Transcript Nr. 3 - 2010 71. årgang

ORGAN FOR N O R G E S R A S E D U E F O R B U N D
Nr. 3 - 2010 71. årgang
Duevennen 3-2010
1
Svensk Duavelsförenings organisation
Ordförande och domaransvarig:
Lars-Olof Välemark,
Blåkullagatan 25 B, SE-254 57 Helsingborg
tel +46 (0)42 444 22 03, Mobiltel +46 (0)734 16 55 75,
E-mail: [email protected]
Vice ordförande:
Per-Erik Larsson, Carl Cervins väg 10, 265 50 Nyvång,
tel +46 (0)42 541 11, E-mail:[email protected]
Sekreterare: Karl Mattsson, Nortagene gård,
425 37 Hisings Kärra,
tel +46 (0)31 57 17 12, E-mail:[email protected]
Kassör: Marie-Louise Rydén, Blentarpsvägen 38,
275 62 Blentarp,
tel +46 (0)416 13326, (0)70 580 85 38,
E-mail: [email protected]
SDF:s PlusGiro 38 89 60-7
Ringförvaltare: Ossian Sigmund, Byavägen 12,
270 31 Äsperöd, tel +46 (0)417 272 59
PlusGiro: 494 91 27-7 (ange Ossian Sigmund som
betalningsmottagare vid betalning av ringar).
Redaktör och ansvarig utgivare:
Börje Duvell, Valhallavägen 12, 554 47 Jönköping,
tel +46 (0)36 12 47 70, (sommarbostad
+46 (0)456 710 15), +46 (0)70 494 88 69,
E-mail: [email protected]
Vaccin: Sten Rahnslid, Sven Brocksgatan 4A,
262 64 Ängelholm, tel +46 (0)431 43 01 30
Materialförvaltare: Magnus Calitta,
tel +46 (0)413 190 64, +46 (0)70 209 64 32
Medlemsavgift: 225:- senior, 125:- junior.
Odlarregisteravgift 50:- per 4 införanden.
www.rasochflygduvor.se
Norsk Rasedueforbund
Innhold:
Svensk rasduvekultur - en återblick
”Was nun, alter Schwede?”
Svensk kråsduva! Sven Heige 1926-2010
Noterat
Norsk tummelt anno 2010
Ad. Den norske tummelt
Modena nytt
Duehus i betongbygg
Unger dør i reiret
Gammel årgang
En annerledels avlsmetode
Innbydelse til Landsutstillingen 2011
Invit. til Halsnøy 22-24 oktober 2010
Høstutstillingen 2010
Annonser / diverse
Kassörens ruta
side 3
side 9
side 12
side 15
side 16
side 18
side 20
side 21
side 22
side 23
side 24
side 25
side 26
side 27
side 28
side 29
side 30
Forsiden:
Svensk Tumlett, röd 1.0, 96p.
Uppfödare Per-Erik Larsson
Høstutstillingens beste i 2008. Norsk Tomler,
hvit 0.1. Eier Svein Harald Vikse. Foto: Jørgen E.
Stoff til Duevennen nr. 4- 2010 må være
tilsendt redaktør innen 1. november 2010
E-post: [email protected]
Formann: Johan Ebeltoft
Madlavegen 85, 4009 Stavanger
Tlf. 51 56 10 80 / Mob. 934 34 593
[email protected]
Viseformann: Kåre John Larsen
Hop, 5307 Ask Tlf. 56 14 99 29
Kasserer: Arthur Kallevik
Kvevegen 17, 5517 Haugesund
Tlf. 52 72 66 55 / Mob. 99 29 66 50
[email protected]
Sekretær: Jørgen Eljervik
5596 Markhus
Mob 958 13 745 [email protected]
Redaktør: Jørgen Eljervik
NRF´s formann
Johan Ebeltoft
www.raseduen.no
Duevennen 3-2010
FOTO: Jørgen E.
2
SDF´s formann
Lars-Olof Välemark
Svensk rasduvekultur - en återblick
Begynnelsen
Intresset och kärleken för duvan i Sverige har långa rötter ner i 1800-talet och
framförallt i Skåne med sin närhet till det
danska moderlandet. Särskilt på gårdarna
i slättbygderna fladdrade duvor som höll till
i lådor på ladugårdsväggarna eller i andra
utrymmen och gav lite sovel som omväxling i kosthållet. Likaså inne i städerna på
bakgårdarna bland stallar, verkstäder och
uthus. Allt under enkla förhållanden - till
ordnad duvhållning var steget långt.
För de flesta människor var ju dagen fylld
av långt och hårt arbete för uppehället och
det var inte många förunnat att ha tid, ork
och möjligheter till att ägna sig åt vad vi
idag kallar fritidsintressen eller hobbys.
Och dessutom ansågs det som hållningslöst att göra något som inte var för nyttans
skull utan ”kun for lyst”. Att ha duvor och
glädjas över dem var ju bara ”liebhaberei”,
detta fina tyska ord för att ha någonting
kärt.
Lyckligtvis fanns det några handlingskraftiga män med visioner och goda kontakter med danska duvmän som gick samman om duvan i Malmö och bildade SDF,
Svensk Duvavelsförening, den 24 april
1904. De lyckades redan första året trumma ihop 54 medlemmar.
SDF:s förste ordförande blev fabrikören
Victor Elmqvist i Malmö och medlemmarna var överlag burgna män: slottsherrar,
godsägare, grosshandlare och andra företagare, ungefär som i ordenssällskapen.
Men ändå ingen ren herrklubb - inte mindre än fem kvinnor varav fyra adelsdamer,
hade också tagit duvan till sina hjärtan!
Flera av dessa pionjärer var också engagerade i den tidigare bildade Malmöhus
läns Fjäderfäavelsförening, som t.ex. dess
ordförande friherre W. von Schwerin på
Skarhult.
Malmöutställningen 1905
Redan året därpå, mitt i högsommaren
1905, drog dessa djärva pionjärer igång
SDF:s och landets första duvutställning i
tennishallen på Malmö Idrottsplats. Sammanlagt 143 duvor visades upp och utställningen gjorde trots sina brister succé med
2500 besökare på söndagen.
Burarna hade lånats av den danska föreningen Duevennen liksom de tre domarna,
herrar Grønlund, Høpfner och Nielsen.
En överdådig representation med supé
och middag under två dagar i Kungsparken följde, med högtidstal, välgångsönskningar och skålar som utbringades för det
nyfödda SDF.
Redan från början var SDF starkt engelskorienterat och gick in för klassystemet
redan på denna utställning. Och klokt nog
avstod man från att ställa ut djuren parvis,
vilket förekom på sina håll.
I burarna satt inte mindre än 11 carrier från
tre utställare samt bagdetter, dragoner,
show-homer och indianer i vårtduvegruppen. Vidare visades tre romare, några engelska krävduvor, en norwich krävduva och
några brünner, en röd och två isabeller.
Där fanns påfågelduvor, peruker och tre
vita kineser samt en turbit, egyptisk kråsduva, engelsk owl och satinett. Maltes och
huhnschecken var också representerade
liksom ”strutsduvor”, sannolikt strasser.
I färgduvegruppen fanns endast svaber,
gimpel och svala. Av de representerade raserna ser man att SDF:s dåtida kontakter
huvudsakligen var västorienterade. Skattumlare kunde ses i svart, rött, gult och
Duevennen 3-2010
3
blått - både danska och engelska sida vid
sida. Grejser och enfärgad dansk tumlare
var med liksom kalotter, mohrenkopftumlare, stralsunder, braunschweiger och
engelsk benbefjädrad tumlare. - Och den
svenska tumletten lyste naturligtvis med
sin frånvaro - den var ju ännu inte någon
utställningsduva.
Och mer än 100 år senare kan vi bara konstatera att med denna lyckade premiärutställning lade det nybildade SDF grunden
för svensk duvsport överhuvudtaget - brevduvevännerna bröt sig så småningom ur
SDF och bildade 1917 sitt eget och snart
mångdubbelt större förbund med samma
spridning i de gamla danska landskapen
Skåne, Halland och Blekinge samt Göteborg. Men det är en annan historia.
Den svenska tumletten
På gårdarna ute på slätten och inne på
bakgårdarna i Lund och Malmö fanns sedan slutet på 1800-talet en variant av de
tumlande duvor som förekom runtom i Europa. Mest iögonfallande var teckningen,
kronan och benbefjädringen. Dessa ”tommeletter” samlades in och togs om hand
av några framsynta duvmän, framförallt i
Malmö, som trots meningsskiljaktigheter
kunde ena sig om en standard och bilda
Svenska Tumlettklubben redan 1908. De
nöjde sig inte med en kompromiss mellan
andra tumlarraser utan lade fast en standard för en mycket särpräglad duva med
många inbyggda, nästan omöjliga genetiska motsättningar: En lågställd, bredbröstad duva i kombination med en lång och
smal hals och på denna ett kort markerat
huvud som samtidigt skall ha en lång och
tunn näbb. Och därtill en ”omöjlig” teckning
med vitt skägg ihop med vit stjärt i stället
för färgad, som t.ex. på braunschweig
bärtchen-tumlaren. Redan detta gjorde ju
att ytterst få ungar blev användbara i aveln
och många gav upp och började med någon lättare ras i stället.
Duevennen 3-2010
4
Men tillräckligt många envisa och skickliga
duvgubbar höll ändå fast i tumletten och
blev kärnan i tumlettklanen i Malmö-Arlöv,
främst bagaren och tumlettkjesaren Tage
Larsson. Den store visionären bland dem
var bankmannen Karl Rosenqvist i Kvarnby som på 20-talet förfinade standardbilden och spikade kursen för den moderna
tumletten som blev kronjuvelen i svensk
duvodling.
Mellankrigstiden
Under tiden efter första världskriget var det
inte bara tumlettodlingen som växte fram
och tog form. Kontakterna med prisdomarna från både England och kontinenten och
framförallt Danmark ledde till en omfattande import av dyra och värdefulla avelsdjur i
de andra europeiska duvraserna.
Nils A.T. Ahlbom i sin duvgård.
En känd svensk duvman från denna tid
var den myndige bryggmästaren Nils A.T.
Ahlbom i Halmstad. Med sina importer från
Tysklands främste duvman, dr. Trübenbach i Chemnitz lade han grunden till den
berömda svenska isduvestammen som bidrog till att isduvan efter kriget kunde häm-
ta sig på kontinenten. Han var även en stor
odlare av peruker och påfågelduvor.
Ohjälpligt förblindad av Stortyskland förblev dock Ahlbom en kontroversiell person
i SDF. - En som vägrade att lägga bort titlarna med honom var för övrigt den unge
Gunnar Nordqvist.
gens ljus i duvslagen som rymde tusentalet djur. För eftervärlden framstår nog den
vitsköldade kinesen som hans läckraste
skapelse. Även i tumlettaveln blev Gunnar
banbrytande och den stora tumlettsamlingen i alla varianter på Stenänga fick en
enorm betydelse för vår nationalras och
dess utveckling.
Det är vemodigt att tänka på att en stor
del av den odlarmöda som lagts ner på
tumletten idag är oåterkalleligen förlorad.
- Skattecknade eller vitsköldade tumletter
återskapar man verkligen inte i en handvändning! Sic transit etc.
Kineskejsaren och amanuensen Gunnar
Nordqvist håller kineslektion på Stenänga
i Sjöbo sommaren 1971 för engelske nunnemästaren George Chapman och vår nutida duvprofessor och blå tumlettmästare
Ingo Renz i mitten. Foto: Karl Mattsson
Gunnar Nordqvist
I början av det glada 20-talet drogs en
skolknatte i Malmö in i duvkretsarna där
och såg de stora elefanterna dansa i Möllevången. Snart hjälpte han själv till med
att stampa takten och blev så småningom
Sveriges störste duvodlare någonsin: Gunnar Nordqvist.
Även Gunnar kom i kontakt med Altmeister
Trübenbach, som var här och dömde och
med kineser från honom fick han fart på
kinesaveln på Stenänga, som efter kriget
skulle bli känt och normgivande för utvecklingen av den moderna kinesen världen
över. Lådvis med kineser gick till Tyskland
och de andra duvländerna.
Gunnar behärskade duvgenetiken till fulländning och otaliga duvvarianter såg da-
SDF:s Grand Old Man Bertil Harrison på
trappan till sitt älskade Pärlstänket i Klörup
utanför Trelleborg. Foto: Berit Harrison
Bertil Harrison
I slutet på 30-talet dök en ung student från
Göteborgstrakten upp hos duvgubbarna
inne i Lund. Det var Bertil Harrison med sitt
brinnande intresse för rasduvor och som
hade Danmarks store duvkung och skriftställare Kai R. Dahl som sin husgud.
Duevennen 3-2010
5
Man fick snart klart för sig att här var mannen som skulle ta hand om SDF:s tidskrift
och bli en samlande kraft i det då ganska
turbulenta SDF. Och med Bertils lysande
redaktörskap inleddes en glanstid för SDF
som skulle bestå under nästan fyra decennier efter kriget, då medlemsantalet närmade sig 400.
Med åren växte hans duvbibliotek till världens största och det finns idag intakt i
Lunds Universitetsbibliotek. Hans kontaktnät kom att omfatta många av världens ledande duvmän och det är ingen överdrift
att påstå att Bertil var den främste kännaren och skildraren av den internationella
rasduvekulturen och dess historia.
År ut och år in producerade Bertil en duvtidskrift av världsklass som var en glädje
att få i brevlådan varje månad. - En enastående arbetsprestation med tanke på att
Bertil samtidigt var hårt ansträngd som VD
i en stor svensk branschorganisation och
dessutom också redaktör för dess månadstidning!
Men säll är den lycka som varar beständigt! På 70-talet blev nämligen Bertil alltmer pressad och kom tidvis i dröjsmål med
tidskriften. En missnöjesaktion bakom ryggen på honom blev till sist för mycket - bitter och besviken lämnade han 1977 både
tidskriften och SDF. Bestörtningen blev allmän - och aldrig har så få skadat SDF så
mycket! Och SDF:s veteran och stöttepelare Kuno Granberg i Malmö hade annars
förtjänat ett bättre eftermäle.
Så kom det sig att allt det som pensionären
Bertil skulle ha berikat oss och rasduvekulturen med aldrig sattes på pränt.
Henry Hansson
Från och med 50-talet blev den kloke, lågmälde och generöse gentlemannen Henry
Hansson på Kungstorps gård vid Sundet
Duevennen 3-2010
6
Henry Hansson på Kungstorp var vår store
internationelle prisdomare. Här synar han
en klassis engelsk carrier som han dömt
till bästa vårtduva på National Show i Doncaster, 1986. Foto: Donald Wm Bruce.
en av SDF:s stora auktoriteter både som
duvodlare, prisdomare och i SDF:s styrelse.
Henry hade Danmark inom synhåll i horisonten och däröver uppfattades han med
viss rätt som en av de egna och vännerna
där var minst lika många som på denna
sidan Sundet. Han tillhörde tidigt den inre
kretsen i DRF med Kai R. Dahl i spetsen
och var en ständigt anlitad och respekterad prisdomare även där. Och det var ingen tillfällighet att Kai R. Dahl gick igenom
duvorna på utställningarna med just Henry.
Henry ingick också i den första danska
delegationen till England och Harrogate i
början på 60-talet på initiativ av deras enastående hövding Haakon Højberger. Även
vi i Sverige fick sedan stor glädje av de
kontakter som då knöts.
Som erkänsla för sin skicklighet fick Henry
den utomordentliga äran att som utlänning
Kineskejsaren II - Per-Alfred Nilsson på Bååthsgården i Skytts Vemmerlöv ovanför Trelleborg. Foto: Jan Heldal
få döma på Englands Nationalutställning
1986 och t.o.m. döma Best-in-Show 1989.
Som duvodlare blev Henry vida berömd
framförallt för sina indianer, sedan han
räddat den sista stammen som överlevde
kriget hos sølvsliber Larsen i Slagelse. Likaså var hans egypter oslagbara.
Henrys och Kerstis gästfria Kungstorp var
liksom Gunnar Nordqvists Stenänga och
Per-Alfred Nilssons Bååthsgården högborgarna i svensk rasduvekultur och här hämtade många duvvänner från när och fjärran
inspiration och duvor.
Per-Alfred Nilsson
I slutet av 40-talet var tumletten, kinesen
och meffikan, som blev den svenska kråsduvan, de vanligaste rasduvorna nere i
Skåne.
Så kom det sig att den unge Per-Alfred på
Bååthsgården fick upp ögonen för kinesen och så småningom drogs in i kraftfältet kring Gunnar Nordqvist på Stenänga i
Sjöbo.
De berömda blå kineserna i Sjöbo kom
med åren att trängas allt hårdare av de
gula och röda på Bååthsgården. Bertil Harrison slog tidigt fast att de blå inte hade lika
bra bröststruktur men väl den ädla typen.
Några decennier senare hade Per nära
nog fulländat sina kineser i alla delar - en
genial odlarprestation med djärva kors-
Duevennen 3-2010
7
ningar med t.ex. peruker och king! Mängder av dessa berömda kineser delade Per
frikostigt ut i Europa och tack vare detta
har den skandinaviska kinesmodellen från
Bååthsgården slagit igenom även i Tyskland. Detta fick vi för övrigt bekräftat av
Theo Schneider i Stavanger i vintras.
Glädjande nog har några av våra yngre
odlare nere i Skåne inspirerats av Per och
gått in för kineser liksom i Danmark och
Norge. - Ett unikt tillfälle för dessa lärjungar
att vid läromästarens fötter redan från början komma in i aveln med den ädla kinesen
på högsta nivå!
Liksom Gunnar Nordqvist har Per skrivit in
sig i tumletthistorien - han övertog nämligen Tage Larssons gula och röda tumlettstam på 60-talet och gav den en rejäl
skjuts framåt. Och idag är de röda och gula
tumletterna i goda händer hos flera odlare
bl.a. hos Börje Duvell och Lars-Olof Välemark.
Per-Erik Larsson
Bild in här. Text: Vår sentida storodlare
Per-Erik Larsson i Nyvång utanför Helsingborg med sina ljuvliga märkiska skator.
Foto: Bengt Nordstrand
Redan som liten lintott i slutet på 40-talet
var Per-Erik omfladdrad av duvor hemma
på gården i nordvästskånska Bosarp. Den gode svaberodlaren Nils Lindell i
grannskapet kunde inte gärna förutse att
han med dessa duvor skulle göra denne
påg till en kronisk duvfantast och med tiden en av våra största duvmän - den förste
som är Svensk Mästare både i brevduvor
och rasduvor. Och därtill lika skicklig uppfödare av dvärghöns som millefleur och
phönix.
Ingen har väl någonsin härjat så svårt i prislistorna som Per-Erik - och detta i ett 20-tal
duvraser! Tyngdpunkten har han lagt på
Duevennen 3-2010
8
enfärgade danska tumlare, norwich, koppargimplar och först nu de magnifika pomrarna och pigmy inte att förglömma. Med
sin duvblick och livslånga erfarenhet har
han snabbt blivit avelsspecialist i varenda
ras i den stora duvanläggningen på tomten. Och som flitig resenär är han suveränt
uppdaterad i de flesta duvraserna både i
Danmark och Tyskland, där han respektfullt kallas ”Der grosse Blonde”. Men tyvärr
vägrar Per-Erik att greppa domarstaven.
Nuläget
Lyckligtvis föll inte SDF sönder och samman efter Bertil Harrisons oväntade avhopp 1977 och krisen därpå. Nya krafter
kom till och det bar vidare.
Tidskriften togs omhand av först Bo Samuelsson en kort tid och därefter av den internationelle Börje Duvell, som nu i mer än 25
år med sitt brinnande duvintresse och uthållighet i högsta grad bidragit till att stärka
SDF - tidskriften är ju dess ryggrad.
I slutet av 80-talet drog den resolute skolmannen Lars-Olof Välemark in i SDF som
en frisk fläkt och buren av visioner tog han
snart ledningen och blev för några år sedan ordförande. Han slog upp dörrarna till
kontinenten och genom sina förnämliga researrangemang och odlar- och domarkontakter såg han till att vi blev en del av den
stora duv- och fjäderfägemenskapen ute i
Europa - en stimulans utan like.
SDF har också turen att som kassör få Marie-Louise Rydén, som är en entusiastisk
och kvalificerad kraft i styrelsen.
Med dessa båda vid tömmarna är SDF på
rätt väg. Men en efter en stiger de äldre av
och nya måste kliva på så att vagnen kan
rulla vidare mot nya horisonter.
Karl Mattsson
”Was nun, alter Schwede?”
Av Remco de Koster för Geflügel-Börse. Översättning Börje Duvell. (Beträffande rubriken: Se
kommentaren om denna längre ner i texten.)
Sedan 2007 upptar den tyska rasduvestandarden även den svenska tumletten.
Att den svenska tumletten nu godkänts som ras
i Tyskland gläder mig mycket, då denna ras har
ett unikt och annorlunda utseende. Så måste
väl också ledningen för det tyska förbundet ha
sett saken, ty beslutsprocessen i samband med
europautställningen i Leipzig 2006 gick bra.
Ändå saknades under förra året den svenska
tumletten helt på de stora utställningarna (i
Tyskland /anm. BD). Det är synd ”alter Schwede” (gamle svensk) att Du gör Dig så sällsynt.
Detta beklagas desto mer, då denna ras väl
med åren även i sitt hemland förlorat mycket
terräng. Fram till 1970 fanns det fortfarande
många odlare i rasen, men till följd av en generationsväxling befinner sig rasen i en kris, berättar Ingo Renz i en artikel 1993, som också
återgetts i Geflügel-Börse.
I en upplaga av Geflügel-Börse utgiven 1963,
nämns att 118 djur utställts på en svensk nationalutställning, att jämföra med nationalutställningen i Sverige 2008, då 32 djur visades
av fem odlare. Ändå ville man med utställningen understryka att det var 100 år sedan specialklubben för svensk tumlett bildades. Tillbakagången stämmer till eftertanke och ett ökat
internationellt intresse för den vackra svenska
tumletten borde bara främja rasens utveckling
och stimulera de svenska odlarna, som före generationsväxlingen var många fler,
i avelsarbetet med sin nationalras.
Givetvis är Sverige ett litet rasduveland, men
odlarna höll förr större stammar, som med
åren också blivit allt färre i de olika slagen. Den
svenska tumlettens vagga stod i den sydsvenska provinsen Skåne, som fram till det sjutton-
Svensk tumlett, gul 1,0.
Uppfödare Per-Alfred Nilsson. Foto D. Duus
de århundradet tillhörde Danmark. Här, och
framförallt i och omkring staden Lund, hölls rasen med sin säregna teckning, på skånska helt
enkelt tumlare. Djuren var dock inte enhetliga i
sin typ och ögonfärgen kunde exempelvis vara
gul eller pärlfärgad. 1904 hade man fått en
standard och 1908 bildades specialklubben för
den svenska tumletten.
Tidigt fanns den karaktäristiska tumletteckningen i de fyra färgerna svart, blått, gult och
rött. Denna sydsvenska tumlares närhet till
Danmark - Köpenhamn ligger på andra sidan
Öresund bara någon mil från Lund - och således nära de danska tumlarna, vilket ledde till
att det direkt efter andra världskrigets slut
uppstod nya teckningsvarianter (omkring 1950
var det runt tjugo och under sextiotalet kunde
rasen ses i 25 till 30 olika teckningsvarianter).
Idag finns det fortsatt många färgslag med bibehållen vit teckning. Intressant nog finns det
foton på svarta skattecknade tumletter som till
sin form, hållning och huvudform påminner
mig om den skattecknade rumänska skäggtumlaren. Och vem förvånar sig över att det i
ett svenskt slag, förutom tumletter, också odlas denna rumänska ras?
Duevennen 3-2010
9
Det finns fortfarande trogna odlare av svensk
tumlett. Det finns också svenska personligheter som ständigt försett sina landsmän med de
aktuella nyheterna från rasduvevärlden i Mellaneuropa.
En sådan personlighet var Bertil Harrrison,
vars berömda samling av duvlitteratur numera återfinns på universitetsbiblioteket i Lund.
Börje Duvell är inte heller obekant, eftersom
han rest mycket runt om i Europa och idag
är redaktör för Svensk duvavelsförenings tidskrift. Han berättade för mig att rasen blivit
sällsynt och att han själv och en annan odlare
i rasen, Lars-Olof Välemark, vid en ungdjursdemonstration gett bort över 30 djur. Med
andra ord så ser det inte så lysande ut för den
svenska nationalrasen, men man är medveten
om bevarandet av denna vackra tumlare. Den
svenska specialklubben för tumletten har omkring 25 medlemmar.
Huvudstudie av Svensk tumlett
Den svenska tumletten är medelstor och det
iögonfallande är i synnerhet dess låga ställning,
långa hals samt långa slag- och stjärtfjädrar.
Detta förmedlar ett motsatsförhållande som
är ytterst tilltalande. Halsen är lätt inskuren
och leder fram till det runda huvudet med den
välutvecklade pannan, som genom den långa
näbben och den eleganta inskurna halsen får
sitt runda ideal att se ytterst uttrycksfullt ut.
Men det skall understrykas att halsen nertill
harmoniskt följer upp det önskade kraftiga
bröstet och smalnar av rejält och upptill nästan
framstår som tunn. Om så är fallet blir också
halsens inskärning tydlig.
Det tredje attributet är den lilla nätta rundhuvan med tydliga och väl utvecklade rosetter. Denna huva är lågt placerad så att huvans
överkant inte är högre än hjässans högsta
punkt. Detta är också tydligt beskrivet i den
tyska standarden, men på standardbilden är
kappan högre än hjässan och står upp över
denna. Standardteckningen visar inte den typiska ”svenskhuvan”, vilken skall ligga tätt mot
bakhuvudet.
Tre huvudattribut bör ytterligare framhållas:
pärlögonen skall i en profilstudie vara placerade mitt i huvudet. Beroende på färgslaget
varierar irisnyansen, fastän denna eftersträvas
så ren som möjligt. Ögonen omges av fina ljusa
ränder, vilka skall vara avskilda från huvudets
fjäderdräkt.
Den vita skäggteckningen sträcker sig cirka
1 cm från undernäbben och det skall under-
Duevennen 3-2010
10
strykas att sett från sidan skall en smal färgad strimma skilja ögat från skäggteckningen.
Skäggformen och storleken på denna kan vara
olika mellan individer, vilka olikheter dock begränsas i det att skäggets storlek inte får bli för
stor.
Totalintrycket av den svenska tumletten är en
långsträckt och vågrät duva. Bröstet är kraftfullt och skall inte dras upp för att understryka
rasens låga ställning. De korta benen understryker ytterligare lågställdheten. Fot- och
tåbefjädringen är kort och får inte var lång.
Fotbefjädringen skall vara tät och sluten. Låren är knappt synliga med kort befjädring och
gamfjädrar saknas därför. Man ser gärna en tät
benställning för att benen inte skall framträda
allt för markerat under den lågställda burna
kroppen. Den svenska tumletten skall ha rings-
finns det många fler färger och teckningar som
blå utan band, blåhamrade, silverhamrade,
gul- och rödbandade, gul- och rödhamrade,
isabellfärgade, askiga, skäcktecknade i svart,
blått, rött och gult och stänkiga i grått, blått
och brunt. Vad som inte är så känt är att rasen
också odlas enfärgat i vitt, blått, svart, rött och
gult.
Svensk tumlett röd. Uppfödare Per-Erik Larsson
torlek 8. Fjädern skall ligga tätt till kroppen för
att kroppslinjerna skall framträda väl. De långa
slagfjädrarna ligger lätt på de långa stjärtfjädrarna och har genom nämnda lågställdhet
nära till golvet.
Kardinalpunkter i svensk tumlett är den lågställda, men välbalanserade långa figuren, det
fulla bröstet och den långa, slanka och inskurna halsen. Vidare det korta, runda huvudet
med en fin och lång näbb. I bedömningen är
helhetsintrycket vad avser formen och ställningen viktigast, följt av huvudet, halsen, färgen, teckningen och ögonfärgen samt till sist
fotbefjädringen.
Den svenska tumletten ser man oftast i de fyra
huvudfärgerna svart, blått, rött och gult.
De blå visas för närvarande i god kvalité, inte
minst genom de avelsinsatser Ingo Renz, Klippan utfört. Därefter följer de gula och röda
medan de svårodlade svarta blivit mer sällsynta. Alla dessa ”tumlettecknade” har en mättad färg i fjäderdräkten. Som tidigare nämnts
har det under åren tillkommit flera färg- och
teckningsvarianter. Medan den tyska standarden upptar blå, silver, dun, svart, gul och rött,
Tidigare har jag nämnt de skattecknade. Men
ärligt talat vill jag understryka att de skäggtecknade med sina vita stjärtar och slagfjädrar
är rasens profiler. De enfärgade har säkerligen
uppstått genom inkorsningar av andra raser.
Tumletteckningen skall ha 7 till 10 vita slagfjädrar och man eftersträvar likhet på båda
vingarna avseende antalet vita slagfjädrar
även om olikheter beträffande antalet vita
slagfjädrar är tillåtet som ex. 7/7, 7/8 och 7/9
till 8/8, 8/9, 8/10 och 9/9, 9/10 samt 10/10.
Man eftersträvar också vit underrygg med en
rak avskiljning från den färgade ryggen.
Kommentar
Det finns all anledning att säga tack till författaren Remco de Koster och Geflügel-Börse för
att de skrivit och publicerat denna artikel om
svensk tumlett med anledning av att svensktumletten godkändes i Tyskland 2007. Ett antal
odlare i Mecklenburg-Vorpommern, med Erwin Fleischer i spetsen, har odlat och ställt ut
rasen där i syfte att få den godkänd i Tyskland.
De förtjänar också allt vårt tack för denna kulturinsats i dessa gamla svenska provinser, som
alltjämnt bland historieorienterade inbyggare
kallas ”Südschweden” .
Begreppet ”alter Schwede” kommer från trettioåriga kriget beroende på att Friedrich Wilhelm I anställde erfarna svenska soldater som
utbildare i sin här, då han ansåg dessa vara
skickliga soldater. Begreppet betecknar oftast
idag att någon är en pålitlig gammal vän, men
kan också beteckna att man blivit besviken på
vännen. Motsvarande tyskarnas ofta återkommande uttryck ”Freundchen” om någon gammal bekant, som gjort dem lätt besvikna. BD
Duevennen 3-2010
11
Svensk kråsduva! – Hur står det till egentligen?
Av P. G. Larsson
Jo tack bra, skulle man gärna vilja svara,
men tyvärr, det finns för få seriösa odlare.
Faktiskt inte fler än att de kan räknas på
ena handens fingrar. Numera utställs ett
20-tal djur på våra utställningar jämfört
med upptill 85 stycken i slutet av 1980-talet. Dock har kvalitén knappast varit högre
än dagens och redan ett par tillkommande
nya anhängare skulle kunna betyda mycket för att säkerställa utvecklingen.
Genom duvhistorien vet vi att det funnits
vita kråsduvor med färgad vingsköld sedan
urminnes tider, både på kontinenten och i
Sverige och Danmark. Först 1956 blev den
s.k. gammeltyska kråsduvan godkänd som
ras i Tyskland och något därefter, 1963,
fick vår svenska kråsduva status som ras.
Den dök upp första gången på en svensk
utställning 1961, alltså redan innan den officiellt existerade! Det var Bernt Bjurklint
som visade svensk kråsduva utom tävlan.
Då hade nämligen kråduveentusiasten
Karl Rosenqvist tagit initiativ och skissat
på hur vi skulle forma den i Sverige. Att
man inte ville acceptera den tyska standardidén rakt av stod snabbt klart. Detta
framgår tydligast genom att studera Rosenqvists skickligt utförda standardbild
med överdrivet markerade drag, som är
något av en genial karikatyr. Ett ideal som
blir ytterst svårt att uppnå, men man förstår
hur Rosenqvist har tänkt och det är gott
nog att avla efter. Den gammaltyska kråsduvans standard beskriver en gammal typ
utan just markanta raskaraktärer, en i mitt
tycke förenklad variant av den svenska.
Om Svensk tumlett och Göteborgstumlare har haft sina mesta anhängare längs
västkusten så har den svenska kråsduvan
haft sitt starkaste fäste på Österlen. Av de
som där ägnat sig åt rasen utmärker sig
framför allt Nils-Erik Nilsson, Erik Larsson, Nils Glifberg, Per-Åke Olsson, Janne
Engström, Bengt Nilsson, Göran Olsson,
Duevennen 3-2010
12
Ossian Siegmund och Ivan Andersson.
Andra som förstått finessen med Svensk
kråsduva är Carl Törnqvist, Per-Alfred
Nilsson, Birger Nilsson, Bo Samuelsson,
Ragnar Jönsson, Leif Wingren, Clas Jansson, Bengt Jönsson, Stig Jönsson, Sten
Jönsson och Allan Bergström. Den senare
har mest koncentrerat sig på färgförbättring och bedömning.
Duvor av gammal meffiketyp finns fortfarande utspridda på många håll. Dessa
duvor är förvisso också mycket trevliga
att hålla, väl lämpade för nybörjare, då
de är tacksamma i aveln och duktiga som
friflygare. För att närma sig standardidealet krävs emellertid mera styrning i aveln i
form av tålamod, känsla och planering. Det
behövs dock inte något större antal djur för
att nå framgång. Nils Glifberg t.ex. framavlade ofta toppdjur från en liten stam och Bo
Samuelsson lyckades redan som tonåring
att med stor fingertoppskänsla vinna på
våra utställningar, vilket kröntes med rasens första championat på 1970-talet. Den
danske kråsduvemannen Robert Jensen
yttrade följande under en utställning 1968:
“Det är en ras som är både lätt och svår
att bedöma. Svår därför att de flesta djuren
var så lika varandra och lätt därför att de
var så långt ifrån standardbilden.”
Vid den tiden skall vi komma ihåg att det
var frågan om duvor med höga kronor som
nuddade burtaket, sylvassa näbbar som
om de passerat en pennvässare och kroppar så klena att de kunde köras genom en
glasstrut utan beröring.
Sedan dess har det onekligen hänt en del
i positiv riktning. Det viktigaste är nog att
man förkortat och breddat duvan, ibland
på bekostnad av färgen. Vi får inte glömma att det är lättare att uppnå en god typ
om man inte behöver ta hänsyn till färgen
och omvänt en oklanderlig färg och teckning är lättare att nå om man inte lägger
någon större vikt vid typen. Det är intres-
sant att se hur vissa domare prioriterar
huvudet, andra figuren, ytterligare andra
en allroundtyp, d.v.s. ett djur som inte nödvändigtvis är i topp i något avseende men
som uppfattas som bäst i genomsnitt. Personligen tycker jag man skall sikta in sig på
den tredje kategorin.
Jag hade nyligen ett samtal med Clas
Janson gällande god grundtyp. På jubileumsutställningen visade han några
utsökta djur som tydligt signalerade ett
närmande till standarden. Rundade fylliga
huvuden, korthet i figur, ganska uppresta
och dessutom i fin färg. Jag uttryckte min
uppskattning och Clas replikerade att han
var nöjd men att det föll ut väldigt många
högst medelmåttiga djur på ett enda framstående. Jag förstår att det är svårt att få
fram ett vinnardjur, men svårigheten att
permanenta en stabil grundtyp har jag svårare att inse. För att åter anknyta till den
gammeltyska kråsduvan så finner man alltid flera djur av god “svensktyp” på deras
utställningar. Särskilt i f.d. Västtyskland är
rasen lokalt ganska vanlig. På deras årliga
specialutställning utställs 400-500 djur. Då
skall vi komma ihåg att tyskarna inte eftersträvar den svenska modellen, utan dylika
duvor förmodligen är ett resultat av inkorsning med andra raser. Om så är fallet vore
det något att ta efter i större utsträckning
här hemma. Något är redan gjort. Sålunda
framställde Per-Alfred Nilsson fina kråsduvor med bl.a. hjälp av shortface tumlare,
Clas Janson har använt lackkråsduva i
färgsyfte och Göran Olsson visade nyligen
en vinnare i form av en kraftig blå hanne
som var fallen efter Svensk kråsduva och
Engelsk modena 2:a generationen.
Det har tyvärr inte skrivits mycket om
Svensk kråsduva. Bertil Harrison ägnade
den inte något större intresse men läs
gärna Bo Samuelssons artikel från vår tidskrifts septembernummer 1979 som fokuserar på genetik eller den utmärkta skildringen från december 1986 författad av
rasens störste missionär, Per-Åke Olsson.
Standardbild för Svensk kråsduva
STANDARD FÖR SVENSK KRÅSDUVA
URSPRUNG: Sverige där den är känd från
1800- talet. Odlad efter standard sedan
1963.
HELHETSINTRYCK: Mycket kort, kraftig
och lågställd kråsduva med fylligt, högt
buret bröst. Runt huvud med krona. Stora
mörka ögon och medellångt näbb. Välutvecklat krås.
HUVUD: Sett från sidan cirkelrunt med hög
panna och hjässa. Högsta punkten ligger
över ögat. Framifrån brett.
KRONA: Duvan är försedd med rundkrona
som omsluter nacken och avslutas med
små rosetter vid vardera örat. Översta randen av kronan syns något lägre än översta
punkten på den höga hjässan. Kronan skall
nedåt halsen utvecklas till en kraftig man.
ÖGA: Stort, mörkt och placerat mitt i huvudet. Ögonringarna smala, släta och bleka.
NÄBB: Konformat och ljust. Längd 15- 18
mm. Näbbens längd skall vara sådan att det
möjliggör för duvan att mata sina egna ungar. Näbbvårtor svagt utvecklade samt ljusa.
Duevennen 3-2010
13
HALS: Halsen skall vara kort och bred med
välutvecklat strupskinn.
KRÅS: Stort och fjäderrikt.
BRÖST: Brett, fylligt och högt buret.
RYGG: Bred över skuldrorna, smalnande
och sluttande baköver.
VINGAR: Korta, tätt liggande till kroppen
och vilande på stjärten.
STJÄRTEN: Kort och sammanhållen.
BEN: Korta och obefjädrade.
FJÄDERDRÄKTEN: Välutvecklad och slutande till kroppen.
FÄRG: Svart, askig, röd, gul, blå, silver,
samt hamrade, vitbandade och laserade i
dessa färgslag, rödbandade, gulbandade
och blå obandade. Färgen skall vara ren,
klar och mättad.
TECKNING: Vingskölden skall vara tecknad
allt annat vitt. De vita slagfjädrarna skall vara
7- 9 med helst lika antal på båda vingarna.
Vingbogarna skall vara färgade.
GROVA FEL: Saknar krås. Tunn, lång och
smal figur. Vågrät hållning. Saknar strupskinn.
MINDRE FEL: Klent huvud. Svag panna.
Platt hjässa. Hängande vingar. För högt eller för lågt ansatt krona. Stora rosetter.
BEDÖMNINGSORDNING: Helhetsintryck
- Figur och hållning - Huvud - Krås - Näbb,
ögon, krona och hals - Färg - Teckning.
RINGSTORLEK: 7
Blekingeveteraner med toppduvor
Veterantrion Uno och Artur Johansson och Gösta Östergren
Blå ungduvor hos
Birger
Duevennen 3-2010
Svarta ungdjur hos
Bengt Nordstrand
14
Artur Unos lovande
modeneshona
Sven Heige 1926-2010
Sven Heige finns inte längre ibland oss.
Redan 1946 blev han medlem i SDF.
Närheten till mästerodlaren Edmund
Holst hemma i Kullabygden gjorde att
Sven kom att följa i dennes fotspår när
det gällde att odla förstklassiga friséer
av mycket hög internationell standard.
Av honom lärde Sven sig också hantverket att sköta de för rasen så karaktäristiska långa lockarna.
Många av Svens friséer har funnit vägen ut i Europa. Så hade ingen mindre
än Stefan Kellermanns världsberömda
stam av friséer i Augsburg blod från
Svens djur. Under 60-talet stod våra
svenska friséer jämte givetvis våra kineser och isduvor mycket högt i kurs ute
i Europa. Namnen Heige och Holst var
inga okända namn för dem som uppskattade friséduvor. Sven höll också
svarta svenska tumletter och en hel del
högflygare.
Hedersmannen Sven Heige
Sven besatt en sällsynt förmåga att skapa en god atmosfär varhelst han drog
fram. Det var angeläget för honom att
också kommunicera med ungdomarna.
Han lyssnade på alla och förstod alltid
att det är nödvändigt att även de unga
blir sedda. Många är de ynglingar som
stannade kvar i rasduvesporten tack
vare att Sven blev deras mentor.
Sven var alltid generös med gåvor till
SDF, till sin avdelning och ständigt bjöd
han på näringsrik frukt vid SDF:s utställningar och samlingar. Alla kände sig välkomna i Svens gemenskap.
släktingar bor.
Sven går in i många SDF:ares minne
som mysgubben vi alla kommer att sakna vid våra utställningar och samlingar.
Vila i frid Sven!
Det sista året tillbringade Sven med en
bruten hälsa i Halland, där flera av hans
Alla Dina vänner i SDF
genom Börje Duvell
Duevennen 3-2010
15
Noterat
Duvallergi II
I förra numret beskrev jag hur ett litet otyg till
bakterie tvingade bort mig från allt vad duvor
och fjäderfä heter i slutet på 70-talet. Jag fick
lunginflammation flera gånger om året efter
allergireaktioner av stöv från duva, katt, häst,
mögel o.s.v.
Orsaken visade sig vara generande enkel enligt blodprovet klamydiabakterier, som är
ett stort släkte. Idag vet vi att det är klamydier och inte virus som förorsakar ornithos
och papegojsjuka.
Klamydierna kapslar harmlöst in sig i lungcellerna (alveolerna) där de kan vegetera i
decennier. De aktiveras av allergireaktioner
och går då till bred attack med lunginflammation som följd.
Botemedlet i mitt fall var en 20-dagars kur
med Ery-Max (Erythromycin). Sedan snart
två år har jag varken haft någon lunginflammation eller några nämnvärda allergireaktioner. Det är möjligt att allergiker lättare smittas
via fåglar än andra - sällsynt är det i vart fall.
Och mellan människor smittar dessa fågelklamydier lyckligtvis aldrig enligt forskningen.
K.M.
Den norska tumlaren har nu blivit så ädel
att tyskarna slår in den på sina ostpreussiska werfer - och det med framgång. Sålunda
har tumlarmästaren och sverigebekantingen
Fredy Rosenthal fått fram enastående werfer med norskt inslag som den i Sverige ingalunda okände Jan Oksnes försett honom
med. Att detta inte utlöst allmän begeistring
kan vi förstå - werfern är ju en av nationalklenoderna österifrån.
Spårade indianer
I Sverige fanns under många år indianer
av engelsk typ i en mycket hög kvalité.
Djur överfördes ett par gånger till bl.a. rasens
hemland, England. Allan Lindberg, Henry
Hansson, Sven Karlsson och nu senast Per
Perssons indianer hade klass.
När Per gick bort skingrades hans uppfödning av Indianer och Carrier. Josip Pekanovic´ i Sombor, Serbien, som odlat indianer
under en 40 års tid har mödosamt kunnat
samla in ett 20 tal djur från Pers stam från
olika odlare runt om i Europa. Josip besökte
i samband med sina affärsresor till Sverige flera gånger under 60- och 70-talet nämnda odlare. Tidskriften kommer vid senare tillfälle presentera Josip och hans omfattande
indianavel. Vi har här nöjet att visa bilder på
några av Josips indianer.
Börje
Fredrik Nilsson, familjefadern och trädgårdsmästaren på Annehill i Klörup har varit
på Bååthsgården och hämtat kineser för att
”känna på rasen”. Nu är han helt charmad av
dem och 40 ungar har det blivit till skillnad
från strasserna och pappa Arnes loduvor, där
just de allra bästa krånglat i aveln.
Sussexhönsen och de andra stora raserna
har han fått rejäl massa på och i de stora f.d.
svinstallarna kryllar det av zoologiskt småliv i
Louises goda vård.
K.M.
Duevennen 3-2010
16
Detaljstudie av indianhuvud
Kan en traditionell redskål ge en missformad benhållning?
Ja, jag har gjort erfarenheten att ungefär 3 %
av de ungar som vuxit upp hos mig de senas-
Vita indianer i Josips slag
te två åren p.g.a. av de traditionella konkava
redskålarna fått en felaktig benhållning. Ungarna försöker i sin iver rikta benen i sidled
och klättra upp för redskålens väggar och så
blir benhållningen fel, menar jag. Samma erfarenhet har Birger Ottossson gjort med sina
pigmys och har numera skippat skålarna för
att lägga ut ett par tegelstenar i redfackets
ena hörn och därigenom fått en genomgående riktig benställning på sina ungdjur; något
som jag nu också funderar på att göra. Vore
tacksam att få veta om fler gjort samma erfarenheter. Förvisso är redskålarna enklare
att hålla rena!
Börje
Bussresan till Erfurt
Det finns platser kvar på bussresan till Erfurt 25-28 november med mer än 20 000 duvor!
Hör av dig till L-O Välemark +46 (0)734 165575 snarast.
TILL SALU
En stam Norska Tumlare i rött, svart och vitbrokigt. Även korsningsdjur mellan. Longface
och Norsk Tumlare. Totalt ca 25 djur. Mattias Andreasson, Skurup, tfn. +46 (0)709-314117
TILL SALU
För minskat duvbestånd säljs Engelsk Modena samt Orientalisk kråsduva i
blondinett, silverett och bluett. 2 st. transportlådor - ej till stora raser.
Lars Sjöstedt, Anderslöv, tfn. +46 (0)410-20432
Kallelse till årsmöte
söndagen den 7 november kl. 11.00 i Landskrona Folkets hus. SDF håller årsmöte i
Landskrona Folkets hus söndagen den 7 november kl. 11.00. Namn på ombud sänds
in till sekreteraren Karl Mattsson. Välkommen! SDF:s styrelse genom / L-O Välemark /
Ordförande
Årsmöte i TRELLEBORGSAVDELNINGEN
Trelleborgsavdelningen avhåller årsmöte den 18 oktober kl. 19.00 hos ”Fåglarna i
Tygelsjö”. Motioner skall vara styrelsen tillhanda senast den 4 oktober per brev eller mejl
till [email protected] OBS! Vaccinet skall hämtas denna dag. Välkomna!
STYRELSEN Ystad-Österlenavdelningens möten under 2010. OBS! Torsdagskvällar
kl. 19.00 i klubblokalen Klondyke 21 oktober Årsmöte Välkomna! Styrelsen
Duevennen 3-2010
17
Norsk Tomler anno 2010
Av Jan Heldal
For første gang har det vært mulig å dømme
Norsk Tomler i Danmark, Norge og Sverige i
løpet av samme sesong - faktisk innenfor 4
uker. Dertil var det noen uker tidligere anledning til å studere bedømmelsen av rasen i
Leipzig der den ble godkjent etter det tyske
systemet. For å ta det siste først hadde Rainer Dammers stilt ut 12 NT i gul, rød og sort
til godkjennelse. Dommer var formannen i
Europaforeningens dueseksjon, Dr. Werner
Lüthgen. Han tildelte duene mellom 90 og 94
poeng og NT er dermed godkjent for utstilling
i Tyskland. Duene var på det jevne, men en
ung, gul hun var av meget god kvalitet. Hun
hadde flott figur og holdning, gode sokker,
fine øyne og var sterk i nebb og panne. Hun
ville hevdet seg helt i toppen i Norge, og var
uten tvil sesongens beste gule NT.
Vi er Rainer Dammers og Jan Oksnes stor
takk skyldig for det store arbeidet de har gjort
i forbindelse med godkjenningen i VDT. Det
har de senere årene flere ganger blitt eksportert NT til Tyskland. I alle fall noen av disse
har vært brukt til å tilføre tyske raser mer
livskraft og egenskaper det har vært naturlig
å “låne” fra NT. Dette er i utgangs- punktet
positivt, men når det gjelder Østpreussisk
Werfer frykter både vi og oppdrettere i Tyskland at Tyskland at denne skal bli en kopi av
Norsk Tomler. Vi har sett vinnerduer i Werfer
som helt tydelig er avlet på NT, og som i type
har vært mye mye nærmere NT enn Werfer.
Professor Axel Sell i spesialklubben for den
Østprøysiske Werfer fortalte at han heller ikke
ønsket at de to rasene skulle få de samme
karakteristiske særegenheter. Forventningen
er nå at tyske oppdrettere fatter større interesse for Norsk Tomler, og at det kan det kan
etableres en stabil stamme i Sentraleuropa.
Til DRFs 56. Nationalutstilling i Fredericia
var det møtt 21 NT fra to utstillere. Kvaliteten
på mange av duene var god, men kondisjon
Duevennen 3-2010
18
Til venstre: Gul,
ung hun, 92
poeng. 58. VDT
utstilling, Leipzig,
desember 2009.
Utstiller og
oppdretter: Rainer
Dammers, Bad
Bramstedt,
Tyskland.
Foto: JanH
Gul, ung hun,
95 poeng. 56.
Nationaludstilling,
Fredericia, januar
2010. Utstiller og
oppdretter: Ejgil
Clausen, Nørre
Åby,
Danmark.
Foto: JanH
(spesielt i sokker og pynting) var mangelvare
på de fleste.
Preben Holm viste en god rød han (96) som
dog hadde et avgjort ønske om kraftigere figur. En fin hvit hun fra Ejgil Clausen hadde
dessverre for dårlige rosetter til å nå helt opp.
Samme utstiller hadde en ung, gul hun med
fin holdning og goe sokker. Kronen (kappen)
ønskes imidlertid mer fremavhvelvet og hodet
bedre rundet uten flathet på issen. Da nebbet
(spesielt undernebbet) var for svakt stoppet
denne på 95 poeng.
I Danmark er det flere oppdrettere med godt
avlsmateriale. Rådet mitt er å ta opp mange
unger, sortere hårdt og sørge for god kondisjon til utstillingene. Med de gode forbindelser Ejgil og hans venner har til Norge er det
bare et spørsmål om tid før det står en topp
Norsk Tomler på en dansk utstilling.
Det svenske forbundet hadde lagt årets nasjonalutstilling til Gøteborg i det flotte Naturhistoriske museum. Med tanke på at Götaland har tilhørt Norge i 608 av de siste 1000
år, så er det ikke til å undres at vi nordmenn
føler oss hjemme i byen og området.
Svensk raseduesport ser ut til å være inne i
en positiv utvikling, og i mange raser har våre
venner i øst duer av god kvalitet. Dette gjelder også Norsk Tomler, til tross for at det kun
var en utstiller. Mattias Andreasson stilte 8
NT i rødt, gult, gultigret, hvit og sort. 3 eldre
hanner (hvit, sort og rød) var gode typer, men
manglet på enkelte punkter og stoppet alle på
95 poeng. Best ble en rød hun med flott figur,
gode sokker, godt nebb og fine øyne. Bare en
litt lav krone med for lavt ansatte rosettter var
ønsket som gjorde at hun stoppet på 96 poeng. likevel, en flott due og en verdig vinner.
I Norge var Landsutstillingen i Stavanger sesongens viktigste og med flest påmeldte Norske Tomlere. De hvite står sterkt, og det er
en utfordring for dommeren å få en klar linje
i bedømmelsen med de gode og ensartede
dyrene fra dyktige oppdrettere som Haukås
og Vikse. De sorte er antallsmessig i tilbakegang, og bare to utstillere er et varsko om at
noe må gjøres for å bygge opp igjen varianten som for noen år siden var den sterkeste
sammen med de røde.
I rødt var både antall utstillere og duer doblet
i forhold til i sort. For første gang på mange
år manglet duene fra Bjørn Rikter Svendsen.
Både oppdretteren og duene var sterkt savnet. Gunnar Brandal har sakte, men sikkert
bygget opp en god stamme og dominerte ikke minst i eldre hanner.
Fem utstillere i gule lar seg høre. Det var
jevnt i toppen, men sørlendingen Geir Erling
Birkeland viste en fin, ung hun som vant med
96 poeng. I denne fargen er det flere oppdrettere som har gode dyr, og det er ikke lett å
tippe vinneren på forhånd.
De båndete Norske Tomlerne (blå, perlet, rød
og gulbåndet) har holdt en varierende kvalitet
og fremgangen har vært moderat. Nå virker
Eldre, rød hun, 96 poeng. SDFs Nationalutställning, Gøteborg, januar 2010.
Utstiller og oppdretter: Mattias Andreasson, Skurup, Sverige.
Foto: JanH
det endelig som om vi kan stå foran et positivt
gjennombrudd. Flere oppdrettere satser på
de båndete, og dette gir resultater.
Fremst denne gangen var vel Ole Kjell Løvås
med 4x95 i blå med bånd. Her skal det bli
spennende å følge utviklingen.
Norsk Tomler seiler i medvind med en velfungerende spesialklubb, flere dyktige spesialoppdrettere og et godt samarbeid mellom de
mest aktive.
Midt i september hadde “gruppe vest” et treff
i Haugesund med 13 deltagere. Det er forhåpentligvis et varsel om at interessen holder
seg stabil og kan hende er økende?
Når det gjelder Danmark og Sverige er det
viktig at Norsk Tomler Klubb følger opp de
som viser interesse. Deltagelse fra Sverige
på NT-treff i Østfold burde kan hende gå an
å få til?
Duevennen 3-2010
19
Ad. Den norske tummelt
Fra Berit Harrison, enken etter den eminente svenske redaktør Bertil Harrison, har
jeg mottatt flere brev fra 1945. Brevene er
stilet til Bertil fra Lorentz Lyngaas, Richard
Peterson og Knut Norman Larsen, alle prominente norske rasedueoppdrettere.
Berit har hatt et stort arbeid med å sortere
Bertils omfattende arkiv, og vi er takknemlige for den viktige dokumentasjonen hun
har gitt oss.
Lorentz Lyngaas refererer tydeligvis til en
artikkel Bertil har skrevet om NT i det svenske tidsskriftet og skriver:
Hva de anfører om NT har nok mye for seg,
- rasen er i alle fall gammel her i landet.
Jeg har selv oppdrettet NT gjennom ca. 30
år og har vel i dag landets eldste stamme.
Det er heldigvis lykkes meg å bevare noen
få dyr gjennom krigsårene, men nå trengs
det friskt blod for å unngå overdreven innavl.
Våre NT er i høy grad i slekt med Werferen, også kalt ”Østpreusseren”, og den er
sannsynligvis for lenge siden blitt bragt hit
til landet på norske seilskip i fart på Danzig
(dagens Gdansk) og Kønigsberg (hovedstad i den gamle tyske provins Østpreussen og het under Sovjet-tiden Kaliningrad).
Skipsfarten på, og samkvemmet med disse
byene var jo overordentlig livlig. Den lille,
tamme og fortrolige Werferen med den fabelaktige tomle-evne tiltrakk seg nordmennenes oppmerksomhet, og var nettopp noe
å bringe med seg hjem til Norge. Så har der
i tidens løp nå og da kommet Werfere hit til
landet. Den som sist importerte rasen var,
så vidt jeg vet, den meget kjente duesportsmann marinekaptein S. J. Foss som for
øvrig utstilte sin vakre samling tomlere på
Jubileumsutstillingen i Oslo i 1914. Werferen er etter hvert blitt mer lokalpreget og den
norske tomlers standard avviker da også på
flere punkter fra Werferens. Det har vært
påstått, dog fra mindre kompetent hold, at
NT skulle nedstamme fra en hollandsk due.
Denne påstanden holder jeg for å være uriktig.
Så langt vår avdøde venn i Tønsberg. I
boken ”Alles über Rassetauben” Oertel
+Spörer 2002, får Lyngaas støtte for sitt syn
om slektskapet mellom de to raser. Her hevdes det at opprinnelsen er i de nordiske land
og at rasen er blitt foredlet i Østpreussen.
Boken slår fast at det er nært slekskap mellom Werfer og NT, og at de har samme opprinnelse. Det pekes videre på den amerikanske slektning som der borte heter ”Russian
Tumbler”.
JanH
Norsk tomler hvit. Eier Svein H. Vikse. Samme due som på framsiden. FOTO: Jørgen E.
Duevennen 3-2010
20
Modena Nytt
Modena og Modeneser entusiastene møtes til årets sertifikatutstilling på Halsnøy
23 – 24 oktober. Det er denne gangen foreslått klassebedømmelse etter amerikansk
modell, og med utstillere og dommere som
”bedømmelseskomite”.
Helgen etter, lørdag 30. oktober er det
stor jubileumsutstilling og 100-års feiring
for Nasjonal Modena Club i Storbritannia. Klubben ble startet på initiativ av
W.F.Holmes, som også skrev standarden
som ble vedtatt i 1911. Det er denne standarden som fortsatt brukes i Norge og Sverige, som danskene tror de bruker, og som
franskmenn og tyskere har gjort alvorlige
forandringer med. Den amerikanske standarden som brukes alle steder utenfor Europa er grunnlagt på ”Holmes 1911”, og er
grunnleggende lik denne.
Amerikanerne har i mange år hatt standardtegning, noe britene ikke har hatt. På
Europautstillingen i Frankrike 2008, godtok
representanter for NMC en standardtegning laget av franskmannen Patrick Laval.
Denne tegningen er et godt steg tilbake
mot Holmes og viser en due med rette
ben, underlinje og balanse. Tyskerne så
trolig hva som ligger tiden og kom med et
forslag til ny standard tekst, som ble sendt
til EE standardkommisjon – kun på tysk og
uten å informere britene. Søndag 31. oktober er det årsmøte i NMC, et møte som
kan bli avgjørende for Modena i Europa. Til
utstillingen er det ventet deltagelse fra flere
Europeiske land, som Danmark, Tyskland,
Frankrike, BeNeLux og Norge. Fra USA
har Barker og Reichert meldt seg på.
I USA er det 5 – 6 november en kombinert
IMC – (US)NMC utstilling. Pådriverne er
Shannon Bergeron og Jeff Quebedeaux.
Shannon er for øvrig en sterk kandidat til
å bli den neste presidenten i IMC. Det er
garantert $10.000,- i pengepremier. Og
så vidt jeg kan regne ut får beste Mode-
Som du ser er duen kort i halsen, har ingen
rygg (som ikke gir plass til vingene) og for
høy hale som tvinger frem “slit ving”. Men
som sagt, dette er et langt skritt mot Holmes standard.
na, dersom det er en ung,blå gazzi, rundt
20.000,- norske kroner. Flere av de aktuelle utstillerne er kjent for å ha godt utviklet konkurranse – instinkt. Dommerne,
Weyrauch i schietti og Kasselmann i gazzi,
er garantert en sterk opplevelse.
Pengepremiene borger for god deltagelse,
men flere har uttrykt bekymring for prisene
for en god Modena, og også presset på
dommerne.
JanH
Duevennen 3-2010
21
Oppdretters erfaringer
Her vil jeg fortelle om mine erfaringer med duer. Håper at det er andre som vil skrive
om sine erfaringer også, omkring det å ha duer som hobby. Vi vil gjerne høre om de
gode erfaringene, men ikke minst vil vi ha de dårlige erfaringene frem i lyset. Dette
for at andre oppdrettere da slipper å oppleve det samme.
Duehus i betongbygg
Duehuset ( duekleiven ) mitt er i et betongbygg. Dette er en tidligere garasje som har
betongtak, og delvis betongvegger. Mot
sør er det både betong og åpent. Jeg har
verken varmekabler eller ovn. Solen kommer kun inn åpningen i sør. Dette betyr at
rommet ikke blir oppvarmet av sollyset før
ved lunsjtider. Det er heller ikke hver dag
vi har sol her. Vi må ut i mai måned før
det blir noen skikkelig varme i duehuset. I
tillegg har jeg et rom med et lite vindu mot
sør, dette rommet blir aldri skikkelig oppvarmet.
Avlsesongen hos meg starter i begynnelsen mars , som hos de fleste andre dueoppdrettere. Duene er da i ”150” og klar for
en ny avlsesong. Eggene kommer etter ca
10 dager, som normalt. Etter 4-5 dager, er
det tid for å sjekke at alle eggene er befruktet. Noe de ofte ikke er. Nå blir eggene etter de som hadde begge ubefruktet, kastet.
Noen med en gang, mens andre får ligge
litt lenger. Dette for å hindre at hannene
jager samtidig. De eggene som er befruktet, blir enten blå, eller ikke klekker, mens
noen unger blir fødd. Disse ungene lever
som oftest opp.
Ny fart i klekking av unger kommer ofte
ikke før i slutten av mai måned. Det er da
blitt en annen temperatur inne i duehuset.
Veggene er blitt varmet opp, og duene
er slik de skal være. Dette har ikke bare
skjedd i år , men alle årene jeg har hatt duene i dette duehuset.
Min mening er at betongbygg ikke egner
seg til avlslag for duer, før vi er i mai må-
Duevennen 3-2010
22
Mitt duehus
FOTO: Jørgen E.
Mitt duehus
FOTO: Jørgen E.
ned. Tidligere på året er duene som normalt klar for avl, men den lave temperaturen inne i slaget gjør at de ikke kommer
skikkelig i gang. Det virker som de stopper
opp og venter på varmen.
Jeg husker godt Tor Mikkelsen i Haugesund, som snakket om sine to duehus.
Duehuset som han bygget veldig enkelt
av trematerialer , der kom det alltid mange
unger . Mens duehuset som var bygget i
betong, der ble det aldri mange unger.
Jørgen Eljervik
Unger dør i reiret
Det er nok ingen tvil om at vi ikke bor langt
fra polarsirkelen. Dette merker vi særlig
godt om våren når vi skal sette duene i
par, og starte avlsesongen. Her gjelder det
å starte tidlig, slik at vi får mest mulig unger
tidlig i sesongen. Ungene må jo være mest
mulig utviklet til utstillingene kommer.
Jeg tror det er mest vanlig å starte avlen i
begynnelsen av mars. Dette betyr at vi har
unger i begynnelsen av april. Vi kan da ha
virkelig fine og varme dager, men nettene
kan være svært kalde. Hva er det da som
ofte skjer? Jo, når ungen er ca. 10 dager
ligger ikke foreldrene like mye på ungen(e)
lenger. Hannen begynner å jage på hunnen igjen. Noe som betyr at reiret ikke blir
så mye oppvarmet av foreldrene lenger.
Ungen(e) blir kald og fryser. De fleste oppdrettere, meg inkludert, har ingen form for
varme i duehuset.
Duene blir som oftest matet om ettermiddagen eller kvelden. Da skifter vi også
vann, dette er ofte ganske kaldt. Foreldrene mater straks ungene sine, som da
får en kald mat/vann blanding i seg. Dette
vil virke som en ispose på ungen. Selv har
jeg gått over til å ha vannet stående på en
varmeplate, og gir duene ” lunket” vann.
Videre har jeg gått til innkjøp av ett ca. 1
cm tykt liggeunderlag, som jeg klippet til
slik at dette stikker ca 2cm utenfor reirskålen. Noe som hindrer at det kommer kulde
nedenfra. Varmen fra de voksne duene, og
den som ungen selv gir, forblir i reiret. Den
blir ikke brukt til å varme opp underlaget.
Så lenge ungene holder seg i reiret og foreldrene ligger på de om nettene, har jeg
ikke mistet en eneste unge etter at jeg begynte med dette underlaget.
For en del år siden var jeg ute hos Sigurd
Haukås. Dette året hadde han mange unger i reiret i april. Det jeg la merke til, var
at de var varme i hodet, men kalde på undersiden av kroppen. Foreldrene lå fortsatt
på disse ungene. Ute var det forholdsvis
kaldt. Det var ingen tvil om at de ble nedkjølt fra undersida av reirkassen. Mange
av dueungene til Sigurd døde.
Jørgen Eljervik.
Duevennen 3-2010
23
Duevennen 5-91
Tanker og filosofier om vår hobby
Duevennen 3-2010
24
Artikkelen er fra Fargeduesiden i Geflügel-Börse nr. 11/2005 og oversatt av
J.A. til Raceduen.
En annerledels avlsmetode
Forbauset leste jeg i en artikkel i GeflügelBörse nr. 19/2003 om Bergische Kräher
(en hønserase), at forfatteren hvert år satte inn minst ett ungdyr etter hver avlshøne
i neste års avl, selv om ungdyret ikke oppfylte alle standardens krav.
Dett er nøyaktig den avlsmetode som jeg
har brukt til mine duer i årevis. Jeg påstår
ikke at jeg har oppfunnet denne, men jeg
har ellers aldri lest om denne metoden tidligere.
Dette skjer først og fremst fordi man i flere
sjeldne raser ikke kan skaffe gode avlsdyr
til blodsfornyelse, eller hvis man har en
rase fra et fjernt land hvorfra man umulig
kan importere nye dyr.
Ved ovennevnte avlsmetode får men etterhånden et ensartet rasebilde, men hvor
genene er mer delte slik at nye kombinasjoner hele tiden er mulig. Man kan neppe
forutse eller kontrollere disse, men de viser
seg i vitalitet og i motstand mot sykdom.
Disse ting er alltid viktigere enn de rasemessige finheter.
Dette skjer i praksis på følgende vis:
Jeg lar to til tre unger etter hvert par komme på golvet – hvor det av og til godt kan
være en senunge dersom denne viser vitalitet og gode rasemessige kjennetegn,
men i så fall må en av de andre ungene
vike plassen.
Det hender at det etter ett enkelt par faller
mer enn ett akseptabelt ungdyr – i så fall
er man i stand til eventuelt å hjelpe en annen oppdretter. Dersom det etter ett par
kun faller ett enkelt akseptabelt ungdyr, så
innsettes dette i avlen til neste år. Dette
skjer uansett om dette dyret et fremragende eller mindre godt. Viktig er vitaliteten og
genkombinasjonen for min avl.
Dersom man har ti avlspar i samme farge,
bør man beholde ti utvalgte ungdyr (ett fra
hvert avlspar) til neste års avl. Har man
avlspar som har gitt riktig gode unger, kan
de fortsatt bli brukt i avlen til neste år. Vil
man ikke utvide bestanden, kan man la
være å bruke noen av deres etterkommere
i avlen neste år. Genetisk nesten ens søsken vokser jo opp i neste avlssesong.
Et levende vesens tallrike gener blir ikke
alle synlige og det er heller ikke viktig.
Mange gener hviler og blir kun vekket ved
tilgang av gener fra en annen partner. Det
er denne blandingen som bringer oss sunt
liv. Naturligvis dukker det opp negative
ting, men disse oppdager man og frasorterer.
Jeg har med denne metode – og selvfølgelig den riktige pleie – i opp til to årtier
holdt raser og farger ”topfit” uten tilførsel
av fremmed blod. Man kan på denne måten spare seg for å innkrysse andre raser
eller farger.
Christian Reichenbach.
Oversatt, forkortet og tilpasset norske forhold av
Arhur Kallevik.
Duevennen 3-2010
25
Innbydelse til
Landsutstillingen 2011
Østfold Rasedueforening har gleden av å ønske alle raseduefolk velkommen til Landsutstillingen 2011 i Quality Hotel, Sarpsborg i dagene 3-6 februar 2011. Hotellet ligger tett
inntil E-6, og er godt synlig på høyre side av motorveien. For de som kommer sydfra tar
man av på høyre side av E-6 mot Sarpsborg S, for så å kjøre over E-6 i første rundkjøring
mot venstre, da ser man hotellet på høyre side. Både utstilling, møter av alle slag, samt
kameratskapsaftenen lørdag bli under samme tak på samme måte som på Sola.
Påmelding av duer sendes til Jarl Undahl, Øyvind Skaldaspillergate 13 b, 5518 Haugesund innen 7. januar 2011. Påmeldingskjema finnes på N.R.F.s hjemmeside under
“Skjema” på høyre side og sendes til e-post: [email protected]
Burpenger kr. 65 pr. due sendes innen samme dato til. Ø.R.F. v/Sigbjørn Johannessen,
Trøskehøltet 13, 1708 Sarpsborg, Kontonr.: 11450225320. Husk å skrive tydelig navn og
adresse på mottaker og avsender på giroen!
Duene må være i utstillingslokalet senest torsdag 3. februar kl. 19.00. Vaksinasjonspapirer skal følge hver kasse, samt et eksemplar fra hver utstiller sammen med erklæring fra
Distriktsveterinær til arrangør.
Blir påmeldingen stor, må vi redusere salgsavdelingen. Dette medfører at for de som vil
ha duer i salgsavdelingen, må Sigbjørn ha beskjed om dette innen 20. Januar 2011. Avgift
vil her bli kr. 20 pr. due, og vaksinasjonsattest må også følge disse duer!!!
Utstillingen avsluttes søndag 6. Februar kl. 14.00. Utstillingen som også er en markering av Ø.R.F.s sitt 75 års jubileum, vil ha som premier krus med emblem som tilsier at
foreningen fyller 75 år. Spørsmål vedrørende utstillingen rettes til: Bjørn Carlo Andersen,
tlf.: 90 72 79 67, eller pr. e-mail: [email protected]
Overnatting kan kun bestilles til Sigbjørn Johannessen innen 10. Januar 2011 til en pris
av kr. 1500 pr. person i enkeltrom pr. natt, og kr. 1300 pr. person i dobbeltrom. Dette
blir det sendt regning på til bestiller, og må være betalt innen 20. Januar 2011 grunnet
reduserte priser på hotellet. Prisene innebærer 3 måltider pr. dag,: Frokost, 2 retters lunsj
og 3 retters middag, (her ligger også prisen inne for kameratskapsaften på lørdag, uten
drikkevarer), samt adgang til kaffe og kaker etc. i salongen 2 ganger pr. dag.
Videre adgang til trådløst internett på hele hotellet, samt gratis adgang til badeland og
badstue i åpningstidene. For de som kun skal være med på kameratskapsaften er prisen
kr. 325. Påmelding her har samme frist, og til samme person som på rombestillingen.
Spesialklubber og andre som ønsker møtelokale lørdag eller søndag, gir beskjed om sine
ønsker om tidspunkt til Cate Iris Carlo Hansen i telefon: 94 15 62 25 innen lørdag 5-2 kl.
10.00.
Østfold Rasedueforening ønsker med dette duer og alle interesserte velkommen til
Sarpsborg i dagene 3-6 februar 2011.
Duevennen 3-2010
26
Dommerliste LU2011
Norsk Tomler: Jan Oksnes
Dansk Tomler: Anders Christiansen
Mefikk: Hans Ove Christiansen
Strukturduer: Bjørn Carlo Andersen
Tysk Modeneser: Kurt Hagh
Kroppert / Puster: Harry W. Nielsen
Fargeduer: Hans Ove Christiansen /
Bjørn Carlo Andersen
Skjønnhetsbrevduer: Anders Christiansen
Bergens Tomler: Bjørn Carlo Andersen
Utenlandsk Tomler: Yngve Øvstedal
Petent: Ole G. Torp
Kinesere: Gøran Olsson
Modena: Johnny Larsen
Trommeduer: Bjørn Carlo Andersen
Formduer: Gøran Olsson
Vorteduer: Bjørn Carlo Andersen
Invitasjon til Halsnøy
22-24 oktober 2010
Hønseduekluben har igjen gleden av å inviterer alle interesserte til å delta på
sertifikatutstilling i Sæbøvik på vakre Halsnøy.
Påmelding sendes på mail eller ringes til Gisle O Eide innen 10 Oktober.
Innbetaling av burpenger til kassereren, Ronald Drotningsvik, lørdagen.
Burpenger er satt til kr. 25.- pr due.
Duene må være på ungdomskolen i Sæbøvik før kl. 1900, fredag 22. oktober.
Dommere:
I tysk Modeneser- Jan Oksnes og Ronald Drotningsvik.
I engelsk modena-Jan Heldal.
Innkvartering blir som vanlig på Halsnøy Gjestegård eller hyttene.
På hyttene holder en mat selv, mens det er frokost inkludert oppe i
hovedbygningen. Bestilling av rom og andre opplysninger stilles til
utstillingslederen, Gisle Eide.
Klubbens årsmøte blir avholdt ca. kl. 1600 lørdag 23. oktober i utstillingslokalet.
Skriver og kasserer er på valg.
Det tradisjonsrike ”sjømats-blotet” blir avholdt som spleiselag samme kveld. Etter
festlighetene er det mulighet for ”pub-runde” i Sæbøvik
Gisle telefon: 99210188, e-mail [email protected]
Ronald telefon: 55 26 66 35, e-mail [email protected]
Vi ser nok en gang frem til en utstilling som innenfor raseduesporten er blitt kjent
for sitt unike miljø og sin naturskjønne beliggenhet.
For styret: Gisle O Eide.
Duevennen 3-2010
27
Høstutstillingen 2010
Aust-Agder Rasedueforening ønsker alle utstillere, dommere og andre duevenner velkommen til Arendal. Utstillingen blir avholdt i Birkenlund Fjellhall 26-28 november.
Påmeldingsgebyr er kr.60,- pr. due. Gebyret sendes samlet fra hver forening til AARF v/
Gunnar Clemmetsen, Haugsjåsund, 3885 Treungen. Kontonr. 6311 12 49417.
Påmeldingsskjema sendes til: Jarl Undahl, Øyvind Skaldespillergt. 13b, 5518 Haugesund innen 25.oktober. Påmelding sendes helst elektronisk via NRF`s hjemmeside
www.raseduen.no, eller på e-mail: [email protected]. Duene må være levert i utstillingslokalet senest fredag 26. november kl. 2000. Eventuelle returfraktbrev må være
utfylt og betalt. Helseattest og vaksinasjonsskjema må følge duene. Utstillingen er åpen
lørdag fra kl. 14.00-17.00 og søndag fra 10.00-14.00 Innkvartering på Hove, Tromøy i
enerom. Pris fra fredag kveld til søndag inkludert frokost og festmiddag(lørdag) er kr.
1500,- pr. pers. Fra lørdag kveld til søndag inkludert frokost og fest kr.1000,- pr. pers.
Kun festen lørdag kr.350,- pr. pers. Innkvartering og kameratfest bestilles til Gunnar
Clemmetsen på telefon 35145455-90193316 innen 10.november.
Med dette ønsker vi alle våre duevenner fra øst og vest velkommen til høstutstilling og
vi gleder oss til å treffe dere igjen!
Hilsen Aust-Agder Rasedueforening
Dommere
Norsk Tomler: Yngve Øvstedal
Dansk Tomler: Hans Ove Christiansen
Mefikk: Hans Ove Christiansen/Jan Oksnes
Strukturduer: Alfred Kirk
Tysk Modeneser: Henrik Pedersen
Kroppert/Puster: Yngvar Haugsnes
Fargeduer: Alfred Kirk
Skjønnhetsbrevduer: Jan Oksnes
Duevennen 3-2010
28
Bergenstomler: Ådne Olsen
Utenlandsk Tomler: Ådne Olsen
Petent: Jan Oksnes/ Yngve Øvstedal
Kinesere: Bjørn Carlo Andersen
Modena: Jan Oksnes
Trommeduer: Bjørn Carlo Andersen
Formduer: Bjørn Carlo Andersen
Vorteduer:Alfred Kirk
Tysk Modeneser til salgs
Et par 2009 røde schietti, original import fra
Tyskland. Duene var urtstilt som ungdyr i
Leipzig desember 2009 og fikk 2 x 95. De har
produsert meget godt denne sesongen. Pris, kr.
1500.- Henvendelse Jan Heldal tlf. 930 40 606
Hunnen i paret. Bildet er fra VDTutstillingen i Leipzig, desember 2009.
Oppdretter, Frank Richter, Krumhermersdorf, Tyskland. Foto: JanH
PLASSMANGEL!
Etter en god sesong selges Engelsk
Modena i flere farger, schietti og gazzi,
avlsdyr og ungdyr. Henvendelse: Jan Heldal, Holmegaard, Dyngelandsveien 111B,
5226 Nesttun. Tlf. 930 40 606
STAFETTPINNEN
Foto: JanH
”...som dere alle vet, så er det en ære å bli overrakt stafettpinnen. Jan Oksnes er den
heldige denne gangen. Lykke til! Paul G. Scholz. BPDF.” (utdrag fra Duevennen nr. 3 09)
Stafettpinnen leveres videre til Jan Erik Andersen i Hokksund.
Deltagelse Nationalen og Europautstilling for
Danske Tumlere Fredericia 15-16.1.2011
De som ønsker å stille ut duer på denne utstillingen bes kontakte
Kåre Larsen for mer informasjon. Styret.
Blir oppdatert på www.raseduen.no (red.)
Duevennen 3-2010
29
Kassörens ruta
Hösten kom snabbt och den signalerar att snart är det dags för vår höstutställning.
Inför den kommande höstutställningen vill jag påminna om att samtidigt som anmälningsblanketten skickas in, ska ni betala in anmälnings- och startavgifter.
Dessa avgifter måste vara mig tillhanda INNAN utställningen eftersom jag inte
vill ta emot pengar på utställningen - och det är inte heller säkert att jag är där. Medlemsavgiften måste också vara betald!
Det går bra att betala både medlemsavgift och anmälnings-/startavgift på samma
inbetalningskort som kommer att ligga med i tidskriften. En anmälningsblankett kommer också att finnas i tidskriften. Önskas fler anmälningsblanketter är det lättast att
kontakta mig via mejl - [email protected] eller via telefon eller sms
på 070-5808538 eller tag kontakt med er avdelningsordförande för er som har sådan.
Duevennen 3-2010
30
Pb. 209 5588 Ølen
Tlf. 53 76 60 80 Faks 53 76 60 81
Duevennen 3-2010
31
Returadresse:
Arthur Kallevik
Kvevegen 17
5517 Haugesund
Er du interessert i mer informasjon?
Kontakt Erik Tufte
Tel. 56 17 84 47 eller 977 79 019
E-post: [email protected]
Duevennen 3-2010
32