Transcript ABP101 Suorvadammen

LULEÅ TEKNISKA UNIVERSITET
Institutionen för Samhällsbyggnad
Avdelningen för Produktionsledning
Suorvadammarna
Ett byggnadstekniskt storverk
Jonas Bjurholt
Per Gustafsson
PROJEKTARBETE FÖR ABP101 ANLÄGGNINGSPRODUKTION
Vårterminen 2004 Läsperiod 4
Sammanfattning
Följande beskrivande rapport handlar om byggnationen av Luleå älvdals största
regleringsdamm, Suorva. Dagens stenfyllnadsdamm rymmer idag en maximal volym av
5900 miljoner kubikmeter vilket motsvarar 2/3 av Vänerns vattenmängd.
Rapporten syftar till att på ett lätt sätt skildra för läsaren hur byggnationen gick till och
varför den genomfördes. Regleringen vid Suorva genomfördes i fyra steg och här
kommer endast det första steget att beskrivas ingående och de övriga översiktligt.
Mycket av materialet i rapporten är hämtat från äldre litteratur eftersom dammen började
byggas 1919 och första etappen avslutades 1923. Under arbetets gång har konstaterats att
dokumentation av gamla konstruktioner inte är lätt att hitta. Detta gäller främst data om
material, arbetsbeskrivningar och arbetsledning. Samhällsskildringar kring arbetsplatsen
är däremot mycket väl dokumenterad.
2
Innehållsförteckning
1
Historisk bakgrund ...................................................................................................................4
1.1
Allmänt.............................................................................................................................4
1.2
Porjus kraftstation ............................................................................................................5
1.3
Orsaker till Suorvadammens utbyggnad ..........................................................................6
1.3.1
Etapp1 1919-1923, Ökade behov vid malmbanorna ................................................6
1.3.2
Ettap 2 1937-1939, Sammanbindningsledningen till Indalsälven............................6
1.3.3
Ettap 3 1942-1943, Norrbottens Järnverk AB..........................................................7
1.3.4
Ettap 4 1966-1972, Utbyggnad av älven..................................................................7
2
Byggnadsprocessen etapp 1 .....................................................................................................9
2.1
Utredning och bygglov.....................................................................................................9
2.2
Projektering ....................................................................................................................10
2.3
Produktion ......................................................................................................................10
2.3.1
Logistik...................................................................................................................11
2.3.2
Arbetsplatsen..........................................................................................................12
3 Dammtyper.............................................................................................................................13
3.1
Serievalvdamm...............................................................................................................13
3.2
Stenfyllnadsdamm..........................................................................................................13
4
Läckan i dammen 1983 ..........................................................................................................14
5
Konsekvenser av en brusten damm........................................................................................15
Referenser.......................................................................................................................................16
3
1 Historisk bakgrund
1.1 Allmänt
Det var en ny industriepok som växte fram runt sekelskiftet 18-1900, industrier och
människor i allmänhet blir alltmer beroende av elektricitet. De teknologiska
landvinningarna var enorma, de sista decennierna hade inneburit den största tekniska
framstegsperioden i mänsklighetens historia.
Tilltron till teknik och naturvetenskap var vid denna period mycket stark vilket också
möjliggjorde och rättfärdigade radikala ingrepp i naturen. Behovet är enormt och med
hjälp av den nya tekniken vilken gjorde det möjligt att skicka elektricitet över längre
avstånd, finner man det nu lönsamt att bygga ut älvarna samtidigt som hemmen,
järnvägarna och gruvorna elektrifieras.
Sekelskiftets Sverige var i hög grad beroende av stenkol som energikälla, detta återfanns
som regel utomlands. Samtidigt som industrierna expanderar ökar behovet av energi i
samma takt, detta belastar en redan hårt ansatt handelsbalans. Importen av stenkol var
mycket känslig för prisökningar och kolarbetarstrejker, detta gjorde att energifrågan
skulle komma bli en ödesfråga för den svenska samhällsutvecklingen.
Sverige tvingades till skillnad från de länder som var självförsörjande på stenkol, avsätta
stora delar av stadsbudgeten till att fylla det snabbt växande kolbehovet som
industrialiseringen medför. Samtidigt startar första världskriget, ransoneringar och
avspärrningar skulle komma att förvärra det redan utsatta läge som rörde
energiförsörjningen.
4
1.2 Porjus kraftstation
Redan 1908 hade man börjat undersöka möjligheterna att reglera den under vintern och
sommaren mycket ojämnt forsande Luleälven. Porjusdammen ligger nu stationerad efter
Luleälven men kunde ha legat efter Torneälven om SJ fått bestämma. Om man antagit
SJ:s linje hade alltså dammen placerats intill Kiruna och Vakkokoskiforsen några mil
nordöst om den framväxande staden. SJ som skulle bli huvudförbrukare av elkraften från
kraftverket gjorde bedömningen att det läget var det bästa då man skulle elektrifiera
malmbanan, men blev i slutändan överkört av det nystartade statliga verket Vattenfall.
Vattenfall såg saken i ett större perspektiv och valde efter en egen utredning att
presentera ett förslag där man valt att placera kraftverket i Luleälven som hade större
kraftresurser än SJ presenterade alternativ.
Porjusdammen skulle komma att ligga längre ifrån Kiruna än Vakkokoski detta ökar
förlusterna i spänningsledningarna vid överföringen vilket medför att man blev tvungen
att höja spänningen från 60kV till oprövade 80kV. I det skedet som SJ presenterar sitt
alternativ av Vakkokoski skall man till att elektrifiera malmbanan Kiruna-Narvik som
försök, om detta föll väl ut skulle sträcka Kiruna-Luleå stå på tur och detta medföra att
Porjusalternativet stå mer centralt i sammanhanget. När Malmbanan elektrifierades,
ordnades strömförsörjningen genom två turbiner. Då dessa var enbart avsedda för
järnvägen behov, utfördes generatorerna för 15 Hz.
I riksdagen uppstår en längre debatt i saken, där man ansåg att Vakkokoski skulle bli ett
billigare alternativ men potentialen vara större i Luleälven och därför klubbades förslaget
igenom våren 1910 som ”riksdagens viktigaste beslut” enligt dåvarande statsminister
Hjalmar Branting.
5
1.3 Orsaker till Suorvadammens utbyggnad
1.3.1 Etapp1 1919-1923, Ökade behov vid malmbanorna
Malmbrytning består till nästan nittio procent av transporter, i Kirunagruvan drog man de
rälsbundna vagnarna från dagbrottet med häst som sedan lastades för hand innan man
fick tillgång till elektricitet. En man kunde som mest lasta 2500-3500kg under ett skift, en
häst drog en vagn osv. När man fick tillgång till elektricitet kunde bl.a. dessa moment
radikalt effektiviseras.
Malmbanan trafikerades inledningsvis av ånglok som drevs med dyrt importkol, men
redan efter några år ersattes dessa med ellok vilka hade en avsevärd bättre verkningsgard
och effekt, malmen kan nu transporteras enklare och mycket snabbare. Malmbanan var
för övrigt den första sträckan i Sverige som elektrifierades, vilket var ett direkt resultat av
de krävande förhållandena rörande gruvdriften i norr vid den här tiden.
När vårflodens vattenmassor brusar som rikligast uppgår vattenmassorna till 1500
m3/sek, under vinterhalvåret stundtals endast 24m3/sek, för att säkra ett jämnt flöde till
Porjus och framtida utbyggnader var en större reglering av älven ett måste. För att få
bästa effekten av en reglerdamm som samtidigt skulle täcka dagens och morgondagens
behov var bästa alternativet att bygga en sådan i Suorva.
Dammen i Suorva skulle reglera en drygt sex mil lång kedja utgjord av fem sjöar. Detta
ingrepp i naturen gör det nu möjligt att reglera älven mellan 100-1000m3/sek och
samtidigt möjliggöra en installation av nya turbiner och generatorer.
1.3.2 Ettap 2 1937-1939, Sammanbindningsledningen till Indalsälven
Det dröjde fjorton år innan man återupptog arbetet, det hade nu blivit möjligt att
exportera el söderut. 1937 hade kraftlinjen mellan Porjus och Västerås blivit färdig men
det förutsatte att Porjus kunde producera mer vinterkraft. Vid vattenfattiga år kunde inte
kraftstationen utnyttjas fullt ut under november-januari men detta kunde alltså avhjälpas
om man ökar Suorvas lagringskapacitet.
Två alternativ presenterades av Vattenfall, det första skulle innebära en höjning av
dammen med tre meter, det andra alternativet var dyrare men skulle innebära en höjning
med sju meter. Riksdagen tog först beslut om att bygga det billigare alternativet men det
reviderades tämligen omgående då nya prognoser avseende elförbrukningen visade på en
ökad förbrukning. Det var de norrländska industrierna som ökat sitt behov av elkraft och
som nu rättfärdigar den dyrare utbyggnaden av dammen och som medför att två nya
aggregat byggs i Porjus.
6
Dammarna höjdes och förlängdes. Den västra dammens högra landfäste gjordes som en
jorddamm med en tunn armerad betongkärna. För att få el till det ökade lokala
kraftbehovet, bl.a. fem st. el-manövrerade, el-uppvärmda avstängningsluckor, byggs en
liten lokal kraftstation med effekten 50kW. Den installeras i ett av valven i den östra
dammen. Som mest arbetade 250 personer med utbyggnaden, transporterna utgjorde
fortfarande ett stort problem.
Trots att man vid första utbyggnaden haft dåliga erfarenheter av biltransporter provade
man det igen i form av traktorer och lastbilar men med dåligt resultat. Återigen var det
snön som var det stora problemet, vintertid var det bästa transportmedlet hästtransporter
och sommartid var pråmar och bogserbåtar det överlägset bästa transportsättet.
1.3.3 Ettap 3 1942-1943, Norrbottens Järnverk AB
Riksdagen hade tagit beslut om att bygga ett järnverk i Luleå, NJA. Det skulle komma att
bli en betydande elkonsument, samtidigt gjorde det pågående kriget det angeläget att
förstärka Suorvadammen samtidigt som man ser fördelen med en stabil inhemsk
kraftproduktion.
1942 tar en enig riksdag beslutet om en tredje reglering av Suorva, det innebar att de två
dammarna skulle höjas och en tredje skulle byggas. Vid den högre dämningen skulle
vatten tränga fram i en dalgång på ön Järtasuolo mellan östra och västra dammen. För att
stoppa vattnet byggs en 140 meter lång betongdamm med högsta höjden på fyra meter.
På krönet gjuts en betongplatta så att man får en 2,5 meter bred körbana.
Under byggtiden arbetade som mest 350 man. Transporterna gick den här gången bättre
då vädret var mildare, hästtransporter förekommer dock fortfarande och kan alltså inte
fullt ut ersättas av gengaslastbilar. Man bygger nu för första gången en vägförbindelse
mellan den östra och västra dammen. Tidigare hade transporter skett med hjälp utav
decauvillespår och båtar.
1.3.4 Ettap 4 1966-1972, Utbyggnad av älven
Den pågående och kommande stora utbyggnaden av älven nedanför Suorva ställde högre
krav på vattentillgången och samtidigt finns behov av möjligheten att lagra vatten från
vattenrika år. Detta kunde göras om man gjorde Suorva till ett flerårsmagasin genom en
fördubbling av lagringskapaciteten från 2 750 milj. 5 900 milj. m3.
Möjligheten att ytterliggare höja och förstärka de gamla dammarna övervägdes men
ansågs olämplig ur säkerhetssynpunkt. Det förslag som slutligen genomfördes var att
bygga tre nya stenfyllningdammar strax nedanför de gamla, en 750 meter lång 50 meter
hög damm vid östra gren, en 450 meter lång och 67meter hög vid västra gren. En 330
meter lång och 23 meter hög damm som ersatte den 140 meter långa betongdammen som
byggdes på Järtasuolo under tredje etappen.
Tappningen från det enorma magasinet skulle ske genom dels en 230 meter lång
reglerings kanal från dammen på ön Järtasuolo, samt genom en tunnel vid östra dammen
till Vietas kraftstation en mil nedanför.
7
Arbetet i Suorva kombinerades med bygget av Vietas kraftstation. På sommaren arbetar
man med dammarna och på vintern med Vietastunneln. De stora transportproblemen hade
man nu löst genom att man byggt väg fram till Suorva. Den sista regleringen av Suorva
var inte lika uppskattad hos allmänheten som de tidigare. Tidigare hade 6 700 ha
överdämpts, nu satte man ytterligare 5 200 ha under vatten och vattenståndet skulle
komma att variera 30 meter mot tidigare 18 efter den sista regleringen.
UTBYGGNADSETAPP
Byggnadsår
Magasinvolym, 106 m3
Regeleringsgrad, %
Regleringshöjd, m
Östra dammen
Längd, m
Högsta höjd, m
Västra dammen
Längd, m
Högsta höjd, m
Sågviksdammen
Längd, m
Högsta höjd, m
Kostnad, miljoner Skr
Dämningsgräns
Sänkningsgräns
1
2
3
4
1919 - 23
1020
20
8,5
1937 - 41
2190
45
15,3
1942 - 44
2750
57
18,4
1966 - 72
5900
111
30,0
220
11
serievalvdamm
Förlängd till 316
Höjd till 21,5
stenfyllningsdamm
750
50
168
11
serievalldamm
Förlängd till 291
Höjd till 24
stenfyllningsdamm
450
67
betongdamm stenfyllningsdamm
140
330
4
24
-
-
13
4
5,7
116
+428, 9*
+420,4*
+435, 7
+420,4
+438,8
+420,4
+453,0
+423,0
(Tabell 1)
* Ett annat höjdsystem än det nuvarande användes vid första regleringen. I tabellen är det gamla
systemet omräknat till det nuvarande.
8
2 Byggnadsprocessen etapp 1
2.1 Utredning och bygglov
1917 uppmanade Kungliga vattenfallsstyrelsen den Kungliga Vetenskapsakademin,
Länsstyrelsen i Norrbotten och Lantbrukstyrelsen att utreda planen på att bygga ett
regleringsmagasin i Suorva. Kungliga vetenskapsakademins svar blir att en reglering av
Luleå älv väsentligt kommer att påverka naturförhållandena i området. Men de säger
även ”…i beaktande af den ofantligt stora nationalekonomiska vinst som är förbunden
med det planerade företaget anser sig vetenskapsakademin ej kunna afstryka kungliga
vattenfallsstyrelsens framställning…”.
Av länsstyrelsen begärs ett yttrande i frågan av lappfogden för det södra distriktet och av
lantbruksstyrelsen begärs ett liknande yttrande av fiskeriintendenten i norrbotten.
Lappfogdens yttrande beskiver hur planerna kommer att försvåra för samerna och deras
näring men hans slutsats blir att man inte kan neka tillstånd på den grunden.
Kontentan av fiskeriintendenten undersökning blir liknande som lappfogdens. Han menar
att eftersom fisket i området ändå är förbjudet så har det ingen betydelse. De enda som
fiskar där är lappar och området ligger i ödemarken.
Länsstyrelsen och Lantbrukstyrelsen ger med dessa yttranden sitt godkännande. I april
1919 lämnar vattenfallsstyrelsen in en ansökan till vattendomstolen om att få reglera
sjöarna ovanför Suorva.
I augusti 1919 hålls första sammanträdet med kunniga inom skog, fiske och flottning men
ingen från det så kallade lappväsendet är kallade. För att kunna besluta i frågan ger sig
rätten iväg för att syna området. Efter avslutad avsyning beslutas att förväntade
skadeverkningar på natur ska utredas vidare och det framhålls att området används för
renbete och att samernas rättigheter inte bara kan dras tillbaka. Rätten begär ett yttrande
från lappkommittén. Lappkommittén svar lyder ”…företaget kommer att medföra ett
avsevärt intrång i lapparnas uråldriga, av lag skyddande rätt men på grund härav
motsätta sig utförandet av en anläggning av här ifrågavarande stora nationalekonomiska
betydelse, kan givetvis inte komma ifråga”. Alla instanser var överens att byggandet av
Suorvadammen inkräktade på en uråldrig och av lag skyddad rätt men ingen såg att de
kunde avstyrka vattenfalls framställan med hänsyn till nationalekonomins betydelse.
Den 27 augusti 1919 beslutar riksdagens båda kamrar att bryta ut området ur Stora
Sjöfallets nationalpark.
I augusti 1921 beslutar vattendomstolen att godkänna byggnation av västra och östra
dammen. Denna begär också att frågan om företaget tillåtlighet skall avgöras av Hans
Kungliga majestät som ger sitt godkännande med samma motivering som alla andra som
tidigare yttrat sig i frågan.
Värt att notera är att vattenfall var så säkra på att få alla tillstånd att de påbörjade
byggnationer på land redan sommaren 1919 och när vattendomstolen beslutade i frågan
var redan västra dammen färdig.
9
2.2 Projektering
På grund av istrycket under vintern projekterades Suorvadammarna först som
fyllnadsdammar. Vid platsundersökning visade det sig att bergrunden bestod av
fjällsyenit som var starkt förklyftad och otät. Det fanns inte heller tillgång till naturligt
material som skulle vara bra nog för att utgöra fyllnadsdammarnas tätkärna.
I Amerika konstruerades vid den här tidpunkten lätta och materialsnåla dammar.
Vattenfallsstyrelsen gav den svenske ingenjören P. Wahlman på ingenjörsfirman
Johnsson & P. Wahlman i uppdrag att utreda vilken konstruktion som borde vara den
mest fördelaktiga i Suorva. Wahlmans förslag blev att använda serievalvdammar.
Eftersom dessa aldrig använts i Sverige förut skickade man 1919 över ingenjören Åke
Alin till USA för att studera dammkonstruktioner i armerad betong. När han återvände
1,5 år senare analyserades hans rapport. Man konsulterade även den kände
dammkonstruktören Lars Jorgensson i USA som byggt flera serievalvdammar.
Vattenfallsstyrelsen beslutade sig kort därefter att bygga Suorvadammen enligt
serievalvstyp.
Serievalvdammen uppfyllde flera viktiga krav som ställdes. Den var materialsnål och
kunde utan större svårigheter höjas om magasinstorleken i framtiden skulle behövas öka.
2.3 Produktion
Sjön Suorvajaure mynnade ut i den nedanliggande sjön Kårtjejaure genom två älvgrenar
med ön Järtasuolo emellan. Vid vardera grenen valde man nu att bygga serievalvdammar.
Den västra dammen bestod av 11 valv och den östra dammen av 15 valv. Varje valv hade
en ungefärlig spännvidd av 12 meter en höjd av 8 meter och en lutning på 45 grader. I
den östra dammen lämnades en öppning mellan det elfte och tolfte valvet och här emellan
byggdes ett skibord för att släppa igenom överflödsvattnet. På den västra dammen
gjordes ungefär samma sak men här lämnade man en öppning motsvarande 3 valv på den
östra sidan som utnyttjades som skibord och på den västra delen av denna damm byggdes
även där ett skibord.
Mellan valvens strävpelare byggdes på nedströmssidan isolerade väggar så att
temperaturvariationerna och spänningarna i dammväggarna minskades. Man gjorde även
mätningar av valvens formändringar med visarapparater som med stor förstoring angav
rörelserna i valvens symmetriplan.
För att det skulle vara möjligt att utföra dammarbetena byggdes fångdammar som
avledde vattnet så man kom åt att bygga de permanenta dammarna. Fångdammarna var
man tvungen att bygga på vintern eftersom vattenståndet då var som lägst. Byggnationen
av dessa blev besvärliga eftersom grundförhållandena var dåliga och kylan kombinerat
med snöstormar försvårade arbetet. Man försökte med olika skyddsanordningar förhindra
att schakten fylldes med snö med det hände ofta att de inte fungerade som tänkt och
mycket arbete gick åt till att skotta upp dem. Det inträffade även en olycka då en
fotogenmotor exploderade och det medförde att hela den pumpstation som användes inte
gick att driva. Detta innebar förseningar.
10
Tappningen ur magasinet skedde genom två utsprängda tunnlar i den östra dammen.
Dessa hade en längd av 85 respektive 75 meter och med en area av 30 m2. De dåliga
arbetsförhållandena försvårade arbetet och vissa delar var man tvungen att förstärka med
betong. För att sänka lågvattenståndet så sprängde man ut en 90 meter lång och 14 meter
bottenbred kanal vid den östra dammen.
För att få elkraft till den maskinutrustning som användes och de kraftiga luckorna till
regleringstunnlarna byggde man en egen kraftstation vid östra gren. Maskinsalen
sprängde man in i berget på 10 meters djup, tillopps och avloppstunnlarna med en längd
av 40 meter vardera sprängdes även de in i berget.
För förflyttning av material på arbetsplatsen lades ett 700 meter långt decauvillespår på
den östra sidan och ett likadant 300 meter långt på den västra sidan. För att transportera
material till den västra arbetsplatsen användes en båt och en pråm sommartid och på
vintern plogade man upp en väg som förband de två arbetsplatserna. Tranporten av tyngre
material skedde då med hjälp av hästar.
Arbetsledning i Suorva under första byggnadsetppen var:
Major, teknisk dr. Fredrik Jonson, utarbetade första regleringsplanen
Överingenjören, överstelöjtnant Axel Ekwall. Högsta ledning av Konstruktion och
byggnadsarbetena.
Förste byråingenjören John Plass, ledning av konstruktionsarbetena.
Byggnadschef N.K. Sundblad, högste platschef för Porjus och Suorva.
Arbetschef Rudolf Hennel, platschef i Suorva.
2.3.1 Logistik
Suorvadammarna skulle nu byggas. Ett av de stora hindren var att avståndet till närmaste
bebyggelse var 11 mil. Materialtransporterna till Suorvabygget gjordes med hjälp av
båtar de sträckor som gick. Vissa sträckor var man tvungen att lasta om och göra
transporterna på decauvillebanor eftersom forsar mellan sjöarna inte gick att forcera. Den
kuperade terrängen gjorde ibland att lutningen på dessa banor blev så branta att
decauvilleloken inte orkade dra vagnarna och man fick då ta och använda hästar istället.
Vid varje omlastningsplats byggdes förrådsbodar för förvaring av ömtåligt materiel och
baracker för övernattning. Trots att man var tvungen att lasta om flertalet gånger under
sommartransporter och att stormar på hösten gjorde det besvärligt var dessa betydligt
billigare än de som skedde vintertid.
Transporterna under vintern visade sig vara besvärliga. Under förvintern kunde inga
transporter ske under en månads tid eftersom sjöarna frös vid olika tidpunkter. Detta
beroende på deras olika djup och golfströmmens inverkan på de övre sjöarna. När isen
väl lagt sig skedde transporterna huvudsakligen av ett hundratal hästar men även traktorer
och en lastbil användes när vädret tillät. Problemet med de traktorerna och lastbilen var
att de inte kunde köra när snötäcket blev för tjockt samt att isen var tvungen att vara
minst 30 centimeter tjock då totalvikten var större för dessa ekipage jämfört med
11
hästarnas. Renar prövades också som dragdjur men det visade sig inte vara speciellt
effektiva då bara orkade dra runt 80 kilo. De användes dock istället för att trampa upp
vägar i den djupaste snön då de fanns tillgängliga hjordar att hyra.
Under byggperioden 1919-1923 fraktades 850 000 ton*km (godsvikt * sträcka) med båt,
580 000 ton*km med häst, 17190 ton*km av traktorerna. Lastbilen som endast användes
under en vinter klarade då av 3000 ton*km.
2.3.2 Arbetsplatsen
I byggskedets början bodde man på arbetsplatsen i torvkojor. När virke transporterades
upp med den första vintern började man bygga riktiga baracker. Totalt byggdes 26
stycken och man kunde då inhysa 400 arbetare. Även en sjukstuga uppfördes, två
markanterier, kontor, befälsmäss, verkstad, flertalet förrådslokaler och stall.
Arbetsstyrkan var 1920 ungefär 200 man, 1921-1922 omkring 400 och i slutskedet
uppgick den till 460 man.
Ordningen på arbetsplatsen upprätthölls genom att två av vattenfalls tjänstemän
tilldelades polismäns befogenheter. De som arbetade i Suorva kunde genom
arbetsledningen beställa godkänd sprit från närmaste systembolag. Dock endast den
ranson man hade rätt till. Enligt telegram som skickades från Suorva framgår att
sprittillverkning på plats även var vanligt. I dessa telegram kan läsas ”…En stor välgjord
apparat är idag upphittad under verkstadsgolvet…” och ” Vid barackrond idag
överraskades av mig idag följande personer sysselsatta med brännvinstillverkning i
torkrummet…”. Trots den brännvinskonsumtion som förekom sägs ordningen ha varit
god. Enligt historier var dock snuset mycket viktigare för arbetsmoralen än brännvinet.
Det sägs att iltelegram skickats iväg till Porjus med nödropet “SNUSET SLUT”. Det
framgår även av arbetsredogörelsen där det står ”Stor oro uppstod idag i lägret då
snusförrådet tog slut. Arbetsförmågan hos arbetarna sjönk avsevärt, och ny snussändning
måste skickas med förstaflygtur”.
12
3 Dammtyper
I Suorva har man genom tiderna använt sig av tre olika slags dammtyper. Vid de två
första byggnadsetapperna använde man sig av serievalvdammar, vid den tredje
serievalvdamm och betongdamm och vid den fjärde utbyggnaden stenfyllningsdammar.
Anledningen till att man valde att byta dammtyp var att serievalvdammen ansågs osäker
då ett litet brott i en sådan damm kan medföra att hela dammen kollapsar. Följande
stycken beskriver de två huvudsakliga dammtyperna som använts i Suorva.
3.1 Serievalvdamm
Serievalvdammen eller multipelvalvdammen konstruerades för första gången i Indien på
1800-talet. Den som producerade dammtypen i större skala var amerikanen John
Eastwood. Eastwood föreslagna konstruktion innebar att man ersatte de plana murarna i
dammen med valv. Istället för att få dragspänningar i murarna vilket var ett problem fick
man nu en säkrare konstruktion där vattentrycket med valvprincipen överfördes med
tryckspänningar till konterforerna och sedan ner till grunden. Eastwood byggde totalt 20
serievalvdammar, den första 1909 i Kalifornien. Han hade dock inte patentskyddat sin
konstruktion som senare började byggas av den kände konstruktören Lars Jorgensson i
San Francisco.
Fördelen med serievalvdammen var att den krävde ett minimum av material. En
förutsättning vid byggnation av betongdammar var att man kunde påverka materialet så
att det kunde ta stora dragspänningar. Det var ett problem eftersom beräkningar på
armering i början på 1900-talet var bristfällig. Första världskriget innebar att
materialtillgången över hela världen minskade. Detta resulterade i att de komplexa
beräkningar som krävdes för att beräkna armering i betong löstes.
I Sverige byggdes ett antal serievalvdammar 1920-32. Den första i Norrfors med en höjd
av 7,5 meter vilken kan anses relativt låg i jämförelse med de amerikanska som hade en
höjd av 70-80 meter.
3.2 Stenfyllnadsdamm
Stenfyllnadsdammen är en damm som huvudsakligen består av sprängsten. I denna
dammtyp är materialet löst liggande och detta medför att dammen är känslig för
skjuvning av vattentrycket. För att motverka problemet byggs fyllnadsdammar med stor
släntlutning, då tar den inre friktionen i byggmaterialet upp trycket. Eftersom som det
krävs en stor mängd material för detta kan problem uppstå då dammen kan kollapsa av
sin egen tyngd. Ett skyddande membran byggs in i fyllnadsdammarna för att förhindra
läckage. Denna tätkärna kan bestå av tätpackad jord och lera om tillgång på sådan är god
vid arbetsplatsen men även av spånt av stål eller betong. Omliggande material hindrar
sedan tätkärnan från att deformeras. Fyllnadsdammen tål inte överrinning speciellt väl
och måste därför kombineras med ett parti av en annan dammtyp där öppningar med
utskoven placeras.
Fyllnadsdammar har använts frekvent i Sverige eftersom samtida drivningar av tunnlar
och bergrum har gett tillgång till den stora mängd byggmaterial som krävts.
13
4 Läckan i dammen 1983
Samen John tomma som har sitt hus ett hundratal meter nedanför den östra dammen såg
den fjärde oktober 1983 klockan 10.00 att det kom ovanligt mycket vatten rinnande där
det inte brukar. Tommas utedass var i fara och han slog larm.
Ragnar Lindfors då byggchef på vattenfall fick i uppdrag att undersöka. När Lindfors
kommer till Suorva och börjar undersöka läckan konstaterade han att vattnet från läckaget
var grumligt vilket är ett tecken på att vattnet går igenom dammens tätpackade
moränkärna. Uppe på dammens krön nära fästet där dammen ansluter till bergväggen såg
han en krater, marken var nedtryckt. Klockan 16.00 ser Lindfors hur läckaget ökar och
blir allvarligt orolig och skickar efter experter från Stockholm. På morgonen den femte
anländer experterna från Stockholm och beslutar att nödtappa dammen så mycket som
bara går utan att verkningarna längs älven skulle bli för stora. Vattennivån sänks en
meter. Efter att ha letat en vecka hittar man läckan och börjar reparera. Man borrar sig ner
och fyller med cement. Orsaken till att läckaget visade sig efter noggranna
undersökningar bero på att berget och cementinjekteringen under tätkärnan inte höll tätt.
När läckaget inträffade var första gången dammen var full sen 1972 då dammen stod klar
och just den delen av dammen hade inte legat under tryck förut. Samtidigt som
reparationer på dammen gjordes installerades även larmsystem och nya rutiner infördes
för inspektion av Suorvadammarna.
14
5 Konsekvenser av en brusten damm
Magasinet i Suorva innehåller 2/3 av Vänerns vattenmängd. Det är inte speciellt troligt att
allt vatten kommer på en gång utan att dammen sakta eroderas. Nedanför Suorva finns
ytterligare nio dammar. Om Suorva brast skulle dammarna nedströms skäras sönder av
flodvågen eller översvämmas. Vägar, broar, hus och kraftledningar spolas bort och
elförsörjningen upphör. Enligt beräkningar skulle flodvågen på tio timmar nå Porjus tio
mil bort. Efter Porjus blir älven brantare och på några dagar skulle vågen nå havet. På
vägen dit passerar den då Boden och Luleå och många mindre byar. Inga exakta analyser
på vilka konsekvenser ett dammbrott få finns tillgängliga, åtminstone inte för
allmänheten. Däremot finns utredningar som försvaret gjort men som är hemligstämplat.
Försäkringsbolaget Trygg Hansa har gjort en beräkning på möjliga skadeverkningar om
alla människor hinner evakueras och slagit fast att dammen inte går att försäkra.
Skadesumman skulle uppgå till ungefär 50 miljarder kronor.
Läckaget i Suorva har ökat intresset för säkerhetsfrågorna kring dammar. Innan läckaget
hade inte någon av de berörda kommunerna tagit med dammarna i sin riskinventering.
15
Referenser
Tidskrifter
Gertrude Hanes. (1998). Samerna och första Suorvaregleringen. Samefolket, nr.10-1998, s.16-18.
Kollarik Peter. (1984). Suorva-läckan: Vattnet krossar allt men vad som egentligen händer är
hemligt. Civila försvarstidningen, häfte 2-1984. s.11-13, 33.
Litteratur
Forsgren, Nils (1987). Suorva, dammbygget i vildmarken. Porjus arkivkommitté & Vattenfall.
Forsgren, Nils (1989). Den effektfulla älven. Vattenfall Norbotten. ISBN 91-7186-282-X
Lageström O, Rusck Å, m.fl. (1948). Statens vattenfallsverk under fyra decennier. Kungliga
vattenfallsstyrelsen. ISBN 99-1517-118-8
Spade, Bengt (1999). De svenska vattenkraftverken. Riksantikvarieämbetet &
Kraftverksföreningen. ISBN 91-7209-161-4
16