Roslagens historia med fokus på Norröra (Saltkråkan): http://goo.gl/0jVyYp 1

1 INLEDNING .......................................................................................................................1

1.1

B AKGRUND .....................................................................................................................1 1.2

S YFTE .............................................................................................................................1 1.3

P ROBLEMFORMULERING .................................................................................................1 1.4

A VGRÄNSNING ................................................................................................................1

2 METOD ...............................................................................................................................2

2.1

L ITTERATURSTUDIUM .....................................................................................................2 2.2

I NTERVJU ........................................................................................................................2

Snickargården på Saltkråkan, som egentligen heter Norröra och ligger i norra Roslagsskärgården lite nordost om Blidö. Ön är en del av Norrtälje kommun och har många besökare under sommarmånaderna. Du kan ta dig dit med bl. a. Sjögull, Sjöbris och ångbåten

Blidösund

. Klicka på länken nedan för att komma direkt till sidan med dagsutflyter till Norröra. http://www.blidosundsbolaget.se/dagsutflykter/#/norrora

3 REDOVISNING AV ARBETET .......................................................................................3

3.1

R OSLAG OCH R OSPIGG ....................................................................................................3 3.2

U PPTÄCKTEN AV SKÄRGÅRDEN ......................................................................................4 3.3

S AMHÄLLET BÖRJAR FÖRÄNDRAS ...................................................................................5 3.4

R OSLAGENS YTTERÖAR ..................................................................................................5 3.5

N ATUREN .......................................................................................................................5 3.6

H UR R OSLAGEN BEFOLKADES .........................................................................................6 3.7

F ÖRBÄTTRAD ADMINISTRATION ......................................................................................9 3.8

B ESKRIVNING AV ÖARNA ..............................................................................................11

3.8.1 ARHOLMA ...........................................................................................................11 3.8.2 BJÖRKÖ ...............................................................................................................12 3.8.3 BLIDÖ ..................................................................................................................12 3.8.4 FEJAN ..................................................................................................................12 3.8.5 FREDLARNA........................................................................................................13 3.8.6 FURUSUND .........................................................................................................14 3.8.8 GILLÖGA .............................................................................................................15 3.8.9 GISSLINGÖ ..........................................................................................................15 3.8.10 GRÄSKÖ.............................................................................................................15 3.8.11 HÖGMARSÖ ......................................................................................................16 3.8.12 LIDÖ...................................................................................................................16 3.8.13 LYGNA................................................................................................................17 3.8.14 NORRTÄLJE.......................................................................................................17 3.8.15 NORRÖRA ..........................................................................................................17 3.8.16 RÅDMANSÖ .......................................................................................................24 3.8.18 RÖDLÖGA .........................................................................................................25 3.8.19 SINGÖ ................................................................................................................25 3.8.20 SKARV ................................................................................................................25 3.8.21 SUNDSKÄR ........................................................................................................26 3.8.22 SVARTLÖGA ......................................................................................................26 3.8.23 SVENSKA HÖGARNA ........................................................................................26 3.8.24 SVENSKA STENARNA .......................................................................................26 3.8.25 SÖDERARMS SKÄRGÅRD ................................................................................27 3.8.26 SÖDERÖRA........................................................................................................27 3.8.27 TJOCKÖ .............................................................................................................28 3.8.28 VIDINGE ............................................................................................................28 3.8.29 VÄDDÖ...............................................................................................................28 3.8.30 VÄTÖ ..................................................................................................................29 3.8.31 YXLAN ................................................................................................................30 3.8.32 ÄNGSÖ ...............................................................................................................30

4 AVSLUTANDE DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING .....................................31

4.1

V AD MENAS MED BEGREPPET R OSLAGEN ? ...................................................................31 4.2

H UR -, NÄR OCH VARIFRÅN BEFOLKADES R OSLAGENS SKÄRGÅRD ? ............................31 4.3

V AD LIVNÄRDE MAN SIG PÅ ? ........................................................................................32 4.4

H UR SER SKÄRGÅRDEN UT IDAG OCH VAD KAN MAN VÄNTA SIG I FRAMTIDEN ? ............32 4.5

S YNPUNKTER ANGÅENDE MINA KÄLLOR .......................................................................33

5 LITTERATUR- OCH KÄLLFÖRTECKNING ............................................................35

Roslagens historia med fokus på Norröra (Saltkråkan): http://goo.gl/0jVyYp

FRAMSIDA ROSLAGENS HISTORIA BILAGA: KARTA BILAGA: KORT PÅ AXEL SÖDERMAN BILAGA: NORRÖRA KARTA

LÄS ONLINE: http://goo.gl/0jVyYp 2

1

1 Inledning 1.1 Bakgrund

Roslagsskärgården var till större delen obefolkad för 600-700 år sedan. Men så småningom började skärgården befolkas. Man avverkade träd, plöjde upp åkrar och byggde hus. I dag minskar dock hela tiden den bofasta befolkningen, men antalet sommargäster verkar bara öka för varje år som går. Det är mycket attraktivt att ha en sommarstuga ute på någon av öarna. Priserna på tomter har stigit i höjden vilket har medfört ekonomiska problem för den lilla bofasta befolkningen som bor kvar. De måste betala samma skatt som rika, oftast stockholmare, som byggt hus ute på öarna. Vissa har blivit tvungna att flytta. Andra hade inget annat val än att sälja tomter, ibland mot sin vilja, för att ha råd att bo kvar. Det är nästan inga i skärgården som numera lever som man gjort i hundratals år tidigare.

1.2 Syfte

Det här specialarbetet är tänkt att fungera som en referens till Roslagens skärgård, både för mig själv i framtiden, och andra som intresserar sig för Roslagens historia och vad som har hänt i området genom tiderna. Min ambition var också att försökta ta tillvara en del av den kunskap som de allt färre riktiga skärgårdsborna har om området, innan det är för sent.

1.3 Problemformulering

Vad menas med begreppet Roslagen? Hur-, när- och varifrån -befolkades Roslagens skärgård? Vad livnärde man sig på? Hur ser skärgården ut idag och vad kan man vänta sig i framtiden?

1.4 Avgränsning

Roslagen är, som jag kommer att berätta om senare, en lite diffus benämning av ett område kring Norrtälje och skärgården utanför. Därför valde jag att göra en egen definition av vad Roslagen är för mig och vad jag ville ta med i det här arbetet. Jag kommer att koncentrera mig på enbart skärgården och inte gå in i någon större utsträckning på den del av fastlandet som skulle kunna ingå i benämningen Roslagen. Min ambition är att ge en beskrivning av skärgårdsbefolkningens liv och villkor genom tiderna. Det finns dock ett par platser på land som jag tyckte var viktiga att ta med för att få ett bra perspektiv till händelserna i området.

2

2 Metod 2.1 Litteraturstudium

För att besvara mina frågeställningar och bygga upp ett intressant och varierat arbete om Roslagen och dess historia har jag i huvudsak använt mig av böcker och broschyrer. Jag har även använt mig av den information som Norrtälje turistbyrå publicerat om Roslagen på Internet.

2.2 Intervju

Egentligen är det inga riktiga intervjuer som jag har gjort, mer än med min farmor. Jag har använt mig av det som tidigare sagts när vi på nere på Norröra diskuterat med skärgårdsbor om olika saker. En del har vi nedtecknat genom egna anteckningar. Dessutom har jag ställt några frågor till min farmor, som är uppvuxen på Norröra, för att kunna komplettera min text. Detta är förstås källor som man måste vara försiktiga med. Dels är det ofta länge sedan mycket av det som berättats hände, och därmed kan också det som folk minns vara en aning förvrängt. Det är dock en ovärderlig informationskälla om man vill veta hur livet var i skärgården och hur människor hade det i allmänhet. Som tur är har det gjorts en del försök att intervjua gamla skärgårdsbor och det finns en hel del böcker om skärgården med skildringar av vissa personligheter och livet ute på öarna. Men det finns också väldigt mycket som inte har blivit nedskrivet och som bara förs vidare från generation till generation. Tyvärr så håller skärgårdskulturen på att dö ut, eller åtminstone så håller den på att förändras drastiskt till ett område med enbart sommarhus. I takt med att de sista bofasta öborna försvinner går också en del av historien förlorad. Därför tycker jag att det är viktigt att ta vara på det som berättas, även om det inte alltid är helt korrekt. Det ger i alla fall en bild av hur skärgårdsborna uppfattade samtiden.

3 Redovisning av arbetet 3.1 Roslag och Rospigg

3

Figur 1. Karta över Skärgårdsstiftelsens områden där många av de öar som

beskrivs i mitt arbete finns utmärkta. Ursprungligen definierades Roslagen som ett område från Öregrund i norr till Värmdö i söder och någon enstaka mil in på fastlandet (enligt Norrtälje turistbyrå). I dag är Roslagen för många synonymt med Norrtälje tillsammans med dess grannkommuner. Roslagen har blivit ett ord man använder både för en bit av inlandet och den del av skärgården som ligger öster och söder om Norrtälje. Det är därför svårt att dra några skarpa gränser vid vissa bestämda öar. Jag valde därför, när jag senare ger en beskrivning av ett antal öar, att ta med de jag tycker är intressanta ur en historisk synvinkel eller ur mitt rent personliga perspektiv. Man vet varifrån ordet Roslagen härstammar. Det kommer från den tid då skärgården med tanke på försvaret indelades i roddarlag. Ursprunget för pigge och rospigge verkar vara mera oklart. Vissa menar att "pigge" härstammar från en viss fartygstyp, som har sitt ursprung i Roslagsskärgården. Enligt en del historiker ska det egentligen vara Gustav III:s skeppsbyggmästare, Chapman, som ritat piggskutan. Men andra hävdar att den skeppstypen fanns i skärgården långt före Chapmans tid, och att han bara införde den i skärgårdsförsvaret. Därför blev typen känd under hans tid och äran gick till honom. Den sistnämnda verkar vara den mest troliga

4 förklaringen som jag hittat, men det behöver inte betyda att den är helt korrekt. Det som talar för den teorin är att den här skeppstypen är (enligt Andersson, s 21) lättseglad och grundgående, segelstyv och lastdryg. Alltså som skapad för skärgårdens oräkneliga vikar och sund. Den har testats och utvecklats genom tiderna tills den fått den form som Chapman beskrev. Så småningom kom "pigge" att omfatta även piggskepparen. Roslagens befolkning började så småningom också kallas för piggar eller rospiggar som man sade vid mer högtidliga tillfällen. Rospiggarna levde till stor del av fiske och jordbruk ända in på 1900-talet. Bondefamiljerna var barnrika, men alla bondesöner kunde ju inte bli bönder. Havet och äventyr lockade. Sjömän kom hem med hemlighetsfulla kistor som gjorde många nyfikna, de fick se saker från alla världens hörn som de aldrig sett förut. Industrialiseringen och den hela tiden ökande världshandeln gjorde att det blev många arbetstillfällen inom sjöfarten. Man kunde ta anställning på de stora båtarna som for över alla världshaven. De bönder som hade god tillgång på pengar blev delägare i så kallade barkar och briggar. Det blev modernt att äga båtar och snart växte det fram rederier i alla storlekar. En del ledsnade på sjömanslivet efter en sommar, men många gillade det och fortsatte.

3.2 Upptäckten av skärgården

Så småningom började också Stockholmarna intressera sig för skärgården. De rika var bland de första som uppmärksammade utskärgårdarnas natur. Samtidigt var det ett äventyr som var nära till Stockholm. Både på grund av affärsskäl och för att hålla obehöriga borta började flera av dessa människor att köpa upp hela skärgårdsområden och satte upp skyltar med "Landstigning

Figur 2. ”Waxholm III”.

förbjuden". Allt fler av topparna inom huvudstadens affärs- konst- och ämbetsmannavärld började söka sig ut till denna "nyupptäckta" värld. Det var lugnt och tempot var lågt ute i skärgården. Något som stressade stadsbor behövde. De koldrivna vita båtarna med sitt "W" (Waxholmsbolaget) på skorstenen började bli allt mer vanliga i de yttre skärgårdarna. Nu kunde vanligt folk också ta sig ut hit utan att behöva köpa sig en egen båt. För många av dåtidens stockholmare var det ett litet äventyr att få åka ut till denna okända arkipelag, och för ett par veckor leva med en äkta skärgårdsbo i en fiskarstuga långt därute. Ångbåtsbryggorna var under sommarkvällarna många av öarnas samlingspunkter, och det är de även idag till viss del.

5

3.3 Samhället börjar förändras

Arbetarna började organisera sig i fackföreningar vilket gjorde att man kunde framföra åsikter samtidigt som man var en maktfaktor, detta medförde en förändring av samhällssystemet. Man införde åtta timmars arbetsdag. Den industriella revolutionen ledde till att de tyngsta arbetena ersattes med maskiner och produktionen ökade. Vanligt folk började nu få tid över till annat och så småningom blev semestern lagstadgad. Stockholm växte snabbt från 250 000 innevånare till en halv million eftersom den överflödiga unga arbetskraften från landsbygden nu kunde få arbete inne i staden. Skärgården började att bli tillgänglig för alla och författare skrev böcker om skärgården. Den mest kända är väl Hemsöborna som Strindberg slog igenom med. Efter första världskriget började det gamla skärgårdssamhället att försvinna. Boskapen försvann. Det spontana anordnandet försvann och ersattes med dansbana, inträde och ordningsmän. Under en period på 20-30 år fanns bara resterna av en kultur kvar av det som utvecklats under flera hundra år.

3.4 Roslagens ytteröar

Svartlöga, Rödlöga och norr om dessa Kudoxa- Vidinge och Sundskär ligger alla öster och nordöst om Blidö. Öar och kobbar glesnar ju längre österut man kommer i skärgården. Vinden blir allt starkare och vågorna högre. De flesta öarna är för små för att några människor ska kunna bosätta sig där, men här och var ligger det en större ö som var stor nog för ett antal familjer eller en liten by. Under vintern var isoleringen ett faktum. Förutom några grannar träffade man inte mycket folk och ännu i vårt sekel levde man mycket primitivt och gammaldags. Hur och när dessa öar befolkades finns det inga riktigt säkra uppgifter om. Man skulle kunna tänka sig att de första människorna sökte sig ut till öarna för att pröva jakt och fiskelycka. Var den god kom man tillbaka och stannade längre perioder. Under istiden trycktes marken och öarna ned en bra bit på grund av den ofantliga tyngden från den flera kilometer tjocka isen. Efter att den smält bort startade en snabb landhöjning som än idag är verksam. De första människorna fick hela tiden större jaktmarker när öarna under flera tusen år hela tiden steg upp ur havet och nya områden kom ovanför ytan. Tillslut kunde man börja övervintra och bli bofasta även i de yttre skärgårdsregionerna.

3.5 Naturen

Öarna är relativt platta och har många fördjupningar. För bara ett par hundra år sedan utgjordes stora delar av detta landområde av vattenfyllda stråk och småsund eller ständiga sankmarker med dålig framkomlighet. Denna splittring i många småöar har påverkat den lokala namngivningen även fast många av dessa småöar nu har växt ihop till större öar. Man talar t.ex. om Enskär, Björkskär, Västerö, Stacköran och Skäret för nu sammanvuxna

6 partier av huvudöarna. Några större höjder finns inte. Storberget på södra delen av Vidinge når strax över 20 meter och på Rödlöga finns några kullar på 15 meter. Landskapet på de yttre öarna har en förhållandevis rik vegetation. Växtlighetens täthet och intensitet är imponerande eftersom den tidigare kulturen med betande boskap i princip upphört. På några årtionden har naturen obehindrat tagit över de förut skogslösa och bara glest bevuxna områdena. Undervegetationen är också den mycket utvecklad och mer frodig än vad man kanske skulle vänta sig så här långt ut. Med lite fantasi kan man nästan tala om urskog eller kanske tropiska skogar när man ser denna orörda natur bestående av tätt stående alar tillsammans med aspar, björkar och på sandigare jordar kraftiga tallar. Marken täcks av en kompakt matta av gräs, meterhöga nässlor och väldiga ormbunkar. Framkomligheten är på vissa ställen nästan omöjlig utan verktyg där tistlar invävda i snåriga buskar med och utan taggar spärrar vägen tillsammans med ett hav av enbuskar som har tagit över alla öppna platser som inte sköts av människor, det finns ju inga boskap kvar som kan hålla tillbaka växtligheten. Likheterna mellan öarna är stora och dom har i stort sett samma växtlighet. Men variationer finns beroende på mark och fuktighetsförhållanden. I de gamla kärren och strandängarna växer nu vass som ofta är längre än människor. Dessa växer på mer eller mindre livsfarliga dybottnar. Det berättas om att det ibland omkom något kreatur efter att de gått ner sig i leran och inte kunnat ta sig upp. Ett problem som uppstått på grund av att så mycket mark växer igen är att fästingarna får allt större ytor med långt och orört gräs där de trivs som bäst. Ökningen av rådjursstammen, som till stor del beror på att det inte funnits tillräckligt många vargar, har också lett till att detta lilla blodsugande spindeldjur har fått en mycket större spridning. Det finns uppgifter om att ett enda rådjur kan bära med sig hundratals fästingar. Den finns nu långt upp efter norrlandskusten. Fästingen har orsakat en del dödsfall eftersom den bland annat kan vara bärare av borrelia och TBE-virus.

3.6 Hur Roslagen befolkades

"De finns, som ifrågasätter huruvida rospiggen verkligen tillhör den vita rasen. De påstår att piggen är besläktad med samojeder, mongoler och hedningar som invandrat österifrån. Nog tillhör rospiggen den vita rasen, inte tu tal om annat, ehuru, speciellt i de yttre skärgårdarna, det finns inslag från många håll. Invandringen har här spelat en stor roll, och det har skärgården inte förlorat på, rasblandning är att föredra framför inavel. " (Skärgårdskvällar, 1964. s 20)

Man kan ju tycka vad man vill om det citatet. Idag skulle man väl tycka att det finns antydan till rasistiska tankegångar hos författaren, Karl H. Andersson, när han säger att rasblandning är att föredra framför inavel. Han får det att låta som om skärgårdsbefolkningen ställdes inför ett moment 22,

7 hur man än gjorde så blev det inte ett speciellt bra resultat. Det fanns två dåliga alternativ och att det minst dåliga var att välja rasblandning. Det är ju förstås min egen tolkning av texten och det är möjligt att författaren inte gjorde det medvetet, han säger ju faktiskt också att skärgården inte förlorat på invandringen. Det kanske speglar det tidiga 60-talets sätt att uttrycka sig, men det vet jag inte. Jag kan bara säga att man nog inte skulle uttrycka sig så idag. Östersjön har varit ett stökigt och oroligt hav, här har det ofta förekommit konflikter och krig. Ofta har svenskarna varit med i en framträdande roll. Krig medför folkvandringar, vilket vi idag har aktuella exempel på i före detta Jugoslavien och de omkringliggande områdena. Så var det också här. Sedan århundraden har flyktingar österifrån sökt sig mot den svenska kusten, och en del av dessa flyktingar stannade i de yttre skärgårdarna. Västerifrån förekom det också folkvandringar då fattiga människor lättare kunde få bestämma över sig själv och sitt jordbruk ute på öarna i skärgården. Individer som sökte frihet och som fått nog av fogdar och andra högt uppsatta människor på fastlandet sökte sig också hit ut. Soldater som kom hem från krigen var inte vana vid att följa några speciella regler. Många fortsatte med sin livsstil även efter det att dom kommit hem. Länsman och lagen hade stora områden att övervaka och de var långt borta, så de kunde inte alltid upprätthålla ordningen. De välbärgade bönderna kunde ta lagen i egna händer, det kunde gå ganska hårdhänt till om de ansåg att någon begått ett brott. En del av de jagade människorna sökte sig ut i skärgården där det var mycket svårt att förfölja någon. Vattnet lämnar inga spår och det stora antalet öar, holmar och skär gjorde att många kunde komma undan. Dessa människor glömdes bort efter ett tag och en dag var deras ättlingar bofasta ute på öarna.

När människorna blev riktigt bofasta kan man inte med säkerhet säga. Några fornlämningar av traditionell typ finns inte, eftersom landskapet ännu under vikingatiden mest var en samling söndersplittrade utskärgårdar. Med drygt fem meter högre vattenstånd syntes bara antydan till dagens öar. Där fanns några enstaka större holmar och en mängd grund. När medeltidens bönder på fastlandet försökte utvidga sina marker var roslagsöarna mest bara av intresse som fiskeplatser. Deras relativt obetydliga ekonomiska värde gjorde att de aldrig förekom i medeltida fastighetsköp. Det är oftast i dessa som de tidigaste familjerna och fastigheterna brukar omtalas. Bland de tidigast bevisen för befolkning i Roslagens skärgård hittar man enligt Bertil Hedenstierna (Skärgårdsstiftelsen, 1992. s 64) i Stockholms tänkeböcker. Det var till största delen en samling rättsprotokoll. Oftast så var det folk och platser i Stockholm som fanns med. Därför fanns sällan några skärgårdsbor omnämnda. Men på ett ställe så finns det en skriftlig redogörelse över en försäljning av ett ganska stort hus med många arvingar.

8

”Många var blidöbor och däribland fanns ’Niels i sundzskaer och moens i Kodhoxe’. Sundskär finns det fler i skärgården, men det egenartade ’Kodhoxe’ gör kombinationen lättydd.”

(Bertil Hedenstierna, Skärgårdsstiftelsen, 1992. s 65) Hedenstierna drar slutsatsen att de utdrag han hittat i 1529 års tänkebok kan säga rätt så mycket om hur det såg ut på den tiden. Han menar att man då kan fastslå att dessa båda öar varit bebodda, vilket verkar vara ett logisk antagande. Dessutom menar han att banden mellan Stockholm och Blidö stöder hypotesen att Sundskär och Kudoxa inte var helt nya bosättningar, utan att det funnits folk där sedan tidigare. Formuleringen i tänkeboken var utformat på ett sätt som tyder på att arvingarna var av bygden känt folk enligt Hedenstierna. När man söker information om enkla människors bosättningar, liv och egendomar brukar de äldsta kända källorna vara sporadiska redogörelser som Gustav Vasa och hans fogdar gjort. En lite mer utförlig redovisning finns över en ”fogderäkenskap över skattfisk” från 1557. Fisket i de yttre havsbandet tillhörde på den här tiden kronan. Fiskade man därute skulle en del av fångsten betalas som skattfisk. I protokollen står att Joen i Röliga lämnat tre fjärdingar strömming. Fogden lämnade också en personlig kommentar. Han skrev ”Thenne är Boandes ytterst i hafved och förmår intet göra och hafver ingen Åker allenast något ängesland”. Hedenstierna tycker att det citatet kan ge ganska mycket information. Man vet enligt honom att det faktiskt bodde folk även på Svartlöga, Rödlöga, Sundskär och Kudoxa. Joen fick mycket av sin mat genom fisket men han borde också haft boskap eftersom han hade ängesland. Från 1573 finns en jordebok över de som måste betala skatt och deras skyldigheter.

Tabell 1. Utdrag ur en jordebok år 1573. Tabellen är hämtad från Skärgårdsstiftelsen (s 65) av B. Hedenstierna, 1992.

Bonde Hemman Örestal Skatte pengar Dagsv. Pengar Smör i mark Peder Jon Jons Lasse Svartlöga 2 Svartlöga 2 Rödlöga 2 2 Erik Mikils Rödlöga Erik Kudyxe (1 mark = 8 öre) 4 öre 6 6 2 2 öre 2 2 2 2 1 mark 2 8 8 8 8 8

Skyldighet att för körslor hålla

Dagsv. Årl. Fogde Konungs hästar hästar hästar hästar 4 4 4 4 6 6 6 6 4 4 4 4 4 4 4 4 4 6 4 4 Att försöka räkna om tabellvärdena till dagens värde skulle vara en omöjlighet och de kan bara jämföras inbördes. Sundskär och Vidinge finns inte med i denna tabell men kan, enligt Hedenstierna, ha legat under en annan fogdes redovisning under den här perioden. Eftersom pengar under den här tiden inte var något vanligt betalningsmedel är det troligt att fogden själv räknat om skärgårdsbornas värden till jämförbara termer. Ett antagande som styrker en sådan teori är att så många körslor, som tabellen anger, inte borde förekomma i den väglösa skärgården enligt Hedenstierna. Senare uppgifter har visat att man inte ägde så många hästar, om ens några alls som jordeboken anger. Att alla lämnade smör är i alla fall ett mått på boskapssköttselns betydelse. Man hade tydligen också börjat att gradera gårdarna. Svartlögas gårdar hade samma örestal som de andra men var ändå tvungna att betala mer skatt. Som man ser fanns det en riktigt välbeställd skärgårdsbo på Kudyxe (nuvarande Kudoxa) med 1 mark i skatt och 4 öresland. Hedenstierna som analyserat en serie av jordeböcker fann att beloppen inte varierade med tiden utan var mer eller mindre konstanta. Han drog slutsatsen att det mer var fråga om bokföringstermer än att försöka återspegla verkligheten. De stora luckorna som finns i jordeböckerna beror till stor del på branden i Stockholms slott år 1697 där mycket arkivmaterial gick förlorat.

3.7 Förbättrad administration

Från och med 1600-talet går det att få tag på mer mångsidigt material och noggrannare anteckningar. Men mycket är fortfarande ofullständigt och ibland också svårtolkat. Den hårda fred som Sverige tvingades att gå med på i Knäred 1613, vilket medförde att Sverige var tvunget att köpa tillbaks Älvsborgs fästning för en stor summa pengar, gjorde att man började se över vilka skatter man hade och också hur stor befolkningen egentligen var. Man började med ett noggrant intag av en extra skatt som också gjorde att man genomförde en detaljerad befolkningsräkning. 9

Tabell 2. Antal betalande, hushåll och beräknat invånarantal. Tabellen är hämtad från Skärgårdsstiftelsen (s 67) av B. Hedenstierna, 1992 Invånare 1613 Hushåll Betalande Byområde Svartlöga Rödlöga Vidinge Kudoxa Sundskär 9 6 6 3 7 Invånare 4 2 2 1 2 1628 Hushåll 26 13 13 6 13 Betalande Byområde Svartlöga Rödlöga Vidinge Kudoxa Sundskär 9 7 9 6 - Invånare 4 2 3 2 2 1653 Hushåll 26 13 20 13 13 Betalande Byområde Svartlöga Rödlöga Vidinge Kudoxa Sundskär 11 9 8 6 7 Invånare 3 2 3 2 2 1668 Hushåll 20 13 20 13 13 Betalande Byområde Svartlöga Rödlöga Vidinge Kudoxa Sundskär 8 6 13 10 13 Invånare 3 3 6 4 5 1680 Hushåll 20 20 40 26 32 Betalande Byområde Svartlöga Rödlöga Vidinge Kudoxa Sundskär - 9 11 10 15 - - 5 2 5 - - 32 13 32

När jag använde mig av tabell 2 märkte jag någonting som inte verkade stämma. Jag kunde i alla fall inte förstå hur det kunde finnas fler betalande personer på öarna än det totala antalet innevånare. I texten skriver Hedenstierna att man för större områden anser det lämpligt att multiplicera 10

11 antalet hushåll med 6,5 för att få totalbefolkningen och att man även kunde tillämpa principen på mindre områden och få ganska rimliga siffror. Det skulle passa mycket bra in på siffrorna i kolumnen för betalande. Jag kontaktade därför skärgårdsstiftelsen per telefon (1999-03-18). Tyvärr meddelade dom att Bertil Hedenstierna inte levde längre och därmed var det svårt att få reda på om tabellen var ett feltryck eller om det var Hedenstiernas egna dokument som det var fel på. De samlades några personer i ett rum och diskuterade problemet och tyckte precis som jag att det såg lite märkligt ut. De letade i Hedenstiernas andra skrifter men kunde inte hitta några liknande uppgifter att jämföra med, de visste inte heller vilket material som han använt för att sammanställa sin tabell. Jag valde att presentera tabellen som den är tryckt i boken men i mina bedömningar har jag kastat om kolumnrubrikerna ”invånare” och ”betalande” för annars går det inte att dra några vettiga slutsatser. Det man kan säga med säkerhet är att uppgifterna i tabell 2 från 1600-talet visar att skattläggnings- och redovisningsarbetet tagit ett stort steg framåt. Staten hade dessutom stärkt sitt inflytande över de fattiga skärgårdsbönderna.

3.8 Beskrivning av öarna

Den kommande beskrivningen av öarna i Roslagens skärgård är, om inget annat anges, i stort byggd på Norrtälje turistbyrås information om Roslagen, som finns tillgänglig på Internet (http://www.norrtalje.se/turist/index.htm, 1999-03-07). Min ambition är att ta med så många öar som möjligt utan att det bara blir en fakta uppräkning. Jag kommer inte att ta med de allra minsta eller vissa av de lite större öarna om inget historiskt viktigt ägt rum på dem. Jag kommer även att nämna ett par platser på fastlandet som jag tyckte var intressanta och viktiga för förståelsen av utvecklingen i området. Bland annat kommer jag att översiktligt gå in på Norrtälje stad och det gamla slottet Penningby som varit ett maktcentrum i området.

3.8.1 ARHOLMA

Stora delar av ön, som är ungefär 5 km lång, är skyddat som naturreservat för att bevara den unika kombinationen av vildmark och odlingsbygd. Sedan 1960-talet garanteras Arholma och dess närliggande små öar och skär vård och skydd av Stiftelsen Stockholms skärgård. Arholma blev tidigt en utgångspunkt för sjöfarande. Ön finns redan nämnd i den danske kungen Valdemar Sejrs segelbeskrivning från 1240-talet. När ryssarna kom 1719 brändes alla gårdar ner och befolkningen fick fly till fastlandet. Det dröjde flera decennier innan de kunde komma tillbaka och bygga upp sina hus igen. Arholmas mest blomstrande period var slutet av 1800-talet. Lotsning och sjöfart var de viktigaste arbetena för Arholmaborna tillsammans med jakt, fiske och jordbruk. Från vanlig vardagssegling och frakt till och från Stockholm utvecklades så småningom en sjöfart och bönderna blev kapitalstarka skeppare på egna fartyg. Under vintermånaderna

12 låg många fartyg i Österhamn och där byggde man även egna fartyg. När sjöfarten började gå dåligt gick många över till att sköta pensionat. Kapellet som finns på ön kom till på öbornas eget initiativ och invigdes 1928. Det har tidigare varit missionshus som legat på Kungsholmen i Stockholm. Det är utsmyckat av konstnären Helge Lindberg.

3.8.2 BJÖRKÖ

Den här ön ligger sex mil norr om Norrtälje och är den södra delen av Väddö. Den ligger granne med Arholma. Kyrkan som finns här är byggd år 1940. Där finns målningar av traktens konstnär Harald Lindberg som tagit motiv från Bibeln och Roslagen och integrerat dessa i målningen "Himlalotsen". I Rumshamn finns det en sjöfolks- och kolerakyrkogård från mitten av 1800-talet. I den här trakten av Roslagen växte det under 1800-talet upp en hel del bonderederier. De inkomster som skepparna seglade hem med gjorde att det byggdes ståtliga gårdar. De finaste lär finnas i de södra delarna. Björkö är antagligen mest känt för sina barnkolonier. Området köptes år 1911 för insamlade ”Barnens Dag” pengar.

3.8.3 BLIDÖ

Blidö tillhör de lite större öarna och ligger öster om Furusund och Yxlan. Blidö by är en äkta skärgårdsby där det finns flera gamla byggnader. Vid prästgården finns ett hus som var krog på 1700-talet. Blidögård var säteri på 1600-talet och hette då Fånö. Gårdens huvudbyggnad brann ned 1925 men sidobyggnaderna finnas kvar. På Blidö finns också en Kyrka. Man byggde år 1660 ett litet träkapell på samma plats som den nuvarande kyrkan. Den gamla kyrkan revs och en ny stod klar år 1859. Tre votivskepp (”gåva till en gudom, vanl. som tack för bönhörelse”. Prismas Främmande Ord, 1985) finns i kyrkans ägo. Det värdefullaste är antagligen en fregatt från 1600-talets första hälft. En blidöbo kallades ibland, som skällsord, av övriga öars befolkning för ”kud” som betydde folket kring Kudoxafjärden (Överraskningens öar, s 98). Ordet kan också ha ett samband med ordet ”kut” som betyder sälunge.

3.8.4 FEJAN

Ön Fejan ligger ca tre distansminuter (en distansminut är 1852 meter) rakt österut från Kapellskär vid farleden mot Åland och Finland. Närmaste större ö är Tjockö. Det finns ett tiotal bofasta som bor här året runt, men under sommaren ökar antalet mycket kraftigt. Ön Fejan har varit bebodd sedan 1856 då två jordägare från Norrbyn på Tjockö flyttade hit. En av de mest kända händelserna på Fejan är inrättandet av en karantänstation i samband med koleraepidemierna i slutet på 1800-

13 talet. Kolera var den tidens mest fruktade sjukdom. Den kom ursprungligen från Indien och sedan vidare till Europa i början på 1800-talet. Sextio miljoner européer, varav ungefär fyrtiotusen svenskar, dog under fyra kortare epidemier. Staten försökte stoppa sjukdomen från att komma in i Sverige. Därför upprättade man karantäner vid de stora farlederna. För fartyg från Ryssland och Finland blev Fejan en karantänstation. Fyra personer dog på Fejan sommaren 1894, men sjukdomen nådde som tur var aldrig Stockholm. Karantänstationen användes ända fram till 1930-talet. Det sista sjukdomsfallet behandlades på Fejan 1927. En annan händelse som är värd att uppmärksamma är inkvarteringen av estländare under andra världskrigets slutskede. Trettiotusen ester flydde över Östersjön de sista veckorna i september 1944. De flydde undan Sovjets ockupation och kom över havet i små roddbåtar i dåligt skick och slitna skutor. Gotland och Stockholms skärgård tog emot den största delen av flyktingarna. De ester som hamnade i norra skärgården fördes till karantänsjukhuset på Fejan. Därifrån fick de åka vidare till flyktingförläggningar runt om i Sverige. Tyvärr slutade den här historien inte särskilt lyckligt för ett hundratal ester som tidigare varit med i den tyska armen. Dessa blev trots skarp kritik utlämnade till Sovjet, men det är en annan historia. Under världskrigen behövde den svenska flottan många motorbåtar för att kunna transporterna folk och utrustning för inspektion och kontroll. När andra världskriget bröt ut fanns 472 inregistrerade motorbåtar i Sveriges Frivilliga Motorbåtskår. Dessa bildade år 1941 Sjövärnskåren och blev en militär kår inom flottan. Under 1960-talet var det ungefär trehundra elever som fick sin utbildning i Sjövärnskåren på Fejan varje sommar. Förläggningarna på den gamla karantänanstalten var dock i dåligt skick och segelkurserna på Fejan avbröts 1976. Sedan slutet av 1970-talet har anläggningen stått och förfallit. Staten tänkte riva fastigheterna, men Skärgårdsstiftelsen övertog dem 1994 och startade en upprustning. Nu äger och förvaltar man den gamla karantänstationen. Här växer också ett skärgårdscentrum fram bit för bit. Huset Wasa har blivit skärgårdsvandrarhem med 50 bäddar. Husnamnet kommer från en kolerasmittad ångare som låg i karantän vid Fejan 1894. Här finns också huset ”Kongo”. Huset har ett ovanligt utseende och har en intressant historia. Det var tydligen först tänkt att bli missionshus i Kongo. Men när koleran hotade Sverige i början av 1890-talet låg det som byggsats i Stockholms frihamn. Huset fraktades istället till Fejan och blev läkarvilla.

3.8.5 FREDLARNA

Fredelskären ligger i utskärgården nordväst om Svenska Högarna och består hundratals småöar och skär, In- och Utfredlarna. Öarna har en lite annorlunda växtlighet på grund av den kalkrika jorden. Efter andra världskriget delades äganderätten på öarna upp i små andelar och med rätt till jakt och fiske. In-Fredlarna saknar en djup och skyddad hamn. På Stora Vånskär finns ligger en by av ca 20 välbevarade bodar kring den grunda

14 hamnen i väster. Fredlarna är lite speciellt för mig och min bror eftersom vi personligen blivit testamenterade de andelar som Axel Söderman (vår farmors bror) hade på Fredlarna. Så här stod det i testamentet: ”för dem att gemensamt bruka med full ägande och nyttjanderätt”.

3.8.6 FURUSUND

Från Norrtälje går en smal och slingrande väg via Penningby ut till ön Furusund som ligger på den plats där farleden smalnar av till ett sund. Hur länge ön varit bebodd är ovisst, men den ska ha varit omnämnd som farled redan på 1200-talet. Ön hette från början Halsö, men av okänd anledning ändrades Halsö till Furusund och namnbytet syntes i tryck första gången Figur 3. Bild av kompassrosen. 1751. En tidig bosättare var i alla fall Jaeppe Diekn som var en dansk adelsman. Det sägs att han såg den vackra betesön från skeppsdäck och köpte den på 1380-talet. Sedan flyttade han dit med familj och tjänstefolk. År 1463 lade en stor örloggsflotta till i Ålandsviken, öns hamnplats vid farleden. Unionskungen Kristian I var på väg till Finland i ett korståg. Enligt en rapport (Stockholms läns landsting, 1985, s 24) visar en analys gjord av antikvarien Gustaf Hallström att unionskungen Kristian I stannade till vid Furusund i juli 1463. Han hade möte med Upplands stormän. På bergssluttningen ovanför Ålandsviken finns en kulturminnesskyddad hällristning. Den består av en kompassros och kring denna finns också en kunglig krona, tre vapensköldar, en yxa och några minuskler (medeltida bokstäver) inristade. Hällristningen är ett tecken på att Ålandsviken var en kungahamn. Ön blev ett handelscentrum i under unionstiden och fick därigenom också en politisk betydelse. Ett större sjöslag inträffade vid Furusund år 1522. En dansk flotta kom från Finland för hjälpa det belägrade danska fästet i Stockholm. En kombinerad flotta av svenska och lübeckska örlogsmän möttes vid Furusund och sänkte den danska flottan. Värdshus och sjökrog byggdes på 1600-talet. År 1719 brände ryssarna krogen, men den byggdes upp igen efter ett par år. Under 1700-talet beslutade Gustav III att man skulle bygga ett av den tidens största bryggerier på ön. Det skulle hjälpa till att finansiera kriget mot Ryssland. Under 1800 talet blev ön känd både i Sverige och utomlands. Det berodde på att de första ångbåtarna ”Najaden” och ”Roslagen” kom i trafik. Badorten Furusund fick nu ett riktigt uppsving och började växa ordentligt. Christian Hammer var en mycket rik juvelerare som arbetat vid hovet. Han köpte ön 1883 och byggde upp en stor och modern badort. Det byggdes villor och badhus med varmvatten. Furusund blev ett sommarnöje som besöktes av allt från

15 kungligheter till författare och konstnärer. När man byggde en bro till fastlandet 1953 utökades badorten och det började slå sig ned allt mer folk. På ön finns också det som kallas för Ryssängen vid Ålandsviken och är numera parkeringsplats. Namnet har tydligen inte något med ryssar att göra. Under gruset finns det massgravar från det, ur Sveriges synpunkt, olyckliga kriget mor Ryssland 1808-09. Här begravdes män från trakten som inte dog av kriget utan av kyla, svält och sjukdomar.

3.8.8 GILLÖGA

Gillöga-skärgården ligger en bit öster om Möja, något söder om ögrupperna St Nassa och Svenska Högarna. Fram till 1800-talet hade ön en viktig roll inom fisket, innan den såldes till skärgårdsbor. På Lillskär finns en kompassros från 1673 inristad i berget. Kännetecknande för Gillögas ytterskärgård är att den är mycket svårnavigerad med de låga och ljusa skären med många små genomgångar av kanaler och sund. På sydöstra delen hittar man den gamla hamnen. Här finner man också rester efter den gamla byn från den tid då man var verksam inom strömmingsfisket. Öarna besöks också av ett stort antal fåglar under sommaren.

3.8.9 GISSLINGÖ

Gisslingö ligger nordost om Rådmansölandet. Ön har alltid varit glest befolkad eller till och med helt obebodd. Enligt Edvard och Erling Matz (1978) finns det en trojeborg på ön där tjocköborna gömde sig undan ryssarna 1719 samtidigt som deras hemö brändes ned och förstördes. Trojeborgar, eller kollergångar som skärgårdsborna kallade dem, är en typ av labyrinter som är gjorda av sten. Dessa finns det gott om både i Skärgården och i övriga delar av Sverige. Den mest kända labyrinten i Sverige är den som finns nedanför Galgberget norr om Visby. En kopia av den finns också uppställd på Skansen. Man vet inte riktigt vad dessa borgar skulle ha för syfte, men många anser att det skulle ge fiskelycka om man sprang genom gångarna.

3.8.10 GRÄSKÖ

Ön Gräskö ligger i Gräsköfjärden, nordväst om Norröra. Ön ägdes av Penningby från 1500-talet och ända fram till 1838. Under 1920-talet och in på 30-talet blev ön känd som ett centrum för estnisk smuggelsprit. Smått legendarisk i detta Figur 4. Uno och hans bröder.

16 sammanhang var Gräskökungen Uno Österman (1892-1969). Här ute var det en nästan idyllisk stämning. Helt skild från misären inne i Gamla Stan som under den här perioden var langarcentrum. Som ett exempel på detta kan man ta ett citat från Torbjörn Wileens text i Roslagsskärgård (1992): ”I

Gamla Stan är ingen nykter, uppger en poliskälla för en tidning; - endast

graden av berusning skiljer människor åt!”. Ute på gräskö var det annorlunda, fast det var ett smuggelcentrum var man ganska sparsam med det egna drickandet. Man var ju tvungen att sköta verksamheten och det gällde att vara snabbtänkt när man skulle lura ”tullarna”. Så när tullbåten gled in i byviken för att göra en inspektion, som kunde visa sig speciellt lönsam just på Gräskö, förberedde sig öborna. Lojaliteten var här total. Ingen skvallrade på någon. Man hälsade vänligt på tulltjänstemännen och bjöd gärna in dem på kaffe och en bit mat. Tullarna gick gärna och hälsade på Uno Österman som visste hur man charmade folk. Uno och hans bröder lär också ha lurat upp tullbåtarna på grund ett antal gånger. Men när någon senare frågade om dom hade reflekterat över vad som hände med all spriten, medan de håvade in massor av pengar, så svarade dom att de inte tänkte så mycket över det. Man tjänade ju bra och det var ju roligt med spänningen som smugglingen medförde. Man visste så klart att någon var tvungen att dricka upp det, men man var helt klart ovetande om vilket elände det skapade i Gamla Stan.

3.8.11 HÖGMARSÖ

Det här är en liten ö som ligger sydväst om Furusund bredvid farleden Stockholm-Åland. Det bor ungefär 60 personer här året runt och man har hundratals gäster om sommaren. Skeppsbyggar- och redarsläktet Elfving bor fortfarande ute på Högmarsö. De var en gång i tiden ägare av Furusunds Slip. Där har många av skärgårdens berömda skutor tillverkats. Det första svenska skepp som seglade jorden runt hette Mary Ann (1838-39), det kom så småningom hit som vrak höggs upp vid varvet.

3.8.12 LIDÖ

Ön ligger söder om Arholma och en bit utanför Norrtäljevikens mynning. Den enda bebyggelse som finns på ön ligger i intill Lidö gård. Ön är nu ett naturreservat. Bengt Bengtsson Oxenstierna tog över Lidö på 1630-talet efter Penningby. Där började han 1634 att bygga sitt adelshus, ett barockslott. Slottet brändes senare ned av ryssarna 1719. Stenarna användes efter branden vid uppförandet av Arholma fyrbåk 1768. Slottet byggdes upp igen och köptes 1769 av Matts Holmers som hade arbetat som kapten i det Svenska Ostindiska Kompaniet. Under beredskapstiden hade man Sveriges största minkfarm. Senare har gården ägts och vårdats av Stockholms stad. Det har dessutom varit sommarpensionat och under en kortare tid behandlingshem. Idag är används det som vandrarhem.

17

3.8.13 LYGNA

Söderskärgården som den också kallas ligger norr om Svenska Högarna mellan Fredlarna och Skarvskärgården. Den här ögruppen användes redan på medeltiden för hamnfiske. Här finns ett mycket rikt fågelliv med många olika arter. På Hamnskär finns några bodar, men i övrigt består Lygna mest av kala skär med rishedar och små myrar. Öarna har i många år vårdats av skärgårdsförfattaren Sten Rinaldo, som bland annat har skrivit ”Överraskningens öar” som jag använt mig av under skrivandet av det här specialarbetet. Han och hans familj äger tillsammans större delen av Lygna.

3.8.14 NORRTÄLJE

År 1296 omnämns Tälje by för första gången i skrift och år 1409 fick staden namnet Norr Tälje, för att skilja den från Södertälje. Byn fick år 1622 stadsrättigheter av Gustav II Adolf. De medeltida byvägarna blev stadens gator och gränder. Staden fick alltså en medeltida stadsplan. Norrtälje drabbades precis som Roslagens skärgård hårt av ryssarnas attack 1719. Efter morgonbönen den 19 augusti upptäckte prästen Johan Unander brandrök och förstod att ryssen hade kommit. På kvällen var hela staden nedbränd och det tog ett antal år att bygga upp den igen. I mitten av 1800-talet gjorde Norrtälje sig känt för den välgörande gyttja som man sade sig ha och staden blev en av de mest besökta badorterna. Efter andra världskriget kom en ny tid för Roslagen med förändringar. Man rev och byggde om. Många var rädda för att den fina trästaden helt skulle försvinna. Norrtälje blev så småningom ett köpcentrum för de tusentals ägare av fritidshus som nu finns i Roslagen. Idag finns omkring 25 000 fritidshus i kommunen. 1971 blev staden Norrtälje centrum för en ny storkommun och idag är Norrtälje både stad och kommun. På ”Stora torget” ligger Rådhuset på samma plats som 1600-talets rådstuga, den senaste ombyggnaden gjordes 1792. Bakom rådhuset ligger stadens äldsta stenhus som idag används som affärslokal.

3.8.15 NORRÖRA

Nu har jag kommit till den ö som jag valt att fördjupa mig i. Vi har ärvt ett hus här efter sjömannen Axel Söderman som var bror till min farmor, Elly Åkerström (tidigare Söderman). Vi sköter numera om de två hus som finns på tomten, men det har mest blivit under sommaren som vi varit där. Man lever ganska primitivt och det finns inget rinnande vatten, utan man måste hämta det i en brunn som ligger några hundra meter bort. Men el finns i alla fall indraget. Dessutom finns ett riktigt utedass som fortfarande används, vi har också ett slags torrtoalett inomhus, men den har vi först börjat använda

18 sedan Axel gick bort 1996 eftersom han bodde nästan hela sin sista tid ute på Norröra. Det var bara på slutet som han blev så pass dålig att till och med han själv erkände att han kanske kunde behöva lite hjälp. Det ena Figur 5. Norröra med dess sjöbodar och bryggor. huset som vi har är ett större tvåvånings hus, det andra är en liten stuga med två rum och kök som faktiskt varit med i TV, vilket jag kommer att berätta mer om senare. Eftersom en del av min släkt och mina rötter bakåt i tiden kommer härifrån och från de närliggande öarna tyckte jag att det var passande att fördjupa sig på just Norröra även om den varken tillhör de större eller mest betydelsefulla öarna i Roslagen. Den har dock en mycket intressant och händelserik historia. Min farmors barndomskompis från Norröra, Sonja Söderman, var med i Sveriges Radio P I (1980-08-11) och berättade då i programmet ”Skriv en rad” mycket fint och levande om denna ö i Roslagen:

”Minnen från en ö i Roslagens famn Häggdoft och gullvivor! Vilka underbara minnen dessa dofter väcker till liv från min barndoms sommarö ute i Stockholms skärgård. Det finns nog inget motstycke i världen, dessa ljuvliga, soliga försommardagar ute i havsbandet. Ännu har inga sommargäster kommit. Jag sitter vid sjöstranden och bara lyssnar och lyssnar till vågornas sakta skvalp mot bergen och bryggorna. Inget buller av vrålande aktersnurror, inga röster. Endast doften av tjära förs med vinden till min bergskreva där jag sitter. Någon av de få kvarvarande öborna håller visst på att tjära sin roddbåt. Denna härliga doft, som man förr i världen fick känna varje gång på våren, då alla bofasta harader av plastbåtar, som ännu ej kommit i sjön. Dessa ägs till stor del av sommargäster och ättlingar av ön, som vistats härute under sommarhalvåret. Mina föräldrar hyrde sommarnöje här på denna roslagsö 1913. Att under den varma sommaren få komma bort från en stenlagd bakgård mitt i Stor-Stockholm var för mig och mina bröder rena paradiset. Hit fick vi åka varje sommarlov och fick på så vis uppleva en verkligt levande skärgård. Alla stugor är numera uthyrda, t.o.m lagårdar och stall har retts in till bostäder. Ängsmarkerna är igenvuxna och de gamla vackra gärdesgårdarna förfallna. Men en ny tid stundar för vår ö. En del av ön har delats upp till tomter enligt en ny byggnadsplan från år 1968. De flesta tomter kommer så

19

småningom att säljas av hemmansägarnas arvingar och grupper av fritidshus kommer att växa upp på de gamla betesmarkerna. Lyckligtvis är dock den allra största delen av ön grönområden. Ännu finns det många underbara smultronställen kvar från forna dar. Samma utveckling har ju drabbat de flesta öar kring Sveriges kust, så många känner nog igen mönstret. Jag har haft förmånen att få bo på denna ö varje sommar sedan år 1913 och på så sätt kunnat följa utvecklingen. Allt här i livet är på gott och ont och tiderna förändras. Även om det blir mer bebyggelse här ute och därmed mer s.k. utsocknes folk, så får väl dock vi gamlingar unna även de unga, som kommer efter oss, att få njuta av soluppgångar vid horisonten och vågornas skvalp vid sjöstranden och inte minst den säregna tjusiga

sjöfågelsången på vårarna.” När man säger att man har ett sommarställe på en ö som heter Norröra och som ligger i Stockholms skärgård tycker det flesta att det är lite festligt. Men när man säger att det är samma ö som Saltkråkan i den kända TV-serien lyser många upp och tycker det är fantastiskt. Att man lyckats ha en tomt på just den här ön av alla öar i skärgården gör ju att man känner sig riktigt lyckligt

Figur 6. ”Lillstugan” som är med i TV serien ”Vi på Saltkråkan”.

lottad. När man dessutom säger att ett litet hus som vi har på vår tomt därute har varit med i en del avsnitt av ”Vi på Saltkråkan” känner man sig lite märkvärdig på något sätt. Det känns som man är delaktig i något stort och man får en liten underlig känsla när man tänker på det. Det är ju inte så ofta man har något som är känt genom TV i sina ägor. Även om själva inredningen är gjord i en studio så har man använt sig av huset på våran tomt för de yttre bilderna. Norröra ligger några sjömil öster om Furusund i kanten av Kudoxafjärden. Det är öppet vatten runt hela ön, även om det är väldigt grunt mot Söderöra. I nordost finner man Kudoxas låga horisont och längre ut mot öster kan man urskilja Norrpaddas kantiga öar. Norröra ser idag ganska annorlunda ut om man jämför med för något sekel sedan då ön i själva verket var en egen liten skärgård. Det som kallas skäret och Klubbörn låg som små öar kring själva huvuddelen av Norröra. Ända in på 20- och 30- talet av vårt århundrade kunde man vid högvatten utan problem ta sig mellan dessa öar och land med en liten båt och ett par åror. Namnet Norröra härstammar från ordet ”ör” som betyder grus och sand. Något som det finns gott om i marken ute på de här öarna. Det kan kanske tyckas märkligt att det gick att odla marken här ute, men det har tydligen funnits bönder här ute sedan 1500-talet ända fram tills idag, så det måste

20 varit möjligt att få den någorlunda bördig även om det krävdes lite arbete. Men nu finns det inga bönder kvar längre. Det finns några gamla staket och ängar kvar, men en hel del har växt igen. Det är mest tomterna som är klippta och underhållna. Det är en av orsakerna till att fästingen har ökat så dramatiskt på senare år. Ön är som alla andra öar ute i skärgården, vacker och med mycket fin natur. Skogen är kompakt och löven växer tätt på grenarna. Nästan alla husen är målade med falurödfärg, en mer eller mindre oskriven lag ute i skärgården. Det är väl

Figur 7. Det större huset på vår tomt.

just därför som vårt större hus därute är målat i just vitt. Vi har ärvt det av min farmors bror Axel Söderman. Han bodde därute i princip hela sitt liv, utom när han var borta till sjöss förstås. Man skulle kunna skriva en hel bok om enbart honom för han var en riktig personlighet. Han var kvick i både huvud och tunga ända till slutet. Dessutom finns det lite mystik kring honom. Han var nämligen borta flera år under sitt liv som sjöman utan att någon hörde ett ord från honom vid tiden för andra världskriget. Det är tydligen en väl bevarad hemlighet vad han gjorde under dessa år. Jag vet inte om han berättade det för någon, men människorna i hans närhet hade alla teorier om vad han hade för sig. Vad som egentligen hände lär man nog aldrig få veta. Vi har tittat lite i gamla brev som han skrivit men inte hittat några ledtrådar. Hur som helst var han väldigt intresserad av nyheter och höll sig alltid uppdaterad om vad som hände i världen. Speciellt intresserad var han av andra världskriget som han hade stort antal böcker och filmer om. Ofta hade han bättre koll än en själv, trots att han var gammal. Han blev hela 92 år och han, som många av de andra ”infödingarna”, gillade inte riktigt att stor-stockholmaren kom och tog över skärgården och byggde sina sommarvillor därute. Kanske var det i lite protest som han valde att måla huset vitt. Eftersom jag har valt att gå in lite djupare på ön Norröra kommer jag oundvikligen in på frågan varifrån de första människorna som slog sig ner här kom ifrån. Som jag har berättat om tidigare så är det mycket troligt att det var bönder och jägare som sökte sig ut i skärgården. När man ville utöka sina arealer eller hitta bättre jaktmarker, och så småningom bosätta sig. Det är också sant för ytterskärgården, men den teorin stämmer troligen bättre på en senare våg av bosättare när det gäller Norröra och säkert flera av de närliggande öarna. De flesta av de gamla öborna är mer eller mindre säkra på att de första bosättarna av de yttre delarna av skärgården kom österifrån. Då främst från Estland och Lettland. I alla fall när det gäller Norröra är sannolikheten ganska stor. Man känner nämligen till de första innevånarnas namn. De har en starkt baltisk prägel: Joa, Rebb, Kars och Munk.

21 En stor del av Roslagens alla öar, inklusive Norröra, tillhörde det stora godset Penningby. Det är ett gammalt gods från 1300-talet som ligger i Stockholms län, ungefär 9 km söder om Norrtälje. Själva namnet Penningby var inte lätt att hitta ursprunget till. I de böcker jag tittat i har inte någon riktigt kunna härleda namnet. Men efter lite detektivarbete kunde jag med hjälp av Norrtäljes turistinformation bringa lite ljus över namnet. Namnet har ingenting med pengar att göra som man kanske skulle kunna tro. Det är en förvrängning av "Pitungaeby" (deras by som bodde i pitan). Pitan ska betyda dalgång, så med modern svenska borde namnet betyda någonting i stil med ”Byn i dalgången”. Byn ägdes på 1300-talet av två bröder, Nils och Botulf Bovessöner. Penningbyån som rinner här var en viktig infart österifrån och krävde därför ett försvarsverk. Vid Slottstorp efter vägen mot Hysingsvik finns lämningar efter ett medeltida fäste, som varit föregångare till Penningby slott. Penningby slott nämns första gången på 1380-talet. Det var då en befästningsanläggning intill den gamla vikingaleden upp mot Husby Sjuhundrabygden. Den medeltida borgen byggdes vid 1400-talets slut. Det finns fortfarande kvar delar av det medeltida murverket. Då var slottet det man kallar ”tvillinghus”, som var ovanligt i de här områdena. Ingången låg mot sjösidan. Före 1550 byggdes de mäktiga tornen av dåvarande ägaren Lars Turesson Tre Rosor, som även byggde en ny ingång i östfasaden och krönte den med sitt vapen. Skölden tog man troligen ned när man genomförde en del ombyggnader från 1670-talet till mitten av nästa sekel. Den här skölden finns dock fortfarande kvar inne i slottet. Några av förändringarna var bland annat att man nyinredde sjötornets runda salong, det rum som lär vara det vackraste i slottet, där orginalinredningen från tidigt 1800-tal är bevarad. Grevinnan Maria Juliana von Rosen bestämde år 1805 att man skulle anlägga en park intill slottet i en så kallad engelsk stil. År 1831 härjades Penningby av en eldsvåda och översta våningen brann upp tillsammans med taket. År 1836 köptes slottet av Simon Olof Nordström som var en köpman i Stockholm och disponent (det som motsvarar VD idag), vid Gustafsbergs porslinsfabrik. Slottet med den omgivande marken och byggnaderna styckades av år 1935 från gården. Sedan 1949 är det ett aktiebolag och ägs av familjen Nordström. Under senare år har slottet varit med i flera film- och TV-inspelningar. Penningby slott förklarades som byggnadsminne år 1980. Det bor inte längre några i slottet men det visas sommartid för turister. Penningby hyrde också ut sina områden till staten. Roslagen var ett av dessa områden. Därför tillsattes på många av öarna en typ av tillsynsmän som man kallade ”rotemän” och ”båtsmän”, som jag berättat tidigare kunde detta vara en av orsakerna till att namnet Roslagen uppkom. På Norröra fanns ett båtsmanstorp där bland annat båtsman Ros bodde med sin familj på 1800 talet. Den stugan är ganska låg och inte särskilt stor och byggd av timmer. Den finns fortfarande kvar och ligger i närheten av det som kallas Missionshuset. Lönen, som kom från staten, var väldigt liten och bestod av så kallade naturaförmåner och beklädnader som skulle motsvara en krona per dag.

22 Bakom det som kallas för Waldemarsudde, som man förut benämnde Småöra, gick det in en vik. Den allra innersta delen var djupare och kallades Byviken. På vintern var detta tydligen ett mycket populärt tillhåll för öns ungdomar, för när vattnet frös till is blev den lilla insjön en perfekt skridskobana. Runt om kring Byviken bodde urinnevånarna eller vad man nu vill kalla dem sina hus. På en plats som heter Munkkärret har man hittat något som troligen varit en gammal stengärdsgård eller möjligtvis en brygga. Uppåt sett från Byviken ligger Bybacka där det har funnits flera gårdar. Det skulle enligt Sonja Söderman, min farmors barndomskompis och sommargäst ute på Norröra sedan 1913, ända fram till 1920-talet varit möjligt att se gamla förfallna husgrunder bland mossiga stenblock och rishögar. Än idag finns det kvar gamla fruktträd och vid Bybacka finns en stensatt brunn kvar från den tiden då Norröras by låg här under 1600-talet. Men den byn fick bara ligga där ostört fram till den 11 juli 1719 då Ryssland anföll Sverige från havet och byn brändes ned. Liksom många andra öar i Roslagen blev Norröra hårt utsatt för hämndattacker från ryssarna på grund av Karl XII:s många krig. Men ön återhämtade sig och man byggde så småningom upp en ny by. Det skedde mycket tack vare att Penningbys yttre områden såldes ut i slutet på 1700-talet. De nybyggare som då kom valde att grunda den nya byn längre söderut där de fick en skyddad hamn. Öjan, ett grunt område mellan Norröra och Söderöra och en utmärkt badplats, var på den här tiden en djup vik. De som hade piggskutor eller så kallade sandkilar (som var lite mindre) kunde gå ända upp till strandkanten där den nya byn låg. Där byggde man också nya bryggor. Bland dem som köpte mark på Norröra fanns två rika bönder som kom från Sundskär. Enligt Sonja Söderman lär deras far ha varit överste vid namn Olof Olofsson. Han hade kommit från Finland och bosatt sig på Rådmansö men flyttade sedan till Sundskär med sin fru, sina tre söner och en dotter. Två av dessa söner köpte upp stora områden av Norröra. Den ena hette Jan Erik Olofsson och kallades för ”Nedergårdaren” (för att familjerna som flyttade in senare på Måsberget tyckte att deras hus låg så långt nere i byn) och den andre var Johan Anders Olofsson även kallad ”Sjörövaren”. Han lär tydligen ha gjort skäl för sitt smeknamn i verkligheten. Dessa områden delades senare upp i stora hemman till arvingarna som ville bo kvar på Norröra och dessa valde att byta efternamn till Sjöblom. Några av byggnaderna från den här tiden finns fortfarande kvar. Mitt i byn ligger det hus som Jan Erik Sjöblom byggde för sin familj en kort tid efter ryssarnas härjningar 1719. Då såg huset något annorlunda ut och hade två utbyggnader av mittenpartiet. Idag har huset bara en utbyggnad eftersom en ingift hemmansägare valde att riva en av dem år 1920. Mittemot den här byggnaden ligger det hus som tydligen flyttades hit av Johan Anders Sjöblom från Sundskär. År 1901 gjorde Alfred Sjöblom, sonson till Johan Anders Sjöblom, om huset till handelsbod. Det fanns även andra storbönder på Rådmansö som köpte mark av Penningby. En av dessa var Karl Petterson som köpte halva Norröra. Hans

23 bror Rickard köpte mark på Svartlöga. När Karl flyttade till Norröra bytte han namn från Petterson till Söderman. Min farmors bror Axel Söderman, arvinge i 4:e led efter Karl Petterson, ska ha sagt att den som hade hand om utförsäljningen av Penningbys områden blivit tillsagd att förmå köparna att byta efternamn till ett som i första hand hänvisade till väderstreck. Det skulle kunna vara en av förklaringarna till att så många i området kring Blidö heter ”Söderman”, ”Norman”, ”Westerman” och ”Österman”. En del köpare lär enligt Sonja Söderman ha varit flyktingar från Finland under Gustav III:s vinterkrig. Under tidigt 1800-tal flyttade det fler skärgårdsbor med kapital i ryggen till Norröra. En av dessa personer var Rickard Petterson, bror till Karl Söderman (Petterson), som kom från Svartlöga. Han flyttade både sig själv och sitt hus till det som kallas Skaten på Norröra. Lillstugan finns också kvar där. Den var från början bara hälften så stor och användes som fiskebod. Det stora huset är numera av stort intresse för de turister som kommer ut till Norröra under sommaren, eftersom det är känt som ”Snickargården” i Astrid Lindgrens film ”Vi på Saltkråkan”. Rickard var en piggskeppare och hade sin skuta i Öjan strax nedanför handelsboden. På den här tiden gick vattnet ända upp dit. Sedan i mitten på 1800-talet kom det några fler nybyggare. En var Anders Persson som var fyrbiträde ute på svenska högarna och bodde på Kudoxa. Enligt kyrkböckerna står det att ”han övergav yrket för att bli bonde på Norröra och antog namnet Söderman”. År 1860 gjordes ett storskifte på Norröra som medförde en rättvisare fördelning av marken. Staten hade fortfarande kvar rätten till jakt på ön så man fick inte ta med sig några hundar till Norröra i början av 1900-talet. Det var bara hundar som följde med de stora jaktsällskapen som fick gå i land. De gamla norrörabor som levde här då träffade både Kung Oscar II och Gustav V. Det fanns också en väg på Norröra som hette ”Gustaf V:s väg” som även kallas ”Gröna gången”, man hör dock båda namnen fortfarande. Det dröjde fram till år 1920 innan statens jakträtt upphörde på Norröra. Under sommaren kan man ta sig till Norröra med båtar från Nybroviken. Det är Vaxholmsbolaget som kör båtarna Sjögull och Sjöbris dit ut. Man kan också ta sig ut med fritidsbåtar, men det finns inte så gott om tillägsmöjligheter och de flesta bryggorna är privata. Öns stränder är dessutom väldigt grunda men vid ångbåtsbryggan kan man förtöja tillfälligt.

24

3.8.16 RÅDMANSÖ

Rådmansö är en halvö söder om Norrtäljeviken och Svealands östligaste udde. Från början skrevs Rådmansö "Rudhma". Namnet har antagligen ett samband med röd och rodna. Det röda kan komma ifrån den röda gnejsberggrunden. Under yngre bronsåldern var vattenytan 15 m högre än idag, fast om man ska vara korrekt så skulle man istället säga att Rådmansö låg 15 meter längre ned då eftersom det är landhöjningen som gjort att öarna kommit upp ur vattnet. Rådmansö utgjorde då en skärgård av små bergiga öar samt en större ö i öster som heter Sidön. Omkring år 800 bodde det människor där de större byarna i dag ligger. Ett av de äldsta gravfälten i området ligger på en bergig höjd i Gärdesbacken i Åkerö. Sjöfart har av förklarliga skäl haft en framträdande roll på Rådmansö. Först var det vedskutor och sandkilar, sedan kom ångbåtar och färjor. År 1900 fanns det 33 fartyg på Rådmansö. Den här öns sista skuta var "Granit" som såldes 1946. Reguljär ångbåtstrafik mellan Stockholm och Norrtälje startade under 1840-talet och det byggdes många ångbåtsbryggor på Rådmansö. Före 1950 var Rådmansö kommun Sveriges största skärgårdskommun. Den 8 december 1951 slogs emellertid Rådmansö kommun samman med Frötuna kommun. År 1971 var det dags igen, den här gången slogs man ihop till storkommunen Norrtälje. En knuttimrad 1600-talskyrka låg strax väster om den som finns idag. Den nya började byggas år 1815 och var klar 1819. I den här kyrkan finns flera krigsbyten från det 30-åriga kriget. Dessa donerades av fältmarskalken Sperling. Kyrkan fick bland annat altaruppsatsen och predikstolen. Hans orgel, som var ett krigsbyte från Holstein, överlämnades till Nordiska museet 1883. På Rådmansö ligger också Kapellskär. Här fanns ett litet kapell där man kunde överlämna sig åt Gud innan man åkte ut på den farliga färden över vattnet. Kapellskär ligger längst österut på Rådmansölandet. Mest känt som "porten mot öster" där passagerarfärjor går till Åland och godstrafik till Finland och Estland. Vid sekelskiftet fanns långt gångna planer på att anlägga en järnväg till Kapellskär från Stockholm, men första världskriget satte stopp för planerna tills vidare. Hamnen är mycket gammal, den fanns under medeltiden och det var också här som den ryska flottan grupperade om sig 1719 innan den startade med attacken av den svenska kusten. Under allhelgonadagen 1994 restes ett minneskors i trä över dem som omkom vid Estonia-katastrofen den 28 september samma år. Det ligger söder om hamnen.

25

3.8.18 RÖDLÖGA

Ön har troligen fått sitt namn på grund av den röda granitberg grunden och "löga" betyder bassäng. Ön ligger nordost om Svartlöga och är ett omtyckt utflyktsmål i mellanskärgården. Ön var bebodd av fiskarbönder redan Figur 8. Byn med handelsboden (andra huset från höger). under Gustav Vasas tid. Rödlöga saknar nu fast boende, men på sommaren finns det gott om folk här. Byn förbinds av ett nät av stigar. Därför finns det inte ett enda hus i byn som har staket kring tomten, eftersom en gammal bestämmelse säger att ingen får bygga stängsel över byväg. På bilden ser man en fin vy över Rödlögas strand med det rödmålade husen som är så karakteristiska för skärgården.

3.8.19 SINGÖ

Ön ligger vid Väddös nordspets. Det finns en bro och man kan ta sig med bil från fastlandet och ut till ön. I skrift nämns Singö 1334 och skrivs ”Singae”. Det var under medeltiden folk började flytta till Singö. Fisket har alltid varit den naturliga försörjningen, men periodvis har också bergsbruk förekommit. Gruvhål vid Ellan och Backbyn är rester av det. En bit Norrut vid Tranvik kommer man till den gamla fiskebyn Backby som har en välbevarad 1700 talsbebyggelse. Vid Backbyfjärden finns en naturhamn kring vilken det finns ett 20-tal sjöbodar och båthus. Här ligger även Matsgården som är öns hembygdsgård från 1700-talet.

3.8.20 SKARV

Skarvs skärgård ligger söder om Svenska Stenarna allra längst ut i ytterskärgården. Öarna är svårtillgängliga och saknar en bra hamn om man tänker stanna i flera dagar, men man kan göra dagsbesök när vädret är bra. Det finns gott om hällristningar på ön, bland annat kompassrosor från 1600 talet. Dessa ansågs kunna bringa fiskelycka. År 1558 tillsatte Gustav Vasa en fiskefogde som fick i uppgift att ta in tull eller skatt. På 1600-talet bestämdes att tullströmmingen oavkortat skulle tillfalla Kungliga Livregementet till Häst. Utan saltströmmingen från utskären skulle våra arméer haft det ännu hårdare än vad de redan hade på sina marscher i Europa. Men så småningom blev fisket allt mindre inkomstbringande och 1853 köptes holmarna av en Norrörabo. Den sista boden på ön brann ner i

26 mitten av 1940-talet, så nu finns här endast rester och eldstäder. Numera är också Skärgårdsstiftelsen ägare genom andelar i Skarv.

3.8.21 SUNDSKÄR

Öster om Rådmansölandet vid Gräsköfjärden ligger Sundskär. Här bodde 1888 ett 60-tal personer som var fördelade på 12 familjer. Numera är ön kanske mest känd för att den gamle moderatledaren Gösta Bohman hade sommarhus här sedan 1934.

3.8.22 SVARTLÖGA

Svartlöga ligger öster om den södra delen av Blidö och är en av de största öarna i ytterskärgården. Det är en ganska lågt belägen ön som passar bra för jordbruk och boskapsskötsel. Namnet Svartlöga lär hänga samman med att man på avstånd ser ön som en svart rand vid horisonten. På Svartlöga har människor bott ända sedan 1500-talet. Det fanns en bofast befolkning ända fram till 1964, då de sista flyttade. Befolkningen försörjde sig huvudsakligen på fiske och sälfångst ända in på 1800-talet. Svartlöga var en av de få öar som klarade sig från ryssarnas härjningar 1719. De ryska båtarna lär ha fastnat på de många grunden runt ön och dessutom blivit beskjutna av öns skickliga säljägare. Hur mycket sanning det ligger i den historien är svårt att säga, men det är onekligen så att ön hade många duktiga säljägare, då detta var en av öns specialiteter. Ön blev också bevisligen lämnad ifred av ryssarna, så någonting gjorde i alla fall att de ändrade sina planer.

3.8.23 SVENSKA HÖGARNA

Den här ögruppen ligger öster om Gillögas skärgård allra längst ut i havsbandet och består av ett flertal kobbar och skär. Störst är huvudön Storön, som var befolkad redan på 1600-talet och även idag. På medeltiden tillhörde Svenska Högarna en av de viktigaste hamnfiskeplatserna. På 1600 talet flyttade man ett kapell hit från Åkerö som användes fram till 1760. Kapellet började falla sönder bit för bit, men kyrkklockan finns kvar och hänger numera i Norrtälje rådhus. På ön finns också en stor labyrint eller trojeborg som jag berättat om tidigare.

3.8.24 SVENSKA STENARNA

Den här samlingen av öar är bland de östligaste ställen man kan stå på i mellersta Sverige. De ligger rakt öster om Röder. Stora Vitkobben, en av öarna som bildar Svenska Stenarna, har en mycket ljus berggrund. För att över huvud taget kunna lägga till och gå iland måste vädret vara bra. Här ute har gråsälarna sin största koloni i hela Östersjön. I sälskyddsområdet är det tillträdesförbud under stora delar av året.

27

3.8.25 SÖDERARMS SKÄRGÅRD

Söderarms skärgård är den klart största och örikaste delen av den norra skärgården. Ön hade en bofast befolkning och även fyren Tjärven norr om Söderarm var bemannad av personal som bodde på Söderarm. Det fanns till och med en skola en gång i tiden, när den var som störst hade den 17 barn. Från slutet av 1940-talet började Söderarm avfolkas. Från 1984 återinrättade man en sjöräddningsstation på Söderarm, men den lades ner den 30 september 1997 och ön avbemannades igen. Vattungarna är några låga och kala skär som ligger ytterst i norrskärgården. Roslagsförfattaren Evert Wallert har kallat dessa skär "skärgårdens Venedig" eftersom de slingrande sunden och vikarna liknade Venedig i hans ögon. Längst ner i sydväst finns inloppet till de mest skyddade lagunerna. Det speciella med de här skären är alla små och stora vattensamlingar där det växer vattenklöver i stora mängder. Här står också Tjärven som är ett fyrtorn från 1903.

3.8.26 SÖDERÖRA

Som en tvilling ligger Söderöra alldeles nedanför Norröra. Båda öarna ligger på samma grusrev och skiljs åt genom ett mycket smalt sund. Det är så grund att man kan vada över mellan öarna. Nyligen blev man tvungen att gräva upp sundet för det höll på att växa igen helt. Förut levde man på fiske, sälfångst och lite jordbruk. Det Figur 9. Söderöras by vid stranden finns belägg för att även den här ön var bebodd redan på Gustav Vasas tid, det vet man tack vare skatteböckerna. Det som Söderöra troligen är mest känt för är sin frakt. Man ägde skutor och andra fraktbåtar och detta var en viktig inkomstkälla ända in på 1900-talet. Här bodde också en känd båtbyggare vid namn Einar Sjöblom. Han lär ha byggt över 400 båtar själv. Någon egentlig gästbrygga finns inte, men många brukar förtöja vid sidan av ångbåtsbryggan under kortare perioder. Byn ligger mycket vackert belägen alldeles vid stranden. Här ligger också Västerlångatan, det är själva gatan som går parallellt med vattnet genom byn. De flesta av de gamla gårdarna är nu uppköpta eller ärvda och används mest som sommarstugor. Precis som på många av de andra öarna i skärgården så finns det inte längre några kreatur här längre. De är borta sedan länge och åkrar och ängar växer igen här också.

På ön låg också tidigare en skola som var gemensam med grannön Norröra.

28

3.8.27 TJOCKÖ

Ön Tjockö ligger rakt österut från Rådmansölandet invid farleden Stockholm-Åland. Tjockö har bofast befolkning och många sommarboende. Ön har en varierad natur och gammal skärgårdsbebyggelse. Under medeltiden bodde fiskare och jägare här ute. Något senare började man med jordbruk. Under 1800-talet utvecklades sjöfarten och många skutor byggdes och hade sin hemmahamn på Tjockö. Öns storhetstid var i början av 1900 talet när det bodde upp emot 400 personer på ön. Därefter startade en lång period av folkminskning, på 1970-talet fanns endast ett 40-tal bofasta kvar. En ljusare framtid verkar ändå komma och den negativa trenden håller på att vändas. Det är en hel del som flyttar ut igen.

3.8.28 VIDINGE

Ön Vidinge ligger öster om Sundskär och Kudoxa. Det finns inga bofasta på ön. Men under 1800-talet fanns här en betydande sjöfart och lotsning. Det ska enligt husförhörslängden funnits 15 familjer här mellan åren 1873-1875. I början på 1900-talet fanns det 13 gårdar. Sedan 1941 har det inte bott någon permanent på ön. Mars 1888 blev en dyster månad för ön. Då hände en tragisk olycka i öns historia. Sju konfirmationsläsande ungdomar från Vidinge var på väg hem mitt under en rasande snöstorm. De gick över isen från ett bönemöte på Sundskär. Vinden ändrade dock riktning och de gick vilse i stormen. Man hittade senare alla avlidna på Gräsköfjärden. De begravdes i en gemensam grav på Rådmansö kyrkogård, där man 1988 reste ett minnesmärke över dem.

3.8.29 VÄDDÖ

Den här ön är långsmal och sträcker sig längs den norra Roslagskusten. Väddö skrevs 1344 ”Veddø” och kan innehålla stammen till ordet ”vedha”, som betyder jaga eller fiska. Då blir betydelsen av Väddö, Fiskeön. En annan tolkning som finns är att ved (fornsvenska vidher) som betyder skog var det som önamnet byggde på. Därmed skulle Väddö betyda Skogsön. I alla tider har sjöfarten använt sundet mellan Väddö och fastlandet för skydda sig mot stormarna på Ålands hav. Landhöjningen orsakade dock allt grundare och smalare vatten. Gustav Vasa bestämde att man skulle rensa upp och göra leden farbar. Det var 1800-talet som blev kanalens storhetstid. Man hade ett ångdrivet mudderverk som tillsammans med ett större antal män och deras spadar gjorde kanalen djupare och bredare. Den invigdes 1832 av kung Karl XIV Johan. Väddö kyrka. På 1300-talet byggde man den första kända kyrkan i sten, som valvslogs på 1400-talet. 1841 rev man den lilla kyrkan och byggde en av norra Roslagens allra största kyrkor, lagd i riktning nord-syd, så att man fick en västgavel med mittorn mot landsvägen och kanalen. Kyrkan brann 1872, men byggdes upp igen. Altarmålningen "Kristi himmelsfärd" målades 1926

29 av Jerk Werkmäster. Från den gamla kyrkan har man bevarat fyra medeltida skulpturer. Märkligast är nog triumfkrucifixet över dörren till sakristian. Det hade man på 1800-talet överlämnat till ett frikyrkokapell, men ärkebiskop Nathan Söderblom förstod dess värde och återförde det till kyrkan. I Grisslehamn på Väddös nordspets finns Posthuset som numera är Sjöpostmuseet som är Sveriges äldsta posthus, det byggdes mellan åren 1755-56. År 1896 flyttades hanteringen ut ur Posthuset. Postens utveckling finns beskriven i museet som ligger vid promenadvägen till det som kallas för Albert Engströms ateljé. Strax före det huset, på berget mot hamninloppet, står Signalkanonen. Det är en så kallad 24-pundare från 1796. Den väger hela 5 ton. Med den och en lika dan som fanns på Åland kunde man förr i tiden varna för dåligt väder efter ett bestämt system.

3.8.30 VÄTÖ

Ön ligger norr om Norrtälje. Sedan 1993 finns det en broförbindelse så att man kan ta sig med bil från fastlandet över Vätösund. Först under 1300-talets första del blev Vätö en självständig socken. År 1337 skrev man ”Vaetu”, med betydelsen "ön med våtmarker". Vätös rosaröda granit kunde brytas vid havet och transporteras till Stockholm, där den behövdes vid byggandet av stadens många paradbyggnader i slutet av 1800-talet. Som exempel kan man nämna Operahuset, Riksdagshuset, Sofia kyrka och största delen av den gatsten som finns på och under Stockholms gator. Stenhuggerier fanns på flera olika platser på Vätö. Först av alla stenhuggerier bildades Norrtälje Stenhuggeri AB år 1892 och den första stora beställningen blev att hugga sten till Kungliga Operan år 1898. Stenhuggerierna hade sin storhetstid på 1920-talet då man hade 500 stenarbetare på ön. I Karlsängen låg det största privata stenhuggeriet som grundades 1905, men blev nedlagt 1972. Det var dock inte slut på tillgångar så tio år senare köptes det emellertid igen och startades på nytt. Harg heter en by på Vätö. Namnet ska tydligen betyda ”offerplats”. Minnessten som finns här i granit har inskriptionen: "Rest i tacksamhet till Vätö stenarbetare". Stenen är ritad av Vätö-konstnären Bertil Kumlien och huggen av Vätö stenhuggaren Bertil Pettersson. Vätö kyrka ligger nära brofästet över Vätösund. Den har en enkel gotisk rektangulär plan, och byggdes troligen under 1300-talets första del. Vapenhuset är inte lika gammalt, men inte yngre än från 1600-talets början. Många av kyrkans inventarier såldes i slutet av 1880-talet till Nordiska museet. Kyrkans äldsta bevarade föremål är en dopfunt från 1100-talets senare del. På kyrkogården finns ett privat gravkapell från 1774 som upprättats efter kapten Mathias Holmers i Ostindiska kompaniet och hans fru.

30

3.8.31 YXLAN

Denna långsmala ö är ett gammalt samhälle för lotsare, tullare och telegraferare. Köpmanholm är huvudorten (det som August Strindberg en gång kallade Skamsund). En bit ovanför Köpmanholm ligger ett berg där det finns en labyrint liknade den som finns på flera andra ställen i skärgården och som man antar hade med fiskelycka att göra.

3.8.32 ÄNGSÖ

Ängsö ligger ungefär en landmil sydväst om Furusund vid Furusundsleden. Ön är bara 1,5 km lång och hälften så bred. Det som kallades "Ängsön" dokumenteras första gången i skrift år 1639. År 1909 förklarades Ängsö som nationalpark, faktiskt en av de första i Sverige och länets minsta. Fram till början av 1700-talet var Ängsö obebodd, men ängarna hölls ändå öppna av slåtterlag från kringliggande öar. Man slog gräs och vass för vinterfoder till kreaturen. Erik Hansson hette den förste bonden på ön och han flyttade hit år 1725. Han bosatte sig i ett torparställe på Hemudden. Ängsö har också haft bosättning vid Svartviken. Där finns en husgrund och ett äppelträd kallat "Adams äppelträd" till minne av Adam Michaelsson, som byggde stugan 1857. Den siste torparen som bodde här var Carl Edward Carlsson som flyttade från Ängsö år 1927 efter att ha bott 50 år på ön.

31

4 Avslutande diskussion och sammanfattning 4.1 Vad menas med begreppet Roslagen?

Jag har kommit fram till man med Roslagen från början menade ett område som sträckte sig från Öregrund i norr till Värmdö i söder och dessutom ingick en bit av inlandet längs kusten. Själva ordet Roslagen kommer ursprungligen från den tid då skärgården delades in i olika roddarlag. Ursprunget för pigge och rospigge är inte lika klart men en trolig förklaring är att det syftar på en fartygstyp som kallades ”piggskutor”. I dag är Roslagen ett mer diffust begrepp och för många innebär ordet det område som tillhör Norrtälje tillsammans med grannkommunerna.

4.2 Hur-, när- och varifrån -befolkades Roslagens skärgård?

Östersjön har i alla tider varit ett ganska stökigt och oroligt hav, det har ofta förekommit konflikter. Krig har och orsakar än idag att stora folkgrupper rör på sig och bosätter sig på ett nytt ställe i hopp om att kunna leva i fred. Sedan århundraden har flyktingar österifrån sökt sig mot den svenska kusten, och en del av dessa flyktingar stannade i de yttre skärgårdarna. Västerifrån kom det också människor då fattiga lättare kunde få bestämma över sig själv och sitt liv ute på öarna i skärgården. Individer som sökte frihet och som fått nog av överheten på fastlandet sökte sig också hit ut. När människorna blev riktigt bofasta är svårt att säga och några riktiga fornlämningar finns inte som kan berätta något om det. Ett tänkbar scenario är att medeltidens bönder på fastlandet, som försökte utvidga sina jaktmarker, såg roslagsöarna som utmärkta baser för fiske. Eftersom öarna inte ansågs vara av något större värde förekom de aldrig i medeltida fastighetsköp. Det gör att man inte vet om det levde några på öarna året runt. Bland de tidigaste bevisen för befolkning i Roslagens skärgård är jordeböckerna i Stockholm. Det var en samling rättsprotokoll. Det var sällsynt att några skärgårdsbor blev omnämnda. Men det finns några undantag som gör att man kan vara säker på att det under 1500-talet fanns en permanent befolkning på många av öarna. Det kan mycket väl funnits bofasta flera hundra år tidigare också. Eftersom det finns både omnämningar av öar och platser i Roslagen som tyder på att de kunde vara ställen där sjöfarare stannade upp på sin resa. Därför är det också troligt att det på dessa platser kunde finnas bebyggelse av något slag. Som jag ser det är det mycket möjligt att öarna närmast land började befolkas av bönder från fastlandet och personer som kände sig hotade av t.ex. fogdar. Däremot är det inte alls otroligt att de första bosättarna i ytterskärgården kom österifrån. Det finns en del källor som tyder på att det kom nybyggare från Baltikum och Finland ganska tidigt. Dessutom hävdar gamla skärgårdsbor att de absolut inte är släkt med några stockholmare. Om det nu beror på

32 avundsjuka eller att man av tradition såg ner på stockholmarna vet jag inte, men det kan även vara så att många hade rötter österifrån. Det finns i alla fall tydliga tecken på det eftersom några av de namn som först finns dokumenterade har en baltisk eller finländsk prägel. Senare började rika bönder köpa upp mark ute på öarna. Från 1900-talet och framåt fick också överklassen upp ögonen på allvar för skärgården, och man började köpa sig mark för att bygga sommarhus på.

4.3 Vad livnärde man sig på?

Man har av förklarliga skäl alltid hållit på med fiske och jakt. Det var framför allt strömmingen som dominerade fisket under en längre period. Säljakt har varit en av de viktigaste inkomst- och näringskällorna för vissa öar, medan den för andra öar nästan inte hade någon betydelse alls. Jordbruk och boskapsskötsel har bedrivits vid sidan av fisket. Men det var först när fisket började att bli mindre lönsamt som man tvingades att utvidga dessa näringar. Jordarna var i regel små och korna var inte större än dagens kalvar. På 1800-talet började man odla potatis vilket tillsammans med andra faktorer så som en begynnande industrialisering och en förbättrad hygien fick befolkningen att börja öka. Tidigare hade den varit ganska konstant under en längre period. Kvinnan tycktes ha en mer jämställd roll hos skärgårdsbefolkningen så som jag ser det, i alla fall om man jämför med fastlandet. Ute på öarna hade kvinnan ofta hand om jordbruket och boskapsskötseln. Det var helt enkelt nödvändigt att även kvinnan var med och arbetade med allt möjligt eftersom männen ägnade mycket tid åt fiske. När det sedan blev tillåtet för alla att starta egna rederier omkring 1830-talet började många att frakta varor. Männen var då borta under längre perioder vilket gjorde att kvinnorna var tvungna att ta hand om hela gården själv med hjälp av barnen. Det fanns också en mer kontroversiell inkomstkälla. Under 1900-talet blev det populärt med smuggling, då främst 96 procentig sprit som i många fall kom från Estland. Det var framför allt gräsköborna som fick rykte om sig att hålla på med den här näringen, vilket de tjänade mycket bra på. Vissa var så framgångsrika att det blev deras huvudnäring.

4.4 Hur ser skärgården ut idag och vad kan man vänta sig i framtiden?

I dag finns det fortfarande en del bofasta kvar på några öar i skärgården, men tendensen har varit tydligt i många år nu. All glesbyggd i Sverige håller på att avfolkas i en rasande takt. Allt fler söker sig till städerna, vare sig man vill det eller inte, eftersom det är där jobben och möjligheterna finns. Det som skiljer skärgården från glesbygden i inlandet är att det under sommaren bor mer folk ute i skärgården än vad det någonsin i historien gjort tidigare. Men det är ju som sagt bara ett kortvarigt boende. Det är ju inte fråga om

33 någon skärgårdskultur i traditionell mening. Inget jordbruk förekommer, förutom något litet trädgårdsland här och där som inte har någonting med försörjningen att göra. Det finns nästan inga boskap kvar heller. Fisket är bara för nöjes skull. Det är väl egentligen inget fel i det, men jag tycker nog att det är lite vemodigt att en kultur som funnits i flera hundra år försvinner på några årtionden. Det fanns en speciell stämning och förhållningssätt hos skärgårdsbefolkningen som nu ersätts av rika stockholmare som ska leka sjömän och vildmarksmänniskor, det är inte något jag tycker är så kul och de riktiga skärgårdsborna har inte heller varit så förtjusta i det. Tider kommer och går och den här enkelriktade utvecklingen verkar omöjlig att stoppa. Det som jag ser som ett hopp om en ny skärgårdskultur som är bofast året runt skulle kunna komma med det hela tiden expanderande informationssamhället. I framtiden när ännu fler arbeten än idag baseras på Internet och datorer kommer det förmodligen bli möjligt för många att kunna arbeta hemma oavsett var man bor. Det skulle kunna bli en renässans för glesbygden, inte bara i Sverige utan även globalt sett. Men paradoxalt nog är det idag så att informationsföretagen flyttar till storstäderna ”för att vara nära kunderna”. Men jag tror ändå att det i framtiden kan komma att svänga. Man kommer nog att uppskatta den orörda och friska naturen på ett helt annat sätt än idag. Det gäller bara att få igång en trend som gör den ”inne” att låta sina anställda jobba i en mer avslappnad miljö som kanske rent av kan öka produktiviteten. Jag tycker att man borde hårdlansera det som affärsidé.

4.5 Synpunkter angående mina källor

En sak som jag direkt vill påpeka är de tabeller jag använt mig av från Skärgårdsstiftelsens årsbok 1992. Det avsnitt som Bertil Hedenstierna har skrivit i den innehåller tabeller som jag använde mig av i det här arbetet. Men det är antagligen så att det blivit ett tryckfel. Jag förklarade i texten under tabell 2 hur jag ansåg den borde vara uppställd och drog mina slutsatser efter det istället. Men jag behöll den ursprungliga tabelluppställningen ifall jag skulle ha fel, så att det finns möjlighet för andra att göra en egen bedömning. I övrigt har jag använt ett antal böcker, både skönlitterära och lite mer faktainriktade. Vissa av de här böckerna bygger väldigt mycket på intervjuer med olika personer och i vissa fall finns väl inget direkt kritiskt förhållningssätt till berättelserna, man har godtagit redogörelserna utan att göra några kommentarer kring det. Jag set inget fel i det om man vill skildra hur olika personer tycker och tänker. Men det är i alla fall något jag försökt att ta med i bedömningarna när jag sammanställt min information, eftersom jag även använt mig av egna muntliga källor. Dessutom har jag använt mig av Internet som av många betraktas som ett lite vanskligt medium att ta information från, jag delar den uppfattningen till en viss gräns. Man får försöka att ta reda på vem som egentligen ligger bakom informationen, om man kan anse den trovärdig och om den som publicerat

34 det har något att vinna genom att manipulera den. Man jag är övertygad om att Norrtälje turistbyrå har försökt vara så sakliga och sanningsenliga som det går när det lagt ut sin beskrivning av Roslagen på Internet. Jag har dessutom varit i kontakt via e-post med Urban Johansson som är Arkivarie på stadsarkivet i Norrtälje och som är ansvarig för mycket av den information som Norrtälje turistbyrås sidor om Roslagen bygger på. Jag undrade om han hade några kopior av jordeböcker eller skattelängder över Norröra som jag kunde få kopior på. Men han sa att han inte hade något om Norröra utan att jag fick vända mig till mitt bibliotek i stället. Han verkade uppriktig och jag har ingen anledning att tro att deras uppgifter om öarna i skärgården skulle vara felaktiga på något sätt. Men man kan dock aldrig vara säker när det gäller så pass gamla uppgifter som jag hela tiden varit i kontakt med. Det är oftast de som befunnit sig i en stark maktposition som upprättat protokoll och anteckningar förr i tiden, därmed finns det oftast inga motsägande uppgifter. Senare efterforskningar som gjorts i nutid har i en del fall lett till att vi fått en liten annan syn på historien.

35

5 Litteratur- och källförteckning

Andersson, K. H. (1964), Skärgårdskvällar. Borås: LTs Förlag. Intervju per telefon med Elly Åkerström (1999-03-18). Lindgren. A (1986), Vi på Saltkråkan. Stockholm: Raben & Sjögren. Malm, E. (1969), SKÄRGÅRD genom tusen år. Falun: B. Wahlströms Bokindustri AB. Matz (1978), Sällsamheter i Stockholms skärgård. Roslagen. Lund: Raben & Sjögren. Norrtälje turistbyrå,

http://www.norrtalje.se/turist/index.htm

. (1999-03-07).

(den gamla länken fungerer ej längre se den här sidan istället: http://www.svetur.se/sv/roslagen/skargard/skargardsoar/ )

Prismas Främmande Ord (1985). Rinaldo, S. (1974), Överraskningens öar. Uddevalla: SB Svegea Tryck. Skärgårdsstiftelsen. (1991). Mellanskärgård. Falköping: Gummessons Tryckeri AB. Skärgårdsstiftelsen. (1992), Roslagsskärgård. Falköping: Gummessons Tryckeri AB. Stockholms läns landsting, Kulturnämnden. (1985), BLIDÖ, Furusund Yxlan

Norröra Söderöra Svartlöga Rödlöga, en kulturhistoriskt studie av ett

skärgårdssamhälle. Stockholm: Fin tryck AB. Söderman, S. (1993). Norröra – ett stycke skärgårdskultur. Opublicerat manuskript. Läs fler Artiklar, Bokrecensioner och Uppsatser här http://mr-eurodisco.com/doc/Artiklar-Uppsatser-Specialarbeten/Artiklar-och-Uppsatser.html