman målar upp en kritisk bild av det samtida Sydafrika. Han behandlar förlåtelse och
dilemmat med försoningsprocessen på ett personligt plan. Det är en fängslande berättelse om
maktlöshet, försoning och splittring skriven med inlevelse och intelligens. Läsaren får en fördjupad
förståelse och gripande bild av ett land i förändring och samtidigt en fantastisk underhållande läsning.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Thirteen cents / K. Sello Duiker
Bitter frukt / Achmat Dangor
Cape Town : David Phillip, 2000. – 164 s.
16
Azure är en föräldralös, snart trettonårig pojke som bor på gatan i Kapstaden. Genom hans ögon får
läsaren lära känna en plats långt bortom den paradislika vykortsfasaden som annars ofta förknippas
med staden på Afrikas sydligaste spets. Långt från golfbanorna, de romantiska restaurangerna och de
välbärgade turisternas hotell finns den värld Azure lever i. Det är en värld där våldet, hungern och
rädslan aldrig är långt borta, där gangstrarna och hallickarna styr och utnyttjar alla som korsar deras
väg.
Mellan Atlanten och Signal Hill ligger en av Kapstadens rikaste stadsdelar – Sea Point. Där
spenderar Azure, som älskar havet, mycket av sin tid. Han sover i en av parkerna, tvättar sig i havet
varje dag och umgås ibland med den yngre gatpojken Bafana. Det är även längsmed
strandpromenaden i Sea Point som han hittar sina kunder. Azure säger först att det är genom att
parkera bilar och leta efter rester i soporna som han försörjer sig, men det blir snabbt tydligt att hans
huvudsaliga inkomstkälla är prostitution. Det är vita, rika män i övre medelåldern – ofta gifta och med
egna barn – som tar med honom i sina dyra bilar till sina lyxiga bostäder där de betalar honom för
sexuella tjänster.
I Thirteen cents blandas brutal realism om ett gatubarns vardag med magisk surrealism. Det finns
även många symbolistiska inslag, framförallt i bokens andra halva. Det är en kombination som skulle
kunna skapa osäkerhet kring vad som är på riktigt eller vad författaren egentligen vill få fram. Men
som jag upplevde det så hanterar Duiker greppet mycket skickligt låter de olika medlen komplettera
och förstärka varandra. Däremot finns det andra sidor av berättelsen som gör boken svårläst – det är
en smutsig, våldsam och grym sida av Kapstaden som träder fram. Det absolut svåraste är att läsa om
de övergrepp som Azure blir utsatt för. Misshandel och våldtäkt är detaljrikt återgett ur
huvudpersonens berättarperspektiv, allt i en sorgligt distanserad och vardaglig ton.
Trots att det inte är någon lättsam läsupplevelse Thirteen cents erbjuder så är det en viktig bok. Den
belyser utsatta barns situation i Sydafrika och återger de samhällsproblem som finns kopplade till
klass och etnicitet, resterna efter apartheid systemet. Förutom de socialrealistiska delarna finns det
även en filosofisk dimension i boken. Vad övergången från barndom till vuxenliv innebär, hur man
övervinner sina rädslor, ondska och godhet, hopp och destruktivitet är några teman som tas upp. Det
som ändå kommer stanna kvar längst hos mig efter att ha läst Thirteen cents är de avgrundsdjupa
kontraster som finns mellan människors liv. Människor som lever sida vid sida i Kapstaden men ändå
har både fysiska och sociala murar mellan sig.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Tsotsi / Athol Fugard
Tsotsi / Athol Fugard
Harmondsworth : Penguin Books, 1983. – 150 s.
17
Tsotsi är en sydafrikansk roman från 1979, skriven på engelska av den vite sydafrikanske författaren,
dramatikern, skådespelaren och regissören Athol Fugard (född 1932). Fugard är känd för att ofta
skildra, kritisera och utmana det nu skrotade apartheid-systemet som präglade Sydafrika under 1900talet.
Ett av Fugards samhällskritiska verk är Tsotsi, berättelsen om en pojke från slummen i Sophiatown
som tampas med sin egen identitet och slåss mot omvärldens hårda mörker. Han kallas för Tsotsi och
bor i en av alla Sydafrikas kåkstäder, där man lever i fattigdom och omges av grov kriminalitet. Tsotsi
dras själv in i kriminaliteten för att överleva och tvingas i tidig ålder fatta tunga beslut om sitt eget liv.
En dag ska hans tillvaro förändras för alltid, när han plötsligt och snabbt överlämnas ett spädbarn från
en flicka som uppenbarligen inte kan ta hand om barnet. Tsotsi tvingas nu ta ansvar för ytterligare ett
liv än sitt eget, vare sig han vill det eller inte, något som får honom att reflektera över sig själv, livet,
samhället och andra stora frågor.
Fugards känsla för dramatik går tydligt att återfinna i Tsotsi. Våldsamma gängbråk och känsloladdade
samtal mellan olika karaktärer äger rum i en värld av hårda människor i en hård värld. Tsotsi har själv
skalats av och från början fråntagits sin historia och identitet, något som han alltså tvingas utforska
allteftersom i en svår miljö där så mycket utrymme för djupa tankar inte finns. Det handlar om att
överleva dagen, kanske genom att råna någon för att kunna köpa ett par konservburkar. Fugard lyfter
fram det lägsta samhällsskiktet och ger det liv, något som är särskilt vågat och iögonfallande med
tanke på att Fugard är en vit författare från andra sidan av apartheid-spektrat.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Tsotsi / Athol Fugard
Tsotsi / Athol Fugard
Harmondsworth : Penguin Books, 1983. – 150 s.
18
Tsotsi är en sydafrikansk roman som följer en pojke från slummen i Sophiatown. Pojken, som kallas
för Tsotsi, lever under knappa förhållanden och tvingas ta till kriminella medel för att klara sig.
Plötsligt ska hans vardag dock komma att förändras drastiskt. En flicka överräcker honom en kartong
innan hon försvinner snabbt. Inuti kartongen ligger ett spädbarn som Tsotsi nu fått på halsen. Från
och med nu tar Tsotsi ansvar för barnet.
Boken utspelar sig under 50-talet i Sydafrika då apartheidsystemet hade satts i verk sedan några år
tillbaka. Förutom en intressant och fängslande historia så skildrar boken livet i fattigdom. Som läsare
får man en inblick i vilka förutsättningar människor som lever i slummen har. Det gäller inte bara
Sophiatown, utan rimligtvis andra kåkstäder i Sydafrika, eller kanske andra utsatta områden i världen.
Fugard belyser med sin berättelse de samhällsproblem som Sydafrika har. Fokus läggs på
levnadssituationen i kåkstäderna i Sydafrika och vilka olika typer av människor som finns där. I boken
följer man Tsotsi, en gangster, och de svårigheter som han stöter på. Han känner sig ”tvingad” att ta
till otillåtna medel för att överleva. Historien visar dock även på de människor som Tsotsi påverkar
med sin livsstil, de människor som lever laglydigt men drabbas av hans kriminella handlingar, trots att
också de lever under fattiga förhållanden.
Författaren Athol Fugard är själv sydafrikan. Förutom att skriva romaner sysslar han även med att
skriva och regissera pjäser. Utöver det har han medverkat i en del filmer och pjäser som skådespelare.
Fugard har erhållit en rad priser för sina pjäser och filmatiseringen av hans Tsotsi vann en Oscar för
bästa utländska film år 2006.
I sina verk skildrar Fugard förhållandena i Sydafrika under apartheid. Som vit sydafrikan ger han en
bild av de svartas omständigheter i landet under systemet, och det är hans läsvärda och spännande
roman Tsotsi ett bra exempel på.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
The good doctor / Damon Galgut
The good doctor / Damon Galgut
London : Atlantic, 2003. – 215 s.
19
I boken The good doctor så skriver Damon Galgut en välskriven fråga om Sydafrikas situation: Finns
det en gräns för hur mycket en befolkning tål gällande lögner och falska förhoppningar men också
sanning.
Bokens protagonist är Frank Eloff, en läkare på ett sjukhus i ett så kallat homeland, ett sjukhus som en
gång var stort och befolkat, som nu är övergivet och i ständig väntan på att något ska hända. När man
talar om homelands så kan man inte låta bli att undra vad som hände, något som boken inte är seg på
att förklara, homelands var under apartheid-tiden något man gjorde för att dela upp olika etniska
grupper. Dessa homelands var ofta existerande i icke-produktiva delar av Sydafrika, detta är något
man måste förstå för att förstå hur viktigt det är för sjukhus att det finns någon att hjälpa, när det inte
gör det blir sjukhuset oviktigt, såväl för befolkningen som för de styrande.
Frank Eloff är ställd precis under sjukhusets överläkare, doktor N’gema. Han har vant sig vid sitt
halvdana liv och vid det halvdana sjukhuset: något som kommer att ändras när en ny bris driver in i
sjukhuset i form av Laurence Waters, en ny doktor som förfrågat att bli placerad på sjukhuset. Denna
nya bris skakar själva grunden på vilken sjukhuset står på – likgiltighet.
"Innovation and change: it was one of her key phrases, a mantra she liked to repeat. But it was
empty. Ruth Ngema would go to great lengths to avoid any innovation or change, because who knew
what might follow on?"
I boken så ser man tydligt hur Galgut ger pikar åt det system som Sydafrikas regering byggt upp,
Laurence Waters placerades där han gjorde på grund av en lag som tvingade nya läkare att jobba på
sjukhus som befinner sig på avlägsna platser och han bad specifikt om att få den svåraste utmaningen i
hans självsatta uppgiften att spela gud. Han drivs av en stark initiativ av att göra gott, men han känner
också att det är hans uppgift att styra och andras: att följa.
Galgut visar tydligt på hyckleriet som genomsyrar Sydafrika genom att visa på att alla de läkare som
jobbat på sjukhuset själva skulle behöva behandling, det är något som är precis beskriver Sydafrika.
Detta kan också visas på att Laurence Waters och Frank Eloff i grunden är samma skrot och korn, men
ändå så olika: de kom bara in på sin linje vid olika tidpunkter, men är ändå utsatta av samma
förhållanden, en tydlig vink av att Sydafrikas politik inte var helt fel, men i helt fel tidpunkt (med
undantag för apartheid, som egentligen aldrig borde funnits).
Det hela blir en pik i själva ryggraden i Sydafrika, det är en bok som får läsaren att se en ny sida av
Sydafrikas politik och historia. Man har en tendens att bara komma ihåg apartheid, men det finns så
mycket mer, en sida som boken visar, en njutning att läsa och som läsare känner man att intresset bara
blir större för varje sida.
Efter att jag läst boken kände jag mig nöjd, det var en bok som uppfyllde alla de krav jag upplevde att
man fick i inledningen, att läsa den var en upplevelse. När jag läste boken uppfattade jag inte de små
saker som står mellan raderna, det var först i slutet jag förstod vilken politisk mening och
underliggande intelligens Damon Galgut skrivit med. För att sammanfatta så tyckte jag att det var en
väldigt bra bok, värd varenda lovord den får.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
The good doctor / Damon Galgut
The good doctor / Damon Galgut
London : Atlantic, 2003. – 215 s.
20
The Good Doctor är skriven av Damon Galgut, en sydafrikansk författare, och boken utspelar sig i
post-apartheid Sydafrika. Boken gavs ut 2003 och är ett av Damon Galguts mest kända verk.
Boken handlar om en doktor, Frank, som jobbar på ett fallfärdigt sjukhus i ett före detta ”homeland” i
östra Sydafrika. Detta sjukhus har otroligt få patienter då befolkningen inte vill gå till det sjukhus som
sydde upp militären under apartheid tiden. En dag kommer Laurance Walter till sjukhuset. Han är en
glad, optimistisk och ung blivande doktor och Frank blir tvungen att dela rum med honom. Frank och
Laurance blir bra vänner medan resten av sjukhus personalen inte litar på honom då Laurance vill
börja ändra omkring på sjukhuset. Saker och ting börjar inte bara ändras på sjukhuset utan i byn runt
om. På sjukhuset börjar rykten spridas och gamla minnen väcks till liv igen då ett gäng soldater dyker
upp i staden.
Jag tycker boken är väldigt bra och jag blev tagen direkt av boken. Inte för att den är spännande och
snabb utan för att jag ville veta vad som egentligen hände. Varför personerna i boken handlade som de
gjorde och få reda på vad det är som gör att stämningen i boken är så obehaglig. Jag tycker att den här
boken är ett bra exempel på ett Sydafrika som går igenom anpassningssvårigheter efter apartheid, och
hur huvudpersonen tacklas med sina gamla minnen om den tiden. The Good Doctor är en bra bok om
man vill få reda mer om tiden precis efter apartheid och hur relationerna mellan olika personer var då.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013 .
In a strange room / Damon Galgut
In a strange room / Damon Galgut
London : Atlantic, 2010. – 180 s.
21
Damon Galgut, en av Sydafrikas enastående författare, skriver i sin senaste bok In a Strange Room om
ensamhet och en känsla av att inte höra hemma någonstans. Boken är delad i tre delar; ”The
Follower”, ”The Lover” och ”The Guardian”. Alla dessa tre delar representerar en roll som bokens
huvudperson inte klarar av att axla, ett förhållande till en annan människa som han är obenägen att
fullfölja.
Vi får följa huvudpersonen, som är döpt till samma namn som författaren själv, Damon, genom tre
olika resor i hans liv. Han reser genom Grekland, Afrika och Indien och under alla resor träffar han
olika personer som kom att väcka något till liv inom honom. Alla dessa tre resor förändrar hans sätt att
se på sig själv, hans syn på världen och alla tre resor har ett misslyckat slut.
Med sitt annorlunda skrivsätt fångar Galgut läsaren på första sidan. Hans utelämning av frågetecken
coh utropstecken får läsaren att själv avgöra tonläget i rösten, och om det egentligen inte var en fråga
utan ett påstående. Ibland skiftar Galgut mellan att skriva i första person och tredje person, "So even
in the first few days I become aware of certain differences between them. But there is no time to worry
about this. There are still two weeks before they leave and he has a lot to do, he must settle his
accounts and put all his things into storage." Allt eftersom man läser vidare i boken så blir det klart att
huvudpersonen skriver om sina resor och betraktar sitt beteende och sin utveckling.
Galgut reflekterar över olika stadier i en människas liv i boken och tar upp ämnen som är tabu i det
land han är född och uppvuxen i. Under tiden man läser väcks många tankar till liv och man lämnas
inte oberörd av detta verk. Även om boken är extrem i vissa fall är jag säker på att alla kan relatera till
en personlig utveckling och det är det som gör boken så pass trovärdig och utan tvekan läsvärd.
Omdömet skrevs av Matilda Adeborn Fortea, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
En bortgången värld / Nadine Gordimer
En bortgången värld / Nadine Gordimer
Stockholm : Aldus, 1975. – 138 s.
22
”Jag tänkte bara…” han höll huvudet sänkt; nu såg han förbi mig utan att lyfta på det, och jag förstod
mycket väl att det han i själva verket undrade över var det okända territorium i vuxenlivet där man
valde att dö. Men jag var inte stark nog för det. Han var det. Han slungade ut: ”Jag är ledsen att jag
inte älskade honom.”
En bortgången värld är berättelsen som kastar läsaren in i en brutal verklighet, för hur berättar man
för sin son att hans far har valt att ta sitt liv? Elisabeths värld är för alltid omkullkastad och förändrad,
trots att det var flera år sen hon och hennes man skilde sig. Men det som än gång varit lever nu igen på
grund av döden, det förflutna lever så mycket närmare än vad man tror och något som står klart är att
man lätt kan bli tillbaka kastad flera år på bara ett ögonblick av en sekund. Nadine Gordimer ställer en
ung kvinna inför den största vändpunkten i hennes liv, skall man nöja sig med de trygga ord som
planerats noga för sitt öra? Eller bör man öppna ögonen för en hjärtskärande sanning?
Den saliga blandningen av både mystik och sorg färgar Gordimers skildring av en kvinna som jagas av
sitt förflutna. Elisabeth är kvinnan som tvingas genomlida sin före detta mans självmord, eller död.
Vilket av dessa två som egentligen pågår är höjt i en tjock dimma och skapar många frågor, men som
inte ger lika många svar. Som läsare tillåts man skapa egna slutsatser och visioner - stundtals lyckas
Gordimer skapa en stämning som väcker läsaren ordentligt vilket gör ”En bortgången värld” till en
stark och intresseväckande läsupplevelse
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Burger’s daughter / Nadine Gordimer
Burger’s daughter / Nadine Gordimer
London : Bloomsbury, 2000. - 374 s.
23
Jag har läst boken Burger’s Daughter skriven av Nadine Gordimer. Romanen handlar om Rosa Burger,
dottern till Lionel och Cathy Burger. Hennes föräldrar var vita anti-apartheid aktivister som var
medlemmar i South African Communist Party (SACP). Rosa växer upp då de rasistiska och
diskriminerande krafterna var på frammarsch i Sydafrika och det var också under hennes uppväxt som
apartheid-systemet satte igång. Historien börjar med att Lionel Burger anklagas för landsförräderi av
den sydafrikanska staten. Rosas mor hade sedan tio år tillbaka suttit i fängelse och dog senare då Rosa
fortfarande gick i skolan. Då hennes far dömdes så bosatte sig Rosa med hennes fars släktingar ute på
landsbygden. Det var först då hon själv uppfattade på vilket sätt de svarta blev diskriminerade. Rosa
besökte sin far ofta men det kom en dag då hon också förlorade honom. Hon bestämde sig för att flytta
in med sin pojkvän Conrad. Rosa insåg tidigt att det var viktigt att föra vidare sina föräldrars arv ovh
fortsätta den politiska kamp, även då hennes föräldrar var borta. Hennes genombrott i politiken
skedde först när hon besöker Storbritannien och introducerar sig utåt som Burger’s Daughter. Rosa
var sedan en ständig gäst på olika politiska tillställning och höll i både tal och deltog i panelsamtal om
sina föräldrar men också om den sydafrikanska politiken.
Författarinnan till denna spännande roman heter Nadine Gordimer. Gordimer är en välkänd
sydafrikansk författare och har prisats med flera pris, Nobelpriset i litteratur (1991) är en av dessa.
Nadine Gordimer föddes den 20 november 1923 till en litauisk far och en brittisk moder i Springs i
Transvaal. Gordimer var aktiv i befrielserörelsen under apartheid och var medlem i African National
Congress (ANC) då partiet var förbjudet.
Jag anser att romanen var väldigt bra och jag fattade tycke för den bara ett par sidor in i boken. Den
griper tag i en och när en historia handlar om något så annorlunda som apartheid gör den historian
lite mer intressant. Det var otroligt att få följa, en vit anti-apartheid aktivist familj, för det är oftast det
som man först introduceras till gällande apartheid. Jag tycker att alla bör läsa den, speciellt ungdomar
som kan associera lättare till Rosa.
Omdömet skrevs av Rahma Yacin, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Börja leva / Nadine Gordimer
Börja leva / Nadine Gordimer
Stockholm : Bonnier, 2006. - 179 s.
24
Hos en sydafrikansk författare går det ej att missa berättelsernas dolda agenda. Speciellt inte i
Nadine Gordimers böcker. Genom hennes skrivsätt skapas automatiskt ett band mellan läsaren
och karaktären.
”Börja Leva” är en roman som trycker mycket på hur man som människa utvecklas och gång på gång i
hopp om att kunna försona sig med sitt förflutna. Vi får följa med på Pauls personliga resa genom en
period av reflektioner över hans liv. Han lider av cancer och hans sista utväg är att genomgå en
behandling som gör honom radioaktiv, det leder till att han inte kan vidröra människor utan att göra
skada. Han beslutar sig för att fly bort från storstaden till barndomshemmet. Dock är det inte bara
Pauls tankar vi får följa, utan också hans föräldrars personliga utveckling. Genom tillbakablickar och
ångestfyllda minnen bygger berättelsen upp en spännande resa.
Det som imponerar mest på mig är alla detaljer kring tankeprocesserna som varje karaktär har. Bilden
av samhället och det offentliga i denna bok är inte lika stark som Gordimers andra verk, där hennes
berättelser präglas av apartheid tiden samt ifrågasätter samhällhet. Självklart finns det delar i ”Börja
Leva” där det märks av att apartheid tiden har satt sina spår hos familjen och samhället som beskrivs i
romanen, men fokusen ligger inte på det. Boken i sig är inte lättläst, men den är inte heller lika svår att
förstå som hennes andra böcker. Ordvalen är fantastiska och metaforerna är rent ut sagt klockrena.
Lyckas Gordimer förmedla sitt budskap till läsaren?
Det är svårt att säga exakt vad budskapet är i romanen, då det rör såpass många olika ämnen. Konkret
handlar det om en människas utveckling från det förflutna och hur det skapar konsekvenser bland de
inblandade. Det finns inte några rätt eller fel beslut, varken i det karaktärerna väljer att fortsätta med
eller vad de tidigare har gjort. Vilket kan ge dig som läsare själv en tankeställare om ens egna förflutna
och möjligtvis börjar fundera kring det på ett sätt man aldrig gjort innan.
Omdömet skrevs av Anna Isitman, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
July’s people / Nadine Gordimer
July’s people / Nadine Gordimer
London : Jonathan Cape, 1981. - 160 s.
25
Vi befinner oss i åttiotalets Sydafrika och den vita regimen har tagits över av den svarta befolkningen.
De svartas frustration över de vitas låtsade eftergifter exploderar och innan den vita befolkningen
riktigt förmått sig ta in vad som händer är kaos och raskrig ett faktum. En omvänd apartheid blir
plötsligt verklighet.
Vi får följa den vita familjen Smales som innefattar mamman Maureen, pappan Bam och deras tre
barn. De blir omhändertagna av deras trotjänare July som för dem ut ur den brinnande staden och
hem till hans hemby. Där väntar dem en livsstil fjärran från den bekväma medelklass tillvaron och en
osäker väntan på radiobesked om vad som händer i landet. Pappan Bam är den i familjen som man
märker den största förändringen hos. I hemstaden Johannesburg var han en man med politisk och
social status, en man med starkt sexuell utstrålning. Ute i bushen förlorar han successivt sin plats i
samhället som familjeförsörjare, make och pappa vilket leder till en del bekymmer.
”July’s people” är skriven av Nadine Gordimer som föddes 1923 i Springs, Transvaal Sydafrika och
är en av Sydafrikas mest kända författare. Hon började redan vid nio års ålder att skriva olika
insändare i diverse lokaltidningar och vid 14 års ålder fick hon sin första novell publicerad i tidningen
Forum i Johannesburg. Efter att ha hoppat av sina studier på universitetet skrev hon senare ”Face to
face” som utkom år 1949. Efter ”Face to face” har Nadine Gordimer inte haft en lugn stund utan har
publicerat 15 böcker och då har man inte räknat in alla hennes novellsamlingar.
Nadine Gordimer är också en av Afrikas mest kända författare då hon år 1991 erhöll Nobelpriset i
litteratur och var då Afrikas första kvinnliga författare att erhålla litteraturpriset. Större delen av
hennes författarskap har präglats av kampen mot apartheid och detta är något som vi stöter på i
boken ”July’s people”. Det är dock inte bara via hennes böcker som man märker av hennes politiska
verksamhet. Hennes politiska engagemang var viktigt för landet när det befriades från
förtryckarregimen.
Förväntningarna för denna bok var höga när jag läste om henne som författare och om bokens
unika handling. Tyvärr uppnår inte Gordimer mina förväntningar då boken är svår att förstå och för
att det inte finns några sympatiska figurer i boken. Det är svårt att greppa tag i familjen och lista ut
vilka de är och därför blir det svårt att identifiera sig i dem. Hennes miljöbeskrivningar är väldigt
tydliga vilket gör att hon inte lämnar mycket kvar till läsarens egna fantasier. Bilderna finns redan
nedskrivna i boken. De tydliga miljöbeskrivningarna kan å andra sidan vara bra när jag ska förbereda
mig för vår resa till Sydafrika så jag inte får konstiga tankar om hur det kan se ut. Språket och hennes
skrivarsätt är något som kan vara svårt till en början men efter att man läst en del av boken vänjer man
sig till hennes skrivarstil. Boken är trots allt en spännande och annorlunda berättelse som fascinerar
mig.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
None to accompany me / Nadine Gordimer
None to accompany me / Nadine Gordimer
London : Bloomsbury, 1994. – 324 s.
26
Denna roman, av den Sydafrikanska nobelpristagerskan Nadine Gordimer, handlar om två familjer
som lever i Sydafrika precis efter apartheids sammanbrott. Vera och Bennet Stark är vita, Vera är nog
bokens mest färgstarka karaktär och man skulle kunna se henne som huvudpersonen. Hon är en
advokat som har jobbat otroligt mycket med svartas rättigheter och efter detta glider allt längre ifrån
sin familj då hon engagerar sig mer och mer i landets politik. Sedan har vi Sibongele och Didymus
Maqoma, ett par som precis har återvänt till Sydafrika efter åratal av exil i Europa. Didymus vill få en
viktig roll i den Sydafrikanska politiken då han kommer tillbaka till hemlandet, men han blir
undanföst och hans fru Sibongele blir den i familjen som får en viktig politisk post.
Jag skulle säga att denna romans största teman är politik och äktenskapsproblem. Den var väldigt seg
att komma igång med, och överlag så var den inte så värst spännande, men detta vägs upp av de
otroligt välgjorda huvudpersonerna och att den utgör en så bra beskrivning av Sydafrika vid denna tid.
Den bild som ges är verkligen ingen förskönad bild, Nadine Gordimer tar upp många av Sydafrikas
stora problem, så som rasmotiverat våld, akut bostadsbrist, landtvister och kriminalitet.
Boken handlar i ungefär lika hög grad om Sydafrikas problem som den handlar om de enskiljda
huvudpersonernas problem, och jag tycker att Gordimer skriver fantastiskt bra om båda dessa ämnen.
Man får en väldigt speciell inblick i den sydafrikanska situationen under början av 90-talet och likaså
får man en väldigt intressant skildring av Vera Stark och hur hon väljer att isolera sig allt mer och mer
från sin familj.
Omdömet skrevs av Eskil Vesterlund, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
Take me to the river / Russel K. Kaschula
Take me to the river / Russel Kaschula
Glosderry : New Africa Books, 2006. – 109 s.
27
Take me to the river handlar om de två unga pojkarna Zama och Pieter och deras uppväxt. Pojkarna är
grannar med varandra, men delar helt olika kulturer och boken berättar om de hinder och faror som
följer deras vänskap. Zama och hans familj är del av en stam vars traditioner kan ses som
uppseendeväckande för personer som inte är en del av dem. Pieter å andra sidan bor med sin pappa
och syster och är mycket mer amerikaniserade än Zama och hans familj och Pieters pappa har en del
problem med de traditioner Zamas familj utför.
Boken är skriven av den prisbelönte författaren Russell H Kaschula och är skriven på engelska, men
har uttryck på ett av Sydafrikas officiella språk Xhosa, vilket gör att boken får mer liv även fast
översättningarna av orden kanske inte är helt korrekta. Take me to the river har bara 103 sidor och på
grund av detta så utelämnas mycket detaljer, bland annat djupa beskrivningar av utseende och natur,
men detta är för mig inget problem eftersom man själv får bygga upp en bild av det man läser.
Det här citatet visar ganska bra hur olika komplikationer uppstår då två personer med helt olika
kulturer umgås med varandra:
“’What do you mean – a party for the dead people? Jislaai, you people are weird,’ Pieter said. ‘It’s not
weird. Dead people don’t just go away, man. They’re with us all the time,’ Zama replied.”
Jag personligen tycker att det här är en bra bok som på ett enkelt sätt visar hur olika problem uppstår i
Sydafrika på grund av sitt mångkulturella samhälle. Jag har inga problem att förstå det budskap som
författaren vill förmedla även fast boken är skriven på en engelska med kraftigt sydafrikanska drag,
som för oss i Sverige kan vara någorlunda svår att förstå.
Är man däremot ute efter en bok som beskriver Sydafrika i sin helhet är denna bok inte något jag
skulle rekommendera då den i stort sett bara beskriver problematiken som uppstår i Sydafrika och
mellan dess olika kulturer.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Valsångaren / Zakes Mda
Valsångaren / Zakes Mda
Stockholm : Leopard, 2007. – 223 s.
28
I Valsångaren av den sydafrikanska författaren Zakes Mda skildras en ovanlig och vacker
kärlekshistoria mellan två människor och en val. Berättelsen utspelar sig i Sydafrikas Västra
Kapprovins, vid kusten där två världshav möts. Varje år återvänder valarna hit efter sin vistelse i södra
ishavet, och varje år står en man på klipporna och blåser i sitt kelphorn. Mannen kallas Valsångaren
och med sitt kelphorn kallar han på sin val, Sharisha. Det som uppstått mellan Sharisha och
Valsångaren är en slags kravlös kärlek där det bara är dem två i en förening av hav, natur och
människa.
När Sharisha ett år inte återvänder till Valsångaren blir han förkrossad. Han finner det svårt att fylla
det tomrum som Sharisha lämnat efter sig, ända tills han möter Saluni. Saluni har länge förgäves
försökt närma sig Valsångaren men hans intresse har bara legat hos Sharisha och kelphornet fram tills
nu. Vägen dit är lång och krokig men tillslut blir Saluni och valsångaren ett kärlekspar. Utomstående i
den lilla staden där Saluni och Valsångaren bor ser på deras relation som något eländigt och tragiskt.
Saluni, stans suput som knappt har några tänder kvar och Valsångaren med sitt slitna ansikte och
underliga beteende. Två trasiga människor som tappat fotfästet efter apartheid och inte riktigt vet var
de hör hemma. Trots detta lyckas Zakes Mda skildra berättelsen på ett sätt som gör den ofattbart
vacker. Det är mycket i boken som är sorgligt samtidigt som det blir så fantastiskt fint. Resan
Valsångaren, Saluni och Sharisha delar är något som värmer hjärtat och bringar fram medkänsla hos
mig som läsare. Det som gör berättelsen så magisk är främst Zakes Mdas speciella berättarteknik.
Boken är skriven på ett sätt som påminner om lyrisk prosa, vilket gör att allt jag läser får en viss klang
som gör språket levande.
Det är uppfriskande med en bok som innehåller ett så otraditionellt kärleksdrama som mellan två
människor och en val. Det blir aldrig fånigt eller obegripligt utan Mda lyckas skildra relationerna i
boken på ett sätt som gör att de känns enkla och naturliga. Kärlek kan ske mellan ting och människor i
oändliga kombinationer, även om det inte alltid är samma slags kärlek. Huvudpersonerna i boken är
inte heller traditionella och givna huvudpersoner. De är människor i samhällets bottenskikt som
många inte bryr sig om. I Valsångaren får dessa människor ta plats och visa att deras historia kan vara
minst lika vacker som någon annans.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
The whale caller / Zakes Mda
The whale caller / Zakes Mda
New York : Farrar, Straus, Giroux, 2005. – 230 s.
29
En kärlekstriangel mellan en man, en kvinna och en val, är något alldeles nytt för min del. I författaren
Zakes Mda’s femte roman får man följa en äldre man, som för läsaren enbart är känd som
“Valkallaren”, och hans två förhållanden i kuststaden Hermanus vid västra kapprovinsen. Valkallaren
väntar med en outhärdlig längtan på att hans mest älskade val, Sharisha, skall återvända till kusten,
precis som hon alltid gör kring sommaren. Med hjälp av många års träning och många nätter av att
lyssna på valarnas sång, har Valkallaren lärt sig att förmedla känslor till valar, genom att använda
blåsinstrument. Under de långa månaderna då Sharisha inte är närvarande, träffar Valkallaren
kvinnan Saluni. De blir lyckliga i deras förhållande, men varje sommar då Sharisha återvänder blir
relationen mellan Valkallaren och Saluni ömtålig och riskerar att krossas vid många tillfällen.
Varför valen? Det är frågan jag fortfarande ställer mig efter att ha läst denna kärleksroman. Det tog
ungefär tio sidor innan det föll för mig att huvudkaraktären är kär i en val. Innan dessa meningar var
jag säker i att Valkallarens stora kärlek är en människa:
“I worry. I am a worrier when it comes to Sharisha. She may come yet, you say? I cannot help but
entertain the unthinkable. What if whalers have harpooned her, and as we speak she is being cut into
pieces for Japanese palates?”
Jag fick läsa detta ett par gånger innan det sjönk in i mitt huvud. När jag som läsare hade vant mig vid
den annorlunda deltagaren av denna kärlekstriangel, fann jag boken underhållande. Den tar många
ämnen, vissa mer intressanta än andra. Relationen mellan Valkallaren och Sharisha, kärlek mellan
natur och människa, är ett av de mer intressanta teman i boken. Människan kan älska naturen, men
kan naturen älska människan tillbaka? I deras förhållande finns det ömsesidiga känslor. Valkallaren
spelar på sitt “kelp horn” som instrumentet kallas och Sharisha svarar genom att sjunga och dansa i
vattnet, vilket i sin tur ger glädje till Valkallaren. Denna kärlek till valen påverkar hans förhållande
med Saluni negativt. Hans tankar går ofta över till valarna och Sharisha. Valkallarens relation till
Sharisha påminner ofta om ett förhållande mellan två människor.
Utöver detta finner man teman som avund och svek. Dessa är oftast inte lika intressanta, eftersom de
går att återfinna i många andra kärleksromaner. Något som omfattar hela boken är kärlekens och
livets omtålighet. Detta märks när Valkallarens och Salunis förhållande förändras av Sharishas
närvaro. Valkallaren ägnar mindre tid åt Saluni, vilket leder till att hennes avundsjuka projiceras som
ilska mot valkallaren. Dessa är inte särskilt originella teman, men de unika karaktärerna och flytet i
handlingen gör detta till en intressant del av boken.
I bakgrunden av handlingens förlopp blir det tydligt att boken är tydligt påverkad av Sydafrika. Hela
omgivningen i boken, inte bara den geografiska, tyder på att det inte är vilket samhälle som helst
boken utspelar sig i. Byn Hermanus, har både goda och onda sidor. Boken nämner korrupta politiker,
vingårdsarbetare som får betalt i alkohol, samt tiden efter apartheid. Den fördjupar sig dock aldrig i
dessa ämnen, fokus kvarstår på kärlek. Dock ger allt detta en känsla av plats och gör The Whale Caller
till en unikt Sydafrikansk bok.
Omdömet skrevs av Alexander Morell Smip 10, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
Blood safari / Deon Meyer
Blood safari / Deon Meyer
London : Hodder & Stoughton, 2009. - 374 s.
30
Vi befinner oss i ett Sydafrika som lagt apartheid bakom sig men står nu inför nya utmaningar. I Deon
Mayers Blood Safari får vi följa med in i ett nytt land där girighet och orättvisor får härja fritt.
När du läser Blood safari skapar du dig en bekantskap med en typisk thrillerkaraktär. En vältränad
medelåldersman som har en tendensen att dra till sig problem, då välden varken är rättvis eller
rakryggad. För att skydda sig själv mot problem har livvakten Lemmer satt upp egna lagar, första lagen
lyder - ”Don’t get involved” och andra lagen lyder ”Trust nobody, especially small women”.
Lemmer med ett omtumlande förflutet, har som livvakt jobbat åt olika ministrar tidigare men aldrig åt
en privatperson. Den vackra, rika och intelligenta Emma le Roux blir hans första. Hon tror sig ha sett
sin försvunne bror på TV och strax därefter fått obehagliga besök som leder till att hon anställer
Lemmer. Han påpekar flertalet gånger att han endast är en livvakt och inget annat, inte en vän, inte en
dektektiv - ”I’m a bodyguard, not a detective,”. Detta säger Lemmer mer och mer genom berättelsen
för att i slutändan försöka övertyga sig själv.
Både Lemmer och Emma härstammar från Afrikaan-familjer och när de åker ut på landsbygden, där
många människor härstammar från Zulufolket, möts de av ett allmänt motstånd baserat på deras
historiska bagage. Detta påverkar hela boken och speglar olika etniska krockar på ett ytterst intressant
sätt.
Deon Mayer skriver sina böcker på afrikaans och denna engelska översättning behåller några korta
fraser och ord på afrikaans som lyser upp och levandegör boken på ett fantastiskt sätt.
I denna actionfyllda thriller dras du in i Sydafrikas landsbygd där Lemmer kämpar sig genom
motgångarna för att ta sig till kärnan av problemet som kanske infekterat hela Sydafrikas framgång.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Welcome to our Hillbrow / Phaswane Mpe
Welcome to our Hillbrow / Phaswane Mpe.
Pietermaritzburg : University of Natal Press, 2001. – 124 s.
31
Welcome to Our Hillbrow är en sydafrikansk roman som behandlar ämnen som främlingsfientlighet,
AIDS, afrikanska traditioner och stadsliv. Beläget i ett fattigt och kriminellt område i Johannesburg
vid namn Hillbrow berättar den sydafrikanske författaren Phaswane Mpe om den arbetslösa och
överbefolkade stadsdelen genom karaktären Refentše Morrows erfarenheter och ögonblick. Mpe är
uppvuxen i den nordliga staden Polokwane men blev som ung vuxen tvungen att bosätta sig i
Johannesburg och Hillbrow på grund av brist på pengar – en erfarenhet som gav honom inspiration
till att skriva Welcome to Our Hillbrow som är hans första verk. Den unga författaren avled tragiskt
2004 vid 34 års ålder med endast Welcome to Our Hillbrow i baggaget. 2008 hittades ett flertal dikter
och korta berättelser skrivna av Mpe som publicerades i en samlingsutgåva kallad Brooding Clouds.
Welcome to Our Hillbrow är en annorlunda och fascinerande inblick i hur Hillbrow och dess invånare
lever och tänker i ett Sydafrika efter apartheid. Ämnen som ungdomsliv, sexualitet, AIDS/HIV,
främlingsfientlighet och andra fördomar mot etniska grupper behandlas på ett intressant och vågat
sätt. Mpes språk är fyllt med ironi, mörk humor och grova detaljer om våld och andra obehagliga och
påträngande ämnen. Språket är tydligt präglat av Mpes egna erfarenheter som invånare i Hillbrow
något som resulterar i att texten är personligt färgad och berättad. Det gjorde min läsupplevelse bättre
och jag fann boken intressantare ju mer jag läste om Hillbrows mystiska och kaotiska värld. Welcome
to Our Hillbrow är ganska lättläst och innehåller inte för många lokala ord och uttryck som gör att
man som läsare har svårt att förstå vad som försigår i texten. Den är dock inte helt befriad från ett
lokalinfluerat språk något som i mina ögon är positivt eftersom det ger berättelsen autenticitet. Boken
är berättad från författarens synvinkel med huvudkaraktären Refentšes handlingar och erfarenheter
som verktyg för att beskriva Hillbrow och dess invånare. I början fann jag denna typ av berättarstil
konstig och förvirrande eftersom Mpe pratar till Refentše istället för att beskriva karaktärens
handlingar och tankar i tredje-person. Efter att ha vant sig med den prekära och otydliga stilen insåg
jag att den är skickligt utförd och ovanlig.
Welcome to Our Hillbrow är en kort men fascinerande roman som är välskriven och viktig. Influerad
av innerstadens mörka och mystiska pulserande slag berättar Phaswane Mpe om människor som lever
i en värld efter apartheid där nya problem har anlänt. Viktiga sociala och samhälleliga frågor som är
ytterst aktuella i Sydafrika behandlas i romanen blandat med intima porträtt av förtvivlade invånare
som står vid kanten av självmord och våld. Welcome to Our Hillbrow är en ärlig och modig roman som
ger en lärorik inblick i ett afrikanskt samhälle.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Agaat : a novel / Marlene van Niekerk
Agaat : a novel / Marlene Van Niekerk.
Portland : Tin House Books, 2010. - 581 s.
32
Året är 1996, Milla de Wet ligger förlamad i sjukdomen ALS. Hon kan inte röra sin kropp alls bortsett
från ögonen, som är hennes enda chans att kommunicera. Hon tas om hand av den färgade kvinnan
Agaat, på den gård hon har ägt och skött om hela sitt vuxna liv. Milla är är vit med holländsk bakgrund,
så kallad boer. Fem år efter apartheids införande hittade hon den färgade flickan Agaat, övergiven och
misshandlad, och bestämde sig för att förbarma sig över henne. Agaat blev då tjänare på Millas gård,
men särbehandlades gentemot de andra, svarta arbetarna på gården. Nu är förhållandena de motsatta,
Agaat har makten och tar hand om Milla. Bokens handling kretsar kring Agaat och Millas relation, och
läsaren får ta del av Millas minnen (tillbakablickar på hennes vuxna liv skrivna i tredje person), hennes
dagböcker och Millas tankar och iakttagelser när hon ligger förlamad, skrivna i jag-perspektiv.
Romanen är i många avseenden skriven som en allegori av det sydafrikanska samhället från
apartheids införande till dess avskaffande. Det mesta i boken utspelar sig på gården och skildringen av
apartheid eller samhället i övrigt finns inte konkret nedskriven, men märks ändå tydligt under ytan.
Genom människorna på gården och deras relationer, kan det utläsas hur människor behandlade
varandra under apartheid.
Vi har Milla, en vit priviligierad kvinna, vars samvete säger åt henne att omhänderta den lilla flickan
trots att hon är färgad, men ändå inte behandlar henne som en jämställd. Hennes man Jak däremot är
öppet otrevlig mot Agaat och motsätter sig att hon ska ges den - enligt honom - alldeles för snälla
behandlingen som hon får. Han vänder sig särskilt mot att hon får privilegier gentemot de svarta
arbetarna på gården, vilka han också egentligen tycker får alldeles för lyxiga förhållanden. De
rasistiska attityderna finns alltid där, men de är så accepterade att de bara flyger förbi utan att
kommenteras vidare.
Van Niekerk lägger många viktiga händelser i sin historia vid tidpunkter för viktiga händelser i
apartheids historia. Agaat föds exempelvis 1948, samma år som apartheid infördes. När Milla själv
under dramatiska omständigheter föder en son degraderas Agaat och får flytta ut ur huset, en händelse
som förläggs till året för Sharpvillemassakern, 1960. När Milla insjuknar i ALS och förhållandena
mellan henne och Agaat börjar förändras sker samtidigt som apartheid börjar upplösas.
Den viktigaste relationen är ändå den mycket komplexa relationen mellan Milla och Agaat. I
tillbakablickarna och dagböckerna från förr styr Milla sin Agaat med hård hand och hårda ord,
samtidigt som hon beundrar henne och värnar om henne djupt. Nu råder de omvända förhållandena.
Agaat sköter om den förlamade Milla med stor omsorg, samtidigt som hon verkar reserverad och
ibland verkar straffa sin patient genom att utsätta henne för saker hon inte gillar. När den ena parten
bara kan använda sig av blickar tänker man sig att kommunikationen blir ytterst simpel, men
kvinnorna lyckas ändå föra avancerade samtal. I början verkar den här relationen helt oförståelig, men
allt eftersom vi får veta mer om deras gemensamma historia förstår vi den mer och mer.
Omdömet skrevs av Ulrika Winter, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
Mandela’s ego / Lewis Nkosi
Mandela’s ego / Lewis Nkosi.
Roggebaai : Umuzi, 2006. – 181 s.
33
I en by på landsbyggden i det mångkulturella landet Sydafrika lever den unga charmören Dumisa. I
byn är det lugnt och stilla, medan apartheid och Mandelas flykt undan myndigheterna under 60-talet
härjar utanför. Dumisa följer Mandelas flykt med spänning och beundran för ”the Big Man”.
Som många beundrare till en stor inspiration försöker Dumisa själv genomföra stordåd som kommer
att minnas av omvärlden. Dock platsar inte revolution den lugna trygga zulubyn som han är född i.
Istället finner han ett annat sätt att skapa tumult som uppmärksammas av hela byn: han förför
kvinnor. Ogifta eller gifta – ingen kvinna motstår Dumisas tilldragande charm, till resten byns karlars
förtret.
Mandela’s Ego, skriven av Lewis Nkosi, är en bok skriven med två, och ibland flera, historier som går
parallellt med varandra och tillslut kopplas samman i slutet. Detta gör strukturen mycket speciell och
ger hela novellen en skickligt utformad röd tråd. Tråkigt nog är rytmen i texten inte lika fängslande
som strukturen är fascinerande.
De två främsta olika historierna, Dumisas erövringar och Mandelas kamp, ger mig en delad
uppfattning om boken. Mandelas skildring ger boken en allvarlig och tung stämning som är rafflande
och givande medan Dumisas handling en som man hört förut och känner igen: ”den tjusiga Don Juan
som får alla tjejer han pekar på förutom kvinnan han verkligen älskar”.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Parningslek / Lewis Nkosi
Parningslek / Lewis Nkosi
Stockholm : Legenda, 1986. – 175 s.
34
Efter att ha dömts till döden via hängning berättar Ndi Sibiya en historia om när han en gång befann
sig på stranden. Han tänker tillbaka på när han promenerade längs den svarta segregerade sidan av
sydafrikanska staden Durbans badstränder. Plötsligt fick han syn på en vit brittisk kvinna, liggandes
på den vita sidan av stranden och när han närmade sig henne bytte de blickar och kom till slut i
kontakt med varandra. Trots att båda kände till lagen gällande rasblandade relationer hamnade båda i
ett erotiskt förhållande och bestämde sig för att i fortsättningen mötas på stranden i hemlighet. Men
det dröjde inte länge förrän de blev upptäckta och Ndi dömdes till döden efter att ha blivit ställd inför
rätta, anklagad för våldtäckt. Dock kom anklagelsen från inte mindre än den brittiska kvinna som Ndi
träffade den dagen då han vandrade längs stranden.
Bokens handling börjar ungefär där slutet av berättelsen tar vid, men huvudpersonen har en
bakomliggande skildring som återberättas de sista dagarna före hans dom. Fängslad och dömd till
döden i apartheidstyrda Sydafrika, funderar Ndi på varför han agerade som han gjorde trots det
begränsade samhället han lever i. Han frågar sig själv vad som orsakade situationen han befinner sig i
och hur han kunde riskerade sitt liv för något som var betraktat som ”de vitas fälla för de svarta”. Han
ser henne ibland genom gallerfönstret och när han befinner sig ute på gården. Men inte ett ord
passerar deras läppar emellan. Hon, ung vit kvinna, som tycktes ha starka känslor för honom, svart
underordnad medborgare, visar sig ha vänt ryggen mot honom fullständigt och hennes anklagelse i
rättsalen tas knappt upp till bevis. Det är precis som att de båda har hoppat från en bergskant, bara att
hon har haft säkerhetslina.
Parningslek, eller Mating birds, är en protest mot apartheidregimen i Sydafrika. Boken utspelas på
1980-talet och författaren Lewis Nkosi har fyllt sin berättelse med häpnadsväckande och imponerat
skapade metaforer. Handlingen är simpel men innehållsrik och ger läsaren en, i många fall, ovanlig
uppfattning om hur det sociala livet i ett land, byggt på rasism, kan ser ut. Faktumet att boken börjar
med slutet av berättelsen, som sedan utvecklas under bokens gång, ger läsaren ett visst perspektiv att
se boken ur. Allt som inte sägs angående brottet som huvudpersonen begått kan tolkas på många olika
sätt och bara det är något som gör denna bok unik. Fördomar och rasistiska tankesätt som läsaren kan
tänkas ha kan spåras med hjälp av författarens skickliga sätt att lämna bitar av berättelsen öppen för
alla möjliga förutsättningar. Det är därefter upp till läsaren att bestämma vilken karaktär som gör rätt
eller fel.
Lewis Nkosi var en mångfacetterad skrivare och författade alltifrån poesi till dramer. Han växte upp i
en Zulufamilj och levde större delen av sitt liv i Sydafrika, men studerade även en del i Europa. Han
levde sina sista år i exil men när han kom hem till Sydafrika skadades han i en bilkrasch och avled
senare av skadorna. Han dog 2010 och hann bli 74 år gammal.
Omdömet skrevs av Klas Holm, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
Shark’s egg / Henrietta Rose-Inn
Shark’s egg / Henrietta Rose-Inn
Cape Town : Kwela Books, 2000. – 128 s.
35
Med debutromanen Shark’s Egg (2000), har författarinnan Henrietta Rose-Innes imponerat världen
över. Hennes uppmärksamhet har gett upphov till en ny inriktning inom den moderna sydafrikanska
skönlitteraturen.
Shark’s Egg handlar om unga Joanne som lever med sin mamma, utan en närvarande fadersfigur.
Boken beskriver hennes liv som barn, i tonåren och hennes liv som ung kvinna – i gråskala. RoseInnes beskriver utförligt hur det känns att vara osynlig bland allmänheten, och associerar majoriteten
av händelserna i Joannes liv med det hon beundrar mest – havet.
Boken börjar märkligt – Joanne, tillsammans med sin mamma, dödar ett hajfoster hittat nere på
stranden. Hur förbryllad Joanne än blir, förklarar hennes mamma att det inte är någon fara. ”Sharks
never stop swimming. If they do, they sink and die”. Det är en metafor för att aldrig ge upp i livet, hur
stort hinder du måhända stöter på, även om budskapet möjligen inte nås fram inledningsvis. Av den
orsaken hindras läsaren från att förstå att händelsen faktiskt hör ihop med Joannes öde, och även
titeln, förrän boken beskriver vad hon går igenom i sitt liv, något som framkommer långt efter bokens
början.
Rose-Innes skildrar skickligt ett tonårsdrama men med oväntade tvister som gör just denna bok
annorlunda från resten av samma genre, och mer extraordinär. Det som gör boken intressant är just
den markanta kopplingen mellan huvudpersonen och havet, något som definierar henne efter
händelsen i det första kapitlet. Boken i sin helhet är relativt mörkt skriven, men språket är förträffligt,
innehållandes invecklade ord - bra för den grammatisk kunnige, men för resten är en ordlista till sidan
av boken en bra idé.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.
Gem Squash Tokoloshe / Rachel Zadok
Gem Squash Tokoloshe / Rachel Zadok
London : Pan Books, 2005. – 327 s.
36
Trots att jag aldrig hört talas om Rachel Zadoks ”Gem Squash Tokoloshe” förrän jag stod med den i
handen är det en bok som fått stor uppmärksamhet och positiv kritik sedan dess utkomst 2005. Boken
handlar om Faith, en vit flicka i ett splittrat Sydafrika under apartheid. När vi först träffar henne är
hon 6 år gammal och bor på en farm med sina föräldrar. Familjen splittras och pappan lämnar Faith
ensam med sin mentalt instabila mamma som efter uppbrottet från sin man sjunker ned i en
depression. För att förhindra att Faith blir försummad skickas en hjälpreda, Nomsa, till farmen av en
familjevän. Nomsa kommer att betyda mycket för Faith, som efter att förlorat sin mamma till den
mentala sjukdomen inte har någon annan. Ett par månader efter Faiths sjunde födelsedag blir hennes
mamma arresterad, anklagad för att ha mördat Nomsa, och läggs in på ett mentalsjukhus.
I den andra halvan av boken har det skett ett hopp i tiden. Faith är nu i 20-årsåldern och trots en
ständig känsla av utanförskap har hon skapat sig ett liv i Johannesburg där hon bor med sin mammas
väninna och hennes dotter. Beskedet om hennes mammas bortgång gör att smärtfyllda minnen från
hennes barndom rivs upp, och i ett försök att försonas med det förflutna flyttar Faith tillbaka till
farmen. Att vara tillbaka i den miljö hon växte upp i gör att förträngda minnen kommer upp till ytan
och Faith börjar ifrågasätta om hennes bild av verkligheten stämmer.
”Gem Squash Tokoloshe” är en bok som gensomyras av känslan av att aldrig höra hemma och att leva i
ett samhälle utan att vara en del av det. Det är en välskriven bok där vi får ta del av en ung flickas
försök att förstå samhällets komplexitet och finna sin plats i världen. Det är en historia som berör och
fascinerar med ett vackert Sydafrika i bakgrunden.
Omdömet skrevs av Stina Andersson, Smip 10, Rosendalsgymnasiet, 2013
Gem Squash Tokoloshe / Rachel Zadok
Gem Squash Tokoloshe / Rachel Zadok
London : Pan Books, 2005. – 327 s.
37
Rachel Zadok föddes i Johannesburg 1972 och bor nu i London med sin man. År 2005 vann hon ett
förlagskontrakt när hon skickade in debutromanen ”Sommarsquash Tokolosh!” till det brittiska
litteraturprogrammet Richard & Judy.
“Sommarsquash Tokolosh!” utspelar sig på en lantlig gård i Transvaal år 1985. Huvudpersonen är den
sjuåriga flickan Faith som växer upp på gården med sin mamma Bella. Mamman säljer grönsaker och
frukt på marknaden i staden och pappan Marius är handelsresande. Marius frånvaro leder till att Fatih
tillbringar all sin tid med sin mor, som ständigt berättar otäcka sagor om älvor och mystiska
andeväsen som bor på gården. När pappan en dag lämnar dem för att inte återvända så faller Bella ner
i depression. En svart tjänsteflicka som heter Nomsa får sköta gården och hjälpa till att ta hand om
Faith. Hon skänker glädje och trygghet i Faiths liv, men en kväll försvinner hon och Bella läggs in på
sjukhus. Femton år senare lever Faith i Johannesburg och har inte talat med sin mor på tio år. När hon
får ett samtal att mamman avlidit på sjukhuset så tvingas hon att åka tillbaka till gården och
konfrontera sin barndom. Där rivs gamla minnen upp som hon omedvetet valt att glömma bort, och
ett minne avslöjar vad som egentligen hände med Nomsa den kvällen hon försvann.
Jag har aldrig förr läst sydafrikansk litteratur, men denna bok väckte ett starkt intresse och nyfikenhet
för framförallt den sydafrikanska kulturen (jag har redan lånat ännu en bok). Det är dock möjligt att
det kan vara författarinnan Zadoks annorlunda sätt att skriva som jag fastnade för och som väckte mitt
intresse. Zadok skriver denna bok med en originell stil som ger läsaren en inblick hur det kan vara på
en lantlig gård i Sydafrika, och öppnar samtidigt världen till älvor och andra mystiska andeväsen.
Stundvis blir man fylld av rädsla av en psykiskt sjuk mamma som byter identitet och försvinner in i sin
egen värld där älvor och demoner styr henne. Faith kan ibland skymta till hennes gamla mamma
under ett par sekunder, men sedan försvinner hon igen och en främlings ögon ser istället hotfullt på
henne. Denna främling är ond, och påstår att älvorna snart ska komma och rädda henne och Faith.
“ ´Titta´, rösten var gäll och upphetsad, ´de väntar på mig´. Fastän jag inte såg dem visste jag vilka
hon menade. De mörka älvorna, de riktigt onda, som Döda Rex.”
Blandningen mellan detta tragiska drama mellan mor och dotter, och alla övernaturliga väsen är
nervkittlande likt en bergochdalbana; intervaller mellan känslor av obehag och lycka. Detta är en
nagelbitande roman som jag fullkomligt föll för. “Sommarsquash Tokolosh!” har dessutom
beundransvärda miljöbeskrivningar, och om man är precis som jag intresserad av böcker som har det
mystiska, lite övernaturliga men samtidigt innehåller en verklig handling över en persons livsöde, så är
denna bok något för er. Våga öppna dörren till en helt ny värld där älvor, Döda Rex, och den
skrämmande Tokoloshen ständigt bevakar dig.
Omdömet skrevs av en elev i klass Smip 10, Rosendalsgymnasiet, Uppsala, 2013.