Transcript W. A. Mozart: Pianokonsert nr 27 B-dur KV 595 30 min Gustav

Hannu Lintu, dirigent
Steven Osborne, piano
W. A. Mozart:
Pianokonsert nr 27 B-dur KV 595
30 min
I Allegro
II Larghetto
III Allegro
Gustav Mahler –
Deryck Cooke:
Symfoni nr 10 Fiss-dur
I Adagio
II Scherzo
III Purgatorio (Allegro moderato)
IV Scherzo
V Finaali
FÖRE KONSERTEN: GUSTAV MAHLER 150 ÅR
Tonsättaren Jouni Kaipainen och dirigenten Hannu Lintu på restaurangen i foajén
kl. 18.00–18.30, fritt inträde.
Paus ca kl. 19.40. Konserten slutar ca kl. 21.15.
Sänds direkt i Yle Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso).
1
75 min
W. A. Mozart (1756–1791): Pianokonsert nr 27 B-dur
KV 595 (1791)
På kompositörernas allra sista partitursidor
tenderar efterklokheten att leta efter tecken
på en nära förestående död, inte minst då det
är fråga om ett konstnärsgeni som togs ifrån
oss på höjden av sin konst. Mozart talade i sin
brevväxling om döden som livets verkliga mål,
en mänsklighetens vän och en nyckel till lycka.
Men han kunde knappast ha anat, att hans liv
skulle bli så kort.
Så såg det nämligen inte ut i början av Mozarts sista levnadsår 1791. Det var ett exceptionellt år. Den melankoli och den plågsamma oföretagsamhet som redan börjat besvära
Mozart var som bortblåsta. Han komponerade med samma fart och samma intensitet som
under sina bästa år. Efter en lång paus började
beställningar strömma in och framtiden såg för
omväxlings skull igen ljus ut.
Det sista årets saldo öppnades med pianokonsert nr 27 B-dur KV 595. I sin verkförteckning antecknade Mozart 5 januari 1791 som
den nya konsertens tillkomstdatum. Eftervärlden vet något som Mozart var omedveten om
– nämligen att B-durkonserten skulle bli hans
sista pianokonsert. I våra öron kan verkets
speciella, hemlighetsfullt höstliga ljus och dolda sorgmod förklaras genom att betraktas som
föraningar av döden.
Det var länge sedan Mozart senast tagit sig
an en pianokonsert. Hans storhetstid som
Wienpublikens favoritvirtuos var över: i mitten av 1780-talet stod Mozart på höjden av
sin berömmelse, men efter ”Kröningskonser-
ten” 1788 verkade konsertflödet ha torkat ut.
Till Mozarts viktigaste inkomstkällor hörde just
dessa publika beställningskonserter eller akademier, som samtidigt fungerade som reklam
för de publicerade verken. Så var inte fallet med
B-durkonserten, som Mozart inte komponerade för någon egen akademi utan för klarinettisten Joseph Bährs privata konsert. Uruppförandet i mars 1791 var Mozarts sista publika
uppträdande.
Mozart hade veterligen inga planer på att
publicera konserten och han hann inte heller
försätta den i färdigt skick. Pianostämman har
ställvis antecknats bara approximativt och det
var förmodligen så att Mozart improviserade
de passager som saknades och försåg dem med
virtuosa figurer.
För Mozart hade tonarten B-dur en mild, intim karaktär. I denna sista konsert uppblandas
den med harmoniska skiftningar som med sin
dragning till moll skapar en viss rastlöshet. Det
oförglömliga Larghettot hör i sin gudomliga enkelhet till Mozarts mest verkningsfulla långsamma satser. Enkelt är även finalens gemytliga tema. Efter konserten använde Mozart sig
av samma tema i en sång för barn Komm, lieber
Mai (KV 596), som på svenska sjungs till texten Kom, sköna maj, och blicka med milda ögon
ner. Mozart fick själv uppleva maj månad bara
en enda gång till.
Lotta Emanuelsson (sammandrag)
Gustav Mahler (1860-1911) – Deryck Cooke
(1919–1976): Symfoni nr 10 Fiss-dur (1910)
Mahlers sista år överskuggades av många sorger. Sommaren 1907 insjuknade och dog hans
dotter Maria. Det visade sig också att de störningar i hjärtverksamheten som Mahler lidit av
var av allvarlig art.
Sommaren 1908 fördjupade Mahler sig i arbetet på Das Lied von der Erde. Mahler var vid-
skeplig och rädd för att ta itu med en nionde symfoni: på det numret hade Beethovens,
Schuberts och Bruckners karriärer som symfoniker stukat. Mahlers logik gick ut på att, om
han komponerar en symfoni som egentligen
är hans nionde – dvs. Das Lied von der Erde –
2
och sedan genast därefter skriver en ny symfoni som får det ödesdigra numret, så skulle
han lyckas vilseleda ödet. Denna nionde symfoni tillkom sommaren 1910. Sedan kastar sig
Mahler med faustisk frenesi över arbetet på en
ny symfoni. Det sägs att han påbörjade den
omedelbart efter att ha dragit det sista dubbelsträcket i den niondes partitur.
Mahler fortsatte med sin konsertverksamhet och åttonde symfonin fick ett strålande
uruppförande i München. Ett hårt slag drabbade honom år 1910, då hans hustru inledde
ett förhållande med arkitekten Walter Gropius.
Mahler besökte Sigmund Freud, som beundrade kompositörens ”strålande fattningsförmåga”,
men Freud lyckades inte ”kasta ljus över dennes tvångsneurotiska symptom”. Mahlers sista konsert i New York i februari 1911 innehöll
bl.a. Ferruccio Busonis verk Berceuse élégiaque
– en mans vaggvisa vid sin mors kista, som bara
förstärkte Mahlers dödsskräck. Det dröjde inte länge förrän streptokockerna som förorsakat
hjärtbesvären ledde till blodförgiftning. Mahler
reste till Wien och dog den 18 maj.
Tionde symfonin blev ofullbordad. Mahler
hade bett sin hustru göra sig av med skisserna, men till all lycka lydde hon inte sin avlidne man. Albumen hölls undangömda och bl.a.
Schönberg trodde att det material till en symfoni som fanns var mycket knapphändigt. År
1924 bad Alma Mahler sin dotter Annas man
(Mahlers svärson), tonsättaren Ernst Krenek,
att undersöka möjligheterna att försätta symfonin i spelbart skick. Krenek vågade färdigstäl-
la en instrumenterad version bara av första och
tredje satsen. Arbetet att komplettera symfonin erbjöds Schönberg, som kunde anses vara
den mest naturliga kandidaten, men man lyckades inte få honom att tända på det. Också Sjostakovitj blev tillfrågad, utan resultat.
År 1960 arbetade musikologen Deryck Cooke vid BBC:s musikavdelning och i anslutning
till Mahlers 100-årsjubileum fick han av bolaget i uppdrag att skriva en presentationsbok.
Cooke ville säga ”någonting tungt vägande om
detta sista, ofullbordade verk”. Han konstaterade att det som Mahler hade fått till stånd var
betydligt mer än blotta skisser. Han sammanställde ett försök till utgåva, men då han hörde
den spelas insåg han att arbetet med ”dekodandet” av utkasten måste gå vidare. Alma hörde
uppförandet på band först år 1962. Hon ”rördes till tårar och medgav att hon inte hade insett hur mycket av Mahler det i själva verket
innehöll”. År 1964 tillkom en ny version med
Almas tillstånd och då hade Cooke fått tillgång
till notblad som saknats. Partituret publicerades år 1976, samma år som Cooke dog. Cooke betonade att hans arbete var en ”spelversion”. Mahlers utkast finns med i det publicerade partituret och det är lätt att se, att utkasten i allmänhet bara gav kursoriska vinkar. Meningen var att förädla dem vidare. Cooke har
lagt till stämmor i de tunnaste passagerna, men
i många fall har han nöjt sig med att instrumentera Mahlers texturstomme som sådan.
Jouni Kaipainen (sammandrag)
Hannu Lintu
Hannu Lintu har studerat piano- och cellospel,
först vid Åbo Konservatorium och senare vid
Sibelius-Akademin, där han år 1992 också började studera i dirigentklassen för Jorma Panula, Eri Klas och Ilja Musin. Han har kompletterat sin utbildning bl.a. vid sommarakademin i
Siena under Myung Whun Chungs ledning. År
1994 vann han den Nordiska dirigenttävlingen och utexaminerades från Sibelius-Akademin
våren 1996.
3
Åren 1998–2001 var Lintu chefdirigent för
Åbo stadsorkester. Därefter följde ett treårigt
engagemang som konstnärlig ledare för Helsingborgs symfoniorkester 2002–2005. I augusti 2009 inledde han sitt mandat som chefdirigent och konstnärlig ledare för Tammerforsfilharmonin. Lintu arbetar regelbundet
med kammarorkestern Avanti! och han var år
2005 konstnärlig ledare för sommarfestivalen i
bre de Lausanne, Scottish Chamber Orchestra, Pittsburg Symphony Orchestra och National Symphony Orchestra i Washington. Kommande engagemang i kalendern omfattar bl.a.
symfoniorkestrarna i Houston, Atlanta och
Baltimore, Ensemble Intercontemporain, Holländska radioorkestern, Bournemouth Symphony Orchestra, Dresdener Philharmonie, Ryska nationella symfoniorkestern, samt orkestrar
i Hong Kong, Tokyo, Soul och Kuala Lumpur.
Borgå. Han har gjort inspelningar för skivmärkena Ondine, Alba, Naxos, Ricordi, Claves, Hyperion och Danacord.
Förutom de viktigaste inhemska orkestrarna
har han på sistone dirigerat även radioorkestrarna i Berlin, Paris, Frankfurt och Stuttgart,
symfoniorkestrarna i Sydney och Melbourne,
Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Los
Angeles Philharmonic Orchestra och New Zealand Symphony Orchestra, Orchestre de Cham-
Steven Osborne
nast sommaren 2007 och då prisade publiken
och kritikerna hans tolkning av Brittens pianokonsert. Osborne har även spelat in konserten
för skivmärket Hyperion.
Osborne ger regelbundet pianoaftnar på de
viktigaste konsertestraderna världen runt, bl.a.
Konzerthaus Wien, Concertgebouw, Berliner
Philharmonie, Carnegie Hall och Suntory Hall
i Tokyo. Under förra säsongen blåste Osborne nytt liv i ryska klassiker och spelade bl.a. in
Sjostakovitjs pianokonsert nr 1 med NHK-symfoniorkestern och Rachmaninovs pianokonsert
nr 2 med Royal Scottish National Orchestra.
Skotskfödde Osborne har studerat under
Richard Beauchamps ledning vid St. Mary’s
Music School i Edinburgh samt Royal Northern
College of Music i Manchester. Han har vunnit
Clara Haskil-tävlingen och Naumburgs internationella pianotävling i New York.
Pianisten Steven Osbornes stora repertoar sträcker sig från Beethoven, Mozart och
Brahms till Messiaen, Tippett och Britten. Osborne uppträder som solist med orkestrar världen runt. På sistone har han gästspelat som solist bl.a. med Japanska radions symfoniorkester, Berliner Philharmoniker, Deutsches Symfonie-Orchester Berlin, Bergen Filharmoniske
orkester, NDR-symfoniorkestern i Hannover.
Orkestrarna har dirigerats av bl.a. dirigenterna
Christoph von Dohnanyi, Alan Gilbert, Vladimir Ashkenazy, Sir Charles Mackerras, Ludovik
Morlot, Leif Segerstam, Andrew Litton, Ingo
Metzmacher och Jukka-Pekka Saraste.
I Storbritannien spelar Osborne regelbundet
med några av de ledande orkestrarna. Till hans
viktigaste samarbetspartners hör Philharmonia
Orchestra, City of Birmingham Symphony Orchestra och BBC Scottish Symphony Orchestra.
BBC bandar regelbundet Osbornes konserter.
Sju gånger har han uppträtt vid BBC Proms, se-
Radions symfoniorkester
Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum
hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten
Sakari Oramo tillträdde hösten 2003.
Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapa-
nen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka
Saraste.
Den nya inhemska musiken utgör en viktig
del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk.
Under säsongen 2009–2010 spelar orkestern
4
sex uruppföranden och därtill ett flertal andra
verk som hörs för första gången i Finland.
RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På
nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla
i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius
sitt eget Andante festivo. Detta är det enda dokument som bevarats av Sibelius som dirigent.
Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av
bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och
Kokkonen, samt den första skivinspelningen av
Armas Launis’ opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser,
bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical
5
Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius’ violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar
även in skivor för bl.a. Ondine.
RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009–2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm.
RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar
alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen
runt via RSO:s webbsidor (yle.fi/rso).