Transcript Sydsamisk ljudlära

Sydsamisk ljudlära
Mikael Vinka & Ajlin J Kråik
Umeå universitet
November 2012
Contents
Kapitel 1. Introduktion ............................................................................................................... 3
1.
Sydsamiskt uttal ................................................................................................................. 3
2.
Uttalsmodell ....................................................................................................................... 4
3.
Fonetisk transkription ........................................................................................................ 4
4.
Bokens innehåll .................................................................................................................. 5
Kapitel 2. Språkljuden och talapparaten .................................................................................... 7
1.
Introduktion........................................................................................................................ 7
2.
Vokaler ............................................................................................................................... 7
3.
Konsonanter ....................................................................................................................... 9
Artikulationsställe .................................................................................................................... 10
Klusiler............................................................................................................................. 11
Nasaler ............................................................................................................................. 11
Lateraler ........................................................................................................................... 12
Frikativor.......................................................................................................................... 12
Affikator ........................................................................................................................... 13
Tremulanter ...................................................................................................................... 13
4.
Stavelsen .......................................................................................................................... 13
5.
Sammanfattning ............................................................................................................... 16
Kapitel 3. Vokaler .................................................................................................................... 17
1.
Inledning .......................................................................................................................... 17
2.
De sydsamiska vokalerna ................................................................................................. 17
3.
Sydsamiskans enkla vokaler ............................................................................................ 18
De främre orundade vokalerna............................................................................................. 18
De främre rundade vokalerna............................................................................................... 22
Tips för uttal av de främre vokalerna ................................................................................... 23
De bakre vokalerna .............................................................................................................. 23
De centrala vokalerna .......................................................................................................... 25
Tips för uttal av de bakre och centrala vokalerna ................................................................ 26
4.
De fallande diftongerna.................................................................................................... 26
5.
De stigande diftongerna ................................................................................................... 33
Kapitel 1. Introduktion
Kapitel 3. Konsonanter ............................................................................................................ 34
1.
Inledning .......................................................................................................................... 34
2.
De sydsamiska konsonanterna ......................................................................................... 34
De sydsamiska klusilerna: [] ................................................................. 35
De sydsamiska nasalerna [m, n, , ] .............................................................................. 37
Den sydsamiska lateralen [l] ............................................................................................ 38
Den sydsamiska frikativorna [f, v, s, ʃ]............................................................................ 38
[h]-ljudet och ortografins h .............................................................................................. 39
De sydsamiska afffrikatorna [ts, t] ................................................................................. 42
Den sydsamiska tremulanten [r] ...................................................................................... 42
De sydsamiska halvvokalerna [w, j] ................................................................................ 43
Kapitel 5. .................................................................................................................................. 44
1.
Allmänt ............................................................................................................................ 44
2
Kapitel 1. Introduktion
Kapitel 1. Introduktion
1. Sydsamiskt uttal
Inte sällan stöter man på att sydsamiska förstaspråkstalare reagerar på att nybörjarstudenter
av språket har ett uttal som låter som en bok. Det ligger nära till hands att att tolka detta som
att de menar att andraspråksinläraren baserar sitt uttal på hur orden stavas. Dessa situationer
har bemötts på två sätt. Å ena sidan kan förstaspråkstalaren uppfattas som en språkpolis som
sätter sig emot andraspråksinlärning av språket, och å andra sidan kan reaktion bli att försöka
finna strategier att skapa ett mjukare klimat genom att tillåta nybörjaren att göra fel. Vi menar
att man bör ha full förståelse för förstaspråktalerens reaktion, i och med att den pekar på
något som borde generellt förbättras i undervisningen av, nämligen uttalslära. Vi menar också
att det är viktigt att andraspråkstalaren inte avskräcks från att använda språket, och en viktig
detalj i det sammanhanget ligger just i att lära sig ett så autentiskt uttal som möjligt (Olsson,
1981:7). Syftet med detta kompendium är att presentera en grundläggande sydsamisk
uttalslära. Oavsett vilket språk man studerar, är det mycket viktigt att tillägnar sig ett gott
uttal. Detta är inte minst viktigt när det aktuella språket inte har stort uttrymme i det
offentliga rummet, och möjligheterna att på daglig basis höra språket är starkt begränsade.
Det faktum att vissa språkljud återspeglas i skrift på ett på ett sätt, medan de uttalas på ett
annat, är inte på något sätt unikt för sydsamiska. Denna komplikation möter man i alla språk
som har mer eller mindre fonetiskt baserade skriftspråk. Därför är det en självklarhet att ett
språk som studeras skall ha en basal uttalslära, för att förse den studerande med verktyg att
tillgodogöra sig ett gott uttal.
Till skillnad för några generationer sedan, är det många idag som lär sig sydsamiska som
ett främmande språk, oavsett om man är same eller ej (Todal, 2007). Dessutom, många av de
sydsamer som studerar sydsamiska har heller inte möjlighet att höra språket, ens från
närstående äldre släktingar. Detta är ett resultat av den hårdföra politik som bedrivits mot
samer i såväl Sverige som Norge under lång tid, vilket lett till en dramatisk minskning av
antalet förstaspråkstalare (Rasmussen and Nolan, 2011). Av denna anledning har vi funnit det
nödvändigt att sammanställa en grundläggande handbok i sydsamisk uttalslära. Behovet
3
Kapitel 1. Introduktion
stärks ytterliggare av det faktum att en ökande mängd lärare och pedagoger som undervisar i
sydsamiska, själva är andraspråkstalare.
Även om det finns förklarande avsnitt om uttal i den existerande litteraturen om
sydsamiska (Bergsland, 1994, Hasselbrink, 1965, Hasselbrink, 1981), så har vi funnit att
dessa fungerar bäst i situationer där förstaspråkstalare skall tillägna sig det sydsamiska
skriftspråket. Men ingen av de existerande källorna presenterar sydsamiskans ljudsystem på
ett sätt som är effektivt och tillgängligt för andraspråksinlärare. Här i finner vi alltså en stor
skillnad mot andra språk, som till exempel engelska (Olsson, 1981) franska (Price, 1991)
eller tyska (Hall, 2001). Andraspråksinläraren ställs inför helt andra utmaningar, och måste
därmed få möjlighet att erhålla en introduktion i basal ljudlära, för att överhuvudtaget kunna
göra kopplingen mellan tal och skrift, samt för att kunna producera och förstå talad
idiomatisk sydsamiska.
2. Uttalsmodell
Det uttal som presenteras här är uteslutande baserat på den ena medförfattarens, vilket
representerar ett centralt till sydligt dialektområde. Vi gör inte anspråk på att detta skall
uppfattas som normerande; det finns flera sydsamiska dialekter, och ingen av dem är mer
korrekt än någon annan. Därmed riktar vi oss rent konkret till de studenter som inte har
tillräckliga kunskaper i språket, med syfte att förse dem med verktyg för att tillgodogöra sig
ett bra autentiskt uttal av modern talad sydsamiska.
3. Fonetisk transkription
I denna handbok används det fonetiska internationella alfabetet IPA (International Phonetic
Alphabet) för att ange uttal. De flesta läsare bör ha viss bekantskap med IPA, till exempel
från engelskan i grundskolan och på gymnasiet. Det är viktigt att betona redan här att vi inte
kommer att ange snävt fonetiska transkriptioner, det vill säga ytterst detaljerade beskrivningar
av uttalet, utan kommer att fokusera på breda beskrivningar, som ger en ungefärlig
återspegling av det faktiska uttalet. Vår bedömning är att detta är fullt tillräckligt i nuläget,
för att parera de mest flagranta fel som kan uppstå.
4
Kapitel 1. Introduktion
Vi kommer inte att lägga stor vikt vid förklaring av fonetiska symboler som är
självförklarande, under förutsättning att det inte föreligger viktiga uttalskillnader mellan
sydsamiskan och svenskan/norskan, som till exempel:
(1)
[p, b, t, d, k, g, m, n, l, f, ,v, s, h, j, r]
I exemplet bör noteras att hakparentesen [ ... ] omsluter de upplistade tecken. Detta
betyder att symbolerna som är omslutna av hakparentesen är fonetiska tecken, dvs att de
representerar faktiska språkljud. De skall alltså inte uppfattas som representanter för
bokstäver i skriftspråket. När bokstäver eller bokstavskombinationer i skrift poängteras, så
görs detta genom understrykning:
(2)
p, b, t, d, etc
Vi kommer också att använda symboler som betecknar långt uttal av en vokal, (3a), och i
mindre utsträckning en symbol som anger tryckaccent, (3b) och (3c):
(3)
a [] markerar att föregående vokal är lång, t.ex. [] som i maana 'barn.'
b [] tryckaccent, huvudtryck. Tecknet placeras före den den stavelse som bär accenten,
[]
c [] tryckaccent, sekundärtryck. Tecknet placeras före den den stavelse som bär
accenten,  nyjsenæjja 'kvinna.'
4. Bokens innehåll
Boken är organiserad på följande sätt. Kapitel 2 introducerar på ett så informellt sätt som
möjligt grunderna inom basal utlära. Kapitlet går igenom var och hur språkljud bildas, samt
hur vokaler skiljer sig från konsonanter. Vidare ges en kort presentation av stavelsebegreppet,
vilket är av stor vikt i sydsamiskan.
Kapitel 3 ägnar sig åt de sydsamiska vokalerna. Har identifieras tre typer av vokaler som
förekommer i språket: enkla vokaler, fallande diftonger samt stigande diftonger.
Kapitel 4 fokuserar på de sydsamiska konsonanterna.
5
Kapitel 1. Introduktion
Kaptel 5 ger en överblick av språkljudens interaktion i talad sydsamiska.
6
Kapitel 2. Talapparaten
Kapitel 2. Språkljuden och talapparaten
1. Introduktion
I detta kapitel ger en kortfattad och översiktlig introduktion till allmän ljudlära, och vårt
fokus ligger på var och hur språkljud bildas. Vi skall bekanta oss med skillander mellan
vokaler och konsonanter, samt vilka delar av talapparaten som är inblandade i bildandet av
dessa. Vi börjar med att gå igenom bildandet av vokalljud och därefter riktar vi
uppmärksamheten mot konsonantljuden. Kapitlet avslutas med en presentation av stavelsen,
specifikt skillnaden mellan öppna och slutna stavelser.
2. Vokaler
Språkljud bildas genom att luft pressas ut genom lungorna och upp genom luftstrupen.
Luftströmmen kan därefter passera ut genom munhålan, eller genom näshålan. De olika
språkljuden uppstår genom att lufströmmen modifieras genom att dess passage förträngs,
blockeras eller att munhålans utformning ändras med hjälp av tungan (t. ex. Malmberg, 1983).
Vokaler kännetecknas av att de uttalas med fri luftväg, vilket innebär att luftströmmen inte
förträngs genom att tungan kommer i kontakt med andra delar i munnen, såsom gom, tänder
eller tandvall, samt att läpparna inte stänger av luftströmmen genom att pressas samman mot
varandra eller läggas an mot tänderna. Vidare, den utstömmande luftströmmen får
stämbanden att vibrera, och ger upphov till en stämbandston (Malmberg, 1983, Olsson, 1981,
Spencer, 1996).
Vokaler brukas beskrivas med hjälp av vokalfyrkanten (Malmberg, 1983, Olsson, 1981).
Vokalfyrkanten ger en schematisk bild av den del av munhålan som är relevant för uttalet av
vokaler, vilken är illustrerad i (4).
7
Kapitel 2. Talapparaten
(4)
Främre
Hög
Halvhög
Halvlåg
Låg
bil
Bakre
•bor
Hög
• bår
Halvhög
•
•borr
Halvlåg
•
• bar
Låg
•
ber
•

bär
barr
Främre
Bakre
Med främre avses vokaler som uttalas med tungan i framskjuten position, och med bakre
menas att tungan är placerad långt bak i munhålan. Man kan känna hur tungan förflyttar sig
genom att uttala ordet bil, och jämföra det med hur tungan är placerad när man uttalar ordet
bor. Tungan kan också vara i olika positioner i höjdled. Detta kan man känna om man börja
med att uttala ordet bil, följt av ber, följt av bär och till sist bar. Om ni uttalar själva
sekvensen bil-ber-bär-barr högt för er själva, kan ni känna hur tungan successivt sänks, från
att att ha varit i ett högt läge i uttalet av bil, för att slutligen hamna i ett lågt läge i uttalet av
barr. Exakt samma tungrörelse finner ni om ni uttalar orden bor-bår-borr-bar.
Med andra ord, punkterna i vokalfyrkanten är en abstraktion av tungans läge i munhålan.
Illustrationerna i exempel (5) visar rent anatomiskt var tungan befinner sig i munnen vid
uttalet av vokalerna i vokalfyrkanten.
(5)
Vi kan också finna en annan skillnad mellan de främre och bakre vokaler som inte
framkommer i vokalfyrkanten (4). De främre vokalerna [] uttalas utan
läpprundning. De bakre vokalerna [], å andra sidan, uttalas med rundade läppar.
Bakre vokaler uttalas alltid rundade läppar. Detta är en rent fysiologisk effekt av att tungan
dras tillbaka i munhålan. Muskelmassan är utformad på så vis att om man rundar läpparna,
8
Kapitel 2. Talapparaten
blir det mycket enklare för tungan att dras tillbaka. Därför finns det inga orundade bakre
vokaler. De främre vokalerna, med undantag för [], kan också rundas.
(6)
Främre
Hög
Halvhög
Halvlåg
Bakre
• 
•
by
hö
 •
hör
 •

•

•

• 
•
Främre
Bakre
Slutligen skall vi notera att det i det finns markerat en triangel i vokalfyrkanten, som ligger
mellan de främre och bakre positionerna för tungan. Denna triangel markerar det centrala
läget i munnen. Medan svenskan inte har några centrala vokaler, så blir detta läge mycket
viktigt i diskussionen om sydsamiska.
När det inte är nödvändigt att presentera vokalerna i en vokalfyrkant, så är det vanligt att
presentera dem i en tabell av följande slag. Som ni kan se, så återspeglas vokalfyrkanten i
tabellen.
(7)
hög:
halvhög:
halvlåg:
låg:
Främre
orundad
rundad








Bakre
(rundad)




3. Konsonanter
Konsonanter bildas genom att luftströmmen från lungorna spärras av helt eller delvis,
någonstans mellan stämbanden och läpparna (Malmberg, 1983, Olsson, 1981). När luften
tvingas passera denna blockering uippstår det man kallar för konsonantljud. Hos vissa
konsonanter, till exempel [] är luftströmmen fullständigt blockerad, medan hos
9
Kapitel 2. Talapparaten
andra konsonanter är avspärrningen endast en förträngning, vilket är fallet hos till exempel
[]. När man bildar konsonanter, det vill säga skapar en avspärrning antingen helt eller delvis,
så kommer olika delar av talorganen i kontakt med varandra. Beskrivningen av konsonanter
baseras dels på vilka delar av talorganen som är inblandade i uttalet, artikulationsstället, samt
hur avspärrningen av luftströmmen sker, artikulationssätt.
Artikulationsställe
Konsonanternas artikulation beskrivs genom ett slags koordinatssystem, där man anger vilka
delar av talorganen som är inblandade i produktionen av en viss konsonant. De delar av
talapparaten som är relevanta är illustrerade i (8)
1. näshålan
2. läppar
3. tänder
4. tandvallen
5. hårda gommen
6. mjuka gommen
7. gomseglet
8. tungspetsen
9. tungbladet
10. tungryggen
11. munhålan
12. svalget
13. struplocket
15. stämbanden
(8)
Artikulationssätt
Konsonaternas artikulationssätt beskriver på vilket sätt luftströmmen modifieras på sin väg
genom talapparaten. De viktigaste artikulationssätten är klusiler, nasaler, lateraler, frikativor,
affrikator. tremulanter och halvvokaler.
10
Kapitel 2. Talapparaten
Klusiler
Typiska klusiler []. De bildas genom att luftsrömmen väg genom
munhålan blockeras fullständigt. Detta kan ske genom att över och underläpp placeras mot
varandra och på så sätt försluter munnen; eller genom att tungspetsen läggs an mot
övertänderna eller tandvallen; eller genom att tungryggen läggs an mot mjuka gommen.
Klusilerna [] och [ bildas genom att läpparna fullständigt stänger av luftströmmens
passage, och omedelbart därefter släpps luften ut, varvid ett lätt explosionslikande ljud
uppstår. Klusilen [], som inte omfattar något stämbandsljud, återföljs oftast av en ljudlig
luftstöt. Klusilen [], vilken bildas på exakt samma sätt som [, är emellertid tonande alltså uttalad med vibrerande stämband, och återföljs inte av en påtaglig luftstöt.
Klusilerna [] och [] bildas genom att tungspetsen läggs an mot tänderna eller tandvallen
och fullständigt stänger av luftströmmens passage, och omedelbart därefter släpps luften ut,
varvid ett lätt explosionslikande ljud uppstår. Klusilen [], som inte omfattar något
stämbandsljud, återföljs oftast av en ljudligt luftstöt. Klusilen [], bildas på exakt samma sätt
som [], är emellertid tonande och återföljs inte av en påtaglig luftstöt.
Klusilerna [] och [] bildas genom att tungryggen läggs an mot mjuka gommen och
fullständigt stänger av luftströmmens passage, och omedelbart därefter släpps luften ut,
varvid ett lätt explosionslikande ljud uppstår. Klusilen [], som inte omfattar något
stämbandsljud, återföljs oftast av en ljudligt luftstöt. Klusilen [], bildas på exakt samma sätt
som [], är emellertid tonande och återföljs inte av en påtaglig luftstöt.
(9)
Klusiler
läpp mot läpp
tonlös
tonande
     
tungspets mot tänder
    
tungrygg mot mjuka gommen
    
Nasaler
Nasaler bildas på exakt samma sätt som klusiler, det vill säga genom att luftströmmens väg
genom munhålan blockeras fullständigt. Till skillnad från klusiler, släpps luftströmmen ut
genom näsan.
11
Kapitel 2. Talapparaten
(10)
Nasaler
tonande
läpp mot läpp

tungspets mot tänder

tungrygg mot mjuka gommen

tungbladet mor hårda gommen

Lateraler
L-ljud, bildas genom att man gör en avspärrning mitt i munnen, samtidigt som luftströmmen
passerar längs tungans sidor. Den typiska lateralen är [l], vilken bildas med tungspetsen mot
tänderna.
(11)
lateraler
tungspets mot tänder

Frikativor
Frikativor utgörs av friktionsljud, vilka uppstår genom att man gör en förträngning genom
vilken luften pressas fram, så att olika typer av friktion uppstår. Typiska frikativor är [f, s, ʃ]
(12)
frikativor
tonlösa tonande
läpp mot tänder
  
läpp mot läpp

tungspets mot tänder

tungrygg mot lägre delen av mjuka gommen

tungrygg mot övre delen av mjuka gommen

tungbladet mor hårda gommen

stämband mot stämbänd

12
Kapitel 2. Talapparaten
Affikator
Affrikator är konsonanter som består en en kombination av en klusil och en frikativa. En
affrikata inleds med till exempel ett [t], vilken övergår i ett []. [ts, t, tʃ].
(13)
Affrikator
tungspets mot tänder

tungbladet mor hårda gommen

Notera att trots att en affrikata består av två stycken komponenter, så utgör den ändock endast
en konsonant. Alltså, afftikatan [] är en konsonant.
Tremulanter
Den vanligaste, och för våra syften, enda tremulanten är det så kallade tungspets []:et. Det
bildas genom att tungspetsen slår upprepade slag mot tandvallen.
4. Stavelsen
En stavelse består av vokal som stavelsekärna, runt vilken konsonanter grupperar sig, som till
exempel sta-vel-se. Den vanligaste typen av stavelse som förekommer i alla språk, är öppna
stavelser. Öppna stavelser består vanligtvis av en konsonant eller kombination av två eller
upp till tre konsonant, följt av en vokal. Alltså, en öppen stavelse slutar på en vokal.
Begreppet sluten slavelse innebär att stavelsekärnan åtföljs av en konsonant som också hör
till denna. Med andra ard, en sluten stavelse slutar på en konsonant. Ordet stavelse inleds med
en öppen stavelse, sta, följt av en sluten stavelse, vel, och avslutas med en öppen stavelse, se.
(14) Stavelse
a En stavelse består av vokal som stavelsekärna, runt vilken konsonanter grupperar sig.
b Öppen stavelse: En stavelse som slutar på en vokal.
c Sluten stavelse: En stavelse som slutar på en konsonant.
Stavelsestrukturen är ofta avgörande för vokalernas uttal, speciellt deras kvanititet, eller längd.
Långa vokaler förekommer främst i öppna stavelser som bär tryckaccent (Kenstowicz, 1994):
13
Kapitel 2. Talapparaten
(15)
tala
ta-la
[]
första stavelsen öppen, lång vokal
halstra
hal-stra
[]
första stavelsen sluten, kort vokal
Men i öppna obetonade stavelser är vokalen som regel kort, vilket är fallet i andra stavelsen i
bageri:
(16)
bageri
ba-ge-ri
[] andra stavelsen öppen, obetonad, kort
vokal
Stavelsestrukturen har också konsekvenser för hur konsonanterna grupperar sig. En stavelse
kan förvisso utgöras av en ensam vokal i många språk, som till exempel är fallet i svenska:
(17)
Eva
e-va
[]
ö
ö
[]
äga
ä-ga
[]
Det är betydligt vanligare att stavelsen inleds med en kononant eller kombination av
konsonanter. I det enklaste fallet inleds stavelsen med en konsonant. I princip kan vilken
konsonant som helt inleda en stavele:
(18)
baka
ba-ka
[]
kaka
ka-ka
[]
haka
ha-ka
[]
maka
ma-ka
[]
Det är också möjligt att stavelsen inleds med två konsonanter. I dessa fall finner man att den
konsonant som står omedelbart före vokalen helst är en nasal, lateral eller tremulant:
(19)
knaka
kna-ka
(men inte nka-ka)1
[]
1
Den uppmärksamme läsaren torde nu göra en invändning att kombinationen av en nasal och en klusil visst
verkar vara möjlig i början av en stavelse, vilken inte minst syns i namnet på sydafrikas förre premiärminister:
14
Kapitel 2. Talapparaten
klaga
kla-ga
[]
(men inte lka-ga)
krage
kra-ge
[]
(men inte rka-ge)
Om konsonanten omedelbart till vänster om vokalen är en klusil, så är den första konsonanten
alltid en frikativ, i svenska och norska vanligtvis []:
(20)
skaka
ska-ka
[]
staka
sta-ka
[]
spara
spa-ra
[]
Om den konsonantgrupp som står före stavelsekärnan består av tre stycken konsonanter, är
alltid den första konsonanten en frikativ, den andra en klusil, och den är tredje som regel en
tremulant:
(21) a sprida
spri-ka
[]
strila
stri-la
[]
skrika
skri-ka
[]
En sluten stavelse, å andra sidan, är en stavelse som slutar på en konsonant, eller en
konsononantkombination. Man kan oftast rent intuitivt avgöra huruvida en konsonant inleder
en efterföljande vokal eller skall knytas till den vokal som står omedelbart till vänster. Det
råder inget tvivel om att stavelse måste bestå av stavelserna sta-vel-se, och inte *stav-el-se.
Grundprincipen är enkel: om det finns en konsonant omedelbart till vänster om en vokal,
måste den knytas till denna vokal. Därför är *stav-el-se omöjlig.
(22)
Om K=konsonant och V=Vokal, så måste K knytas till V på höger sida om K:
KVKV → KV - KV
Mbeko. I detta fall handlar det dock inte om två konsonanter, utan faktiskt bara en, på ungefär samma sätt som
[ts] i sydsamiskan är en affrikata. [mb] är en prenasaliserad klusil i bantuspråken. Att det handlar av en
konsonant och inte två, kan man konstatera på basis av att [mb] beter sig på exakt samma sätt som en vanlig
"enkel" kononant, och inte som en konsonantkombination.
15
Kapitel 2. Talapparaten
Å andra sidan, om en vokal åtföljs av två konsonanter, vilka i sin tur åtföljs av en vokal, så
knyts den första konsonanten till den första vokalen, och bildar en sluten stavelse, medan den
andra konsonanten knyts till den sista stavelsen och bildar en öppen stavelse. För att belysa
situation kan vi titta på ett exempel som svenskan akta []. I denna ljudsekvens knyts []
till det föregående []:et, medan [] knyts till det efterföljande []:et:
(23)
akta
ak-ta
[]
Distinktionen mellan öppna och slutna stavelser är avgörande för skilja mellan lång och
kort vokal i sydsamiskan, vilket framgår i kapitel 3.
5. Sammanfattning
Detta kapitel har presenterat de grundläggande begreppen i allmän uttalslära. Vi har studerat
talapparatens delar, samt hur dessa interagerar i bildandet av språkljud. Därutöver har vi
klargort vad som menas med artikulationsställe och artikulationssätt.
16
Kapitel 3. Vokaler
Kapitel 3. Vokaler
1. Inledning
Detta kapitel presenterar en genomgång av de artikulatoriska egenskaper hos de sydsamiska
vokalerna. De enkla vokalerna är relativt oproblematiska vad beträffar uttal för
andraspråksstuderande med såväl norsk som svenskspråkig baggrund. Genomgående
behandlas också relationen mellan uttal och skrift, och vice versa. Även dessa dessa
relationer är förhållandevis transparenta, men den studerande uppmanas att vara uppmärksam
på att stavelsestrukturen har en avgörande inverkan på huruvida en ortografiskt "lång" vokal
har ett långt uttal eller ej. Grundregeln för vokalkvantiteten, dvs, vokalens längd, är att
vokalen har ett kort uttal om den utgör kärnan i en sluten stavelse. Med andra ord, långa
vokaler är reserverade för öppna stavelser.
2. De sydsamiska vokalerna
Sydsamiskan har tretton enkla vokaler:
(24)
 
 
 
 












  
 

 
 
  
  




Där utöver finns finns nio fallande diftonger:
(25)
  
  
  
 



 
















17
Kapitel 3. Vokaler
Samt fem stigande diftonger:
(26)      
   
  
 
        
Sammanlagt finns det alltså tjugosju olika vokaler. Vi börjar med att gå igenom de enkla
vokalerna.
3. Sydsamiskans enkla vokaler
Sydsamiskan har tretton enkla vokaler. Vokaler läge i vokalfyrkanten är följande:
(27)

•

•

•

•  •
• 

•

•
• 
•
•
De främre orundade vokalerna
 []
Uttalet av den höga främre vokaler [] är snarlikt svenskans och norskans []. Men i
sydsamiskan är inte [] uttalad med tungan lika långt framskjuten som i t.ex svenskan. []ljudet kan uttalas långt [], som i (28a), eller kort [], som i (28b):
(28) a []
[]
b []
[]
bijle
lijnie
minnedh
bissedh
18
Kapitel 3. Vokaler
I skrift återges det korta []-ljudet med i, medan det långa []-ljudet stavas ij. Notera dock
att skriften ij uttalas [] inte *[].
Det är viktigt att vara medveten om att skriftens ij i vissa fall motsvarar det korta []ljudet. Detta sker när ij förekommer i en sluten stavelse:
(29)
[]
gijhtedh
[]
sijhke
Man måste hålla i åtanke att j:et i ij, i sig inte har effekten att sluta stavelsen. Detta berör på
att den ortografiska vokalen faktiskt består av två stycken skrivtecken. Den konsonant som i
skriften förmedlar information att den första stavelsen är sluten i (29), är h:et som omedelbart
följer j:et. Alltså, som vi delar in det ortografiskt renderade ordet gijhtedh i stavelser, är
stavelseindelningen gijh-tedh. Eftersom den första stavelsen slutar på en konsonant, h, är
denna stavelse sluten, och därmed skall den ortografiska vokalen ij uttalas [i].
Vi bör nämna att i den sydsamiska ortografin finner man bokstaven ï, vilken Bergland {,
1994 #189} omnämner som ett "mörkt" i-ljud. Vi, författarna, finner ingen motovation för
symbolen, och den kan inte heller motiveras för det generella dialektunderlaget, och därför
har vi ingenting att tillägga angående ï, utöver detta.
 []
Uttalet av den halvhöga främre vokaler [e] är snarlikt svenskans och norskans [e]. Men i
sydsamiskan är inte [e] uttalad med tungan lika långt framskjuten som i t.ex svenskan.
(30)
[]
gejhkie
[]
tjeehpes
[]
geeruve
[]-ljudet skrivs med bokstaven e, eller dubbeltecknat ee.
OBS! Enkelskrivet e uttalas som ett kort [] när det följs av j eller h. I övriga fall fall
uttalas enkelskrivet e som [].
Dubbeltecknat ee uttalas som långt [] när det förekommer i en öppen stavelse.
19
Kapitel 3. Vokaler
 []
Uttalet av den halvlåga främre vokaler [] är snarlikt svenskans och norskans korta []-ljud,
spm i häst []. Sydsamiskans [] är emellertid inte uttalad med tungan lika långt
framskjuten som i t.ex svenskan.
(31)
[]
[]
derhviegåetesne
nelnie
[] återges i skrift av enkelskrivet e, dock med de undantag som anges i presentationen av
[]-ljudet, ovan. Likaså uttalas dubbelskrivet ee i sluten stavelse som ett kort [].
(32)
[]
geerredh
[]
teellerhke
 []
Vokalen [] är uttalad med tungan i position som är lägre än [], men ändock inte i en en
helt låg position. I många svenska dialekter finns denna vokal, och den dyker upp främst
framför [], som i [] färga. []-ljudet återges med antingen med bokstaven æ, eller
bokstavskombinationen ae.
Den enkelskrivna bokstaven æ representerar alltid ett kort uttal av vokalen []:
(33)
[]
gærja
[]
gæjthoe
[]
sjædta
[]
snærra
Det långa []-ljudet, [], återges med bokstavkombinationen ae, i öppen stavelse:
(34)
[
vaerie
20
Kapitel 3. Vokaler
   ]
aerede
[
tjaetsie
[
kraevies
Men notera att i sluten stavelse uttalas även ae-kombinationen kort, dvs []:
(35)
[]
aernie
[]
laejkie
[]
tjaebpies
[]
aernie
 De låga vokalerna [] och []
Den främre låga vokalen [] är snarlik svenskans []. Men den sydsamiska vokalen uttalas
med tungan i en något mer central position:
(36)
[]
manne
[]
tjahke
[]
akte
[]
datne
Den bakre låga vokalen [] är snarlik svenskans []-ljud, men den sydsamiska vokalen
uttalas med mindre spända läppar än vad är fallet i svenskan.
(37)
[]
maana
[]
aaloe
[]
maake
[]
baakoe
21
Kapitel 3. Vokaler
Enkelskrivet a, uttalas alltid som kort, främre []. Återigen måste man emellertid vara
medveten om att skriftens dubbelskrivna aa inte alltid uttalas som långt [], utan har det
korta uttalet [] i slutna stavelser:
(38)
[]
[]
aajja
aahka
De främre rundade vokalerna
 []
Uttalet av den höga främre rundade vokalen [] är snarlikt svenskans och norskans []. Men
sydsamiskans [] är inte uttalad med tungan lika långt framskjuten som i t.ex svenskan. Det
är också viktigt att notera att läpprundningen i sydsamiska inte är lika kraftigt accentuerad
som i t.ex. svenska.
[]-ljudet kan vara såväl kort som långt. Det korta []-ljudet, alltså [], återges generellt
av bokstaven y.
(39)
[]
gylje
[]
nyhtele
Det långa ljudet, [y:] återges med kombination yj. Notera att uttalet av yj är [y:].
(40)
[] nyjsenæjja
[]
syjle
Dock gäller samma restriktion vid uttalet, som vid alla andra fall av ortografiskt
dubbeltecknade vokaler; yj får ett kort uttal [] när den förekommer i en sluten stavelse:
(41)
[] gyjhteles
[]
lyjhkoeh
 []
22
Kapitel 3. Vokaler
Uttalet av den mediala främre rundade vokalen [] är snarlikt svenskans och norskans [].
Men i sydsamiskan är inte [] uttalad med tungan lika långt framskjuten som i t.ex svenskan.
Lägg också märke till att läpprundningen i sydsamiska inte är lika kraftig som i t.ex. svenska.
[]-ljudet skrivs uteslutande med dubbeltecknat öö. Skriftens öö uttalas som ett långt ]
i öppen stavelse:
(42)
[]
göölie
[] tjöökese
[]
löönedh
Dock, i sluten stavelse har den dubbeltecknade bokstavskombinationen öö har ett kort uttal
[] endast i öppna stavelser:
(43)
[]
rööhtse
   [kt]
göökte
   [ps]
rööpses
Tips för uttal av de främre vokalerna
För att få ett uttal som är så sydsamiskt som möjligt, kan man träna uttalet de främre
vokalerna, genom att skjuta fram hakan något när man artikulerar. Detta förhindrar tungan att
skjutas fram i en "svensk" position. Samtidigt skall svensktalande anstränga sig för att inte
spänna läpparna lika mycket som är normalt i svenska. Norsktalare har mindre problem med
just denna aspekt.
De bakre vokalerna
Vi vänder nu uppmärksamheten mot de bakre vokalerna. Som ni kan dra er till minnes från
kapitel 2, så samtliga bakre vokaler är rundade.
23
Kapitel 3. Vokaler
 []
[] är en hög bakre vokal, vars uttal är snalikt svenskans [] som i bo. Det sydsamiska []ljudet kan vara såväl långt som kort. Det korta []-ljudet återges med enkelskrivet o.
(44)
[]
onne
[]
golme
Det långa [u]-ljudet, [u:], vilket generellt endast förekommer i öppen stavelse, representeras i
skrift av bokstavskombinationen ov:
(45)
[]
bovtse
[]
govledh
Dock, när ov förekommer i sluten stavelse, så är vokalen kort:
(46)
[]
provhkedh
 []
[] är en halvsluten bakre vokal, vars uttal är snarlikt svenskans [o] som i åka. Det
sydsamiska [o]-ljudet renderas i skrift som å eller åå.
Enkelskrivet å uttalas alltid kort:
(47) []
[]
dålle
nårroe
Det långa []-ljudet stavas alltid med dubbeltecknat åå:
(48) []
[]
rååkedh
skååve
24
Kapitel 3. Vokaler
Men dubbeltecknat åå uttalas som kort [o] i sluten stavelse:
(49) [] dååpmehke
[]
gåårvedidh
De centrala vokalerna
 []
Den höga, lätt rundade centrala vokalen [] är snarlik norskans u-ljud. Vokalen saknar en
direkt jämförbar motsvarighet i svenskan. Närmaste ljud i svenskan är det korta u-ljudet som
i skulle.
[]-ljudet stavas konsekvent ue. I öppen stavelse motsvarar denna bokstavskombination ett
långt []:
(50)
[]
guelie
[]
pluevie
I sluten stavelse uttalas ue som ett kort []:
(51)
[] vuebnie
[]
juelkie
 [ə]
[ə] är medial central orundad vokal och den förekommer utelslutande i obetonade staveler:
(52)
[]
geeruve
25
Kapitel 3. Vokaler
Tips för uttal av de bakre och centrala vokalerna
För att få ett så idiomatiskt sydsamiskt som möjligt, kan man träna uttalet de bakre och
centrala vokalerna, genom att slappna av läpparna så mycket som möjligt. Detta förhindrar
läpparnas rundning blir lika spänd som i svenskan i synnerhet. Vidare skall tungan också vara
relativt avslappnad.
4. De fallande diftongerna
De fallande diftongerna är:
(53)
  
  
  





 
 

 
 












De fallande diftongerna kännetecknas av att det första ljudet är en högvokal eller relativt hög
vokal, som snabbt övergår i en en lägre vokal.
En fallande diftong består alltså av två vokaljud, vilka tillsammans utgör en sammansatt
vokal. Detta innebär att de fallande diftongerna kan ha både kort och långt uttal.
De främre fallande diftongerna
Vi inleder med att gå igenom de främre fallande diftongerna, nämligen [], [] samt [].
 [i]
Den fallande diftongen []inleds genom att man artikulerar ett []-ljud vilket omedelbart
övergår i ett []. Detta kan illustreras i vokalfyrkanten, där symbolen "○" markerar
positionen för []. Pilen från "○" går till [], vilket markerar positionen för [].
26
Kapitel 3. Vokaler
(54)

○


•

•

•

•

I skrift återges vokal-ljudet [] som ie. Liksom de enkla vokalerna kan denna vokal uttalas
kort, [], eller långt, []. Grundregeln är att bokstavskombinationen ie uttalas som ett
långt [] i öppen betonad stavelse:
(55)
[]
[]
biejedh
bienje
Den korta vokalen [ie] är reserverad för slutna stavelser:
(56)
[]
viermie
[]
mielhkie
Notera att när bokstavskombinationen ie står i en obetonad stavelse, eller sist i ett ord får man
ett slappare uttal av vokalen och den reduceras till [i], (56). I snabbt tal kan man till och med
finna uttalet [iə].
 []
De fallande diftongen [e] inleds genom att artikulera ett [e]-ljud vilket snabbt övergår i ett
[].Detta kan illustreras i vokalfyrkanten, där symbolen "○" markerar positionen för [e]. Pilen
från "○" går till [e], vilket markerar positionen för [].
27
Kapitel 3. Vokaler
(57)
•

•


•


•


○
I skrift återges [e] med bokstavkombinationen ea. Grundregeln är att skriften ea uttalas som
ett långt [e:] i öppen betonad stavelse:
(58)
[]
deakehkh
[]
fealadidh
Den korta vokalen [e] återfinns i slutna stavelser. Notera att det inte görs någon ortografisk
skillnad mellan det korta [e] och det långa [e:]:
(59)
[]
seangkoe
[]
bearkoe
 []
Den fallande diftongen [] inleds genom att man artikulerar ett [i]-ljud vilket omedelbart
övergår i ett []. Rent artikulatoriskt är []-ljudet en central orundad vokal, vilken åtefinns i
det brittiska uttalet av ord som her [h:] och bird [b:d]. Den sydsamiska fallande diftongen
[] kan illustreras i vokalfyrkanten, där symbolen "○" markerar positionen för [i]. Pilen från
"○" går till [], vilket markerar positionen för [].
(60)

○


•

•

•

•

28
Kapitel 3. Vokaler
I skriften återges [] med bokstavkombinationen yö. Grundregeln är att skriften yö uttalas
som ett långt [:] i öppen stavelse:
(61)
[]
fyöle
Den korta vokalen [ø] återfinns i slutna stavelser:
(62)
[]
yörkedh
[]
ryöjnesjidh
När [] står omedelbart efter konsonater som tj, j, försvinner ofta [i]-komponenten i [], och
uttalas snarare som [].
(63)
[]
jyöne
[] tjyöreles
Var uppmärksam på att det inte görs någon ortografisk skillnad mellan det korta [i] och det
långa [i:]; båda skrivs yö.
De bakre fallande diftongerna.
 []
Den fallande diftongen [] inleds med tungan i samma position som vid artikulationen av
[], för att snabbt övergå till []. Denna vokal skrivs med bokstavskombinationen oe.
Diftongen är illustrerad i vokalfyrkanten, (64), där vi kan notera utgångpositionen "○"
markerar ett [u]. Pilen från "○" går till [], vilket markerar positionen för [].
29
Kapitel 3. Vokaler
(64)
[]-komponenten av denna fallande diftong, motvarar ungefärligen den vokal som vi finner i
det engelska ordet bloom, [bl:m]. Tungställningen ligger strax under den vokal som finns i
svenskan lukt, bukt och dum.
Grundregeln är att bokstavskombinationen oe uttalas som ett långt [:] i öppen betonad
stavelse:
(65)
[]
goese
[]
doekedh
I sluten stavelse uttalas oe som kort []
(66)
[]
loekte
[]
soejje
(jmf [[] soeje]
I obetonade stavelser uttalas oe normalt som []:
(67)
[]
bearkoe
Var uppmärksam på att det inte görs någon ortografisk skillnad mellan det korta [] och det
långa [:].
30
Kapitel 3. Vokaler
 De fallande diftongerna [] och []
Det är lämpligt att presentera de fallande diftongerna [] och [] samtidigt, eftersom de
skrivs med bokstavskombinationen ua. Dessa fallande diftonger inleds med tungan i samma
position som vid artikulationen av [], för att snabbt övergå till [], respektive [].
(68)

○


•

•

•


•

[]. I vanlig ordning har vokalen ett långt uttal i öppen stavelse:
(69)
[]
[]
bualehke
duakan
I sluten stavelse är vokalen kort:
(70)
[]
vualka
[vʊajna]
vuajna
Var uppmärksam på att det inte görs någon ortografisk skillnad mellan det korta [ʊa] och det
långa [ʊ:].
Notera att i snabbt tal kan även det korta uttalet av ua, [] få en tydligt bakre artikulation:
(71)
[]
guarjan
[]
juassah
Ibland kan det korta uttalet till och med tangera [].
31
Kapitel 3. Vokaler
 []
Den fallande diftongen [], vilken skrivs åa, har såväl ett kort som ett lång uttal, []~[].
Det korta uttalet förekommer när [] återfinns i en sluten stavelse:
(72)
[]
åabpa
[]
håagkh-staavra
Det långa uttalet av diftongen sker i öppna stavelser:
(73)
[]
åara
[g] gåaroeminie ([gə])
Var uppmärksam på att det inte görs någon ortografisk skillnad mellan det korta [] och det
långa [:].
32
Kapitel 3. Vokaler
5. De stigande diftongerna
De fallande diftongerna är:2
æ     
a  ə  
         
(74)
(75)
[]
○
[o]
[ə]
[]
[]
[a]
(76)
[jr]
jaevrie
[skəl]
skuvle
[sokt]
sovkedh
[gla]
gåvla
[ga]
gaavhtan
2
Av rent metodologiska skäl kommer vi att betrakta [aj] som i gajtsə] som en kombination av vokalen [a] och
konsonanten [j], snarare än en stigande diftong. Formellt sett är emellertid sådana kombinationer diftonger.
33
Kapitel 4. Konsonaterna
Kapitel 3. Konsonanter
1. Inledning
Vi inleder med att ge presentera en uppställning av de sydsamiska ko
2. De sydsamiska konsonanterna
Vi inleder med att ge presentera en uppställning av de sydsamiska konsonanterna, i vilken
konsonanterna klassifieras på grundval av artikulationsstääle och artickulationssätt:
Affrikator
tonlösa
Tremulanter
tonande
Halvvokaler
tonande





















34
Struphuvdet/stämbanden
tonlös
tonande





tungrygg mot mjuka
gommen
Frikativor
tungrygg mot hårda gommen
tonande







främre del av tungan mot
tandvall/gom
Lateraler

tungspets mot tandvall
tonande





tungspets mot tänder
Nasaler
Läpp mot tänder
tonlös
tonande
Läpp mot läpp
klusiler





















Kapitel 4. Konsonaterna
De sydsamiska klusilerna: []
 [] som i prihtjege och buejtie.
[]
tonlös klusil, läpp mot läpp
[]
tonande klusil, läpp mot läpp
OBS! Den sydsamiska klusilen [] kan många gånger uttalas tonlöst. Man måste dock vara
medveten om att det tonlösa uttalet följs av någon tydlig efterföljande luftstöt.
Den enda gången då den sydsamiska tonlösa klusilen [] efterföljs av en luftstöt är i
princip i relativt nya lånord.
Notera att bokstavskombinationen bp, som i åabpa, betecknar ett "långt" []-ljud, vilket
transkriberas som []. Dessa långa konsonantljud brukar kallas för geminator. Det är viktigt
att notera att en geminata som [] å ena sidan fungerar som slutkonsononant i den första
stavelsen i (77), och å andra sidan fungerar den som första konsonant i den andra stavelsen:
(77)
[]
[] åabpa
Med andra ord, förekomsten av geminatan [] medför att den första stavelsen i [] är
sluten, och därmed har vokalen [] ett kort uttal. Alla geminata konsonanter har denna
effekt.
 [] som i treavka och datne.
[]
tonlös klusil, tungspets mot tänder
[]
tonande klusil, tungspets mot tänder
OBS! Den sydsamiska klusilen [] kan många gånger uttalas tonlöst. Man måste dock vara
medveten om att det tonlösa uttalet följs av någon tydlig efterföljande luftstöt.
Den enda gången då den sydsamiska tonlösa klusilen [] efterföljs av en luftstöt är i
princip i relativt nya lånord.
35
Kapitel 4. Konsonaterna
Bokstavskombinationen dt betecknar ett tonlöst geminat []:
(78)
[]
[]
sjidtedh
 [k, g] som i krievvie och gaamege.
[]
tonlös klusil, tungrygg mot mjuka gommen
[]
tonande klusil, tungrygg mot mjuka gommen
OBS! Den sydsamiska klusilen [] kan många gånger uttalas tonlöst. Man måste dock vara
medveten om att det tonlösa uttalet följs av någon tydlig efterföljande luftstöt.
Den enda gången då den sydsamiska tonlösa klusilen [] efterföljs av en luftstöt är i
princip i relativt nya lånord.
Bokstavskombinationen gk betecknar ett tonlöst geminat []:
(79)
[]
[] tsagkedh
Sammanställning av klusiler
(80)
Klusiler
läpp mot läpp
tungspets mot tänder
tungrygg mot
mjuka gommen
(81)
Tonlös



Tonande



Geminator
Ortografi
Uttal
pb
[]
[]
åabpa
dt
[]
[]
sjidtedh
gk
[]
[]
tsagkedh
36
Kapitel 4. Konsonaterna
De sydsamiska nasalerna [m, n, , ]
 [m] som i maana och miesie.
[] tonande nasal, läpp mot läpp
Samma uttal i sydsamiskan och norskan/svenskan.
Ortografins mm betecknar en geminat []:
(82)
[]
[]
nomme
 [n] som i naaloe och noerhte.
[]
tonande nasal, tungspets mot tänder
Samma uttal i sydsamiskan och norskan/svenskan.
Ortografins nn betecknar en geminat []:
(83)
[]
[]
manne
 [] som i njuenie och njaelkies.
[] tonande nasal, tungrygg mot hårda gommen.
Denna nasal återfinns inte i varken svenskan eller norskan. [] är snarlik den spanska nasalen
som återfinns i ordet mañana [maana].
Råd. Placera tungan i samma position som för halvvokalen [j], det vill säga med
tungbladet mot hårda gommen. Låt luftströmmen passera ut genom näsan, på exakt samma
sätt som med nasalerna [m, n, ].
37
Kapitel 4. Konsonaterna
Ortografins nnj betecknar en geminat []:
(84)
[]
[]
munnjien
 [] som i jienge och tjoenge.
[]
tonade nasal, tungrygg mot mjuka gommen
Samma uttal i sydsamiskan och norskan/svenskan.
Ortografins nng betecknar en geminat []:
(85)
[] []
mænngan
Den sydsamiska lateralen [l]
 [l] som i lijnie och loeves.
[1]
tonade lateral, tungspets mot tänder
Samma uttal i sydsamiskan och norskan/svenskan.
Den sydsamiska frikativorna [f, v, s, ʃ]
 [f, v] som i faamoe och vielle.
[]
tonlös frikativa, läpp mot tänder
[]
tonande frikativa, läpp mot tänder
Samma uttal i sydsamiskan och norskan/svenskan
38
Kapitel 4. Konsonaterna
 [s] som i saemie och soeve.
[]
tonlös frikativa, tungspets mot tänder
Samma uttal i sydsamiskan och norskan/svenskan
 [ʃ] som i sjidtedh och sjuevnjede.
[ʃ]
tonlös frikativa, främre delen av tungryggen mot tandvall.
OBS! [ʃ] får aldrig uttalas med tungryggen höjd mot hårda gommen, vilket sker i främst
sydsvenska dialekter.
Samma uttal i sydsamiskan och norskan, samt nordligare svenska dialekter.
[h]-ljudet och ortografins h
 [h] som i heamture och hijven.
[h] är en tonlös frikativa och uttalas mellan stämbanden, på exakt samma sätt som i norskan
och svenskan.
Uttalet av skriftens h som [h], är emellertid begränsad till de fall där h inleder en stavelse.
När h förekommer i slutet av en stavelse, inuti ett ord, bestäms dess uttal antingen av det
språkljud som kommer före "h:et," eller det språkljud som kommer efter "h:et." Beroende på
vilka språkljud som omger "h:et," finner vi följande uttal:
(86) a [] som i dihte []
b [x] som i tjohpe []
c [] som i aahka []
d [ɸ] som i luhpie [ɸp]
e [] som i mielhkie []
f [] som böörhkedh []
39
Kapitel 4. Konsonaterna
A. [] som i dihte [].
[] är en tonlös frikativa, som bildas genom att placera den centrala delen av tungryggen mot
hårda gommen.
Bokstaven h uttalas som [] när den står efter i j eller y.
(87)
lihke
[]
gijhtedh
[]
gaajhtse
[]
nyhtele
[]
B. [x] som i tjohpe [].
[x] är en tonlös frikativa, som bildas genom att placera tungryggen mot den övre delen av
mjuka gommen. Bokstaven h uttalas som [x] när den står efter e, ee, öö, o.
(88) a eh
[] dååpmehke
[]
tjeehpes
[]
Meehte
b ööh
[]
sööhpedh
c oh
[]
tjohpe
[]
lohkedh
[]
dohte
Bokstaven h har också uttalalet [] efter u [], dock endast i kombinationerna uht och uhk:
(89)
uh
[]
huhtedh
[]
guhkies
40
Kapitel 4. Konsonaterna
C. [] som i aahka [].
[] är en tonlös frikativa, som bildas genom att placera tungryggen mot den lägsta delen av
mjuka gommen, nära gomseglet. Bokstaven h uttalas som [] när den står efter a, aa, æ, ae, å,
samt åå:
(90)
håhta
[]
tjåhkoeminie []
nahkesjidh
[]
naehpie
[]
pæhpere
[]
aahka
[]
slåahte
[sl]
D. [ɸ] som i luhpie [ɸp]
[ɸ] är en tonlös frikativa, som bildas genom att placera läpparna mot varandra. Läpparna skall
vara slappa och man skall kunna hålla en penna mellan dem. Luftströmmen passerar mellan
läpparna och ett tydligt friktionsljud uppstår.
Bokstaven h uttalas som [ɸ] när den förekommer i kombinationen uhp:
(91)
luhpie
[ɸp]
Bokstavskombinationerna vht och vhk uttalas konsekvent som [ɸt] respektive [ɸk]:
(92)
kraavhtse
[ɸts]
myövhkes
[ɸks]
Kombinationer som omfattar bokstavsekvensen rhv uttalas som regel [rɸ]:
(93)
derhvie
[ɸi]
41
Kapitel 4. Konsonaterna
E. Uttalet av lh och rh.
I bokstavskombinationer som består av lh och rh, finner vi att h:et saknar ett distinkt uttal.
Istället förlorar vokalen före h sin stämbandston, varvid till exempel ett l låter som en
frikativ:
(94)
(95)
mielhkie
[]
galhkedh
[]
yörhkedh
[]
böörhkedh
[]
([]betyder att [l] är tonlös)
([r]betyder att [r] är tonlös)
De sydsamiska afffrikatorna [ts, t]
 [ts] som i tseegkedh och tsaapedh.
[ts]
tonlös affrikata, med tungspets mot tänder.
 [t] som i tjaetsie och tjidtjie.
[t] tonlös affrikata, centrala delen av tungryggen mot hårda gommen.
OBS! Affrikator saknas generellt i norska och svenska.
Den sydsamiska tremulanten [r]
 [r] som i ruevtie och reagka.
[r] tonande tremulant, främre del av tungan mot tandvallen.
Samma uttal i sydsamiskan som norskans och svenskan rullande tungspets-r.
42
Kapitel 4. Konsonaterna
De sydsamiska halvvokalerna [w, j]
 [w] som i våajnoe [w
[w] tonande halvvokal, läpp mot läpp.
[w] förekommer när v står före en bakre vokal. Samma uttal i sydsamiskan och engelskan.
 [j] som i jiehtedh [jett]
[j] tonande halvvokal, centrala delen av tungryggen mot hårda gommen (jämför []).
Samma uttal i sydsamiskan och norskan/svenskan
43
Kapitel 6. Skrift och uttal
Kapitel 5.
1. Allmänt
References
Bergsland, Knut. 1994. Sydsamisk grammatikk. Karasjok: Davvi Girji.
Hall, Christopher. 2001. Modern German Pronunciation. Manchester: Manchester University
Press.
Hasselbrink, Gustav. 1965. Alternative analyses of the phonemic system in central SouthLappish. The Hague: Mouton & Co.
Hasselbrink, Gustav. 1981. Südlappisches wörterbuch.vol. I. Uppsala, Sweden: AB
Lundequistska bokhandeln.
Kenstowicz, Michael. 1994. Phonology in generative grammar. Oxford: Blackwell
Publishers.
Malmberg, Bertil. 1983. Lärobok i fonetik. Lund: Liber Förlag.
Olsson, Stig. 1981. Handbok i engelskt uttal. Lund: Studentlitteratur.
Price, Glanville. 1991. An Introduction to french Pronunciation. Oxford: Blackwell
Publishing.
Rasmussen, Torkel, and Nolan, John Shaun. 2011. Reclaiming Sámi Languages: Indigenous
Language Emancipation from East to West. International Journal of the Sociology of
Language 209:35-55.
Spencer, Andrew. 1996. Phonology. Oxford: Basil Blackwell.
Todal, Jon. 2007. Samisk språk i Svahken Sijte: Sørsamisk vitalisering gjennom barnehage
og skule. Dieđut 1/2007.
44