Från Sjöråsviken till Gössäter i slutet av 1920-talet Källa: Lennart Holmgrens anteckningar

Det brukssamhälle som på Hällekis skapades av Hällekis aktiebolag, var i många år bestående. Efter bolagets uppgående i Skånska Cementaktiebolaget 1913 hände inte mycket av byggnation förrän vid ingången av 1930-talet. Även vid Gössäter stod byggnationen stilla i många år. Efter den Kylbergska epokens slut i mitten av 1890-talet förändrades samhällsbilden mycket litet fram till början av 1920-talet, då svensk Oljeindustri efter likvidation började sälja tomter för bostadsbyggande. För många kan det kanske vara av ett visst intrresse att se tillbaka tilll 1920-talets samhällsbild av tätorterna Hällekis och Gössäter. Lämpligt är då att tänka sig en promenad från Sjöråsviken först genom Hällekis samhälle, vidare upp för Hösäters allé till den platå på berget, där landsvägen går fram och som så småningom svänger ned tilll Gössätes samhälle. Det är en halvbågeformad vägsträcka på ca 4 kilometer, där ungefär hälften utsgörs av allmän landsväg. Sjöråsviken lär sedan urminnes tider varit en tillflyktsort för sjöfarande på Vänern. Enligt Styffe låg där under medeltiden Forshems slott, sannolikt uppfört under striderna mellan kung Håkon och Albrekt av Mecklenburg, men är sedan länge försvunne. Nu ligger vid den södra delen av vikens mynning Hällekis cementfabrik och tvärs över på andra sidan en grupp holmar, Tjärholmarna. För hällekisborna har viken blivit ett kärt ställe att ta sin tillflykt till. Där brukar man bada och en omtyckt badplats är " Marberget", dit väl de flesta brukade bege sig för att ta sig ett dopp. På vikens vatten gör man även båtturer exempelvis till Tjärholmarna. Det är givetvis även populärt att meta vid stränderna eller från en båt. Men något fiske i egentlig mening är ej tillåtet för allmänheten. Detta är nämligen utarrenderat till en av bruksborna mot att denne årligen till godset överlämnar en viss kvantitet av den fisk han drar upp. När viken vintertid är belägad med bärbar is, kan man se skridskoåkare på isen eller någon som strävar framåt på en sparkstöttning. Som en bakgrund till viken tecknar sig stora skogspatier, dit bruksbefolkningen beger sig för att plocka blåbär och lingon. Familjerna är i regel stora med många munnar att mätta. Då gäller det att dryga ut maten med skogsbär av den varan finns det gott om i Varaskogen. Sedan vi strax efter starten passerat en tegelbyggnad med två tvårumslägenheter för förmän är vi snart framme vid Falkängen, den speciella bruksgata, som domineras av fyra helt lika utformade byggnader på båda sidor om vägen. De två första husen uppfördes 1896 och de övriga var färdiga under den närmaste 10 årsperioden. Alla är byggda i stil med den tidens arbetarbostäder i bruksmiljö. Av lägenheterna, som består av ett rum och kök, ligger fyra på bottenplanet och de två övriga en trappa upp. Härifrån har man inte långt till arbetsplatsen, cementfabriken. Senare byggdes ytterligare två bostadhus på ena sidan av vägen uppe på krönet och mitt emot har en huskropp placerats, som tidigar stått uppe vid Österplana by och som fått namnet "Sylten" efter den plats den kom från. Några tiotal meter bort uppenbarar sig ett järnvägsspår tillhörande Kinnekulle-Lidköpings järnväg. Det var 1898 järnvägen blev färdig till stor glädeje för bl.a. Hällekisborna, som ej längre behövde gå den nära 3 mil långa vägen om de t.ex. skulle till "stan" Lidköping, vilket annars tidigare varit det vanligaste färdsättet. Strax till höger ser vi Hällekis järnvägsstation byggt i tegel tillverkat vid det nu nedlagda Hällekis tegelbruk. Åt samma håll syns huskropparna i Stakeklevomåret. Efter ett resultatlöst försök till egenahemsverksamhet i detta område beslöt bolaget 1904 att själva bygga fyra bostadshus där, som under det närmaste årtiondet följdes av ytterligare s.k landshövdingehus. Ett trettiotal meter på andra sidan järnvägsspåret ligger brukets samlingslokal. År 1899 beslutade bolagsstyrelsen att anvisa medel till uppförande av en byggnad inrymmande bl.a. en lämplig lokal för sammankomster av olika slag. Frågan hade aktualiserats av skrivelse från godtemplarna på Hönsäter och från skolområdet i Österplana. Två år senare kunde byggnaden tas i bruk. Den innehåller en större samlingssal, ett bibliotek med böcker och olika tidningar samt bostad åt vaktmästare. Omkring 1914 visades där för första gången rörliga bilder och den första biografen hette "Västgötabiografen" som kom från Skövde. Vi har nu en raksträcka där vi först åt höger ser två skolbyggander, där den ena har klasserna ett och två och den andra har klasserna tre och fyra. Strax ovanför ligger en större villaliknande byggnad, som tidigare använts såsom hushållsskola för arbetardöttrar. Skolan togs i bruk 1912 och eleverna fick genomgå kurser på tre månader. Under kurstiden bodde de i skolans elevrum på övre våningen, där även föreståndarinnan hade sin bostad. Efter något år övergick verksamheten till matservering för bolagets anställda ungkarlar samt för resande som kommer på besök hos bolaget. Författarinnan Cecilia Bååt-Holmberg besökte hushållsskolan 1915 och skriver bl.a. Följande: "Till det billiga priset av 1:20 per dag var matsedeln ungefär så:

Först morgonkaffe med bröd, sill och potatis eller annan rätt. Middag: Soppa och kött eller pudding. Dagen för detta besök hade bjudits på falsk sköldpaddssoppa och pannkakor till middag och köttfärs till kväll, ty kött skulle alltid finnas till en daglig måltid. I matsalen för arbetarna stodet ett i vårt land Sverige blott allför välbehövligt anslag: "Hyggligt folk vill inte att andra spottatr på golvet". Där "hushållsskolan" nu finns, stod ett äldre bostadshus uppfört i början av 1800-talet. Ett litet stycke längre upp på andra sidan vägen finns en likadan byggnad. Den ger ett beklämmande intryck med sina metertjocka väggar samt små fönster. De båda byggnaderna har av folket kommkit att kallas för "Skrämbo". Innan raksträckan tar slut ser vi till höger en villa med två bostäder, som byggts åt förmän i jordbruket. Vi är nu framme vid "torget". Omkring denna öppna plats ligger några småstugor såsom, "Kransastugan, "Ljungs stuga" och "Idas stuga". Vi ser där även ett större träruckel, som faktiskt innehåller bostäder, även om man vid dess åsyn har svårt att tro det. Det har tidigare tjänat som arbetarbostad vid Brommö glasbruk, men efter nedläggning 1879 köptes byggnaden av bruksledningen på Hönsäter och efter att monterats ner forslades sjövägen till Hönsäters hamn. Huset, som folkhumorn döpts till "Kasern", innehöll till en början 16 rum och lika många familjer men har senare byggts om till ett rum och kök per bostad. Torgdagar med försäljning av olika livsmedelssortiment hålles varannan lördag dv.s dagen efter avlöningsdag. Torget ligger vid bruksdammen eller "ankdammen", som den egentligen heter. Tvärs över dammen ser vi två stenhus i två platn. "Byggena", som uppfördes 1875, vardera rymmande tio lägenheter om ett rum och kök. Trots att rummen där saknade spis eller annan uppvärmningsanordning och skulle värmas upp genom värme från köksspisen och att därtill köksgolven bestod av stenhällar och rummen saknade tapeter på väggarna, ansågs vid denna tid dessa bostäder moderna. Bostäderna har senare genomgått välbehövliga renonoveringar. Om "ankdammens" tillkomst finns många sägner. En av dessa och som väl vunnit mest tilltro, är att dammen skulle vara anlagd under general Stakes tid av krigsfångar. Mot teorin att ha anlagts talar att dammen förefaller vara i största laget för detta. Äldre personer berättar att det tidigare fanns fisk i dammen men att dessa ej kunde trivas där på grund av att vattnet med åre´n blev allt mer förorenta.Senast dammen rensades lär ha varit i början av 1870-talet. Vi lämnar nu "torget" och passerar först en mindre villa, förmansbostaden "Basebo" och strax efter bostadshuset "Skara kyrka". Varför detta egendomliga namn? Jo, byggnadsstenen togs från den stenhög vid Hällekis hamn innehållande rester av den sten som året innan (1875) levereats för reparation av Skara domkyrka. Vägen går vidare längs ankdammen och vi närmar oss själva huvudbyggnaden på Hönsäter. Till höger ser vi ladugårdarna och åt andra sidan mejeribyggnaden. Där börjar en backe och på dess krön ligger stall och vagnbodar. Åt höger breder huvudbyggnaden ut med sina flyglar och sin trädgård. Carl von Linné uttalat sin beundran över. Där borta skymtar Hällekis kapell i den vackra miljön. Invigning av Hällekis kapell och kyrkogård skedde den 7 juli 1913 och förrättades av biskop Hjalmar Danell. Sittplatser finns för 150 personer. Kapellet prydes av en del från Ösgterplana gamla kyrka bevarade föremål såsom altartavlan, det på altaret stående krusifixet med krtistusbilden skuren i elfenben och predikstolen i ek m.m. Byggnadskostnaderna uppgick till närmare 27 000 kronor, som bolaget svarade för Kapellet och kyrkogården donerades till Österplana pastorat och i villkoren för donationen ingår att "kapellet är avsedt att begagnas såsom församilingens kyrka. Närmast har vi nu en allé, den löper från herrgårdsbyggnaden mellan åkerfält upp till landsvägen. Till en början är stigningen inte så brant men blir alltmer påkostande ju mer vi nalkas krönet. Där uppe bruka ortsbefolkningen träffas för en pratstund och för att titta på trafiken, som löper förbi. Vi går nu åt vänster landsvägen framåt och behöver ej längre besväras av backar. På vänster sida av vägen har vi ånyo en vacker äng "Bredängen", där sommartid föreningarna brukar hålla sina friluftsfester för att bättra upp sin ekonomi. Tidigare skedde detta vid "Storängen" vilket man fick upphöra med efter kapellets tillkomst. Åt höger på bergets slutting växer barrr- och lövgträd. I detta område finns en del torpställen såsom Bostället, Grönelid, Gudmundstorp och lite längre bort åt Gössätershållet, Dalabacke. Ett av dem, Grönelid, ser man bra från landsvägen, där det som våren brukar finnas mängder av blommor och då främst vitsippor och gullvivor. Snart är vi framme vid ett skogspari med höga, kraftiga granar på båda sidor om vägen. Ett stycke ned åt vänster finns en öppen plats med bl.a. vildaplar, Luräng som dock på grund av skogen ej synas från landsvägen. Försommartid brukar det vara rätt vanligt med gökottor där.

Från Sjöråsviken till Gössäter del 2, slutet på 1920-talet Vi är nu strax framme vid gränsen mellan socknarna Österplana och Fullösa, där vi se två grindstolpar. Det var godsägare Lars Kylberg, som på sin tid efter tillstånd av länsstyrelsen markerade gränsen genom att sätta upp en grind över vägen. Men som sagt, nu finns det bara stolparna kvar. Efter cirka 100 m kommer vi till ett litet villaområde med fem villor, Källeberg, Anneberg, Gustafsberg, Lyckeberg och Dahlsäter. I Källeberg, som är byggt i vinkel, har handlare AP Lundqvist för några år sedan lagt ned sin handelsbod. När dörren till affären öppnades, hördes en klocka pingla helt i stil med var som förr var brukligt. Själva lokalen var inte stor och handlaren själv rätt massiv, så visst kunde det bli ganska trångt där inne. Han var mycket aktiv i Kinnekulle Industri- och Hantverksförening. En äldre peson har som sin åsikt om Lundqvist sagt, att denne var en lustig fyr. En gång yttrade han i Folkets Hus: "Det är bedrövligt nu för tia – det var det jag ville ha sagt". År 1907 inköpte fackföreningen på Hällekis Lyckeberg, som gjordes om till ett Folkets hus. Villorna är mycket gamla och det är känt, att åtminstone tre av den byggdes redan under 1870-talet. Till vänster om vägen nedanför bergväggen, som stupar lodrätt ned, breder kalkgruvan ut sig. Den speciella lukt vi här känner kommer från tända ugnar. Fördelen med den är enligt många, att den hindrar krusbären att angripas av mjöldagg. Allt eftersom Lars Kylberg byggde ut sin industriella verksamhet på Gössäter, tillförde han nya bostäder till sina anställda. Först i raden var de tre enplansbyggnaderna på Stensäter (Stenstöverna) byggda 1877, som vi nu kommer till och som vardera rymmer tre lägenheter om ett rum och kök. Förmodligen var de närmast avsedda för stenarbetarna, eftersom de byggdes alldes intill det samma år uppförda stenhuggeriet, som nu har ca 20 anställda mot ett trettiotal arbetare i kalkgruvan. Vid gaveln åt söder ligger smedjan med en ganska hög skorsten, som lutar rätt betänkligt. Den första anlagda verkstadslokalen har senare förlängts med cirka 75 meter lång länga genom att flytta över det som tidigare tjänade som stenhuggeri vid Hällekis hamn. Ett stycke ovanför stenhuggeriet ligger stenvillan Gransäter, som Kylberg lät bygga åt sig som bostad. Där bodde han med sin hushållerska, "den snälla Augusta". Det berättades att Kylberg, var en av de mest gästfria människor man kan tänka sig. Ofta bjöd han vänner och bekanta "från höger till vänster" på middagar. Så snart någon bekant träffades på järnvägsstationen eller passerade förbi hans domäner, bjöd han upp dem på middag. I allmänhet hann han inte någon dag i förväg underrätta sin hushållerska, utan det kom att ske i sista minuten. I många fall fanns, vid dessa tillfällga middagar, knappast så mycket mat i huset, "att han själv kunde äta sig mätt". Det föll då på hushållerskans lott att i närmaste handelsbod inköpa, det allra nödvändigaste. Det som inte fanns där, fick hon låna av grannarna eller andra. Vid ett tillfälle reste landshövdingskan Sjöcrona förbi Gransäter i täckvagn. Kylberg stod vid landsvägen och bjöd henne upp till middag med så gott tomma händer. Det var några glimtar av människan Kylberg, som dock lämnade Gössäter redan 1895. Några hudra meter bortom stenhuggeriet börjar vägen gå nedåt. Tillhöger möter vi en stund en avtagsväg upp till Gössäters gård. Från landsvägen kan vi endast se stallet, ladugården och en träbyggnad med bostäder åt de anställda inom jordbruket. Mangårdsbyggnaden, Toreborg ligger längre bort och skyms av träd Vid avtagsvägen svänger landsvägen åt vänster och där svängen tar slut framträder bostadshuset "Smedjegården", ett tvåplanshus i sten med fyra lägenheter på bottenplanet och två en trappa upp. Huset byggdes troligtvis på 1890-talet åt arbetare vid bolaget. Här följer en avsats av slät väg ett par hundra meter och där lutningen åter börjar, går en mindre väg åt vänster som leder till "Oljekoken", dvs där Kylberg försökte utvinna olja ur alunskiffern. Fabriksbyggnaden har senaare byggts om till bostadshus. Vägen brukar kallas för "Fabriksvägen". Från vägskälet ser vi en sänka det lilla bostadsområdet "Nysäter", som anlades av Kylberg på 1890-talet åt sin anställda. Troligen tänkte han då i första hand på arbetarna vid "Oljekoken. Området är format till en fyrkant med ett tvåplanshus i sten åt söder, tre enplans stenhus i en vinkel åt öster och norr och väster ligger bak- och tvättstuga. Mellan byggnader finns land för odling av potatis och grönskaer. Där finns även ett och annat bärträd. Barnaskarorna är stora och mellan familjerna råder en viss samhörighet. Här talar man inte om herr Johansson, fru Andersson osv utan i dagligt tal blir det "Frans på mitten", "Skarabon", "Kohagarn" "Lars Pettra Hedda" och "Svantesa" för att nämna några namn. Som en slags väktare av området får gamle fd. Kalkbasen Wennerlid anses vara. Särskilt barnen märker detta, ty när de vill leka inne i "bakerstöva", medan värmen efter en bakning ännu finns kvar, så ser han oftast till att stugan utrymmes. Han är som man brukar säga, en vän av ordningen. Öster om Nysäter och längre ner åt järnvägsstationen har under senare år byggts en del villor på tomter, som sålts av nedlagda Svenska Oljeindustrin. Tomtpriserna var förhållandevis låga, varför vanliga arbetare

kunde köpa en tomt för att där bygga sig ett eget hem. Helt plötsligt blev de tillägnade titeln "lägenhetsinnehavare" i mantalslängder och andra offentliga handligar. Innan vi kommer till stationsområdet passerar vi en mycket tvär krök, "Kullebosvängen", varifrån vi skymtar den vackra villan Kullebo, som i mitten av 1890-talet byggdes åt Skara-Kinnekulle-Vänerns järnvägs trafikchef Casper Tham. Järnvägsstationen ligger vid bergets fot och äfr omgiven av bebgyggelse, som är några årtionden gammal. På andra sidan spåret ligger hotell Hedvigborg, som aldrig fått fart på sin rörelse och vid sidan om ser vi en tegelbyggnad, Annedal, där det i många år fanns ett bryggeri, men där Gössäters Kooperativa handelsföreningen nu har en affär. På området finns även två byggnader med bostäder åt järnvägspersonalen. Ett par hundra meter norrut ligger byggnaden Karlslund, som för något år sedan inköptes av en person från Skara Åsaka. Det är meningen att här skall bli frågan om pensionatrörelse. Men ännu har man inte hunnit komma igång därmed. I byggnaden finns en affär och ett bageri. Vidare är det ibland bal för allmänheten och i den stora salen. Och så en sak; På söndagsförmiddagarna kan man mot en avgift av 25 öre få lyssna på högmässa från en batteridriven radioapparat med en högtalare formad som en svanhals. Men ljudet kommer och går, så behållningen blir ringa. Det är i alla fall radioutsändning det är fråga om, just det där trådlösa, som har kommit att förbluffa en hel värld, så lyssnare kommer troget söndag efter söndag.