Transcript här
April 2014 Byggprocessen -‐ Projektering Enligt EKS ska en konstruktion projekteras av kompetent personal på fackmässigt sätt, vilket även inkluderar att den ska projekteras så att arbetet kan utföras på ett sådant sätt att avsedd utformning uppnås och så att förutsatt underhåll kan ske. Beräkningar ska enligt EKS baseras på en beräkningsmodell som i rimlig utsträckning beskriver konstruktionens verkningssätt i aktuella gränstillstånd. Vald beräkningsmodell och ingångsparametrar ska redovisas. Någon form av dimensioneringskontroll ska enligt EKS alltid göras. Den bör utföras av person som inte tidigare deltagit i projektet (dimensioneringskontroll ska alltså inte likställas med ”egenkontroll”) och den ska dokumenteras. Kontrollens omfattning väljs beroende på projektets och projekteringens komplexitet. I SS-‐EN 1090-‐1 beskrivs projekteringen som en delprocess där ett dimensionerings-‐ underlag utgör input och en komponent-‐ specifikation samt en förteckning över utförandekrav utgör output. Med dimensioneringsunderlag menas ”doku-‐ ment som innehåller all nödvändig informa-‐ tion för dimensionering av komponenten, med hänsyn tagen till avsedd användning” medan komponentspecifikation definieras som ”ett eller flera dokument som ger all nödvändig information och tekniska krav för tillverkning av bärverksdelen”. Man kan jämföra ”dimensioneringsunder-‐ laget” med systemhandlingar eller mot-‐ svarande och ”komponentspecifikationen” med tillverkningsritningar eller motsvarande dokument. Det är dock i praktiken ofta så att byggnads-‐ konstruktören lämnar ifrån sig vad vi normalt kallar bygghandlingar och tillverkaren gör själv detaljerade tillverkningsritningar. Begreppet förteckning över utförandekrav förekommer i både SS-‐EN 1090-‐1 och SS-‐EN 1090-‐2 och definieras i SS-‐EN 1090-‐2 som ”en samling dokument som preciserar tekniska specifikationer och krav för ett bestämt bär-‐ verk i stål. Förteckningen innehåller tilläggs-‐ information som krävs för utförandet och som enligt SS-‐EN 1090-‐2 ska föreskrivas. Förteck-‐ ningen över utförandekrav kan ses som en samling specifikationer och krav för tillverkning och montering av konstruktions-‐ delar av stål där tillverkningskraven ges som en samling komponentspecifikationer enligt SS-‐EN 1090-‐1”. Utförandekraven ges normalt som före-‐ skrifter, anvisningar och detaljer på ritning (jämför t ex med de allmänna förutsättningar och anvisningar som brukar finnas på ritning K0 eller motsvarande) samt eventuellt en monteringsplan upprättad i samråd med entreprenör. För större projekt kan dock ett alternativ vara att upprätta ett separat projektspecifikt dokument. Beträffande förteckningen över utförandekrav sägs i SS-‐EN 1090-‐2 att denna förteckning i tillämpliga delar ska omfatta a) Nödvändig tilläggsinformation för utförandet (i SS-‐EN 1090-‐2 finns det totalt 70 punkter där krav ska föreskrivas i de fall de är aktuella för det specifika projektet) b) Eventuella val för att precisera utförandet (i SS-‐EN 1090-‐2 finns det totalt 93 punkter där val kan göras och som i så fall ska föreskrivas) c) Utförandeklass d) Förbehandlingsgrad (ges indirekt om funktionskrav ställs på rostskyddet) e) Toleransklass för funktionstoleranser (om inget anges gäller funktionstoleransklass 1) f) Tekniska krav för säkerhet för arbetets utförande Noggrannheten för utförandet ges av före-‐ skriven utförandeklass (EXC1 – EXC4). Om inget annat anges gäller EXC2. Utförandeklassen ska alltså formellt föreskrivas för det enskilda projektet, men för bostäder och kontorsbyggnader gäller normalt EXC2. För broar och utmattningsbelastade konstruktioner gäller normalt EXC3. Valet av utförandeklass styr vilka krav som gäller för utförandet, omfattning av kontroller och t ex svetsansvarigs kompetens, och har därigenom stor betydelse för kostnaderna för utförandet. Utförandeklassen kan specificeras för en hel konstruktion eller för en enskild del eller detalj. För normalfallet kan antas att alla komponenter och detaljer i ett byggnadsverk hamnar i samma utförandeklass. Man kan dock i vissa fall välja en lägre EXC för mindre kritiska delar av konstruktionen eller en högre EXC för mer kritiska delar av konstruktionen, t ex vissa komponenter och förband, istället för att välja en högre EXC för hela konstruktionen. Detta kan till exempel vara aktuellt för en industrihall med travers, där vissa delar av stommen är belastad med utmattning (EXC3) medan andra delar endast är belastade med statisk last (EXC2).