Transcript Elinor Holgersson Osloopera

Oslos Opera
Snöhetta
Byggnaden som jag valt att skriva om är Oslos Opera. En
opera som fungerar i ett urbant sammanhang samtidigt som
den uppfyller sin huvudsakliga funktion, det vill säga att visa
operor och konserter. Jag har valt två artiklar som beskriver
operan utifrån olika perspektiv. Den ena skriven av Gerth
Wingårdh för tidningen Arkitektur 2008 och den andra
skriven av Anna-Clara Löfvenberg för tidningen RUM
2008.
Oslos Opera vanns av arkitektkontoret Snöhetta eller ”hemmalaget” som det benämns i tidningen RUM, där skrivaren
ger en antydan om viss fördel i den internationella
konkurrensen.
Operan beskrivs som ett vintrigt fjällandskap eller en skidbacke med sina ramper som växer upp ur Oslofjorden.
Något som man är överens om är att operan visar det som
Oslo och Norge kan stoltsera med, nämligen ett gnistrande
snölandskap. Detta är också konceptet för operahuset, ett
lyckat koncept enligt både RUM och Arkitektur.
RUM beskriver operans fasad på ett sätt som framhäver
dess funktioner mer än utseende. Man får veta att man tar
sig fram till operan via en smal bro som ansluter från centralstationen. Något som visar på att operan är mer än en
byggnad, den fungerar även i stadsrummet. Liknelserna
mellan funktioner och utseende i samband med glaciärer är
många, något som även Gerth Wingårdh i Arkitektur framhåller.
Gerth Wingårdh beskriver operan på ett mer dramatiskt
sätt. Han vill visa på upplevelserna och hur dessa visas med
hjälp av olika former i byggnaden. Han målar upp en berättelse om en vandring med många upplevelser längs vägen.
Sättet som han berättar om detta på är dramatiskt och när
han tagit sig igenom det som han beskriver som en smal
marmorbro som leder fram tll förplatsen utbrister han:
”Vilken backe!”
Vandringen går vidare och beskrivs på ett nästan industriellt
sätt och man får en känsla av spänning och smått obehag
genom hans beskrivning. Han beskriver de risker som finns
på platsen men med ett intryck av förundran.
”Det är det skickligaste konstbyggda landskap som jag sett
någonstans. Precis så farligt och brutalt som naturen ofta är
i sin osentimentalitet. Stor sak att våga!”
I tidningen RUM vill man framhäva insidan framför
utsidan då mest vikt lagts vid att beskriva insidan av operan.
Anna-Clara Löfvenberg liknar insidan vid en möbel och
beskriver detaljerna på ett ingående sätt:
” Alltihop är konstruerat med mahognybåtsfinish av norska
träbåtssnickare”
Hon använder ett målande språk och stundtals känns det
som om man faktiskt befinner sig inuti byggnaden. Hon vill
förmedla operans intima känsla kombinerat med den
storslagenhet som operan är och det lyckas hon med tack
vare sitt språk.
Efter att ha studerat Oslos opera och de båda texterna och
deras synvinkel på operan känner man sig positiv inför
denna byggnad. Båda texter delar med sig av sin glädje och
upplevelsen man får av att vara där. Skillnaden mellan texterna är att man lagt vikt vid så olika saker. Efter att ha läst
Anna-Clara Löfvenbergs text får man osökt ett sug om att
gå på opera och uppleva den känsla som hon beskriver. På
samma sätt vill man uppleva den känsla som Gerth Wingårdh beskriver, mystiken och spänningen. Man vill gå runt
på ramperna och snegla ut över kanten. Båda texterna har
det gemensamt att de beskriver operan på ett bildmässigt
sätt vilket gör att man får en inre bild om hur operan ser ut.
Denna bild stämmer väl överens med riktiga foto på byggnaden.
Frågan man ställer sig efter att ha läst dessa båda texter är
vad det egentligen är som gör att operan får ett så positivt
bemötande. Ett svar på frågan kan vara den öppna urbana
miljön där man kan samlas och umgås utan att för det
behöva besöka operan. Det offentliga rummet blir tillgängligt för alla. Till exempel så berättar Anna-Clara i tidningen RUM att på helgerna solar folk på taket till operan och
Gerth beskriver den ”som en byggd naturupplevelse”. Byggnaden har stor påverkan på platsen runtomkring och gör
sig gällande i stadsrummet. Gerth Wingårdh berättar också
om de hinder som finns om man på något sätt har nedsatt
rörelsefunktion. Man tar sig inte upp för de branta ramperna i rullstol. Han säger också att man inte hade vågat
bygga något liknande i Sverige. Kanske är det så att det är
just detta som ger operan sin spänning och skänker en viss
nyfikenhet.
Anna-Clara Löfvengren har satt ord på det som Gerth
Wingårdh har beskrivit i ett känslospel från platsen och det
är även en bra avslutning på denna byggnaden.
”Det här är arkitektur som tar till vara på platsens själ, ja
egentligen hela Norges själ, med skidåkning, ödsliga fjälltoppar och lite påkostad storstadselegans i en enda härlig
röra.”
Källor:
Gerth Wingårdh, Arkitektur 4, 2008
Anna-Clara Löfvenberg, RUM 06, 2008