Transcript Modernism och islam i Iran och Turkiet Hela boken

Modernisering och islam
i Iran och Turkiet
Reza Eyrumlu
Modernisering och islam
i
Iran och Turkiet
En studie av kön, islam och modernisering
under 1800-talet
Invand-Lit
Bokförlaget InvandLit
Västerslänt 91, 434 35 Angered
Fax & Tel: +46 31 331 3823
© 2001 Reza Eyrumlu och Invand–Lit
Tryck: Ditt Tryckeri i Uppsala AB, Tel: +46 18 13 2424
Omslagsbilder: En tillbedjande man inne i en moské och några av de
reformvämliga Sadrazamerna i Ottomanska riket och Iran.
ISBN 91-631-0407-5
Innehåll
Förord
De muslimska imperiers upplösning och stormakternas
tryck
Ottomanska rikets sammanbrott
…………….……… 15
De bräckliga hörnpelare som orsakade sammanbrottet 28
Geopolitiska förhållanden
…………………………….………… 29
Sultanernas uppfostran och hierarki
…..………….…….………... 30
Den civila byråkratin
………………………………………………33
Den militära maktapparaten
…...…………………………….….. 38
Den religiösa strukturen
…………………………………………. 43
Det långvariga krigstillståndet
……………..………………...…... 48
Nationella, etniska och religiösa konflikter
...………….…… .……. 50
Avtalen om kapitulation och koncession
..…....………..….. …….. 60
En ny centralmakt och stormakternas kontroll i Iran .…64
Geografiska villkor och nomadernas makt ……….……. 74
Samhällsutveckling utifrån geografiska villkor
……….…………. 74
Nomadlivet och dess konsekvenser
.………..……………………… 76
Nomadlivet i Iran
……………………….…….…….……….…….. 80
Det patriarkaliska arvet i Iran
……..……….…………………… 81
Qadjarernas makt och nomadlivet
…………….……..………… 86
Strukturella skillnader
Skilda grunder
………………………….………….…………… 89
Staten tar på sig ansvaret
………………..……………….101
Ett annorlunda samhällssystem
………………....………. 103
Islam lika grunder och olika funktioner
Maktkampen i Iran
……………………………………..109
Den heliga lydnaden i Ottomanska riket
…..…..… 130
Det shia-islamiska maktapparatens reproduktion
.... 142
Det hanafi-islamiska etablissemanget
…………..... 165
Moderniseringen och den moderna kontrollen
Stormakternas tveeggade inflytande
………...……..…..………181
Den moderna kontrollen
……………….………………....…… 184
Den kapitalistiska kontrollen
………....………………………... 188
Utländska intressen inhemska brister
………………….…….. 197
Metoderna förändras, förhållandena kvarstår
……..…….....… 199
Tanzimat i Ottomanska riket
Islahat i det iranska samhället
...…………….………… 201
………………………. 211
Kulturella impulser utifrån – former och vägar
Utbildning i Europa
..……………………………………225
Moderna skolor
..………………………………………... 230
Publicering av böcker och tidskrifter
……….…….. 240
Organiseringen av byråkratin
………………………..248
Reformer i rättstraditionen
…………………….………257
Ledarnas resor och kontakter
…………………...….261
Den moderna kommunikationen
………………...……267
Modereformer
……………………………………….……. 271
Nya lagstiftande organ
……………………………..…..276
Moderniseringen av huvudstäderna
Den blandade strukturen
………………………..……… 283
Utvecklingen i Teheran
……………..………………….. 285
De moderna arkitektoniska stilarna i Teheran
….. 291
Utvecklingen i Istanbul
…………………………….… 300
Istanbul under Tanzimat
……………………….…… 305
De nya arkitektoniska stilarna i Istanbul
…….…… 318
Kön och modernisering
Könens politiska dialektik
………..…………………… 325
Det manliga samhället i Teheran
………………….... 339
Närvaron i det offentliga rummet i Istanbul
….…… 344
Flickskolor i de muslimska huvudstäderna
.……... 359
Kvinnoorganisationer
………………………………..…. 364
Kvinnomedier
……………………………………………. 373
Moderniseringens källor
Europa i centrum
………………………………………… 379
Inre krafter
………………………………………...……….. 396
De muslimska imperierna och den förstörda bron
...401
Slutord olika strukturer och parallella processer
Bilagor
Litteratur
... 415
…………………………...………………………….445
……………………..……………………………451
Författarens tack
Många har bidragit till denna studie och publiceringen av denna bok.
Professor Göran Therborn hade under hela perioden en nära kontakt
och samverkan med mig och gav värdefulla råd. Många experter,
intellektuella, samhällsdebattörer och historiker från Turkiet och Iran
hjälpte mig genom diskussioner och erfarenheter. Min kollega Bertil
Nelhans ägnade mycket tid åt att korrekturläsa manuskriptet. Min
käre son Azad bidrog med intressanta diskussioner och förslag. Måns
Winberg språkgranskade manuskriptet. Siyami Isabeigloo ägnade tid
åt att få tillstånd för publiceringen av bilder från turkiska källor.
Några av mina landsmän i Sverige började översätta boken till
persiska redan när manuskriptet var färdigt. Viljan att översätta
boken till sitt språk delades också av några turkiska intellektuella.
Akbar Sayah bearbetade bilder. Min fru och mina barn visade mig
hänsyn under hela arbetet och delade därmed arbetsbördan med mig.
Jag är skyldig dem alla ett stort tack.
Förord
Denna bok handlar om modernisering, både i form av moderna
europeiska och västerländska framsteg och i form av kolonial och
imperialistisk exploatering, av de muslimska imperierna Ottomanska
riket och Persien (Iran). Boken beskriver omstruktureringen av olika
samhällsinstitutioner i dessa riken under moderniseringsperioden på
1800-talet. Detta innebär också en beskrivning av de shiitiska och
sunni-islamiska etablissemangen och deras delvis likartade och
delvis olikartade konstruktion, organisering, funktion och reproduktion i respektive land. Den muslimska identiteten användes för att
försvara det traditionella asiatisk-islamiska levnadssättet mot
förnyelser och samhällsförändring. Den användes även som en
kollektiv protestaktion för att hejda den främmande, kristna och
moderna invasionen och kontrollen.
Dessa muslimska imperier genomgick under denna period en
nedbrytningsprocess. Det iranska samhället försökte efter ett
långvarigt inbördeskrig och kaos bygga upp sin samhälls-struktur
och sina förstörda institutioner, medan de föråldrade ottomanska
samhällsinstitutionerna höll på att förlora sina tidigare funktioner
utan att tillgodogöra sig nya. Således led båda samhällena av
stagnation och svag utveckling när de överraskades av kontakten
med de europeiska stormakter som bar moderna framsteg i den ena
handen och modern kapitalistisk och imperialistisk kontroll i den
andra. Boken handlar om denna förödande kontakt och de
efterföljande processerna, såväl återupplivandet av inhemska
traditioner som det kontroversiella moderniseringsarbetet.
Boken beskriver hur dessa moderniseringsprocesser utvecklades
inom samhällssystemet som helhet och inom enskilda
samhällsinstitutioner och hur institutionerna med både lika och olika
strukturer och funktioner i dessa muslimska samhällen fungerade
under ottomanernas och qadjarernas moderniseringsarbete. Boken
beskriver också hur de ekonomiska, kulturella, politiska och religiösa
institu-tionerna omstrukturerades och hur olika förutsättningar
skapade olika möjligheter för dessa samhällen.
Grunderna för dagens händelser i dessa samhällen skildras i syfte
att fördjupa förståelsen av dagens Iran och Turkiet och ländernas
parallella,
delvis
likartade
och
delvis
olikartade,
samhällsförändringar.
Boken är ett resultat av en studie med titeln Kön, islam och
modernisering i Teheran och Istanbul 1920-2000. Under studien
visade sig det att alla dessa processer, såväl moderniseringen med sitt
tveeggade innehåll som omorgani-seringen av de islamiska
etablissemangen samt kvinnans närvaro i det offentliga rummet, hade
sin början redan på 1800-talet. Utan att studera samhällsförändringen
i sin helhet och utifrån en bild av denna periods historia var det
omöjligt att fördjupa kunskaperna om perioden 1920-2000. Denna
bok är således en återgången till rötterna för dagens händelser.
Bokens nära band till den ovannänmnda studien har lett till att den
komparativa studien av modernisering, islam och kön i dessa
muslimska riken framför allt har koncentrerats till huvudstäderna
Istanbul och Teheran. Såväl moderniseringen av huvudstäderna som
förändringen av kvinnans situation i samhället har därigenom fått en
framträdande plats i boken.
Boken innehåller många främmande namn och ord. För att underlätta
uttalet av dessa har jag valt att skriva de turkiska och ottomanska
namn som saknas i svenskt språkbruk med det latinskt orienterade
turkiska alfabetet. Några turkiska bokstäver, däribland c [dj], ç [ch]
och ú [sh], har ett annorlunda uttal. Iranska namn har i stället
anpassats till den engelska fonetiken.
Iran kallades under denna period och fram till 1930-talet för Persien
och befolkningen i riket för perser, men eftersom orden Iran
respektive iranier i dag används i samma omfattning medan Persien
och perser betecknar ett visst område respektive ett visst folkslag
inom landet, har jag valt att använda Iran och iranier även för den
tidigare perioden. Ordet ”ottomanerna” har använts förväxlande för
den ottomanska folkgruppen och för folket i Ottomanska riket.
Jag har använt termerna ”muslimsk” och ”islamisk” i två olika
syften. Termen ”muslimsk” understryker den kulturellt-religiösa
identiteten, t.ex. ”ett muslimskt samhälle” när majoritet av
befolkningen är muslimer (t.ex. dagens turkiska samhälle) och ”en
muslim” och ”en muslimsk grupp” när de delar den kulturella och
religiösa tillhörigheten. Termen ”islamisk” har däremot använts för
att
utmärka
den
religiösa
statsmakten
och/eller
det
fundamentalistiska islamiska tänkandet. Ett samhälle som styrs
utifrån den islamiska rättstraditionen, sharia, är därigenom ”ett
islamiskt samhälle” (t.ex. dagens iranska samhälle). ”Islamiska
grupper” och ”islamister” är utifrån denna terminologi de
”muslimska” grupper respektive individer som kräver en ”islamisk”
lagstiftning och statsmakt.
De muslimska imperiernas
upplösning och
stormakternas tryck
Ottomanska rikets sammanbrott
Qadjar-dynastin i Iran (Persien1) uppkom ur en långvarig
process av inbördeskrig, kaos och laglöshet. Från och med
början av 1600-talet hamnade landet i en situation av
maktkamp mellan olika nomadhövdingar och mäktiga
inhemska och utländska tyranner. Ingen kunde bygga upp en
centralmakt i landet. Ingen kunde besegra de andra och få dem
att underkasta sig. Lokala regeringar skapades upprepade
gånger efter krig, våldsamma vandaliseringar och folkmord,
men ingen, inte ens de som ville kopiera den shia-islamiska
Safavi-dynastins (15021734) re-islamisering i sin lokala
regering, kunde överleva den svåra situationen under en längre
period. Ingen lyckades ge legitimitet åt sin makt och alla fick
efter en kort tid lämna sin plats till dem som var mäktigare och
våldsammare. Upprättaren av Qadjar-dynastin (17851925)
använde samma metoder av erövringar och med hämndaktioner, men han lyckades få andra nomadhövdingar att
1
Se förklaringen i förordet.
16 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
underordna sig.
Med Qadjar-dynastin uppkom en långvarig statsbildning i
hela landet, men det skedde knappt ett sekel efter Safavidynastins fall. Därför ärvde den nya statsmakten inte några
traditioner från den föregående. Den nya dynastin var under en
lång period under 1800-taslet tvungen att bygga upp
samhällets institutioner från grunden, institutioner som andra
regeringar vanligen ärvde från sina föregångare. Detta innebar
inte att de skapade nya traditioner eller att de tog avstånd från
tidigare förhållanden.
Qadjar-dynastin hade dock sina rötter i nomadlivet och
byggde på en koalition med nomadgrupperna. Den använde
också en del traditioner som härrörde från Safavi-dynastin och
var drygt ett sekel gamla. På grund av det historiska
sönderfallet hade dessa traditioner inte kunnat utvecklas och
förbättras enligt den nya tidens krav. Den nya dynastin fick
använda gamla traditioner som tillhörde en annan tid och en
annan situation.
Detta inträffade just när de europeiska länderna intresserade
sig för området i sin jakt på nya kolonier som skulle beträffa
deras nya ställning som kapitalistiska stormakter. Den nya
situationen innebar också att qadjarerna förlorade ännu mer än
tidigare när de försökte byta sina gamla sedvänjor mot
europeisk förnyelse. Detta betydde dock inte att iranierna
(perserna) hade haft möjlighet att förbättra sina samhälleliga
organisationer och förhållanden om de inte hade fått kontakt
med de nyimperialistiska makterna, men de imperialistiska
makternas utnyttjande och kontrollmetoder förstärkte de inre
reaktionära krafterna som stoppade de möjliga förändringarna
i det iranska samhället. Intressant nog hade dessa möjliga
förändringar och reformer sina rötter i de mäktiga länder som
ville behålla sina koloniala och postkoloniala inkomstkällor till
vilket pris som helst, även genom allians med lokala
konservativa aktörer.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 17
Under denna period led Qadjar-dynastin liksom det iranska
samhället i stort av ett strukturellt åldrande och en strukturell
lägre utveckling. Iranierna hade svårt att åtgärda bristerna på
egen hand. De var inte heller medvetna om sin långsammare
samhällsutveckling innan de hade fått kontakt med de
imperialistiska makterna. De nya statsmakterna i Europa
innebar för iranierna ett mått för utvärdering av de egna
samhällsinstitutionerna.
Iranierna var under hela perioden sysselsatta med att
institutionalisera sin statsmakt och konstruera de institutioner
som de saknade. De fick under hela perioden brottas med
konsekvenserna av den lägre samhällsutvecklingen utan att
klara av att åtgärda den. De saknade nämligen de grundläggande element som krävdes för en samhällsförändring. De
saknade de inre krafter som kunde göra statsmakten till en
helhet av traditioner, regler och principer. De saknade de
samhällsgrupper som kunde påverka samhällets framgång.
Qadjar-dynastin var i sig ett resultat av den bristfälliga
samhällsstrukturen och kunde inte producera de åtgärder som
behövdes för uppbyggandet samhället.
Systemets sammanbrott i Iran var en följd av dess omognad.
Samhället var föråldrat, sjukt och döende och mindes inte sin
tid som ungt och framgångsrikt.
I motsats till den nyupprättade statsmakten i Iran hade
ottomanerna haft en centralmakt under flera århundraden när
det ottomanska systemets sammanbrott började. Ottomanska
riket var ett strukturerat samhälle med fungerande institutioner
och organisationer. Ottomanerna hade en fungerande centralmakt som utgjordes av en bred hierarkisk organisation från
sultanen och de byråkratiska institutionerna i statskansliet i
huvudstaden Istanbul till representativa ledare i mindre
områden, byar och inom släktgrupper. De hade en stark och
mäktig armé som inte bara garanterade centralmaktens
auktoritet inom sitt territorium, utan också hade plikten att
18 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
utvidga rikets gränser. De hade en fungerande religiös
organisation som alltid var lojal mot den heligförklarade
centralmakten.
Sultanen och hans traditionella hierarkiska system symboliserade Gud och de islamiska heliga statscheferna, dvs. de
stora kaliferna. Sultanen ägde i princip allting på jorden på
samma sätt som Gud. Hans plikt var att skänka sin äganderätt
till sina betrodda underordnade, samtidigt som han i princip
hade rätten att ta tillbaka de tidigare skänkta ägodelar som
ägdes av privatpersoner. Allting, såväl det statliga som det
privata, tillhörde Gud och sultanen representerade Guds
rättigheter. De ottomanska äganderätts- och arrendesystemen,
Timar och Iltizam, representerade detta islamisk-asiatiska
produktionssätt.
Den patriarkaliska makten stod i centrum av kollektiva
rättigheter och skyldigheter, och centralmakten hade på
samma sätt som Gud ansvar för att belöna och straffa. Den
hade hela makten och kunde bestämma över allt och alla,
samtidigt som den i princip var ansvarig för att skapa trygghet
och välfärd åt folket. Det patriarkaliska islamisk-asiatiska
systemet gav centralmakten möjlighet att inkräva skatt från
hela riket och rekrytera nya soldater. Systemet förenade
centralmakten, byråkratin och militären med de religiösa
aktörerna och folket.
Det ottomanska samhällets sammanbrott började först när det
gamla systemet inte längre kunde fylla denna funktion.
Systemet kunde inte bevara enheten och de gamla institutionerna förlorade balansen i förhållande till varandra. De
kunde inte heller tillfredsställa behoven i det gigantiska
samhället.
Utvidgningen av gränserna hade länge varit en viktig symbol
för att systemet fungerade bra. En ständig utveckling krävde
en varaktig balans mellan olika institutioner och deras
funktioner. En fungerande centralmakt, en balanserad arbetsoch maktfördelning mellan olika samhällsinstitutioner och
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 19
maktcentra, liksom människornas höga samhällsmoral och
deras djupa lojalitet mot det härskande systemet möjliggjorde
den ständiga införlivningen av nya territorier.
Förlusten i kriget var det första som signalerade om
sprickorna inom det gamla systemet. Den vittnade också om
splittringen mellan de institutioner som tillsammans utgjorde
den ottomanska maktstrukturen. Ottomanernas nederlag, som
fick den ”heliga” maktapparaten att tappa mark, och kravet att
betala skadestånd till ”icke-muslimska och hedniska främlingar” räknades som ett tecken på början av det ottomanska
samhällets sammanbrott. Nederlaget liksom centralmaktens
maktförlust inträffade dock inte vid ett tillfälle utan skedde i
flera etapper som avlöste varandra under en längre period.
Vissa historiker anser att sammanbrottet började redan under
sultan Murad III (15741595). De viktigaste tecknen på
sammanbrottet utgjordes av ett allmänt kaos, minskningen av
den ottomanska valutans värde, inflation, korruption och
Janitsjar-soldaternas2 självständiga agerande3. Enligt den
engelske historikern Alan Palmer började Ottomanska rikets
fall senare, i mitten av 1600-talet. Då ökade inflationen på
grund av import av billigt peruanskt silver. Detta tredubblade
priserna på de viktigaste matvarorna. Det dominerande
arrendesystemet Timar fungerade inte längre. Banditer tog
makten på landsbygden. Befolkningen ökade drastiskt, i
synnerhet i Anatolien. Folkrika städer råkade ofta ut för
banditers plundring. Utländska statsmän upptäckte dock inte
nedgången för ottomanernas makt förrän under 1680-talet, då
sultanens soldater visade att de inte längre var värda att kallas
för de ”stora turkarna”4.
År 1683 misslyckades ottomanerna med att ockupera den
omringade staden Wien. Detta, liksom deras reträtt i kriget
2
Janitsjar-soldater, alltså janitsjar-armén och janitsjar-styrkan: Reguljärt infanteri i
Ottomanska riket från 1300-talet till 1826.
3
Durants, VII, s. 619.
4
Palmer, s. 7, 8.
20 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
mot den heliga kristna alliansen visade att den islamiska armén
inte längre kunde vinna över de katolska länderna i Europa.
Österrikarnas seger över ottomanerna i den österrikiska staden
Esztergon gav också för första gången kristna krigare
möjlighet att återta makten i en islamiserad före detta kristen
stad5.
År 1696 segrade Ryssland också i kriget mot Ottomanska
riket genom att använda sin då moderna flotta i Svarta havet.
Därefter förvandlades den moderniserade ryska militären till
ett ständigt hot mot Ottomanska riket och dess suveränitet. I
Karlowitz-avtalet 1699 tvingades ottomanerna för första
gången flytta tillbaka sina gränser i Europa6. Allt detta visade,
enligt Palmer, att Ottomanska riket var på väg att falla
samman i slutet av 1600-talet och att Karlowitz-avtalet var en
vändpunkt i denna process.
Den svåra situationen efter krig gjorde att många i Europa
redan i slutet av 1600-talet talade om Ottomanska riket som ett
fallande imperium7. Men flera faktorer gav det föråldrade
systemet möjlighet att överleva i 200 år. Den första faktorn var
ulemas8 och byråkratins tro på att den ottomanska makten
symboliserade den ”heliga islamiska statsmakten”. Uppfattningen spred sig i samhället och skapade en bred sympati för
den styrande makten. Den andra faktorn var reformer som
vanligen började efter ottomanernas nederlag i krig9.
Nederlag fick ofta den ottomanska staten att upptäcka sina
svaga och känsliga punkter. De försökte ersätta sitt
misslyckande genom att reparera skadorna och komma över
5
Palmer, s. 15–16.
Palmer, s. 24, 49.
7
Palmer, s. 35.
8
Ulema betyder vetenskapsmän, alltså de islamiska prästerna samt den islamiska
prästkåren i båda samhällen. Ordet användes i både Ottomanska riket och Iran för att
understryka de sunni-islamiska och shiitiska mullornas islamiska vetenskap, trots att
dessa grupper under 1800-talet fick olika uppgifter i dessa samhällen.
9
Lewis, s. 437; Palmer, s. 35-37.
6
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 21
sin svaghet. De åstadkom ofta en del förändringar för att
förbättra systemet efter ett nederlag. De anställde utländska
experter redan i början av 1700-talet och genomförde viktiga
omorganiseringar och reformer i armén. Men reformerna
fortsatte aldrig under en längre tid utan avbröts efter korta
perioder. Reformerna skapade ofta motaktioner i den
reaktionära kretsen kring sultanen och hovet. Olika
konservativa kretsar och personer motsatte sig reformerna. De
fick sultanen och hans sadrazam10 att återta de tidigare
åtgärderna. Detta gjorde att förnyelser och reformer ofta
började med en order men stoppades efter en kort tid genom
en annan order. De sultaner och kretsar som inte gick med på
kravet att stoppa reformerna blev ofta avskedade och kunde till
och med straffas med döden. Scenarion med kortvariga
genomföranden av reformer och deras upphävande fortsatte
som en tradition fram till 1826, då janitsjar-styrkan, som en
ledande länk i den reaktionära kedja upplöstes av en
reformvänlig statsmakt.
Ottomanerna började efter nederlaget i Europa och Karlowitzavtalet 1699 att genomföra en reformplan för att förnya
systemet. Reformarbetet innebar förändringar i skattesystemet,
omorganisering av militären och satsning på soldaternas
utbildning. De bytte också sina gamla krigsfartyg mot
moderna som använde vindkraft. Reformerna var mycket
framgångsrika, trots att de stoppades efter några år och
glömdes bort fram till ett nytt nederlag och en ny reformplan.
Såsom ansvarig för reformarbetet bekämpades den reformvänlige premiärministern av reaktionära krafter i Istanbul.
Premiärministern riskerade att dödas i konflikten med de
konservativa krafterna, men hans liv räddades då
úeyhülislam11, den konservative muslimske ledaren, plötsligt
10
Storvesir, den främsta ämbetstiteln i dessa muslimska riken from till 1920-talet.
Hans ställning kom från 1800-talet mer att likna en europeisk premiärministers.
11
Chefen för det formella och statliga islamiska etablissemanget, alltså den högsta
islamiska ämbetsmannen i Ottomanska riket. Tvärtemot ayatollornas ledande roll i det
22 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
avled12.
År 1711 hade ottomanerna blivit så starka att de kunde segra
i kriget mot stormakten Ryssland. De återfick makten i de
förlorade områdena i Europa och var nära att ta den ryske
kejsaren Peter den store (16821725) till fånga. Ottomanerna
kunde också upprepa segern i Grekland och utvidga sina
gränser i dessa områden13. Under 17171718 besegrade de den
europeiska katolska alliansen, den ”heliga alliansen”, i
Venedig. Det var dock sista gången som ottomanerna segrade
över en europeisk armé och fick den att lämna ifrån sig mark14.
Allt detta visade att ottomanerna fortfarande orkade samla
ihop sina inre krafter och segra i kriget mot sina utländska
fiender. De kunde fortfarande reparera sina skador och höja
sin kompetens och kapacitet. De hade kraft att återskapa sin
tidigare balansgång mellan samhällsinstitutionerna och
försvara systemet. De hade fortfarande möjlighet att omorganisera sitt system genom att utföra reformer och omstrukturera
sina institutioner, men det kommande kriget med Ryssland
(1767) visade att de inte hade kunnat utnyttja denna möjlighet
till utveckling.
Ottomanerna förlorade sin position under det avgörande
halvseklet mellan segern i Europa 1718 och kriget mot
Ryssland 1767. Under denna period lyckades de europeiska
länderna skapa nya teknologier och bygga upp nya industrier.
Den europeiska industrialiseringen grundades på maskinell
teknik och denna innefattade också nya vapen och militära
teknologier. Ryssland lyckades använda dessa framgångar till
att förnya sin armé och omorganisera den, medan ottomanerna
fick brottas med inre frågor och konflikter utan att ta del av de
avgörande framgångarna. Därför blev de överraskade när de
shia-islamiska samhället i Iran spelade úejhülislamer sällan rollen som ”islamiska
ledare”. Ledartiteln tillhörde nämligen bara sultanen och användes också då och då av
ottomanska regeringar under senare tider.
12
Palmer, s. 29.
13
Palmer, s. 31.
14
Palmer, s. 33.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 23
efterhand fick kontakt med de nya makterna, deras arméer
samt deras nybyggda och nyorganiserade ekonomiska,
industriella och sociala institutioner. Den första signalen kom
från Ryssland.
Rysslands krig mot ottomanerna 1767–1774 visade ryssarnas
stora framgång med att bygga upp en ny armé och förbättra sin
teknologi inom marinen. Kücük Kaynarca-avtalet 1774 fick
ottomanerna att lämna ifrån sig sitt territorium norr om Svarta
havet till Ryssland. Ottomanerna hade haft kontroll över dessa
områden under de senaste två hundra åren15. Nederlaget mot
Ryssland skulle komma att användas som en väckarklocka och
få ottomanerna att modernisera sin armé och sitt samhälle.
Men ottomanerna brottades alltså med betydelsefulla
strukturella frågor. Landet var för stort och innefattade olika
och antagonistiska etniska och religiösa grupper. Byråkratin
var föråldrad och staten svag. Sultanerna var inkompetenta och
kontrollen över de traditionsbundna grupperna, såväl den
islamiska ledarskåren ulema som de höga tjänstemännen inom
institutionerna, däribland janitsjar-armén var begränsad.
Skattesystemet var för gmmalt, handeln var svag och kapitalbildningen hos folket och staten var begränsad. Den
obeständiga situationen i Ottomanska riket gav inte möjlighet
till uppkomst av nya (borgerliga) samhällsklasser som i den
europeiska modellen fungerade som reformernas drivkraft.
Situationen hindrade också uppkomsten av en autokratisk
borgarklass som i den ryska modellen allierade sig med staten
för genomförandet av samhällsreformer.
Detta gjorde att alla försök att förbättra organisationen av
armén och modernisera den av inhemska konservativa aktörer.
Kortvariga reformer hade i början av 1700-talet hjälpt
ottomanerna att vinna över de nya arméerna i Ryssland och
Europa, men de små förändringarna räckte inte längre för att
15
Palmer, s. 49–50
24 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
motstå de ännu modernare arméerna under andra hälften av
1700-talet. Därför var fredsavtalet 1774 med ryssarna inte bara
ett erkännande av deras seger vid ett enstaka tillfälle. Det var
också början till en långvarig process av nederlag, beroende på
utländska makter, samt anarki och obalans inom systemet.
Tidpunkten kan därför räknas som början till det stora
ottomanska imperiets sammanbrott och Ottomanska rikets och
turkarnas kommande nederlag gentemot stormakterna. Efter
1770-talet kunde ottomanerna aldrig mer segra över de
mäktiga europeiska arméerna på egen hand.
Dessutom kunde ryssarna under detta krig lära känna
ottomanernas svaga och känsliga punkter. Upptäckten uppmuntrade dem att därefter attackera ottomanerna med några
års mellanrum. Nya krig mot ottomanerna gav nämligen ofta
ryssarna mark och makt och också ekonomiska fördelar och
nya koncessioner. De hindrade också ottomanerna att hinna
omorganisera och modernisera sina institutioner och sin armé
för att ta revansch för de föregående nederlagen. Nya krig
hindrade också ottomanerna från att ta skapa politisk och
ekonomisk stabilitet, något som krävdes för utvecklingen av
samhället och marknaden.
Under de sista tjugo åren av 1700-talet drabbades ottomanerna upprepade gånger av nederlag och misslyckanden i såväl
krig som på ekonomiska, sociala och kulturella områden.
Imperiets gemenskap höll också på att upplösas, bland annat
på grund av krig och minskningen av statens makt16. År 1783
ockuperade ryssarna Krim-området. Deras ockupation fick
ottomanerna att inleda ett nytt krig mot Ryssland 1787. Detta
var en början på ett 24 år långt krig på både inre och yttre
fronter. Det långa kriget finansierades av folket som ännu inte
hade kommit över de tidigare förlusterna. Det långa
krigstillståndet förhindrade ännu en gång utveckling av
ekonomin. Den försämrade situationen fortsatte prägla
statsfinansen även under de kommande sultanernas tid, långt
16
Palmer, s. 56.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 25
in på 1800-talet17.
Ottomanska riket räknades vid sekelskiftet 1800 som en
bankrutt stat. Efter kriget 17871792 måste ottomanerna sluta
ett nytt fredsavtal med Ryssland och Österrike. Det var också
första gången som stormakterna i Europa, däribland England,
Preussen och Holland, spelade rollen som fredsförhandlare18.
Utvecklingen av marinen hade också skapat nya och närmare
kontaktgränser på haven mellan ottomanerna och de
europeiska stormakterna England och Frankrike. De var också
på väg att uppleva grannskapet på havet med Österrike, Italien
och Preussen under de kommande decennierna.
År 1798 skapade Napoleons ockupation av Egypten en ny
situation i ottomanernas förhållande till Europa. Fransmännen
ockuperade Egypten utan att efterfråga ottomanernas samtycke, samtidigt som de påstod att de inte motsatte sig
sultanens formella auktoritet i Egypten. Ockupationen fick
slutligen sultanen att föra krig mot fransmännen19. Kriget
förändrade det gamla scenariot i Europa och fick ottomanerna
att be engelsmännen och den ryska ärkefienden om hjälp för
att få fransmännen att lämna Egypten.
År 1801 firade ottomanerna sin slutliga seger över fransmännen i Iskenderun i norra Egypten, men segern kunde bara
möjliggöras med hjälp av engelsmännens marina styrkor20. Det
var också första gången som sultanen befriade sitt territorium
genom hjälp från stormakterna. Händelsen visade att
ottomanernas tid som en av de mäktiga staterna i Europa var
över. Ottomanerna var nöjda med att de kunde utnyttja
stormakternas konflikter och konkurrenssituation för att
garantera sin egen överlevnad, men kommande händelser
visade att ingen ville garantera det föråldrade och svaga
17
18
Palmer, s. 57.
Shaw,1971, s. 64–68; Palmer, s. 58.
19
Shaw, 1971, s. 258–271; Palmer, s. 63, 64.
20
Palmer, s. 65–66; Shaw, 1971, s. 33.
26 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
imperiets fortlevnad utan att i gengäld kunna diktera sina
villkor för det.
Det framgångsrika samarbetet mellan Ryssland och
Ottomanska riket, liksom de ryska och ottomanska ledarnas
gemensamma aversion gentemot Napoleon, ”en soldat som
hade tagit kejsarens heliga makt i Frankrike”, fick
ärkefienderna Ryssland och Ottomanska riket att för första
gången bilda en militärallians21. Napoleons seger över
Ryssland och Österrike 1805 fick dock sultanen att gå med på
fransmännens krav och bryta avtalet med Ryssland. År 1806
erkände sultanen Napoleon som Frankrikes kejsare.
Erkännandet innebar också att den nye europeiske härskaren
kunde diktera sin politik för ottomanerna. Denna politik
innebar att de båda muslimska staterna Iran och Ottomanska
riket skulle stå emot ryssarnas makt och hegemoni i området.
Napoleons strategi lade grunden för två långa krigsaktioner
mot Ryssland: nämligen det sju åriga kriget (1806–1813)
mellan Iran och Ryssland och det sex åriga kriget (1806–1812)
mellan Ryssland och ottomanerna22. Kriget med Ryssland
visade än en gång att ottomanerna inte längre kunde välja en
självständig strategi och att de nu behövde en beskyddare i
Europa. Därefter präglades ottomanernas historia fram till
slutet av kungadömet 1923 av stormakternas konflikter och
överenskommelser om att utgöra ottomanernas förmyndare.
År 1807 seglade Englands krigsfartyg in genom Dardanellerna
och kunde utan att stoppas av det ottomanska försvarets eld nå
öarna utanför huvudstaden Istanbul. Engelsmännens ”beväpnade diplomati” kunde inte driva igenom deras krav gentemot
ottomanerna, men ottomanernas auktoritet och självständighet
var underminerad. Engelsmännen ockuperade därefter det
ottomanska territoriet i Egypten. Ottomanerna kunde hindra
21
22
Issawi, 1980, s. 60; Palmer, s. 69, 70.
Palmer, s.71–72.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 27
deras planer med hjälp av franska och egyptiska soldater23.
Den stora ottomanska epoken hade sedan länge nått sitt slut.
År 1807 slöt Napoleon ett avtal med ryssarna utan att tillfråga
sina östliga allierade, ottomanerna och iranierna. De mäktiga
länderna i norr och väst kom också överens om det kommande
avtalet mellan Ryssland och Ottomanska riket utan att
införskaffa ottomanernas samtycke24. Därmed förlorade de
båda muslimska länderna fransmännens hjälp gentemot
ärkefienden Ryssland. Fransmännen fick därefter ottomanerna
att sluta ett avtal med ryssarna i enlighet med deras tidigare
överenskommelse, medan iranierna helt glömdes bort. Detta
visade ännu en gång att ottomanerna nu var beroende av
stormakterna, medan iraniernas suveränitet inte föreföll vara
av vikt inom det politisk-militära spelet.
År 1809 inledde ryssarna ett nytt krig mot ottomanerna.
Engelsmännen hjälpte de stridande att sluta ett fredsavtal 1812.
Samma år attackerade Napoleon Ryssland och omringade Moskva25.
Ryssarnas seger i kriget mot frans-männen blev förödande för både
Iran och Ottomanska riket. Ingen kunde därefter utöva makt över
dessa två muslimska imperier utan att ta hänsyn till ryssarnas
auktoritet i området. Under senare perioder kom ryssarna överens
med engels-männen om att dela rätten att kontrollera statsmakten i
Iran. Enligt överenskommelsen räknades landet så småningom som
Rysslands och Englands egna intresseområden. De delade aldrig sitt
inflytandet över Iran med andra stormakter, men de tvingades under
olika perioder dela sin kontroll över Ottomanska riket med andra
europeiska makter och konkurrenter, däribland Frankrike, Tyskland,
Österrike och Italien.
23
Palmer, s.75–77.
Shaw, 1971, s. 373–375; Palmer, s. 77–78.
25
Palmer, s. 88–89.
24
28 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
De bräckliga hörnpelare som
orsakade sammanbrottet
Det ottomanska systemets undergång var mer komplicerad än
de iranska undergång. Ottomanska riket var ett etablerat
samhälle med olika fungerande samhällsinstitutioner. En del
av dessa institutioner slutade med tiden att fungera, men
traditioner och dynamiska faktorer inom systemet fick de
samhällsinstitutioner som hade upphävts att bli verksamma
igen. Detta fördröjde systemets sönderfall och gav det
möjlighet att överleva även sedan de första tecknen på
sammanbrott hade börjat visa sig i. För en del forskare och
historiker var det geografiska hindret den viktigaste orsaken
till sammanbrottet26 och för andra den föråldrade maktstrukturen i landet27. För en del var det de långvariga och på
varandra följande krigen som var kärnan till det kommande
sammanbrottet28 och för andra de djupa kontrasterna i det
väldiga landet29. Alla delar dock i större eller utsträckning
tanken att orsaken till det ottomanska systemets sammanbrott
växte fram ur de grundläggande samhällsinstitutionerna.
Ottomanska riket byggde på flera institutioner och en del av
dem upphävde att fungera på samma sätt som de en gång hade
gjort. En del samhällsinstitutioner kunde inte svara på nya och
krävande behov och frågor som hade skapats i kontakterna
med den industriella världen. Detta skadade balansen inom
systemet. De institutioner och faktorer som utgjorde de
grundläggande orsakerna till det ottomanska systemets
sammanbrott var:
geopolitiska förhållanden,
26
Durants, VII, s. 561; Palmer, s. 18; Shaw, 1971, s.12.
Kunt, s. 24; Palmer, s. 35-38.
28
Nateg, 1990, s. 133- 140.
29
Palmer, s. 127, 237; Nateg1990, s. 134.
27
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 29
sultanernas uppfostran och hierarki,
den civila byråkratin,
den militära maktapparaten,
den religiösa strukturen,
den långvariga krigstillståndet,
nationella, etniska och religiösa konflikter, samt
avtalen om kapitulation och koncession.
Geopolitiska förhållanden
Under 1600-talet sträckte sig Ottomanska riket från
Centraleuropa till Röda havet och från Kaukasien till
Nordafrika. Ottomanerna utvidgade sina gränser så långt som
geografiska villkor tillät. Ottomanerna hade inga möjligheter
att utvidga sina gränser, varken till lands eller till havs, med
undantag för norra delen av Europa, där de försökte med i
slutet av 1600-talet30.
Det jättelika området styrdes av sultanen och det fåtaliga
byråkratiska skiktet i Istanbul, vars alla andra myndigheter i
riket hade plikt att besluta utan invändningar. Den stenhårda
centraliseringen hade sina begränsningar. Systemet slutade
fungera när utvidgningen av gränserna överskred centralmaktens kapacitet. Den centraliserade och hierarkiska ottomanska
maktapparaten hade gett ottomanerna möjlighet att utvidga
sina gränser hur långt som helst, men den räckte inte för att
styra det hela. De kunde inte behålla en kontinuerlig kontakt
med avlägsna regioner och inte heller bevaka sina
representanter och deras lojalitet mot centralmakten och det
ottomanska systemet. Detta skapade ekonomiska och politiska
bekymmer. Centralmakten hade inte kontroll över skatterna.
Den fick så småningom problem med att rekrytera ett
30
Shaw, s. 27; Palmer, s.11.
30 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
tillräckligt antal soldater för att ersätta förlusterna i krig. Den
brottades ofta med lojalitetsproblem i förhållande till sina
sändebud och representanter i regionerna. Lojalitetsproblemet
aktualiserades och fick större betydelse särskilt sedan lokala
myndigheter hade fått möjlighet att anknyta sig till europeiska
stormakter. Rikets omfattande yta gjorde att den primära
organiseringen av centralmakten i Istanbul inte kunde övervinna den bristande kommunikationen. Sultanen och hans
byråkrati förlorade så småningom den redan begränsade
kontrollen över det alltför stora landet. De fick ofta ingen
information om avlägsna regioner. De kunde inte heller
kontrollera de lokala myndigheterna och åtgärda de regionala
problemen i tid.
Landets stora omfattning var därför en av de centrala
orsakerna till centralmaktens misslyckande att förena
regionerna och styra dem för sina ändamål. Detta gjorde att
olika institutioner och inblandade grupper och personer
genomförde sina uppgifter till sin egen fördel. Systemets
fullständighet liksom balansen mellan samhällsinstitutioner
skadades och kaos och motsättningar fördjupades. Européernas inblandning i händelserna ändrade maktfördelningen och
minskade den centrala statsmaktens redan otillräckliga
hegemoni och legitimitet. Allt detta förde det ottomanska
samhället till en process av upplösning och sammanbrott.
Sultanernas uppfostran och hierarki
Med tiden minskade satsningen på de kommande sultanernas
uppfostran och utbildning. Ingen av de sultaner som fick
makten efter 1595 hade haft någon praktisk erfarenhet av
militära frågor, trots att sultanernas centrala uppgift var att
bestämma om krig och fred31. Samma brist gällde också de
31
Palmer, s. 7.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 31
icke-militära frågorna. Sultanerna fick makten över ett jättelikt
land utan någon kännedom om och utan tidigare erfarenhet av
regeringsarbete. Oerfarna sultaner fick ofta lämna sina plikter
till sin högsta statschef, sadrazam, och till sina representanter i
regionerna. Detta skapade allvarliga konflikter mellan olika
aktörer och hotade balansen inom systemet.
Folket vid hovet, däribland sultanens mor utnyttjade ofta
sultanens brist på information och kunskap om regeringsarbetet och delade ofta hans makt. Mödrarnas makt ökade
markant under vissa tider, t. ex. när konflikterna inom hovet
hotade sultanens liv och moderns ställning. Perioden från
slutet av 1500-talet till början av 1600-talet kallas på grund av
mödrarnas aktiva deltagande i sultanernas regeringsarbete för
de ”privilegierade kvinnornas period”32. Traditionen med
mödrarnas maktbefogenhet existerade fram till andra hälften
av 1800-talet. År 1839 spelade det kloka rådet från Sultan
Abdülmecits mor att välja den reformvänlige Reúit Pascha en
stor roll i landets historia. Utan hennes råd hade sultanen
förmodligen valt ansvariga personer som kunde ha fördröjt
utförandet av reformarbetet Tanzimat. År 1876 var det också
sultanens mor som räddade sultanens liv under det svåra
upproret. Hon rådde sin son att abdikera för att behålla livet.
Hon medlade också mellan sultanen och upprorsmännen33.
Sultanernas giftermål med flera kvinnor skapade också ett
stort problem när en av sönerna valdes till sultanens
efterträdare. Den nye sultanens bröder och halvbröder försökte
dela sultanens makt genom att bygga maktcentra oberoende av
honom. Detta medförde ofta allvarliga konflikter och motsättningar och skapade kaos vid hovet och inom regeringsarbetet. Under 1400- och 1500-talet försökte man lösa
problemet genom att avrätta alla bröderna till sultanen när
32
33
Palmer, s. 7.
Palmer, s. 119, 157.
32 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
denne valdes till makten. År 1574 stryptes fem bröder till
sultan Murat V och 1595 fick 18 bröder till sultan Mehmets III
(15951603) gå samma öde till mötes. Traditionen varade
dock inte länge. Den var grym och stred mot den islamiska
rättstraditionen, sharia. Den fick också skarp kritik från olika
håll. Man valde slutligen att hålla sultanens närstående, hans
bröder och andra manliga släktingar som hade möjlighet att få
makten efter honom i förvar. De stackars tronpretendenterna
burades in i en isolerad del av slottet Topkapı, ibland för hela
livet. Traditionen varade fram till andra hälften av 1800-talet.
Mellan 1617 och 1839 valdes 15 sultaner från den isolerade
delen av hovet34. Sultan Süleyman II (1687–1691) fick börja
livet i det isolerade rummet när han var sex år. Han hölls
inburad där i 39 år, innan han valdes att efterträda den avsatta
sultanen 1687. Efter sultan Süleymans död 1691 valde
vesirerna35 hans 44-årige bror som hade bott isolerad under
hela sitt liv36. Sultan Mahmut I fick makten 1730 när han var
34 år. Han hade hållits isolerad sedan han var sju år37.
Traditionen medförde att sultanerna inte fick många chanser
att träffa hovfolket och lära känna andra människor. De kunde
inte heller få kännedom om de förödande händelserna i riket
och omvärlden genom att delta i regeringsarbetet. De kom till
makten och styrde omedelbart hela riket utan att vara redo för
detta ansvar. Traditionen förhindrade också sultanerna att
genomföra varaktiga reformer och hålla igång reformarbetet.
34
Palmer, s. 22.
De högsta tjänstemännen, alltså ministrarna i Ottomanska riket och Iran. Ordet
används fortfarande i dagens Iran.
36
Palmer, s. 23, 24.
37
Palmer, s. 43.
35
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 33
Den civila byråkratin
År 1654 upprättade sadrazamen, den högste chefen för
byråkratin, den ottomanska divanen38 i statskansliet Bab-i Ali i
huvudstaden Istanbul. Divanen styrdes av sadrazamen och
vesirerna och hade i uppdrag att styra landet. Den byggde till
en början på de traditionella grunderna, men fick så
småningom, i synnerhet från början av 1800-talet, anpassa sig
till de moderna principerna för en relativ självständig offentlig
sektor. Organisationen fick under senare tid också hjälp av
utländska experter för att förbättra sin organisering och
funktion39.
Divanen och vesirerna kunde sedan länge spela en roll i
valet och avsättningen av sultanen. ”De var t.ex. inblandade i
soldatupproret 1648, då sultan Ibrahim (1640–1648) förlorade
sin makt och också sitt liv. Samma scenario inträffade 1687,
men vesirerna ville då inte låta soldaterna försvaga systemet
genom att döda sultanen. De fick sultan Mehmet IV (1648–
1687) att avgå utan våld. De valde i stället sultan Süleyman II
(1687–1691) till makten”40.
År 1703 gjorde janitsjar-soldaterna än en gång uppror mot
sultanen. Studenterna i de islamiska skolorna förenade sig med
soldaterna. Studenternas inblandning var ett tecken på de
islamiska ledarnas samtycke med upprorsmännen. De
omringade hovet och hotade sultanen och även den högst
uppsatte formelle islamiske ämbetsmannen, úeyhülislam, för
att få dem att lämna sina ämbeten. Vesirerna reagerade mot
händelserna och bestämde sig för att ta bort sultanen från
makten. De ersatte honom med en av hans arvtagare, sultan
Ahmet III (1703–1730)41. Det upprepade scenariot lärde en del
38
Kronrådet i Ottomanska riket och Iran. Under 1800-talet omvandlades divanen efter
europeiska förebilder till den styrande civila byråkratin.
Palmer, s. 3 6.
40
Palmer, s. 22.
41
Palmer, s. 31.
39
34 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
av sultanerna att förstärka sin makt genom att få vesirerna och
de högst uppsatta tjänstemännen i divanen och statskansliet att
konkurrera med varandra. ”Sultan Ahmet III (1703–1730)
satsade t.ex. på att skapa konflikter mellan de viktiga aktörerna
inom divanen. Därigenom kunde han hantera situationen,
förstärka sin position inom hovet och behålla makten under 27
års tid"42.
Divanens traditionella makt att lägga sig i sultanens beslut
fortsatte under tiden. År 1876 betonade sultan Abdülhamit
(1876–1909) i sitt tal i början av sin långvariga karriär att det
inte skulle vara statskansliet utan hovet och sultanen som
skulle ha rätten att styra regeringen43. Han försökte skapa ett
parlamentariskt system under sitt envälde, men trots detta
kunde han inte befria sig från byråkraternas påverkan. Av de
30 personer som Abdülhamit valde ut för att skriva en ny
grundlag var 16 personer tjänstemän inom divanen44. Det
byråkratiska skiktet blev sedan en viktig samhällsklass vid
utförandet av reformerna, trots att dess inblandning i sultanens
makt utgjorde ett av konfliktämnena i systemet, särskilt
konflikten mellan konservativa och reformvänliga sultaner och
tjänstemän. Den långvariga maktkampen inom byråkratin och
också mellan byråkrater och sultaner försvagade i sin tur
statsmakten i landet och hindrade genomförandet av en
långvarig utvecklingsplan.
Statsmakten och det byråkratiska skiktet i Istanbul kunde
sällan utöva sin makt och politik utanför huvudstaden, i
synnerhet inte i avlägsna regioner. Ottomanerna styrde de
avlägsna regionerna genom sina utvalda sändebud och hade
42
Palmer, s. 31– 33
Palmer, s. 161.
44
Palmer, s. 162.
43
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 35
ofta inte kontroll över händelserna där. Sultanen gav vanligen
sina närstående i uppdrag att som regeringschefer, landshövdingar eller sultanens egna representanter styra regionerna.
De symboliserade sultanens envälde i sitt område, samtidigt
som de enligt det asiatiska produktionssättet var ansvariga för
var sin region. Deras uppgift var att bevaka lojaliteten mot den
centrala makten. De fick folket att delta aktivt i sultanens
truppförflyttningar och krig. ”De samlade också ihop skatt,
vanligen enligt eget gottfinnande för att betala sultanen den
årliga summa som bestämdes av ägande- och arrendesystemet
timar och därefter iltizam"45.
Systemet byggde på samma sätt som ägande- och
arrendesystemet tiyul i Iran på utarrendering av olika regioner
till de utvalda representanterna. Dessa betalade det årliga
arrendet genom att samla in så mycket skatt som den lokala
myndigheten ansåg vara lämpligt. Utarrenderingen av regionerna räknades som en belöning och de lyckligt utvalda
beslagtog skatteöverskottet. Detta betydde att de helt fritt
kunde bestämma över storleken på den utarrendering och skatt
som folk fick betala. De hade ofta benägenhet att ruinera
folket genom att höja skatterna så mycket som möjligt. De
lokala myndighetspersonerna förvandlades ofta till rika
aristokrater i området, och behöll ofta sin makt, sin tjänst och
sin förmögenhet för hela livet och lämnade dem i arv till sina
ättlingar. Därmed reproducerades det dominerande ägandeoch maktsystemet gång på gång i en hierarkisk ordning i såväl
huvudstaden som i mindre regiondelar och lokala områden.
De lokala myndigheterna kunde vara farliga både när de var
för grymma och när de var för godhjärtade. I det första fallet
drabbade de höga skatterna och det bakomliggande förtrycket
folket. Detta skapade fattigdom och svält, och följdes ofta av
epidemier, konflikter och revolter. Människorna blev missnöjda och detta riskerade att besvaras med religiösa och
45
Akúin, s. 82.
36 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
etniska rörelser och uppror. I det andra fallet visade de lokala
myndigheterna förståelse för människornas och de etniskreligiösa gruppernas situation. De respekterade de lokala
traditionerna och ville regera i stället för att plundra regionen.
De förvandlades då ofta till lokala hjältar. Därmed kunde de
bygga ett mäktigt maktcentrum och riskerade då och då att
falla för frestelsen att försvara de lokala intressena gentemot
sultanens politik. De använde ofta fattigdom, svält och
epidemier som ursäkt för att betala mindre skatt till
centralmakten. Detta betraktades ofta som en minskning av de
lokala aktörernas lojalitet mot sultanen. Då riskerade de att
straffas hårt för sitt misslyckande eller sin illojalitet och sina
fientliga handlingar. Därför behövde de vara mycket säkra på
sina lokala maktbaser för att våga visa de farliga signalerna
om minskning av den förväntade lojaliteten.
Den mest kända händelsen vad gäller de lokala
myndigheternas självständiga strävan rör Mehmet Ali, från
1805 landshövding samt regeringschef i Egypten. Han började
driva fram reformer som genom förhållande till Bonapartes
Frankrike skulle skapa en "ny ordning" (yeni düzen) i landet.
Mehmet Alis kommande trettioåriga kamp syftade till att
skapa en autokratisk samhällsklass i Egypten46. Han slutade
betala skatt och kämpade för sin självständighet. Han
ockuperade också en stor del av sultanens område i
Mesopotamien och Anatolien och hotade att ockupera
huvudstaden. Mehmet Ali fick slutligen sultanen att erkänna
hans ämbete som Egyptens kung47. Sådana större eller mindre
lojalitetsbrott och uppror fortsatte i de ottomanska regionerna,
särskilt under de senaste århundradena när den centrala
makten visade sig vara för svag för att kunna straffa de illojala
myndigheterna. Detta försvagade systemet ännu mer och
minskade förmågan hos den ottomanska centralmakten att
driva igenom sina planer. Kriget mot Egypten och andra
46
47
Holt, s. 176–192; Shaw, 1971, s. 286–291; Palmer, s. 68.
Palmer, s.67–69, 103.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 37
landshövdingar och lokala olydiga myndigheter och ledare
förbrukade också en stor del av ottomanernas materiella och
militära möjligheter och påskyndade det ottomanska systemets
sammanbrott.
De lokala upproren fördjupade också motsättningarna inom
systemet, dvs. maktkampen mellan sultanen och hans
tjänstemän och också mellan divanen i huvudstaden och lokala
hövdingar och ledare. Sultanen kunde vanligen bestämma över
alla och allt. Han valde t.ex. en sadrazam som arbetade som
hans regeringschef. Men gränserna mellan sultanens och
divanens förfogande, auktoritet och uppgifter var ändå ofta
suddiga och ändrades i balansgången mellan de olika
institutionernas maktbefogenheter. Detta skapade också en
kontinuerlig maktkamp inom det styrande systemet och
hindrade omorganiseringen av makt- och arbetsfördelningen
inom centralmakten. Processen gav ofta en provisorisk
karaktär åt regeringsarbetet och resulterade i genomförandet
av kortvariga och motstridiga planer.
Konflikterna blev allt värre parallellt med att stormakternas
inflytande i landet ökade. Lokala myndigheter kunde därmed
använda sina förhållanden med stormakterna för att förklara
sig självständiga. Från början av 1800-talet delades
tjänstemännen i divanen också in i olika sympatigrupper för
olika stormakter runt om i Europa. Detta fördjupade krisen i
statsapparaten och lade grunden för Ottomanska rikets
sammanbrott. "Stormakternas djupa inflytande i Ottomanska
riket och deras djupa spår på händelserna där ger vissa48
anledning att påstå att Ottomanska rikets sammanbrott började
och utvecklades parallellt med de europeiska stormakternas
politiska och ekonomiska invasion och kontroll"49.
48
49
Berkes , s. 248.
Özüerman, s. 20.
38 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Den militära maktapparaten
Den klassiska ottomanska staten inbegrep en krigsmaskin som
kunde ge centralmakten makt, jord och nya skattebetalare50.
Militären, den fruktade janitsjar-styrkan, var en av de viktiga
institutioner som låg till grund för den ottomanska makten.
Janitsjar-styrkan bevakade också Ottomanska rikets
territorium och dess utveckling på tre kontinenter. Med tiden
började den militära styrkan förändras i en process av
maktkoncentration och oavhängighet. Militärbefälhavarna
skaffade sig en mer självständig ställning just när den
ottomanska centralmakten behövde deras lojalitet. De
kontrollerade också en del samhällstjänster, däribland
brandbekämpningen i Istanbul. ”De gick i sin oavhängighet så
långt att de då och då utnyttjade sin kontroll över
samhällsorganer och satte eld på byggnaderna i Istanbul för att
tjäna pengar”51. De bestämde ofta över de lokala myndigheterna och krävde extra betalningar för sin säkerhetstjänst. De
kunde till och med stå emot sultanens beslut och ta ifrån
honom makten när så behövdes. Militärbefälhavarna försökte
aldrig förmodligen ersätta sultanens makt och styra landet. De
var helt lojala mot systemet, men de ville helst utnyttja det till
sin fördel. De kunde upprepade gånger sparka sultanen från
makten eller straffa regeringscheferna för att påvisa sin höga
ställning och sin makt.
Traditionen av militärernas inblandning i makten utan att
försöka skapa ett militärt styre fortsatte även under 1900-talet i
Turkiet. Militärerna såg det som sin rätt att ta makten när de
kände att landets suveränitet eller kemalismens grundläggande
principer var i fara. Deras försök mottogs ofta av folket med
stort tålamod, men detta uppmuntrade inte militärerna att
försöka styra landet på egen hand. De lämnade
50
51
Akúin, s. 82.
Palmer, s. 102.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 39
regeringsarbetet till civila på samma sätt som de militära
upprorsmännen hade gjort under ottomanernas tid, trots att
liknande militära regimer i bl.a. Sydamerika visade att
utländska aktörer, i synnerhet USA, skulle gå med på deras
krav att åtminstone under en period styra landet på egen hand.
De flesta militärledarna i Ottomanska riket förvandlades under
senare tid till rika affärsmän med hjälp av extrainkomsterna.
”Från 1620 var janitsjar-armén inte bara en armé med fast och
garanterat militärt arbete. De levde för sig själva och sysslade
med affärer när det var fred. De hade extrainkomster och ville
behålla sin höga ställning och utöka sin befogenhet även när
de fick delta i krig”52. Militärens höga ställning och deras
benägenhet att utnyttja systemet för egen vinst var orsaken till
att de ofta var emot alla slags reformer och förändringar som
enligt dem riskerade att hota och motverka deras ställning. De
stoppade reformerna inom militären och fick sultanen att
avskeda reformvänliga tjänstemän. De drev en långvarig maktkamp mot allt och alla som stod emot deras handlingsfrihet
och maktkoncentration. Deras beteendemönster fördjupade
krisen och motsättningarna inom det ottomanska systemet.
Således förvandlades janitsjar-styrkan från en förlamande
ottomansk institution i det föråldrade systemet till en av de
centrala orsakerna till ottomanernas nederlag och Ottomanska
rikets sammanbrott, trots att den under de första århundradena
hade utgjort grunden för ottomanernas uppkomst och
utveckling.
Under ottomanernas långa historia gjorde janitsjarsoldaterna flera revolter. Dessa revolter väckte ofta de missnöjda islamisternas intresse. Studenterna i islamiska skolor
allierade sig ofta med soldaterna och deltog i deras uppror.
Samtidigt utnyttjade en del högt uppsatta tjänstemän i divanen
deras protester för att ta bort den impopuläre sultanen från
52
Palmer, s. 7, 25.
40 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
makten. De avsatta sultanerna förlorade ofta sina liv en tid
efter avskedandet. En ny sultan brukade belöna janitsjarsoldaterna genom att dela ut pengar bland dem vid sitt
tillträde. Belöningen skulle också försäkra sultanen mot
eventuella uppror. Till exempel inträffade scenariot än en gång
under 1691 när soldaterna började sitt förödande uppror mot
sultan Süleyman II. De protesterade mot otillräckliga löner.
Sultanen hade själv fått makten efter soldaternas revolt mot
den föregående sultanen och riskerade nu att förlora den av
samma anledning. Varken divanen eller ulema ville emellertid
försvaga systemet genom att låta honom avrättas. De beslöt i
stället att låta sultanen leva i fred genom att frivilligt abdikera
och ge sin plats till kronprinsen53. År 1703 fick soldaternas
uppror divanen att avskeda sultan Mustafa II (16951703).
Hans efterträdare var tvungen att sälja ut statens guldreserver
för att köpa soldaternas samtycke genom att belöna dem med
pengar54.
Både tsarerna i Ryssland och sultanerna i Ottomanska riket
brottades under många år med samma problem när de började
genomföra reformer och förnya militären. De hade byggt sin
statsmakt på mäktiga privilegierade gardestrupper, nämligen
streltserna i Ryssland och janitsjar-styrkan i Ottomanska riket.
Soldaterna i båda länderna ville behålla sina extra förmåner till
vilket pris som helst. Peter den store (16821725) klarade
slutligen av att upplösa gardestrupperna i Moskva, men ingen
av sultanerna som fick makten under 1700-talet och fram till
1826 i Ottomanska riket lyckades kontrollera janitsjarstyrkan55.
År 1730 råkade sultan Ahmed III (17031730) ut för ett
uppror bland annat på grund av europeiseringen av gamla
traditioner. Upproret utfördes av janitsjar-soldaterna och fick
53
Palmer, s. 22.
Palmer, s. 30.
55
.Akúin, s. 110; Palmer, s. 101- 102.
54
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 41
hjälp av en del av divanen och ulema. Sultanen tvingades
avgå56. Den nya sultanen, Mahmut I (17301754), beslutade
sig för att genomföra samma reformer som gav ryssarna
möjlighet att höja sin militära kapacitet. Han anställde
utländska experter och satsade på utvecklingen av nya
teknologier inom militären, men janitsjar-soldaterna fick
sultanen att stoppa reformerna. Reformeringen av militären
fick därefter fortsätta vid olika tillfällen ända fram till början
på 1740-talet, då hela projektet misslyckades på grund av
janitsjar-soldaternas inblandning och opposition57.
Janitsjar-styrkans kamp mot reformplaner och reformvänliga
tjänstemän fortsatte under hela 1700-talet, samtidigt som
militärer och arméer i Europa höll på att mobilisera och utrusta
sig med nya vapen58. Sultan Selim III (17891807) var
medveten om svårigheten att genomföra reformer inom
janitsjar-styrkan. Han satsade i stället på att bygga upp en ny
styrka, den s.k. Nya ordningen (Nizam-i Cedid), men han
hindrades både av utländska fiender (bl.a. av ärkefienden
Ryssland) och janitsjar-styrkan från att fortsätta upprättandet
av den nya armén. Det gamla scenariot spelades upp än en
gång. Soldaterna protesterade och gjorde uppror. Studenterna i
islamiska skolor deltog i upproret. Islamiska ledare gav ut
fatwor59. Reaktionära grupper och personer inom divanen tog
hand om det politiska beslutet att avskeda sultanen. Därmed
avsattes sultan Selim III på grund av sina reformer60. Året
därpå fick hans efterträdare en ny fatwa som tvingade honom
att överge sin plats till förmån för sultan Mahmut II
(18081839).
56
Palmer, s. 43.
Palmer, s. 46.
58
Shaw, 1977, s. 246247; Palmer, s. 47.
59
Uttalande av en religiös lärd, ofta en mulla, i en fråga gällande den islamiska rätten.
Under senare tid ökade betydelsen av både uttalandet och dem som fick rätten att ge ut
uttalandet. Detta gav också uttalandet en förpliktande karaktär, i synnerhet bland
shiiterna.
60
Palmer, s. 71.
57
42 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Den nye sultanen gick dock samma väg som sin
föregångare. Han gav order om att upprätta en ny styrka, de
s.k. Nya väktaren 8Sekban-e Cedid). Den nya styrkan
organiserades på samma sätt som den misslyckade Nya
ordningen (Nizam-i Cedid)61. Janitsjar-styrkan liksom konservativa styrkor inom hovet kunde dock inte tåla uppbyggandet
av en ny militärstyrka som kunde konkurrera bort dem.
Janitsjar-soldaterna attackerade statskansliet och dödade
premiärministern på grund av hans reformarbete inom
militären62. De konservativa misslyckades trots allt. Den
reformvänlige sultanen fortsatte uppbyggandet av den nya
styrkan, men det tog 16 år innan han hade gjort sig av med
janitsjar-styrkan. År 1823 gav Mahmut II en ny order om att
alla janitsjar-soldater skulle använda en av europeiskt mode
inspirerad rock. De vägrade som vanligt att lyda order och
protesterade mot modeförändringen. De hade upplevt att deras
protester kunde avskeda sultanen, men de misslyckades denna
gång. Sultanen hade nämligen både ulema och den nya
militärstyrkan på sin sida. Ulemas stöd till sultanen hindrade
folket från att stödja janitsjar-soldaterna. Kampen mellan
reformvänliga och konservativa hårdnade och 1826 lyckades
sultanen till slut besegra janitsjar-styrkorna och upplösa dem63.
Upprorsmännen straffades med döden.
Janitsjar-soldaterna utgjorde det viktiga hindret för
förändringar i Ottomanska riket, men upplösningen av deras
styrka dröjde alldeles för länge. Upplösningen hade kunnat
leda till en ny utveckling inom militären om ottomanerna hade
genomfört åtminstone omkring mitten av 1700-talet. Efter
janitsjar-styrkans upplösning, då ottomanerna redan stod under
stormakternas kontroll och hegemoni, kunde de aldrig bygga
en ny styrka och en ny militärarmé som kunde försvara
61
Lewis, s. 74-75; Palmer, s. 82.
Akúin, s.112; Palmer, s. 82, 83.
63
Palmer, s. 101, 102.
62
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 43
Ottomanska riket gentemot de mäktiga stormakternas militära
tryck, krig och invasion.
Den militära ordningen liksom alla andra förstenade
institutioner inom Ottomanska riket var förödande och
utgjorde en central anledning till upplösningen av det
ottomanska imperiet. Den konservativa privilegierade militära
styrkans påverkan visar sig vara ännu mer avgörande när man
poängterar att de flesta reformerna i det ottomanska systemet
började inom militären. Reformerna skulle ha spridit sig till
andra områden i samhället om de hade kunnat genomföras där
de startade. Moderniseringen skulle ha fått en ny styrka och
kraft i samhället om reformerna inom militären hade kunnat
bryta ottomanernas ständiga nederlag gentemot utländska
fiender och framför allt Ryssland. De konservativa aktörerna
inom militären och den föråldrade janitsjar-styrkan tillät aldrig
de militära reformerna att genomföras i sin helhet. Därmed
försvann chansen att genomföra samma utveckling, reformer
och omorganiseringar inom andra områden och samhällsinstitutioner.
Den religiösa strukturen
Den civila byråkratin och militären var inte ensamma om att
dela sultanens makt och sätta sina spår på hans politik och
beslut. Ulema, den islamiska vetenskapskåren, räknades också
som en viktig del på den politiska arenan i Ottomanska riket.
Dess beslut påverkade sultanens beslut och hans deltagande i
moderniseringsprocessen, även om dess påverkan ofta inte
kunde konkurrera ut divanens och vesirernas råd och beslut.
Ulemas auktoritet varierade också under olika perioder och
kunde ofta sättas i drift när de allierade sig med andra mäktiga
institutioner och aktörer. Ulema kunde i princip inte stoppa
sultanernas eller divanens politiska beslut. Sultanen hade
också rätt att välja úeyhülislam, den högst uppsatte formelle
44 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
islamiske ämbetsmannen. Denne var i princip tvungen att
betrakta sultanens beslut som sin islamiska plikt, något som
motverkade traditionen med relativt fria islamiska ledare inom
shia-islam. ùeyhülislam representerade i princip den sunniislamiska religiösa vetenskapskåren, men hans makt kunde
samtidigt ifrågasättas av andra islamiska ledare. Detta visade
sig ofta genom soldaternas och de islamiska studenternas
gemensamma protestaktioner mot impopulära úeyhülislamer.
År 1610 ökade ulemas makt så mycket att den kunde delta i
beslutet om att avskeda eller välja sultan64. Enligt traditionen
behövde tjänstemännen úeyhülislams fatwa för att kunna ta
makten från sultanen. Den behövdes också när militären
gjorde revolt och ville avlägsna sultanen eller den högste
regeringschefen sadrazam från sitt ämbete. Av de 21 sultaner
som blev av med sin makt under perioden 16121922
avskedades 13 genom úeyhülislamernas fatwor65.
Det islamiskt förpliktande uttalandet fatwa skrevs ofta som
svar på de frågor som hade ställts av representanterna för de
mäktiga institutionerna, militären eller den civila byråkratin.
ùeyhülislam skrev ofta att sultanens beslut eller handlande inte
stämde med de islamiska rättstraditionerna, sharia66. Detta
betydde dock inte att ulema hade makten att avskeda eller
kontrollera sultanen. De kunde inte utfärda fatwor beträffande
sultanens avsked när som helst och utan militärens eller den
civila byråkratins kännedom och samtycke. Ulema påverkades
så mycket av de statliga institutionerna att de utfördade fatwor
för att ta makten från sultanen även när han var populär hos de
islamiska aktörerna för att rädda sin ställning. Ulema deltog i
statsapparaten, men trots traditionerna i Iran fick de aldrig dela
statsmakten. De räknades aldrig som politiska aktörer. På
64
Palmer, s. 7.
Palmer, s. 83, 101.
66
Palmer, s. 7.
65
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 45
samma sätt som 1697 delade ulema då och då divanens
formella uppdrag att vikariera för sultanen när han var på resa
eller krig, men detta hade inte någon politisk betydelse67.
Sultanerna kunde dock utföra sina beslut mycket lättare om
de hade ulemas samtycke. Detta var tydligt när sultanen 1826
gav order om reformerna inom janitsjar-styrkan. Soldaterna
gjorde uppror. De förväntade sig att de enligt traditionerna
skulle få hjälp av islamiska studenter och folket, men de
befann sig vara ensamma eftersom ulema stod på sultanens
sida. Ulema hade belönats av sultanen och behövde inte hindra
honom att utföra reformerna. Soldaterna kunde inte fortsätta
sin kamp och blev för första gången straffade för sitt uppror.
Ulema kunde också sätta sina spår på de politiska besluten
när divanen och militären delades upp i olika grupper och
fronter med olika uppfattningar genom att förstärka en av
grupperna genom sitt handlande. År 1687 ville upprorsmännen
inom militären avsätta sultanen. Ulema ville dock inte
försvaga systemet genom att låta soldaterna döda sultanen. De
krävde att militären skulle garantera sultanens liv, innan de
hade avsatt honom. Ulema gick därefter med på upprorsmännens beslut att avsätta sultanen och valde därefter
tillsammans med representanterna för de mäktiga institutionerna, militären och byråkratin, sultanens efterträdare bland
de isolerade prinsarna68.
Ulema och islamiska aktörer stod ofta på hovets
traditionsbundna och konservativa sida. De var alltid rädda att
genomförandet av europeiseringen skulle skada de islamiska
traditionerna och såg ofta varje form av europeisering som en
utveckling av den kristna traditionen. De kunde dock inte
hindra sultanernas beslut, särskilt när landet besegrades i krig
mot icke-muslimska fiender och när nya reformer behövdes
för att höja den militära kapaciteten. De allierade sig dock
67
68
Palmer, s. 27.
Palmer, s. 22.
46 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
efter ett tag med de konservativa krafterna inom hovet för att
begränsa reformerna och hindra deras utveckling. ”De
reformer som började efter Karlowitz-avtalet 1699 med
Ryssland och Österrike fortsatte i tre år. Reformerna fick de
missnöjda att alliera sig med ulema för att förhindra dem. Den
reformvänlige sadrazamen riskerade också att straffas för sina
reformer, men úejhülislam avled 1702 och han räddades från
ett eventuellt straff”69.
Ulemas konservativa ställning ändrades dock när de kände sig
svaga, särskilt under moderniseringsarbetet tanzimat. År 1826
hindrade deras stöd till sultanen folket att stödja de militära
upprorsmännen. Sultanen var fast besluten att utrota janitsjarsyrkan och föra fram sina reformer. Han hade byggt upp ett
nära förhållande till ulema, samtidigt som han genomförde
reformer för att modernisera samhället. Han hade byggt nya
moskéer och islamiska skolor och satsat på att reparera heliga
gravstenar. Sultanen hade redan de islamiska ledarna vid sin
sida när han började kampen mot janitsjar-styrkan. Sultanen
hade sannolikt inte klarat av att besegra militärstyrkan om han
inte hade kunnat lockat till sig ulemas intresse. Ulema hade
bytt sida från den konservativa till den reformvänliga före
kampen mot soldaterna. Detta var en av de viktigaste
orsakerna bakom sultanens framgångar i sin kamp mot de
konservativa institutionerna70.
Trots de sunni-islamiska ulemas deltagande i processen att
avsätta sultaner var de ofta lojala mot dem. Ulema hade
tillräckliga traditioner och förklaringar i sin hanafi-islamiska
lära för att se det som sin plikt att vara lydig gentemot den
islamiska centralmakten. Enligt Koranen och den sunniislamiska traditionen symboliserade den ottomanska maktapparaten den heliga statsmakten. Enligt Koranen och de
69
70
Palmer, s. 29.
Palmer, s. 101-102.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 47
heliga föreskrifterna hade alla muslimer plikt att lyda den
heliga makten, den s.k. ul-ul-amr. De religiösa argumenten
bakom det ottomanska systemet skapade under tiden en bred
religiös sympati för ottomanerna. Ulema var också lojal mot
centralmakten just när de valde att utfärda ett fatwa mot
sultanen. De ville frånta sultanen makten för att förstärka det
islamiska ottomanska ledarskapet. De ville förstärka det
ottomanska systemet genom sitt beslut och handlande. ”En
faktor som gav ottomanerna möjlighet att överleva under flera
århundraden som ett imperium var divanens och ulemas tro på
det ottomanska systemet. Den ottomanska regimen utsedd av
de islamiska aktörerna var den enda islamiska staten”71.
Det islamiska etablissemanget spelade så småningom samma
roller som andra gamla institutioner i Ottomanska riket. Det
religiösa arrangemanget hade i början utgjort en av grunderna
för uppkomsten av den gigantiska statsmakten. ”Den islamiska
läran och islamiska traditioner heligförklarade den ottomanska
maktapparaten”72, men den förvandlades under senare tid till
ett element som påskyndade Ottomanska rikets sammanfall.
Ulema hindrade reformplaner som enligt de var en utveckling
av icke-islamiska traditioner och hindrade utvecklingsprocessen genom att sprida konservativa tankar som byggde
på mysticism, himmelskt öde, förnöjsamhet och lydnad.
Därför blev den en av orsakerna till imperiets sammanfall,
även om deras roll minskade efter janitsjar-styrkans
upplösning 1826.
71
72
Palmer, s. 35.
Özüerman, s. 22.
48 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Det långvariga krigstillståndet
Såväl det ständiga krigstillståndet mellan Ottomanska riket
och Ryssland som de militära aktionerna av europeiska
allianser och länder hade förödande konsekvenser för imperiet.
”Det ottomanska imperiet var i grunden en militär
institution”73. Ottomanernas historia utgjordes av en rad på
varandra följande krigstider. ”Förutom en 22-årig fredsperiod
mellan 1746 och 1768 fick ottomanerna aldrig uppleva en
sådan lång period av fred med sina grannländer”74.
Ottomanerna bildade sitt imperium genom att vinna i krig och
ständigt utvidga sina gränser. Imperiets fall började också när
de inte klarade av att fortsätta den uppåtgående processen av
krig, seger och utvidgning av gränserna.
Krigen fick alltid samma konsekvenser. De följdes ofta av mer
fattigdom och brist på mat. Bristerna kompenserades genom
förvärvandet av ny mark och insamling av nya skatter i de
ockuperade områdena. Från slutet av 1600-talet ändrades dock
scenariot. Ottomanerna förlorade i krigen och de fick lämna
ifrån sig land och betala skadestånd i stället för att kompensera
krigens förluster med nya ockupationer. Konsekvenserna av
förlusterna var förödande. Bönder fick skickas ut i krig.
Många dödades och lämnade efter sig ett jordbruk utan
arbetskraft. Detta var avgörande för nedgången inom
ekonomin och tillverkningen av basvaror. Huvudstaden
Istanbul låg i centrum för krisen i landet. Krigets offer flydde
till storstäderna och framför allt till Istanbul. Flyktingarna
utgjorde ett av de viktiga problem som hindrade utvecklingen
av det urbana livet. Krigen kostade också mycket pengar. De
hindrade staten från att satsa på den ekonomiska
infrastrukturen. Befolkningen tvingades också att betala extra
73
74
Shaws, 1977, s. 246247; Palmer, s. 47.
Palmer, s. 47.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 49
skatt för att möjliggöra genomförandet av krigen75. Detta
minskade möjligheterna till utveckling av handeln och
hindrade uppkomsten av kapitalbildning och breda borgarklasser. Ottomanerna hade kunnat bygg sitt imperium tack
vare den ständiga krigssituationen, men denna förändrade sin
karaktär just när de behövde satsa på att åtgärda sina brister
och sin stagnation. Krigen förhindrade utvecklingen av
samhället på olika ekonomiska, sociala, kulturella och
industriella nivåer och fick det föråldrade systemet att
kontinuerligt förlora sin styrka, sina resurser och möjligheter.
De ständiga krigen bar fröet till systemets sammanbrott inom
sig.
Den långvariga krigssituationen fick en ännu mer förödande
karaktär i slutet av 1700-talet och framåt. Under denna period
minskade krigens kostnader möjligheten att satsa på
genomförandet av reformplanerna islahat och tanzimat.
Förlusterna i krigen fick ottomanerna att gå med på de nya
krigsherrarnas krav och sluta avtal som motverkade tillvaron
som ett imperium. Den ekonomiska krisen som hade sina
rötter i de ständiga krigen fick ottomanerna att låna pengar
från imperialistiska institutioner från och med mitten av 1800talet. Långivarna kunde så småningom bestämma över staten.
Därigenom medförde förlust i krigen förlust av rikets politiska
och ekonomiska självständighet gentemot de europeiska
stormakterna.
Under 1800-talet förvandlades krigssituationen och de
ständiga konflikterna med utlandet till en förödande faktor i
landets utveckling, just då det ottomanska samhället behövde
fred och trygghet för att reformplanerna skulle kunna
genomföras. Detta gav rikets regioner i Europa och Afrika
möjlighet att kämpa för sin självständighet. Den ottomanska
statsmaktens auktoritet minskade och detta skadade
stabiliteten och minskade de resurser som kunde ha använts
75
Palmer, s. 21, 29.
50 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
för att driva fram de socioekonomiska och teknologiska
reformer som just under denna period behövdes för rikets
överlevnad. Krigssituationen förhindrade vidare utvecklingen
av de nya samhällsklasser som enligt den europeiska modellen
kunde föra fram samhällsutvecklingen framåt.
Krigen visade dessutom ottomanerna deras svaghet och
långsammare samhällsutveckling. De förstod tidigt att de
saknade de teknologiska landvinningar som européerna
använde för sina militära vapen. Deras samhällsorganisation
var också svag och otillräcklig. Detta var orsaken till att varje
nederlag i krig följdes av en ny våg av reformplaner, men
ottomanerna lyckades inte genomföra dessa och inte heller att
följa med i förändringarna i Europa och Ryssland. Detta
berodde dels på inre konflikter, de strukturella hindren i
landet, och dels på att deras försök att reformera sitt samhälle
under 1800-talet präglades av de imperialistiska makternas
hegemoni och kontroll. Ottomanerna ville genomföra
förändringar i de samhällsinstitutioner som redan hade
ockuperats av stormakternas kapital, politiska inflytande och
militära makt.
Nationella, etniska och religiösa konflikter
Ottomanska riket var för stort och innefattade också flera olika
religiösa, nationella och etniska grupper. Muslimer, kristna
och judar utgjorde de centrala religiösa grupperna, men detta
var endast toppen av ett isberg. Var och en av dessa
grupperingar indelades i olika trossamfund och olika etniskreligiösa grupper. Sultanen var tvungen att bygga sin makt på
balansen mellan dessa olika etniska, religiösa och nationella
grupper. Han räknades dock som de stora islamiska kalifernas
efterträdare och hade en helig plikt att bevaka de heliga
platserna, däribland Mecka. Detta gav honom stor makt och
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 51
legitimitet. Men samtidigt som sultanen representerade de
muslimska intressena i sitt rike kunde han inte bortse från att
olika kristna grupper utgjorde majoriteten i stora delar av riket.
Kristna minoriteter hade också stort inflytande på
samhällslivet i Istanbul. Den tveeggade verklighet som i sin
tur hindrade den islamiska centralmakten från att skapa en
långvarig gemenskap och lojalitet fick den ottomanska
centralmakten att vara vaksam på balansen mellan de olika
intressena i sitt rike. Till exempel skapade sultanernas beslut
att ge muslimer och turkar större möjligheter missnöje bland
icke-muslimer och icke-turkar, medan deras erkännande av
medborgerlig jämlikhet år 1839 och 1865 mötte skarpa
protester och reaktioner från muslimer och turkar. Detta gjorde
också att balansen mellan olika etniska, religiösa och
nationella grupper var en källa till ständiga kriser och
konflikter i riket. Konflikterna hotade stabiliteten i grunden,
särskilt eftersom dåtidens kommunikation mellan olika
regioner och centralmakten var begränsad och ofta avbruten.
Eftersom ottomanerna i grunden representerade den heliga
islamiska statsmakten, hade muslimerna större intresse av att
acceptera den islamiska centralmakten än icke-muslimerna.
Detta visades i egyptiernas kamp för självständighet under
1800-talet. Egyptierna kunde få sultanen att erkänna deras
självständighet under första hälften av 1800-talet, men de
ändrade sig och återvände som sultanens medhjälpare när
Abdülhamit II (18761909) återtog sin gamla roll som den
islamiske kalifen. ”Samma religiösa lojalitet visades av
araberna även under den period som engelsmännen erbjöd
dem möjlighet att göra sig oavhängiga från sultanen”76.
Känslorna hos icke-muslimer var tvärtemot fientliga. De
icke-muslimska länder och regioner som hade förlorat sin
självständighet kände sig aldrig som en del av den islamiska
makten. De betraktade sig som ockuperade nationer och
76
Busch, s. 187-188; Palmer, s. 230.
52 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
regioner. Detta gjorde också att Ottomanska riket i grunden
var splittrat i olika delar. Många minoriteter som kände sig
utanför den ottomanska makten försökte under senare tid
utnyttja möjligheterna till befrielse. De olika religiösa, etniska
och nationalistiska rörelserna på Balkan var ett tecken på den
allmänna splittringen i riket.
Fatih Sultan Mehmet (14441481) hade efter ockupationen av
Istanbul erkänt de ortodoxa kristna medborgarnas nationella
rättigheter, men detta innebar också enskilda lagar som bara
gällde de erkända religionerna, kristendom och judendom.
Kristna skulle betala en extra skatt och fick inte påverka
muslimer att konvertera till kristendom. De skulle inte hänga
sina religiösa bilder på offentliga platser och fick varken rida
eller bära vapen. De hade dock rätten att utöva sin religion.
Deras ledarskikt fick leva och göra sin religiösa plikt. Deras
ledare fick också höga positioner inom den teokratiska
hierarkin i landet och huvudstaden. ”Under 1500-talet kunde
ingen stat i Europa konkurrera med det ottomanska samhället
vad gällde den religiösa friheten för minoriteterna”77. De
kommande sultanerna samarbetade med den ortodoxa
minoriteten i Istanbul i olika sammanhang. Samarbetet var så
nära att den ortodoxa kyrkan på 1710-talet hjälpte sultanen att
vinna över katolikerna och den s.k. heliga alliansen i
Grekland. De ortodoxa ville nämligen stoppa katolikernas
försök att få ortodoxa kristna att konvertera till den romerskkatolska kyrkan78.
De religiösa minoriteterna fick under 1800-talets förändringar större möjligheter i olika religiösa, kulturella, ekonomiska
och sociala sammanhang. De kristna barn som enligt traditionen skulle lämnas till militäranläggningen för att utbildas
till muslimska janitsjar-soldater fick även höga militära
77
78
Palmer, s. 51.
Palmer, s. 31, 33.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 53
tjänster. Kristna kunde räknas som jämlika medborgare från
och med 1839, men detta kunde inte ändra deras känsla av att
leva under en främmande islamisk hegemoni och makt.
Känslan liksom de kulturella skillnaderna byggde grunden för
en ständig konflikt mellan centralmakten och minoriteterna i
riket.
År 1683 fördes ett ”heligt krig” av européerna mot
ottomanerna och deras försök att ockupera Wien i hjärtat av
Europa. År 1684 upprättade katolska kristna den heliga
alliansen mot ottomanernas försök att utvidga sina gränser.
Alliansen förde ett 35-årigt krig mot ottomanernas auktoritet i
den europeiska delen av riket79. Det långa kriget väckte i sin
tur religiösa och nationella känslor på Balkan. Detta blev
också grunden för européernas inblandning i minoritetsfrågan i
Ottomanska riket.
År 1699 måste ottomanerna genom avtal med Österrike
erkänna katolikernas rätt att utöva sin religion utan något
hinder80. Ryssarna var också bland de första som såg sig som
sina slaviska bröders och den ortodoxa kyrkans befriare. Från
och med början av 1700-talet var de kristna ortodoxa
minoriteternas rätt att utöva sin religion ett av de krav som
ryssarna gång på gång ställde i fredsavtalen. De ville samtidigt
ge de slaviska och kristna folken på Balkan möjlighet att få sin
oavhängighet från sultanen. ”Ryssland fick enligt fredsavtalet
1774 sultanen att garantera tryggheten inte bara för ortodoxa
utan för alla kristna i riket”81.
De kommande krigen i Europa liksom upplösningen av vissa
stater och uppkomsten av andra bidrog också till uppväckandet
av etniska, nationella och religiösa känslor på Balkan. En ny
79
Kinross, s. 349; Palmer, s.1920.
Palmer, s. 28.
81
Palmer, s. 51.
80
54 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
identitet uppstod, samtidigt som dessa frågor fick ännu större
betydelse under den franska revolutionen. Dess historiska
händelser i Europa gav folkets roll och kamp en större
betydelse än tidigare. Ottomanernas nederlag gentemot stormakterna liksom minskningen av den ottomanska centralmaktens auktoritet gav också de lokala aktörerna i Ottomanska
riket möjligheter att utnyttja situationen till sin fördel. Detta
ökade instabiliteten i det vidsträckta riket från början av 1800talet, särskilt när sådana frågor administrerades och handlades
lång bort från händelserna i den ottomanska huvudstaden.
De europeiska imperialisterna var också framstående i att
använda etniska och religiösa konflikter för att bygga upp sina
imperier. Ottomanska riket var inte bara intressant av
ekonomiska och politiska skäl. Det stora riket sågs samtidigt
som en bro mellan de europeiska och orientaliska länderna.
Kontrollen av Ottomanska riket kunde öppna vägen för
européernas imperialistiska utvidgning i öst. Detta ledde till att
de europeiska länderna underblåste de kristna folkens
nationella och religiösa känslor för att bana väg för sin
utvidgning österut. De etnisk-religiösa konflikterna gav de
imperialistiska länderna stora vinster, både när de olika
gruppernas kamp och olydnad minskade den ottomanska
centralmaktens auktoritet och när nationer och regioner så
småningom fick sin självständighet. De stora länderna försökte
spela förmyndare för en viss grupp och ett visst trossamfund.
England hade nära band med katolikerna i Ottomanska riket
och satsade på arabernas kamp för självständighet. Frankrike
uppmuntrade inte bara egyptierna utan också de wahhabitiska
grupperna i Syrien att vända ryggen åt centralmakten82.
Ryssarna såg sig som förmyndare för ortodoxa och slaviska
nationer och minoriteter. De blandade sig i armeniska rörelser
i nordöstra riket och Kaukasien. Tyskarna sökte nära kontakter
82
Palmer, s. 70, 76.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 55
med minoriteterna i Mesopotamien, medan grekerna tog kontrollen över Medelhavsområdet.
Stormakternas inblandning ändrade den tidigare balansen
mellan de olika maktfaktorerna i riket. Detta medförde att
minoriteternas kamp för autonomi och självständighet inleddes
och utvecklades parallellt med européernas utvidgning och
inflytande i området. Minoritetsfrågan diskuterades gång på
gång i olika sammanhang och sågs från början av 1800-talet
som ett kontinuerligt diskussionsämne mellan stormakterna
och Ottomanska riket. Stormakterna använde också ofta
minoriteternas kamp som förvändning för att få den
ottomanska centralmakten att gå med på deras villkor.
År 1805 började ryssarna än en gång understödja upproret
bland ortodoxa kristna i den europeiska delen av Ottomanska
riket. De underblåste den nationalistiska och religiösa känslan
i området och hjälpte också de nationalistiska grupperna att
föra kampen för sin självständighet och mot den ottomanska
makten83.
Fransmännen påbörjade sitt nya imperium i slutet av 1700och början av 1800-talet genom att ockupera Egypten.
Mehmet Ali Pascha, sultanens lokale regeringschef, fick i
uppdrag att försvara Egypten mot Napoleons invasion 1798,
men han valde så småningom att alliera sig med fransmännen
gentemot den ottomanska centralmakten för att skapa en
självständig egyptisk stat. Egyptierna var under senare tid en
mäktig fiende gentemot den ottomanska centralmaktens
auktoritet. De ockuperade under kommande tider andra
muslimska regioner, däribland Sudan, Syrien och Palestina,
samt vann kriget mot sultanen 1839 och hotade huvudstaden
Istanbul. År 1841 fick de sultanen att gå med på kravet att
erkänna Egyptens självständighet och Mehmet Ali Pascha som
Egyptens kung84.
83
84
Palmer, s. 69.
Nateg, 1990, s.133; Palmer, s. 9192, 111, 114.
56 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Engelsmännen utnyttjade sin nya ställning genom att övertyga
sultanen att om se de ortodoxa kristna minoriteterna i Istanbul
som ryssarnas sympatisörer och spioner. Engelsmännens
rapport om den ortodoxa kyrkans samröre med Ryssland och
om dess eventuella aktioner mot regeringen ökade sultanens
misstanklar mot den ortodoxa kyrkan i huvudstaden. De
ottomanska styrkorna attackerade 1821 den ortodoxa kyrkan i
Istanbul och avrättade ärkebiskopen. Detta ledde till ett brett
missnöje bland ortodoxa kristna som utgjorde en fjärdedel av
hela befolkningen i Ottomanska riket85. Wahhabiterna på
arabiska halvön gjorde uppror 1823. Deras uppror kontrollerades av ottomanerna och sultanen fick tillbaka sin tidigare
politiska och religiösa makt i de heliga områdena86. Under
senare tid omorganiserade engelsmännen arabernas kamp för
att skapa ett nytt centrum för den islamiska makten i
arabländerna. Engelsmännen, särskilt många inom torypartiet,
uppmuntrade också under 1827 uppkomsten av turkfientliga
känslor i Grekland. Detta berodde framför allt på att turkarnas
närvaro i området hindrade engelsmännen från att kontrollera
handeln i hela Medelhavet87.
Ryssarna besegrade ännu en gång ottomanerna under kriget
18281829. Under fredsavtalet försökte de agera som sina
slaviska och serbiska bröders representant och få sultanen att
erkänna deras lika rättigheter88.
År 1830 samlades representanter för stormakterna Ryssland,
England och Frankrike i London för att diskutera minoritetsfrågan på Balkan. De utfärdade en deklaration som krävde
självständighet för Grekland. De behövde inte längre bjuda in
ottomanernas representant eller införskaffa ottomanernas
85
Palmer, s. 96.
Palmer, s. 9899.
87
Palmer, s. 106.
88
Palmer, s. 109, 156.
86
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 57
samtycke89. Grekerna fick sin självständighet parallellt med
Adrianopel-avtalet som slöts mellan Ryssland och Ottomanska
riket efter ryssarnas seger i kriget. Enligt Berlinavtalet 1830
som slöts efter ottomanernas förödande nederlag gentemot
Ryssland fick Rumänien, Karadag, Serbien och Bulgarien
möjlighet att ta ett stort steg mot autonomi. Processen bäddade
således för deras självständighet under kommande tider90.
Under 1831-1838 beräknades den manliga befolkningen i
Rumelien och Anatolien uppgå till en och en halv miljon
respektive två miljoner. I Rumelien var antalet manliga ickemuslimska personer en miljon varav 800 000 kristna och i
Anatolien beräknades de manliga icke-muslimerna vara 500
000, varav 400 000 var kristna. Detta visar vilket stort
utrymme de religiösa minoriteterna hade i Ottomanska riket91.
Under senare decennier upprättade stormakterna nya intressegrupper och satsade allt mer på rörelserna inom de religiösa
och etniska grupperna för att få sin del av kakan. Ryssarna
satsade på ortodoxa kristna, judar, armenier och olika
protestantiska grupper, medan fransmännen organiserade
katolikerna, kopterna och egyptierna. Frankrike och Österrike
stödde också grekernas nya ställning92. Ryssarna utnyttjade
ottomanernas ekonomiska kris 1875 och satsade på sin etniskreligiösa plan för Balkan. Den panslaviska propagandan fick
de kristna att göra uppror och kräva självständighet93.
År 1876 ökade stormakternas inflytande och deras inblandning
i minoritetsfrågan så mycket att deras representanter samlades
i Istanbul för att komma överens om Bosnien-Hercegovina,
89
Palmer, s. 110.
Palmer, s. 183.
91
Akúin, s. 117.
92
Shaw, 1977, s. 110112; Palmer, s. 126, 132.
93
Palmer, s. 156.
90
58 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
dvs. en del av ottomanernas territorium, utan deras samtycke94.
Fredsavtalet 1878 med ryssarna var en stor seger för den
panslaviska politiken på Balkan. Enligt avtalet tvingades
ottomanerna nämligen acceptera oavhängighet för Rumänien,
Serbien, Karadag och Bulgarien. Därmed blev ryssarna
befrielsehjältar i hela Balkanområdet95.
Från slutet av 1800-talet lyckades engelsmännen utveckla sitt
övertag i Persiska viken. Genom engelsmännens hegemoni i
området fick de allierade araberna möjlighet att känna sig som
suveräna stater. De behöll samtidigt det gamla formella bandet
med ottomanerna96. Arabamirerna bytte sedan sultanens
auktoritet mot de nya stormakternas, Englands och Frankrikes.
Upptäckten av råolja påskyndade i början av 1900-talet självständighetsförklaringar i området. Stormakterna, däribland
England, byggde sitt moderna imperialistiska välde bl.a. på de
etnisk-religiösa oppositionella gruppernas kamp i oljeområden
i arabländerna och Mesopotamien.
Alla dessa händelser visade att det mångkulturella ottomanska
samhället hade sin framtida splittring inom sig, men den tog
med fart de imperialistiska ländernas övertag och inflytande.
Det nära bandet mellan minoriteterna och stormakterna gjorde
att sprickorna mellan dessa grupper och den ottomanska
centralmakten blev allt djupare parallellt med utvecklingen av
västvärldens inflytande och reformer i området. Centralmakten
misslyckades nu med att skapa och behålla den relativt
obefintliga men nödvändiga solidariteten i landet. Den
förlorade till och med sin tidigare legitimitet bland den
muslimska befolkningen i avlägsna och icke-turkiska regioner.
Därför förvandlades de religiösa, etniska och nationella
94
Palmer, s. 162.
Palmer, s. 172.
96
Palmer, s. 230.
95
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 59
grupperna till en av de grundläggande orsakerna till det ottomanska imperiets nederlag och sammanbrott.
Imperialisternas övertag gynnade minoritetsgrupperna, i
synnerhet de kristna vid återtagandet av den ekonomiska
makten i huvudstaden och andra viktiga delar i riket.
Minoriteterna utnyttjade både reformplanerna och de kristna
imperialisternas ökade inflytande över landets ekonomi. Enligt
reformarbetet tanzimat 1839 fick de icke-muslimska medborgarna samma rättigheter som de muslimska97. Året därpå
accepterade den iranske shahen också jämlikheten mellan
muslimska och icke-muslimska medborgare98.
Turkarna i Ottomanska riket sysslade sedan gammalt framför
allt med jordbruk och militartjänstgöring. Minoriteter som
armenier, greker och bulgarer satsade i stället på handel. De
kristna minoriteterna spelade sedan gammalt rollen som de
europeiska ländernas kulturella och ekonomiska konsulter, i
synnerhet sedan kristna européer hade skaffat inflytelserika
positioner i riket99. Detta gjorde att både stormakternas
inflytande och genomförandet av den europeiskt orienterade
moderniseringen ökade minoriteternas inflytande och gav dem
möjlighet att ta upp en stor del av nyckelpositionerna inom
rikets ekonomi.
I mitten av 1800-talet var 130 i en grupp på 153 viktiga
affärsmän i landet armenier och andra minoriteter. Bara 23
personer var turkar. Antalet armenier som sysslade med bankverksamhet var 32 av 37. Iranierna i Turkiet var i vissa områden också mer framgångsrika och aktivare än turkarna. De
hade erhållit ensamrätten på handel med mattor, juveler och
97
Akúin, s. 123; Nateg, 1990, s. 140141.
Nateg, 1990, s. 141.
99
Nateg, 1990, s. 134.
98
60 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
porslin100. Grekerna i Istanbul sysslade sedan gammalt med
affärer. De lyckades därigenom bli en del av den styrande
aristokratin inom affärssamhället. Det var bara affärsmännen i
Venedig som kunde konkurrera med dem i Istanbul och dess
närområde101. Processen nådde sin kulmen på 1910-talet, då en
stor del av den nya borgerliga samhällsklassen i Istanbul
utgjordes av minoriteter och också utländska medborgare.
Avtalen om kapitulation och koncession
Trots imperiets väldiga storlek hade Ottomanska riket en svag
ekonomi och ett föråldrat ekonomiskt system. Ottomanerna
byggde från början sitt imperium på jordbruk och krig. De
kunde inte sköta handeln och klarade inte heller av att utveckla
nya marknader. Ottomanerna byggde sitt imperium över tre
kontinenter, Afrika, Asien och Europa. De hade kontroll över
viktiga hamnstäder vid flera hav och sjöar från Stilla havet och
Persiska viken till Svarta havet och Medelhavet. De hade alla
möjligheter att utveckla handeln mellan sina regioner i olika
länder och på olika kontinenter, men de lyckades aldrig med
detta. Misslyckandet gav utländska medborgare tillfälle att
utnyttja resurserna. De tog vanligen ut sina vinster ur riket,
vilket var en av orsakerna till ottomanernas misslyckande vad
gällde kapitalbildning och ekonomisk utveckling.
Misslyckandet inträffade också på grund av den liberala
ekonomiska politik som ottomanerna enligt den ursprungliga
islamiska handelstraditionen förde i riket. De höll ofta
dörrarna öppna för utländska affärsmän och välkomnade
utländska intressen att ta kontroll över handel och marknader i
det ottomanska territoriet utan att betänka att ”de stora fiskarna
skulle äta de mindre på det öppna havet”. Den liberala
100
101
Nateg, 1990, s. 141.
Palmer, s. 31.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 61
ekonomiska grundtanken förstörde ottomanernas redan svaga
ekonomiska grunder och ledde dem till bankrutt, särskilt när
de imperialistiska makterna började ockupera och monopolisera marknaden och handeln i olika delar av riket. Detta
gav européerna möjlighet att grundlägga sin långvariga
kontroll över rikets ekonomi. De kunde därmed institutionalisera sin kontroll och omorganisera och behålla sin
exploatering även efter den ottomanska tiden.
Fransmännen var 1536 de första som slöt ett avtal om rätten
att pröva sina medborgares brott i det egna landet. Engelsmän
och holländare fick samma förmån efter drygt 70 år, dvs.
1613102.
De ekonomiska koncessionerna började också tidigt under
1600-talet. De ekonomiska avtalen med européerna gav ofta
europeiska medborgare förmåner vad gällde betalning av skatt
och tullavgifter. Detta gav både utländska medborgare och
inhemska affärsmän från minoritetsgrupperna möjlighet att så
småningom ta handelsmarknaden i riket i besittning103.
Österrike var 1699 det första land som slöt ett avtal med
ottomanerna om den ekonomiska koncessionen. Enligt avtalet
fick österrikiska affärsmän rätten att bedriva handel inom det
ottomanska territoriet utan att behöva betala de reglerade
avgifterna104. I början av 1700-talet försökte ottomanerna
också komma i kontakt med europeiska länder för att utveckla
sin handel. De skickade ut ambassadörer till Europa, 1719 till
Wien, 17201721 till Paris och 17221723 till Moskva, bl.a.
för att diskutera handeln i området. De var redo att ge
utländska medborgare ekonomiska koncessioner och extra
möjligheter att göra affärer på det ottomanska territoriet105.
Durants, Vll, s. 618.
Palmer, s. 78.
104
Palmer,s. 28.
105
Lewis, s. 4546; Palmer, s. 37.
102
103
62 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Under denna period hade det ottomanska imperiet en
splittrad inre marknad. De flesta av förbindelserna mellan de
afrikanska, asiatiska och europeiska delarna var stängda,
särskilt på grund av att vägar var obrukbara och stod under
banditers kontroll. Lokala regeringar och hövdingar monopoliserade också de lokala produkterna och fick ofta affärsmännen att betala höga skatter. Ottomanerna hade kunnat
skapa stora framgångar inom handeln om de hade förmått
binda ihop de inre marknaderna. I stället sökte de hjälp i andra
länder för att ta upp handeln i vissa områden inom riket. De
gav lättvindigt utlänningarna ekonomiska fördelar och hjälpte
dem att kontrollera deras marknader. Ottomanerna hade förmodligen ingen insikt om den ekonomiska kontrollen och de
förödande konsekvenserna av att ge utländska medborgare
ekonomiska rättigheter och förmåner.
Ryssarna ökade sin ekonomiska kapacitet parallellt med
omorganiseringen av militären. De besegrade ottomanerna
under kriget 17671774 och fick ottomanerna att gå med på
ett nytt fredsavtal, Kücük Kaynarca-avtalet 1774. Avtalet fick
ottomanerna att lämna sitt territorium norr om Svarta havet.
De hade tidigare tvingats att träda mark när landet besegrades,
men avtalet gav också ryssarna möjlighet att ta kontroll över
handeln i Ottomanska riket. Ryssarna fick handla fritt vid
Svarta havet och fri passage i Bosporen. De fick också rätt att
utveckla sin handel i södra Europa och vid Medelhavet106.
Ryssarna utökade därefter sina ekonomiska fördelar och fick
olika koncessioner på det ottomanska territoriet. Ett nytt avtal
gav 1792 ryssarna nya områden norr om Svarta havet, varpå
den ryska hamnstaden Odessa som började byggas 1794 blev
centrum för handeln i området på ottomanernas bekostnad107.
Kring sekelskiftet 1800 slöt ottomanerna flera ekonomiska
106
Palmer, s. 50.
Shaw, 1971, s. 6468; Palmer, s. 58.
107
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 63
avtal med de nya makterna i Europa. De gav imperialisterna
olika koncessioner och fördelar inom deras intresseområden.
Avtalet med ett land följdes ofta av utfärdande av särskilda
rättigheter för andra länder. Således stod inte bara den
ottomanska krigsmakten under de europeiska stormakternas
kontroll i slutet av 1700-talet. Ottomanska riket omringades
också ekonomiskt av de nya imperialistiska makterna under
samma period och framåt.
Under 1800-talet fick de ekonomiska koncessionerna en
ännu större betydelse och förvandlades så småningom till en
källa till konflikt mellan stormakterna. Konflikterna gav dock
inte ottomanerna möjlighet att höja sin ekonomiska kapacitet
utan ökade stormakternas ekonomiska inflytande i riket. Den
ekonomiska kontrollen fördjupades under kommande tider och
det ekonomiska misslyckandet och dess tragiska konsekvenser
förvandlades i synnerhet från mitten av 1800-talet till en av de
viktigaste orsakerna till det ottomanska systemets undergång.
64 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
En ny centralmakt och
stormakternas kontroll i Iran
Redan i början av 1700-talet upplöstes centralmakten i Iran.
Nadir Shah Afshar (17361747), grundaren av Afshardynastin, försökte återskapa Safavi-dynastins gyllene tid under
1600-talet men blev den siste av alla de mäktiga persiska
shaherna under landets storhetstid. Nadir Shah besegrade
under sin korta tid vid makten sina fiender i Iran och fick
ledarna för de mäktiga nomaderna att lyda honom. Han
invaderade också Indien och den sydvästra delen av
Ottomanska riket. ”Han fick 17381739 den indiske ledaren
att lyda under honom och betala skatt. Han kontrollerade de
shia-islamiska aktörerna och fick dem att överge de hårdföra
anti-sunni-islamiska traditionerna för att de skulle kunna få
mottagas som trogna muslimer vid pilgrimsfärden till
Mecka”108. Nadir Shah var på god väg att skapa en ny era i den
iranska historien, men hans extrema envälde och grymma
straffregler fick den missnöjda omgivningen att döda honom
just när han var på väg att attackera de anfalla ryssarna i
Georgien109. Trots att sammanbrottet av det iranska systemet
hade börjat under Safavi-dynatins senare tid i slutet av 1600talet inträffade det permanenta sammanbrott 1747, då Nadir
Shah dödades. Därmed förlorade landet sin sista möjlighet att
organisera en ny mäktig centralmakt, innan det omringades av
kolonialmakterna Ryssland och England.
Efter Nadir Shah började ledare för olika nomadgrupper att
bekämpa varandra. Landet hamnade i en svår situation med
inbördeskrig och plundringar. Städerna och allt som hörde till
det urbana livet förstördes. Landet delades åter i mindre,
108
109
Mokhber, s. 221226.
Varahram, s. 36; Mokhber, s. 221-222.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 65
tillfälliga stater och hamnade utanför förändringsprocessen i
området, dvs. såväl förändringarna i Ryssland som i Indien
och Ottomanska riket. Irans grannar utnyttjade situationen och
ockuperade iranska territorier. Ryssarna ockuperade Georgien
och ottomanerna de västra och södra delarna. De tragiska
händelserna fortsatte ända fram till uppkomsten av Qadjardynastin som fick makten under 1780-talet. Qadjarerna
försökte ena det sönderfallande landet under sin centralmakt.
De regerade landet under drygt 140 år fram till 1925.
Aga Mohammad Khan, den första Qadjar-shahen, kröntes
1785110 i Teheran, som för första gången utsågs till Irans
huvudstad111. Han besegrade ryssarna i Georgien och tog
tillbaka huvudstaten Tbilisi. Detta var sista gången som
iranska trupper besegrade ryssarna. Aga Mohammad Khan
dödades dock år 1798, när han var på god väg att driva bort de
ryska ockupanterna från sitt territorium i Georgien112. Efter
hans död fick brorsonen, Fathali Shah, makten och regerade
landet i 40 år. Hela hans liksom hans arvtagares tid under
resten av 1800-talet ägnades åt att institutionalisera statsmakten och renovera de gamla sönderfallande samhällsinstitutionerna i landet.
Qadjar-shaherna ärvde inga direkta statstraditioner och
samhällsinstitutioner. De kom till makten i ett land som under
drygt ett sekel hade befunnits sig i inbördeskrig och kaos och
kunde därför inte överta någon fungerande statsmakt. Den
senaste centralmakt som hade haft kontroll över hela landet
tillhörde som sagt Safavi-dynastin (15021734). Safavidynastin hade börjat förlora sin makt redan i slutet av 1600talet och ärvdes efter Nadirs Shahs död av tillfälliga lokala
stater. Safavi-dynastins traditioner och samhällsorganisationer
överlevde därefter inom de lokala och tillfälliga staterna.
110
Han kröntes officiellt i Teheran 1794.
Saidniya, 1997, s. 12-14.
112
Varahram, s. 49.
111
66 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Därför försökte qadjarerna återskapa de samhällsinstitutioner
som ursprungligen tillhörde en dynasti som hade försvunnit
från makten långt innan deras maktövertagande.
Qadjarerna lyckades inte omstrukturera centralmakten. De
hann inte heller återskapa de gamla samhällsinstitutionerna.
Deras försök att upprätta en ny ordning i landet ägde nämligen
rum parallellt med de främmande imperialistiska makternas
ökande inflytande i området. Omstruktureringen kontrollerades lätt av kolonialmakterna och qadjarerna hamnade i
stormakternas maktsfär.
Dessutom hade dessa institutioner och traditioner sina rötter
i landets långa historia. De var för gamla och svarade inte mot
den nya tidens behov. Qadjarerna upptäckte i början av sin
epok att de gamla institutioner som de hade fått genom lokala
statsmakter behövde förnyas. Militärens situation åskådliggör
detta. Medel, teknologi och organisering var för gamla, och
detta gjorde att de under de första kontakterna i början av
1800-talet befann sig vara maktlösa gentemot stormakten
Ryssland. De fann att de bara kunde stå på egna ben om de
fick hjälp med att förnya sitt militära system. De försökte få
hjälp av européerna, men hamnade därmed under fransmännens och därefter engelsmännens och ryssarnas koloniala
kontroll.
Iranierna befann sig i en ond cirkel. De kunde inte nöja sig
med de gamla institutioner som inte svarade mot deras behov.
De såg det som ett historiskt öde att söka stöd från de mäktiga
makterna i Europa, men deras försök fick dem att sjunka ännu
djupare i det koloniala träsket.
Dessutom hade Safavi-dynastin levt i en helt annan situation
när det gällde förhållandet till européer. Iranierna fick under
den mäktigaste Safavi-shahen Shah Abbas möjlighet att av
några engelska äventyrare lära sig gjuta artilleri. De lyckades
därigenom tvinga de portugisiska ockupanterna att lämna de
ockuperade öarna vid Persiska viken. Nu var allting
annorlunda. Engelsmännen ville behålla Indien under kolonial
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 67
kontroll. De såg det som fördelaktigt att frysa förändringarna i
grannlandet Iran. Ryssland hade också förvandlats till en
mäktig ärkefiende och delade engelsmännens intresse av att
stoppa uppbyggandet av Iran. Dessa länders förödande
överenskommelse, liksom iraniernas långsammare samhällsutveckling, fick landet att hamna i skärningspunkten mellan
olika koloniala intressen.
Iranierna upptäckte sin svaga samhällsutveckling först då de
fick möjlighet att jämföra sitt samhälle med européernas. Då
stod de redan under stormakternas kontroll. Därför fick de inte
möjlighet att hantera sin historiska brist utan tvingades
acceptera stormakternas inflytande och kontroll. De kunde
under första hälften av 1800-talet inte annat än att gå med på
ryssarnas och engelsmännens påtvingade fredsavtal som
erkände stormakternas kontroll och inflytande.
Således fick det iranska systemets sammanbrott en ny fart när
liksom det ottomanska landet kontrollerades av stormakterna
vid ingången till 1800-talet. Händelserna i Iran skilde sig
emellertid från den typiska processen i Ottomanska riket. Det
iranska sammanbrottet hade nämligen börjat långt innan nära
kontakterna med de europeiska stormakterna. Iranierna ville
komma ur en situation av sönderfall och ville bygga upp en ny
nationell centralmakt och nya samhällsorganisationer när de
fick nära kontakter med de koloniala stormakterna, men
stormakternas koloniala strävanden hindrade deras omorganiseringsförsök.
Det är dock väsentligt att häva att iranierna skulle ha lyckats
med omorganiseringen och utvecklingen av samhället om de
inte hade haft nära kontakter med stormakterna i början av
1800-talet, men det finns goda skäl att tro att de skulle ha
lyckats mycket bättre om stormakterna inte hade velat frysa
förändringarna i Iran under hela seklet.
Napoleons ockupationen av Egypten och hans planer på att
68 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
tillsammans med Ryssland attackera engelsmännen i Indien
via Iran ökade intresset för Iran i slutet av 1700-talet. Iranierna
vägrade att blanda sig i européernas konflikt och krig och gick
inte med på deras förslag att låta dem förflytta sina trupper
genom Iran. Planerna förändrades också efter en kort tid på
grund av den politisk-militära förändringen i Europa.
År 1801 utnyttjade Ryssland den politiska instabiliteten i
Iran och fogade det ockuperade området i Georgien till sitt
territorium. Qadjar-regimen i Iran protesterade mot ockupationen, men kunde inte förmå ryssarna att ändra sitt beslut.
De behövde nämligen använda sig av militärmakt för att få de
ryska ockupanterna att lämna landet, men saknade ett
tvingande maktspråk. Ryssland utnyttjade landets situation och
ockuperade 1805 de iranska städerna i Kaukasien och
Azerbajdzjan, däribland Darband och den regionala huvudstaden Baku113. Ryssarna nöjde sig inte med detta utan
fortsatte att utveckla sin ockupation genom att invadera Iran
från norr. Qadjar-shahen som ansåg sina trupper vara
otillräckliga försökte få hjälp av europeiska stormakter för att
förhindra invasionen.
England och dess East India Company hade länge varit
Indiens enda härskare. Koloniseringen av Indien hade
gjort Iran till granne med det nya mäktiga europeiska
imperiet i området. Granntillvaron med engelsmännen
började prägla händelserna i närliggande områden,
däribland Irans relationer med sina grannländer. Iranierna
vände sig till den mäktiga grannen, men engelsmännen
vägrade att hjälpa dem att befria sitt ockuperade
territorium. Iranierna vände sig då till Frankrike som i sin
tur krävde av de både muslimska imperierna, Iran och
Ottomanska riket, att de skulle föra krig mot Ryssland.
Fransmännen slöt ett avtal med iranierna för att hjälpa
dem att stoppa de ryska ockupanterna i norr. Iranierna
uppmuntrades också att slåss mot ryssarna med
113
Varahram, s. 52, 209210.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 69
fransmännens löfte om att ge dem nya vapen, men
Napoleon slöt inom kort ett avtal med Ryssland utan att
bry sig om iranierna och avtalet med dem. Ottomanernas
konflikt med Ryssland nämndes i avtalet, men iraniernas
hade fallit bort. Iranierna blev besvikna och vände sig
igen till engelsmännen i Indien och slöt därefter också ett
avtal med dem. Avtalet hindrade dock inte ryssarna från
att utvidga sina ockuperade områden i norra Iran. År 1813
tvingades Iran slutligen efter ett sju-årigt misslyckat krig gå
med på ett ensidigt fredsavtal, det s.k. Golestan-avtalet med
Ryssland. Enligt avtalet erkände den iranska regimen
Rysslands ockupation i Georgien, Azerbajdzjan, Armenien
och Kaukasien114.
Det andra kriget med Ryssland inträffade 182526.
Ryssland besegrade åter de iranska trupperna och tvingade
dem att underteckna ännu ett ensidigt fredsavtal,
Turkmenchay-avtalet, år 1828. Enligt det nya avtalet förlorade
iranierna resten av Armenien och hela norra Azerbajdzjan. De
förlorade också sina rättigheter vid Kaspiska havet. Ryssland
fick ett krigsskadestånd och vissa affärsförmåner som utgjorde
grunden för landets kommande avgörande inflytande och
kontroll över den iranska regimen fram till revolutionen i
Ryssland 1917115.
Den tredje shahen av Qadjar-dynastin fick makten efter sin
fars död 1834 och regerade landet till mitten av 1800-talet.
Han erkände ryssarnas makt och inflytande i området och fick
hjälp av Ryssland med att ta tillbaka makten i rikets gamla
territorium i Turkmenistan och Afghanistan. Därmed stod han
öga mot öga med England och dess intressen i Afghanistan.
Engelsmännen besvarade iraniernas försök att ta makten i
dessa regioner med att ockupera de iranska öarna i Persiska
viken. Shahen misslyckades också med att återta staden Herat
114
115
Varahram, s. 53, 209.
Varahram, s. 54, 210.
70 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
och med att kontrollera turkmenerna. Som gengäld för
engelsmännens tillbakadragande från det iranska territoriet i
Persiska viken fick iranierna slutligen återkalla sina trupper i
Afghanistan. Iran slöt ytterligare ett handelsavtal med England
för att kompensera engelsmännens tillbakadragande från det
iranska området. Avtalet var en bekräftelse på Englands totala
kontroll över landet.
Således måste Iran flera år innan 1800-talets mitt acceptera de
två stormakternas inflytande i landet. År 1834 slöt Ryssland
och England ett avtal som garanterade Irans självständighet.
År 1838 bekräftades detta ännu en gång116. Avtalen betydde
samtidigt att Iran därefter skulle regeras i enlighet med dessa
länders vilja. De båda stormakterna var eniga om att landet
skulle utnyttjas för deras ekonomiska och politiska intressens
skull. De var likaså eniga om att den iranska sociala och
ekonomiska strukturen inte skulle förnyas och om att Iran inte
skulle utvecklas till ett självständigt industriland. Deras
vinning i området krävde nämligen ett grannland som styrdes
av en svag och i beroendeställning centralmakt.
Tsarregimen i Ryssland såg alltid Iran som sitt intresseområde och påverkade alla förändringar i syfte att behålla
området under sin kontroll. Man var emot varje form av
samhällsförändring och ville frysa alla slags reformer som
riskerade att fördjupa sprickorna i den gamla samhällsstrukturen. Ryssarnas politik i Iran var också en återspegling
av det dominerande maktväldets konservativa politik i
Ryssland. Engelsmännen delade Rysslands intresse, eftersom
en självständig och mäktig regering i Iran kunde hota deras
koloniala intressen bland muslimerna i grannlandet Indien117.
Scenariot med Englands kontroll över iranskt territorium
upprepades under den fjärde Qadjar-shahen, Naseraddin, som
116
117
Adamiyat, 1972, s. 357.
Adamiyat, 1972, s. 276; Lambton, 1996, s. 260; Palmer, s. 61.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 71
hade makten under nästan ett halvt sekel (18481896).
Iranierna utnyttjade stormakternas deltagande i Krimkriget
1856 för att ta makten över sitt territorium i Afghanistan.
Engelsmännen ockuperade åter de iranska öarna i Persiska
viken och fortsatte att utvidga sin ockupation av iranska
hamnstäder. Iranierna blev därmed tvungna att sluta ett nytt
fredsavtal med engelsmännen, Parisavtalet, år 1857. Iranierna
måste därmed erkänna provinsen Afghanistans självständighet.
De fick också gå med på engelsmännens ekonomiska och
politiska krav för att få tillbaka sitt ockuperade territorium i
söder. Avtalet förstärkte engelsmännens inflytande i landet
och gav dem möjlighet att bestämma över statsmakten i Iran
ända fram till den CIA-styrda militärkuppen 1953 och den
amerikanskstyrda vita revolutionen 1962, då USA övertog
Englands traditionella roll i Iran.
Regimen i Iran kunde efter misslyckandet med att befria sig
från stormakternas kontroll inte annat än att integrera sig i de
två stormakternas kolonialvälden. Qadjar-regimen accepterade
stormakternas maktfördelning i landet under andra hälften av
1800-talet och framåt. Balansen mellan stormakterna, liksom
förhållandet mellan dem och Qadjar-regimen, garanterade
dock landets officiella självständighet och förhindrade
parterna att ockupera och kolonisera landet. Processen nådde
sin kulmen 1909 då stormakterna delade Iran i tre intresseområden, ett ryskt i norr, ett engelskt i söder och ett neutralt
däremellan, men de kommande politiska förändringarna
förhindrade genomförandet av denna överenskommelse.
Således vilade Qadjar-shahens centralmakt under andra hälften
av 1800-talet på skärningspunkten mellan inre och yttre
allianser, å ena sidan alliansen mellan shahen, adelsmännen,
feodalherrarna och nomadhövdingarna, affärsmännen i affärscentret Bazaren och shia-muslimska mullor, å andra sidan
alliansen mellan shahen och stormakterna England och
Ryssland. Detta gav den styrande shah-regimen möjlighet att
72 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
överleva även under svåra tider då landet hamnade i djupa
kriser med fattigdom, svält, krig och epidemier. Under andra
hälften av 1800-talet dog omkring hälften av befolkningen i
Iran på grund av svält och epidemier, och i vissa delar av
Teheran förekom kannibalism118, men Qadjar-shahen kunde
behålla makten genom att använda sig av det diktatoriska
förtryck som hyllades av de båda allierade parterna.
Stormakternas förväntningar ändrades dock med tiden,
särskilt i början av 1900-talet. Den första förändringen av
Englands intressen visade sig genom engelsmännens satsning
på uppbyggandet av konstitutionen. Förändringar i Rysslands
politiska liv gav också möjlighet till nya förändringar i Iran.
Stormakternas nya intressen försköt den traditionella balansen
mellan de olika maktfaktorerna i landet. Denna förskjutning
liksom den konstitutionella revolutionen, resulterade i att
shahens och hovets maktbefogenheter begränsades. Detta gav
också andra mäktiga grupper, däribland de shia-islamiska
ledarna, möjlighet att dela shahens makt för egen vinning.
Folkets möjlighet att delta i politiska maktspel liksom den
urbana befolkningens och sociala spelrum ökades, men detta
gav de islamiska ledarna en ännu större möjlighet att utöva sin
nya ledande roll i samhället.
Processen tog en helt ny vändning med början 1917 då
revolutionen skapade en helt ny stämning i Ryssland och
mellan ryssarna och deras grannländer. Engelsmännen såg
slutligen i början av 1920-talet ett regimskifte i Iran som en
nödvändighet. Iran behövde en ny samhällsordning för att
kunna gå framåt efter Qadjar-tidens sammanbrott. En ny
organisering av statsmakten kunde svara på det nya inhemska
och utländska behovet, särskilt när kampen mot kommunismens utvidgning tvingade både de inhemska och de
utländska aktörerna att komma överens om en inledning av
landets uppbyggnad. Därigenom kunde engelsmännen behålla
sin kontroll tills USA avlöste deras föråldrade maktmedel med
118
Eyrumlu, 1999, s.116; Adamiyat, 1972, s. 78.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 73
sin moderna imperialistiska hegemoni. Således ägde både
sammanfallet och uppbyggandet av det iranska samhället rum
under den koloniala och imperialistiska överhöghetens tid.
74 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Geografiska villkor och nomadernas
makt i Iran
Samhällsutveckling utifrån geografiska
villkor
Inför 1800-talet präglades situationen i de muslimska länderna
i Mellanöstern av deras torra klimat119. Det torra klimatet satte
sin prägel på människornas liv. De byggde sina boplatser
omkring de enstaka vattenkällorna i området. Balansen mellan
vattenkällornas kapacitet och invånarnas antal satte länge
gränserna för utvecklingen av boplatser, byar och städer.
Vattenkällornas kapacitet satte också gränserna för produktionen av varor jordbruk och boskapsskötsel. Bristen på
vatten tvingade överskottet av befolkningen att antingen leva
på en plats som var beläget långt ifrån de tidigare eller att
genom vandring mellan sommar- och vinterbete ge sig in i
nomadlivet. Obalans mellan den naturliga kapaciteten och
befolkningens antal resulterade ofta i fattigdom och svält.
Dödliga epidemier, liksom vandaliseringar och krig, drabbade
ofta de bofasta människorna. Detta gav åter en balans mellan
de naturliga källorna och invånarantalet. Balansen förvandlades därigenom till ett viktigt element i utvecklingen av de
lågutvecklade samhällena. Det torra klimatet och dess
konsekvenser utgjorde ett viktigt hinder för utvecklingen av
permanenta boplatser, byar och städer, i dessa samhällen.
Det torra klimatet liksom grannskapet av bergshöjder,
dalgångar och öknar i dessa områden begränsade också
kommunikationen mellan olika boplatser. Vägarna, såväl
farvatten som landsvägar, var ofta avbrutna. Detta förhindrade
119
Dephanol, s. 486.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 75
förbindelser över kulturgränser och drabbade såväl de
begränsade ekonomiska förbindelserna som utvecklingen av
de lokala marknaderna. Klimatet gjorde på så sätt att
människorna låstes fast i det gamla och stagnerade lokala
kulturlivet¸ den dominerande traditionsbundna nomadkulturen,
utan att få möjlighet att möta andra kulturer. Den
patriarkaliska hierarkin präglade förhållandena inom olika
samhällsinstitutioner, samhällsklasser, nomadgrupper, släkten
och familjen.
De fåtaliga vattenkällorna fick människorna att vänja sig vid
kulturella vedermödor och nöja sig med det minsta, det s.k.
kanaat ve riyazet. Detta minskade också deras ambition att
skapa nya materiella möjligheter. Att leva under umbäranden
och att nöja sig med befintligt levebröd var ett kulturellt drag
som reproducerades i olika religiösa och sociala sammanhang.
Flera olika mystiska darvish- och tarikat-grupper och
islamiska läror skapades utifrån detta. De uppmuntrade
människorna att nöja sig med den befintliga fattigdomen och
nöden som ansågs komma från Gud och vara hans hemliga
vilja. Enligt Koranens texter som speglar det torra klimatets
kultur under en viss period är det Gud som gör någon fattig
eller rik. De som försöker ändra detta genom att skänka sin
äganderätt till sina underordnande strider mot Guds vilja120.
Människorna är förpliktade att lyda Guds vilja och nöja sig
med det som skapats av honom. Att nöja sig med det
befintliga, liksom att visa tacksamhet för den Gudsvalda nöden
och fattigdomen, skulle enligt de gällande lärorna belönas
rikligt i paradiset.
Således återverkade den svåra geografiska situationen och det
torra klimatet på människornas kulturliv och religion. De
kulturella och religiösa elementen minskade i sin tur
människornas ambition att förändra det bittra öde som
120
Al-zakhraf, vers 32; Al-nahl, vers 71; Al-eraf, vers 128.
76 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
bestämdes av naturens villkor. Därigenom förverkligade och
fördjupade det torra klimatet och dess återverkningar
stagnationen i dessa samhällen. Detta gjorde att de utvecklades
mycket långsammare än européerna, särskilt när dessa
upplevde djupa samhällsförändringar under och efter renässansen.
Nomadlivet och dess konsekvenser
Det torra klimatet liksom avskildheten mellan olika bergsområden, var också orsaken till den djupa separationen mellan
två viktiga produktionsområden, jordbruk och boskapsskötsel.
Människorna i dessa länder hade sedan gammalt varit tvungna
att vandra mellan sommar- och vinterbetesmarker för att
integrera dal- och bergsområdena. Denna vandring och dess
medföljande nomadliv gav dem både trygghet och mat.
Nomadlivet gav människorna möjlighet att överleva när det
var torrt och risken för svält var överhängande. De vandrade
mellan betesmarkerna och utnyttjade därmed naturen så
mycket som möjligt, när marken inte gav deras boskap
tillräckligt med föda.
Nomaderna kunde också försvinna i naturliga och
otillgängliga gömställen när någon erövrare ville ta deras
tillgångar som straffskatt. De kunde därmed också rädda sina
liv när olika svåra epidemier spred sig eller när maktkampen
mellan nomadgrupperna följdes av plundring och förstörelse
av boplatser och bofasta samhällen. Därigenom var nomadlivet under flera århundraden ett fungerande levnadssätt. Detta
gjorde också att nomadlivets prägel på dessa områden fortsatte
även under senare tider, då nomadproduktionen förlorade sin
ekonomiska och politiska vikt.
I motsats till livet inom jordbruket krävde nomadlivet en
hierarkisk organisation av släktskapet. Utvecklingen av
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 77
nomadlivet följdes ofta av hierarkiska maktorganisationer. De
traditionella organisationerna spelade då och då en stor
politisk roll och kunde till och med konkurrera med
statsmakten och ibland också ersätta den. De kunde även, som
t.ex. skedde i samband med uppkomsten av Qadjar-dynastin i
Iran och den ottomanska dynastin i Ottomanska riket, lägga
beslag på statsmakten och regera hela riket.
Nomadlivet hamnade ofta i konflikt med den civilisation
som växte fram i områden med bofast befolkning och i
storstäderna. Att plundra byar och städer var ofta en del av
nomadernas levnadssätt, särskilt när naturen inte gav deras
boskap den föda den behövde121. Detta gjorde att utvecklingen
av nomadlivet i dessa länder förhindrade det nya samhälle som
kunde växa fram i städerna. Många urbana civilisationer i
dessa områden förstördes vid olika tillfällen av nomadgruppernas attacker och plundringar.
Nomaderna plundrade städerna och förstörde infrastrukturen
när de stred för att ta över statsmakten. De stoppade också det
sociokulturella uppsvinget i städerna och förstörde utvecklingen av det urbana samhällslivet när de fick makten över
städerna. De hade nämligen ofta ingen förståelse för det
urbana livet och inte heller för den urbana ekonomin som
byggde på tillverkning, handel, kapitalflöde och kapitalbildning. Därför stoppade de regerande nomadhövdingarna, i
synnerhet de första generationerna, utvecklingen av det urbana
samhället. De hindrade också uppkomsten av nya samhällsklasser, däribland den urbana borgarklass som enligt
utvecklingsmodellen i Europa skulle komma att få en historisk
plikt att införa och styra utvecklingen av kapitalismen och
moderniteten122. Men under senare århundradena ändrade det
nya nomadbaserade härskarskiktet i Iran, t.ex. ofta sin
121
122
Eyrumlu, 1984, s. 24.
Eyrumlu, 1984 och 1985.
78 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
ställning efter några generationer och integrerade sig med den
lokala urbana civilisationen. De nya generationerna uppfostrades ofta i enlighet med levnadssättet i städerna och
satsade under sin vuxentid på utveckling av städerna samt
byggde upp nya infrastrukturer. De flesta fick emellertid inte
möjlighet att hålla idéerna om landets och städernas
uppbyggande vid liv under en längre period. Det starka
nomadlivet och dess vilda metoder, där den grymmaste hade
rätt att ta makten, stod nämligen ofta emot den urbana
utvecklingen och det urbaniserade härskarskiktet. Sedan blev
det nya nomadgruppers tur att plundra och förstöra städerna
och överta statsmakten. Detta gjorde att nomadlivet under flera
århundraden hindrade samhällsutvecklingen i dessa områden.
Således minskade nomadlivet möjligheten till uppkomst av
mäktiga urbaniserade statsmakter. Processen minskade den
trygghet och stabilitet som utvecklingen av det urbana livet
behövde. Detta förhindrade också uppkomsten av de urbana
socioekonomiska grunderna, dvs. marknader och handel,
tillverkning och konsumtion, kapitalbildning och nya
samhällsklasser. Således utgjorde de geografiska villkoren
grunden för en långsammare samhällsutveckling, medan denna
samhällsstagnation och svaga utveckling i sin tur förstärkte
effekten av de geografiska konsekvenserna. Därigenom
skapades en ond cirkel, som i sin tur gjorde det mycket svårt
för dessa samhällen att kunna komma förbi sin lägre
utveckling. De måste få hjälp och stöd utifrån och detta
utgjorde grunden för deras beroende av utländska makter.
Just när de muslimska samhällena fastnade i denna onda
politisk-geografiska cirkel fick europeiska länder med England
i spetsen möjlighet att utveckla nya kunskaper och teknologier
och modernisera sina gamla strukturer. I Europa kompletterades jordbruket med boskapsskötsel och bedrevs på samma
plats året om. Framgången för handeln mellan dessa områden
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 79
liksom kapitalbildning på de lokala marknaderna ledde till
utvecklingen av ekonomin och uppkomsten av nya samhällsklasser särskilt i städerna. Processen nådde sin kulmen när
handel och därigenom industriell tillverkning utvecklades till
ett centralt område. Detta gav Västeuropeiska länder möjlighet
att förena sin ekonomiska, politiska, teknologiska, militära och
politiska makt. Processen skapade också grunderna för de
nyindustriella ländernas invasion, hegemoni och kontroll över
andra delar av världen. De kunde tack vare sina framgångar
inta viktiga ekonomiska, militära och politiska positioner i den
mindre utvecklade muslimska världen, i synnerhet från och
med andra hälften av 1700-talet.
Stormakternas inflytande i de iranska och ottomanska
samhällena förändrade den gamla balansen mellan samhällsaktörerna, däribland mellan den centrala statsmakten och de
lokala nomadhövdingarna. Detta var i början lovande och gav
hopp om en väg ut ur den onda cirkel som förhållandet mellan
centralmakten och nomaderna hade skapat och bevarat, i
synnerhet i Iran. Men de centrala kolonialmakterna vars syfte
var att utnyttja inre konflikter till sin fördel infriade inte
förhoppningarna utan understödde snarast den onda cirkeln av
maktkamp, otrygghet och sämre utveckling.
På grund av stormakternas inblandning fick de lokala
ledarna möjlighet att utmana centralmaktens auktoritet. De
försökte uppnå sin självständighet, särskilt när stormakterna
använde konflikterna som ett medel för att få de muslimska
centralmakterna att acceptera deras krav. Därigenom blev
centralmakterna allt svagare och detta hindrade dem från att
driva fram reformer och bygga upp landet, även när en sådan
satsning var möjlig.
De samhällen, däribland Iran, som hade större grupper av
nomader fick större svårigheter än andra med att ta del av den
införda moderniseringen. Ju starkare nomadlivet präglade ett
område desto längre dröjde dess urbanisering och den urbana
80 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
socioekonomiska och kulturella utvecklingen.
Nomadlivet i Iran
Sedan gammalt präglades det iranska samhället av nomadlivet
och nomadernas släktbaserade organisationer. Det torra
klimatet liksom geografin med lågt och högt belägna
betesmarker längs bergskedjor som Zagros och Alburz hade
skapat och bevarat nomadlivet. Nomadernas andel av landets
befolkning ändrades i olika perioder. De bosatte sig vanligen i
närliggande byar och städer när det rådde lugn och när
försörjning på de permanenta boplatserna var tryggad. Men de
återupptog den årliga vandringen mellan sommar- och
vinterbete när de hotades av svält och epidemier i de bofasta
samhällena. Nomadfolken kunde nämligen ofta överleva svält
och epidemier som skördade liv på de permanenta boplatserna.
Befolkningen i städerna och byarna föll offer för våld, krig och
plundring, vilket betesmarkernas nomader kunde undgå. Detta
gjorde att nomadlivet utvecklades till ett viktigt levnadssätt i
Iran. Nomadkulturen präglade vardagslivet såväl på landsbygden som i städerna. Kulturen växte under senare tid i
storstäderna genom migrationen från landsbygden till städerna.
Nomadkulturen präglade därigenom organiseringen av moderniseringen i Teheran och andra städer.
Olika europeiska resenärer fick skilda uppfattningar om
nomadernas antal i Qadjar-tidens Iran. Detta berodde dels på
att nomadgrupperna var utspridda över hela landet och dels på
att ingen kunde sätta en gräns mellan de vandrande nomaderna
och den bofasta befolkningen. I början av 1800-talet utgjorde
nomadbefolkningen i Iran drygt 30 procent av hela befolkningen123. Enligt baron De Boud som 1841 åkte till den södra
123
Bausani, s.150.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 81
delen av Iran var då en stor del av landet nomadtrakter124.
MacDonald Kinz förmodade att antalet nomaderna var lika
stort som städernas totala invånarantal125. Sheil som åkte till
Iran och bodde där i mitten av första hälften av 1800-talet
uppskattade antalet nomader till omkring hälften av hela
befolkningen126. Schindler beräknade i början av 1900-talet
antalet nomader i landet till 2,2 miljoner av landets 9 miljoner
invånare127. Dessa olika uppgifter och uppskattningar visar att
antalet nomader i Iran i slutet av 1800-talet var nästan lika
stort som i början av seklet.
Det pariarkaliska arvet
Qadjar-shaherna var tvungna att respektera nomadhövdingarnas unika ställning i nomadområdena. De bekräftade vanligen
med sina formella utnämningar de lokala nomadhövdingarnas
ärvda ställning. Qadjar-shaherna kunde dock då och då välja
en annan inom gruppen, men deras val var begränsat till den
ledande familjen och släkten128.
Maktstrukturen i Iran byggde sedan gammalt på det hierarkiska nomadsystemet. Shahen representerade Guds patriarkaliska
makt och räknades som landets helige fader. Han lämnade sin
ställning i arv till sin äldste son. Shahernas hierarkiska system
återspeglades och reproducerades inom släktgrupperna
runtom i landet. Hövdingarna invaldes enligt samma tradition
som styrde valet av shaher. Den förstfödde sonen efterträdde
fadern och fick som arv hans unika ställning inom släkten och
124
Lambton, 1983, s. 219-220.
Kinner, s. 44.
126
Lambton, 1983, s. 220.
127
Lambton, 1983, s. 220.
128
Lambton, 1983, s. 216.
125
82 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
nomadgruppen129. Ledarna för släktgrupperna liksom fadern i
familjen representerade också shahens faderskap. De bestämde
i enlighet med sina patriarkaliska rättigheter och skyldigheter,
och de fick därigenom folket att lyda dem. Allt detta organiserades enligt en hierarkisk ordning från shahen i riket till
fäderna inom familjerna.
Således reproducerades kontinuerligt den heliga hierarkiska
växelverkan mellan fadern och söner samt ledaren och folk i
olika nivåer av systemet. Detta enade folket, dvs. sönerna, och
ledarna, dvs. fäderna. Det kollektiva hierarkiska systemet gav
människorna trygghet, men det hindrade också uppkomsten av
individualism och individernas rätt att organisera sitt liv efter
sin egen vilja. Individens mindre värde i samhället minskade
hans möjlighet att organisera sig i olika grupper. Detta
minskade också möjligheten för människorna att befria sig
från det dominerande systemet, som återspeglades i olika
sociala, ekonomiska, teknologiska och politiska förhållanden.
Det shia- islamiska faderskapet
Under det patriarkaliska systemet hade fäderna, såväl shahen
som de mindre manliga aktörerna inom släkten och familjen,
rätt att bestämma över sina underordnade, men de hade inte
oinkränskt makt. Även de våldsamma tyrannerna lärde sig att
de var skyldiga att ge de underlydande trygghet och uppehälle.
De hade rätt att straffa illojala hårt på samma sätt som Gud
gjorde, samtidigt som de hade skyldighet att övervaka sina
underlydande på samma sätt som Gud övervakade och
belönade sina undersåtar.
Det iranska samhället byggde också på det shia-islamiska
heliga faderskapet, där de shiitiska imamerna, från den första
till den tolfte, också fick sin fars andliga ställning i arv. Detta
129
Eyrumlu, 1985, s. 8.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 83
förstärkte systemet och gjorde det starkare än det i ickeshiitiska samhällen, t.ex. det sunni-islamiska, som saknade
denna ordning.
Den shia-islamiska läran hade skapats utifrån den sunniislamiska skolan genom att avvisa tanken att profetens
efterträdare skulle väljas av nomad- och släktgruppsledarna.
Shiiterna ansåg att de shia-islamiska imamerna valdes av Gud
genom att de var den föregående helige imamens förstfödda
son.
Den första shiitiske imamen, Ali, betraktades av shiiterna
som efterträdare till profeten, eftersom han var den närmaste
manlige släktingen sedan profetens ende son hade dött vid
tidig ålder. Den förste imamen som skulle ha fått profetens
makt i arv skulle enligt tron lämna vidare det heliga arvet till
sina kommande manliga ättlingar. Enligt de iranska shiiterna,
tolfte imamierna, fortsatte det heliga scenariot ända fram till
den tolfte imamen. Enligt den shia-islamiska berättelsen levde
den tolfte imamen, alltså Dagens imam (Imam-e Zaman),
vidare för evigt för att återta makten i det shiitiska samhället
när tiden var inne130. Den religiösa tron på den heliga
patriarkaliska ordningen reproducerades under tiden i det
iranska samhället och gav de styrande mandat att stoppa och
straffa de illojala. Detta förstärkte det hierarkiska systemet
inom olika samhällsinstitutioner från staten till familjen och
skapade grunder för dess existens även i dagens samhälle.
Det asiatiska produktionssättet
Den hierarkiska samhällsstrukturen skapade med tiden en djup
solidaritet mellan de styrande och de styrda, dvs. mellan de
heligförklarade fäderna från shahen och de shiitiska
ayatollorna till de fäderna inom släkten och familjen å ena
sidan, och deras underordnade, från shahens folk och
130
Eyrumlu,1994,s. 223-224.
84 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
ayatollornas ummat131 till familje- och släktmedlemmar i
mindre samhällsgrupper å andra sidan. Reproduktionen av
dessa gamla iransk-shiitiska traditioner understödde och
fördjupade solidariteten mellan dessa grupper. Fäderna hade
rätt att styra, medan sönerna hade plikt att respektera de
rättigheter och skyldigheter som det heliga faderskapet
medförde. Systemet skapade därigenom en helig solidaritet
mellan de som regerade och de som regerades.
Systemet medförde också att shaherna då och då satsade på
folkets välfärd och trygghet, särskilt när de uppfostrades i
enlighet med den dominerande urbana patriarkalismen. Som
andra patriarkaliska makter kunde de inte uteslutande vara
grymma härskare med oinskräckta rättigheter. De byggde
också gemensamma anläggningar och infrastrukturer. Vägar,
broar, moskéer och vattenanläggningar som var utspridda över
hela landet är några exempel, samtidigt som förstörda städer,
brända bostäder, folkmord och folkförflyttningar och liknande
bestraffningar exemplifierar de mäktiga fädernas vrede, hämnd
och straffregler. Systemet kallades senare av Marx för det
asiatiska produktionssättet132.
Det heliga faderskapet och förhållandet mellan de heligförklarade fäderna och deras underordnade byggde samtidigt
på segrar. Den som förlorade makten förlorade också sin
ställning som far. Detta skapade en kontinuerlig maktkamp
mellan olika aktörer som såg det som sin patriarkaliska plikt
att bevisa sin makt och sitt faderskap. Maktstrider förekom
inom och utanför hovet under hela den iranska historien. Nya
131
Shiitisk anhängare. Enligt en berättelse som skapades under senare tid av mullorna
har shia-muslimer en religiös plikt att välja sin samhällsledare bland de shiitiska
ayatollorna. De belönas annars inte av Gud för sina goda handlingar. Enligt
växelverkan mellan imam och ummat, dvs. ledare-anhängare, måste anhängarna följa
de shia-islamiska ledarnas (ayatollornas) råd och inte fatta beslut utifrån sin egen
bedömning.
132
Marx, 1975.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 85
konkurrenter ledde uppror mot shaher och centralmakter, som
ofta skickade sina mäktiga närstående till avlägsna regioner
för att hålla dem borta från huvudstaden. En del av shaherna
dödade också sina närmaste, illojala aktörer och även bröder
och söner, för att omöjliggöra ett maktövertagande.
Den heliga maktkampen
Samma maktkamp pågick också mellan shahen och de
mäktiga hövdingarna för nomadgrupperna runtom i landet. Det
fanns nämligen alltid en risk att de lokala makthavarna skulle
falla för frestelsen att använda våld för att förbättra sin
ställning inom den patriarkaliska hierarkin. Shaherna använde
vanligen olika metoder för att kontrollera nomadhövdingarna
och begränsa deras frestelse att utveckla sin makt. Shaherna
bekräftade deras höga ställning så länge de var lojala. De
straffade däremot de illojala nomadledarna när de visade
minsta tecken på olydnad. Straffet var ofta kollektivt och
innefattade hela nomadgruppen. Nomadgruppen förlorade ofta
sin äganderätt och flyttades till ett annat område.
Shahen ägde enligt det heliga faderskapet allting som
tillhörde Gud. Han kunde ge någon rätten att äga mark och
regera över ett område och ett folk, samtidigt som han hade
rätten att få människorna att skänka sina ägodelar och
överlämna sin äganderätt till en annan. Äganderätten tillkom
Gud och den mäktige fadern representerade den himmelske
skaparen på jorden.
Nomadhövdingarna väntade också ofta på förändringar inom
centralmakten. De stödde en av sönerna till den avlidne shahen
för att vinna över andra och ärva faderns makt. ”De lydde
centralmakten när den hade makt att kontrollera de lokala
hövdingarna. De betalade skatt och deltog i shahernas militära
organisation, men de bröt sitt löfte om lojalitet när shaherna
och centralmakterna var svaga och inte hade någon större
86 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
kontroll över nomaderna”133.
Nomadhövdingarna bedrev också en kamp mot centralmakten
när de hade chansen att upplösa den. Detta gav också upphov
till en ständig maktkamp och plundring av städer och ett
långvarigt inbördeskrig. Nomadlivet i Iran förhindrade därmed
centralmakten att skapa trygghet, utveckla sin handel och satsa
på utvecklingen av det urbana livet. Det omfattande nomdlivet
i Iran var en av de centrala orsakerna till landets långsammare
utveckling och skapade vidare strukturella brister vid omstrukturering och omorganisering av samhället såväl före som
under och efter Qadjar-dynastin.
Qadjar-shahernas makt och nomadlivet
Qadjar-shaherna upplevde under hela 1800-talet effekterna av
nomadernas maktkamp. De kunde dock regera i drygt 130 år
genom att alliera sig med nomaderna och också genom att
skapa en balansgång mellan de allierade lokala aktörerna.
Qadjar-shaherna använde då och då våld för att tvinga de
lokala myndigheterna att lyda centralmakten och betala skatt,
men de klarade ändå inte av att garantera ordningen i landet
under långa perioder. De stora nomadgrupperna stod gång på
gång emot shahens makt. De vägrade ofta att betala skatt,
deltog i periodiska plundringar, slutade att delta i shahens
militära trupper och gjorde uppror. Shaherna kunde straffa de
illojala smågrupperna genom att skicka deras ledare i exil eller
förflytta hela nomadgruppen. De kunde dock inte genomföra
samma straffåtgärder gentemot de mäktiga nomadgrupperna,
däribland Qashqayi och Bakhteyari i centrala Iran. De försökte
i stället få de stora grupperna att förslösa sina krafter genom
att konkurrera ut varandra134. Centralmakten använde också
133
134
Lambton, 1983, s. 216.
Curzun, s. 272.
De muslimska imperiernas upplösning och stormakternas tryck 87
olika terroraktioner för att göra sig av med okontrollerbara
personer i nomadtrakterna135. De tilldelade medlemmarna av
de mäktiga släktgrupperna militära karriärer i huvudstaden.
Släktingarna i Teheran kunde användas som gisslan när deras
nomadgrupp vände centralmakten ryggen. Naseraddin Shah
(18481896) gifte sig med flera hundra kvinnor med mäktiga
släktingar för att tillförsäkra sig deras lojalitet. Qadjarshaherna försökte också kontrollera de mäktiga aktörerna i
nomadtrakterna genom att bekräfta deras unika ställning i
området. De belönade de lojala genom att ge dem mark och
makt som hade återbördats från de illojala136.
Nomadhövdingarnas maktbefogenhet understöddes av stormakterna England och Ryssland under hela seklet. Processen
nådde sin kulmen när hövdingen för de arabiska nomadgrupperna i sydvästra Iran, liksom hövdingarna för de loriska
och turkiska nomadgrupperna i centrala Iran, slöt avtal med
engelsmännen om utvinning av olja och malm i sina trakter
utan att ta hänsyn till centralmaktens vilja och ledarskap137.
Nomadgrupper Bakhteyari och Qashqayi kunde kontrollera
vägarna i sina områden. De tog ofta ut tullavgifter och skatt av
resenärer och beslagtog också malmgruvorna i sina områden.
Men det var inte bara lokala nomadgrupper som ständigt
hotade centralmakten. Qadjar-prinsarna deltog också genom
sina krav i den ständiga maktkampen i landet. Å ena sidan
byggde regimens makt på alliansen mellan nomaderna och
Qadjar-prinsarna138, men å andra sida förklarade sig ofta både
nomadhövdingar och prinsar som regerade över sina regioner
oavhängiga. De blandade sig också i statens ärenden när de
135
Lambton, 1983, s. 218.
Bishop, s. 328; Lambton, 1983, s. 218.
137
Lambton, 1983, s. 233.
138
Lambton, 1983, s. 216.
136
88 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
befann sig i Teheran.
Det kungliga hovet symboliserade under hela Qadjardynastins tid den djupa splittringen i landet. Folket vid hovet
delades så småningom i olika pro-engelska och pro-ryska
grupper. Dessa aktörer kämpade mot varandra, särskilt när
engelsmännens och ryssarnas intressen kolliderade med
varandra, men allierade sig också när de ville frysa förändringar i landet. De delade en extremt konservativ hållning för
att bevara det föråldrade samhällssystemet.
Allt detta gjorde att statsmakten i Iran delades upp i olika
maktsfärer vars relationer till varandra genererade en ständig
maktkamp. Den djupa splittringen hindrade centralmakten i
Teheran från att regera landet, särskilt när landets öde
bestämdes av stormakterna. Detta minskade inte bara
centralmaktens auktoritet och möjlighet att samla ihop de inre
krafterna, utan kom under senare tider också att prägla hela
moderniseringsprocessen och intetgöra förändringar i Qadjartidens Iran. De geografiska villkoren och det torra klimatet,
liksom det omfattande nomadlivet och den dominerade
nomadkulturen, viktiga orsaker till det iranska samhällets
stagnation och iraniernas misslyckanden med att omorganisera
och utveckla sitt samhälle och sina institutioner. Detta banade
också vägen för landets tragiska kapitulation inför de koloniala
och imperialistiska makterna.
Stormakternas koloniala politik fördjupade den förödande
splittringen av systemet. Dessa faktorer, såväl inhemska brister
som utländsk inblandning och exploatering, understödde
varandra och skapade en ond cirkel av inre splittring, brist på
utveckling och kolonialt och postkolonialt herravälde.
Strukturella skillnader
Skilda grunder
De muslimska imperierna Iran och Ottomanska riket hade dels
samma och dels liknande samhällsstrukturer. De befann sig
båda i en svår situation, när de fick kontakt med de moderna
europeiska länderna under de sista decennierna av 1700-talet
och de första decennierna av 1800-talet. De upplevde
parallella processer av utveckling och kontroll från de mäktiga
västeuropeiska länderna och Ryssland. De gemensamma
faktorerna minskade emellertid inte vikten av de skilda interna
och externa faktorer som vid olika tillfällen spelade olika
roller i dessa samhällen. Strukturella skillnaderna medförde
olika konsekvenser i dessa samhällen.
Det ottomanska samhällets organisation skilde sig under
denna period från det iranska samhällets. Centralmakten i
Ottomanska riket var mer utvecklad med en stort sett
framgångsrik arbetsfördelning mellan olika institutioner.
Rikets geografi var annorlunda med olika villkor i olika delar.
Det hade också skilda ekonomiska och kulturella strukturer.
Ekonomin och infrastrukturen var betydligt mer utvecklad än i
grannlandet Iran. Det ottomanska samhället hade större
ekonomisk kapacitet och mer utvecklade marknader. Det hade
dessutom nära förbindelser med Västeuropa. Skillnaderna gav
detta samhälle en egen karaktär, såväl vid nära kontakter med
90 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
europeiska stormakter som när de under senare tid befann sig i
en kontrollerad moderniseringsprocess.
Skillnaderna gjorde att dessa samhällen följde var sin väg
till moderniseringen. Det gemensamma ödet av sämre
utveckling och utländsk kontroll tog sig olika former. Riken
producerade olika identiteter, samhällsorganisationer och
metoder för att genomföra moderniseringsplanerna. De var
och förblev olika länder med olika strukturer, organisationer
och kulturer, och detta var orsaken till att de även ”under de
kommande tiderna under 1900-talet valde olika vägar för att
förverkliga parallella internationella strategier för samhällsutveckling”139.
Skillnaderna mellan dessa samhällen byggde alltså på olika
geografiska, socioekonomiska och kulturella grunder som
hade uppstått under en lång historisk process. Dessa faktorer
spelade skilda roller och tog på sig skilda funktioner under
olika perioder av moderniseringsprocessen. ”En del faktorer
spelade mer centrala roller än andra under denna period och
utgjorde grunderna för Ottomanska rikets framgångar i
förhållande till det iranska samhällets mer stagnation.
Den första var att nomadlivet i Iran var mer utvecklat än i
Ottomanska riket.
Den andra faktorn bestod i att statsmakten i Ottomanska riket
var mer centraliserad och organiserad och därför mäktigare
och framgångsrikare än statsmakten i Iran.
Den tredje orsaken var Ottomanska rikets långvariga
kommersiella relationer med Europa och Västeuropa, just när
förhållandet mellan Iran och Europa var brutet och
begränsat”140. Dessa faktorer gav under reformtiden på 1800talet det ottomanska samhället större möjlighet att utvecklas.
Den annorlunda processen utgjorde också grunden för att de
kommande reformerna i början av 1900-talet blev mer
139
140
Eyrumlu, 1987, s. 82.
Keddie, s. 745-765.
Strukturella skillnader 91
genomgripande i Turkiet än i grannlandet Iran141.
Det utvecklade nomadlivet i Iran
Iran var sedan gammalt ett samhälle som präglades av
nomadlivet, medan detta inte hade så stor plats i Ottomanska
riket142. Skillnaden bestod under reformperioden på 1800-talet
och utgjorde grunden för förseningen av samhällsförändringen
i Iran. ”Den urbana befolkningen i Ottomanska riket uppvisade
t.ex. en utvecklingsprocess under 1800-talet och ökade från 17
procent till 22 procent av hela befolkningen från 1840 till
1913. Under denna period utvecklades det kommersiella
jordbruket i hela riket, samtidigt som flera städer, däribland
huvudstaden Istanbul, utvecklades till aktiva centrum för
handel med halvindustriella och industriella varor och
produkter”143.
Samtidigt bestod nomadernas inflytande i Iran parallellt med
tillväxten av de regionala huvudstäderna i landet. Nomadernas
andel av befolkningen minskade i takt med urbaniseringen
under andra hälften av 1800-talet, men deras andel var ändå
över 20 procent i början av 1900-talet. Då bodde 80 procent av
hela befolkningen på landsbygden. Av de 20 procent som
bodde i städerna sysslade en stor del med jordbruk och
agrarsamhällets produkter. Storstäderna i Iran liknade folkrika
centrala byar som byggde på agrarsamhällets produktioner och
förhållanden. Även huvudstaden Teheran saknade de
ekonomiska och kommersiella grunder som länge hade varit
kännetecknande för det urbana livet i huvudstaden Istanbul
och andra europeiskt orienterade städer i Ottomanska riket.
Så sent som på 1920-talet kämpade centralmakten i Iran mot
nomadlivet och nomadbaserade politisk-militära organisationer, men detta minskade inte nomadernas kulturella påverkan
141
142
143
Akyol, s. 194.
Eyrumlu, 1995, s. 9; Lambton, 1983, s. 197-203.
Quataert, s. 769, 781.
92 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
på den bofasta befolkningen i byarna och städerna. Det iranska
samhället har ännu i dag en viktig del av sina kulturella rötter i
nomadlivet, även om nomaderna utgör en mycket liten del av
den totala befolkningen.
Qadjar-dynastin kunde regera landet under drygt 130 år genom
att kontrollera nomadgrupperna och deras inre konflikter. Den
kunde rädda storstäderna, åtminstone huvudstaden, från
nomadernas periodiska plundringar och skapade där långvarig
trygghet, men de kunde inte sätta stopp för nomadernas
inflytande, varken på landet eller i huvudstaden144. Qadjarshahernas makt byggde i praktiken på nomadhövdingarnas
samverkan, lojalitet och relativa självständighet. Detta var en
av orsakerna till att Qadjar-shaherna inte kunde bygga upp en
central statsmakt som kunde samla in skatt och satsa på en
långvarig samhällsutveckling. Under motsvarande tidsperiod
hade ottomanerna inga större grupper av nomader i de centrala
områdena. Ottomanerna påverkades inte politiskt och
ekonomiskt av nomadgrupperna i samma utsträckning som
iranierna.
De relativa strukturella fördelarna skapade en stabilare miljö
för handel och kapitalbildning. Ottomanska rikets förspräng
var i detta sammanhang avgörande, men andra faktorer och
aktörer, däribland splittringen inom systemet och de etniskreligiösa minoriteternas ständiga kamp, hindrade dem från att
kunna utnyttja försprånget till sin fördel under moderniseringsperioden på 1800-talet.
Statsmakten i Ottomanska riket
Utvecklingen inom nomadlivet, liksom uppkomsten av
mäktiga nomadorganisationer, skedde ofta när centralmakten
förlorade sin kontroll över landet. Den etniska, religiösa och
nationella splittringen reparerades när statsmakten var mäktig
144
Nowshirvani, s. 560-563.
Strukturella skillnader 93
och kunde försvara landets suveränitet. Detta gjorde att
utvecklingen i dessa länder ägde rum parallellt med uppkomsten av mäktiga statsmakter. Avgörande förändringar i
Iran och Ottomanska riket inträffade när centralmakterna i
dessa länder kunde förena de inre krafterna under sin ledning.
”En parallell höjdpunkt i dessa länder inträffade t.ex. under
Safavi-dynastins och den Ottomanska dynastins mäktiga
shahers och sultaners epok under 1600-talet, då statsmakten
kunde kontrollera de lokala makthavarna, dvs. såväl nomaderna som de etniska, religiösa och nationella grupperna. De hade
också möjlighet att skapa trygghet i landet”145. Under dessa
perioder byggdes nya städer och de avbrutna förbindelserna
mellan städerna återupptogs med hjälp av säkra vägar och
kommunikationsleder. Marknader och kommersiella förbindelser liksom kapitalbildning utvecklades och allt detta skapade
nya förutsättningar för folkets relativa välfärd och välbefinnande.
Tack vare det ottomanska samhällets geografiska fördelar och
centralmaktens långvariga maktinnehav lyckades kontrollen av
nomadlivet och de lokala grupperna under en längre period.
Processen i Iran var helt annorlunda. Iranierna fastnade redan i
början av 1700-talet i ett långvarigt inbördeskrig och en
maktkamp mellan rivaliserande nomadhövdingar. De kunde
inte kontrollera den tragiska processen förrän i slutet av seklet.
Ottomanerna kunde bygga upp en mäktig centralmakt med
framgångsrika institutioner redan från 1500-talet, medan
iraniernas statsmakt även under Safavi-dynastin byggde på
alliansen mellan nomadgrupperna. Iranska regeringar, såväl de
nationella som de regionala, byggde därefter på förhållandena
mellan nomaderna. De som kunde kontrollera de mäktiga
nomadhövdingarna fick makten, och de som förlorade deras
lojalitet förlorade makten. Qadjar-dynastin kom till makten
utifrån samma princip. Iranierna kunde inte befria sig från
145
Keddie, s. 765.
94 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
nomadernas politiska, militära och ekonomiska prägel förrän
på 1920-talet.
Skillnaderna gjorde att statsmakten i Iran blev betydligt
svagare än statsmakten i Ottomanska riket under hela
reformperioden på 1800-talet. Båda rikena misslyckades gång
på gång med att driva fram reformer och samhällsförändringar,
men ottomanernas reformperioder var relativt långvariga och
stabila. Reformerna i Iran motverkades av olika mäktiga
grupper, framför allt nomadhövdingarna inom Qadjardynastin. Deras metoder var mycket effektivare än den som
den konservativa frontens inom statsapparaten och hovet i
Ottomanska riket använde sig av.
Ottomanerna kunde på samma sätt som de gjorde med
janitsjar-styrkan upplösa sina konservativa institutioner genom
att upprätta nya, men statsmakten i Iran kunde varken befria
sig från nomadhövdingarnas eller nomadlivets påverkan. De
institutioner som hindrade förändringen i det ottomanska
samhället var endast några av många i riket, medan nomadlivet och Qadjar-släktens nomadgrupp utgjorde den enda
grunden för den iranska maktapparatens existens. Qadjarshaherna kunde inte skära bort denna enda grund för att
reformera systemet. Denna strukturella skillnad medförde att
statsapparaten organiserades på olika sätt, med olika former av
arbets- och maktfördelning.
Den iranska centralmakten blev beroende av nomadgrupperna och deras lojalitet och konflikter. "Iranierna kunde
inte hålla jämna steg med reformerna och omorganiseringen
av statsapparaten i Ottomanska riket. De upplevde inte heller
de byråkratiska reformer som ottomanerna genomförde under
första hälften av 1800-talet förrän hundra år senare under
Pahlavi-shahens tid (19241941)”146.
146
Issawi, 1982, s. 4.
Strukturella skillnader 95
Den var dock inte bara nomaderna och den inre nationella,
etniska och religiösa splittringen som hotade statsmaktens
suveränitet och utveckling i dessa samhällen. Shiiternas syn på
shahen präglades av den mystiska tron på att statsmakten
tillhörde den tolfte imamen och hans efterträdare, medan
sunniternas syn på sultanen grundades på den hanafi-islamiska
traditionen om lydnad för den islamiskt legitimerade centralmakten, den som i Koranen kallades ul-ul-amr. ”I Ottomanska
riket styrde den mäktiga statsmakten de islamiska och
sedvanemässiga rättstraditionerna. Den relativt liberala och
mer öppna hanafi-islamiska traditionen gav stort utrymme för
”gårdagens behov” och ”statsmaktens legitima inflytande”.
Därför minskade inte re-islamiseringen i Ottomanska riket
sultanernas makt utan understödde snarare den147. Detta var en
av de viktiga faktorerna bakom sultanernas och byråkratins
ökade makt och ottomanernas större framgång under genomförandet av reformarbetet tanzimat.
Motsats till detta stod de mäktiga shia-islamiska ledarna i Iran
bakom genomförandet av den islamiska och sedvanemässiga
rättstraditionen. De konkurrerade med shahen och ville dela
hans makt. Deras konkurrens hårdnade allt mer från mitten av
1800-talet. Detta gjorde att re-islamiseringsprocessen i Iran
stred mot shahens makt och begränsade hans och statens
suveränitet148. Under hela 1800-talet minskade de shiaislamiska ledarnas ökade maktbefogenheter statens makt och
inflytande. Mullorna fick så småningom rätten att tolka
rättstraditionen och använda den på olika sociala, ekonomiska
och politiska områden. I slutet av seklet fick de makten att
kontrollera statsmakten inte bara inom religiösa eller religiöst
relaterade utan också inom politiska och kulturella områden.
Detta gjorde att ”den mäktiga statsmakten" i Ottomanska riket
sällan motsvarade den iranska statsmakten utan ofta de
147
148
Akyol, s.178180; Inalcik, 1998, s. 232.
Akyol, s. 178-180.
96 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
”mäktiga mullorna”149.
Under denna period möttes statens måttfulla förnyelseplaner
av ett kraftigt motstånd från mullorna. Parallellt med ökningen
av mullornas makt hårdnade deras och den ”nyorganiserade
shia-islamiska maktapparatens” motstånd mot förändringarna.
Mullorna hindrade inte bara omorganiseringen av statsmakten
och genomförandet av reformplanerna utan hindrade också
reformvänliga myndigheter och censurerade de nya tankarna.
De kunde så småningom även prägla reformerna genom sitt
religiösa och politiska deltagande. Deras dubbla spel under de
historiska händelserna, däribland under den konstitutionella
revolutionen, utsatte moderniseringen i Iran för allvarliga
förseningar och skador150.
Olika relationer med Europa och Västeuropa
Ottomanernas möjligheter till kontakter med västeuropéer var
en avgörande fördel i förhållande till Iran. Ottomanska riket
befann sig närmare Europa och händelserna där, medan Irans
geografiska isolering i takt med européernas ökade maktbefogenheter i området blev ännu djupare. Landet hade under
flera århundraden befunnit sig i mitten av förbindelsen mellan
Europa och Asien, dvs. på Sidenvägen mellan Xi’an och
Medelhavet. Men européernas framgång i att använda sjövägarna liksom engelsmännens överenskommelse med ryssarna
om att frysa förändringarna vid gränserna till Indien och
Ryssland, isolerade ännu mer det iranska samhället från omvärlden.
Det långa inbördeskriget i Iran som fick resenärerna att välja
andra vägar var också avgörande i detta sammanhang. Det
geografiska läget som under flera århundraden hade lockat
olika plundrande nomadgrupper till landet var likaså av stor
149
150
Akyol, s. 194.
Eyrumlu, 1999, s. 214- 217.
Strukturella skillnader 97
betydelse. Det spelade under moderniseringstiden en motsatt
roll och stoppade landets kontakter över gränserna, just när
andra länder började uppleva en ny period av samhällsförändring och internationella kontakter. Den geopolitiska
isoleringen fick under kommande tider allvarliga konsekvenser.
Dessutom var det viktigt för dessa länder att ha nära kontakter
med moderniseringen i Europa särskilt om det skedde innan
européerna kunde få människorna i dessa länder att böja sig
inför deras teknologiska, militära, ekonomiska och politiska
överlägsenhet och förmyndarskap.
Iranierna förlorade möjligheterna att komma i kontakt med
förändringarna i Europa och i grannländerna före och under
européernas politiska invasion, men det ottomanska samhället
befann sig länge nära händelserna i Europa och hade kontakter
även innan 1800-talet. Ottomanerna befann sig i Europa under
1400-talet. De använde sig redan under 1500-talet av moderna
upptäckter som europeiska militärer och experter lärde ut till
dem. ”Ottomanerna använde sig också systematiskt av
utländska experter som hade flytt från västeuropeiska arméer
för att genomföra reformer inom militären redan från början av
1700-talet. Anställningen av europeiska experter och utbytet
av erfarenheter utvecklades därefter med tiden, även om det då
och då avbröts på grund av stormakternas maktkamp och de
konservativa krafternas inblandning och motstånd”151.
Den mäktige iranske Safavi-shahen, Abbas, skickade i
början av 1600-talet de gästande engelska äventyrarna som
sina sändebud till Europa för att skapa nya förbindelser med
de kristna länderna. De hade också till uppgift att diskutera
utveckling av handel och marknadsföring av varor, däribland
siden152, men försöket avbröts snart och det dröjde cirka 200 år
fram till sekelskiftet 1800-talet innan iranierna åter utvecklade
151
152
Palmer, s. 53.
Durants, VII, s. 623.
98 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
kontakten med de europeiska stormakterna.
Ottomanerna började sina nära och organiserade kontakter
med västeuropeiska länder redan vid början av 1700-talet. De
första sändebuden sändes 1719 till Wien, 17201722 till Paris
samt 17221723 till Moskva153. Sändebuden hade till uppgifter att utveckla handeln och rapportera om de europeiska
ländernas kultur och levnadssätt. De hade också uppdrag att
undersöka och rapportera om européernas industriella framgångar. Man hade t.ex. gett sändebudet i Paris order om att
besöka slotten och fabrikerna och rapportera om de moderna
framstegen. Han skulle också studera den s.k. ”europeiska
civilisationen” och dess utveckling i Frankrike. Sändebudet
skev i sina rapporter bland annat om hovet i Paris, gatuarkitekturen och offentliga platser, organiseringen av sjukhus
och sjukvård, militära skolor och utbildningen av soldater154.
Ottomanerna imiterade den europeiska arkitekturen redan
1722. Slottet Sadabad byggdes efter det ottomanska sändebudets rapporter om franska byggnader, däribland Fontainbleau155. Iranierna skulle vänta omkring ett och ett halvt sekel
innan de byggde ett slott utifrån europeiska arkitektoniska
stilar (Se avsnittet Moderniseringen av huvudstäderna).
Ottomanerna hade också ett nära band med Europa och dess
förändringar genom sina regioner på Balkan. Därigenom var
de faktiskt en del av Europa redan från mitten av 1400-talet,
även om de flesta kontakterna utgjordes av konflikter,
krigföring och erövringar. Det ottomanska samhället och
huvudstaden Istanbul hade också stora etniska och religiösa
grupper som hade sina kulturella rötter på den europeiska
kontinenten.
Ottomanerna kunde emellertid inte utnyttja den unika
153
154
155
Palmer, s. 37.
Lewis, s. 45, 46; Shaw, 1977, s. 235.
Palmer, s. 38.
Strukturella skillnader 99
möjlighet som nära relationer med Europa erbjöd förrän de
utsattes för de europeiska ländernas koloniala och imperialistiska invasion och kontroll. De bestämde sig för att
genomföra kontinuerliga reformer först när de befann sig
under de mäktiga moderna ländernas kontroll. Ottomanernas
misslyckande att utnyttja den geopolitiska fördelen hade flera
olika orsaker. De hade inte kunnat använda den geografiska
närheten för att bygga upp nära förbindelser med moderniseringsprocessen i Västeuropa; de hindrades framför allt av
kulturella och religiösa motsättningar och ville helst stå
utanför de förändringar som inträffade på den ”kristna
kontinenten”.
Dessutom började framväxten av industrialismen och
kapitalismen i Västeuropa. Denna ägde rum just när ottomanerna drog sig tillbaka från gränserna mot väst. De hade båda
politiska och militära skäl att avstå från att följa med
förändringarna, särskilt när dessa förändringar inte direkt
hotade deras områden i Östeuropa. Det ständiga krigstillståndet med Ryssland hindrade också ottomanerna att bygga
broar till Västeuropa.
På grund av detta kunde ottomanerna inte följa moderniseringsprocessen i Västeuropa, men deras geografiska
förhållande räknades ändå en stor fördel, i synnerhet när deras
förhållande jämfördes med iraniernas djupa geografiska
isolering. Ottomanska riket påverkades av förändringarna i
Europa långt före Iran, Japan och Kina. Förändringarna i
Ottomanska riket var under tidigare århundraden framför allt
en återspegling av händelserna och förändringarna i Europa156.
Ottomanernas kontakter med Europa innebar ofta krig och
erövring, men därigenom lärde de känna de europeiska
framgångarna och kunde de t.ex. omorganisera militären.
Deras försök att använda de europeiska upptäckterna avbröts
inom kort, men de fick möjlighet att återuppta sina försök att
156
Kunt, s. 65.
100 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
lära känna Europa och de europeiska framstegen. Tack vare
de långa och nära kontakterna med Europa började
ottomanerna sin modernisering på nästan alla områden
före iranierna.
Strukturella skillnader 101
Staten tar på sig ansvaret
Förändringsprocessen från agrarsamhälle och feodalt system
till urbant samhälle och kapitalistiskt system i Ottomanska
riket var mycket långsam. I början av 1800-talet var de
borgerliga samhällsklasserna i hela riket särskilt svaga. Därför
tog staten och byråkratin på sig plikten att införa de reformer
som i Europa genomfördes av borgerliga samhällsklasser.
Iraniernas möjlighet till en sådan samhällsutveckling var ännu
mer begränsad. Deras rötter sökte sig än djupare ner i det
gamla feodala systemet och agrarsamhället. Iranierna saknade
inte bara borgerliga, urbana samhällsklasser utan även en
mäktig statsapparat.
Borgarklassen hade kunnat erbjuda drivkraften bakom
förändringar i den gamla strukturen. Den bar i Europa fanan i
kampen mot det feodala systemet, och kunde ersätta den
feodala statsmakten med en ny reformvänlig statsapparat.
Uppkomsten av nya samhällsklasser skedde ofta i de länder
vars förändring byggde på inre drivkrafter och inre historia.
De länder som fick importera moderniseringen utifrån saknade
ofta nya och pådrivande grupper när de stod i begrepp att
införa och imitera det nya. Statsmakten tvingades i dessa
länder att försöka kompensera bristen på inhemska borgerliga
samhällsklasser och försökte själv driva fram de importerade
reformerna. ”Statsmaktens existens och funktion fick en
avgörande betydelse, när moderniseringen saknade en inhemsk
drivkraft. Då förvandlades staten till den enda möjligheten att
genomföra reformer och förändra den gamla strukturen. En
mäktig och centraliserad statsmakt behövdes för att möjligen
kunna ersätta borgarklassens befintliga roll och driva fram
förändringar”157. Den reformvänliga statsmakten lyckades
dock inte ersätta borgarklassens frånvaro på alla områden. Den
157
Keddie, s. 768-770.
102 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
kunde bara driva igenom en del av de förändringar som var
nödvändiga för den egna och det gamla systemets existens och
överlevnad i den nya situationen.
Staten representerar vanligen den dominerade samhällsordningen och de härskande klasserna. Den saknar vanligen en
inbyggd motkraft och ett intresse av att driva fram förändringar som riskerar att förgöra dess egna rötter. Men
situationen för dessa muslimska imperier som plötsligt befann
sig under de moderna ländernas kontroll var annorlunda. De
kände sig tvungna att acceptera det minsta krav på förändringar för att försvara sitt feodalliknande158 samhällssystem.
De tog på sig ansvaret för att genomdriva de moderna planerna
för att garantera det gamla systemets existens. Förändringarna
skulle alstra den kraft som de gamla samhällsklasserna och
Qadjar-dynastin och den ottomanska dynastin behövde för att
överleva den svåra situationen. Detta gjorde att de moderniseringar som genomfördes av staten i Ottomanska riket och
Iran under 1800-talet fick tydliga spår av den gamla
statsmakten.
Moderniseringarna i dessa samhällen blev kortvariga,
avbrutna och ytliga och skilde sig från de europeiska förändringar som bröt ner gamla feodala systemet och ersätta det
med ett kapitalistisk samhällssystem, vilket de muslimska
reformvänliga staterna helst ville undvika.
158
Ägarsystemet och produktionssättet i dessa samhällen skilde sig markant från den
feodala modellen i Europa.
Strukturella skillnader 103
Ett annorlunda samhällssystem
Ägandesystemet i dessa muslimska länder, det som av Marx
kallades för ”det asiatiska produktionssättet”159, skilde sig
markant från det typiska feodala systemet i Europa. Shahen
och sultanen ägde i princip hela riket. Han kunde skänka
äganderätten till mark, åkrar och arbetskraft i ett område åt
vem som helst och hade rätten att ta tillbaka äganderätten från
markägarna och feodalherrarna. Den politiska makten styrde
ofta över den ekonomiska, men inte tvärtom. Shahen och
sultanen hade rättigheter och plikter som avgjordes av deras
patriarkaliska funktion som folkets fader. Han satt i toppen av
en patriarkalisk pyramid, där mäktiga herrar räknades som sina
underordnades fäder. De kunde belöna de lojala i enlighet med
gällande traditioner och straffa dem för deras bristande tjänster
och lojalitet. De hade rätten att straffa sina underordnade, men
bar ansvaret för deras säkerhet och välfärd. De var enligt det
västerländska synsättet ”upplysta despoter”.
Allt detta gjorde att den styrande makten i dessa länder ofta
tog på sig ansvaret att driva fram förändringar som inte alltid
stämde överens med det feodala systemets typiska karaktär.
Den centrala maktapparaten genomförde även framgångsrika
reformplaner. Statens roll blev allt viktigare när den var den
enda organisation som kunde kompensera bristen på en
borgarklass.
Statsmakten kunde inte driva fram reformerna om den inte
kunde bestämma över dominerande samhällsgrupper. Detta
var orsaken till att genomförandet av reformer inträffade
parallellt med framträdanden av mäktiga shaher och sultaner.
Endast mäktiga statsmakter kunde driva fram reformer som
159
Marx, 1975.
104 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
begränsade de inflytelserika samhällsklassernas befogenheter.
Detta innebar dock inte att alla mäktiga centralmakter i dessa
samhällen gjorde verklighet av möjligheten att driva fram
reformer. De mäktiga centralmakterna hade möjligheten att
reformera systemet, men detta var bara en möjlighet som
kunde förverkligas. M a o ägde bara de auktoritära shaherna
och sultanerna makten att driva fram djupa förändringar.
Förändringarna gjordes också ofta för att garantera det gamla
systemets fortlevand, men kunde då och då syfta till folkets
bästa. De mäktiga centralmakterna skilde sig från de svaga
genom att vara relativt oberoende av feodalherrarna och de
konservativa lokala aktörerna.
Byråkratin och statsmakten i Ottomanska riket blev under
1800-talet intresserat av att genomföra reformer som skulle ha
varit förgäves om de i viss mån inte hade kunnat ersätta de
borgerliga samhällsklasserna. De hade haft kontakt med
ryssarna och västeuropéerna genom krigshandlingar och lidit
nederlag. De upptäckte att förlusterna berodde på dessa
stormakters teknologiska och socioekonomiska framgångar
och blev villiga att driva fram reformer för att kunna bevara
systemet och ge det nytt liv. De statliga förändringarna
skapade dock nya sprickor och fördjupade de gamla i
samhällsstrukturen, men detta var bara ett indirekt och
oavsiktligt resultat av de förändringar som hade syftat till att
förstärka systemet.
Sultanerna försökte t.ex. under första hälften av 1700-talet
imitera arkitekturen i Europa. De ville leva i lugn och ro och
njuta av livet. Arkitektoniska förändringar genomfördes för att
de skulle kunna leva som i de omtalade slotten runtom i
Europa. Men de skapade därmed omvälvningar som ledde till
djupa och långvariga förändringar i såväl den gamla arkitekturen som i det dominerande muslimska levnadssättet.
Sultanen köpte också den första ångbåt som nådde fram till
Istanbul. Men med detta ville han knappast förändra
kommunikationssystemet på Marmarasjön. Han saknade för-
Strukturella skillnader 105
modligen insikt om följderna, men i och med inköpet gav han
klartecken för en revolution inom kommunikationssystemet.
Förändringen reproducerades i Istanbul och förde med sig nya
ångbåtar som trafikerade hamnar i närliggande hav.
Således kunde moderniseringen i de länder som saknade en
borgerlig samhällsklass styras och ledas av staten. Men för att
förverkliga detta behövdes två viktiga aktörer: en mäktig
centralmakt och en reformvänlig omgivning. Staten kunde
driva igenom reformerna om de centrala aktörerna förenades i
förändringsarbetena. Centralmakten i Ottomanska riket hade
dessa fördelar varför mäktiga ottomanska sultaner i viss mån
kunde utföra reformer. Detta var också orsaken till att
ottomanerna var mer framgångsrika än iranierna och även
kineserna som saknade både borgarklass och en mäktig
centralmakt som stimulerades av en framgångsrik omgivning.
I Iran leddes moderniseringen av mindre grupper av
framgångsrika personer statsmän, intellektuella och delar av
det begränsade samhällsskikt som bedrev handel Bazaren. De
fick då och då stöd av shiitiska ledare som utifrån sin religiösa
syn på statsmakten konkurrerade med shahen. Dessa grupper
kunde dock tillsammans inte uppväga de strukturella bristerna
i landet. Därför räckte deras förmågor inte till för att
understödja moderniseringen på samma sätt som de reformvänliga byråkraterna och den centrala statsmakten i
Ottomanska riket. Iranierna försökte kopiera förändringarna i
Ottomanska riket, i synnerhet under 1870-talet, men de misslyckades varje gång på grund av den mäktiga konservativa
grupperingen ända fram till 1920-talet, då de byggde en
mäktig centralmakt som hade som uppgift att driva fram
reformerna.
Reformerna i Ottomanska riket saknade de autokratiska
borgerliga grunder som återfanns i Ryssland. Därför fick
106 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
reformerna en mer byråkratisk karaktär160. Moderniseringen
innebar framför allt reformer inom militära, byråkratiska och
vetenskapliga institutioner. Den byråkratiska moderniseringen
skapade också en del förbättringar på sociala och ekonomiska
områden, men dessa förblev begränsade. Borgarklassens
begränsning präglade i fortsättningen som en grundläggande
strukturell brist hela moderniseringsprocessen.
Byråkratin kunde inte (och skulle inte kunna) strida för
systemskiftet från ett feodalliknande samhällssystem till ett
borgerligt. Detta gjorde att reformerna inte kunde utvidgas
från det statliga området till privata, sociala och ekonomiska
områden. Byråkraternas planer stoppades också lätt när
sultanen eller hans omgivning tvekade inför de hypotetiska
konsekvenserna av reformerna. Byråkratin behövde sultanernas hjälp och stöd för att vinna över sina konservativa
konkurrenter, men även när de fick tillräcklig hjälp saknades
nya borgerliga samhällsklasser som skulle bära moderniseringens och förändringens fana. Detta var orsaken till att
den reformvänliga byråkratin lätt besegras av inhemska och
utländska konservativa krafter och att deras reformplaner
stoppades utan att få konsekvenser i samhället. Byråkratin
övergav också kampen när reformer riskerade att skada deras
egna ordning. De kunde inte kräva och driva på de reformer
som skulle ha upplöst det samhällssystem som tryggade deras
fortlevand och ersatt det med ett kapitalistiskt.
Ryssland vann kampen mot ottomanerna under 1700- och
1800-talet på grund av strukturella och institutionella fördelar.
Där uppmuntrades centraliseringen av den auktoritära statsmakten av den ryska aristokratin, samtidigt som utvecklingen
av autokratiska borgerliga samhällsklasser gav ryssarna större
möjligheter att genomföra en modernisering och européisering161.
160
161
Akyol, s. 213.
Akyol, s. 219-220.
Strukturella skillnader 107
Skillnaderna mellan Ottomanska riket och Iran i organiseringen av byråkratin präglade moderniseringen inom alla
områden och fortsatte under hela 1800-talet. Genomförandet
av den statliga reformplanen tanzimat gav det ottomanska
samhället möjlighet att ta ett stort steg framåt, medan
avsaknaden av en auktoritär centralmakt hejdade iraniernas
möjligheter att befria sig och sitt samhälle från de
traditionsbundna hindren. Dessa olika organiseringar av byråkratin liksom olika statliga kapaciteter för genomförandet av
moderniseringen skapade i slutet av reformperioden under
1800-talet två helt olika samhällen. De skilde sig från varandra
på olika socioekonomiska, teknologiska och kulturella
områden.
Under slutet av 1800-talet var Turkiets export dubbelt så stor
som Irans. I början av 1900-talet utgjorde landsbygdsbefolkningen i Iran 90 procent, och 80 procent av jordbruket
tillhörde staten, feodalherrarna och nomaderna. Under samma
period ägdes en stor del av jordbruket i Turkiet av småjordbrukare och bara en liten del av byborna saknade egen
jord162.
Ottomanernas försprång i att genomföra moderna planer
präglade samhällslivet under sekelskiftet. Tack vare den mer
utvecklade organisationen av samhället var ottomanerna mer
framgångsrika än iranierna på alla sociala, industriella,
politiska och ekonomiska områden. Skillnaderna kvarstod
under 1900-talet. I början av första världskriget hade Turkiet
ett 3 400 kilometer långt järnvägsnät, samtidigt som järnvägens sammanlagda längd i Iran var mindre än 200
kilometer163. I jämförelse med iranierna ledde turkarna den
moderna skolutbildningen i olika nivåer med flera decennier
försprång. Skillnaderna lade grunden för kommande tider
förändringar och präglade reformplanerna under 1920-talet
och framåt. Turkarna drog fördel av de relativt framgångsrika
162
163
Akyol, s. 216; Issawi, 1982, s. 24, 146, 156; Inalcik, 1993, s. 9.
Issawi, 1982, s. 25.
108 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
statliga och byråkratiska satsningarna under ottomanernas tid,
medan iranierna gång på gång fick betala för de brister som de
ärvde från Qadjar-tidens svagare, mindre organiserade och
sämre utvecklade samhälle.
Den islamiska makten –
lika grunder och olika
funktioner
Maktkampen i Iran
Strid om det shiitiska ledarskapet
I början av 1500-talet övertog ledarna för shiitiska Tarikatgrupper i Azerbajdzjan, safavierna, statsmakten genom att ena
några viktiga nomadgrupper under sitt ledarskap, som ansågs
vara heligt. De förklarade för första gången landet som en
shia-islamisk stat. Sunni-muslimerna tvingades antingen att
konvertera till den statliga shia-islamiska läran eller nöja sig
med att leva som andra klassens medborgare. Den shiaislamiska rättstraditionen, sharia, infördes och samhällsförhållandena reglerades enligt denna. Den shiitiska ulema
(mullor) som utbildades i religiösa skolor fick en framträdande
roll i samhället. De propagerade för den shiitiska shahens
heliga makt utifrån sin religiösa berättelse om de shiitiska
110 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
imamernas164 rätt att styra det muslimska samhället.
Den första shiitiske imamen, Ali, dvs. den fjärde islamiske
kalifen, hade enligt shiiterna valts av Gud för att styra det
muslimska samhället, även om hans heliga ställning enligt den
shiitiska berättelsen hade beslagtagits av de s.k. ”falska
kaliferna", dvs. profetens tre första efterträdare. Den förste
imamens heliga rätt skulle enligt den iransk-shiitiska
traditionen ha lämnats till hans söner och därefter till hans
ättlingar från far till den förste sonen ända fram till den tolfte
imamen. Den tolfte imamen, Dagens imam (imam-e Zaman),
försvann enligt den shiitiska berättelsen när han var fem år.
Hans öde var att leva vidare i himlen för att återvända till
jorden när tiden var inne. Han skulle då ta revansch för sina
fäders lidande och leda sin heliga världsomspännande stat
ända fram till slutet för allt liv på jorden.
Berättelsen om imamernas heliga arv slutade dock inte med
försvinnandet av den siste imamen. Den tolfte imamens
försvinnande innebar inte att han undgick sin heliga plikt att
sörja för shiiternas och det shiitiska samhällets bästa. Därför
behövde han någon eller några som kunde bära hans bud.
Därigenom skapades en helig hierarki av helgonlika budbärare. Den utvalde var förpliktigad att föra fram den tolfte
imamens budskap. Han skulle vara det shia-muslimska folkets
vägvisare och ledare. Berättelsen gav dem som trädde fram
som hans representanter en särskild ställning i såväl religiösa
som sociala, kulturella och politiska frågor165.
Berättelsen skapade under Safavi-dynastin ett brett stöd
bland shia-muslimerna för de heligförklarade shaherna.
"Safavi-shahen påstod sig nämligen vara ättling till den sjätte
164
Den arabiska ordet för ledare, böneledare för den gemensamma bönen. Inom shiaislam benämning på de legitima ledarna efter profeten. De efterträdde (eller måste
enligt shiiter efterträda) profeten under sin tid. Enligt shiiterna i Iran var de tolv heliga
och ärvde ledarskapet från far till son. För att skilja dem från andra imamister som
bara tror på fyra eller sex imamer kallas shiiterna i Iran för tolfteimamisterna eller
tolvsekten.
165
Ahmad Kasravi, Shia-geri.
Islam – lika grunder och olika funktioner 111
imamen"166. De besatt det religiösa och politiska ledarskapet
och representerade både den världsliga och den himmelska
makten. Eftersom de ansågs vara utvalda av den tolfte imamen
måste deras beslut lydas av alla shia-muslimer som trodde på
berättelsen om honom och hans ställning som Dagens imam.
Försvinnandet av Safavi-dynastin i början av 1700-talet
skapade förvirring bland de trogna shia-muslimerna. Nadir
Shah tog hand om av det shiitiska etablissemanget under sin
korta regeringstid. Han gjorde också förändringar inom den
shiitiska läran för att ge den islamisk legitimitet hos den sunniislamiska majoriteten. Han styrde den islamiska organisationen även om han saknade det heliga släktskap, på vilket
Safavi-shaherna byggde sin makt.
Efter Nadir Shahs fall hamnade landet i en långvarig maktkamp mellan olika nomadhövdingar och andra makthavare.
Många försökte framställa sig som den utvalde representanten
för de tolfte imamen, men ingen lyckades vinna maktkampen.
Den segrande besegrades inom kort av sina konkurrenter som i
sin tur fick lämna vidare makten till andra. Qadjar-dynastin
försökte fylla tomrummet och ta över ledarskapet för det
shiitiska etablissemanget som ett kungligt arv.
De snabba politiska och militära förändringarna skapade olika
uppfattningar om den rätte representanten för den tolfte
imamen. En del ansåg att den som innehade centralmakten
enligt Koranen var muslimernas islamiskt legitimerade ledare
(ul-ul-amr) och ägde rätten att representera den tolfte imamen.
Andra tyckte att positionen skulle tas av shia-islamiska ulema
(mullor), särskilt då de politisk-militära ledarna saknade
släktband med profeten och imamerna. Detta lade grunden till
en kontinuerlig konflikt mellan mullorna och den dominerande
centralmakten.
Konflikten aktualiserades också under Qadjar-dynastin, i
166
Lambton, 1996, s. 258.
112 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
synnerhet på grund av bristen på släktband med de heliga
männen, profeten och imamerna. Detta fördjupade så småningom klyftan mellan den religiösa och den politiska makten och
befriade mullorna från deras religiösa plikt att lyda den
islamiska centralmakten, dvs. de som var ul-ul-amr. ”En del
klandrade också det politiska ledarskapet, Qadjar-shaherna, för
att de hade beslagtagit statsmakten som i grunden tillhörde den
shiitiske helige tolfte imamen167. Som lösning på problemet
började en del av mullorna hävda att centralmakten skulle tas
om hand av de shiitiska mullor som så småningom försökte
uppträda som den tolfte imamens andliga budbärare”168. Detta
var orsaken till att mullorna var mot Qadjar-shahernas makt
även när de var beroende av deras hjälp och bidrag169.
Mullor som andliga tjänstemän
År 1785 kröntes grundaren av Qadjar-dynastin i Teheran
enligt den shia-islamiska traditionen som gällde från början av
1500-talet. Shahen svor vid kröningen att lyda de islamiska
reglerna. Därigenom tog han på sig plikten att försvara den
shia-islamiska läran som statsreligion. Han erkändes i gengäld
av den shia-islamiska religiösa ledarkåren som en shiaislamiskt legitim makthavare. Under dessa förutsättningar
hade shia-muslimerna enligt föreskrifter i Koranen och de
gällande traditionerna plikten att lyda den shia-islamiska
makthavaren (ul-ul-amr) och respektera hans ledarskap och
beslut.
De flesta av Qadjar-shaherna var troende muslimer och
vallfärdade till heliga shiitiska begravningsplatser i Iran och
Irak. De byggde moskéer och hjälpte till att bygga upp och
167
Lambton, 1996, s. 258.
Üstün, s. 157.
169
Akyol, s. 206–211.
168
Islam – lika grunder och olika funktioner 113
renovera de heliga begravningsplatserna170. De lät mullorna
föra in sharia i domstolarna, i synnerhet när det gällde
familjelagstiftningen, civillagen och förbud mot vissa mat och
dryck. Qadjar-shaherna ville behålla den shia-muslimska
identiteten som grund för sin maktapparat. De bröt aldrig mot
sin ed att behålla shia-islam som statens religion, men detta
betydde inte att de betraktade sitt kungadöme som en religiösislamisk stat171.
Qadjar-shaherna ansåg ofta att det rådde en viss skillnad
mellan de islamiska grundreglerna och de shia-islamiska
mullornas åsikter. Att vara troende muslim innebar inte att
vilja dela statsmakten med mullorna. De avstod också så långt
som möjligt från att låta mullorna ta del av statliga ärenden,
men använde mullorna som en del av sin maktapparat. De
tillät inte mullorna att agera som "shia-islamiska ledare", ett
ämbete som tillföll shahen åtminstone fram till de sista
decennierna av 1800-talet. Shaherna erbjöd de lojalaste
mullorna religiösa tjänster och gav dem möjlighet att betraktas
som ansvariga i andliga och religiösa ärenden. De finansierade
mullornas religiösa verksamhet och gav dem möjlighet att be
om förlåtelse till förmån för någon som råkade ut för
shahernas och regeringens diktatoriska handlingar172.
Mullorna användes också i de kungliga trupperna under krig
mot andra länder. De hade en religiös plikt att uppmuntra de
"muslimska soldaterna" i krig mot såväl de ”hedniska ickemuslimerna” som de ”missledda sunni-muslimska fienderna".
Qadjar-shaherna valde då och då mullorna till att vara med i
vissa diplomatiska och ceremoniella uppdrag utomlands, men
detta skedde sällan173. Mullorna var också rapportörer och
spioner, men shaherna försökte hålla dem borta från
statsmakten.
170
Varahram, s. 152, 153.
Varahram, s. 165.
172
Varahram, s.150–151, 154–155, 162.
173
Varahram, s. 155.
171
114 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
Qadjar-shaherna behöll också rätten att ingripa i mullornas
inre konflikter. De hjälpte de utvalda mullorna att behålla och
utveckla sitt religiösa inflytande. Detta gav dessa större
möjlighet att propagera för shahens heliga makt174. Qadjarshaherna kallade sig också under senare tid för kalifer och sin
huvudstad för kalifens stad (Dar-ul Khalife). Detta sågs som
en reaktion mot de ottomanska sultanernas försök att
framställa sig som muslimernas andliga och religiösa ledare175.
De flesta mullorna började 1800-talet som Qadjar-shahens
lydiga medhjälpare, men de delades så småningom upp i olika
falanger med olika förklaringar av den religiösa maktfördelningen i landet. Olika falanger valde olika strategier och
metoder för att behandla shahens dominerande statsmakt. En
del förklarade Qadjar-shahens makt som shia-islamiskt
legitimerad, medan andra då och då klandrade honom för
erövringen av den heliga makten som tillhörde den tolfte
imamen och hans representanter. På grund av att qadjarerna
saknade släktskapet med någon av de shiitiska imamerna
kunde de inte utnyttja det heliga arvet på samma sätt som
Safavi-dynastin gjort.
Mullorna förnekade dock sitt påstående om sin auktoritativa
shiitiska roll så länge de kände sig svaga och maktlösa. De
gjorde Tagje176, dvs. förneka och förblev tysta. De långvariga
politiska och religiösa konflikterna med den sunni-islamiska
ottomanska statsmakten som också hade kontroll över de
heliga shia-islamiska begravningsplatserna i arabländerna för174
Varahram, s. 156.
Varahram, s. 93.
176
Tagje är en tradition som ger shiiterna rätt att förneka sin tro och sina åsikter när
det krävs. De har alltså rätten att ljuga om det som kan skada dem på något sätt.
”Enligt islamiska ideologer (fugaha) kan shiiterna även erkänna en islamiskt ickelegitimerad regim så länge som avslöjandet av oppositionella åsikter eller vägran av
erkännanden riskerar deras liv, ägodelar, ära eller dylikt. ”(Lambton,1996, s. 256258).
175
Islam – lika grunder och olika funktioner 115
stärkte också bandet mellan shahen och de shiitiska mullorna.
Dessa hade nämligen erfarit att de inte hade någon annan än
shahen att vända sig till när de utsattes för de sunni-muslimska
ottomanernas förtryck på de heliga platserna i Irak och Syrien.
Shahen försvarade mullorna och de heliga begravningsplatserna utomlands, i synnerhet i Irak och Syrien. Han fick i
gengäld legitimitet och kallades för "Skuggan av Gud"
(Zellullah). ”Shahens beslut motsvarade Guds vilja och
symboliserade Guds beslut. Den som motverkade honom
motverkade Gud och kunde därför bestraffas med döden"177.
Detta formulerades och framlades som en shiitisk tradition och
bekräftades gång på gång av de ledande mullorna.
Samtidigt sågs mullorna som shiiternas andliga vägledare. De
hade plikten att utföra religiösa tjänster åt folket. De tog också
hand om undervisningen i Koranen och den islamiska
kunskapen. De undervisade i persiska och arabiska i sina
islamiska skolor, Madrase och Maktab. Mullorna hade också
informella domstolar som granskade konflikter bland folket
utifrån sharia, men fick inte blanda sig i statens maktapparat
som bara tillkom shahen. En del mullor valdes av shahen och
de lokala statliga aktörerna för att tjänstgöra i de centrala
moskéerna, medan andra skaffade sitt levebröd genom att
erbjuda folket religiösa, pedagogiska och rättsliga tjänster.
Vissa bodde på de heliga shiitiska begravningsplatserna i Iran
och Irak. De fick också hjälp av den iranska staten när de
utsattes för den ottomanska statens förtryck.
I början av 1800-talet delades mullorna in i två falanger, dels
fundamentalistiska ”esolier” som försvarade mullornas rätt att
blanda sig i världsliga händelser och dels informationalistiska
”akhbarier” som förbjöd dem att blanda sig in i icke-andliga
händelser. Qadjar-shahen hjälpte den förstnämnda falangen att
177
Lambton, 1996, s. 387.
116 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
besegra den sistnämnda178, trots att detta öppnade vägen för
mullornas inblandning i sociala och politiska frågor. Under
konflikten mellan dessa falanger försökte representanter för
båda sidor övertala shahen att godta deras synsätt som den
rätta shiitiska läran179. Deras strävan att få stöd av shahen
byggde på att seger över andra falanger krävde hans hjälp och
att mullorna var beroende av shahens val och stöd. De flesta
mullorna respekterade shahens auktoritet över sig själva,
särskilt vid konflikter inom den egna gruppen. Under denna
period behövde shahen inte använda maktmedel för att
inskärpa sin legitimitet inför mullorna. De kände sig som en
del av "den shiitiska shahens" maktapparat. "De visade t.ex.
sitt missnöje med shahens beslut genom att lämna sina
ämbeten och tjänster. Därmed ville de markera att de behövde
shahens närmare hänsyn och beundran"180.
Under den andra Qadjar-shahen Fathalis tid (1797–1834)
kunde en del av mullorna använda sitt inflytande för att få
shahen att avskeda sina representanter och guvernörer i vissa
regioner, däribland guvernörer från Qadjar-släkten. Under
andra hälften av 1820-talet fanns mullorna bland dem som fick
möjlighet att uppmuntra shahen att börja och fullfölja det
andra kriget mot Ryssland för att få de ”hedniska främlingarna” att upphöra ockupationen av det ”shia-slamiska
territoriet”. De kunde samtidigt leda muslimerna att delta i
jihad181. Under denna period utfärdade mullorna fatwor för att
få folket att delta i kriget. Shahen eller hans kronprins som bad
de framstående ayatollorna att utfärda fatwor gällande kriget
mot Ryssland182. Detta visar att de muslimska ledarna ännu
178
Varahram, s. 158.
Varahram, s. 156.
180
Varahram, s. 155.
181
Religiöst obligatoriskt krig i islamiskt syfte och mot icke-muslimer.
182
Varahram, s. 161.
179
Islam – lika grunder och olika funktioner 117
inte kunde handla självständigt och utfärda fatwor när de
själva ansåg det som nödvändigt.
År 1834 resulterade för första gången konflikten mellan
shahen och mullorna i en offentlig strid. Den tredje Qadjarshahen (1834–1848) beskylldes för att ha varit anhängare till
den islamiska sofi-skolan. Sofierna trodde snarare på människans rationalitet än på mullornas lära som byggde på absolut
lydnad inför de heliga föreskrifterna och traditionerna.
Shahens partiska agerande skapade missnöje bland mullorna,
var på en mulla ledde en protestaktion vid shahens slott för att
klaga på bristen på bröd och de ökade priserna av matvaror på
marknaden. Mullan arresterades och avrättades, men detta
skapade inte några allvarliga reaktioner inom de religiösa
kretsarna183. Händelsen och dess följder visade än en gång de
två parallella linjer som mullorna under den första hälften av
1800-talet följde i förhållandet till statsmakten och folket.
Å ena sidan hade mullorna börjat få en ny ställning genom
att leda folkliga protestaktioner, vilket gav dem möjlighet att
styra de missnöjda muslimerna. De såg det också som sin rätt
att blanda sig i den shiitiska maktapparaten. Men å andra sidan
visade händelsen att de fortfarande var tvungna att lyda
shahen. De respekterade shahens beslut även om det gällde
avrättning av en av de s.k. "andliga ledarna”. De var nämligen
medvetna om att deras särställning byggde på shahens makt
och att de inte ville undanröja grunderna för sin existens och
position.
Populära samhällsaktörer
Förhållandena började under de följande decennierna förändras i grunden. Mullornas makt ökade successivt under
andra hälften av seklet. Qadjar-shaherna hade utnyttjat
mullorna för sina ändamål, men de hade samtidigt gett dem
183
Varahram, s. 164.
118 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
möjlighet att etablera sig bland folket. Shaherna hade gett dem
order om utfärda fatwor, men detta gav dem också en ny
möjlighet att styra folket med sina myndiga uttalanden.
Shaherna hade länge använt mullorna som sina
propagandister, vilket skapade stort utrymme för kontakter
med folket. Funktionen som medlare i olika lokala konflikter
lade grunderna för utvecklingen av deras religiösa och sociala
ställning. De breda kontakterna med folket liksom rollen inom
rätts- och utbildningsväsendet ökade deras popularitet och
utvidgade deras aktivitetsområden inom olika sociala,
kulturella, politiska och ekonomiska fält. Shaherna vägrade att
låta mullorna blanda sig i politiken så länge kunde, men
mullornas politiska ställning i samhället stärktes successivt.
Deras religiösa domstolar tog även en stor del av de rättsliga
ärendena. Även inflytandet vid hovet ökade vilket gav
mullorna möjlighet att så småningom framträda som en av de
privilegierade samhällsgrupperna, den s.k. "andliga samhällsklassen" (tabage-ye ruhani).
Frigörelsen från shahen
De styrande makterna England och Ryssland kontaktade
mullorna under denna period och hjälpte dem att befria sig
från shahens förmyndarskap. Stormakternas ökade inflytande i
landet ändrade balansen mellan dess inre aktörer. Stormakterna behövde mullorna för att skapa opinion för sin
närvaro och sin inflytande i landet. De ville också ge större
spelrum för de konservativa aktörerna för att kontrollera
reformvänliga aktörer och frysa utvecklingen. Detta var
orsaken till att stormakterna, i synnerhet England, gav
mullorna möjlighet att blanda sig i politiska beslut och
propagera för deras politiska och ekonomiska intressen genom
sina religiösa aktioner.
Mullorna tillhörde de inre aktörer som upptäckte den nya
maktstrukturen i landet och utnyttjade den framgångsrikt. De
Islam – lika grunder och olika funktioner 119
kunde minska sitt beroende av shahen genom att skapa nära
relationer med de inflytelserika stormakterna. De kunde även
konkurrera med shahen, genom att använda sig av stormakternas immunitet. Så småningom skapades en pro-brittisk
och en pro-rysk falang bland de ledande mullorna. England
hade goda erfarenheter av utnyttjandet av de lokala aktörerna
för egna ändamål. Förbindelserna med utländska makter
garanterade samtidigt de islamiska ledarnas säkerhet gentemot
shahens envälde.
Parallellt med genomförandet av vissa reformer och
moderniseringar under de sista decennierna av 1800-talet blev
mullornas motsättning till shahen allt tydligare och starkare.
Samtidigt minskade de statens makt till förmån för de
imperialistiska länderna. Mullorna stärktes tack vare förskjutningen i sin ambition att så småningom befria sig från shahens
traditionella förmyndarskap och statens inflytande.Under
denna period ledde de islamiska ledarna omfattande folkliga
protestaktioner mot shahen och i början av det nya seklet
kunde mullorna offentligt hävda att den politiska makten
tillhörde den tolfte imamen, den s.k. Dagens imam, och att det
enligt en nyskapad berättelse var deras rätt att som den tolfte
imamens representanter och budbärare återuppta det heliga
ledarskapet i landet. Enligt berättelsen hade shahen intagit
deras rättmätiga position.
Gamla samhällsgrupper och nya positioner
Under Qadjar-dynastin delade iranierna upp makten i olika
områden. Det regerande området utgjordes av shahen, hovet,
militärer, tjänstemän och administratörer och alla andra som
verkade inom statsmakten. Det religiösa och vetenskapliga
området bestod av mullor på olika nivåer och övriga som
sysslade med religiösa tjänster, alltifrån ayatollorna till
spåmännen och tiggarna. De tog också hand om rätts- och
utbildningsväsendet. Under 1800-talet upprättades så småningom nya statliga institutioner och detta delade under andra
120 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
hälften av seklet det rättsliga och vetenskapliga området i
statliga och religiösa sektorer. I det tredje området ingick alla
samhällsgrupper som arbetade med handel, jordbruk och
tillverkning av varor. De sträckte sig från det högsta skiktet
inom affärssamhället inom Bazaren till det lägsta skiktet inom
jordbruket.
I Teheran inom var arbetet inom de tre områdena
koncentrerat till tre separata geografiska platser. Den
regerande makten hade sitt säte vid hovet och andra offentliga
platser, däribland statskansliet och militäranläggningarna.
Mullorna och andra som levde av religiösa tjänster hade sina
arbetsplatser i moskéer och på begravningsplatser sanmt i
islamiska skolor. Bazaren utgjorde centrum för handel och
tillverkning.
Varje område hade sina grupperingar, från de rika och
mäktiga till de fattiga och maktlösa, samtidigt som alla dessa
områden var relaterade till varandra enligt en viss
samhällsordning. Prinsarna och shahens släktingar, qadjarerna,
var den främsta samhällsklassen med de högsta privilegierna.
Aristokrater, jordägare, nomadhövdingar och militärbefälhavare utgjorde andra samhällsgrupper. Ledarna för det
islamiska prästerskapet sågs ofta som den tredje samhällsgruppen, även om de med tiden klättrade inom den iranska
samhällspyramiden och blev det mest privilegierade
samhällsskiktet. De följdes av Bazarens affärsmän på den
fjärde och småföretagare och jordbrukare samt hushållsarbetare och arbetarklass med vissa skillnader på den femte.
I början tilldelades alla dessa grupper sin makt och sin
ställning av shahen. Den traditionella klassbindningen
förändrades radikalt under andra hälften av 1800-talet och
senare. Under moderniseringen och i samband med relationerna till Europa uppstod nya samhällsgrupper, däribland
borgerliga sådana. Affärsmännen fick genom importen av
varor och kapital en starkare ställning i städerna.
Stormakterna förvandlades till framträdande och ibland de
Islam – lika grunder och olika funktioner 121
mest framträdande maktfaktorerna. De som kunde bygga upp
relationer med England och Ryssland steg i hierarkin.
Därmed, och också som ett resultat av qadjarernas och
stormakternas satsningar på den religiösa ledarkåren, lyckades
mullorna frigöra sig. De slutade fungera endast som shahens
religiösa tjänstemän och i sin nya position representerade de
den dominerande shiia-islamen gentemot shahens världsliga
makt. ”Shahen utövade även under det sista decenniet av
1800-talet rätten att välja en del av mullorna för att ta hand om
religiösa ärenden i de viktiga moskéerna, men även dessa
statliga mullorna ville inte förlora sin ställning och
oavhängighet gentemot shahen”184.
Den konservativa falangen och mullornas ledande roll
Mullorna var ofta uppdelade i olika falanger och anhängare av
olika ayatollor. De flesta tillhörde dock den traditionsbundna
fronten i landet. De var under hela moderniseringsperioden
mot förändringarna i samhället185, detta berodde också på att
sharia byggde på förhållandena i det gamla feodalliknande
muslimska samhället. Mullorna försökte också behålla de
gamla traditioner som gav dem särskilda rättigheter. En del var
också rädda att moderniseringen som ansågs vara ”den kristna
världens produkt” skulle konkurrera ut de islamiska traditionerna. ”De var även emot byggandet av vägar och järnvägar.
De var nämligen rädda för att detta skulle öppna vägen för de
icke-muslimska européernas insteg i landet”186.
En del av mullorna hade samtidigt integrerats i
stormakternas politik i landet eller var medlemmar i deras
lokala organisationer. De delade intresset att kontrollera och
begränsa förändringarna i landet. Mullorna kämpade mot
uppbyggandet av nya och moderna institutioner som hotade att
184
Kermani, s. 72.
Lambton, 1996, s. 262, 274.
186
Lambton, 1996, s. 272.
185
122 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
underminera deras kontroll över rätts- och utbildningsväsendet. ”Regeringar som ville omorganisera samhället och förnya
den gamla strukturen var impopulära bland både mullorna och
traditionalisterna vid hovet, medan traditions-bundna statsministrar och politiker utvecklade en ömsesidigt vänskap med
båda sidor”187.
Mullorna var t.ex. emot den reformvänlige premiärministern
Amir Kabir. Hans försök att bygga upp en välorganiserad
centralmakt konfronterades med mullornas inblandning i
regeringsarbetet. Satsningen på uppbyggandet av moderna
institutioner i landet liksom hans försök att hindra
kolonialmakterna från att blanda sig i regeringsarbetet, räckte
för att hela den konservativa fronten, däribland mullorna,
skulle bekämpa honom. Mullorna kämpade också mot
moderniseringsanhängaren och statstjänstemannen Sepahsalar
som regerade landet under 1870-talet. Han stoppade mullornas
inblandning i regeringsarbetet. Såsom anhängare av
sekulariseringen av statsapparaten använde han aldrig
mullorna som medlare i konflikter mellan regeringen och
folket188.
År 1873 deltog Ryssland i en allians mot premiärministern
Sepahsalar för att tvinga shahen att avskeda honom. Premiärministern klandrades bl.a. för genomförandet av reformer och
arrangerandet av shahens resa till Europa. Bland de som
krävde hans avgång fanns två viktiga ayatollor och flera andra
mullor. Shahen fruktade motståndarnas gemensamma aktion
och avskedade premiärministern redan när de efter resan i
Europa anlände till Iran189.
Mullorna förbjöd de flesta nymodigheter som infördes i
landet. De förbjöd också då och då muslimer att äta de
importerade matvaror som enligt dem tillverkades av icke187
Varahram, s. 168–172.
Varahram, s. 166, 168, 171; Adamiyat, 1972, s. 146.
189
Adamiyat, 1972, s. 266, 268.
188
Islam – lika grunder och olika funktioner 123
muslimer och till och med användandet av de frukter och
grönsaker som var nya i landet och verkade främmande.
Mullorna var inte alltid motståndare till shahen. De och alla
andra traditionsbundna aktörer och grupper i landet delade de
traditionella grunderna med honom. De hade gemensamma
fiender och deltog i gemensamma krig för att försvara det
”shiitiska kungariket” och behålla den ”shiitiska statsapparaten”. De enades när det s.k. ”shiitiska kungariket”
hotades av de ”hedniska främlingarna” eller de ”shia-fientliga
ottomanerna”. "I början av den andra hälften av seklet
kämpade de tillsammans mot den shiitiska Babi-sekten.
Sekten och efterföljande rörelser hotade med sin lära både de
shiitiska ledarnas privilegier och shahens makt. Samarbetet
fortsatte när shahen och mullorna försökte dämpa folkets
protestaktioner i Teheran under de senare decennierna av
1800-talet"190. De hotades också lika av de förändringar som
hade sin källa i den ”icke-islamiska kristna världen”. De
behöll också sin allians när de nya urbana samhällsgrupperna
under senare tider hotade med sina krav om samhällsförändringen och maktfördelning både shahens och mullornas
ställning. Mullorna behövde shahen för att behålla och
utveckla sin ställning och shahen behövde mullorna för att ge
sitt ämbete en religiös legitimitet. Detta var orsaken till att
mullorna var tveksamma om de skulle vända shahen ryggen
även när de vågade berätta om sin religiösa rätt att kontrollera
shahen och statsapparaten.
De främmande ländernas inflytande liksom de införda
förändringarna hade trots allt skapat sprickor i den traditionsbundna strukturen. Den gamla balansen mellan de inre
aktörerna rubbades. Genomförandet av reformer skapade nya
skiljelinjer mellan staten och mullorna. Processen nådde sin
kulmen när deras gemensamma utveckling och beroende
190
Varahram, s. 167.
124 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
ändrade inriktning, då utvecklingen av den enes maktområde
minskade den andres och vice versa.
Maktfördelning och nya konflikter
Mullornas makt ökade så småningom så mycket att de under
andra hälften av 1800-talet kunde upprätta fristäder vid vissa
heliga gravplatser i städerna för de människor som efterlystes
eller förföljdes av staten. Detta utmanade statens makt och
befogenheter.
En del av reformisterna i Iran försökte också utnyttja
islamisternas prägel på samhället genom att klä moderniseringen i islamiska termer och uttryck. De hävdade att
genomförandet av de ”rätta och sanna” islamiska traditionerna
hade samma innebörd som det moderna samhällssystemet. De
försökte blunda för de djupa motsättningarna mellan de
föråldrade islamiska traditionerna och de nya utgångspunkterna. Detta gav islamisterna och mullorna ett gyllene
tillfälle att genom sin inblandning i samhällsrörelser stoppa
reformerna och avskeda reformisterna från deras tjänster191.
Den opportunistiska linjen fortsatte även under kommande
tider. Opportunister från olika delar av den moderna fronten
försökte använda de islamiska traditionerna eller utmåla sig
som trogna muslimer för att förtjäna det trogna muslimskt
folkets tillit och väcka deras intresse för reformer, men
eftersom mullorna hade kontroll över hela islamiseringsprocessen gav dessa försök inga resultat utan förstärkte
mullornas ställning i samhället.
Moderniseringen av samhällsinstitutionerna, däribland skoloch rättsväsendet, skapade också konflikter mellan staten och
mullorna. Rättsväsendet var uppdelat i statliga och islamiska
områden. ”Alla slags ärenden som rörde rättsanspråk, handel
och civillag prövades enligt sharia och togs om hand av
191
Lambton, 1996, s. 262.
Islam – lika grunder och olika funktioner 125
mullor, de s.k. shiitiska andliga ledarna”192 och de ärenden
som skulle prövas enligt iransk praxis och de icke-islamiska
traditionerna togs om hand av staten och dess representanter.
Staten hade i princip kontroll över det islamiska rättsväsendet,
men mullorna kunde befria sig från statens kontroll. De
islamiska domstolarnas självständighet ökade parallellt med
mullornas successiva maktövertagande under andra hälften av
1800-talet. ”Omorganiseringen av rättsväsendet motverkade
mullornas rättsliga makt och ledde till en långvarig maktkamp
mellan dem och staten”193. Mullorna lärde sig att försvara sig
och sina institutioner genom att stå emot förnyelser av statliga
institutioner, vilket minskade möjligheterna till genomförande
av reformer.
Ledarskap baserat på folkets missnöje
Konflikten mellan mullorna och shahen utvecklades genom
protestaktioner mot statens avtal med och försäljningen av
ensamrätter till utländska medborgare. Staten kunde under
andra hälften av 1800-talet inte straffa mullorna för deras
protester på samma sätt som under första hälften av seklet.
Protesterna orsakades ofta av mullornas nya ställning och
deras krav att dela statsmakten med shahen och fick ofta stöd
av en av de konkurrerande kolonialmakterna, Ryssland eller
England194.
Uppkomsten av nya samhällsgrupper medförde också nya
förväntningar i storstäderna. De relativt moderna urbana
samhällsgrupperna välkomnade moderniseringen av samhället,
medan de delade andra gruppers rädsla för landets djupa
förlitan på de kolonialmakterna. Mullorna utnyttjade det
192
Varahram, s. 102.
Varahram, s. 168.
194
Varahram, s. 164, 172.
193
126 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
urbana folkets rädsla och organiserade protestaktioner mot
statens kapitulation inför det ena eller det andra främmande
landets och företagets imperialistiska avtal. Protesterna
engagerade stora grupper av stadsbor, särskilt när aktionerna
fick stöd från en av de konkurrerande stormakterna, England
eller Ryssland.
Mullorna lyckades under de sista decennierna av 1800-talet
ta ledningen för protestaktionerna i landet. I detta sammanhang spelade olika islamiska falanger och enskilda mullor
olika roller. Som grupp arbetade de både för och emot centralmakten. Därigenom klarade de av att dra fördel av shahens
maktförlust. En del visade djup lojalitet gentemot shahen
samtidigt som andra satsade på att vinna sin självständighet
genom att arrangera protestaktioner mot hans beslut 195 .
Mullorna utvidgade sin dubbla relation med centralmakten
till relation med folket genom att med tagje som ursäkt ljuga
när de ansåg det till sin fördel. De delades vid varje tillfälle i
olika falanger med olika ställningstaganden. Varje grupp
försökte driva igenom sin egen politik, medan de alla delade
den grundläggande respekten för de gemensamma shiaislamiska principerna och heliga ledarna. Detta gav dem
möjlighet att som grupp dela vinsterna av det politiska spelet
utan att betala för förlusterna.
Den nakna maktkampen
Det dubbla handlingsmönstret liksom de olika falangernas
deltagande i olika politiska aktioner gav mullorna möjlighet att
i slutet av seklet förvandlas till den mäktigaste samhällsgruppen bland de inre aktörerna i landets politik. De kunde då
utmana shahen och statsmakten och sätta stopp för deras
planer. De kunde tack vare samspelet med såväl staten som
stormakterna och affärsmännen omorganisera sin traditionella
195
Lambton, 1996, s. 285; Akyol, s. 177.
Islam – lika grunder och olika funktioner 127
hierarkiska organisation för att skaffa sig större maktbefogenheter vid ingången till 1900-talet.
Shahens slöseri under resorna till Europa vid sekelskiftet
liksom det finansiella avtalet med Ryssland upprörde såväl
England som mullorna och affärsmännen. Omorganiseringen
av tullen genom en grupp anställda från Belgien ledde också
till gemensamma protester. Mullorna hade redan byggt nära
relationer både med stadsborna och stormakterna och kunde
leda folket och folkliga protestaktioner. De hade möjlighet att
delta i en konstitutionell protestaktion och spela viktiga
ledande roller i den.
Inför den konstitutionella revolutionen 19061911 delade
maktkampen mellan de shiitiska ledarna och shahen mullorna i
två falanger, en som sympatiserade med den sekulära konstitutionella revolutionen mashrote och en annan före-språkarna
för mashroeh som ville kontrollera shahens makt genom den
islamiska rättstraditionen. Uppdelningen i olika falanger
hotade dock varken mullornas gemenskap eller deras gemensamma värderingar.
I revolutionen besegrades shahen och den första falangen
hyllades av affärsmännen i Bazaren liksom av England som
vinnare. De fick därigenom möjlighet att dela den nya
statsmakten och skriva in sin höga ställning i grundlagen. De
sekulära reformisterna och de intellektuella lyckades inte
stoppa mullornas ledarskap och kontroll, särskilt som de båda
falangerna enades efter revolutionen. Grundlagen gav manliga
iranska medborgare rätten av välja representanter till parlamentet. Shahens makt samt adelsmännens, jordägarnas och
nomadhövdingarnas ställning begränsades. Riket stöptes åter
om till ett shia-islamiskt land.
Mullorna fick den första konstitutionella församlingen att
lagstifta om deras rätt att agera som statens förmyndare. De
skulle ha möjlighet att granska lagförslag utifrån sina
föreskrifter och sharia. De blev därmed så mäktiga att de
regeringar som i början av 1900-talet misslyckades med att
128 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
införskaffa mullornas samtycke fick lämna sin plats till andra
som kunde erhålla deras stöd196.
Under tiden skapade mullorna nya berättelser för att
heligförklara sitt förhållande till folket. De kunde genom att
skapa växelverkan imam-ummat (ledare-anhängare) rättfärdiga
sin position som representanter för den tolfte imamen, alltså
Dagens imam, leda folket. Enligt berättelsen var det shiamuslimska folket bara ansvariga för att använda sin förmåga
och rationalitet för att välja sin rätta religiösa ledare, dvs sin
rätta ayatolla. Därefter var det deras plikt att lyda sin islamiske
ledares beslut i alla frågor som rörde sociala, kulturella,
ekonomiska och politiska områden utan att själva tänka och
välja. Växelverkan byggde därmed ett islamiskt hierarkiskt
maktcentrum som i fortsättningen kunde konkurrera med
shahens makt och omintetgöra hans legitimitet.
Enligt berättelsen hörde shahen också till det religiösa lydande
folket och måste använda den shia-islamiska statsmakten som
ett redskap för att främja utvecklingen av shiismen.
Därigenom nådde mullorna toppen av maktpyramiden i landet.
De fick rätten att avgöra om shahens beslut utifrån de shiitiska
grunderna var rätt eller fel. ”Shahen och statsapparaten kunde
leda muslimerna, men det skulle göras i enlighet med de
ledande mullornas råd”, hette den197. Utvecklingen av sagan
om växelverkan utgjorde så småningom grunden för nya
allianser och konflikter mellan mullorna och andra samhällsaktörer och institutioner, däribland staten och hovet.
Mullornas oomtvistliga makt över staten fortsatte ända fram
till uppkomsten av Pahlavi-dynastin från och med 1920-talet,
då deras aktioner stoppade processen för att avlösa den
kungliga regimen med en republik. De kunde äntligen diktera
sina villkor och reproducera det gamla system som
196
197
Verahram, s. 172173.
Varahram, s. 234.
Islam – lika grunder och olika funktioner 129
garanterade både deras och den shia-islamiska lärans existens.
De hjälpte den nye härskaren, Pahlavi-shahen, till makten men
tvingades därefter att acceptera förlusten av en del av sina
privilegier.
130 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
Den heliga lydnaden i Ottomanska
riket
En annorlunda struktur
De islamiska grunderna för Ottomanska riket var helt olika de
i Iran. Den ottomanske sultanen var även rikets högste
religiöse ledare, en islamisk kalif. Han var formellt chef för
både regeringen och de sunni-islamiska institutionerna.
”Under andra hälften av 1700-talet erkändes sultanens
religiösa ställning också av andra icke-islamiska statsmakter.
”Genom avtalet 1774 erkände för första gången Ryssland
sultanens andliga ställning som muslimernas kalif”198. Enligt
ottomanernas officiella och ledande religiösa etablissemang,
hanafi-muslimerna, vilade sultanens makt på Koranens ord om
att alla muslimer skulle lyda dagens islamiska makthavare.
Traditionen bekräftades gång på gång av sunni-islamiska
ulema, däribland landets högste islamiske ledare, úejhülislamen. Han sågs endast som än sultanens utvalde ämbetsman
i religiösa frågor. I motsats till mullorna i Iran hade ulema
aldrig haft en oavhängig ställning gentemot sultanen och
staten. Samtidigt ingick muslimer från olika sunni-islamiska
skolor och shia-islamiska grupper, däribland alevier och
fjärde, sjätte och tolfte imamister i sultanens folk. Tvärtemot
den shiitiska majoriteten i Iran kände sig det hanafi-islamiska
ledarskapet i Ottomanska riket därför tvunget att respektera
den islamiska pluralismen.
Ottomanska riket innehöll också stora icke-muslimska
grupper. Därför var sultanerna tvungna att bygga sitt ledarskap
och sin auktoritet på balansen mellan flera religioner. Denna
balans måste respekteras även på 1870-talet och framåt, då
sultanerna försökte använda den islamiska religionen som ett
198
Palmer, s. 50.
Islam – lika grunder och olika funktioner 131
medel för att förhindra det pågående sammanbrottet.
På samma sätt som i Iran skrämde moderniseringen och
europeiseringen islamisterna i Ottomanska riket. Ulema såg
sedan länge förändringarna som ett försök från de kristna att ta
makten inom den islamiska världen. De var också under hela
perioden rädd att förändringarna i systemet skulle riskera att
skada deras unika ställning i samhället. De allierade sig gång
på gång med janitsjar-styrkan och andra konservativa krafter
för att hindra sultanerna från att driva igenom planer på
modernisering, samt deltog flera gånger i uppror mot sultanen
och hjälpte gång på gång till att avsätta honom för att hindra
moderniseringen av samhället199.
Det var dock inte bara de islamiska utan också kristna och
judiska präster som under denna period satsade på att
motverka andra religioner, som ansågs vara intresserade av att
rekrytera nya medlemmar i deras områden. Den religiösa
konkurrensen fick också olika skolor inom samma religion,
t.ex. shiiterna och sunniterna inom islam och katoliker,
protestanter och ortodoxa inom kristendomen att kämpa mot
varandra.
Försvar av de islamiska traditionerna
1800-talet inleddes med radikala förändringar i Ottomanska
riket. Sultan Selim III (17881807) hade ett djupt intresse för
levnadssättet i Europa och försökte efterlikna det vid hovet.
Hans seriösa satsning på europeiseringen skapade oroligheter i
de religiösa och traditionsbundna kretsarna i huvudstaden.
Man talade om att sultanen hade franska dansörer vid hovet.
Han hade hängt upp europeiska tavlor med människan som
motiv, något som enligt den muslimska traditionen var strängt
förbjudet. Selim III anklagades för att inte ha lyssnat på
ulemas råd och varningar om att stoppa den icke-islamiska
199
Palmer, s. 43.
132 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
processen vid hovet och kritiserades för sitt extrema intresse
för den kristna västvärlden. Han kallades av islamisterna för
den ”hedniske sultanen”200.
År 1807 gav sultanen order om genomförandet av en
reformplan, den nya ordningen, inom militären. Reformen
innebar också nya kläder som designades enligt franskt mode.
Soldaterna janitsjar- styrkan, ville inte byta sina traditionella
kläder mot den ”hedniska designen”. Soldaterna protesterade
mot sultanens beslut och studenterna i muslimska skolor
understödde protestaktionerna. Sultanen befann sig i fara och
hejdade reformerna. ùeyhülislamen användes som fredsmäklare utan att denne beaktade hans agerande mot moderniseringen. Sultanen klandrade sina ämbetsmän och vesirer för
genomförandet av moderniseringen. Han avrättade till och
med några reformvänliga personer och gav deras platser till de
konservativa, samt upplöste en del av den nya ordningens
militärstyrka201.
Sultanen hade anledning till fruktan då de muslimska
ledarnas allians med byråkratin (divanen) och janitsjar-styrkan
alltid hade minskat sultanernas makt. Slutligen utfärdade
úeyhülislamen en fatwa om att sultanen genom sina reformer
motverkade sharian. Den var tillräcklig för att avsätta sultanen.
Sultan Selim förlorade sitt ämbete 1807 på grund av att han
hade gått för långt i sina reformer och i sitt förhållande till
européerna och då särskilt fransmännen. I enlighet med en
gammal tradition förlorade han också sitt liv strax efter
avsättningen.
Ulema använde ofta studenterna vid islamiska skolor som sina
politiska lakejer. Studenternas deltagande i soldaternas uppror
mot sultanen gav signaler om att de islamiska ledarna bekräftade kuppmännens beslut att avsätta sultanen. Men ulemas
200
201
Palmer, s. 7779.
Palmer, s. 78; Akúin, s. 8889.
Islam – lika grunder och olika funktioner 133
deltagande i upproret 1807 skilde sig från deras tidigare
deltagande i soldatuppror. Deras aktioner var denna gång mer
självständiga och hade sina rötter i deras egen rädsla för
förändringarna. De var rädda att reformerna skulle hota deras
ställning och undanröja de islamiska traditionerna. Ulema
föreföll under denna period ha mer makt gentemot statsmakten
än de shiia-islamiska mullorna i Iran.
Ett nytt ställningstagande mot den gamla alliansen
År 1808 upprättade den nye sultanen, Mahmut II en ny styrka
vilket stod i strid mot janitsjar-styrkans intressen. De
attackerade statskansliet och dödade sadrazamen. Detta ledde
till ett inbördeskrig mellan sultanens anhängare och janitsjarstyrkan. Ulema ville dock inte längre samarbeta med
upprorsmännen för att ta makten från sultanen. De fick
sultanen och janitsjar-styrkan att komma överens med
varandra. Soldaterna hade erfarit att deras protester kunde
avsätta sultanen, men de misslyckades denna gång. ”Sultanen
hade nämligen ulema vid sin sida. Ulemas stöd för sultanen
hindrade också folket att stödja soldaterna. Uppbyggandet av
den nya styrkan stoppades, men tack vare ulemas hjälp kunde
sultanen rädda sitt ämbete och sitt liv202. Händelsen visade att
ulema i början av 1800-talet hade så mycket makt att de kunde
rädda kvar sultanen vid makten. De utverkade också att
upprorsmännen från en av de mäktigaste institutionerna
skonades.
Sultan Mahmut II gav dock inte upp utan satsade på att
utveckla sin auktoritet genom att liera sig med ulema. Han
fortsatte också uppbyggandet av den nya militära styrkan, men
det tog 15 år innan sultanen hade blivit så mäktig att han än en
gång gav order om klädreformen inom janitsjar. Soldaterna
vägrade åter lyda ordern att ta på sig den europeisk inspirerade
202
Palmer, s. 8283, 101102.
134 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
kappan men deras protester var inte längre tillräckliga för att
stoppa sultanens beslut. Upproret misslyckades eftersom
sultanen hade ulema vid sin sida. Deras stöd av sultanen
hindrade också folket från att stödja soldaternas uppror.
Sultanen besegrade efter en treårig maktkamp janitsjar-styrkan
och upplöste den 1826. Sultanens framgångar berodde framför
allt på att ulema hade bytt sida203.
Händelserna visade också att de islamiska ledarna, däribland
úeyhülislam, under perioden 18071826 hade fått stor makt.
ùeyhülislamen kunde avgöra sultanens öde genom sitt
handlande. Hans och ulemas ökade makt ändrade dock inte
den långvariga traditionen av lydnad och lojalitet gentemot
statsmakten.
Ulema hade varit inblandad i avsättningar av sultanerna,
men deras deltagande hade ofta varit en formell och traditionell uppgift. De hade efterföljt befallningar från militären
eller vesirerna och divanen när de avgav fatwor om sultanens
missbruk av makt. Deras ställningstagande sågs ofta som en
plikt gentemot makthavarna som utfördes även när ulema inte
var enig med militären och de högt uppsatta tjänstemännen
inom byråkratin. De var ofta lojala mot statsmakten, ibland
mot sultanen själv och ibland mot militären och den civila
byråkratin. Sultanens religiösa makt delades inte sällan med
den civila byråkratin men aldrig med ulema.
Ulemas maktförlust
Ulema förlorade sin makt parallellt med sultanens seger över
janitsjar-styrkan och dess upplösning under 1826, trots att de
denna gång stod på sultanens sida. Ulema förlorade nämligen
möjligheten att alliera sig med militären för att visa sitt
missnöje. Detta öppnade vägen för genomförandet av
reformer. Såväl janitsarstyrkans försvinnande som moderni203
Palmer, s. 100102.
Islam – lika grunder och olika funktioner 135
seringsprocessen i övrigt begränsade vidare den redan i det
närmaste obefintliga makt som den gamla traditionsbundna
alliansen hade gett de islamiska aktörerna. Ulema kunde aldrig
motarbeta sultanen och centralmakten efter 1826. Detta gav
under kommande tider den moderna fronten i byråkratin
möjlighet att genomföra sina planer. Processen nådde sin
kulmen under ungturkarnas204 regering efter den andra konstitutionen 1908. Detta beredde också vägen för uppbyggandet
av en helt sekulariserad statsmakt på de ottomanska grunderna
med början under 1920-talet.
Under 1800-talet fick úeyhülislamen då och då möjlighet att ta
plats bland sultanens rådgivare. Under dessa perioder kunde
ulema påverka sultanen i vissa beslut. De kunde även
medverka i ceremonin vid avsättandet av sultanen. Men
sultanens och statsmaktens långvariga ledarskap i religiösa
frågor hade lagt grunden för framväxten av en helt annan
tradition. Enligt denna var det de islamiska ledarnas plikt att
avstå både från att försöka dela statsmakten och från att
försöka göra sig självständiga. Detta riskerade att betraktas
som uppror mot den islamiskt legitimerade statsmakten och
Koranen. De islamiska aktörerna kunde delta i upproret mot
sultanen, men de kunde inte dela statsmakten eller ärva de
heliga gestalternas ställning. Detta stod i kontrast till de
gällande traditionerna bland shiiterna i Iran.
Traditionerna gjorde också att ulema aldrig konkurrerade med
sultanen. De krävde inte heller att dela det religiösa ledarskapet eller se sig som de enda som skulle ta hand om de
religiösa ärendena även när de kände sig tillräckligt mäktiga.
Sultanens oomstridda religiösa ställning liksom statsmaktens
traditionella kontroll över de islamiska ledarna fortsatte under
204
Benämning på en sammanslutning av turkisk reformgrupper för att tvinga sultan
Abdülhamit att återinföra 1977 års avskaffade konstitution och fortsätta reformpolitiken (Nationalensyklopedi, 19, s. 52). De fick makten genom andra konstitutionen
1908 och spelade sin roll genom att genomföra reformer och leda landet i första
världskriget.
136 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
hela moderniseringsperioden. Såväl sultanen som sadrazamen
och vesirerna kunde fatta beslut om sharian, utan att rådfråga
ulema.
Kolonialmakterna genomförde också olika strategier i Iran och
Ottomanska riket. De lierade sig i Iran med traditionalisterna.
De hjälpte mullorna att vinna makt och prestige för att dela
statsmakten och försvaga staten som motverkade moderniseringsplanerna. I motsats härtill ville de införa reformer i
Ottomanska riket för att försvaga de traditionella ottomanska
grunderna och öka sina vinster. Därför avstod de från att
understödja den sunni-islamiska ledarkåren i Ottomanska riket
i dess aktioner mot statens tanzimat.
Allt detta ledde till att moderniseringen inte ökade de
islamiska ledarnas roll och inflytande i Ottomanska riket utan
minskade deras tidigare påverkan på maktsfären i Istanbul. De
fick inte försvara de islamiska traditionerna gentemot sultanernas och statsmaktens heliga auktoritet även om de var
missnöjda av reformplaner och nya lagstiftningar. Traditionen
gav också byråkraterna möjlighet att genomföra reformplaner
planer utan att råka ut för de religiösa aktörernas allvarliga
motsättningar. Detta skilde sig från utvecklingsprocessen i
Iran.
Traditionen medförde att de islamiska ledarna inte försökte
befria sig från sultanens och statens makt och kontroll eller
organisera muslimerna under sin ledning. Detta gjorde att reislamiseringen i Ottomanska riket styrdes av sultanen och
byråkraterna, civila organisationer och lekmän, i stället för av
de formella islamiska aktörerna. Detta var inte heller jämförbar med mullornas avgörande roll i Iran.
Re-islamiseringen
År 1876 fick ulemas fatwa sultanen Abdülaziz att lämna sitt
ämbete. Samma år tvingade en annan fatwa sultan Murat V att
Islam – lika grunder och olika funktioner 137
lämna sitt ämbete på grund av sinnessjukdom205. Dessa fatwor
öppnade vägen för re-islamiseringens arkitekt sultan Abdülhamit II:s makttillträde detta år, men var inte ett tecken på
ökad auktoritet för ulema.
Abdülhamit II försökte från första dagen av sitt ämbete reislamisera statsmakten. Detta innebar en radikal förbättring av
ulemas ställning. Han gav order om upprättandet av konstitutionen och valde en grupp av de högst uppsatta statstjänstemännen för att skriva grundlagen. Tolv personer av de 30
utvaldes av ulema206.
Abdülhamit reagerade mot ryssarnas satsning på panslavismen och -ortodoxismen genom att ge pan-islamismen en
ideologisk karaktär207. Under re-islamiseringen försökte han
som muslimernas kalif ge sitt religiösa ämbete ett nytt liv. Han
bar profetens flagga när han 1877 gav order om att inleda
kriget mot ryssarna. Som kalif avgav han också en fatwa om
att genomföra jihad. Hans order välkomnades av úeyhülislamen och andra islamister. Sultanen utvecklade sitt envälde
efter nederlaget i kriget 18771878 mot Ryssland genom att
ge ytterligare order om re-islamisering. Abdülhamit valde
också sina rapportörer och spioner bland ulema208.
Från början av 1800-talet försökte sultanerna modernisera sina
gamla institutioner genom att europeisera dem, men sultan
Abdülhamit II stävade mot att islamisera de europeiska framstegen. Han gav också araberna en plats närmare makten och
försökte representera de heliga gestalterna. Det heliga arabiska
språket ställning stärktes.
De islamiska ceremonierna gavs nytt liv och nya moskéer
byggdes. Abdülhamit öppnade nya islamiska skolor och
205
Palmer, s. 156158.
Palmer, s. 162.
207
Palmer, s. 167.
206
208
Palmer, s. 77.
138 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
finansierade Ulemas verksamheter. Hans heliga ställning
respekterades också av stormakterna och han agerade som
religiös ledare även bland de muslimer som bodde i de
områden som hade ockuperats av ryssarna. Pan-islamisterna,
däribland de som kämpade mot imperialismens nyvinningar i
Afrika och Asien, såg Abdülhamit som en gudingiven
ledargestalt209.
Re-islamiseringen som på så sätt började under 1870-talet
höjde de islamiska ledarnas status i samhället, men detta
ändrade inte den traditionella maktfördelningen mellan staten
och ulema. Sultanen var den religiösa ledaren och hans
religiösa representanter var hans utvalda inom militären och
byråkratin. ùeyhülislamen fick i bästa fall, som ansvarig för
det religiösa ämbetet, sitta i regeringen. Ulema fick bättre
möjligheter och större befogenheter under re-islamiseringen,
men de lydde fortfarande under den politisk-islamiska
centralmakten, sultanen och byråkratin.
År 1909 upprepades det gamla scenariot om utfärdandet av
fatwan, men denna gång var de folkvalda parlamentsledamöterna som förmådde úeyhülislamen att utfärda en fatwa
för att avsätta sultan Abdülhamit, re-islamiseringens fader. Det
var första gången som úeyhülislamen fann sig stå mot en sultan
som ville återuppliva de islamiska traditionerna. Denna gång
angav han inte en fatwa på byråkraternas eller militärens
begäran. Parlamentet beslutade om sultanens avsättning och
úejhülislamen kände sig tvungen att efterkomma de folkvalda
ledarnas beslut. Detta var en ny bekräftelse av den gamla
traditionen av ulemas lydnad gentemot centralmakten.
Utan någon framtid
År 1913 överprövades domen i de islamiska domstolarna av en
209
Palmer, s. 191, 193.
Islam – lika grunder och olika funktioner 139
sekulär domstol. Det teokratiska skiktet förlorade under denna
process sin makt över domstolarna. Detta gjorde att ungturkarna kunde fortsätta att genomföra reformer och sekularisera
samhället även under första världskriget, som betraktades av
sultanen Mehmet Reúat V (19091918) som jihad. Han inledde kriget 1914 med islamiska ceremonier och framträdde
som den helige kalifen samt avgav en fatwa om plikten att
deltaga i det heliga kriget210.
År 1916 förlorade úeyhülislamen sin plats i regeringen. Han
förbjöds dessutom att blanda sig i utbildningsväsendet och
förvalta donationsmedlen. Därmed förlorade de formella
islamiska ledarna sitt inflytande på alla områden som utgjorde
grunden för deras ekonomiska och sociala makt. År 1918 hade
úeyhülislamen inte någon annan funktion än att genomföra
gudstjänster och predika211. Samma år beslutade sultanen att
raka av sig sitt skägg utan att ta hänsyn till ulemas och
islamisternas råd och protester212. Detta var tecken på en
betydande nonchalans gentemot de islamiska traditionerna.
De allierade europeiska truppernas framgångar liksom ockupationen av Istanbul förstärkte dock de konservativa krafternas
ställning på olika nivåer. De allierade såg nämligen ulema som
en viktig grupp som kunde kontrollera opinionen. Engelsmännen ville utnyttja sina långvariga erfarenheter i Indien och
Iran för att organisera de lokala religiösa ledarna. Att ”bemöta
islamiska präster har alltid varit bättre än att konfronteras
aggressiva upprorsmän”, tyckte de213. De ansåg sig kunna slå
ner upproren och förhindra uppträdandet av upprorsmakare
genom att använda de islamiska aktörerna. De hade erfarenheter av samverkan med de islamiska mullorna i Indien, Iran
210
211
212
213
Yapp, 1987, s. 272; Palmer, s. 150.
Palmer, s. 258259.
Palmer, s. 271.
Palmer, s. 272.
140 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
och i de av muslimer bebodda områdena i Mellanöstern.
Ockupationen liksom stödjandet av den icke-muslimska
befolkningen i huvudstaden skapade ett visst intresse för
återgången till de kulturella rötterna. Den turkisk-islamiska
nationalismen liksom pan-islamismen framstod som ett
alternativt system som kunde leda muslimerna till befrielse
från de ”kristna ländernas” ockupation. Detta skapade en ny
bas för uppkomst av folkliga islamiska rörelser utan ledning
från officiella håll.
År 1918 kom sultan Mehmet Vahdettin VI (1918-1922) till
makten. Han gav order om en ny re-islamisering.
ùeyhülislamen återfick sin makt och sina gamla uppgifter, t.ex.
att bestämma över utbildningsväsendet och tolka civillagen
utifrån sharia, men detta förändrade inte ulemas ställning
gentemot statsmakten. De hade sedan länge förlorat
möjligheten att överleva på egen hand. Därför förlorade ulema
och hela det formella islamiska ledarskapet hela sitt inflytande
i samhället när den gamla statsmakten föll.
År 1922 flydde sultanen med hjälp av de allierade länderna till
utlandet. Utrikesdepartementet använde den sista fatwan för
att avsätta den frånvarande sultanen214. År 1924 försvann
kalifämbetet och allt det hängde samman med, dvs.
úejhülislamämbetet, traditionen att utfärda fatwor och de
islamiska ledarnas position inom i maktsfären. Således
försvann det traditionella och formella islamiska etablissemanget, men det islamiska tänkandet överlevde inom många
institutioner.
Den formella islamiska organisationens sammanbrott lade
grunden för uppkomsten och utvecklingen av informella
islamiska institutioner. Islamiska partier och politisk-islamiska
214
Palmer, s. 288.
Islam – lika grunder och olika funktioner 141
organisationer fyllde tomrummet i städerna, medan tarikatgrupperna med sin etnisk-religiösa struktur var landsbygdens
svar på den nya situationen.
De i grunden olika re-islamiseringsprocesserna i Iran och
Ottomanska riket skapade två olika religiösa och islamiska
scenarier i dessa samhällen, vilket levde kvar långt in på 1900talet.
142 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
Den shia-islamiska maktapparatens
reproduktion
Shah-regimens lojala maktapparat
1800-talets re-islamisering i Iran gav det shia-islamiska prästerskapet möjlighet att omorganisera sig och besegra gamla
och nya konkurrenter och fiender. Detta resulterade i att det
lyckades stärka sin ställning och från att i början av seklet ha
varit en samhällsgrupp inom shahens maktapparat i slutet av
det blev hans kompanjon och konkurrent.
Grundaren av Safavi-dynastin, shah Ismail, gjorde i början av
sitt ämbete, år 1502, shia-islam till Irans officiella religion.
Dessförinnan var shiismen en alternativ islamisk lära med
delvis mystisk karaktär. Under dynastins drygt 200 år sågs
shahen som shia-islams helige ledare.
Safavierna påstod sig vara ättlingar till den sjätte shiitiske
imamen. De ansåg sig därför ha rätten att styra över folket till
den ”rätta islamiska vägen”. Detta gav dem en stor makt och
förstärkte deras legitimitet. Safavi-shaherna styrde landet
enligt den shia-islamiska rättstraditionen. De som hade
utbildats i de islamiska skolorna, mullorna, gavs möjlighet att
organisera sig under shahens överinsyn.
Mullorna förklarade Safavi-shahernas ställning som
imamernas arvtagare för folket genom att omtolka den
shiitiska berättelsen om Guds upphöjelse av imamerna och
berättade om den tolfte och siste imamens försvinnande, hans
eviga liv och plikt att sörja för shia-muslimernas bästa under
sin frånvaro. Safavi-shaherna påstods vara de rätta utvalda för
att bära den tolfte imamens bud på jorden.
Processen som ledde till mullornas oavhängighet började
Islam – lika grunder och olika funktioner 143
under andra hälften av 1700-talet, sedan Nadir Shah Afshar
dödats 1747. Mullorna samlades kring olika personer och
lokala tyranner som fick makten en dag och förlorade den
nästa dag. Den långvariga krisen med kaos och maktkamp
mellan olika nomadhövdingar fick mullorna att söka sitt
levebröd utanför maktens centrum i Iran. Många samlades
kring begravningsplatserna i Iran och nuvarande Irak. De sålde
religiösa tjänster till de bofasta shia-muslimerna i landet och
till pilgrimerna som färdades till de heliga begravningsplatserna.
De behövde känna sig trygga när de propagerade för den
shiitiska läran i de sunni-islamiska samhällena. De behövde en
mäktig iranska centralmakt som kunde ge dem stöd gentemot
den mäktiga sunni-islamiska ottomanska makten och garantera
deras säkerhet. Qadjar-dynastins uppkomst och dess framgång
med att bygga upp en centralmakt över hela landet gav
mullorna den eftersökta tryggheten. Detta var orsaken till att
mulloma från början hyllade Qadjar-dynastin och dess
grymme grundare som fick makten i slutet av 1700-talet. Trots
mullornas kommande maktbefogenheter och deras kamp för
att dela statsmakten i Iran förblev de lojala mot shah-regimen i
Iran fram till uppbyggandet av den islamiska regimen 1979.
Det fundamentalistiska tänkandets födelse
Vid sekelskiftet 1800 samlades mullorna kring två olika
ideologier, det fundamentalistiska ”esoli-tänkandet” och det
informationalistiska ”akhbari-tänkandet”. Esolierna såg det
som sin plikt att genomföra de shiitisk-islamiska traditionerna
på egen hand. Ulema skulle ha rätt att delta aktivt i politiska
och kulturella tilldragelser. De ville yttra sig i form av fatwor
som skulle efterföljas av alla trogna shia-muslimer. De krävde
rätten till inflytande även över de icke-religiösa i samhället.
Genom deras försorg skulle muslimerna dels ledas till det rätta
(amr be marof) och dels hindras från att begå synder (nahy az
monkar).
144 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
Enligt den shiitiska berättelsen ärvde imamerna under tolv
generationer profetens heliga uppdrag att styra det islamiska
samhället. Den tolfte imamen, en femårig pojke, fick i uppdrag
att lämna jorden varpå Gud skulle sända honom åter för att
hämnas sina fiender och genomföra sharia, i sin helhet. Den
tolfte imamen var dock dagens imam även under den tid han
var borta från jorden. Han hade i uppgiften att övervaka shiamuslimernas samhälle även om han inte kunde yttra sig direkt.
Därför behövde han någon som kunde verka som hans
budbärare215. Han valde att kontakta Safavi-shaherna på grund
av deras släktrelation med honom själv och de fick i uppdrag
att förmedla hans budskap till folket.
Denna berättelse gav under senare tider esolierna möjlighet
att framställa sig som den tolfte imamens rätta representanter i
andliga ärenden. De högst uppsatta mullorna, ayatollorna,
presenterades så småningom som den tolfte imamens ”andliga
budbärare”216. Därför var deras yttrande, dvs. fatwor, förpliktande. Mullorna fick därigenom rätten att avgöra vem och
vad som representerade hedniska element och måste bekämpas
och vem och vad som befann sig på den rätta vägen och därför
måste understödjas. Esoliernas argument förklarade också
mullornas rätt att behålla kontroll över rätts- och utbildningssystemet och leda shia-muslimerna i jihad217.
Akhbari-tänkandet avvisade inte berättelsen om den tolfte
imamens heliga ledarskap, utan innebar att han skulle styra det
shia-islamiska samhället genom att direkt kontakta sina
anhängare, dvs. sin ummat. Akhbarierna ansåg att allting
skulle följa skrifterna i Koranen och de shia-islamiska
klassiska föreskrifterna, dvs. akhbar och hadith218. De ville
215
Kasravi, Shia-gari.
De påstod senare, i synnerhet från och med slutet av 1800-talet att ayatollorna var
den helige Tolfte imamens representanter i både ”andliga och världsliga” ärenden.
217
Mokhber, s. 230232.
218
Benämningar på en kort utsaga av eller om profeten eller någon av hans
följeslagare, vilket avser att fastställa vad som i en viss fråga är normerande sed och
praxis.
216
Islam – lika grunder och olika funktioner 145
hålla mullorna borta från politiska ärenden och maktapparatens världsliga affärer219. Detta skulle ge mullorna möjlighet
att koncentrera sig på sina grundläggande uppgifter; att
förklara religiösa och andliga spörsmål och erbjuda religiösa
tjänster.
Akhbarierna ansåg inte att Koranens skrifter och profetens
praxis behövdes kompletteras med mullornas förklaringar och
fatwor. För dem hade alla shia-muslimer, oavsett om de
tillhörde den religiösa elitgruppen ulema eller inte, samma
rättigheter och skyldigheter. Alla shia-muslimer hade möjlighet att direkt ledas av den tolfte imamen som inte behövde
någon mellanhand för att utföra sitt uppdrag. Därmed behövde
shia-muslimerna inte lyda mullorna och deras råd och
fatwor220.
Dessa tankar, liksom konflikten mellan dessa ideologier, var
inte nya utan hade sina rötter i diskussionerna under Safavidynastin, då de shia-islamiska grundtankarna omskapades och
omstrukturerades. Men under denna period hade motsättningarna inte fått möjlighet att flamma upp, eftersom båda
sidor hade tvingats lyda ”den heliga centralmakten”. Den nya
situationen i den muslimska världen inklusive Qadjarshahernas icke-religiösa bakgrund förvandlade denna gång
motsättningarna till allvarliga konflikter. Kampen blev
långvarig och krävde Qadjar-shahens inblandning. Shahen
valde att stödja esolierna och konflikterna slutade med
fundamentalisternas totala seger över akhbarierna både i Iran
och på de heliga gravplatserna i Irak och närliggande shiitiska
områden.
219
220
Varahram, s. 175; Mokhber, s. 228.
Mokhber, s. 230233.
146 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
Växelverkan mellan imam och ummat
Esoliernas seger medförde en omvändning i mullornas historia
i Iran och dess grannländer. Den öppnade vägen för mullornas
kommande maktbefogenheter och stärkte deras ambition att
vara aktiva i sociala och politiska frågor, vilket visade sig både
när de propagerade för shahernas envälde och när de kämpade
mot dem för att ersätta det ”oheliga enväldet med ett heligt”.
Den nya ideologin stärkte mullornas ställning och deras
kommande hierarkiska maktstruktur i Iran och dess grannländer.
Esoliernas seger lade grunden för shia-muslimernas
kommande indelning i två klasser, mullorna som den styrande
ledargruppen (islamiska ledare) och folket som den lydande
massan (ummat). Mullorna försökte under kommande tider
använda växelverkan imam-ummat (ledare-anhängare) för att
bygga sitt religiösa imperium på shia-muslimernas tro.
Läran utvecklades så småningom för att förklara denna
indelning. Den andra klassens muslimer hade plikten att fatta
sina val i livet efter bästa förstånd, men eftersom alla inte hade
tillräcklig förmåga för att finna den ”rätta vägen” måste de lära
sig den av mullor. Den ”nyskapade förklaringen” gav stor
politisk makt åt ulema från och med slutet av 1800-talet och
gjorde så småningom mullorna till ”islamiska ledare”221.
Samtidigt gav mullornas heliga rätt att styra samhället shiamuslimerna skyldighet att betala skatt till dem i stället för till
den politiska statsmakten och shahen. I enlighet med tagje höll
sig mullorna tysta om sin representativa roll inom den nya
berättelsen under en stor del av 1800-talet. De bekräftade gång
på gång shahens legitimitet för att undgå konfrontation,
samtidigt som de försökte utöka sin roll som folkets ”religiösa
och andliga” och så småningom deras ”rätta och heliga” ledare
221
Mokhber, s. 232- 233.
Islam – lika grunder och olika funktioner 147
i olika sociala, kulturella och politiska sammanhang.
De kallade shahen för ”skuggan av Gud”, ”shiitiske shahen”
och ”den tolfte imamens representant” så länge de kände sig
svaga och beroende av hans makt. De vågade däremot under
senare decennier av 1800-talet klandra shahen för att han hade
stulit makten från ”den tolfte imamens rätta representanter”,
dvs. från ayatollorna och mullorna.
Den nya berättelsen om mullornas representativa roll fick
muslimerna att så småningom betrakta det som en religiös
plikt att vända den centrala makten ryggen och kontakta den
bara genom sina ”rätta ledare”, dvs. ayatollorna. De rätta
ledarna hade rätten att säga vilka shaher och regeringar som
var religiöst legitima och måste lydas och vilka som var
erövrare och måste motverkas. Qadjar-shaherna utnyttjade i
början mullornas argument om sin roll roll i ”andliga” ärenden
för att öka lojaliteten hos folket, men med tiden och parallellt
med ökningen av mullornas makt fick shaherna möta folkets
vrede i demonstrationer som leddes av illojala mullor och
ayatollor. Mullorna fick så småningom centralmakten att köpa
deras lojalitet genom att belöna dem och dela makten med
dem. Detta var begynnelsen av mullornas kommande religiösa
maktbefogenheter och ledarskap.
Nya segrar för mullorna
Det shia-islamiska prästerskapets politiska engagemang och
deras framgångar i att dela statsmakten vilade också på deras
seger över andra shia-islamiska fraktioner och sekter. De
segrade över Sheykhier och de kontrollerade under första
hälften av 1800-talet darvish- och tarikat-grupperna.
Sheykhiernas lära började växa fram i början av seklet. Deras
synsätt konfronterades esoliernas berättelse om den tolfte
imamen. Synsättet stod i strid med mullornas ambition att dela
den shia-islamiska representativa makten. Mullorna lyckades
kontrollera utvecklingen av det nya tänkandet, trots att
konflikten fortsatte under hela 1800-talet och även 1900-talet.
148 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
Sheykhierna kunde under sin långa kamp inte stoppa det
fundamentalistiska tänkandets utveckling222.
Esolierna vann också över darvish- och tarikat-grupperna.
Safavi-dynastin tillhörde en tarikat-grupp som växte fram i
Azerbajdzjan. Som grundare av och ledare för den shiaislamiska maktapparaten hjälpte Safavi-shaherna mullorna att
mobilisera sig. De hade plikt att återuppliva de gamla
ritualerna och omstöpa nya shiitiska traditioner. Tarikatgrupperna och det shiitiska prästerskapet tillhörde dock olika
riktningar inom islam och deras verksamhet utvecklades på
olika sätt.
Tarikat-grupperna överlevde liksom mullorna den långa
oordningen från början av 1700-talet till Qadjar-tidens
inledning. De började också omorganisera sig i olika grupper
under den första hälften av 1800-talet. Olika Tarikat- och
darvish-grupper, däribland zahabier och nematullahier, tog
åter upp sin verksamhet under denna period, men till skillnad
från under Safavi-dynastins tid var mullorna denna gång
tillräckligt mäktiga för att kunna stå emot Tarikat-grupperna
och kontrollera deras utveckling.
Tarikaterna såg sina ledare som de rätta representanterna för
de heliga imamerna och vägrade därmed erkänna mullornas
religiösa ledarskap. Deras synpunkter hotade den unika
ställning som mullorna uppnådde under Qadjar-dynastin.
Konflikterna blev allt hårdare under senare perioder, men
mullorna vann till slut över Tarikat-anhängarna. De flesta av
Tarikat-gruppernas ledare dödades av de shaher som godtogs
mullorna som de rätta andliga ledarna. Kampen fortsatte men
med mer överseende under andra hälften av 1800-talet.
Tarikat- och darvis-grupperna kunde leva i mindre sammanslutningar så länge de inte försökte konkurrera ut mullorna
från den religiösa makten223.
222
223
Mokhber, s. 238243.
Mokhber, s. 243252.
Islam – lika grunder och olika funktioner 149
Den heliga alliansen mot den shiitiska förbrytarsekten
Mullorna besegrade också ”den shiitiska Babi-sekten” och
kämpade mot dess senare organisering i Bahai- och Azalisekten i mitten av 1800-talet och framåt224. År 1844
upprättades Babi-sekten i Iran. Dess ledare påstod sig vara den
väntade tolfte imamen. Hans yttrande skapade ett öppet krig
mellan sekten och mullorna. Babi-medlemmarnas kamp
riktades mot hela det dominerande politisk-religiösa systemet
och hotade de dominerande aktörerna. Detta fick shahen och
mullorna att än en gång kämpa tillsammans mot sina gemensamma fiender. Mullorna utfärdade en fatwa om sektledarens
avrättning och shahen och staten förklarade krig mot sekten.
Shahen underströk därmed sin legitimitet som ”skuggan av
Gud” och den ”shiitiske shahen”.
Ledaren för Babi-sekten arresterades och avrättades 1850.
Avrättningen skulle vara slutpunkten för sektens kamp, men
kampen fortsatte och anhängarna till sekten försökte ta hämnd
genom att senare, 1896, mörda Qadjar-shahen Naseraddin.
Detta resulterade i en omfattande utrensning av anhängarna till
sekten. De kastades i fängelse och avrättades av shahens
soldater225.
Babi-sekten påstods vara en modern reaktion mot det föråldrade politiska och religiösa etablissemanget i Iran. Ledaren,
Bab, ville upplösa sharia genom sin heliga skrift. Han ville
förbjuda polygamin och ge kvinnorna, däribland poeten
Gorrat-el Ein, möjlighet att sitta i lokala politiska församlingar. Hans bok, Bajan, motsäger dock tanken om sektens
modernitet. Han förbjöd t.ex. män och kvinnor att utbyta mer
än 28 ord med varandra226. Man var också tvungen att införsskaffa samtycke från mannens och kvinnans föräldrar för att
224
Mokhber, s. 238242.
Mokhber, s. 256.
226
Mokhber, s. 256.
225
150 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
kunna gifta sig227. Han representerade i själva verket de gamla
traditionerna i en ny tolkning.
Babi-sekten delades sedan in i två sekter. Azali- och Bahaisekten styrdes av den avrättade ledarens bror respektive
halvbror. Bahai-sekten upprättades 1863 i Bagdad. Bahaierna
sympatiserade i viss mån med de dåvarande värderingarna i
Europa. Enligt dem måste religionen bygga på dagens
kunskaper. De strävade mot fred i världen, talade om kvinnans
frihet och jämlikhet samt ville skapa en sammanhållning
mellan olika religioner som islam, kristendom och judendom.
Deras ledare utvisades 1863 från Bagdad av den ottomanska
makten och sändes i exil 1866. Bahai-sekten vann så småningom över Azali-sekten och förde en underjordisk tillvaro
under statsmaktens och mullornas gemensamma förföljelse
under senare decennier av qadjarernas tid228. De omorganiserades och blev allt mer synliga parallellt med kontrollen av
islamisternas makt under Pahlavi-shaherna.
Babi-sektens och de följande sekternas kamp och organisation i Iran visade än en gång mullorna att de behövde shahen
för att kunna behålla sin privilegierade ställning. Kampen mot
sekterna gav också Qadjar-shahen möjlighet att stärka sin
legitimitet. Mullorna fortsatte att använda sig av shaherna för
att vinna över sina konkurrenter och fiender. De kunde
därigenom behålla kontrollen över andra religiösa ideologier,
falanger och sekter. De delade aldrig sitt religiösa ledarskap
med någon sedan de hade fått Qadjar-shaherna att gå med på
deras religiösa ledarskap.
Kontrollen över den sunni-muslimska minoriteten
Shiitiska mullor genomförde också en långvarig och osynligare kamp mot sunniterna i Iran. Sunniterna sågs länge som
227
228
Eyrumlu, 1998, s. 46.
Mokhber, s. 257259.
Islam – lika grunder och olika funktioner 151
ottomanernas anhängare och betalade ett högt pris under
konflikterna mellan Iran och Ottomanska riket. Stridigheterna
mellan sunniter och shiiter berodde dels på deras religiösa
uppfattningar och dels på att shiismen användes som ett medel
för att förena olika samhällsgrupper, däribland shahen och de
shiitiska ledarna med varandra och med folket. Shiismen
skapade lojalitet hos folket och gav makthavarna möjlighet att
utnyttja det i olika sammanhang. Konflikterna med sunniterna
gav ofta både shaherna och mullorna möjlighet att hålla ihop
den shia-islamiska nationen under sitt ledarskap.
Därför organiserade dessa makthavare fientligheter mellan
sunnier och shiiter, särskilt när fattigdom, hunger, epidemier,
krig och de hårda exploateringen skördade liv i olika delar av
landet. Staten och dess allierade hade då inget att ge folket
förutom shia-islamiska ceremonier och de shiitiska mullorna
som organiserade det mot den icke-shiitiska befolkningen.
Mullorna hade plikten att övertyga folket om att de skulle
komma att belönas för sin kamp mot sunniterna efter döden.
Enligt berättelserna skulle de shiitiska imamerna reservera
platser i paradiset för sina trogna.
Således lyckades mullorna genom att besegra de andra shiaislamiska rörelserna och tysta den sunni-muslimska minoriteten så småningom inta platsen som ”de shiitiske helige
imamernas budbärare på jorden”. Deras nya ställning erkändes
i slutet av 1800-talet av många även inom kungahuset.
Nya ekonomiska resurser
Utvecklingen av handeln och uppkomsten av nya samhällsklasser i Bazaren gav med tiden mullorna möjlighet att
rekrytera nya anhängare. Deras ställning förstärktes parallellt
med handeln och affärsförbindelserna med utlandet. De
förklarade att muslimernas vinster var islamiskt tillåtna (halal)
tillgångar och kunde därigenom etablera sig i affärscentrum i
storstäderna. Bazaren förvandlades så småningom till den
152 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
ekonomiska och politiska basen för de muslimska ledarna.
Affärsmännen betalade i bästa fall sin shia-islamiska skatt
(khoms) i form av en femtedel av den totala årsvinsten, och
därtill allmosor (zekat) och imamens andel (mal-e-imam) till
mullorna för att försäkra sig om deras samtycke till det
kapitalistiska utnyttjandet av folket. Samarbetet mellan
Bazaren och mullorna resulterade så småningom i upprättandet
av en långvarig allians mellan mullorna och affärsmännen.
Mullorna tog också hand om alla inkomsterna från begravningsplatserna samt donationer (vakf) i landet och allt som
saknade ägare. De fick också höga löner från staten. ”År 1866
utgjorde utbetalningen av de formella mullornas löner en
tredjedel av statens hela budget”229.
Mullorna fick även bidrag från de båda stormakterna, i
synnerhet engelsmännen. De belönades också på olika sätt av
utländska organisationer. Inkomsterna, liksom deras andel av
korruptionen inom qadjarernas byråkratiska system, gjorde
mullorna till en av de ekonomiskt privilegierade samhällsgrupperna i landet. De flesta av de islamiska aktörerna och
ledarna för den nyorganiserade shiitiska hierarkin hörde till de
mest förmögna i landet230. Kapitalbildningen gav mullorna och
deras ledare möjlighet att befria sig från shahens och statens
inflytande och att så småningom bygga sitt imperium och
konkurrera med statsmakten.
Samröret med de koloniala stormakterna
Kolonialmakternas inflytande, i synnerhet engelsmännens
politik att utnyttja de religiösa förhållandena, skapade goda
möjligheter för mullorna att stärka sin politiska ställning.
Engelsmännen hade lång erfarenhet av att organisera de lokala
religiösa ledarna för att använda dem för sina koloniala mål.
De etablerade nya förbindelser med shiitiska ledare, byggde
229
230
Adamiyat, 1972, s. 122.
Eyrumlu, 2000, s. 249250.
Islam – lika grunder och olika funktioner 153
relationer med flertalet av de viktiga islamiska aktörerna och
gav sina islamiska vänner möjlighet att förbättra sin ställning
inom den religiösa kåren. De kunde också anställa mullor som
skulle förbereda folkets godkännande av engelsmännens
närvaro i landet. Vissa blev medlemmar i europeiska organisationer, däribland Frimurarorna.
Engelsmännen upprättade fonder, däribland ”donationen Od”,
för att köpa mullorna genom tillåtna (halal) betalningar231 och
satsade också på att bygga heliga gravar och gravplatser
(imamzadeh) för att öka folkets islamiska känslor. Vidare
utbildade de i Indien pro-engelska mullor och islamiska
agitatorer som skulle uppträda som profetens och imamernas
ättlingar (seyyed), och skickade dem till Iran och de närliggande shiitiska områdena232.
Ryssarna satsade även på att frammana mullornas samtycke.
Den autokratiska regimen i Ryssland hade samma ställning till
mullornas politiska aktivitet. Ryssarna var dock inte särskilt
populära hos folket. De sågs ofta som ockupanter och fiender
samt saknade engelsmännens politiska skicklighet.
Stormaktenas närvaro i Iran skapade grunden för mullornas
maktbefogenheter under de sista decennierna av 1800-talet och
framåt. Deras hjälp var så avgörande att mullornas nya
ställning som ”islamiska ledare” under kommande tider sågs
som ett ”direkt kolonialt arv”. Stormakterna ändrade den
traditionella balansen mellan olika samhällsgrupper och
institutioner i landet samt undergrävde shahens absoluta makt.
Mullorna kunde befria sig från shahens traditionella kontroll
genom att söka stöd hos stormakterna. Mullorna var med sin
konservativa inställning en av dem viktigaste samhällsgrupper
231
232
Rayin, s. 97110.
Rayin, s. 102105.
154 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
som ville frysa utvecklingen i landet just när förändringens
vindar blåste in i landet från olika håll. Stormakterna gav
mullorna sitt stöd då de ansåg att förändringarna i det iranska
samhället skulle hindra deras koloniala herravälde.
Mullorna utnyttjade sina relationer med stormakterna på olika
sätt och spelade en tveeggad roll. De agerade som stormakternas anhängare och försökte tillgodose den ena eller
andras intressen i landet, samtidigt som de försökte utnyttja
”de kristna makterna” för att öka sin islamiska legitimitet. En
del arbetade för stormakterna och hjälpte den ena framför den
andra, samtidigt som andra utnyttjade missnöjet med
européernas inblandning för att stärka den islamiska identiteten.
Etablerandet av den shia-islamiska centralmakten
De nya möjligheterna lade grunden för radikala förändringar i
mullornas traditionella organisering, uppgifter och förhållanden. Mullorna beslutade under 1860-talet att välja en
ayatolla som skulle representera hela kåren. Detta var
avgörande för centraliseringen av den religiösa makten. Valet
inledde uppbyggandet av den fundamentalistiska maktorganisation som skulle komma att spela en central roll i Iran och
dess grannländer.
Så småningom ordnades hela den religiösa kåren i en helig
hierarkis. Alla tvingades inordna sig och respektera de höga
ledarna. Processen var långvarig med svåra motgångar, såväl
under Qadjar-tiden som under Pahlavi-tiden och framåt.
Organiseringen och mullornas lojalitet mot sina ledare gav
dem möjlighet att ta ledningen av proterstaktionerna mot
shahen avtal med utlänningar under kommande decennier.
Från och med 1870-talet delades mullorna in i falanger och
fraktioner från de reformvänliga till de mest reaktionära. Mirza
Djafar Hakimullahi som tillhörde de fötrstnämnda understödde
publiceringen av nya tidningar. Mulla Sadeg Gomi gav stöd
Islam – lika grunder och olika funktioner 155
till byggandet av järnvägen, som skulle förbinda Kaspiska
havet med Persiska viken. En annan accepterade till och med
förslaget att byta från det arabiska alfabetet till det persiska för
att förenkla utbildningen, trots att arabiskan var Koranens
heliga språk.
Detta inträffade samtidigt som den reaktionära sidan och
majoriteten av den islamiska kåren till varje pris ville förhindra varje form av förändring i landet. De kritiserade även
det allmänna kravet på frihet och demokrati i landet. En mulla,
Ali Akbar Kani, hävdade enväldet och kämpade mot dem som
krävde respekt för mänskliga rättigheter. I likhet en annan
framstående islamisk ledare, Sheykh fazlullah-e Nuri, kallade
han den eftersökta yttrandefriheten för ”den onda friheten”,
eftersom den riskerade att leda folket att vända ryggen mot
shia-islam och sharia. Enligt majoriteten saknade människan
friheten att bestämma över sig och sitt samhälle. ”Allting som
står i Koranen är obligatoriskt och det finns inget utrymme för
människans val. Gud har rätt att bestämma över saker och ting
och människan har plikt att lyda hans order”, hette det233.
Trots mullornas fientliga inställning till folkets yttrandefrihet
hade de med tiden skapat utrymme för oliktänkande inom sin
ledargrupp. De respekterade varandras olika åsikter, medan de
i enlighet med principen om växelverkan mellan imam och
ummat (ledare och anhängare) krävde att folket (ummat) skulle
lyda sin religiöse ledare, dvs. sin ayatolla. De shia-muslimer
som inte valde någon ayatolla som sin religiöse ledare
räknades som syndare även om de efterlevde de shiitiska
traditionerna.
Oliktänkandet mellan mullorna hade dock sina gränser.
Deras åsikter fick inte stå i strid med grundläggande shiaislamiska principer eller gruppens kollektiva vinster. Inga
233
Adamiyat, s. 159160; Momeni, s. 203207, 281.
156 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
kunde bortse från gruppens bästa och dess gemensamma
värderingar. Olika ledare censurerade sina åsikter när t.ex.
mullornas ledarskap eller genomförandet av sharia aktualiserades eller uppbyggandet av organisationen krävde lydnad
inför de högst uppsatta ayatollorna.
Unga mullor framförde ofta radikala åsikter i sociala och
politiska frågor, men fick till slut böja sig för det konservativa
ledarskapet. Detta blev tydligt i olika sammanhang, i
synnerhet under konstitutionsstriden 1906-1911 när de
radikala och mest folkliga mullorna slutligen tvingades rätta
sig efter kårens gemensamma vinst och princip. De
reformvänliga ledarna skrev efter segern in paragrafer i
grundlagen som tidigare hade krävts av de konservativa.
Mullornas möjlighet att ändra konstitutionen visade också den
unika ställning som de hade skaffat sig i det iranska samhället.
I inblandningen i samhällsfrågor visade att mullorna redan
under de senare decennierna av 1800-talet hade fått möjlighet
att påverka och leda politiska och sociala förändringar i
samhället.
Ledare för folkliga protestaktioner
Från slutet av 1800-talet och fram till den konstitutionella
revolutionen slöt Qadjar-shaherna flera koncessionsavtal med
européerna. En del framkallade reaktioner hos konkurrerande
parter och en del resulterade i långvariga protestaktioner i
landet. Det var första gången som invånarna i storstäderna i
Iran kunde engagera sig i politiken och reagera mot politiska
beslut. En ny samhällsgrupp bestående av affärsmän och
arbetsgivare hade samtidigt växt fram i storstäderna. De
behövde stimulans från staten och såg förmånsavtalen med
utlänningarna som ett hot mot sin och landets existens. De
flesta av avtalen stred emot landets bästa, då de byggde på
betalning av mutor till shahen och hans korrumperade
omgivning. Inkomsterna av avtalen slösades bort av shahen
Islam – lika grunder och olika funktioner 157
och hans medhjälpare och gav ingenting tillförda till
statskassan och inte heller till de fattiga som genom bosättningen i storstäderna hade fått möjlighet att lära känna statens
och shahens skandalaffärer.
Mullorna utnyttjade den nya situationen när de påtog sig
ledarskapet för protestaktionerna, samtidigt som de fortsatte de
gamla förbindelserna med shahen och stormakterna. De
publicerade religiösa skrifter, ledde islamiska skolor samt det
traditionella utbildningsväsendet. Deras religiösa rättsväsende
hade vunnit över statens. Det shia-islamiska nätverket var den
enda folkliga organisation som under Qadjar-shahernas
diktatoriska styre hade fått överleva i landet. Mullorna var de
enda som kunde opponera sig mot shahens beslut utan att
bestraffas hårt.
Förmånsavtalet med engelsmannen baron Julius de Reuter
1872 motarbetade av ryssarna och skapade oro bland deras
anhängare vid hovet och inom den shia-islamiska ledarkåren234. Avtalet betraktades som en kupp mot Rysslands
intressen i Iran. Det utgjorde också ett långvarigt hot mot
landets självständighet och påminde om Ostindiska
kompaniets inblandning i Indien. Avtalet framkallade långvariga protestaktioner, även med mullornas inblandning235.
Avtalet med G. F. Talbut 1890 gav honom ensamrätt till under
femtio år tillverkning och marknadsföring av tobak i Iran.
Efter avtalet anlände flera utlänningar till Teheran och bosatte
sig i företagets nya kontor i centrum av staden. Utlänningarnas
närvaro i det isolerade Teheran var i sig frustrerande236.
Uppbyggandet av kyrkor och sjukhus för de nyanlända
utländska medborgarna fördjupade misstankarna och skapade
234
Varahram, s. 272–273.
Varahram, s. 271.
236
Varahram, s. 272.
235
158 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
en viss fientlighet hos folket i hela landet mot "de kristna
främlingarna".
Avtalet stod i direkt strid med handeln med tobak i Bazaren,
som hade nära band till mullorna. Avtalet påverkade också
stora grupper av folket negativt, från jordbrukare till
konsumenter. Allt detta ledde till att många deltog i protestaktioner. Staten straffade de missnöjda och skickade också
några av de oppositionella mullorna i exil237. Detta innebar en
allvarlig utmaning mot mullornas organisation. Därför mötte
de en kraftig reaktion från de islamiska ledarna. De kände sig
tillräckligt mäktiga för att konfrontera regeringen och shahen.
Befolkningen attackerade europeiska ambassader och hotade
de anställda med döden. Moskéerna förvandlades till centra för
protestaktionerna och fylldes av missnöjda människor.
Mullorna hotade de "hedniska utlänningarna" (koffar) med död
och heligt krig. Ryssland hjälpte och uppmuntrade den
islamiska oppositionen som kunde utnyttja främlingsfientligheten i det instängda och traditionsbundna iranska
samhället. Den högst uppsatta ayatollan, Mirza Hasan Shirazi,
utfärdade en fatwa om förbud mot tobak238. Enligt uttalandet
fick ingen muslim konsumera tobaksprodukter. Den som bröt
mot förbudet eller hjälpte främlingarna skulle ses som en
förrädare (mortadd) som enligt Koranen skulle bestraffas med
döden. De skulle inte få tillträde till de allmänna platserna och
befinna sig bland muslimerna i moskéer, underjordiska
vattendepåer eller vid hammamer (allmänna turkiska bad).
Förbudet efterlevdes och folket upphörde med samarbetet med
företaget och lämnade arbetsplatserna. Shahens hot om att
bruka det hårdaste straffet mot motståndarna hjälpte inte.
Militärer bevakade Teheran för att få de protesterande att återvända hem. Kvinnorna samlades vid hovet och demonstrerade
mot shahens beslut.
237
238
Varahram, s. 275–277.
Mokhber, s. 236; Varahram, s. 278.
Islam – lika grunder och olika funktioner 159
Detta var första gången i modern tid som kvinnor användes
av mullorna som politiska aktörer i det offentliga rummet.
Kvinnorna vid hovet vägrade att mala tobak åt shahen.
Protestaktionerna skrämde shahen och fick honom att upphäva
avtalet239. Händelsen var en stor seger för mullorna. De insåg
att de hade möjlighet att leda folket även när shahens
traditionella maktbefogenheter stod på spel. Dessa erfarenheter
öppnade vägen för den konstitutionella revolutionen.
Pan-islamismens utmaning
Mullornas försvar mot "den kristna världens invasion" ägde
rum samtidigt som uppkomsten av islamiska befrielserörelser i
andra delar av den islamiska världen. Moderniseringen
inträffade parallellt med kapitalistiskt exploatering. Båda
företeelserna väckte reaktioner hos folket. Moderniseringen
med sina tveeggade karaktär hotade de gamla traditionerna
och skrämde både de traditionsbundna och nationalistiska
krafterna i muslimska samhällen. Detta ledde folket att
återvända till sina rötter. Tanken att "alla muslimer skulle
alliera sig för att stå emot den kristna världens militära,
ekonomiska och politiska kontroll och invasion" lockade
många från olika grupper i den muslimska världen.
De iranska mullornas intresse för denna uppfattning var
dock begränsat. En del hade nämligen nära band med de
imperialistiska makterna. De flesta stödde den moderna
kapitalistiska exploateringen och kände samhörighet med
Bazarens affärsmän. Som shia-muslimer kände de sig inte som
delaktiga i den sunni-muslimska världen.
Men kontakterna med den kristna världen innebar inte bara
politiskt och militärt inflytande. De innebar också såväl
kulturella och sociala som vetenskapliga och teknologiska
förnyelser. Den kristna världens dubbla roll delade så småningom muslimerna och den muslimska intellektuella eliten i två
239
Varahram, s. 291.
160 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
fronter. Moderniseringsförespråkarna såg det som rationellt att
etablera djupa förbindelser med "de kristna européerna". De
ville utnyttja den europeiska civilisationen på alla områden för
att främja det muslimska samhällets utveckling. De var dock i
klar minoritet i Iran.
Den andra fronten förnekade inte att européernas framgångar
på det teknologiska området kunde vara nyttiga även för
muslimerna, men de valde att avstå från att bygga kulturella
relationer med den kristna världen. De ville växa på sina
gamla rötter, dvs. islam som ett kulturellt och socialt band som
kunde förena muslimerna och försvara den mot den kristna
världen. ”Dessa grupper i olika länder hade dock inte bestämda gränser och reagerade på olika sätt på den europeiska
moderniseringen och européernas moderna kontroll”240.
Pan-islamismen var en konsekvens av muslimernas försök att
hantera den nya situationen i den muslimska världen genom att
återgå till rötterna. Pan-islamisterna ville skapa en enad
muslimsk värld som skulle försvara deras kulturella och
religiösa grunder. Muslimernas enighet skulle enligt panislamisterna ge dem möjlighet att använda den kristna världens
teknologiska och vetenskapliga uppfinningar utan att fastna i
deras politiska och militära nät. Den pan-islamiska tanken
företräddes i Iran bl.a. av Seyyed Djamal-alddin-e Afghani,
"en aktiv mulla och välkänd ledare för frimurarorganisationen
i Egypten. Han åkte 1886 till Iran på inbjudan av shahen"241.
Han mottogs med varma hedersbetygelser, men hans kritiker
kylde inom kort ner relationen. Seyyed Djamal-addin fick efter
ett år av censurerade kontakter i Teheran lämna landet, men
återvände tre år senare till landet. Denna gång ville han ena
mullorna mot shahens affärer med utlänningar. Han bosatte sig
på en pilgrimsort, Shah Abdulazim, som enligt traditionen gav
fristad åt dem som riskerade att arresteras av staten, men
240
241
Momeni, s. 32.
Momeni, s. 298.
Islam – lika grunder och olika funktioner 161
denna gång utvisades han med våld ur landet.
Seyyed Djamal-addin påverkade de iranska mullorna genom
sina skrifter och kontakter. Han hjälpte dem att uppfatta
innebörden av européernas inflytande. Hans kontakter var
också en av faktorerna bakom upphävandet av ensamrättsavtalet om tobak242. Seyyed Djamal-addin hade också många
motståndare bland mullorna i Iran, då hans kritik riktades både
mot shahen och det shia-islamiska ledarskapet.
Hans idéer om att förena muslimerna skrämde också
shiiterna eftersom de var en liten minoritet omringade av den
sunni-muslimska majoriteten. Seyyed Djamal-addin propagerade för den ottomanske sultanens ledarskap. Detta hotade de
shiitiska ledarnas och den iranska shahens maktbefogenheter
och auktoritet. Därför fördömde de flesta shiitiska mullorna, i
synnerhet den formella ledningen i Iran, Seyyed Djamal-addin
och hans tankar om pan-islamismen.
Qadjar-shahens soldater arresterade anhängare till Seyyed
Djamal-addin och hindrade hans skrifter från att föras in i
landet. Shahen dödades dock 1896 av en iranier som därefter
erkände att han varit anhängare till Seyyed Djamal-addin.
”Shahens terror stärkte pan-islamismen och Seyyed Djamaladdins inflytande i Iran. En del av mullorna delade också
tanken bakom pan-islamismen i början av 1900-talet, men den
lyckades aldrig få den roll som den formella ledningens
(ayatollornas) fatwor spelade bland shiiterna i Iran”243. Iranska
mullor lyckades också kontrollera Seyyed Djamal-addins panislamism och dess påverkan på händelserna. De utnyttjade
segern över rörelsen för att öka sina maktbefogenheter och
stärka än en gång sin ställning just när de hade förbättrat sina
möjligheter att bestämma över shahen och hans islamiska
legitimitet.
242
243
Lambton, 1996, s. 294.
Varahram, s. 305; Momeni, s. 67–72.
162 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
Nu kunde mullorna tack vare sina segrar över alla sina
religiösa och politiska konkurrenter offentligt framställa sig
som den helige tolfte imamens representanter. ”Den som tror
på Gud måste tro på hans världsliga representant, dvs. de
shiitiska ledarna”, hette det244. Den som motverkar ayatollorna
motverkar också den tolfte imamen. Dessa kan inte förvänta
sig att deras böner och tillbedjanden ska godkännas och
belönas av Gud”, påstod de245. Påståendet spreds via mullornas
breda propagandakanaler i tusentals moskéer, hosseinier246 till
pilgrimsorter och begravningsplatser och överfördes till folket.
I Iran ökade varje form av re-islamiseringen mullornas makt,
och deras maktbefogenheter gav dem åter möjlighet att
kontrollera processen till sin fördel. De kommande händelserna visade också att ulema och islamiseringen i Iran utgjorde
två ömsesidiga fenomen i samma system. Inget kunde skilja
dem från varandra och ingen kunde dela det shia-islamiska
ledarskapet med mullorna. De monopoliserade också resultatet
av de satsningar som under kommande tid gjordes av
informella islamiska organisationer och islamiska lekmän som
befann sig utanför den islamiska ledarkåren.
Övervakare enligt grundlagen
Den nya situationen återverkade inom det shia-islamiska
ledarskapet och delade det i olika fraktioner antingen för eller
emot shahens absoluta makt. De hade dock alla samma mål för
landets framtid. De ville minska shahens makt och öka sin
kontroll över statsmakten. Fördelningen i olika falanger gav
mullorna möjlighet att samtidigt satsa på alla sidor, på shahen,
ryssarna, oppositionen, engelsmännen och befrielseanhän244
Martin, s. 127.
Algar, s. 213.
246
De lokaler som är avsedda för årsminnet av den tredje imamens martyrium under
600-talet.
245
Islam – lika grunder och olika funktioner 163
garna. De kunde därför utnyttja segern hos båda sidorna.
De lärde sig också att använda sin geografiska spridning för
att undkomma från shahens eventuella straff. De använde de
heliga begravningsplatserna i Iran och grannländerna Irak och
Syrien och kunde därför stå emot centralmakten utan att gripas
och bestraffas247.
Konflikten mellan England och Ryssland och Englands
förbättrade ställning gentemot förändringarna i Iran gav i
början av 1900-talet iranierna möjlighet att ställa krav på
öppnandet av ett Rättvisans hus (Adalet-khaneh). Mullorna
hade då sin egen organisation och var så mäktiga att de kunde
ställa krav för samarbetet med shahen. Minoriteten av
mullorna samarbetade med konstitutionalisterna som krävde
en folklig konstitution (mashrote), medan majoriteten krävde
en återgång till sharia och mullornas styre (mashrueh).
Falangerna delade samtidigt uppfattning om islamiseringen
av den kommande lagstiftningen. De ville båda att den inte
skulle gälla sharia utan bara statsmaktens praxis. Lagstiftningen skulle bara gälla de ärenden som tillkom regeringen,
men inte de som mullorna ansvarade för. Respekten för
yttrandefriheten skulle inte användas för att begränsa de
islamiska traditionerna. Dessa måste även fortsättningsvis
betraktas som heliga, obligatoriska och omöjliga att förändra.
Jämlikheten mellan medborgarna skulle inte heller göra ickemuslimerna jämställda med muslimerna eller beröra den heliga
ojämlikheten mellan män och kvinnor. Mullorna ville se till att
Iran förblev ett shia-islamiskt land248.
konstitutionalisterna vann slutligen kampen, men de skrev in
sharia-anhängarnas krav i grundlagen. Lagstiftningen gav den
247
248
Mokhber, s. 236; Eyrumlu, 1994, s. 204–205.
Momeni, s. 34, 215, 279–281.
164 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
utövande makten till shahen och de folkvalda, medan den
erkände ayatollornas rätt att kontrollera lagarna utifrån sin
uppfattning om sharia den islamiska praxisen. Därmed
resulterade den konstitutionella revolutionen i formuleringen
av ett nytt shia-islamiskt system, där mullornas rätt att
bestämma över shahen och folket samt över folkvalda
representanter erkändes.
Olika falanger bland mullorna hade olika uppfattningar om
regeringsarbetet. Deras hem förvandlades ofta till institutioner
som dagligen gav ut hundratals remisser i ärenden som ofta
gällde nära anhängare. Deras inblandning i regeringsarbetet
omöjliggjorde det och stoppade utvecklingen av ett rättssamhälle. Inte bara ayatollorna själva utnyttjade situationen. Deras
söner och släktingar skapade också sina egna regeringar.
Trots detta oroade den konstitutionella revolutionen och dess
följder de flesta av mullorna. Många var inte tillfreds med
konstitutionalisternas seger över shahen och hovet som tillhörde deras traditionella alliansgrupper. Avrättningen av den
anti-konstitutionella islamiske ledaren Fazullah-e Nuri gjorde
många illa till mods. Mullornas inblandning i regerings-arbetet
kritiserades från olika håll och skapade ett djup missnöje bland
folket. De insåg efter sitt direkta engagemang i politiken att de
borde vara försiktiga med att delta i det politiska spelet,
eftersom de kunde förlora hela sin makt och sitt inflytande249.
Missnöjet med mullornas inblandning i politiken möttes efter
två decennier av en relativt sekulär centralmakt, Pahlavidynastin (1925–1979), som ändå måste byggas på den religiöst
orienterade grundlagen.
249
Lambton, 1996, s. 383–384
Islam – lika grunder och olika funktioner 165
Det hanafi-islamiska
etablissemanget
En annorlunda organisering
Det fanns inte någon berättelse om de heliga imamerna och
deras politiska rättigheter att styra folket inom den sunnimuslimska läran. Enligt hanafi-islamisk lära hade Koranen
klara föreskrifter som gav muslimerna order att respektera den
härskande islamiska statsmakten, ul-ul-amr. Muslimernas plikt
att vara lojala mot den islamiska statsmakten bekräftades
också genom de gällande traditionerna i Ottomanska riket.
Detta var en av orsakerna till att ulema i den Ottomanska riket
inte kunde bjuda allvarligt motstånd när sultanerna
marginaliserade dem genom att driva fram reformer.
De ottomanska sultanerna och deras byråkrati, divanen,
lyckades begränsa sharias giltighet genom att genomföra
reformarbetet tanzimat och ändra konstitutionen. Detta inträffade i Istanbul just när iranierna argumenterade för de
shiitiska ledarnas heliga rättighet att styra staten genom att
utvidga sharias räckvidd250. Ulema i Ottomanska riket avstod
under hela processen från att försöka ta makten eller dela den
med staten. De avstod inte bara från alla former av revolter
och anstiftan som kunde uppfattas som samhällsomstörtande,
utan använde till och med de islamiska föreskrifterna för att ge
staten legitimitet att förtrycka och tysta folket. 251
Traditionen omvandlade ulema i Ottomanska riket till
sultanens andliga tjänstemän. De skulle lyda sultanens beslut
och respektera hans ställning som den islamiske kalifen och
250
251
Üstün, s. 185.
Bulut, 1914, s. 687.
166 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
lydde statsmakten även när de utfärdade fatwor som skulle
användas för att få bort sultanen från makten. ùeyhülislamerna
deltog flera gånger i avsättningar av sultaner, men detta kunde
inte heller ses som ett tecken på deras maktbefogenheter och
självständighet. De styrdes av sin lojalitet mot statsmakten
även när de allierade sig med byråkratin och militären.
ùeyhülislamerna fick då och då större befogenheter och
resurser, men dessa befogenheter betraktades inte heller som
permanenta rättigheter. Statsmakten hade rätten att skänka
eller ta tillbaka de tillgångar som i princip tillhörde Gud.
Sultanerna representerade Guds vilja och val. Sultanens makt
delades då och då av den civila eller militära byråkratin, men
aldrig av ulema.
Ottomanernas islamiska rötter hade under de första
århundradena av den ottomanska dynastin skapat grunderna
för deras framgångar och landets utvidgning. Sultanernas
heliga ställning gav dem möjlighet att genomföra jihad mot de
icke-muslimska främlingarna. Därför kunde de kontrollera
stora områden med icke-muslimska och kristna invånare. Men
utvidgningen av gränserna i kristna områden förvandlades så
småningom till ett allvarligt hot mot sultanernas tidigare
ställning som islamisk ledare. Konflikterna mellan muslimska
och icke-muslimska medborgare, liksom konflikterna mellan
olika muslimska grupper, försämrade det ottomanska
systemets möjlighet att överleva.
Dessutom delade muslimerna i Ottomanska riket inte
riktning och uppfattning om islam. De muslimska medborgarna kom från olika islamiska skolor och läror. De hade
också anknytningar till olika etnisk-religiösa grupperingar.
Detta gjorde att det centrala och formella hanafi-islamiska
etablissemanget såväl sultan-kalifen som ulema i verkligheten
bara representerade en del av de muslimska medborgarna.
Denna verklighet begränsade så småningom den ottomanska
centralmaktens spelrum, särskilt när den behövde förena folket
utifrån den gemensamma tron på islam. Den bristande rep-
Islam – lika grunder och olika funktioner 167
resentativiteten var också en av de faktorer som hindrade
ulema från att satsa på sin självständighet. De var medvetna
om att det var den ottomanska centralmakten som hade gett
dem möjlighet att tala för hela det muslimska folket, trots att
de som hanafi-muslimer inte representerade hela den
muslimska befolkningen.
Från slutet av 1700-talet uppkom nya tankar i Europa. Dessa
smittade av sig till de islamiska imperierna, i synnerhet till
folket i Ottomanska riket och huvudstaden Istanbul. Nya
sekulära aktörer trädde fram, och de heligförklarade hanafiislamiska traditionerna mötte ett aktivt motstånd. För att
överleva tvingades den ottomanska centralmakten öppna sina
dörrar för de sekulära aktörerna och ge dem möjlighet att
genomföra reformer. De sekulära aktörerna delade så småningom makten och kontrollerade en del av byråkratin. De
klandrade de traditionella grunderna och de gällande islamiska
traditionerna för rikets misslyckande och bristfälliga utveckling. Detta begränsade ännu mer de religiösa aktörernas
möjlighet att behålla sin auktoritet.
Reformvänliga aktörer genomförde en ständig offensiv mot
den islamiska maktapparaten. Sultanen styrde reformplanerna
och úeyhülislam måste enligt traditionen lyda hans order även
om han då och då var missnöjd med förändringarna. Senare
erkände den ottomanska centralmakten inom ramarna för
tanzimat 1839 och 1856 de icke-muslimska medborgarnas
jämlikhet i hela riket252. Reformerna islahat och tanzimat gav
de sekulära medborgarna en ny möjlighet att omorganisera sig
och begränsa de islamiska rättstraditionernas giltighet.
År 1826 förlorade det formella religiösa etablissemanget sin
gamla partner, janitsjar-styrkan, som under lång tid hade gett
252
Adamiyat, 1972, s. 136; Palmer, s. 141.
168 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
ulema möjlighet att deltaga i deras kamp mot sultanen. När
sultanen denna gång började bekämpa den motsträviga
militärmakten stod úeyhülislam vid hans sida. ùeyhülislam
insåg inte att han liksom det formella sunni-islamiska
etablissemanget därmed förlorade chansen att hota sultanerna
med sina fatwor.
Sultan Mahmut II fick inte ulemas stöd gratis. Han byggde
nya moskéer, öppnade nya islamiska skolor, renoverade
moskéer, heliga gravar och gravplatser samt använde sin
reformvänlige úeyhülislam som sin nära rådgivare. Hans
satsning gav på kort sikt den formella islamiska kåren ett nytt
liv, men hans modernisering, liksom janitsjar-styrkans
upplösning, undergrävde på lång sikt ulemas begränsade
traditionella makt och inflytande. Islamisterna fortsatte att
förlora sin makt och sina befogenheter parallellt med
genomförandet av reformplanerna.
Moderniseringens misslyckande, re-islamiseringens
inledning
Den västorienterade moderniseringen svarade knappast mot de
uppskruvade förväntningarna hos folket i huvudstaden.
Moderniseringsarbetet tanzimat hade redan mot mitten av
1800-talet skapat en ny miljö i landet och huvudstaden, men
detta räckte inte för att förhindra Ottomanska rikets nedgång.
De mäktiga västeuropeiska länderna hade redan från början av
seklet hjälpt ottomanerna och deras moderniseringsarbete, men
deras satsning hade inte räddat riket från ekonomisk kollaps.
Ryssland hotade fortfarande landets suveränitet och
Ottomanska riket brottades fortfarande med ekonomiska och
etniska svårigheter.
Misslyckandet med att nå de förväntade resultaten ledde så
småningom samhället till en återgång till de islamiska rötterna
och traditionerna. Såväl hovet och de höga tjänstemännen som
det missnöjda folket var överens om återgången. Många deltog
i re-islamiseringsprocessen. Egyptiernas val att samarbeta med
Islam – lika grunder och olika funktioner 169
sultanen efter Mehmet Alis död 1848, förstärkte de religiöstkonservativa grupperna som ledde folket att kämpa mot
moderniseringen och "den moderna kristna exploateringen".
År 1853 avgav de islamiska aktörerna muslimerna skulle
inleda jihad mot ärkefienden Ryssland. Sultanen bar profetens
svärd som symboliserade den heliga islamiska makten253.
Frankrike och England hjälpte ottomanerna i deras "heliga
krig" mot Ryssland. Kriget mot Ryssland avslutades 1856. Då
fick en representant för ottomanerna möjlighet att efter en lång
period delta i utarbetandet av ett fredsavtal som innebar en
relativ framgång för ottomanerna254.
Européernas inblandning, såväl deras positiva som deras
negativa roller, väckte folket i Ottomanska riket och gjorde
dem medvetna om sin position. Folket, i synnerhet den
utbildade elitgruppen i huvudstaden, reagerade mot den
kontroversiella moderniseringen. De debatterade om behovet
av inre allianser, dels mellan etniska grupper (ittihad-i anasir)
och dels mellan islamiska grupper (ittihad-i islam). Nya idéer
om hur det ottomanska samhället kunde komma över sin
sämre utveckling lades fram av författare i Istanbul. Tankarna
spred sig bland folket. Således uppkom nya fundamentalistiska
strömningar som ville lösa de relativt moderna problemen
genom att återuppliva de gamla islamiska traditionerna.
Den informella islamiska fundamentalismen
Utvecklingen av kapitalismen liksom uppkomsten av nya idéer
i Europa lade grunden för framväxten av nya generationer av
ottomanska reformister, ungottomanerna och ungturkarna.
Dessa fronter och organisationer hade två hörnstenar, den
turkiska nationalismen och den islamiska identiteten. Tankarna
presenterades först av enskilda författare och spred sig i sam253
254
Palmer, s. 136; Akúin, s. 131.
Akúin, s. 133; Palmer, s. 141.
170 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
hället genom hemliga och informella föreningar. Man började
debattera modeller för utvecklingen av det ottomanska och
muslimska samhället, den turkisk-islamiska nationaliteten,
förhållandet till européerna och agerandet gentemot européiska teknologiska och sociala framgångar255.
År 1856 formulerades tankarna om att ta upp den islamiska
nationalismen som ett nytt samhällssystem. År 1863 gav
ideologen Namik Kemal ut tidningen Mirat. Han framförde
där nya idéer om omorganisering av det ottomanska systemet.
Återgången till de islamiska rötterna utgjorde en av de centrala
frågorna i hans förslag till fortsättning på samhällsreformerna,
även om hans beskrivning av islam skilde sig från den gamla
och officiella uppfattningen256. Han kritiserade den s.k. ”blinda
europiseringen” och försvarade den utvecklingsmetod som
enligt honom var inskriven i Koranen. År 1865 framträdde en
grupp intellektuella aktivister som sympatiserade med Namik
Kemal. En annan grupp inom samma front krävde att den
europeiskt orienterade och relativt sekulära lagstiftningen
skulle ersättas med sharia257.
Namik Kemal publicerade tidningarna Hürriyet 1868 och
øbret 1872. Han ville upplösa den ”främmande modernismen”,
men han gick så långt i sina strävanden för reformer av islam
att han föreslog att det islamiskt legitimerade arabiska
alfabetet skulle bytas ut mot det latinska258. Hans idéer
skapade reaktioner för och mot. I början av 1870-talet växte
nya vågor av de ottomanska nationalister, ungottomanerna och
ungturkarna, fram. De finansierades i början av prinsarna vid
hovet259, trots att de i fortsättningen stod emot sultanernas
föråldrade system.
255
Nateg, 1990, s. 142; Akúin, s. 144.
Akúin, s. 143144.
257
Lewis, s. 145151; Shaw, s. 130133; Palmer, s. 151152.
258
Bulut, 1994, s. 685.
259
Akúin, s. 180.
256
Islam – lika grunder och olika funktioner 171
Uppkomsten av den islamiska fundamentalismen ägde
således rum utanför den formella islamiska kretsen i det
ottomanska samhället. Ulema befann sig utanför uppkomsten
av de nya islamiska tankarna och fick inte heller möjlighet att
delta i formuleringen av dessa tankar till nya samhällsideologier. Därför förstärkte den informella re-islamiseringsprocessen
inte de sunni-islamiska ledarskåren, ulemas, inflytande. Detta
skedde parallellt med händelserna i Iran, där ulema (mullorna)
kontrollerade hela islamiseringsprocessen.
Namik Kemal skickades i exil 1873. Detta gav hans idéer ny
kraft. Islam och den turkiska nationalismen utgjorde så
småningom de centrala hörnstenarna i uppbyggandet av en ny
identitet som skulle upplösa moderniseringens beroende av
industriländerna. Förhållandet till de mäktiga länderna i väst
och deras imperialism fortsatte också att skapa vågor av
nationella och islamiska känslor hos turkarna.
Denna process utgör än i dag grunden för uppkomsten av
nya islamiska organisationer. De får fortfarande sin styrka från
moderniseringens misslyckanden och spelar rollen som
moderniseringens missnöjespartier. Islamisternas roll aktualiseras, i synnerhet när de moderna alternativen inte får
möjlighet att bära fanan vid ett eventuellt systembyte.
Statlig re-islamisering
Re-islamiseringen som genomfördes av sultan Abdülhamit
utgjorde dels en kulmen på den tidigare reaktionen mot
europeiseringen och dels ett svar på den krävande situation
som uppstod efter misslyckandet i kriget mot Ryssland. Under
denna period satsade sultanen på att bygga sin nya ställning på
ett enat islamiskt samhälle och pan-islamismen. Detta gav
honom under flera decennier möjlighet att heligförklara sitt
envälde. Som ett svar på händelserna i samhället blandades
pan-islamismen med den turkiska nationalismen och skapade
172 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
en ny ideologi för utveckling av det ottomanska samhället260.
Sultanen försökte under sitt envälde fram till 1908
kontrollera de oppositionella organisationerna i hela riket.
Hans kontroll gällde också informella islamiska och islamiskturkiska organisationer som syftade till att återföra riket till
tidigare vägar. Han höll sig i spetsen av det formella islamiska
etablissemanget och hjälpte de aktörer och organisationer som
ville förena muslimerna under hans ledarskap. Planerna
innefattade inte bara hanafi- och sunni-muslimerna. Han ville
också ta kontrollen över de islamiska skolor och samfund som
han inte kunde besegra med militärmakt. Muslimerna i
Egypten, Mellanöstern, Mellanasien, Indien och Iran erbjöds
plats i det stora islamiska riket under hans ledning261.
Under Abdülhamits re-islamisering omorganiserades och
islamiserades olika institutioner. Skolsystemet islamiserades
och skolböckerna censurerades. Religiösa ämnen studerades
på olika nivåer och undervisningen i de islamiska föreskrifterna, däribland Koranen, sharia och etiska regler gavs i
grundskolan. Det blev också obligatoriskt att förrätta bön i
skolorna262. Förändringen av rättstraditionen förhindrades, och
statens kontroll över händelser i samhället utvidgades så
småningom från det offentliga till det privata området. Man
blev till och med tvungen att söka tillstånd för att hålla
bröllopsfest.
Sultanens re-islamisering och hans satsning på pan-islamism
gav ulema en ny möjlighet att försöka kontrollera utbildningsoch rättsväsendet i Ottomanska riket. De belönades än en gång
för sin lojalitet och återfick en del av de förlorade uppgifterna,
men detta kunde inte göra dem självständiga. De stod utanför
de processer som ägde rum utanför de formella kretsarna.
260
Momeni, s. 140141.
Akúin, s. 181; Momeni, s. 140.
262
Akúin, s. 182.
261
Islam – lika grunder och olika funktioner 173
Således understödde sultanens re-islamisering indirekt uppkomsten av nya informella islamiska organisationer i
samhället. Klyftan mellan formella och informella islamiska
kretsar i Ottomanska riket fördjupades. Detta gjorde att de
informella islamiska organisationerna kunde överleva även när
den sekulära regimen i Turkiet i början av 1920-talet avlöste
sultanen och hans formella islamiska etablissemang.
Byråkratin styr islamiseringen
Sultanens och byråkratins makt över ulema betydde dock inte
att de vände de traditionella islamiska grunderna ryggen.
Processen innebar endast att ulema förlorade möjligheten att
leda re-islamiseringen i samhället. Re-islamiseringsprocessen
styrdes dels av byråkratin och dels av de islamister som stod
utanför den hanafi-islamiska ledningen. Dessa informella
aktörer och lekmän ledde islamiseringsprocessen såväl under
resten av den ottomanska tiden som under 1900-talet.
Islamisterna utanför den formella hanafi-islamiska ledningen
lärde sig redan under 1800-talet att de kunde leda islamiseringen i Ottomanska riket. De urbana islamisterna formulerade
också nya idéer om re-islamiseringen, formade nya grupper
och partier och gav ut tidningar och skrifter samt sådde fröet
till kommande fundamentalistiska aktiviteter. Det blev
tradition att lekmän skulle styra re-islamiseringsprocessen och
de trogna muslimerna.
Pan-islamism grund för re-islamiseringen
Kolonialmakternas och imperialisternas närvaro i olika muslimska regioner och deras metoder att kontrollera lokala
myndigheter och marknader skapade oro i olika delar av den
islamiska världen. Moderniseringen med sin tveeggade
karaktär av förnyelser och koloniala herravälde skrämde
lokalbefolkningen och skapade olika åtgärder. Pan-islamismen
svarade på behovet av att förena det muslimska folket genom
174 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
att återvända till de gamla traditionerna. Den styrdes
inledningsvis av den radikale indiern Seyyed Ahmed Khan.
Rörelsen rättfärdigades utifrån ett annat perspektiv av
egyptiern Muhammed Abdu. Han samarbetade med och fick
hjälp av Seyyed Djemal-addine Afghani som var känd för sina
ledarskap i Egyptens frimurarorganisation. De två sistnämnda
försökte ge föreskrifterna i Koranen och sharia en rationell
förklaring263 och på så sätt alliera muslimerna för att besegra
de kristna.
Sultan Abdülhamit bjöd in de lojala islamiska aktörerna i
olika muslimska länder och gav dem möjlighet att propagera
för hans pan-islamiska rörelse. Sultanens re-islamisering
skapade en ny stämning som stärkte idén om islam som en
samhällsideologi. Fundamentalistiska grupper som hade
åsikten att återskapa det ursprungliga islamiska samhällssystemet i den nya situationen upprättades i olika delar av den
islamiska världen.
Pan-islamismen förlorade dock sin politiska styrka parallellt
med sultanens maktförlust i början av 1900-talet. De tappade
också mark när olika nationella grupper började tappa sitt
religiösa förtroende för sultanen. Han var i princip den helige
kalifen, men många insåg att islam och det islamiska systemet
inte kunde räddas om de inte kunde förhindra splittringen av
det Ottomanska riket. Därför valde de flesta islamister att
alliera sig med de turkiska nationalisterna, ungturkarna264. De
valde att stödja de grupper som ville avlösa sultanens envälde
med en legal centralmakt265.
Rationalism, modernism och islamiska tänkesätt
Moderniseringen hade sina rötter i den europeiska renässansen
och byggde på människornas rationella överväganden. Den
263
Ertürk, s. 104; Bulut, s. 688; Momeni, s. 46, 125.
øttihat-e Tarakki
265
Ertürk, s. 104105; Bulut, s. 688689.
264
Islam – lika grunder och olika funktioner 175
förde nya värderingar till de islamiska länderna. Rationalisering var i båda samhällena moderniseringens viktigaste
gåva. Den europeiskt orienterade Rationalismen utvecklades i
Istanbul vid tiden för genomförandet av tanzimat 1839 och i
Iran några decennier senare när europeiska böcker under
Sepahsalars tid på 1870-talet översattes266. Processen påverkade så småningom dessa samhällen, islamisterna och det
islamiska tänkandet.
Försöken att förklara de islamiska traditionerna rationellt gick
tillbaka på de islamiska rörelserna Mutezile och Ihvan-üs-safa.
Skillnaden var att de nya strömningarna innebar en vilja att
integrera de islamiska grunderna med värderingarna från
Europa och Väst. Islamisternas kamp mot europeiseringen
hindrade inte islamisterna att påverkas av den västerländska
kulturen. Under sin kamp mot västländerna började många
islamister förklara de europeiska rättigheterna utifrån
islamiska texter. Många försökte också legitimera islamiska
grunder och budskap utifrån europeiska synsätt. De traditioner
som inte kunde förklaras genom det europeiska värdesystemet
förlorade sitt berättigande även för många islamister.
Diskussioner som utmynnade i att ”islam inte är mot samhällsutveckling” var också ett försök att integrera de moderna
europeiska värderingarna267.
266
267
Özürman, s. 17; Adamiyyat, 1972, s. 34, 212.
Bulut, 1994, s. 287; Mutezile (700900 e.Kr.) och Ihvan–üs-safa
(9001000 e.Kr) liksom efterföljande rörelser gav sina muslimska anhängare
möjlighet att befria sig från de heliga föreskrifterna och ledarnas totalitära
styre. Mutezile tog liksom andra rörelser på sig rätten att avvisa en del av de
islamiska föreskrifterna, däribland en del av koranens texter som inte stämde
med människans rationella förklaringar. De förklarade människan en självständig individ och fullt förmögen att skilja mellan rätt och fel även om det
felaktiga gällde heliga texter och verser. ”Människans ansvar för sitt öde och
sin framtid har i enlighet med koranens påbud avgjorts av Gud. Människan
är ansvarig för sina handlanden eftersom Gud har gett henne förmågan att
finna den rätta vägen. Föreskrifterna kan inte neka människan rätten att fatta
176 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
I Ottomanska riket började den islamiska moderniseringsprocessen med Salafi-rörelsen. Här var förändringen mycket
mer grundläggande än i Iran och förvandlades så småningom
till en långtgående rörelse. Rörelsen delades senare i två olika
riktningar. Den första gruppen som representerades av Ismail
Haggi och ùemseddin Günaltay följde den europeiska
positivistiska läran. Denna linje utvecklades till en reformvänlig sekulärrörelse. Den andra gruppen försökte försvara
den traditionsbundna islamiska kulturen i ett fundamentalistiskt tänkande och representerades av bl.a. Mehmet Aktif
Ersoy och Babanzade Ahmned Naim268.
beslut, utan endast användas för att förstärka de beslut som hon tagit genom
sitt rationella tänkande.”
De tidiga rationella rörelserna uppstod genom muslimernas nära kontakter
med indiska-iranska och framför allt med romerska filosofiska tankar och
ideologier och bekämpades av anhängare till de som gav människan tro
(iman) genom att ge koranens verser ett obestritt företräde. Kampen
hårdnade när konservativa antirationella tankar användes av islamiska
härskare för att tvinga muslimerna att lyda utan att ifrågasätta och välja.
Rationella tankar och filosofier stoppades och deras anhängare straffades
och slutligen de miste sina marker bland muslimerna när den s.k. tvåhundra
åriga islamiska civilisationen tog slut under 1000-talet (Meydan Larousse,
Büyük Lügat ansiklopedi, Meydan yayinevi, Istanbul, 1990, vol 9, s. 106 &
vol. 4, s. 191-192; Islam Ansiklopedisi, Milli Egitim Basimevi, Istanbul,
1988, vol. 5-2, s. 946-947 & vol. 8, s. 756-764; E-J- Brill’s, First
Encyclopaedia of Islam 1913-1936, New York, 1993, vol. 3, s. 459-460 &
vol. 5, 787-793). Rationalistiska tankar aktualiserades igen i muslimska
samhällen när dessa samhällen fick ge vika för västvärldens och
rationalitetens framgång och ”moderna” invasion.
I vår tid försöker vissa fundamentalistiska islamiska rörelser använda
rationella förklaringar för sina handlanden, men de använder ofta
dessa för att förklara de heliga islamiska föreskrifterna och
traditionerna med det moderna samhällets principer. Dessa rörelser
har en lång väg framför sig för att som dåtidens rationalistiska
rörelser, Mutezile, Ihvan-üs-safa med flera, våga ifrågasätta de
heliga föreskrifterna och lyfta fram människans egen förmåga och
rationalitet.
268
Bulut, s. 688.
Islam – lika grunder och olika funktioner 177
Mullornas i Iran påverkades också av de nya idéerna vilket
deltagandet i den konstitutionella revolutionen visade, även
om tankeförändringen bland dem var mycket liten. Den
reformvänliga falangen började använda termer som i grunden
var europeiska. Själva konstitutionbegreppet tillhörde den
moderna terminologin.
Det islamiska etablissemanget under den
konstitutionella revolutionen
Diskussionerna under den konstitutionella revolutionen
1908269 liksom de islamiska ledarnas teoretiska och praktiska
inblandning i sociala och politiska frågor skapade en ny väg
för idéerna om islam som samhällsideologi. Under dessa
debatter diskuterades bland annat grundlagen och dess band
till sharia, europeisering och dess gränser, den turkiska
rörelsen och behovet av undervisning på turkiska, behovet av
undervisning i filosofi, geografi och historia, månggiftet samt
den islamiska synen på försäkringen, de sköna konsterna och
användandet av klocka. Dessa frågor debatterades i nya
islamiska tidningar, däribland Sirat-i Müstakim och därefter
Volkan. Tidningarna kritiserade den snabba moderniserings och europeiseringsprocessen i landet. Gestalter som Dervish
Vahdati och Said-i Nursi bidrog också med sina läror till
utvecklingen av den informella islamiseringsprocessen.
År 1908 bildade en del av islamisterna det fundamentalistiska
partiet Islam Partısı. Det allierade sig med det ottomanska
partiet Demokrat Partısı för att de tillsammans skulle kämpa
mot den sekulära fronten270. Samma visade sig många
muslimska kvinnor på offentliga platser utan att bära slöja.
Detta skapade oro bland muslimska fanatiker. De klandrade
regeringen och dess planer på sekulära reformer. Reaktionen
269
270
Den andra konstitutionen.
Palmer, s. 228.
178 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
gentemot kvinnornas närvaro i det offentliga rummet ledde till
upprättandet av en ny islamisk organisation, den Islamiska
allierade församlingen (Islam Birligi Cemiyeti)271.
År 1909 drabbade en del av de sekulariserade soldaterna
samman med studenter vid de islamiska skolorna i Istanbul.
Islamisterna organiserade ett uppror och krävde regeringens
avgång. De ville ha en islamisk regering som skulle genomföra sharia i dess helhet och krävde att folket skulle respektera
sultanens religiösa ställning som muslimernas kalif liksom
hans politiska ledarposition. Sultanen utnyttjade upproret och
upplöste regeringen. Han valde en islamist som skulle bilda
regering272.
Samma år gjorde fundamentalisterna uppror i huvudstaden.
Upproret leddes av Dervish Vahdati, ledare för en mystisk
tarikat-grupp. Han ville upplösa den nya konstitutionen och
bygga upp en islamisk regim. Upproret slogs ned av soldaterna
och många av anhängarna avrättades273, men tanken att
upprätta en islamisk regim överlevde.
Det började bli tradition att ledarna för tarikat-grupperna
skulle ha plikten att göra uppror mot det sekulära systemet.
Soldaterna lärde sig också att försvara den sekulära
statsmakten gentemot islamiska upprorsmän. Därefter kom
utvecklingen i Turkiet att präglas av motsättningen mellan de
islamiska och sekulära aktörerna, med tarikat-ledarna och
soldaterna i spetsen.
De informella islamiska organisationernas fortlevnad
År 1918, när den nya sultanen tog makten och återupptog reislamiseringen, återfick úeyhülislam sin makt274, men detta
271
Palmer, s. 231.
Ahmad, s. 3942; Shaw, s. 179; Lewis, s. 212212.
273
Bayrak, s.129.
274
Palmer, s. 272.
272
Islam – lika grunder och olika funktioner 179
förstärkte inte de sunni-islamiske ämbetsmännens och ulemas
låga ställning gentemot centralmakten.
Den traditionen processen gjorde att den formella hanafiislamiska organisationen förlorade möjligheten att överleva
efter regimskiftet och sultanens fall. De som hade utfärdats
fatwor när sultanen och hans byråkrati krävde det, utfärdade
fatwor också när den nya regeringen genomförde systemskiftet
på 1920-talet och gav order om det formella islamiska
etablissemangets upplösning.
Således försvann kalif-sultanen och det formella islamiska
etablissemanget från det nya Turkiet. Upplösningen av den
islamiska organisationen innebar dock inte att tron på islam
som samhällsideologi försvann eller hela det islamiska etablissemanget i landet förlorade sin makt. Den formella hanafiislamiska ledarkåren förlorade sin ställning, men övergick till
att under kommande tider uppträda i form av den statligislamiska organisation "Diyanet Iúleri".
De islamiska ledarna inom de etnisk-religiösa grupperna,
däribland tarikat-grupperna överlevde processen. De intog så
småningom det formella islamiska etablissemangets plats och
utvidgade därigenom sin makt och sina befogenheter till nya
områden. De visade senare sin styrka när de försökte stoppa
den sekulära kemalismens utvidgning och framgångar.
De etnisk-islamiska ledarna kunde trots hårda straff överleva
det sekulära trycket, eftersom de levde långt ifrån den centrala
maktapparaten i storstäderna. Den fundamentalistiska tanken
aktualiserades gång på gång, särskilt när urbaniseringen
samlade tarikat-grupperna i storstäderna. Islamiska partier och
organisationer byggdes och utvecklades parallellt med
misslyckandet av moderniseringen i städerna och islamisternas
gemensamma uppdrag blev att styra kampen mot den
dominerande sekularismen i Turkiet och återupprätta den
islamiska staten.
Moderniseringen och den
moderna kontrollen
Stormakternas tveeggade inflytande
På grund av historiska och geografiska förhållandena hade
ottomanerna sedan gammalt täta kontakter med Europa. De
uppmärksammade förändringarna i Europa innan iranierna och
de försökte också långt innan dessa imitera och utnyttja
framstegen i Europa. Den första ottomanska ambassadören
som hade i uppgift att skaffa nya kunskaper om Västeuropa
utnämndes 1720, knappt 90 år innan det första iranska
sändebudet i modern tid skickades till Europa275.
Men tanken på modernisering inom den muslimska världen
framlades i början som en reaktion mot misslyckandena i
krigeen mot Ryssland i Ottomanska riket i slutet av 1700talet och i Iran i början av 1800-talet. Traditionen att använda
nya militära medel och reformera organiseringen av militären
efter mönster av den militära framgången i Europa gick dock
långt tillbaka. Iranierna började imitera det europeiska
militärväsendet i början av 1600-talet. Moderniseringen av
275
Akyol, s. 198199.
182 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
militären i det ottomanska samhället började i begynnelsen av
1700-talet. Iran hamnade i inledningen av 1700-talet i en
nedåtgående process, och iranierna fick vänta drygt ett sekel
innan de kunde återuppta sina försök att modernisera sin
militära organisation och sitt militära medel i början av 1800talet.
Ottomanernas försök att kontinuerligt satsa på modernisering av militären och samhället fortsatte vid ingången till
1800-talet. Iranierna följde därefter ottomanernas exempel
med flera decenniers fördröjning inom olika områden.
Moderniseringen i Ottomanska riket innefattade ett brett fält
av samhället, medan iranierna fick vänta länge på att kunna
imitera deras framgångar endast på vissa områden.
Moderniseringen liksom kontakterna med västeuropeiska
länder hade emellertid i båda imperierna en tveeggad karaktär.
Båda samhällen byggde på föråldrade samhällsinstitutioner
och båda hade förlorat förmåga att ta sig ur de förstenade
traditionerna. De saknade båda tillräckliga inre krafter att driva
samhället till att förbättra sin funktion. De hade knappast
någon möjlighet att genomföra en framgångsrik samhällsförändring utan stimulans utifrån. Deras stagnation kunde
dock inte skönjas förrän de hade fått nära kontakter med
Västeuropa och Ryssland vid ingången till 1800-talet.
Samtidigt medförde införandet av europeiska framsteg och
moderniseringen stormakternas hegemoni och inflytande.
Genom att modernisera sitt samhälle öppnade dessa länder
sina dörrar för utländsk och europeisk exploatering. Därmed
skapades motsatta konsekvenser. Stormakterna stimulerade
dessa samhällen att vakna från den långa samhällsstagnationen, men de fick de nyvaknade samhällena att fastna i
deras moderna nätverk och kontroll. Européernas påverkan
liksom genomförandet av den europeiskt orienterade moderniseringen medförde därmed negativa och positiva konsekvenser.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 183
De koloniala och imperialistiska makterna försökte också
frysa samhällsförändringarna i dessa samhällen när dessa stred
mot deras målsättningar. Detta gjorde att genomförandet av
moderniseringen på längre sikt ledde Iran och Ottomanska
samhället in i en process av sammanbrott i stället för att förbättra och förnya samhällena.
Modernisering resulterade i uppkomsten av ett modernt skikt i
samhället, särskilt i huvudstäderna, och i en långvarig kamp
mellan de moderna och konservativa fronterna. Detta var ett
tecken på att den europeiskt orienterade moderniseringen höll
på att fördjupas, men de moderna västeuropeiska makterna
skapade samtidigt starka band med de konservativa, i
synnerhet i Iran. Där föredrog västeuropéerna oftast att bygga
sitt osynliga imperium genom samarbete med nomadhövdingar och mullor framför att samarbeta med och understödja de moderna grupperna och personerna. De moderna
planerna i Ottomanska riket understöddes, men stormakterna
intressen fick dem att ställa krav för sitt stöd. De moderna
aktörernas vilja att modernisera sitt samhälle stod nämligen
ofta i strid med de europeiska ländernas inflytande och
förmyndarskap i dessa samhällen. De stödde moderniseringen
för att öka sina vinster. Detta konfronterade dem med de
lokala reformister som syftade till att genomföra moderna
planer för att undkomma Västländernas kontroll.
Detta gjorde också att moderniseringsperioderna i de båda
muslimska samhällena avbröts vid flera tillfällen och de
konservativa tog åter makten även när länderna helt och hållet
präglades av Västländernas politik och beslut.
Imperialisternas inflytande ändrade också den gamla balansen
mellan olika politiska och ekonomiska aktörer i dessa länder.
Nya sprickor uppstod i den förstenade samhällsstrukturen och
detta minskade den traditionella kontrollen och öppnade
därigenom vägen för nya förändringar. Men denna process
blev mycket långsam, eftersom de samtidigt skapade en ny
184 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
maktbalans som minskade staternas och reformisternas möjlighet att driva fram reformplaner.
Framstegen kunde inte heller överskrida de gränser som
stormakternas vinster hade skapat. De europeiska ländernas
närvaro begränsade samhällsförändringarna.
Den moderna kontrollen
1800-talet inleddes med stora överraskningar på olika
politiska, militära och ekonomiska områden. Iranierna blev
upphunna av händelser som kom att prägla deras auktoritet
och suveränitet. De fann sig plötsligt omringade av mäktiga
länder, samtidigt som de fortfarande brottades med bristerna
efter det långa inbördeskrig och kaos som uppstått efter
Safavi-dynastin. Ottomanerna militärmakt räckte inte längre
till för att försvara sitt territorium. De tvingades gå med
kapitulaionsavtalen om ensamrätter och koncessioner som
placerade deras ekonomi under stormakternas kontroll.
Iran var svagare och kunde lättare kontrolleras av England
och Ryssland under de första decennierna av 1800-talet.
Därefter kunde alla viktiga förändringar endast genomföras
efter dessa länders godkännande. Ottomanska riket var
däremot större, mäktigare och beläget närmare Västeuropa.
Riket påverkades också av flera utländska aktörer, England,
Ryssland och Frankrike samt under kommande decennier av
Österrike, Italien och Preussen. Det skulle kräva flera krig och
nederlag under kommande tider för att ottomanerna fullständigt kapitulera inför stormakternas krav. Ottomanerna
hotades gång på gång av de nya krigsmaskinerna medan
iranierna bara upplevde ett krig inom sitt territorium under
andra hälften av 1800-talet. Imperierna utsattes för samma
imperialistiska handlingar, men Ottomanska riket var mest
intressant i förhållande till den imperialistiska målsättningen.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 185
Från kolonial till imperialistisk exploatering
Utvecklingen i Europa hade i början ett nära band till
kolonialiseringen av andra länder och samhällen. Men
utvecklingen av de ekonomiska grunderna i Europa fick
européerna att ändra sina metoder för exploatering av
resurserna i andra länder. De behövde så småningom sälja och
köpa varor och investera sitt kapital på de besegrade ländernas
fria marknader när de försökte kontrollera de islamiska
imperierna vid ingången till 1800-talet. De hade då tillräckligt
starka ekonomiska grunder för att kunna kontrollera marknaderna och ta hem vinster i stället för att ockupera länderna i
fråga.
De europeiska länderna ökade sin militära och ekonomiska
makt tack vare moderniseringen av dessa besegrade
samhällen, men detta betydde inte att de ville ge dem
möjlighet att använda upptäckter och kunskaper utan att betala
ett lämpligt pris som avgördes av stormakterna. Priset för den
moderna framgången var ofta högt. De muslimska imperierna
förlorade i de flesta fall på moderniserings- och
europeiseringsförsöket i stället för att vända sin sämre
utveckling. Detta liksom de muslimska samhällenas brist på
inre drivkrafter förvandlade dem så småningom till
imperialisternas politiska, militära, ekonomiska och kulturella
resursområden i periferin.
Stormakternas politik och strategier varierade mellan de båda
länderna. Det ottomanska samhället befann sig i Europa. Det
hade en relativt utvecklad samhällsorganisation med maktfördelning inom systemet. Det hade goda ekonomiska
infrastrukturer, vägar och förbindelser samt relativt utvecklade
marknader, medan grannlandet Iran saknade alla dessa
geografiska och ekonomiska tillgångar.
Metoderna var mer koloniala och konserverande i Iran.
Möjligheterna till förändringar inom det föråldrade systemet
frystes. Den politiska kontrollen skulle till varje pris behållas.
Deras strategi och förväntningar i det ottomanska samhället
186 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
var helt annorlunda. I ottomanska riket skulle den geografiska
sociala och ekonomiska kapaciteten användas för att stärka ett
mer postkolonialt och imperialistiskt utnyttjande. Stormakterna ville genomföra reformer inom det föråldrade systemet för
att höja kapaciteten för kapitalflöde. De ville satsa på marknaderna i Istanbul och på andra strategiska platser för att öka sina
vinster.
Folket i Ottomanska riket fick möjlighet att konsumera
utländska varor i städerna redan i början av 1800-talet. De fick
möjlighet att låna europeiskt kapital i huvudstaden och på sina
marknader redan under tanzimat-perioden på 1840-talet.
Iranierna upplevde dessa kapitalistiska förändringar i slutet av
seklet. Iraniernas begränsade källor och relativt lågutvecklade
marknader innebar att de imperialistiska makternas intresse för
landet väcktes senare.
Trots skillnaderna ockuperades i praktiken både länderna av
de imperialistiska industriländerna genom att tvingas efterlevas deras moderna planer. Trots den tidigare koloniala
ockupationen var den moderna och ofta icke-militära
ockupationen knappt märkbar för och kunde därför inte
motarbetas av lokalbefolkningen.
Stormakterna försökte under hela 1800-talet frysa förändringar
i Iran. De stoppade reformer och påverkade shahen att avskeda
reformvänliga byråkrater. De ockuperade olika delar av landet
och hotade gång på gång den iranska statens suveränitet och
hjälpte nomadhövdingarna för att skada landets stabilitet och
minska statens suveränitet. Mullorna och de reaktionära
aktörerna vid hovet understöddes för att frysa de potentiella
förändringarna. Dessa konservativa personer och grupper fick
den iranska centralmakten att böja sig inför de koloniala och
imperialistiska makterna. Iranierna kontrollerades inom kort
av engelsmännen och ryssarna utan att kunna utnyttja
konflikterna mellan dessa stormakter, åtminstone inte innan
den sovjetiska revolutionen i Ryssland. ”Dessförinnan var
engelsmännen eniga med ryssarna om att förändringarna i Iran
Moderniseringen och den moderna kontrollen 187
skulle frysas så mycket som möjligt”276. I Ottomanska riket,
krävde européerna vid flera tillfällen att få reformera systemet.
De hotade sultanerna med att använda våld om dessa
förhindrade genomförandet av reformarbetet tanzimat277.
Så småningom tjänade de europeiska staternas intresse av att
reformera det ottomanska samhället som en drivkraft för
moderniseringen. De tvingade den ottomanska staten att driva
fram reformer när aktuella förändringar förhindrades av den
föråldrade ottomanska maktapparaten och dess konservativa
krafter. ”De västeuropeiska länderna ställde t.ex. ett
gemensamt ultimatum till ottomanerna under 1860-talet. De
hotade ottomanerna med att de skulle ockupera huvudstaden
Istanbul om reformer inte genomfördes. År 1867 skrev fransmännen ett brev till sultanen och bad honom att ge order om
att driva fram reformarbetet. England och Österrike stödde
fransmännens begäran och de ställde ultimatum278. År 1878
slöt England ett avtal med Ottomanska riket och fick därmed
ansvaret att försvara rikets suveränitet under förutsättning att
sultanen accepterade reformerna. Därefter räddades den
reformvänlige premiärministern Mithat Pascha undan sultanens straff med hjälp av västländernas påtryckningar279.
276
Palmer, s. 61; Lambton, 1996, s. 260; Adamiyet, 1972, s. 276.
Adamiyat, 1972, s. 162.
278
Adamiyat, 1972, s. 134, 154.
279
Adamiyat, 1972, s. 163.
277
188 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Den kapitalistiska kontrollen
Kontrollen i Ottomanska riket
År 1802, ett år efter segern över fransmännen i Egypten, återupptog ottomanerna sin nära förbindelse med dem. Som
inledning på den nya vänskapen gav de fransmännen viktiga
handelsfördelar vid Medelhavet och Svarta havet280. Detta
hände på grund av att de ottomanska sultanerna tidigt, redan i
slutet av 1700-talet, hade förstått att deras makt och existens
bara kunde byggas på balansen mellan stormakterna.
Ottomanerna kunde dock inte utnyttja stormakternas konflikter
för att få dem att respektera rikets självständighet. De skapade
balans i sina relationer genom att fördela möjligheterna på alla
parter för att tillgodose allas intressen. Varje avtal om
rättigheter med en av de mäktiga länderna följdes ofta av
motsvarande avtal med andra länder. Detta fick så småningom
ottomanerna att hamna i en ond cirkel av avtal med och
obalans mellan mäktiga utlänningar under drygt ett sekel fram
till början av 1920-talet, då förhållandena förändrades.
År 1812 besegrades Napoleon i kriget mot Ryssland. Detta
gav England möjlighet att ta fransmännens plats vid östra
Medelhavet. Engelsmännen utnyttjade också sin roll i
fredsavtalet mellan Ryssland och ottomanerna och fick rätten
att utvidga sin ekonomiska dominans över hela området från
Alexandria i Egypten till Beirut i Mesopotamien. Därigenom
kunde de bygga upp ett imperium av handel och ekonomiska
förbindelser i det ottomanska territoriet281.
År 1827 attackerade de tre allierade stormakterna, Ryssland,
Frankrike och England, Ottomanska riket. Året därpå började
ett nytt krig mellan Ryssland och ottomanerna. Kriget slutade
280
281
Palmer, s. 6.
Palmer, s. 90, 154.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 189
samma år med ett fredsavtal, Adrianopel-avtalet. Enligt avtalet
tvingades ottomanerna ge upp mark och betala skadestånd som
var dubbelt så stort som rikets budget282. Detta, liksom krigets
kostnader, minskade ännu mer ottomanernas möjlighet att
genomföra reformer.
År 1832 ockuperade egyptiska trupper en stor del av sultanens
territorium: Syrien, Irak och en stor del av Anatolien. De
vände sig mot huvudstaden och hotade att ockupera Istanbul.
Sultanen hade inget annat val än att be ärkefienden Ryssland
om hjälp för att försvara huvudstaden. Det var första gången
som ottomanerna fick hjälp av stormakterna att försvara sin
huvudstad. Den ryska armén skickades till Istanbul. Deras
truppförflyttning fick andra stormakterna att skicka trupper till
området. Fransmännen fick slutligen egyptierna att kalla
tillbaka sina trupper. Som guvernör och regeringschef fick
Egyptens ledare ny mark och ytterligare maktbefogenheter283.
Händelsen visade ännu en gång att Ottomanska riket inte
längre kunde överleva utan hjälp från stormakterna. Därefter
överlevde Ottomanska riket ofta på grund av att dessa såg det
som fördelaktigt att låta riket finnas kvar. Denna för
ottomanerna dystra situation övertygade också stormakterna
om att de kunde föra krig mot ottomanerna när de tyckte sig ha
behov av detta.
År 1833 gav ett nytt avtal som slöts mellan ottomanerna och
ryssarna efter deras satsning på huvudstadens försvar ryssarna
nya koncessioner vad gällde kommunikationen igenom Marmarasjön. Avtalet gav också ryssarna möjlighet att kontrollera
sultanen i Istanbul284.
År 1838 slöt engelsmännen ett avtal med ottomanerna om
utveckling av handeln. Avtalet gav engelsmännen nya möjligheter att sälja sina varor och köpa lokala råvaror och produkter
282
283
284
Palmer, s. 108109.
Palmer, s. 112113.
Anderson, s. 8186; Palmer, s. 113.
190 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
på ottomanernas marknader285. Detta gav engelsmännen
möjlighet att utveckla sin auktoritet i Syrien, Libanon och
närliggande områden. Tanzimat-reformerna sågs som en förberedelse för genomförandet av det aktuella avtalet med
England om ”den fria marknaden” i Ottomanska riket286.
Stormakterna fick så småningom makten att bestämma i olika
områden av Ottomanska riket utan att tillfråga den ottomanska
sultanen och centralmakten. År 1848, ett decennium efter
början av det europeiskt orienterade moderniseringsarbetet
tanzimat, samlades stormakternas ambassadörer i Wien för att
diskutera konflikten mellan Ryssland och Ottomanska riket.
De fattade beslut om det ottomanksa territoriet utan att bjuda
in ottomanernas representant till konferensen287. År 1852
seglade franska krigsbåtar igenom Çanakkale i Marmarasjön
till Istanbul. De ankrade framför sultanens slott och fick
sultanen och hans premiärminister att godta de franska
kraven288. År 1853 föreslog ryssarna för engelsmännen att dela
Ottomanska riket i flera mindre stater. Tanken hade funnits i
stormakternas båda huvudstäder sedan 1839. Förslaget fick
emellertid inte gensvar då engelsmännen var rädda att detta
skulle ändra balansen mellan makterna i Europa289.
Ryssarna kallade sedan länge Ottomanska riket för ”den
äldre mannen”290. De hade länge haft tanken att dela riket med
andra stormakter, men de verkställde inte sitt beslut. De
fruktade nämligen att detta skulle skapa nära kontakter och
eventuellt konflikter och krig med stormakterna i Västeuropa.
Ottomanernas självständighet räddades vid olika tillfällen
under 1800-talet endast på grund av att stormakterna inte
285
286
287
288
289
290
Palmer, s. 125.
Özüerman, s. 18.
Palmer, s. 134135.
Palmer, s. 130.
Palmer, s. 121, 131.
Palmer, s. 132.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 191
kunde komma överens om uppdelningen av det stora riket291.
Efter 1856, då fredsavtalet mellan den allierade länderna,
England, Frankrike och Ottomanska riket å ena sidan och
Ryssland å andra sidan slöts, fick ottomanerna krediter av
europeiska länder. De fick upp till 14 utländska krediter under
de första 20 åren. Krediterna var mycket dyra och ca 40
procent av hela summan gick till avgifter innan de hade
betalats ut292.
Krediterna hjälpte inte rikets ekonomi utan drev landet in i
en ekonomisk kollaps. De fördjupade också landets behov av
utländska krediter. År 1863 upprättades Osmanlı Bankası för
att administrera det engelska och franska kapitalet i landet. En
ny bank, Crédit Général de l'Empire Ottoman, öppnades också
1868 av fransmännen. Denna följdes av öppnandet av den
ryska banken Rus Bankasi. Franskt kapital dominerade under
ca tio år Ottomanska rikets ekonomi och präglade landets
handel under hela 1860-talet293.
Under 1870-talet ökade européerna sin kontroll över rikets
ekonomi och statens finanser. Detta minskade sultanens och
den ottomanska statsmaktens möjlighet att fritt kunna
bestämma över rikets ekonomi294. Många utländska aktörer,
däribland William Bulver, den engelske ambassadören i
Istanbul, klagade över höga utgifter för skulderna. Han rådde
ottomanerna att ersätta sin liberala ekonomiska politik med ett
effektivt system för att minska beroendet av utländska banker
och hindra dem att diktera sina villkor295.
291
292
293
Palmer, s. 131,135.
Issawi, 1980, s. 361, 365; Lewis, s. 447.
Palmer, s. 152153.
Palmer, s. 146.
295
Palmer, s. 152.
294
192 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Detta betydde dock inte att förstärkningen av sultanens
auktoritet över den ekonomiska sektorn kunde rädda ottomanernas ekonomi. Sultanen brydde sig nämligen inte om landets
ekonomiska kollaps. Hans slöseri var också en av orsakerna
till landets bankrutt, som byggde på både utländsk och
inhemsk exploatering. De utländska och inhemska profitörerna
var alltid överens om själva utnyttjandet. Detta scenario av
allians mellan inhemsk och utländsk exploatering utspelades
också i Iran och blev ett vardagsinslag i båda rikena.
Den ekonomiska kollapsen berodde också på begränsningen
av de inhemska marknaderna och den svaga kapitalbildningen
i riket. Det nationella borgerliga skiktet var svagt och kunde
inte konkurrera ut de utländska kapitalägarna. Konsekvensen
av landets dåliga utveckling gjorde att stora delar av de
utländska lånen fördes tillbaka till de ursprungliga länderna
och bankerna utan att skapa någon ekonomisk tillväxt och
kapitalbildning på vägen.
Den ekonomiska krisen och börsfallet 1873 i Europa slog hårt
mot den ottomanska ekonomin som var svag och öppen för inoch utflöde av kapital. Detta förstärkte den imperialistiska
kontrollen över riket och fördjupade utnyttjandet av den
ottomanska ekonomin. Under denna period utbetalades hälften
av statens inkomst som amortering och ränta på de utländska
lånen till de europeiska länderna. Sultanens höga utgifter,
liksom utländska avgifter förbrukade 90 procent av de
utländska lånen. Bara en tiondel av lånen användes i statens
budget för investeringar och reformplaner296.
År 1875 fick regeringen i Istanbul be de utländska långivarna om att ge dem en längre tidsfrist för att betala
räntorna. Detta innebar den ottomanska statens erkännande av
sitt ekonomiska nederlag och sin konkurs297. De föregående 20
296
297
Palmer, s. 156, 179.
Shaw, 1977, s. 110; Palmer, s. 155.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 193
årens imperialistiska förbindelser liksom sultanens slöseri låg
till grund för statsfinansens konkurs. Ottomanska rikets
existens hängde nu på de europeiska långivarnas samtycke298.
År 1877 började seklets fjärde krig mellan Ryssland och
Ottomanska riket. Kriget slutade 1878 ännu en gång med en
stor förlust för ottomanerna. De tvingades omedelbart gå med
på ryssarnas krav på mark och koncessioner samt en stor
summa i krigsskadestånd som skulle betalas under de
kommande 100 åren299.
I slutet av kriget hotade ryssarna än en gång att ockupera
huvudstaden om ottomanerna inte kapitulerade villkorslöst.
Engelska flottan gick in från Çanakkale i Marmarasjön för att
försvara huvudstaden, trots att de inte hade ottomanernas
samtycke för sin truppförflyttning i området. Detta var andra
gången som engelsmännen ockuperade det ottomanska territoriet till havs efter attacken 1807300. De behövde inte längre bry
sig om sultanens samtycke till sin invasion. Således ockuperades ottomanernas territorium av både Ryssland och England.
Enligt fredsavtalet 1878 i Istanbul fick ottomanerna gå med
på ryssarnas pan-slaviska plan på Balkan. De accepterade
oavhängighet för Rumänien, Serbien, Karadag och Bulgarien.
Sultanen kunde inte bjuda motstånd gentemot ryssarnas hot att
ockupera huvudstaden utan kunde bara hoppas på andra
stormakters politiska reaktion mot deras geopolitiska planer på
Balkan. Avtalet med Ryssland innebar att Ottomanska riket
förlorade två tredjedelar av sitt territorium. Därmed upphörde
ottomanerna att känna sig som ett folk i ett mäktigt rike301.
298
Palmer, s. 156.
Palmer, s. 166, 169, 179.
300
Palmer, s. 170171.
301
Palmer, s. 172, 181, 244.
299
194 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Efter fredsavtalet fördjupades den ekonomiska krisen. Staten
kunde inte betala ut löner till sina anställda i närmare fyra år.
Priserna ökade stadigt i Istanbul. Nya vågor av flyktingar
strömmade in i huvudstaden302. I slutet av 1870-talet föreslog
ryssarna än en gång stormakterna att de antingen skulle
kontrollera hela statsfinansen i Ottomanska riket eller dela
landet i olika intresseområden303. År 1881 gick sultanen med
på de europeiska bankernas organiserade kontroll över statsfinansen304. Under denna period började tyskarna vinna över
sina konkurrenter, och så småningom förvandlades de till de
viktigaste kapitalförvaltarna i Anatolien305.
Avtalen om ekonomiska koncessioner med utlänningar fortsatte och utvecklades under Abdülhamits tid306. Tyskarnas
konkurrens med de dominerande stormakterna i Ottomanska
riket ökade successivt och nådde sin kulmen under 1910-talet.
Tyskarnas nya position och nära band med ottomanerna
stoppade dock inte avtalen om ytterligare koncessioner med
andra länder. Ottomanerna hade nu, efter drygt ett sekel av
modernisering, europeisering och nära samarbete med européerna, förlorat sin storhet, sitt territorium och värdighet.
Kontrollen i Iran
Under hela 1800-talet ökade stormakterna sitt politiska och
ekonomiska inflytande så mycket att andra länder behövde de
härskande stormakternas samtycke för att sluta avtal med
iranierna. Tyskland tvingades t.ex. under 1870-talet förneka att
skicka experter till Iran, då förhållandet till Iran skulle god302
Issawi, 1980, s. 361; Palmer, s. 180.
Stratford, s. 49; Palmer, s. 179.
304
Palmer, s. 180.
305
Lewis, s. 447; Issawi, 1980, s.361365.
306
Palmer, s. 193.
303
Moderniseringen och den moderna kontrollen 195
kännas av Ryssland och England. Landet kunde bara stå på
egna ben så länge som dessa stormakter samtyckte. Under de
sista decennierna av 1800-talet inleddes och utvecklades
koncessionsavtalen också i Iran. Landet hade hamnat under
stormakternas kontroll i början av 1800-talet, men stormakternas intresse för ekonomiska satsningar dröjde och
började först under de senaste decennierna av 1800-talet. De
iranska marknaderna var nämligen mer begränsade och fattiga
än de i Ottomanska riket. Detta, liksom de geografiska
villkoren och begränsningen av kommunikationen, fördröjde
framväxten av kapitalismen och den imperialistiska exploateringen i Iran.
Under denna period började européerna intressera sig för de
ekonomiska möjligheterna i Iran. De ville framför allt ta
kontrollen över statens ensamrätter på tull, tobak, vägbyggande, samt import och export av varor. Den iranska
shahen och hans omgivning välkomnade det utländska
intresset och började så småningom sälja allt som kunde dra
till sig utlänningarnas intresse. Försäljningen av ensamrätter
utvidgades därefter från handeln till kontroll av landets
ekonomiska källor. Shaherna arrangerade också sina resor till
Europa genom att sälja nya ensamrätter till utlänningar307.
Rätten att bygga vägar och järnvägar, kontrollen av
tullväsendet och produktion och marknadsföring av tobak,
rätten att öppna banker och bryta malm och även rätten att
välja utländska experter såldes och köptes på den
korrumperade öppna marknaden, där shahen och hovet och
flertalet tjänstemän fick sin del av kakan. Landets svaga och
begränsade ekonomi präglades av utländska varor och shahen
saknade pengar för att bekosta sina hundratals fruars
uppehälle. Fram till den konstitutionella revolutionen i början
av 1900-talet lånade man pengar på vilka villkor som helst för
att täcka shahens och hovets enorma utgifter. Resten av
pengarna förvaltades av korrumperade statsmän för att täcka
307
Varahram, s. 6465, 265.
196 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
statliga utgifter.
Den första utlåningsbanken, Stegrazi Rus, började sin verksamhet i Teheran redan 1852, men det dröjde länge innan den
första bank som drev en bred bankverksamhet öppnades. År
1888 öppnande New Oriental Bank ett kontor i Teheran. Två
år senare lämnade banken sin plats till den engelska Kungliga
banken (Bank-e shahi) som hade i uppgift att binda den
iranska ekonomin och penningpolitiken till East India
Companys verksamhet. Den första iranska banken, Nationalbanken (Bank-e melli), öppnades först 1906308. I början av
1900-talet fick Ryssland kontroll över den iranska penningmarknaden genom att ta på sig alla utländska lån. Detta
motverkade engelsmännens ensamrätt att driva bankväsendet,
och skapade därför reaktioner i landet309. Konflikterna hjälpte
för första gången de iranska samhällsaktörerna att höja sin röst
gentemot den korrumperade maktapparaten. Den konstitutionella revolutionen nalkades.
Ett gemensamt öde
Således befann sig ottomaner och iranier trots stora skillnader
under andra hälften av 1800-talet i samma båt. Å ena sidan
kunde de inte längre upprätthålla det föråldrade levnadssättet
och kände sig tvungna att modernisera sina institutioner och
sitt samhälle. Men å andra sidan kunde genomförandet av
moderniseringen bara äga rum under imperialisternas hegemoni och bevakning. Moderniseringen öppnade vägen för en
del förbättringar i systemet i de båda muslimska imperierna,
men den minskade samtidigt ännu mer landets möjligheter att
stå på egna ben. Den möjliggjorde och fördjupade imperialismens exploatering310.
308
Hasanbeygi, s. 400403.
Varahram, s. 211.
310
Özüerman, s. 18.
309
Moderniseringen och den moderna kontrollen 197
Detta var orsaken till att många i protest mot den påtvingade
kontrollen började återvända till sina gamla värderingar,
däribland de islamiska traditionerna, trots att många var
medvetna om att dessa kulturella rötter redan var förbrukade.
De hade varit en viktig orsak till dessa samhällens stagnation
och långsamma utveckling. Försöket att befria sig från den
moderna västeuropeiska kontrollen resulterade så småningom i
uppkomsten av islamiska ideologier i Iran och nationalistiska
och islamiska ideologier i Ottomanska riket.
Utländska intressen och inhemska brister
Européerna bar det nya seklets fana när de fick nära kontakter
med de muslimska länderna, men deras politiska, militära och
ekonomiska inblandning ökade inte muslimernas möjlighet att
genomföra en liknande utveckling av sitt samhälle. I båda
imperierna började intresset för europeiska produkter när de
besegrades av de teknologiska krigsmaskinerna. De erkände
stormakternas överlägsenhet genom att importera militära
medel, som fungerade som symboler för modernisering.
Konsumtionen av ryska och europeiska varor utvidgades från
militära medel till andra områden. De muslimska samhällena
blev successivt beroende av varor i sitt vardagsliv.
Man försökte i båda riken erhålla européernas teknologiska
framgångar genom att dels skicka sina studenter till Europa
och dels använda utländska experter i europeiskt orienterade
moderna skolor och institutioner. Försöket var en god början
för utvecklingen av samhället, men det var ändå mycket ytligt.
Man försökte lära sig att konsumera och använda den
europeiska teknologin i stället för att delta i de europeiska
framstegen och spela en roll i dess utveckling, med andra ord
hellre konsumera än att försöka förstå och producera något
eget. Till exempel översattes inte en enda bok om européernas
198 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
ekonomiska framgångar till arabiska, persiska eller turkiska
under hela moderniseringsperioden311. Bland de turkiska och
persiska studenter som skickades till Europa under 1800-talet
var de studenter som studerade ekonomi mycket få. Bland
turkiska studenter som 1840-1880 studerade i europeiska
länder fanns inte en enda som skrev uppsatser om den
ekonomiska utvecklingen i Europa312. De hade i själva verket
bortsett från den ekonomiska utvecklingens grundläggande
faktorer i Europa.
Detta skilde moderniseringsmodellen i de muslimska samhällena från den framgångsrika modellen i Japan. De
muslimska staterna och de nya byråkraterna i dessa länder
insåg inte vikten av att satsa på ekonomin, medan den
japanska modellen framför allt byggde på att importera
kunskaper och använda dem för egna ekonomiska och
teknologiska framgångar313. Skillnaden byggde dels på de inre
brister som präglade utvecklingen i de muslimska samhällena
och dels på japanernas mindre påverkan av européernas
inflytande och förmyndarskap. Japanerna hade fördelen att
kunna hålla sig utanför den utländska kontrollen, såväl militärt
som politiskt och ekonomiskt, när de under 1800-talet satsade
på att utveckla sitt samhälle.
Metoderna förändras, förhållandena kvarstår
Under de senare decennierna av 1800-talet skapade det
utländska trycket, liksom moderniseringens misslyckande med
att svara mot förväntningarna, skarpa reaktioner i båda iranska
och ottomanska samhällen. Den moderna kontrollens för311
Lewis, s. 196.
Sayar, s. 30.
313
Akyol, s. 222.
312
Moderniseringen och den moderna kontrollen 199
ödande konsekvenser användes i båda länderna av inre missnöjda krafter som en ursäkt för att försvara återgången till
traditionerna. Nationella reaktioner i Ottomanska riket och reislamiska reaktioner i båda länderna skapade en ny politisk
stämning vid sekelskiftet 1900. Processen präglade inte bara
det dåtida samhällslivet utan har kastat sin skugga över de
politiska händelserna fram till idag.
Fyndet av råolja i den ottomanska staden Mosul och därefter i
sydvästra Iran förändrade dock stormakternas strategi och
skapade ett djupt intresse hos engelska och holländska
företagare för att satsa på den strategiska råvaran314. Iraniernas
förmånsavtal om kontrollen av oljefälten med engelsmannen
Darsy 1901, blev under hela seklet och ända fram till i dag en
avgörande och förödande faktor i kontrollen av landets
ekonomi. År 1908 fann man ett stort råoljafält i sydvästra Iran.
Detta fick England och andra europeiska länder att omplanera
sin strategi i Iran och delar av Ottomanska riket. Därefter blev
oljepolitiken en central faktor i de politiska besluten i
området315.
Det första världskriget blev förödande för ottomanerna. Det
ottomanska systemet försvann i ett slag. Kapitulationen
medförde svåra konsekvenser. Segrarna i kriget dikterade sin
nya geopolitiska vilja och Ottomanska riket delades för gott i
olika delar och en ny karta med självständiga länder och
nationer ritades. De allierade länderna kontrollerade hela
statsmakten och kunde bestämma över landets ekonomi. De
blev så starka att de kunde ge den ottomanske kalif-sultanen
fristad i sitt territorium 1922316. Iran upplevde under denna
period en långvarig maktlöshet och anarki som hade uppstått
314
Palmer, s. 193, 212, 230.
Busch, s. 1819.
316
Palmer, s. 233, 288289.
315
200 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
efter den konstitutionella revolutionen.
Revolutionen 1917 i Ryssland satte definitivt punkt för de
tidigare relationerna. Med Sovjetunionens tillkomst försvann
Ryssland som det viktigaste hindret för dessa länders utveckling, medan den imperialistiska makten monopoliserades
av de västeuropeiska länderna, med England i spetsen. Men
om det gamla systemet i Ryssland delade det centrala ansvaret
för Irans och Ottomanska rikets misslyckanden under moderniseringsperioden, gav det nya socialistiska systemet möjlighet
till kompensation. När revolutionen fick hela den teknologiskt
utvecklade världen att brytas i två motstående block, hamnade
dessa muslimska länder i västblocket. I synnerhet Iran fick
som den anti-kommunistiska västalliansens främsta front en
strategisk betydelse. De nya förväntningarna gav i båda
länderna upphov till en ny ordning och ett nytt politiskt
system. De gamla systemen ersattes av nya och moderna
statsmakter under 1920-talet.
1800-talet och dess reformer och utländska kontroll blev
således förödande för båda länderna. Satsningarna på modernisering liksom de relativa framgångarna och misslyckandena
med att förnya samhället satte djupa spår på dessa länders
framtid och präglade även kommande moderniseringsplaner
under 1900-talet. Den imperialistiska kontrollen fortsatte. Ett
antal moderniseringsplaner sattes under kommande tider
igång, men de kunde inte befria länderna från den ställning
som de hade haft gentemot de europeiska länderna under
1800-talet. I slutet av moderniseringsperioden på 1800-talet
hade Iran och Ottomanska riket hamnat i de moderna ländernas periferier. Detta förvandlades till ett varaktigt öde och
fortsatte även under det kommande århundradet.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 201
Tanzimat i Ottomanska riket
Det ottomanska systemet överlevde långt efter början på sitt
sammanbrott, eftersom reformerna upprätthöll det sedan de
traditionella institutionerna och grunderna hade förlorat sin
funktion317. Reformerna var kortvariga, ytliga och begränsade
till vissa institutioner, men gav ottomanerna möjlighet att förbättra sina institutioners funktionssätt och överleva.
Moderniseringen och europeiseringen av det ottomanska
samhället går långt tillbaka i ottomanernas historia. De
genomförde viktiga förändringar och reformer i sina militära
medel efter modellerna i Europa och Ryssland redan i början
av 1700-talet. De använde också de europeiska arkitektoniska
stilarna under samma period. Deras satsning på europeiseringen gjorde att ”det redan i slutet av 1700-talet fanns
etablerade sekulära grupper i samhället, i synnerhet i huvudstaden Istanbul”318.
En effektiv modernisering i Ottomanska riket skedde i en ny
våg under sultan Selim III. År 1791 gav sultanen både
islamisterna och de sekulära i uppdrag att komma med förslag
om moderniseringen av militären och riket. Moderniseringen
skulle öka arméns kompetens till europeisk nivå. Reformen av
militären var i grunden inte något nytt i Ottomanska riket, men
hans reformer var betydligt mer långtgående än föregående
reformer319. Omorganiseringen av byråkratin på regional nivå,
skattereformer och reformer för förbättring av marknadsföringen av spannmål, liksom öppnandet av sekulära skolor
och militärskolor, användandet av främmande språk inom
317
Palmer, s. V111.
Palmer, s. 79.
319
Palmer, s. 59.
318
202 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
utbildningsväsendet och upprättandet av diplomatiska förbindelser med europeiska länder ingick reformer.
Man har idag olika uppfattningar om de reformer som
genomfördes under Selims tid. En del ser dem som en
förändring som satte djupa spår i olika delar av samhället.
Lewis Bernard delar den här åsikten trots att han understryker
att omdaningarnas kärna utgjordes av militära reformer. En
annan uppfattning uttrycker bl.a. Stanford Shaw som ser
Selims reformer som mer traditionella än moderna. Enligt
Shaw utvidgades reformerna inte till ekonomiska och sociala
områden. Selim försökte göra förändringar i strukturen, men
han genomförde bara gamla åtgärder för att lösa de gamla
problemen. Hans ekonomiska omdaningar följdes inte av
reformer i budgeten. Åtgärderna på detta område syftade bara
till att minska korruptionen och förbättra de gamla relationerna320.
Den viktigaste delen av sultan Selims reformer var utvecklingen av relationerna med Europa. Dessa skapade i sin
tur positiva känslor hos folket gentemot européerna och de
europeiska framstegen. Under denna period tjänstgjorde
många européer och framför allt fransmän inom olika
ottomanska militäranläggningar. Det var inte första gången
som européer fick möjlighet att arbeta som specialister för att
modernisera militären i Ottomanska riket, men det var första
gången som ottomanerna inte längre krävde att européerna
skulle anpassa sig till de gällande traditionerna i Ottomanska
riket. De fick behålla sin religion och sitt levnadssätt.
Fransmännen och många anhängare till den franska
revolutionen propagerade samtidigt för sina nya och revolutionära idéer i Istanbul, samtidigt som motparterna på europeiska
ambassader försökte tillbakavisa deras argument. Dessa motsättningar gav också ottomanerna möjlighet att ta del av det
320
Akúin, s. 82.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 203
nya tänkandet i Europa.
Nya ambassadörer skickades till olika europeiska länder. Det
var inte heller första gången som ottomanerna skickade
ambassadörer till europeiska länder, men det var första gången
som ambassadörerna inte var tillfälliga och hade aktuella
uppdrag. År 1793 öppnades den ottomanska ambassaden i
London och därefter i Wien och Berlin. År 1796 öppnades
ambassaden i Paris321. Sultan Selim fortsatte att genomföra
sina reformplaner och fördjupade dem i början av 1800-talet,
men han föll själv offer för sina reformer.
Kontakterna med den moderna kontinenten tvingade dock
ottomanerna att fortsätta sin omdaning islahat och tanzimat.
Det reformarbete som hade börjat med sultan Selim
aktiverades åter under sultan Mahmuts tid. Sultan Mahmut II
var en trogen reformist. Han var den förste sultanen som från
första dagen understödde införande av de västländska
framstegen till riket och tog upp Selims misslyckade
moderniseringsarbete och försökte utveckla det på alla
områden. Hans reformer tog fart, särskilt sedan han upplöst
janitsjar-styrkan 1826322.
Mahmut började sin radikala modeförändring med att raka av
sig skägget. Han klädde sig i egyptisk kappa. På samma sätt
som europeiska ledare gav han order om fester på sin
födelsedag. Han deltog i fester och baler som arrangerades av
europeiska ambassadörer. Han färdades i Istanbul och de
närliggande städerna utan att ta på sig traditionella kläder.
Hans bilder hängdes också på väggarna i statliga kontor, trots
att de islamiska traditionerna förbjöd att hänga bilder med
människa som motiv323. Att tala på ett europeiskt språk, främst
321
Akúin, s. 82.
Inalcik, 1989, s. 23; Shaw, 1971, s. 6.
323
Akúin, s. 114.
322
204 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
franska, blev ett allmänt krav på kulturellt framgångsrika
människor under hans tid324.
Sultanen hade ett stort intresse för reformerna i Egypten och
försökte efterhärma egyptiernas utvecklingsmodell i Istanbul.
Han försökte locka med sig ulema för att göra det lätt att driva
fram en omdaning. Mahmut var förmodligen en trogen muslim
och byggde flera moskéer och reparerade gamla heliga
byggnader. Han valde en närstående till ùeyhülislam. Denne
var också reformvänlig och ville hindra de lokala islamiska
ledarna att framträda som ”konservativa arroganta” janitsjarchefer. Janitsjar-styrkan var då den viktigaste konservativa
institutionen och stod emot moderniseringen. Sultanen valde
inte bara de reformvänliga till höga tjänster. Han organiserade
också dem för att vinna över de konservativa. År 1826 blev
sultanen informerad om att alla i hans omgivning ville medverka i de militära reformerna. Han gav då order om
upplösningen av janitsjar-styrkan. Den följande fredliga
perioden som byggde på balansen mellan de nya mäktiga
ländernas inflytande i landet utnyttjades och fram till 1839
fördjupades reformerna för att förnya samhället.
År 1839 fick sultanen Abdülmecit makten och erkände
behovet av genomförandet av reformarbetet tanzimat. Bakom
reformen stod Reúit Pascha, den f.d. ambassadören i Europa.
Han var en viktig aktör inom moderniseringsprocessen. Enligt
ordern garanterade staten medborgarnas liv och egendom. Alla
från olika religioner och etniska grupper, såväl muslimer som
kristna och judar, skulle betraktas lika. Jämlikheten mellan
muslimer och icke-muslimer garanterades. De institutioner
som hade upprättats under tidigare sultanernas tid fick
möjlighet att stifta lagar. Moderniseringen av armén och
324
Akúin, s. 82.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 205
marinen fortsatte.
De flesta av de västeuropeiska stormakterna understödde
sultanens demokratiska och moderna reformplaner, men
processen skapade en ny tveksamhet hos ärkefienden
Ryssland. Både sultanen och hans omgivning var trogna reformister även om reformerna verkade vara alltför senkomna.
Sultanen kunde nämligen inte längre bestämma över sitt rike
utan att påverkas av stormakternas beslut. Stormakterna ville
stödja moderniseringen i Ottomanska riket, men de var
medvetna om att ottomanernas renässans kunde hota deras
vinster och herravälde”325. Detta var orsaken till att förutsättningarna för ottomanernas framgång i att reformera och
modernisera riket under stormakternas inflytande i grunden
var mycket små.
Fransmännen föredrog att satsa mer på Egypten och dess
utveckling än på Ottomanska riket, men England och Österrike
såg sultanens ökade makt som en kommersiell fördel. Båda
länderna var rädda att ottomanernas maktförlust kunde ge
egyptierna möjlighet att hindra deras handel i närliggande
områden. Därför uppmuntrade dessa stormakter genomförandet av reformerna326, om endast så länge som deras vinster var
beroende av dem.
Premiärministern Reúit Pascha satsade under sin tid på att
genomföra nya reformer och använda de moderna framstegen i
Västeuropa. Han ville skapa en ny statsmakt som byggde på
centralisering av makt och omorganisering av maktfördelningen mellan olika aktörer och regioner. Han ville också
förändra den teokratiska strukturen och bygga upp en sekulär
byråkrati. På samma sätt som vid tidigare reformer hade
moderniseringen av armén en central betydelse.
År 1840 klarade ottomanerna av att genomföra lagändringar
325
326
Palmer, s. 118119.
Palmer, s. 118–120.
206 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
och reformera rättsväsendet327. Reúit Pascha och andra
reformister försökte övertyga de islamiska ledarna om att de
moderna lagarna på samma sätt som den islamiska rättstraditionen sharia under tidigare perioder gjorde kunde bygga
grunden för ett mäktigt muslimskt imperium328. Ändå skapade
reformerna ett brett missnöje bland de konservativa grupperna.
Reúit Pascha mötte t.ex. starkt motstånd när han försökte
ändra maktstrukturen i regionerna. Reformplanerna möttes av
motstånd från många håll när de genomfördes. Detta ledde
successivt till en allmän tveksamhet och flera avbrutna
moderniseringsplaner. Motstridiga makthavare hindrade
moderniseringsprocessen att fördjupas i samhället.
Reúit Pascha fick som ledare för reformerna uppleva både
stark medvind och stark motvind. Han fick också emellanåt
lägga ner arbetet och syssla med andra statliga verksamheter.
År 1841 skickades han som ambassadör till Frankrike, men
återvände 1845 och fortsatte sina reformer. Under perioden
18461858 utsågs han sex gånger till sadrazam329. Det
betydde att hans reformförsök avbröts många gånger under de
tolv åren. Trots detta var ottomanernas reformer mer stabila
och kontinuerliga när de jämförs med de mer kortvariga och
ytliga reformerna i Iran. Dessa avbröts efter ännu kortare
perioder och de togs upp igen efter ännu längre perioder av
stagnation och väntan.
År 1856 gav sultanen ut en ny skrift för att bekräfta sin
tidigare order om tanzimat-arbetet. Han ville därmed lugna
Frankrike och England. Därefter började den andra etappen av
tanzimat att sättas i kraft. Nya skattereformer genomfördes
inom jordbruket. Sultan Abdülmacit försökte som föregående
reformvänliga sultaner inte bara befria sig från de gamla
traditionerna. Han satsade också på att framstå som en sekulär
327
Palmer, s. 122.
Nateg, 1990, s. 141.
329
Palmer, s. 122.
328
Moderniseringen och den moderna kontrollen 207
statschef bland de europeiska ledarna330.
Reformerna fortsattes även under sultan Abdülaziz’s styre
(18611876). Under denna period ökade folkets och framför
allt den urbana elitgruppens tryck på sultanen och den
ottomanska centralmakten för att gå med på att införa en
konstitution. Moderniseringen hade också skapat materiella
grunder för en återgång till den demokratiska modellen i
Europa. Konstitutionen dröjde dock ända till Abdülhamit II:s
upphöjelse till makten1876. Sultan Abdühamit gav order om
den första konstitutionen och valde en grupp av högt uppsatta
att skriva grundlagen. Av dessa var 16 tjänstemän, tolv mullor
och två var militärer. Sultanen godkände grundlagstiftningen,
trots att han egentligen inte ville skapa en parlamentarisk
monarki. ”Sadrazam Mithat Pascha var grundlagens arkitekt.
Han sändes dock i exil året därpå och sultanen styrde
fortsättningen av demokratiseringen genom sitt envälde.
Sultanen öppnade parlamentet under ett år, men stängde den
därefter för de kommande 30 åren fram till 1908”331.
Sultan Abdülhamit började vrida den långa moderniseringsprocessen tillbaka genom att re-islamisera staten. Han försökte
ge en islamisk aura till sin auktoritet och heligförklara sitt
ämbete. Han satsade på att öppna islamiska skolor och bygga
moskéer. Han gav úeyhülislam tillbaka hans traditionella
befogenheter och gjorde allt för att bygga sitt heliga envälde
och utveckla det. Abdülhamit gav order om censur av böcker
och kontroll av de oppositionella grupper som började växa
fram inom den utbildade eliten i det ottomanska systemet332.
Men trots allt detta kunde han inte frysa förändringsprocessen
och sekulariseringen av samhället. Nya moderna statliga
330
Issawi, 1980, s. 45; Palmer, s. 140141, 145.
Akúin, s. 146147; Palmer, s. 165.
332
Palmer, s. 194.
331
208 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
skolor, en bank för jordbruket, Ziraat Bankası, nya kommunorganisationer, nya vägar och gaslampor i städerna var en del
av de nya framsteg som kom under hans tid333. Skolväsendet
utvecklades, nya fabriker öppnades och kvinnor fick möjlighet
att komma ut på arbetsmarknaden.
Från början av 1900-talet ökade trycket på sultanen att
återvända till ett demokratiskt system. Folket var emot
sultanens envälde och ville använda sina politiska rättigheter
och välja sina representanter. Trycket från oppositionella
grupper, däribland ungturkarna och de nationalister och
militärer som hade trätt in i de politiska grupperna, fick
slutligen sultanen att erkänna att ”folket i Ottomanska riket nu
var redo att leva i ett parlamentariskt samhälle”.
Således trädde den andra konstitutionen i kraft år 1908.
Parlamentsledamöterna bjöds in till huvudstaden och den
bortglömda grundlagen från den första konstitutionen 1876
genomfördes omedelbart. Politiska fångar och exilottomaner
fick amnesti och sultanens underrättelseorgan avskaffades.
Förbudet mot utrikesresor upphävdes, och alla icke-turkiska
och icke-muslimska medborgare från olika religioner och
etniska grupper fick samma rättigheter som turkiska och
muslimska hade. Erkännandet av den andra konstitutionen
kunde dock inte rädda sultanens makt334.
År 1909 och parallellt med regimskiftet från Abdülhamit II till
Muhmet V stiftade parlamentet en ny grundlag. Sultanen
behöll rätten att välja premiärminister och úeyhülislam, men
hans makt begränsades markant på andra områden. Hans rätt
att välja andra ministrar övertogs av parlamentet. Parlamentet
kunde enligt lagstiftningen till och med avsätta sultanen om
333
334
Issawi, 1980, s. 7275; Palmer, s. 192.
Shaw, s. 267; Palmer, s. 225.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 209
han stod emot genomförandet av grundlagen och sharia335.
Den ungturkiska regeringen fortsatte att genomföra reformer
och sekularisera samhället under krigstiden 19141918.
Kvinnornas ställning som jämlika medborgare erkändes
genom ny lagstiftning336. Ockupationen av huvudstaden,
liksom den nya situation som hade uppstått efter första
världskriget och den sovjetiska revolutionen, krävde en ny våg
av utveckling och en ny plan för moderniseringen i samhället.
Kemalismen var svaret på den nya världens krav.
Europeiseringen präglade under andra hälften av 1800-talet
hela det ottomanska samhället och alla inre beslut och planer
underkastades europeiska villkor337. Det importerade moderniseringsarbetet hade en tveeggad karaktär. Integrationen med
Europa kunde å ena sidan räknas till ottomanernas fördel,
särskilt när deras framgångar i moderniseringen jämfördes
med det iranska samhällets svaga utveckling. Men integrationen kunde å andra sidan utsättas för hård kritik när
utvecklingen i slutet av ottomanernas moderniseringsprocess
jämfördes med utvecklingen i de västeuropeiska ländernas.
Ottomanerna misslyckades i denna mening med att skapa nya
metoder för förändring även när de vid olika tillfällen satsade
på att återgå till rötterna. Det ottomanska samhällets behov
och beroende av industriländerna hindrade också under
kommande tider turkarna från att skapa sina egna metoder och
spelregler för samhällsutveckling.
Som ett arv från den ottomanska tiden fortsatte Turkiet att
uppleva de dubbla konsekvenserna av moderniseringen.
Moderniseringen skapade förutsättningar för utvecklingar av
det turkiska samhället. Turkarna visade också en djup benägenhet till integration med Europa, men de kunde samtidigt
335
Palmer, s. 234.
Palmer, s. 259.
337
Kunt,s. 64.
336
210 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
aldrig bli jämställda medlemmar av det dominerade västeuropeiska maktblocket. Turkarnas försök att modernisera samhället hjälpte dem endast att hålla sig kvar vid gränsen till
Europa och dess ekonomiska, teknologiska och kulturella
periferi som en bro mellan öst och väst. Frågan är om
relationen till Europeiska Unionen kan hejda effekterna av det
förödande arvet i framtiden.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 211
Islahat i det iranska samhället
Den första moderniseringen av de militära vapnen genomfördes i Iran vid ingången till 1600-talet, då engelska
äventyrare hjälpte iranierna att gjuta nya artilleripjäser. De
kunde med hjälp av den nya militära teknologin få de ockuperande makterna, ottomanerna 1603-1605 och portugiserna
1622, att lämna det ockuperade territoriet i Iran338. Iranierna
skulle få vänta i 200 år för att i början av 1800-talet åter kunna
genomföra reformer för att höja sin militära kapacitet och
bekämpa utländska ockupanter.
Det nya moderniseringsförsöket började parallellt med
ryssarnas ockupation av norra delen av Iran i början av 1800talet. En modernisering av samma slag hade genomförts i
Ottomanska riket i början av 1700-talet. Premiärministern
Mirza Qaem-magam var den första iranske statsman som
under 1800-talet satsade på att ge det iranska samhället ett nytt
utseende. Försöket att förnya samhället och övervinna inre och
yttre hinder avbröts dock efter hans kortvariga tid och togs inte
upp igen förrän 1848, då premiärminister Amir Kabirs
allsidiga reformplan trädde i kraft. Amir Kabir föll dock offer
för sina reformer efter en kort period, år 1852. Därefter lades
reformplanerna ned förutom för enstaka korta perioder för att
återupptas av Mirza Hossein Khans (Sepahsalars) deltagande i
landets politik från början av 1870-talet339.
Moderniseringsperioderna under 1800-talet var betydligt
kortvarigare än de i Ottomanska riket. Moderniseringen var
också fördröjd och blev mindre framgångsrik. Iran kunde inte
vinna över ottomanerna och turkarna i konkurrensen kring
moderniseringen förrän under 1960-talet, då landet tack vare
338
339
Duranst, VII, s. 622626.
Adamiyat, 1972, s. 16.
212 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
förändringen av den globala strategin och därefter på grund av
höjningen av oljepriset fick bättre möjligheter och kunde
under två decennier genomföra en grundläggande utvecklingsprocess.
Redan i början av 1800-talet var man i Iran medveten om att
förnyelsen av de gamla institutionerna i samhället bara kunde
möjliggöras genom att utnyttja de moderna framstegen i
Europa. Detta skulle innebära omorganisering av militären,
staten och byråkratin. Alla dessa områden organiserades i
början av Qadjar-tiden enligt Safavi-dynastins traditioner.
Traditionerna hade överlevt inom tillfälliga lokala regeringar
som hade försökt fylla tomrummet i det sönderfalla landets
maktstruktur. Detta innebar att qadjarerna saknade en grundläggande samhällsstruktur på olika områden. De besökte
européerna när de ännu inte var färdiga med sin samhällsorganisation. Därför ville de i början få hjälp av européerna
med omorganisering av sitt samhälle.
Organiseringen av militären hade viss förtur. Reformen av
militären sammankopplades med behovet av nya och moderna
krigsmaterial som skulle tillgodoses av ryssarnas relativt
moderna militära medel. ”I detta sammanhang upptäckte de att
den vetenskapliga kunskapen i fysik var avgörande och
utgjorde kärnan för européernas mystiska framgång”340. Detta
väckte tanken att försöka förbättra utbildningen, förnya
skattesystemet och satsa på kommunikationen. För att lära sig
de nya teknologiska framstegen anställde iranierna sakkunniga
européer och skickade sina studenter till Europa341. De
lyckades dock inte göra detta omedelbart.
Den första gruppen av iranska studenter skickades till Europa
340
341
Adamiyat, 1972, s. 1415.
Varahram, s. 181, 185.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 213
1911. Detta var en av de få åtgärder som iranierna vidtog före
ottomanerna, även om de i fortsättningen tappade mark även
på detta område. De välkomnade Frankrike, som hade intresse
av att skapa en militärallians med länderna kring Ryssland.
Fransmännen ville hjälpa iranierna och lära dem den nya
militära teknologin. Detta skulle enligt fransmännen hjälpa
iranierna att klara sig i kriget mot de ryska ockupanterna.
Fransmännen svek emellertid iranierna genom att sluta avtal
med Ryssland utan att ta hänsyn till sitt avtal med iranierna.
Därmed tvingade ryssarna genom sin militära seger iranierna
att gå med på fredsavtal som erkände ryssarnas ockupation och
hegemoni över det iranska territoriet.
Engelsmännen delade makten med ryssarna, och Qadjarshaher var tvungna att komma överens med dem för att hindra
sitt rike från att ockuperas och delas upp i intresseområden av
stormakterna. Dessa länder understödde den inhemska konservativa frontens motstånd mot reformplanerna, varför Iran
tvingades vänta fram till mitten av 1800-talet för att då åter
börja reformera landet och dess föråldrade institutioner.
År 1848 kröntes den femte Qadjar-shahen Naseraddin och den
reformvänlige premiärministern Amir Kabir började regera
landet. Det långvariga nederlaget gentemot stormakterna
fungerade som en väckarklocka för den unga shahen och hans
premiärminister. De hade ärvt ett sönderrivet land. Den gamla
samhällsstrukturen fungerade inte längre och nya förändringar
frystes omedelbart av den konservativa alliansen kring hovet.
Qadjar-prinsar och nomadhövdingarna bestämde ofta i sitt
territorium utan reglering eller lagstiftning. De avstod också då
och då från att hörsamma shahens order. De betalade vanligen
en årlig skatt till centralmakten som avgjordes efter det
asiatisk-iranska ägande- och produktionssättet och arrendesystemet tiyul, men den var inte alltid garanterad. ”Svält och
epidemier utrotade då och då en del av befolkningen, även i
214 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
huvudstaden Teheran”342.
Både shahen och hans premiärminister hade länge levt i
landets största stad, Tabriz. Staden var tack vare sitt
geografiska läge landets viktigaste port mot Ottomanska riket,
Europa och Ryssland. Detta gav staden ytterligare en
möjlighet att bli centrum för handeln. Där kunde man också få
närmare informationer om händelserna i Europa. Man hade
också större möjlighet att införskaffa tidningar och få nyheter
om händelserna runtom i världen från resenärer. Den nye
Qadjar-shahen hade också varit borta från den nedbrytande
miljön vid hovet i Teheran. Han påverkades sällan av maktspelet i huvudstaden när han som kronprins bodde i Tabriz.
Premiärministern Amir Kabir hade länge arbetat som
kronprinsens lärare och uppfostrare. Han satte stor prägel på
kronprinsen. Amir Kabir var välutbildad och informerad om
förändringarna i världen. Han hade också vistats några år i
Ottomanska riket på diplomatiska uppdrag och studerat
förändringarna där, samt hade samlat in upplysningar om
militärskolan i Ottomanska riket och dess framgångar. Amir
Kabir hade vidare haft nära kontakt med förändringarna i
Ryssland och hade samlat kunskaper om européernas framgångar. Han hade läst den nyöversatta boken Nya världskartan
(Jahannoma-ye Djadid) och var medveten om mångfalden av
studenter i industriländerna. Kunskaperna om samhällsförändringar hade förmedlats till den före detta kronprinsen
som hade blivit varse landets långsammare utveckling och
dess konsekvenser. Shahen och hans sadrazam var fast
beslutna att genomföra reformer i landet och omdana
samhället när de fick sina ämbeten vid hovet i Teheran 1848.
Utifrån premiärministerns upplevelser och erfarenheter
verkade hans ambition att omorganisera hela samhället självskriven. Han hade långgående planer på att reformera den
342
Nadjmi, s. 520.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 215
gamla samhällsstrukturen. Han försökte helhjärtat förverkliga
sina drömmar från första dagen som premiärminister.
Amir Kabir öppnade nya skolor och publicerade den första
statliga veckotidningen Vagaye-ye Ettfagiye (Dagsnyheter).
Han startade den första moderna teknikskolan, Dar-alfenun
(Centrum för teknik) för att ge utbildning i vetenskap, teknik
och militära kunskaper. Han anställde europeiska lärare och
använde de europeiskt utbildade iranierna samt sände
ytterligare iranska studenter till Europa. Amir Kabir försökte
kontrollera hovets korrumperade aktörer, däribland shahens
nära släktingar, kungens mor och Qadjar-prinsarna. Han
försökte ändra förhållandena till stormakterna och utöka
självständigheten gentemot dem och deras beslut. Amir Kabir
var under sin korta tid landets viktigaste politiska arkitekt
under 1800-talet.
Under 1800-talet utgjorde västvärlden för de flesta reformister
i de muslimska länderna en källa till kunskap, teknologi och
industri. Västvärlden ansågs ha kunskaper som kunde hjälpa
andra länder och människor att förbättra sina liv. Den positiva
känslan och beundran inför kunskaperna i Europa förhindrade
dock sällan medvetenheten hos reformvänliga iranier om
européernas inflytande och roll i att omintetgöra dessa länders
strävan att stå på egna ben. Medvetenheten lade grunden till att
de iranska reformisterna 20 år före japanerna fick tanken att
satsa på att bygga industriella anläggningar. Men på grund av
såväl inre strukturella hinder som de koloniala och imperialistiska ländernas inflytande lyckades de föga343.
Shahen kunde inte genomföra reformer eller uthärda reformvänliga personer då detta hotade hans envälde. Hans utländska
allierade, Ryssland och England, var också eniga med hans
inhemska allierade, dvs. nomadhövdingar, adelsmän, feodalherrar och shia-islamiska mullor, om att varje reform kunde
343
Adamiyat, 1972, s. 48.
216 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
medföra risker för dem och deras privilegier. Amir Kabirs
kamp för att föra fram ett självständigt utvecklingsprogram
stred mot både inre och yttre alliansers intressen. Detta var
orsaken till att Amir Kabir avskedades och sändes i inre exil
av shahen 1852, dvs. endast efter 4 år som premiärminister.
Han avrättades därefter i sitt hem i staden Kashan.
Avsättandet av Amir Kabir och hans avrättning blev ett stort
nederlag för reformisterna i landet. De reaktionära krafterna
förhindrade förändringen i samhället och försökte återskapa
det gamla konservativa styret. Man försökte stänga teknikskolan Dar-alfenun och skicka tillbaka de europeiska lärarna.
Skolan hade förvandlats till moderniseringens symbol. De
konservativa ville också förhindra de iranska studenterna att
resa till Europa och få de studenter som redan befann sig i
Europa att återvända hem. Men det misslyckade Herat-kriget
med afghanerna och engelsmännens invasion i söder försvagade de reformfientliga aktörerna. Epidemier och brist på
matvaror och bröd resulterade i revolter i Teheran och hotade
shahens auktoritet och envälde. Misslyckandena hotade hans
makt och satte hans ledarskap i fråga. Shahen blev rädd och
skyllde de nya misslyckandena på de reaktionära krafterna och
deras försök att förhindra de ekonomiska och politiska
reformerna. Han fick de konservativa att åter lämna ifrån sig
makten om dock bara för perioden mellan 1859 och 1862.
Nya böcker publicerades och flera skrifter som kritiserade
den då aktuella situationen kom ut. År 1860 förbjöds den
gamla almanackan som byggde på tron på människans
förutbestämda öde. Detta betraktades som rationalismens seger
över gamla vidskepliga tänkesätt. Den första versionen av en
eventuell grundlag och nya förslag på nödvändiga sociala,
ekonomiska och politiska lagstiftningar lämnades till shahen,
trots att inget kunde genomföras eller togs emot med ett
allvarligt intresse. Reaktionära krafter fick åter makten och
stoppade reformerna. De återkallade till och med de iranska
studenterna i Europa för att förhindra att de lärde sig ”farliga
Moderniseringen och den moderna kontrollen 217
tankar i Europa”344.
Andra hälften av 1800-talet präglades av upprepade försök att
på olika sätt reformera och omstrukturera landet. Försöken
misslyckades ofta och förhindrades av de konservativa
allianserna kring shahen. Shahens makt byggde på balansen
mellan dessa inhemska och utländska allianser. Kampen
mellan traditionalister och modernister fortsatte under resten
av 1800-talet, men det var alltid traditionalister och
konservativa som vann över modernister och reformister.
Modernisterna bestod nämligen av mindre grupper och
enskilda intellektuella, medan hela statsmakten tillhörde den
traditionsbundna konservativa fronten.
Trots sina djupa band med denna befann sig shahen då och
då i brytningspunken. Han var å ena sidan medveten om att
man inte längre kunde behålla makten utan att förnya
systemet. Men han var å andra sidan rädd att förändringarna
skulle sätta hans makt i fara. Detta var orsaken till att han gav
reformisterna möjlighet att genomföra förändringar, men han
tog efter ett kort period tillbaka sitt stöd när han kritiserades av
de konservativa krafterna. Händelseutvecklingen fortsatte
under andra hälften av 1800-talet och präglade moderniseringsprocessen i Iran fram till den konstitutionella revolutionen i början av 1900-talet.
År 1871 kallades Sepahsalar345, ambassadören i Istanbul,
tillbaka till Iran för att genomföra de ottomanska reformerna
där. Sepahsalar spelade dels som militärbefälhavare, minister
och premiärminister och dels som shahens rådgivare en viktig
roll i landets politik och satte sin prägel på moderniseringen
under ett decennium med början 1871346.
344
Adamiyet, 1972, s. 76.
Mirza Hossein Khan.
346
Adamiyet, s. 142.
345
218 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Sepahsalar hade utbildat sig i Frankrike och var bekant med
den ”nya civilisationen” i Europa. Han talade franska och
kunde förstå engelska samt läste europeiska böcker och
tidningar. Han hade gjort tjänsteresor till Kaukasien och Indien
samt hade nära kontakter med reformplanerna i Ottomanska
riket och sympatiserade med dem.
Sepahsalars period som minister och premiärminister utmärktes av hans försök att genomföra reformerna i Iran, men
han fick i fortsättningen godta att det som gjordes i Istanbul
inte kunde genomföras i Teheran. Det iranska samhället var i
flera avseende sämre utvecklat än det ottomanska. Traditionerna var mer cementerade och shia-islamisternas och mullornas
prägel på folket ännu djupare. Den konservativa sidan i Iran
var också betydligt mäktigare än den i Ottomanska riket och
hade stor påverkan på shahen samt kunde i samverkan med
folket vid hovet styra hans beslut. Hovet och dess politiska
atmosfär var inflammerat. Shahen och hans omgivning ville
bara tysta oppositionella röster när de gav de reformvänliga i
uppdrag att ändra något. Stormakterna Ryssland och England
hade också en större kontroll över landet och var i motsatts till
engelsmännens ställningstagande i Ottomanska riket eniga om
att frysa förändringen av det iranska samhället.
Sepahsalar ville genomföra förändringar som skulle leda
landet att efterlikna de ”civiliserade länderna”. Han ville
”reformera statsapparaten” och bygga upp en ”välorganiserad
statsmakt”. Detta krävde enligt honom en ny lagstiftning som
skulle efterlikna de gällande lagarna i Europa. Hans reformer
skulle ersätta det gamla byråkratiska systemet med en
välorganiserad byråkrati. Han syftade till att öka statens
inkomster genom att ”utveckla industrin och understödja
handeln”347. Sepahsalar ville öppna nya skolor och utbilda
folket. Han ville använda de nya kunskaperna för att bygga
upp en ”civiliserad nation”. Att upprätta en armé efter modell
347
Adamiyet, 1974, s. 142.
Moderniseringen och den moderna kontrollen 219
från Europa ingick också i hans planer. Han drömde om att
återskapa de gångna stora tiderna i sin tids Iran. Allt detta
kallades för Den nya ordningen (Nazm-e Djadid) 348och påminde Den nya ordningen (Nizam-i Cedid) som genomfördes i
början av 1800-talet i Ottomanska riket.
I början förmodade de flesta av reformisterna i Iran att de bara
saknade västvärldens industriella och naturvetenskapliga utveckling, men en bredare kontakt med västvärlden, liksom
översättning och publicering av nya böcker, visade att en del
av de gamla kunskaper som verkade vara helt korrekta också
var preliminära och otillräckliga349. Det behövdes inte bara en
industriell revolution utan också en djup förändring av
dominerande filosofier och värderingar. Denna upptäckt återspeglades bland det urbana iranska folket och många inom den
intellektuella elitgruppen under 1870-talet och framåt sympatiserade med den.
De som befann sig i centrum av dessa förändringar var ett
nytt skikt av den begränsade urbana medelklassen. De utgjordes bl.a. av anställda vid statliga institutioner, men även
dessa saknade det relativt breda utrymme som de utbildade
byråkraterna hade i Ottomanska riket. De som var utbildade i
Europa liksom icke-muslimska minoritetsgrupper som hade
närmare kontakter med européer och även en del européer som
var bosatta i Iran agerade som moderniseringens budbärare.
Under denna period utvecklade importen av kapital samt ryska
och europeiska produkter och varor nya marknader i Iran och
Teheran. Detta resulterade i uppkomsten av tätare affärsförbindelser med utlandet. Så småningom öppnade man nya
affärer och byggde upp nya företag, fabriker och arbetsplatser.
De flesta arbeten var dock beroende av jordbruket, och någon
industriell produktion hade ännu inte startats och industriali348
349
Adamiyet, 1972, s. 125136.
Adamiyat, 1992, s. 123.
220 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
seringen i Iran var mycket svag och följde industrialiseringen i
Ottomanska riket med några decenniers dröjsmål. Därigenom
började nya urbana samhällsgrupper med affärsförbindelser
med utlandet att växa fram. Dessa grupper bar fröet till
kommande borgerliga urbana samhällsklasser i sig. Uppkomsten av nya samhällsgrupper stimulerade förändringarna i
landet, framför allt i storstäderna.
Ett nytt modernt befolkningsskiktet i Teheran och andra
storstäder skilde sig från de gamla genom sina borgerliga
grunder och sin europeiskt orienterade kultur. De flesta kom
från den modernistiska kretsen, dvs. från de som hade nära
kontakter med Europa. De flesta var utbildade i moderna
skolor i landet eller utomlands eller hade haft lärare med sådan
bakgrund. Utbildade i Europa spelade ofta rollen som
kulturella konsulter och fördjupade folkets intresse för det nya
livet på den moderna kontinenten. De nya kunskaperna gjorde
också att en del som hade utbildats i det gamla systemet blev
aktiva inom moderniseringsprocessen och ställde krav på
reformer.
Processen var dock trög och kunde inte jämföras med den
parallella utvecklingen i Ottomanska riket och Istanbul. Det
nya levnadssättet i Teheran var mycket begränsat och kunde
inte överföras till de traditionella samhällsgrupperna i storstäderna, medan samma process utvecklade två olika livsstilar,
europeiska ala-franga och turkiska ala-turka, i Istanbul vid
ingången till 1900-talet.
De nya urbana samhällsgrupper som sysslade med tjänster
och handel ändrade så småningom den traditionella klassbildningen i Teheran och andra storstäder. Detta, liksom den
relativt snabba ökningen av den urbana befolkningen i
Teheran, skapade nya möjligheter för stadsborna att delta
aktivt i de politiska och sociala händelserna i samhället. Ett
nytt skikt av pro-européer bestående av intellektuella, affärsmän, frimurare, etnisk-religiösa minoritetsgrupper som hade
nära band till förändringarna utomlands, utbildade i Europa,
Moderniseringen och den moderna kontrollen 221
liksom de som hade erfarenheter av rörelser och aktiviteter i
grannländerna, representerade i fortsättningen det europeiskt
orienterade levnadssättet i huvudstaden. De sympatiserade
med reformerna och krävde ändringar i den gamla asiatiskiranska strukturen. Kristna europeiska och amerikanska
missionsskolor understödde också processen genom sin
satsning på utbildning.
Men trots förändringarna stod alliansen av inhemska och
utländska aktörer mot reformprocessen. De lyckades förhindra den och tysta folket under hela 1800-talet. Processen
dröjde till början av 1900-talet, då förändringen av såväl
relationer inom landet som förhållandena i Europa gav de
iranska reformisterna möjlighet att höja sina röster.
I början av 1900-talet ledde förändringen av relationen mellan
Ryssland och England engelsmännen att ändra sin politik i
Iran. Engelsmännens stöd gav aktivisterna och de nya urbana
samhällsgrupperna möjlighet att arrangera protestaktioner mot
shahens envälde och de konservativa allianserna. De islamiska
ledare som hade fått makten att konkurrera med shahen fick ett
gyllene tillfälle att opponera sig mot det föråldrade Qadjarsystemet. De krävde en radikal förändring inom det politiska
systemet, vilken skulle ge dem makten att kontrollera staten.
Kampen nådde sin kulmen under den konstitutionella
revolutionen.
Konstitutionalisterna vann över den konservativa politiska
makten. Detta öppnade vägen för kommande förändringar och
genomförandet av moderna planer. Den konstitutionella
revolutionen och dess relativa seger var den första viktiga
moderna händelsen i det iranska samhället. Såväl de urbana
samhällsklasser som deltog i konstitutionen som kraven på ett
nytt politiskt system och idéerna bakom revolutionen mot
shahens absoluta makt var moderna och hade sina rötter i
Europa, men reformisterna utgjorde en liten del av de aktiva
stadsborna även under den konstitutionella revolutionen och
hela processen styrdes av mullorna, även om en del av dem
222 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
ingick i den konstitutionella alliansen. Detta var orsaken till att
reformisterna misslyckades med att försvara sina ideal när
tvingades driva en hård maktkamp mot mullorna.
Den konstitutionella revolutionen upplöste inom kort den
traditionella alliansen mellan shahen och de konservativa
samhällsgrupperna, men den medförde att de konservativa
grupperna, såväl shahen och markägarna som mullorna, kunde
leva vidare i den nya situationen. Den moderna elitgruppens
svaga ställning och den urbana medelklassens begränsning
hörde till de viktigaste orsakerna till misslyckandet. Mullorna
och andra konservativa inom det gamla systemet tog hem
revolutionens seger. Den konservativa sidans prägel på det
iranska samhället gjorde också att moderna aktörer och
grupper inte kunde spela centrala roller under kommande
moderniseringsprocesser. Kommande moderniseringsplaner
ställdes inför allvarliga hinder. Dagens re-islamiserade iranska
samhälle och mullornas politiska makt har sina rötter i
händelserna under Qadjar-tiden och den konstitutionella
revolutionen.
Den ryska revolutionen ändrade strategierna i Iran och Turkiet.
England som hade kontroll över statsmakten i Iran ville stoppa
utvidgningen av det nya sovjetiska systemet vid gränserna till
Iran. Detta liksom folkets kamp mot qadjarernas föråldrade
samhällssystem skapade förutsättningar för uppkomsten av
Pahlavi-dynastin. Det nya politiska systemet hade plikt att
bygga upp det iranska samhället till en kapitalistisk fästning
gentemot den sovjetiska makten. Detta gav iranierna möjlighet
att kompensera sin historiskt långsammare utveckling genom
att genomföra intensiva moderniseringsarbeten. Men inte
heller denna möjlighet kunde på längre sikt uppväga iraniernas
misslyckande med att modernisera sitt samhälle under Qadjardynastin.
Iranierna fick under kommande tider betala för misslyckandet och kommer att få fortsätta att betala så länge de
inte lyckas med att befria sig från Qadjar-tidens förödande
Moderniseringen och den moderna kontrollen 223
konsekvenser: stormakternas imperialistiska kontroll samt
mollurnas politiska, sociala, ekonomiska och kulturella maktbefogenheter.
Kulturella impulser utifrån
former och vägar
Utbildning i Europa
I Ottomanska riken och Iran var de flesta modernister och
reformister under 1800-talet eniga om att utbildning utgjorde
den viktigaste åtgärden för att utveckla samhället. Den
moderna skolutbildningen verkade vara det ett enda medel
som kunde öka utvecklingstakten, något som man upptäckte
genom kontakterna med de framgångsrika europeiska
länderna350. Alla var eniga om att man måste lära sig att läsa
och skriva. Man måste också tillägna sig europeiska
kunskaper, genom att anställa europeiska experter eller skicka
studenter till Europa. Idén fick med tiden allt större betydelse
och präglade reformarbetet under hela seklet.
Att sända studenter till Europa var i början ett svar på
nederlaget i kriget mot de mäktiga länderna, i synnerhet
Ryssland. Iranierna hade kommit underfund med att de inte
skulle klara sig gentemot de ryska ockupanterna om de inte
fick nya kunskaper. De lovades också av fransmännen att få
350
Nateg, 1996, s. 24, 26.
226
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
nya krigsmaterial om de lärde sig att använda dem. Orsakerna
och argumenten var densamma för ottomanerna.
Den första gruppen av iranska studenter skickades till
Europa 1811351. De som åkte till Europa var duktiga elever
som flitigt studerade de program som anordnades av staten.
Det framgångsrika resultatet uppmuntrade den iranska staten
att fortsätta sända nya och större grupper av studenter till
Europa, om än med flera års uppehåll. Det fanns nämligen
allvarliga motsättningar som hindrade staten att skicka de
muslimska ungdomarna till det kristna Europa. Den ekonomiska bördan påverkade också beslutet. Den andra iranska
studentgruppen skickades 18151816; denna gång åkte de
flesta till England. Iranierna hade valt Frankrike som mål i det
första försöket, men misslyckandet med försvars-avtalet med
fransmännen och fransmännens förödande svek aktualiserade
England.
Ottomanerna började med att sända sina studenter utomlands
flera år efter iranierna och detta var unikt. Iranierna följde
nämligen ottomanernas moderniseringsprocess på alla anda
områden med flera årtionden emellan. Det berodde förmodligen på att ottomanerna hade större möjligheter att såväl
utbilda sina studenter i landet som att använda europeiska
experter. Trots detta var det ottomanerna som vann konkurrensen i fortsättningen. ”Antalet ottomanska studenter i
Västeuropa uppgick 1827 till 150 personer”352, medan de
iranska studenterna i Europa inte beräknades till mer än 29
personer353.
I båda rikena agerade de flesta utlandsutbildade som den nya
världens kulturella konsulter och befann sig ofta bland dem
som bar förändringen i samhället. Detta var en orsak till att
den iranska staten skickade nya studentgrupper till Europa när
351
Lambton, 1996, s. 264.
Lewis, s. 113114, 119.
353
Fischer, s. 56.
352
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 227
reformvänliga vindar blåste i samhället och kallade hem dem
när reaktionära krafter fick makten. De första iranska
studentgrupperna skickades t.ex. till Europa när den reformvänlige premiärministern Qaem-maqam regerade landet. Detta
stoppades så länge de reaktionära krafterna hade makten i
landet, fram till 1848, då den andra perioden av reformer
började genomföras av Amir Kabir.
Han arrangerade nya studentresor till Europa, men reaktionära krafter fick åter makten efter fyra år och stoppade både
reformarbetet och studentresorna. De reaktionära krafter som
fick makten i Teheran 1861 återkallade de iranska studenterna
i Frankrike. De hänvisade till ryssarnas påståenden om att
studenterna i Frankrike utbildades till republikaner och
hedningar354. Tanken med återkallelsen av de iranska studenterna kom från ryssarna och verkställdes av deras iranska
anhängare i Teheran355. Ryssland ville behålla Iran som sitt
koloniala intresseområde. De ägde redan allt som behövdes för
att kontrollera grannlandet. De motverkade därför européiseringen och varje förändring som kunde riskera deras makt
och inflytande i det iranska samhället.
De ottomanska reaktionära krafterna var också rädda att
studenterna i Europa skulle uppfostras till republikaner.
Ottomanerna hade drygt 20 år före iranierna fått denna känsla,
men de hade vidtagit en helt annan åtgärd. De hade planerat att
upprätta en egen högskola i Istanbul för att ge de ottomanska
studenterna möjlighet att studera vidare i sitt eget land i stället
för att behöva åka till de europeiska länderna.
Trots detta fortsatte intresset i båda länderna för att sända
studenter till Europa. Satsningen på att sända studenter till
europeiska länder för vidareutbildning, liksom de europeiskt
utbildade iraniernas framgång inom den nya byråkratiska organisationen, uppmuntrade föräldrarna i de höga samhällsskikten
354
355
Adamiyat, 1972, s. 76.
Adamiyat, 1972, s. 77.
228
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
att satsa på sina barns utbildning utan att vänta på statens
bidrag. Rika föräldrar lärde sig så småningom att sända sina
barn till Europa för att skaffa de kompetens som behövdes för
en bra karriär i hemlandet. Frankrikes stora kulturella satsning
under andra hälften av 1800-talet samt fransmännens mindre
möjlighet att blanda sig i det politiska maktspelet i landet fick
de flesta reformvänliga iranier att välja Frankrike som sitt
mål356.
År 1858 skickades 42 iranska studenter till Europa.
Frankrike mottog en stor andel av de iranska studenterna.
Studenterna valde att utbilda sig till militärer, läkare och
kirurger, jurister och diplomater. Några studerade också vid
tekniska högskolan i Paris. De studerade teknisk framställning,
bl.a. järnsmältning, malmletning, pappersbruk, väveri och
stickning.
En del av studenterna fick efter återkomsten möjlighet att
spela en central roll inom sina yrken. Läkare arbetade vid
hovet och diplomater inom den nya byråkratin. De flesta
sysslade dock efter återkomsten till Iran med andra yrken än
de som de hade till studerat i Europa. Tack vare sina kontakter
med centralmakten och sitt släktskap med de politiskt inflytanderika i Iran klättrade en del snabbt upp för den militära
och byråkratiska stegen. Kontakterna med de europeiska
koloniala makterna liksom medlemskap i europeiska organisationer, däribland frimurarorganisationen, gav dem ytterligare
möjligheter. De som arbetade som diplomater och byråkrater
lyckades bäst, medan de som hade studerat industri fanns
bland de mest misslyckade inom sitt yrke. En del drevs också
under senare tider till politiska och intellektuella oppositionella aktiviteter357.
Några iranska studenter gifte sig också med europeiska
kvinnor och tog med dem till hemlandet. Några av dessa
kvinnor fick möjlighet att kontakta Qadjar-prinsessorna och en
356
357
Varahram, s. 181182.
Varahram, s. 181183.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 229
del t.ex. ”madam Abbas” anställdes vid hovet358. Man vet inte
om dessa personers närvaro vid hovet möjliggjorde för
kvinnorna där att få nya och närmare informationer om
kvinnors liv i Europa. Man vet inte heller om det var dessa
kontakter som påverkade Qadjar-prinsessornas (döttrarna till
Naseraddin Shah) politiska och feministiska aktiviteter vid
ingången till 1900-talet.
Ottomanska rikets välutbildade hade större möjlighet att
lyckas än de välutbildade iranierna. Byråkratin i Ottomanska
riket var mer utvecklad och moderniseringsperioderna mer
långvariga. De moderna institutionerna i Istanbul hade också
större kapacitet att utnyttja de europeiskt utbildade ottomanernas kunskaper i sina verksamheter. Dessa kunde på samma sätt
som i Iran bygga karriärer som i grunden byggde på föräldrarnas och släktens kontakter med centralmakten.
I både samhällen agerade de flesta utbildade i Europa den
moderna kontinentens ambassadörer, men de fördelade sig på
olika grupper, från de som var medvetna och aktiva deltagare i
samhällsförändringar till de som var mindre medvetna om sin
roll och agerade passivt.
358
Varahram, s. 182.
230
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Moderna skolor
Ottomanerna skickade sina studenter till Europa flera år efter
iranierna men de satsade i stället mer och långt tidigare än
iranierna på att bygga upp och utveckla moderna europeiskt
orienterade skolor. ”Ottomanerna byggde sin första moderna
grundskola redan under Sultan Mahmut I (17301754), dvs.
drygt ett och ett halvt sekel före iranierna. Då byggde de en
grundskola vid Ayasofya och ett bibliotek vid Fatihmoskén”359.
Den första moderna skolan som öppnades för muslimska
pojkar av en muslimsk iranier var grundskolan Roshdiye i
staden Tabriz. Namnet på skolan visade bandet med
skolbyggandet i Ottomanska riket och dess framgångsrika
Rüútiye-skolor360. Skolan utsattes för vandalisering liksom hårt
och våldsamt motstånd från mullorna och de fanatiska
islamisterna. Grundskolan Roshdiye i Teheran öppnades i
slutet av 1800-talet361. Den första statliga iranska pojkskolan
som saknade terminsavgift öppnades i Teheran 1871362. År
1889 öppnades de första pojkskolor som styrdes av det
nyupprättade utbildningsdepartementet Muaref i Teheran363.
Att öppna ett bibliotek var länge ett av de symboliska krav
som ställdes av reformisterna i Teheran. De kunde dock inte
upprätta det första biblioteket förrän 1904. Då fungerade det
som ett centrum för intellektuella refomister i Teheran364.
359
360
361
362
363
364
Palmer, s. 44.
Högstadieskolor.
Hasanbeygi, s. 191.
Adamiyet, 1972, 456.
Lambton, 1996, s. 270.
Lambton, 1996, s. 395.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 231
Den nya vågen av omorganisering av utbildningsväsendet i
Ottomanska riket började på 1830-talet. Sultan Mahmut II
planerade den första obligatoriska utbildningen i Istanbul även
om den var begränsad. Under 1830-talet öppnades de första
högstadieskolorna, Rüútiye, för pojkar under namnen Mekteb-i
Maarif-i Adliyye (1838) och Mekteb-i Ulum-u Ebediye
(1839). Dessa skolor var en fortsättning på den traditionella
islamiska skolan. Det tog åtta år innan den tredje högstadieskolan öppnades, men denna gång med en helt ny organisation
och ett nytt innehåll365. Iranierna öppnade sin första högstadieskola för muslimska elever i början av 1900-talet.
I början av tanzimat upprättades ett nytt ämbete som
motsvarade utbildningsdepartementet. År 1840 öppnades sex
skolor med totalt 870 studenter. Fem år senare upprättades en
rådgivningsgrupp, Maclis-i Maarif-i Umumiye, av sekulära
personer för att arbeta fram ett nytt utbildningssystem. År
1847 öppnades en tredje Rüútiye-skola och året därpå en fjärde
och en femte. Dessa moderna högstadieskolor hade en helt ny
inriktning. I dessa skolor användes turkiska som första språk
och arabiska och franska som andra och tredje. Man satsade
också på undervisning i matematik och teknik, något som
också var nytt366.
Satsningen på skolorna i Ottomanska riket fortsatte och
ledde 1858 till öppnandet av 43 Rüútiye-skolor med sammanlagt 3 371 studenter. Utvecklingen av Rüútiye-skolorna kunde
ha varit ännu mer framgångsrik om den inte hade hindrats av
bristen på utbildade lärare. Frankrike hjälpte senare till vid
uppbyggandet av skolorna.
Den inre kraften bakom framgången för den moderna utbildningen i Ottomanska riket utgjordes dels av icke-muslimska
minoriteter och dels av arkitekterna bakom tanzimat-arbetet.
365
366
Akúin, s. 117.
Akúin, s. 129.
232
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Armenier tillsammans med andra icke-islamiska och framför
allt kristna minoriteter hade i Ottomanska riket vid mitten av
1800-talet öppnat 803 skolor med drygt 80 000 elever som
undervisades av drygt 2 000 lärare. År 1852 studerade drygt
16 000 muslimska elever i de olika traditionella skolorna i
huvudstaden, medan antalet manliga och kvinnliga ickemuslimska elever uppgick till drygt 19 000367. Ottomanerna
var i detta sammanhang flera decennier före iranierna.
Minoritetsgrupperna var också de första som använde den
internationella satsningen för att öppna skolor för sina barn i
Iran. Teheran hamnade i efterkälken i förhållande till de första
kristna skolorna i provinserna Azerbajdjzan och Esfahan.
Lazaristerna öppnade Saint Loée, den första pojkskolan i
Teheran 1862. Hälften av de 15 eleverna var muslimska
pojkar. Det var första gången som muslimer fick gå i ickemuslimska skolor368.
Alliance Francaise öppnade sin första skola i Iran 1889 och
Alliance Israélite Universelle upprättade sin första skola i Iran
1898. Det zoroastriska centret i Bombay upprättade 1854 en
organisation för att förbättra zoroastrernas situation i Iran.
Deras långvariga kamp resulterade bl.a. i upprättandet av
skolan för zoroastriska barn 1884369. De nya skolorna för
minoriteterna tjänade tillsammans med de moderna skolor som
upprättades av missionsgrupper som viktiga förebilder för
muslimerna i landet. Pojkar och i synnerhet flickor inom dessa
minoritetsgrupper fick studera vid moderna skolor långt före
muslimska barn. Deras framgång påverkade därefter shahen
att ta bort förbudet mot utbildningen av muslimska flickor i
moderna skolor.
367
Akúin, s. 129; Shaw, s. 211.
Nateg, 1996, s. 180.
369
Nateg, 1996, s. 182198.
368
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 233
År 1827 öppnades skolorna Tıbhane (läkarutbildning) och
Cerrahhane-i Amire (kirurgiutbildning) i Istanbul370. Under
1840-talet satsade ottomanerna också på att upprätta ett
universitet i Istanbul. År 1846 öppnades den första högskolan,
Istanbul Darülfünün371. Högskolan var ett svar på rädslan hos
centralmakten för att de ottomanska studenterna i Europa
skulle blanda sig i radikala politiska aktiviteter. Efter ca 20 år
omintetgjorde iranierna sin rädsla inför studenternas uppfostran i Europa genom att kalla hem dem372. Detta visade den
stora skillnaden mellan dessa samhällen vad gällde organiseringen av skolväsendet och ambitionen att öppna moderna
skolor. Mullornas större makt i Iran fördröjde markant utvecklingen.
År 1848 upprättades de ottomanska lärarskolorna Darülmuallim för att utbilda lärare till högstadieskolorna Rüútiye373,
medan den första lärarskolan i Teheran öppnades 1904 för
flickor och 1908 för pojkar374.
År 1863 öppnades Humanistiska fakulteten (Edebiyat
Fakültesi) vid Istanbul Darülfünün375. På grund av diskussionen kring profetens liv fick islamisterna högskolan att stängas
1870376. År 1879 öppnades apotekarskolan i Istanbul377. År
1883 startades konstakademin Sanayı Nefise Mektebi378 och år
1884 handelsskolan och teknikskolan. De lade grunden för
fakulteten vid kommande universitet i Istanbul379. Iranierna
370
371
372
373
374
375
376
377
378
379
Bayrak, s. 98.
Bayrak, s. 105.
Adamiyat, 1972, s. 77; Palmer,s.105.
Akúin, s. 129.
Hasanbeygi, s. 192.
Bayrak, s. 114.
Akúin, s. 147.
Bayrak, s. 122.
Bayrak, s. 123; Akúin, s. 180.
Akúin, s. 180.
234
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
kunde inte imitera ottomanerna på dessa områden förrän på
1930-talet, då det första universitetet i Teheran öppnades av
den första Pahlavi-shahen.
År 1833 upprättades översättningsbyrån Hariciye Nezareti på
utrikesdepartementet i Istanbul. Därefter öppnades flera översättningsbyråer i olika statliga organisationer i Istanbul380. Att
tala franska förvandlades till ett förutsättning för tjänstgöring
på högre nivåer i både armén och den civila byråkratin i
Ottomanska riket redan i mitten av 1800-talet.
I Iran upprättades den första översättningsskolan, Darultardjumeh, med uppdraget att arrangera språkkurser i franska,
engelska, ryska och turkiska 1888. Under samma period
upprättade den iranska teknikskolan Dar-alfenun språkkurser
för allmänheten utan kostnad. Dessa statliga utbildningar
kopiererade förmodligen den allmänna utbildningen i
Tyskland381.
År 1859 upprättade ottomanerna Mülkiye Mektebi, den första
skolan för utbildning av byråkrater och statsanställda. Motsvarande skola i Iran, Siyasi ølimler Mektebi, öppnades 1901382.
År 1868 resulterade fransmännens tryck i öppnandet av
gymnasieskolan Galatasaray Lisesi i Istanbul. Året därpå
beslutade ottomanerna att öppna gymnasieskolor i alla
storstäder i hela riket383. Samma år öppnades också skolan
Mmekteb-i Sultan i Istanbul för att utbilda statsanställda.
Skolan hade samma målsättningar som Eton and Harrow i
London och Lycée Louis le Grand i Paris. Lärarna var både
muslimer och kristna och det första språket var franska.
380
Akúin, s. 117.
Adamiyat, 1992, s. 131.
382
Fischar, s. 56; Bayrak, s. 111.
383
Akúin, s. 147; Bayrak, s. 117.
381
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 235
Skolan hade samma schema som skolorna i Europa. Man
undervisade också i latin384.
År 1845 startade militärskolan Kuleli Askeri Lisesi i
Istanbul385. År 1774 öppnades en militärakademi där man
studerade navigering386. År 1793 öppnades den första moderna
militärskolan, Mühendis-hanei Berriı Hümayun (Sultanens
landstrids-ingenjörskola), och tre år senare Mühendis-haneyi
Bahriı Hümayon (Sultanens marinskola)387. År 1834 upprättades militärskolan Mekteb-i Ulum-u Herbiye388. Skolan
utvecklades till en modern högskola under Abdülhamits tid.389
I Iran öppnades en motsvarande militärskola först 1880390.
Moderniseringen av militären i Iran dröjde ännu längre och
började inte före början av 1900-talet391.
I Ottomanska riket utgjorde de militära skolorna ett viktigt
centrum för uppkomsten av den turkiska nationalismen. De
flesta av politikerna under och efter tanzimat-perioden hade
sin bakgrund i de militära skolorna392.
Den första moderna tekniska högskola, Mühendis-hane-i
Hümanyun, invigdes i Istanbul 1773 för det marintekniska och
1796 för det landstekniska kunskaper393. I Iran öppnades en
384
385
386
387
388
389
390
391
392
393
Palmer, s.151.
Bayrak, s. 104.
Palmer, s. 53.
Bayrak, s. 9192.
Akúin, s. 117.
Findly, s. 52.
Fischer, s. 72.
Lewis, s. 296.
Palmer, s. 172.
Palmer, s. 53.
236
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
motsvarande teknisk skola (Dar-alfenun) i mitten av 1800talet, dvs. drygt sju decennier efter ottomanerna394.
Amir Kabir började byggandet av Dar-alfenun 1849, ett år
efter sitt arbete som premiärminister i Teheran. Året därpå
skickade han ett sändebud till Europa för att anställa lärare
från Österrike. Han ville inte använda lärarna från England
och Ryssland och inte heller från Frankrike. Detta berodde
dels på att Österrike var opartiskt i samband med den
imperialistiska kontrollen av Iran och dels på att han kände en
närmare sympati för de tysktalande länderna i Europa.
Teknikskolan startade med 114 elever. Både iranier som var
utbildade i Europa och européer undervisade vid skolan. De
sistanställda från Österrike anlände till Teheran två dagar efter
Amir Kabirs avsked år 1852. Trots hans försvinnande från
makten fortsatte utbildningen i Dar-alfenun under senare år395.
Uppbyggandet av Dar-alfenun symboliserade det nya tänkandet om förändring av samhället och medförde en förändring i
de sedan gammalt dominerade tankarna i Teheran.
Skolgången för flickorna i Istanbul började tidigt, i slutet av
1700-talet, men det dröjde till 1858 innan den första Rüútiyeskilan för flickor öppnades. År 1872 studerade 1859 flickor i
18 Rüútiye-skolor i Istanbul. Flickorna i Teheran skulle få
vänta ett halvt sekel innan de kunde börja läsa vid motsvarande grundskolor för muslimska flickor396.
Sepahsalar i Iran och Mithat Pascha i Ottomanska riket satsade
under 1870-talet på utvecklingen av moderna skolor och båda
såg utbildningen som grunden för samhällsutvecklingen397.
Den ottomanske premiärministern kunde förverkliga sina
394
395
396
397
Lepidus, s. 574.
Varahram, s. 186.
Akúin,s.129; Nahid, s. 14.
Adamilyat, 1972, s. 153.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 237
drömmar om uppbyggandet av ett modernt skolväsende, men
den framgångsrika iranska politikern fick nöja sig med vackra
drömmar som kunde förverkligas först flera decennier senare.
År 1877 beräknades antalet moderna låg- och mellanstadieskolor i Ottomanska riket vara 200 stycken. Studenternas
antal i dessa skolor uppgick 1898 till ca 19 000 personer. År
1895 var antalet Rüútie-skolor i Ottomanska riket 426 med
drygt 33 000 elever398. I slutet av seklet studerade 40 000
studenter i 619 högstadieskolor399. Under perioden 18761909
utvidgades de statsstyrda reformerna i Ottomanska riket till
nya områden. Trots re-islamiseringen studerades både det
islamiska och det romerska rättssystemen vid skolorna i
Istanbul400.
Under denna period upplevde iranierna en helt annan process.
Mullornas islamiska skolor dominerade utbildningssystemet
och de mäktiga islamisterna kunde hindra öppnandet av
moderna skolor i landet. Moderna skolor ansågs då av
mullorna strida mot de islamiska traditionerna. Öppnandet av
nya statliga skolor var också en utmaning av mullornas
monopol på utbildning och skolväsende. Därför betraktades
statens satsning på uppbyggandet och utvecklingen av det
moderna utbildningsväsendet som en kupp mot de islamiska
traditionsbundna utbildningarna i skolorna. Dessa skolor
styrdes av mullorna och var ett viktigt element i deras
långvariga satsning på att uppfostra nya generationer.
Öppnandet av de första moderna skolorna möttes därför av
skarpa protestaktioner från mullorna. De utfärdade fatwor och
förbjöd de moderna skolorna. De klandrade Bahai-sekten och
frimurarna för öppnandet av de s.k. "anti-islamiska skolorna"
och använde olika medel, även våldsamma aktioner, för att
stoppa uppbyggandet och öppnandet av skolorna. De
398
Askin, s. 179.
Kodaman,s. 123.
400
Akyol, s. 114; Issawi, 1980, s. 114.
399
238
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
protesterade också genom att hungerstrejka på de heliga
gravplatserna och pilgrimsorterna. Reaktionerna var ännu
kraftigare mot öppnandet av skolor för muslimska flickor.
Under denna period och fram till början av 1900-talet
fungerade bara de religiösa missionsskolor som öppnades för
utbildning av utländska kristna nunnor. Det var länge förbjudet
för muslimska flickor att studera vid dessa skolor. Missionären
J. Perkins öppnade de första skolorna för minoritetsgrupper i
Iran. Deras antal i landet uppgick till 17 stycken 1841. Den
amerikanska missionen öppnade skolor i Teheran 1872 och i
andra storstäder. De öppnade också en flickskola i Teheran
1874. Flickskolorna fick länge inte ta emot muslimska elever
och först år 1901 öppnade den amerikanska missionsgruppen
en gymnasieskola för både icke-muslimer och muslimer401.
Utbildningsreformerna i Ottomanska riket var så grundliga att
de som utbildades under den ottomanska tiden svarade mot
behovet av utbildade statsanställda under kommande radikala
reformarbeten under kemalismen. Personerna med utbildning
från den civila byråkrat-skolan Mülkiye Mektebi och den
militära skolan Harbiye Mektebi visade att skolreformerna
under ottomanernas tid inte var förgäves402.
Skillnaden mellan utbildningsreformerna i dessa länder
fortsatte också under 1900-talet. År 1920 studerade 0,06
procent av den iranska befolkningen i moderna grundskolor.
Motsvarande siffra för Turkiet var 3 procent. Fram till 1950
lyckades Iran öka antalet studenter upp till tio gånger, medan
antalet turkiska elever i grundskolan inte ökade mer än fyra
gånger. Trots den stora framgången i Iran var då antalet
iranska studerande i grundskolan 740 000, medan motsvarande
siffra i Turkiet var 800 000 elever403. Iraniernas möjlighet att
deltaga i kommande samhällsförändringar präglades av den
401
Lambton, 1996, s. 269.
Palmer, s. 294.
403
Akyol, s. 200; Issawi, 1982, s. 114.
402
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 239
begränsade skolbildningen under Qadjar-tiden. Detta gjorde att
konsekvenserna av den långsammare samhällsutvecklingen i
Iran blev mer förödande än i Turkiet.
240
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Publicering av böcker och tidskrifter
Redan under 1400-talet hade judar och kristna tryckerier i
Istanbul och tryckte skrifter på sina språk. Kontakten med
Europa i början av 1700-talet gav ett av de ottomanska
sändebuden i Europa tanken att importera och bygga upp ett
tryckeri i Istanbul. År 1729 trycktes den första boken på
turkiska i staden. Tryckeriet var mycket aktivt till en början
och publicerade 23 böcker under sin 13-åriga verksamhet404.
År 1797 byggdes det andra tryckeriet, Darüt Tibaa, och 1802
det tredje, Darüt Tibaat-el Cedide405. De nya publikationerna
representerade den djupa kulturella förändringen i Ottomanska
riket, medan de också satte djupa spår på utvecklingen av
islahat och tanzimat. ”Redan i början av tanzimat 1839
koncentrerades översättningsarbetet av europeiska böcker till
statskansliet Bab-i Ali. Statens satsning ökade markant antalet
europeiska böcker översatta till turkiska406.
En av de första iranska studenter som skickades till Europa
1811 skulle lära sig att trycka skrifter. Dessförinnan brukade
staten anställa utländska tryckare vis behov. Det första
tryckeriet i Iran byggdes i den då folkrikaste staden Tabriz
1812 och därefter i huvudstaden. Uppbyggandet av tryckeriet
öppnade vägen för översättning av böcker från engelska och
franska. Översättning av böcker utgjorde en av de viktigaste
kulturella impulserna under Qadjar-tiden. Publiceringen av de
översatta böckerna markerade början på en ny tid i Iran.
I mitten av 1800-talet började man översätta böcker vid den
nya teknikskolan Dar-alfenun. Historiska och därefter filosofiska böcker var de första som översattes till persiska407.
404
Lewis, s. 5051; Palmer, s. 40.
Bayrak, s. 93.
406
Palmer, s. 24.
407
Varahram, s. 188.
405
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 241
Europeiska diplomater hjälpte också till vid översättningen av
böckerna från sina språk. Fransmännen var de mest aktiva på
detta område. Översättningarna satte djupa spår i iraniernas
kunskaper och präglade därigenom de sociala, kulturella och
politiska rörelserna i Iran.
Mellan 1850 och 1870 kom det ut flera skrifter i Teheran om
västvärldens filosofiska, vetenskapliga och politiska teorier.
De flesta intellektuella förändrade sina gamla tankar i enlighet
med de nya metodiska vetenskaperna.
Översättningen av böcker tog fart under senare decennier av
1800-talet. Descartes filosofiska tänkande och Newtons upptäckter liksom Comtes vetenskapliga metod och Darwins rön
tillhörde de viktigaste impulserna under denna period. En
sammanfattning av Darwins bok publicerades 1870. Hans bok
Om Arternas Uppkomst kom ut 1871. Newtons och Darwins
böcker medförde en radikal förändring i det gamla dominerande tänkande som vilade på ödet och de osynliga makternas
dominans. Man började så småningom tro på människans makt
över naturen. Detta gav upphov till tanken att försöka ändra
och förbättra saker och ting, inte bara på den individuella
nivån utan också vad gällde samhällsfrågor och politiska
reformer408.
De flesta handskrivna skrifter av iranska författare om
samhällsförändringen i Iran som därefter kom ut syftade framför allt till att ändra shahens och hans medhjälpares syn på
samhällsförändringen. Författaren till boken Yek Kalmeh
skickade 1889 den till kronprinsen, och Mirza Malkam
skickade 1890 sin bok Ketabche-ye Gheybi till shahen. De
ville båda få shahen och hans omgivning att förbättra
regerandet av landet genom att stifta lagar och sedan styra i
enlighet med den409.
408
409
Adamiyat, 1972, s. 15-17, 24; Nateg & Adamiyat, s. 23, 32.
Lambton, 1996, s. 389.
242
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Kontrollen av böcker och censuren av skrifterna hade från
början olika karaktär i dessa muslimska samhällen. Redan från
början av 1800-talet censurerades skrifterna i Iran hårt, särskilt
skrifter av iranska författare. Under andra hälften av 1800-talet
och parallellt med ökningen av publiceringen av böcker fick
censuren i Iran en ny statlig organisation. Då den hårda
censuren stoppade publiceringen av skrifter skrivna av iranska
författare publicerade man böcker översatta från andra språk,
framför allt franska och engelska. Dessa böcker krävde mycket
arbete och finansierades ofta av ambassaderna och de högt
uppsatta statsmännen. De valdes också ut med stor noggrannhet för att inte råka ut för censur och obehagliga påföljder.
Böckerna fick inte diskutera situationen i Iran.
Tidskrifter, såväl inhemska som utländska, utsattes för
samma hårda kontroll. Man kunde inte ge ut tidskrifter som
debatterade samhällsförändring och samhällsfrågor i Iran. De
välutbildade var även i huvudstaden mycket få och tryck av
skrifter mycket dyrt. Därför försökte de fåtaliga iranska
intellektuella skriva resales (teser) under pseudonym. De
distribuerade några handskrivna exemplar som ofta skickades
till shahen och andra personer inom regeringen.
I Ottomanska riket var situationen helt annorlunda. De
europeiska tankarna svepte ofta igenom samhället under de
långa reformperioderna utan att allvarliga kontrollmetoder
togs i bruk. Dessa olika kontrollmetoder skapade olika
förutsättningar för inflödet av de nya kunskaper som behövdes
för genomförandet av moderniseringen i de båda länderna. De
ottomanska intellektuella hade möjligheter att delta i förändringsprocessen redan unde första hälften av 1800-talet. År
1837 gav Sadeq Rafat, en turkisk intellektuell, ut skriften
Rasale-ye Tanzimat (Teser om tanzimat) och Sami, en annan
författare, gav ut Resale-ye Europa (Teser om Europa). Den
första berättade om rättigheterna och den andra om den
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 243
religiösa friheten i Europa410. Dessa ämnen, liksom alla andra
frågor som berörde samhällsförändringen i landet, var det då
förbjudet att debattera i det iranska samhället.
De olika traditionerna för kontroll och censur överlevde i
dessa samhällen även efter 1920-talet. Arvet utsatte iranierna
under Pahlavi-shahernas och islamisternas envälde för betydligt hårdare kontroll och censur än den turkarna under och
efter kemalismens enpartisystem levde med.
År 1831 började publiceringen av den första statliga
tidskriften, Takvimi Vekayi (Dagens nyheter), i Istanbul. Tidskriften publicerades fram till 1920 under samma namn411.
Språket var turkiska, men ibland kom den också ut på franska
under namnet Moniteur Ottoman. Iranierna började publicera
sin statliga tidskrift på persiska ett decennium senare.
År 1840 kom också den första privata tidskriften, Ceridei
Havadis, ut på turkiska412. Samma år började William
Churchills veckotidskrift Ceride-i Havades att ges ut. Staten
hjälpte till vid publiceringen413. De privata tidskrifterna
Tercüman-i Ahval och Tasvir-i Efkar som började publiceras
1860 respektive 1862 var de första som publicerades av en
turkisk utgivare. Namık Kemals tidskrift kom ut 1863 under
namnet Mirat och Ali Suavis tidskrift Muhbir 1867. Dessa
spelade viktiga roller i uppkomsten av nya samhällsdebatter
och politiska tankar414.
De ottomanska författarna utsattes vanligen inte för sultanens
censur förrän deras tankar hade fått en oppositionell karaktär.
Traditionen respekterades dock knappast under Abdülhamits
410
Nateg, 1990, s. 140.
Bayrak, s. 100; Akúin, s. 115, 143.
412
Bayrak, s. 102.
413
Akúin, s. 143.
414
Akúin, s. 143.
411
244
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
islamiska envälde. Publiceringen av de tidningar och tidskrifter som debatterade samhällsfrågorna i Ottomanska riket
stoppades under 30 år fram till slutet av Abdülhamits tid, men
den statliga censuren förhindrade inte heller under denna
period publiceringen av vetenskapliga tidskrifter.
Under 1870-talet publicerades en tidskrift under namnet
Elmiye ve Adebiye (Vetenskap och litteratur). Rozname-ye
Elmi (Vetenskapliga tidningen) och Entebaat ve Daneú
(Information och vetenskap) publicerades under 1870respektive 1880-talet. De flesta tidskrifter publicerades av
kända tjänstemän och också av utländska ambassadörer. Vatan
utgavs på franska av en belgare under 1880-talet, och Sada-ye
Iran av en fransman 1885415.
Den första iranska tidskriften, Kaghaz-e Akhbar (Nyhetspappern) publicerades av en europeiskt utbildad person tidigt
år 1836416. Den publicerades i ytterliggare fem år och var
fortfarande landets enda tidskrift när verksamheten lades ner.
Det dröjde nio år innan den första statliga tidskriften Vagay-e
Ettefagiyeh (Händelser och nyheter) publicerades av Amir
Kabir år 1851. Därefter publicerades den statliga tidskriften
med flera uppehåll och censurperioder under andra hälften av
1800-talet. Den bytte också namn under olika regeringar, men
var fortfarande i slutet av 1800-talet landets enda tidskrift eller
tidning417. Det var straffbart att ge ut tidningar och tidskrifter
som debatterade de politiska och sociala frågorna i Iran.
"Under denna period publicerades några litterära och vetenskapliga tidskrifter, däribland Rozname-ye Elmi ve Edebi,
Rozname-ye Elmi och Danesh, vid olika tillfällen. De stod alla
under statsmännens kontroll och tillsyn. De debatterade aldrig
415
Hasanbeygi, s. 408411, 415, 417.
Arienpour, s. 34.
417
Varahram, s. 188.
416
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 245
politiska frågor och existerade så länge som dessa aktörer hade
makten"418.
Det stränga förbudet mot att publicera tidskrifter och tidningar
i Iran fick de iranska intellektuella att publicera sina tidskrifter
i grannländerna, däribland i Ottomanska riket, Indien och
Egypten. Även de censurerades. Postväsendet stoppade tidskrifterna och polisen undersökte mottagarens förbindelse med
avsändaren. Tidskrifterna skickades till landet med skiftande
metoder och på legala och illegala vägar för att inte stoppas av
postens och tullens kontroll. De insmugglade skrifterna var
den enda möjligheten till upplysningar om händelser runtom i
världen. Tidskrifter som trycktes utomlands skrev ofta om den
nya civilisationen och de nya rättigheterna i Europa.
Även iranska exil-tidskrifter kom ut långt efter de turkiska och
ottomanska tidskrifterna i Istanbul. Turkistan var namnet på
den första tidskrift som publicerades på persiska i Istanbul. Ett
exemplar av den hade tagits till Iran 1864. Turkistan var också
den första iranska tidskrift som publicerades utomlands.
Tidskriften Iran började publiceras 1871 i Istanbul och var den
första iranska exil-tidskrift som skrev om de nya vetenskapliga
upptäckterna utomlands. Akhtar följde traditionen av publicering av de iranska tidskrifterna utomlands och började
komma ut i Istanbul år 1888.
Tidskriften Kanun som publicerades av den kontroversielle
iranske modernisten Mirza Malkam 1890 var den första på
persiska i London. Tre andra tidskrifter publicerades i slutet av
seklet utomlands, två med början 1899 och 1901 i Kairo och
en i Istanbul419. De spelade liksom andra tidskrifter som
418
419
Hasanbeygi, s. 410.
Varahram, s. 190191; Nateg & Adamiyat, s. 7274; Lambton, 1996, s. 395.
246
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
publicerades i Azerbajdzjan och Indien en central roll för
folkets deltagande i den konstitutionella revolutionen i Iran.
Den handskrivna skriften resale (tes) var svaret på det hårda
censuren i Iran. Man brukade skriva den i några exemplar och
skicka dem till myndigheter och viktiga personer för att
lämnas vidare till andra. Iranska intellektuella som bodde
utomlands skrev också resale och skickade dem till de
utbildade i landet. Dessa skrifter mottogs med stort intresse.
De lästes för politiskt intresserade som inte kunde läsa och
skriva.
Ämnena i dessa skrifter var ofta industrialiseringen i
västvärlden, frihet, shahens envälde och totalitarism, respekt
för visdom och människans förmåga. Man diskuterade ofta hur
islamiska traditioner och europeiska upptäckter skulle blandas
och om moderniseringsarbetet och de vetenskapliga och
teknologiska framstegen i Europa behövdes. Behovet av att
öppna en nationalförsamling, Edalet-khaneh (Rättvisans hus),
med shia-islamiska mullor och civila pro-européer som
ledamöter diskuterades också. Revolutionen i Frankrike och de
lagstiftande organen i europeiska länder liksom de politiska
rättigheterna behandlades ofta i de skrifter som skickades till
shahen. Man presenterade förslag om en grundlag som enligt
författarna kunde rädda landet från fattigdom och beroendet av
de europeiska främlingarna420.
Vissa skrifter riktade hård kritik mot shahen och hans diktatur.
Man kritiserade också mullorna för deras samröre med
reaktionära krafter och deras onödiga välfärd, när folket var
fattigt och människor svalt ihjäl. En del islamister kritiker
kritiserade också shahen och ville få honom att återvända till
de islamiska traditionerna och sharia. Parallellt med reislamiseringen i Ottomanska riket fortsatte dessa tankar att
420
Adamiyat, 1972, 192; Varahram, s. 193194.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 247
sprida sig i Teheran. Tanken om pan-islamismen aktualiserades i Iran vid ingången till 1900-talet. Mullorna utmanade
både shahen och de moderna intellektuella som kämpade för
en sekulär konstitution.
Iranierna kunde komma ut med samhällsdebatter först när
den konstitutionella revolutionen slog sönder censurapparaten.
Trots skillnader skapade de folkliga konstitutionerna i båda
rikena förutsättningar för uppkomst av skrifter, böcker och
tidskrifter om olika samhällsfrågor, men dessa olika censurer
fortsatte även under kommande tider och skapade olika
konsekvenser i Iran och Turkiet.
248
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Organiseringen av byråkratin
I Europa upprättades parallellt med den sociala och
ekonomiska utvecklingen en ny byråkrati med folkliga
uppgifter. Byråkratin befriade sig så småningom från feodalherrarnas kontroll och byggdes på rättsliga grunder.
Statsanställda fick inte längre sin lön från feodalherrarnas egna
egendomar utan från statskassan. De valdes också på
professionella och rationella grunder i stället för som gammalt
efter feodalherrarnas personliga intressen. Den nya byråkratin
skulle också tillgodose medborgarnas behov och förtjäna deras
tillit. Denna förändring var en konsekvens av samhällsförändringen från feodalism till kapitalism. Den medförde en
grundläggande förändring av den gamla makt- och arbetsfördelningen, något som vidare främjade utvecklingen av det
europeiska samhället. Processen skapade grunderna för
uppkomsten av nya folkliga offentliga sektorer som styrdes av
demokratiska och folkvalda personer och statsmän. Detta
gjorde den nya byråkratin till en viktig del av moderniseringen
och samhällsutvecklingen.
Redan i början av 1800-talet började ottomanerna att
omorganisera sina statliga institutioner. Inom ramen för de
byråkratiska
förändringarna
upprättade
ottomanerna
Jordbruks- och handelsrådet (Tarım ve Ticaret Konseyi) i
slutet av Selims tid. Institutionen skulle styra jordbruket till att
tillverka kommersiella produkter. Iranierna skulle få vänta
fram till 1860-talet innan de kunde upprätta en församling som
hade i uppgift att främja industrin och handeln421. De kunde
inte heller då genomföra kommersiella planer för sina
jordbruksprodukter.
421
Mokhber, s. 102.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 249
Under 1830-talet genomfördes nya förändringar i den
ottomanska byråkratin, och en del av de statliga institutionerna
fick en ny status som motsvarade ministerier i Europa. År
1836 omorganiserades den statliga styrande organisationen
Sadre Kethüdalı÷ı (Högsta styrelsen) till Umur-u Mülkiey
Nezareti (Tillsynen av landet) och därefter till Nazaret-i
Dahiliye (Inrikestillsynen, inrikesdepartementet). Samma år
omorganiserades utrikesdepartementet Nezaret-i Hariciye och
justitiedepartementet Nezaret-i Deavi. År 1838 omorganiserade skatteministeriet Nezaret-i Umur-u Maliye (Skattetillsynen). Därefter upprättades olika organisationer som hade
i uppdrag att ta hand om handel och jordbruk. Premiärministern liksom statsdepartementet fick ökade maktbefogenheter och sultanens makt begränsades markant. Detta
år upprättades olika lagstiftande organ som statsdepartementet
Meclis-i Vükelayı, civildepartementet Dar-i ùura-yi bab-i Ali,
militärdepartementet Dar-i ùura-yi Askeri och justitierådet
Meclis-i Vala-yi Ahkam-i Adliye422.
Omorganiseringen av den iranska byråkratin började tidigt, i
början av 1820-talet, men processen utvecklades inte i samma
takt som i Ottomanska riket. Det tog flera decennier innan
förändringarna i Iran motsvarade den ottomanska byråkratiska
omorganiseringen under 1830-talet.
Den första arbetsfördelningen inom ministerrådet i Iran
började 1823. Behovet av nya tjänster fick shahen att dela den
administrativa makten i fyra ministerier, utrikesministeriet,
inrikesdepartementet, sSkatteministeriet och det allmänt inriktade departementet. Statsdepatementet utgjordes av sadrazamen och fyra vesirer. De valdes samtliga av shahen423.
Förändringarna lades ner fram till mitten av seklet, för att
422
423
Akúin, s. 116; Nateg 1990, s. 140.
Adamiyat, 1992, s. 90.
250
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
återupptas av den reformvänlige premiärministern Amir Kabir
1848.
Amir Kabir försökte under sin korta tid reformera hovet och
omorganisera den ringa statliga byråkratin. Denna betraktades
som shahens privata egendom och organiserades och
administrerades efter hans egna intressen. Iranska byråkrater
delades då också in i två intressegrupper, en pro-rysk och en
pro-engelsk. Shahens släktingar inklusive hans moder
blandade sig i statens arbete och qadjar-prinsar och
nomadhövdingar delade makten inom sina egna territorier.
Detta ledde till att den reformvänlige premiärministern
genom sina reformer inom byråkratin inte bara stod emot
stormakternas och qadjar-prinsarnas intressen. Hans reformer
ansågs också vara en direkt inblandning i shahens egen
maktsfär. Därför skapade hans reformer misstankar om att
hans ambition var att minska shahens makt. Amir Kabir
avskedades av den misstänksamme qadjar-shahen Naseraddin
1852 och straffades kort därefter för sina reformer.
År 1858 genomfördes en ny arbetsfördelning i den iranska
regeringen och nya statsdepartement och ministerier upprättades. De nya departementen var justitiedepartementet,
inrikesdepartementet, skattedepartementet, handelsdepartementet och donationsdepartementet (Ogaf). Alla dessa
ämbeten hade sitt ursprung i gamla uppgifter som tidigare var
koncentrerade hos premiärministern eller de andra
ministrarna424. År 1872 upprättades två nya ämbeten, vetenskapsministeriet och handels- och industridepartementet. De
skulle ägna sig åt helt nya uppgifter och behov som hade
uppstått med moderniseringen. Statsdepartementet bestående
av premiärministern och de andra ministrarna fick samtidigt
möjlighet att stifta lagar. Lagarna skulle träda i kraft sedan
424
Adamiyet, 1972, s. 54; Varahram, s. 9192.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 251
shahen hade godkänt dem425. Detta påminde också om
reformerna inom den ottomanska byråkratin under 1830-talet.
År 1881 ökades antalet iranska statsdepartementen igen,
denna gång under nya namn som tjänstgöringsministeriet,
donations- och postministeriet, jordbruks- och handelsministeriet, telegraf- och malmministeriet samt publikationsoch översättningsbyrån426. De flesta av dessa nya benämningar representerade de nya tjänster och behov som aktualiserades under förändringen av situationen i landet.
Moderniseringen av byråkratin och dess nya arbetsfördelning
innebar dock inte att byråkratin befriade sig från shahens makt
och vilja. ”Den iranska byråkratin levde under hela moderniseringsperioden under shahens förmyndarskap. Byråkratin
sågs som shahens personliga egendom och han kunde
bestämma om vilken förändring som helst utan att behöva
följa några regler”427. Statliga ämbeten och karriärer såldes och
hyrdes ut av Qadjar-shahens korrumperade omgivning vid
hovet till dem som betalade bäst. Släktrelationerna med de
centrala aktörerna liksom förhållandena med den ena eller den
andra stormakten spelade också en central roll. Man upplät de
viktiga tjänsteämbetena i regionerna på arrende eller gav dem
som belöning till de personer som förtjänade shahens, hovets
eller andra makthavares tillit. Arrendeavgiftens storlek eller
den årliga skatten beräknades efter det gamla produktions- och
arrendesystemet tiyul, där shahens räknades som landets ägare.
Han kunde i princip återta den privata egendomen och skänka
den till någon annan.
Tvärtemot detta byggde byråkratin i Ottomanska riket under
samma period på rättsliga regler. Byråkratin i det ottomanska
425
Adamiyet, 1972, s. 55; Varahram, s. 92.
Adamiyet, 1972, s. 91.
427
Akyol, s. 184.
426
252
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
samhället var i början av 1800-talet befriad från sultanens
personliga kontroll. Carter V. Findely428 delar in förändringen
av byråkratin i Ottomanska riket i fyra huvudperioder:
1. Den ottomanska byråkratins födelseperiod 13001350.
2. Utvecklingsperioden 13501600. Under denna period
upprättades militärstyrkan Kapikulu och en ny organisation för insamlingen av skatter. Det muslimska ledarskapet
omorganiserades under sultanens ledarskap och byråkratin
utvecklades.
3. Sammanbrottet 16001789. Under denna period upplevde
både statsmakten och byråkratin en långvarig maktförlust.
4. Utvecklingen av byråkratin resulterade i en rättslig och
rationell organisation från och med 1789. Detta innebar
samtidigt en sekularisering av statsmakten. Byråkratin och
statstjänstemännen var inte längre sultanens egendom429.
Findelys periodiska uppdelning, liksom Max Webers tankar
om att sultanens auktoritet och hans regim byggde på hans
absoluta makt, kritiseras från olika håll. Den turkiske
historiken Halil Inalcik har visat att processen för sultanens
envälde och fadersarv över byråkratin hade brutits under flera
perioder även före Selim III430. ”Många hävdar också att
byråkratin i Ottomanska riket kunde försvara sitt relativa
oberoende redan när den styrdes av sultanens egna intressen.
Sultanen kunde sällan agera tyrann och hans auktoritet
kontrollerades ofta av vissa traditionella regler och moraliska
gränser. Byråkratin kunde försvara de traditionella och
moraliska reglerna mot sultanens vilja även om detta inte
kunde göras under vissa perioder och regeringar”431. Sultanen
kunde å ena sidan kontrollera byråkraterna och bestraffade de
högst uppsatta tjänstemännen. Han kunde bestämma över hela
428
Findely, s. 37; Akyol, s. 181182.
Findely, s. 3738.
430
Akyol, s. 183.
431
Inalcik, s. 114121.
429
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 253
statsmakten, men å andra sidan kunde vesirerna avsätta honom
från makten och döma honom till döden, när han överskred de
traditionella gränserna.
Processen fick en ny början från slutet av 1700-talet och
nådde sin kulmen 1807 då den ottomanska byråkratin kunde
erhålla sin självständighet gentemot sultanen. Den nya
byråkratin byggde därefter på regler och lagstiftning istället
för på sultanens vilja. Byråkraterna och tjänstemännen valdes
på grund av sin professionella kompetens432.
Byråkratin i Iran var beroende av shaherna och räknades enligt
det gamla persisk-iranska kulturarvet som deras personliga
egendom under hela moderniseringstiden. Iranierna kunde
aldrig, varken under Safavi- eller Qadjar-dynastin, bygga upp
och organisera en byråkrati som kunde vila på rättsliga
grunder. Traditionen fortsatte under kommande tider, såväl
under Pahlavi-dynastin som senare under islamisternas
regeringstid.
Regeringen i Ottomanska riket bestod länge av en mäktig och
professionell organisation av byråkrater som då och då kunde
bestämma över sultanen. ”Staten i Ottomanska riket utvidgade
sin makt över hela samhället och samhällsinstitutionerna. Den
tog också över de religiösa uppgifterna”433. Sadrazam och
vesirerna hade sedan länge betraktats som statens och inte
sultanens anställda434. De tog order av sultanen, men de kände
också lojalitet gentemot statens traditioner435. Detta ledde till
att den byråkratiska gruppen i Ottomanska riket och utvecklades till en elitgrupp, ett privilegierat samhällsskikt,
redan innan reformperioden på 1800-talet. Det ottomanska
byråkratiska samhällsskiktet lyckades genom sin relativa
432
Akyol, s. 183.
Yasar, s. 73.
434
Kunt, s. 25.
435
Ahmad, s. 25; Akyol, s. 183, 186.
433
254
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
oavhängighet gentemot sultanen genomföra reformerna och
ersätta avsaknaden av borgarklass, även om de då och då
hindrades av sultanen.
Iranska byråkrater misslyckade med den nya klassbildningen.
De kunde inte ta ställning för genomförandet av moderniseringen ens vid ingången till 1900-talet, dvs. ett sekel efter
begynnelsen av de militära och civila byråkraternas styrande
roll inom moderniseringsprocessen i Ottomanska riket.
Den ottomanska byråkratin ärvde sedan gammalt sultanens
religiösa befogenheter och hans rätt att utöva kontroll över de
islamiska ledarna. De viktiga tjänstemännen från sadrazamen
till vesirerna fortsatte sin kontroll över islamiska ärenden även
i början av 1800-talet, då de hanafi-islamiska ledarnas makt
hade ökats markant. Byråkratins makt över de islamiska
områdena utvecklades parallellt med moderniseringen.
Sultan Mahmuts radikala reformer gav staten möjlighet att ta
kontrollen över den islamiska donationen (vakif). Dessförinnan
utgjorde donationen ulemas viktigaste resurs. Mahmuts
reformer genomfördes dock inte i sin helhet på grund av
sultanens nära band med úeyhülislamen och ulema, men han
lyckades ändå med att utvidga statens kontroll över donationen
som enligt traditionerna togs om hand av det islamiska
etablissemanget. Donationsbanken Vakif Bankası upprättades
för att förvalta inkomsterna av donationen436.
Tanzimat-reformen innebar också en ny organisering av
byråkratin på olika militära, rättsliga och ekonomiska nivåer
och resulterade i uppkomsten av en suverän stat som snarare
byggde på regler och lagar än på sultanens envälde. Tanzimat
medförde en ny metod för makt- och arbetsfördelning som
innebar en konstitutionell förändring i den ottomanska
436
Lewis, s. 8992; Palmer, s. 104.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 255
statsapparaten437. Detta inträffade långt innan de formella
konstitutionella förändringarna under 1876 och 1908.
Processen var helt annorlunda i Iran. Kontrollen av donationer
kunde inte förverkligas förrän under 1930-talet. Byråkratin
ärvde inte heller shahens befogenheter inom det islamiska
området. Mullorna kunde även befria sig från shahens kontroll
parallellt med utvecklingen av moderniseringen under andra
hälften av 1800-talet, medan byråkratins makt minskade i
förhållande till shahen och de islamiska ledarna. Moderniseringsprocessen i Iran hade en motsatt verkan på relationerna
mellan statstjänstemännen shahen och de shia-islamiska
mullorna. Parallellt med moderniseringsprocessen förlorade
shahen och hans byråkrati sin auktoritet gentemot de islamiska
ledarna.
Den byråkratiska framgången gav den ottomanska staten
möjlighet att genomföra flera omorganiseringar inom
statsapparaten. De byråkratiska reformerna utvidgade sig så
småningom till andra sociala och ekonomiska områden och
gav staten möjlighet att spela rollen som moderniseringens
budbärare. Ottomanerna avskaffade det gamla produktionssättet och arrendesystemet systemet timar år 1831 och genomförde ett nytt system, iltizam. Motsvarande arrendesystem i
Iran (tiyul) avskaffades inte förrän på 1930-talet.
Redan under de byråkratiska reformerna 1838 betalades lönen
till de utvalda ottomanska tjänstemännen direkt från
statskassan istället för som tidigare genom jordägarnas
inkomster och affärsmännens donationer438. År 1849 upprättades ett beslutsfattande organ, Meclisi Umumi, för att
åtgärda korruptionen bland de statsanställda. Man beslutade att
437
438
Özüerman, s. 18, 19.
Akúin, s. 116.
256
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
alla statsanställda skulle svära vid Koranen att de inte skulle
begå lagbrott. Det hade symboliskt betydelse att sultanen var
den förste som svor eden439. Iranierna fick vänta till början av
1900-talet för att få uppleva den första förändringen i
relationerna inom statsapparaten, men denna fick varken
shahen eller den härskande ayatollan att se sig som
statsanställd och ansvarig.
Skillnaden lade grunden för organisering av olika utvecklingsmodeller som genomfördes av den moderna
byråkratin i dessa länder i början av 1920-talet. Den nya
byråkratin under kemalismen i Turkiet ärvde den mäktiga och
professionella ottomanska byråkratin. Den hade också
ambitionen att göra sig så oavhängig som möjligt. Staten
kallades för Devlet Baba (den faderliga staten) och motsvarade
den patriarkaliska heliga makten i samhället.
Iranierna ärvde shahernas envälde och deras rätt att härska
och använda byråkratin som sin egendom440. Detta visade sig
under såväl Pahlavi-dynastin som under den islamiska
Khomeini-regimen och dess arvtagare. Dessa olika traditioner
för byråkratins organisering och makt- och arbetsfördelning
präglade inte bara statens roll inom ottomanska och iranska
moderniseringsarbeten på 1800-talet utan satte också sina spår
på kommande moderniseringsarbeten och deras eventuella
framgångar i Iran och Turkiet.
439
440
Bayrak, s. 107.
Akyol, s. 294.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 257
Reformer i rättstraditionen
I Ottomanska riket minskade ulemas makt och inflytande
parallellt med minskningen av statens makt gentemot
utländska makter. Ulemas makt reducerades inte när
statsmakten omorganiserades. Byråkraterna och statsmakten
genomförde reformer inom olika områden, inom militären
(ordu), byråkratin (kalamiye) och juridiken (hukuk). Detta
minskade ännu mer ulemas traditionella inflytande i dessa
institutioner. Byråkraterna kunde fortsätta sitt tidigare
ledarskap baserat på islamiska och sedvanliga rättstraditioner
och driva fram reformerna utan att tillfråga ulema441. Det
ottomanska rättssystemet byggde på den hanafi-islamiska
rättstraditionen. Denna tradition gav stort utrymme för både
”det aktuella behovet” och ”statsmaktens inflytande”. Tack
vare bl.a. den hanafi-islamiska lärans roll kunde Ottomanska
riket bli den enda muslimska stat som klarade av att reformera
sitt islamiskt baserade rättssystem442.
Under genomförandet av tanzimat kunde man upplösa de
gamla traditionerna genom att använda de europeiska
lagstiftningarna. Ottomanerna färdigställde lagstiftningen om
handeln i början av andra hälften av 1800-talet. Lagstiftningen byggde på medborgarnas rätt och de grundläggande
sekulära principer som den utvalda franska lagstiftningen
innehöll. År 1858 instiftades brottsbalken och en del av den
dominerade islamiska rättstraditionen förlorade sin giltighet.
Denna lagstiftning kompletterades därefter med lagstiftningen
om domstolarna 1861. År 1868 stiftades nya lagar om handeln
och mellan 1869 och 1879 skrevs en ny civillag443.
441
Akyol, s. 152.
Inalcik, 1998, s. 232.
443
Akyol, s. 197, 198.
442
258
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Processen nådde sin kulmen på 1870-talet, då det rättsliga
lagförslaget macelle trädde i kraft. Lagförslaget innehöll
paragrafer som inte bara grundades på den moderna
rättsvetenskapen utan också på den nya tidens ”aktuella
behov” och medborgarnas europeiskt orienterade rättigheter.
Juristen och reformisten Cevdet Pascha stod bakom
lagskrivningen. Han grundade nya domstolar, Nizamiye
Mehkemeleri, på medborgarnas sekulära rättigheter444. Denna
rättsliga förändring sågs av många som ett resultat av den
relativt liberala hanafi-skolans öppenhet mot den europeiska
sekulariseringen445.
Cevdet Pascha hade motiverat den sekulära lagstiftningen
genom att hänvisa till statens rättigheter inom den hanafiislamiska läran. Hans initiativ att förklara den religiösa
rättstraditionen betraktades inte som en felaktig inblandning i
den islamiska vetenskapskårens område och möttes inte heller
av islamisternas seriösa motstånd446. Cevdet Paschas nya
domstolar upprättades i hela riket och begränsade de islamiska
domstolarnas tidigare giltighet. Denna utveckling gjorde att
hela rättssystemet i Ottomanska riket moderniserades redan
under ottomanernas tid. De islamiska domstolarna, shariadomstolarna, fick då ägna sig åt fall rörande individen och
familjen447, under Sultan Abdülhamits re-islamiseringsprocess.
Minskningen av ulemas makt och inflytande försvagade inte
de islamiska grunderna, då byråkratin tog över rätten att
försvara och utveckla dessa utifrån aktuella behov. Detta
kastade ulema ännu längre ut i marginalen av religiösa
bestämmelser.
444
Akyol, s. 195.
Schacht, s. 91.
446
Akyol, s. 195.
447
Akyol, s. 196.
445
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 259
De islamiska ledarnas maktbefogenheter i Iran ökade under
hela 1800-talet. De kunde inte bara begränsa uppbyggandet av
de nya statliga domstolarna, utan kunde också utvidga shariadomstolarnas inflytande och områden. Staten tilläts inte
reformera och modernisera det gamla rättssystemet, men
mullorna nöjde sig inte med detta. De fick staten att gå med på
islamisering av de rättstraditioner som enligt det iranska
kulturarvet togs om hand av staten. Därför gav förändringarna
i rättssystemet i Iran de traditionsbundna shia-slamiska
domstolarna än större makt och befogenheter448.
Dessa olika processer byggde framför allt på olika islamiska
läror i dessa riken och shia- och sunni-islams olika syn på
förhållandet till statsmakten och rättstraditionen. Den hanafiislamiska ledningen i Ottomanska riket respekterade enligt
Koranen statsmaktens religiöst legitimerade auktoritet, ul-ulamr. Enligt dem ägde staten rätt att leda folket och stifta lagar,
medan shiiterna i Iran vägrade ge qadjarernas statsmakt en
religiös legitimitet. Enligt dem tillhörde rätten att styra det
muslimska samhället den tolfte tmamen och hans budbärare.
Dessa skilda läror fick större betydelse särskilt när ökningen
av de shia-islamiska mullornas maktbefogenhet gav dem
möjlighet att offentligt presentera sig som den tolfte Imamens
”andliga budbärare”, och senare även som hans ”andliga och
världsliga budbärare”. De shiitiska ledarna ansåg att man inte
ägde rätten att stifta eller skriva ner lagar. Detta skulle strida
mot sharia och dess legitimitet. Koranen och sharia
betraktades som heliga lagböcker och mullorna mullorna
kunde tolka de heliga traditionerna och komplettera dem med
sina fatwor. De skilda religiösa strukturerna gjorde att
ottomanerna kunde fortsätta stifta vidare nya moderna och
även också relativt sekulära lagar, medan iranierna förlorade
hela seklet fram till 1920-talet i väntan på att få börja gå
samma väg som ottomanerna.
448
Momen, 1995, s. 168, 191; Akyol, s. 196.
260
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Ottomanernas lagstiftning under och efter 1870-talet var så
framgångsrik att den tillsammans med den schweiziska
lagstiftningen utgjorde grunden för de sekulära lagstiftningarna under kemalismen. I Iran försökte man 1880
stifta motsvarande lagar, men det lyckades inte. Det avbrytna
arbetet togs upp igen 1899 efter shahens resa till Europa, men
misslyckades åter. De skilda islamiska och rättsliga
traditionerna och processerna, liksom iraniernas misslyckande
att genomföra rättsliga reformer under 1800-talet, fick
förödande konsekvenser449. Den lade också grunden för
Kemals sekulära lagstiftning i Turkiet och Pahlavis halvsekulära och halvislamiska lagstiftning i Iran.
449
Akyol, s. 197; Varahram, s. 103.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 261
Ledarnas resor och kontakter
Resor till europeiska länder påverkade moderniseringen i
ottomanska riket och Iran under andra hälften av 1800-talet.
Det var första gången som sultanen och shahen besökte andra
länder och kontinenter utan att föra krig. Resorna visade också
de muslimska ledarnas nyfikenhet och deras intresse av att
förstå grunderna för Västeuropas framgångar. Resorna var
också ett tydligt tecken på reformisternas ökade inflytande.
Dessa ville få regenterna att upptäcka den nya världen med
egna ögon. Detta skulle enligt deras och de reformvänliga
statsmännens förhoppningar öppna vägen för ett mer djupgående moderniseringsarbete i landet. Resorna symboliserade
också den nya politiska relationen mellan väst och öst.
Ledarna kunde nu besöka varandra över de nationella och
kulturella gränserna. De kunde lära känna varandra utan att
hindras av gamla fördomar och förrätter.
Enligt européernas synsätt var skillnaden mellan den ottomanske sultanen och den iranske shahen mycket stor. Sultanen
ansågs vara en av Europas viktiga statsledare. Ottomanerna
hade en långvarig kontakt med västeuropéerna bakom sig,
medan shahen varken var en europeisk ledare eller en stor
makthavare. Han delade inte heller den gemensamma historien
med ledarna i Europa.
Båda regenterna symboliserade den islamiska makten, men
även här var den iranska shahens roll mycket mindre väsentlig.
Båda ledarna representerade ett land som mer eller mindre
stod under de nya stormakternas militära, politiska och
ekonomiska kontroll. Sultanen hade tvingats erkänna de
europeiska stormakternas överlägsenhet i sitt territorium,
medan shahen inte längre sågs som en oavhängig kung i ett
självständigt land. Sultanen hade alltså ett större politiskt och
ekonomiskt spelrum än shahen.
262
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Båda regenterna besökte Tyskland med stor nyfikenhet och
respekt. Tyskarna hade ännu inte skaffat sig inflytande i dessa
länder. Tyskland betraktades också som en ny nation som hade
klarat av att stå på egna ben utan att bli fångad av de koloniala
makterna. Kontakten med tyskarna kunde lära iranierna och
ottomanerna att befria sig från den koloniala och imperialistiska kontrollen. Samverkan med tyskarna kunde också bidra
till rikenas utveckling. Samtidigt ville shahen och sultanen lära
känna engelsmännens framgångar på militära och ekonomiska
områden. De ville också uppleva det moderna livet på slotten i
Paris.
År 1867 åkte sultan Abdülaziz till Europa för att besöka
världsutställningen i Paris. Han besökte också kejsaren av
Österrike och drottningen av England och mottogs av henne
med en stor ceremoni i London. Där åkte han med tåget och
besökte marinen. Hans familj, däribland sonen och kronprinsen, Abdülhamit, följde med honom. Det ottomanska
hovets isolering var nu bruten. Resan ökade sultanens intresse
för att bygga nya slott och använda de europeiska arkitektoniska stilarna. Han påverkades djupt av byggandet av
krigsfartyg i England och beställde några fartyg. Han upplevde
också de möjligheter som järnvägarna kunde skapa. Sultanen
satsade därefter på att bygga järnvägar i sitt land. Det första
tåget började rulla i Istanbul efter bara några år, nämligen
1873 450 .
Efter sultanens resa till Europa besökte brodern till den
japanske kejsaren de europeiska länderna. Därefter var det den
iranske shahens tur. Idén om resan framlades i Iran av
Sepahsalar. Denne försökte uppmuntra Naseraddin att resa till
Europa för att med egna ögon se framgångarna i de europeiska
länderna. Man hade förskönade bilder av den ”civiliserade
450
Issawi, 1982, s. 27; Palme, s. 153154.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 263
världen” och den ”vetenskapliga och industriella kontinenten”.
Förväntningarna var alltså alltför stora.
Resan skulle bygga nya förbindelser mellan Iran och Europa.
Den skulle resultera i erkännandet av Iran som en viktig
medlem av världssamfundet och befria landet från sin djupa
isolering. Det förväntades också att resan skulle skapa vänskap
mellan shahen och ledarna i Europa451. Alla iranska modernister var nu överens om shahens resa till Europa. Premiärministern uppmanade shahen att stå emot de motståndare som
ville förhindra den. Den kontroversielle modernisten Mirza
Malkam Khan åkte 1872 till Europa för att förbereda shahens
besök. Shahen ville dock finna stöd för sin resa i Koranen.
Han ändrade sitt beslut om resan till Europa när det
förutspåddes att resan inte skulle bli en framgång, men den
reformvänlige premiärministern satsade på att övertyga honom
att resan skulle vara fylld av glada överraskningar. Han
hoppades att resan skulle ändra shahens politik och hans sätt
att organisera det politiska systemet. Man hoppades också på
shahens godkännande av en grundlag.
Den omtalade resan ägde rum 1873 och Ryssland, Tyskland,
Belgien, England, Frankrike, Schweiz, Italien och Österrike
besöktes. Shahen och hans medhjälpare återvände via
Ottomanska riket och Azerbajdzjan till Iran. Fabriker och
militäranläggningar och en del sociala institutioner fanns bland
de besökta institutionerna. Shahen besökte parlamenten i
Tyskland, England och Frankrike. I Tyskland deltog han i
diskussionen om Bismarcks försvar av regeringens utvecklingsplan. I England väckte diskussionen mellan parlamentens
majoritet och minoritet shahens och hans medresenärers
intresse. Trots allt detta gav resan inga resultat vad gällde
genomförandet av strukturella reformer i landet eller i
451
Adamiyat, 1972, s. 261.
264
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
samband med förhållandena mellan Iran och de europeiska
länderna452.
De konservativa aktörerna i Teheran utnyttjade shahens
frånvaro och bestämde sig gemensamt för att stå emot den
reformvänlige premiärministern som enligt dem bar ansvaret
för resan. De skrev ett brev i vilket de bad shahen att avskeda
premiärministern. Det kollektiva yttrandet skrämde shahen och
fick honom att avskeda premiärministern när han anlände till
Kaspiska havet. Shahen bjöd senare in den avskedade
premiärministern till Teheran och använde honom som
rådgivare i olika statliga frågor, men han hade genom
avskedandet signalerat att han inte skulle gå med på några
radikala reformer. Han ville inte vända de konservativa
inhemska och utländska allianserna ryggen.
Naseraddin åkte än en gång till Europa 1878453, men denna
resa resulterade inte heller i någon förändring och förbättring,
varken i det nedbrutna politiska systemet eller på de
ekonomiska och teknologiska områdena. Shahen sålde en del
koncessioner och fick landet att träda ännu djupare in i ett
imperialistiskt förhållande.
Naseraddins efterträdare, Muzaffaraddin shah, besökte de
europeiska länderna 1901454. Resan finansierades som de
föregående av nya utländska lån och nya avtal om monopolrätter. Muzaffaraddin gav några år efter resan order om
godkännandet av den första iranska konstitutionen. Det går
inte att fastställa hur mycket resan till Europa och kontakten
med de demokratiska och parlamentariska systemen påverkade
hans avgörande beslut.
452
Adamiyet, 1972, s. 276277.
Bayrak, s. 118; Lambton, 1996, s. 266.
454
Bayrak, s. 122.
453
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 265
Den ottomanske sultanen besöktes av europeiska kungar och
kronprinsar, så ej den iranske shahen. Resorna till Istanbul och
sammanträffandena med sultanen och hans omgivning var
viktiga, särskilt när resenärerna var representanter för respekterade industriländer. Detta ökade resenärernas påverkan på
sultanens levnadssätt och hans syn på maktförhållandena i
landet. ”Besöken ändrade också de gamla traditionerna inom
hovet och regeringsarbetet. År 1859 besökte den belgiske
kungen Léopold II Istanbul”455.
År 1862 åkte den engelske kronprinsen Edvard VII till
Istanbul. Han besökte staden en andra och tredje gång 1868
respektive 1873456. År 1868 besökte den franska drottningen
Eugénie och året därpå den österrikiske kejsaren Franz Joseph
huvudstaden och stannade där som sultanens gäster457.
År 1878 besökte den nya världens representant, USA:s
president Grant, Istanbul458 och 1885 åkte den svenske kungen
Oskar II och den engelske prinsen Albert samt den japanske
generalen Akihito till den ottomanska huvudstaden459. Den
tyske kejsaren Vilhelm II besökte också huvudstaden och
mottogs vid en stor ceremoni av sultanen 1889. Han besökte
denne ytterligare två gånger, 1898 och 1917460.
Ottomanerna blev från mitten av 1800-talet mål för européernas täta besök. Många bosatte sig också i huvudstaden under
en längre tid. Deras antal i Istanbul ökade så mycket att man
ändrade bosättningsplanerna efter deras behov. Redan under
1860-talet uppstod bostadsområden bebodda endast av
europeiska medborgare.
455
456
457
458
459
460
Bayrak, s. 111.
Bayrak, s. 113.
Bayrak, s. 117.
Bayrak, s. 122.
Bayrak, s. 123.
Bayrak, s. 124.
266
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
De täta kontakterna och västeuropéernas bosättning i
huvudstaden ändrade det lokala levnadssättet i sådan utsträckning att kultur- och vardagslivet i den ottomanska
huvudstaden under de senare decennierna av seklet delades i
två livsstilar, en europeisk ala-franga och en turkisk ala-turka.
Antalet européer i Iran var under hela seklet mycket begränsat.
De uppgick i början av andra hälften av 1800-talet endast till
150 personer. Deras antal ökade dock, men översteg inte 900
under 1890-talet och 1 000 vid sekelskiftet461. Antalet ickemuslimska invånare i Teheran var också mycket litet och
kunde inte jämföras med de stora kristna och judiska
grupperna i den ottomanska huvudstaden. Detta begränsade
Teherans shia-muslimska invånares möjlighteter att bygga
nära kontakter med det moderna och europeiskt orienterade
levnadssättet.
461
Lambton, 1996, s. 271.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 267
Den moderna kommunikationen
Ett nytt kommunikationssystem skapades i Europa parallellt
med moderniseringen och var ett av de viktigaste moderna
framstegen. Ottomanerna satsade under hela moderniseringstiden på 1800-talet på att bygga vägar och göra det möjligt att
transportera varor och produkter. Detta skulle underlätta
handeln och ge det kommersiella utbytet med Europa nytt liv.
Iranierna skulle få vänta till 1920-talet innan de kunde börja
vägbyggandet i landet.
År 1820 ankrade den första ångbåten i hamnen Galata i
Istanbul. Mahmut II köpte omedelbart båten av den engelske
ägaren. Han betalade också båtens anställda för att lära ut sina
kunskaper till de lokala arbetarna. År 1837 började ångbåtar
från England och Österrike och därefter från Ryssland, Italien
och Grekland transportera människor och varor mellan
Istanbul och europeiska länder462. Detta stärkte utvecklingen
av handeln. Sultan Mahmuts försök att frakta varor med
ottomanska ångbåtar förverkligades dock inte förrän fem år
efter hans död 1839463. År 1843 började resekontoret Fevaidi
Osmaniye (Ottomanska tjänsten) arrangera dagliga resor
mellan bostadsområdet Kadıköy och öarna kring Istanbul. År
1844 började den första ångbåten trafikera Istanbul och de
närliggande städerna464.
Samtidigt saknade iranierna till och med vägar. ”De första
vägarna började byggas under 1870-talet och framåt. De var
korta och slutade i Teheran och vissa storstäder465. Iranierna
462
Issawi, 1980, s. 161; Palmer, s. 105.
Bayrak, s. 103.
464
Bayrak, s. 103.
465
Lambton, 1996, s. 272.
463
268
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
skulle först långt in på 1900-talet utveckla kommunikationsmedlen till havs.
Under Krimkriget mellan Ryssland och Ottomanska riket
(1853–1856) hjälpte England och Frankrike till vid byggandet
av en elektronisk telegraf mellan Istanbul och huvudstäderna i
Västeuropa. År 1855 öppnades det första telegrafcentret i
Istanbul466. Fem år senare utvecklades telegrafförbindelser
mellan Istanbul och de viktiga städerna på Balkan och i Asien.
Detta ledde till att den ottomanska centralmakten förbättrade
sin kontroll över avlägsna regioner. Användandet av den nya
tekniken skapade också ett nytt förhållande mellan huvudstaden och avlägsna städer inom riket467.
År 1862 började uppbyggandet av telegrafsystemet mellan
Indien och England. Iranierna fick möjlighet att använda
telegrafförbindelsen 1865468. De beslutade 1874 att bygga ett
telegrafnät mellan olika regioner i landet. Ottomanerna kunde
börja använda den första telefonförbindelsen i Istanbul 1881,
dvs. två år efter telefonens uppfinnande469.
Sultan Mahmut II upprättade en modern postförbindelse
mellan Istanbul och de näraliggande städerna. År 1840
grundades det första postkontoret, Posthane-i Amire, i
Istanbul470. Detta kunde dock inte utvidgas till rikets alla delar
förrän nya järnvägar hade byggts471.
Iranierna hade lång erfarenhet av att organisera postförbindelser i landet. De klarade detta redan under 1600-talet,
466
467
468
469
470
471
Bayrak, s. 109.
Palmer, s. 147.
Lambton, 1996, s. 273.
Bayrak, s. 122.
Bayrak, s. 103.
Palmer, s. 104105.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 269
men den föregående erfarenheten hjälpte dem inte att upprätta
postverksamhet under den nya tiden förrän 1849. Dock trädde
den första europeisk orienterade postförbindelsen i kraft först
1874. Då trycktes också de första frimärkena i Iran med hjälp
av europeiska experter. Sex år senare upprättades postministeriet472.
År 1856 började byggandet av en järnväg från staden Varna i
Bulgarien vilken fortsatte till södra Anatolien. Detta gav
ottomanerna möjlighet att exportera jordbruksprodukter till
Europa. Sultanens resa till Europa 1867 påskyndade byggandet av järnvägen. Samma år öppnade engelsmännen järnvägen
Izmir-Aydın för allmänt bruk. Det första tåget började rulla i
Istanbul 1873, från stationen Haydar Pascha till staden Izmit,
en sträcka på 80 kilometer. Järnvägen hade byggts av
fransmännen. Då fanns det också en annan järnväg mellan
södra Marmarasjön och staden Basra i dagens Irak473.
Tyskarna visade samtidigt intresse för att bygga järnvägen i
Anatolien474.
År 1888 nådde det första tåget från Västeuropa Istanbul. Det
startade i Paris och färdades under tre dagar via München,
Wien, Budapest och Belgrad. Resandet med tåg och
uppbyggandet av hotellet Pere Palas Oteli i Istanbul gav
turister från Västeuropa möjlighet att besöka huvudstaden allt
oftare. De nya kommunikationerna understödde också utvecklingen av handeln med Europa475. Två år senare öppnades
tågstationen i Sirkeci i Istanbul för att användas för tågresor
mellan Istanbul och Europa476.
472
Adamiyet, 1972, s. 455; Hasanbeygi, s. 225 228.
Bayrak, s. 117; Palmer, s. 153.
474
Palmer, s. 154.
475
Palmer, s. 192.
476
Bayrak, s. 124.
473
270
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
År 1882 fick iranierna möjlighet att åka tåg mellan Teheran
och en närliggande helig stad, Shahr-e Rey477. Iranierna skulle
vänta fram Reza Pahlavis tid (19211941) för att börja
använda den första längre tågförbindelsen mellan Teheran och
en hamnstad vid Persiska viken.
477
Hasanbeygi, s. 166167.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 271
Modereformer
Modeförändringar började genomföras i Ottomanska riket
redan i början av 1800-talet. Under Selims tid inträffade flera
modeförändringar. Man tog t.ex. för första gången på sig
kostym. Sultanen klädde sig västeuropeiskt. Utländska
diplomater såg dock hans klädmode som mer egyptiskt än
europeiskt. Under tiden byttes också de gamla hattarna sepus
eller baúlık ut mot den nordafrikanska fezen. Inom kort hade
den nya hatten kompletterats med en frackkavaj. Under senare
decennier fick den nya ottomanska klädseln i Paris och
London namnet stambouine. Från 1880-talet och framåt kunde
man ofta se ottomanerna klädda i europeiska kläder och föra
sig på europeiskt sätt478.
Iranierna började modeförändringen i sin huvudstad sent under
1870-talet, dvs. sju decennier efter sultan Selims klädreformer.
Den långa kappan, gaba, förändrades till en kort, sardari, och
de vida byxorna till smala. Ett antal av Teheranborna bar
jackor med öppna kragar och använde halsduk. Detta var
också en kopiering av modet i Europa.
Resor till Europa och andra kontakter med européer skapade
under de sista decennierna av seklet förändringar vid hovet.
Naseraddins hustrur som beräknades till flera hundra kvinnor
från olika platser och nomadgrupper klädde sig i ett klädmode
som designades efter de europeiska ballerinornas danskläder.
Danskläderna hade fångat shahens intresse under hans resor
till Europa under 1870-talet. Modet spred sig därefter utanför
hovet bland de välbärgade samhällsklasserna i Teheran och i
vissa kretsar i andra storstäder479 (bild 1).
478
479
Bayrak, s. 99; Palmer, s. 193.
Hasanbeygi, s. 145146.
272
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Bild 1
Källa: Hasanbeygi, s.146
Förändringen av kvinnans klädsel efter operaballerinornas kläder
visade att moderniseringen under de senare decennierna av 1800talet började påverka den iranska kvinnans levnadssät,t även om
detta i början bara gällde kvinnorna vid hovet och inom de högst
uppsatta samhällsgrupperna i Teheran.
Iranierna började spela europeisk musik långt efter turkarna.
Ottomanerna deltog i musikfestivaler och europeiska baler
som arrangerades i Istanbul under Selims och Mahmuts tid480.
Motsvarande inträffade i Iran flera decennier in på 1900-talet.
I Teheran inrättades den första statliga musikförening som
spelade europeiska verk, Andjuman-e Muzikal, under ledning
480
Bayrak, s. 99.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 273
av en fransk musiker 1871. Samma år arrangerades den första
konserten med europeisk musik.
Under Selims tid gjorde man andra radikala förändringar i de
islamiska traditionerna. Man använde sked och gaffel vid
matbordet. Man inledde för första gången arbetet med
folkräkning i landet. Europeiska ambassadörer, däribland den
brittiske, arrangerade baler och statstjänstemän deltog för
första gången i dem481. Sultan Mahmut II började sin radikala
modeförändring genom att raka av sig sitt skägg482, något som
var tabubelagt i den muslimska världen.
År 1840 fick de första balettdansörerna uppträda på scenen i
Galatasaray-området i Istanbul483. Efter uppbyggandet av
slottet Dolmabahçe 1854 byggdes en teater intill den centrala
byggnaden där pjäser och operetter sattes upp. Sultanen var
närvarande och utländska ambassadörer inbjöds till
föreställningarna484. År 1856 deltog sultanen för första gången
i balen på den franska ambassaden i Taksim-området485.
Motsvarande inträffade inte i Iran förrän Pahlavi-dynastin,
dvs. i vissa fall ett sekel efter ottomanerna.
Den första filmvisningen för allmänheten i Istanbul ägde rum i
en ölkällare 1897486 och den första biografen i Teheran
inrättades 1904, för att snart tvingas stänga på grund av
mullornas och de reaktionära krafternas motstånd487. Så sent
som under första hälften av 1930-talet fick män spela
kvinnorollerna på teatern i Teheran. Klädreformen, den s.k.
481
482
483
484
485
486
487
Bayrak, s. 99.
Akúin, s. 114115.
Bayrak, s. 103.
Bayrak, s. 108.
Bayrak, s. 109.
Bayrak, s. 127.
Hasanbeygi, s. 382.
274
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Azadi-e Zanan (kvinnofriheten) 1937 gav kvinnorna möjlighet
att börja uppträda på teaterscenen i staden488.
Ottomanerna hade i början på 1800-talet moderna sjukhus och
läkarkliniker i Istanbul. De fick också för första gången gratis
läkarvård när den första läkarjouren öppnades 1829. År 1845
byggdes det första sjukhuset för fattiga. Sjukhuset Gureba
Hastanesi erbjöd gratis vård. Året därpå öppnades ett militärsjukhus, Gümüúsoyu Askeri Hastanesi489.
Det första sjukhuset öppnades i Teheran under Amir Kabirs tid
490
och det första moderna sjukhuset byggdes 1868 med hjälp
av tyskar491. År 1873 öppnades Mariz-khane-ye Dovleti
(Statliga sjukhuset)492. Det dröjde innan iranierna kom över sin
tveksamhet vad gällde användandet av läkarmottagningar. Det
tog också lång tid innan Teheranborna började köpa mediciner
från det europeiskt orienterade apoteket i Teheran.
Den första elproducerande fabriken i Teheran började sin
verksamhet i början av 1900-talet, men elektricitet intresserade
inte invånarna i Teheran. År 1934 uppgick antalet abonnenter i
Teheran till elva personer. Tre år senare blev det obligatoriskt
för affärerna att abonnera493.
Iraniernas extrema rädsla för att utnyttja de nya framstegen
och produkterna demonstrerades också i andra sammanhang.
Konservatismen byggde på flera faktorer, däribland den långvariga stagnationen i samhället och de stränga shia-islamiska
traditionerna. Dessa faktorer i förhållande till kolonialmakternas intresse att under hela 1800-talet frysa förändringarna i det
488
489
490
491
492
493
Hasanbeygi, s. 369.
Bayrak, s. 99, 104105.
Adamiyat, 1992, s. 30.
Lambton, 1996, s. 266.
Hasanbeygi, s. 208209.
Hasanbeygi, s. 220221.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 275
iranska samhället skapade en ond cirkel som medförde
allvarliga förseningar av samhällsutvecklingen. Detta präglade
det iranska samhället under kommande tider och skapade
allvarliga konsekvenser under moderniseringsförsöken på
1900-talet.
276
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Nya lagstiftande organ
De första lagstiftande upprättades i Istanbul två decennier före
motsvarande organ i Teheran. År 1838 infördes nya lagstiftande organisationer. Dessa lagstiftande organ fungerade
ofta som rådgivande494.
I Iran öppnades Maslahat-khane-i Ammeh (Allmänna Rådet)
år 1859. Det var faktiskt inte lagstiftande utan rådgivande
inom de frågor som väcktes av shahen. Rådet kunde under sin
korta föreslå nya lagar och skicka dem till shahen. Shahens
godkännande gjorde deras förslag till lag. Medlemmarna av
det Allmänna Rådet valdes av shahen, men dörren var öppen
för andra medborgares deltagande i debatten. Enligt shahens
order inrättades Rådet för att utnyttja människornas visdom,
ett nytt uttryck som representerade det nya tänkandet inom den
politiska sfären i Iran. Shahen använde också ordet millet som
motsvarade orden ”nation” eller ”folk”.
Medlemmarna i Rådet kom från olika grupper. En utbildad
grupp med fem eller sex personer som hade rest i andra länder
varav tre eller fyra som hade besökt Ottomanska riket i
diplomatiska ärenden gav rådet en modern utformning. Fem
personer hade varit medlemmar i organisationen Faramushkhaneh (Glömskans hus), en församling som tycktes ha
förbindelse med frimurarorganisationen.
Trots allt gick Rådet samma bittra öde till mötes som alla
andra moderna organisationer och personer under Naseraddins
tid vid makten. Shahen ändrade sig efter tre år på grund av den
konservativa frontens motstånd och stängde 1861 Rådet för
alltid. Därefter blåste den reaktionära stormen också bort
494
Akúin, s. 116; Nateg, 1990, s. 140.
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 277
församlingen Glömskans hus och fryste reformerna under ett
decennium fram till år 1870495.
Under andra hälften av 1800-talet lämnades flera gånger olika
versioner av den första grundlagen och också nya förslag på
nödvändig social, ekonomisk och politisk lagstiftning till
Qadjar-shahen, men han godkände aldrig förslagen vad gällde
skapandet av en lagstiftande organ. Sepahsalar i Iran och
Mithat Pascha i Ottomanska riket skrev båda grundlagar på
1870-talet. Sepahsalar lämnade sitt förslag till den iranske
shahen 1872 och Medhat Pascha till den ottomanske sultanen
1876. Den ottomanske premiärministerns förslag ledde till
upprättandet av den första ottomanska konstitutionen. Det
ottomanska parlamentet underhus och överhus öppnades och
grundlagen stiftades 1876, medan den iranske premiärministerns förslag inte ens mottogs av shahen som ett seriöst
lagförslag496.
Underhuset (Meclis-i Mebusan) i Ottomanska riket utgjordes
av 71 muslimer, 44 kristna och fyra judar. De talade 14 olika
språk och hade tio olika nationaliteter. Överhuset (Meclis-i
Ayan) öppnades med 26 ledamöter, varav 21 var muslimer.
Öppnandet av husen var en historisk händelse under
moderniseringsprocessen, trots att inget av husen fick
kontrollera sultanens makt eller bestämma över hans beslut497.
Ryssarnas förödande seger över ottomanerna i kriget
18771878 utnyttjades av sultanen som en ursäkt för att bli av
med parlamentarismen. Både överhus och underhus stängdes.
Sultanen stoppade hela den demokratiska reformprocessen498.
Den andra konstitutionen trädde i kraft 1908 och sultanen gav
folket rätten att välja representanter till parlamentet.
495
Mokhber, s. 393; Adamiyat, 1992, s. 126.
Adamilyat, 1972, s. 153, 162.
497
Devereux, s. 110, 400402; Palmer, s. 164, 155166.
498
Devereux, s. 236248; Palmer, s. 169.
496
278
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
År 1896 dödades den iranske Qadjar-shahen Naseraddin av en
anhängare till den ottomansk-stödda pan-islamisten Seyyed
Djemal. Den nya Qadjar-shahen kunde inte förändra i landet.
Han fortsatte sälja koncessioner och förmåner och allt som var
handelsbart i landet till utlänningar. Han reste också till
Europa med pengar han lånade av utlänningar, framför allt av
Ryssland, och gick därigenom med på flera handelsavtal med
ryssarna och européerna.
Under hans tid fortsatte ryssarna att frysa alla förändringar i
Iran. Engelsmännens politik var emellertid på väg att
förändras. De ansåg det vara fördelaktigt att hjälpa de nya
urbana samhällsgrupperna att genomföra vissa politiska förändringar i landet. Den gamla tiden var över och den nya tiden
krävde vinst i periferiländerna. Man behövde satsa på in- och
utflöde av kapital, försäljning av varor och utveckling av
konsumtion och handel. Den nya strategin krävde aktiva marknader. Detta krävde i sin tur radikala förändringar i politiken
och inom det traditionella maktcentret i Iran. Engelsmännen
hade också erfarit, i bl.a. Ottomanska riket och Egypten, att
köpslående med en folkvald regering var fördelaktigare än
inflytande över en föråldrad statsmakt.
Muzaffaraddin shahens resa till Europa i början av seklet och
hans kontakter med de mäktiga europeiska ledare som byggde
sin makt på demokratiska grunder var också lovande. Shahen
var sjuk och döende och ville inte använda det traditionella
förtrycket för att tysta folket. Teheran hade också utvecklats
under dessa decennier och en ny borgerlig medelklass och nya
urbana samhällsgrupper som hade nya behov och förväntningar hade uppstått. Den nya maktfaktorn, det shia-islamiska
ledarskapet, konkurrerade också med staten och dikterade sina
villkor genom olika folkliga aktioner. Allt detta gjorde att
shahen godkände den iranska konstitutionen innan han dog
1906.
Den nya Qadjar-shahen, Mohammad Ali, accepterade inte
sin fars godkännande av konstitutionen. Han använda den
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 279
ryska armén mot folket i Teheran. Shahens beslut och
Rysslands absoluta inflytande mötte motstånd från såväl
engelsmännen, mullorna och de intellektuella som människorna i storstäderna. Protestaktionerna förvandlades till inbördeskrig. Shahen besegrades och inbördeskriget resulterade 1911 i
en stor seger för anhängarna till konstitutionen. Parlamentet
med folkvalda ledamöter öppnades. Shahen avsattes och hans
minderårige son valdes till ny shah.
Den iranska konstitutionen styrdes av mullor, affärsmän och
en grupp av intellektuella, samtidigt som den understöddes av
England. En del av mullorna deltog i revolutionen på grund av
att de enligt den shiitiska läran inte erkände shahens
legitimitet. Mullorna delades under revolutionens gång in i två
falanger men enades när de skulle stifta grundlagen.
Genom grundlagens andra paragraf legaliserades slutligen
mullornas shia-islamiska legitimitet. De fick rätten att stoppa
den lagstiftning som stred emot den shia-islamiska rättstraditionen. Grundlagen med mullornas särskilda rättigheter
existerade fram till slutet av pahlavismen, men inga av
Pahlavi-shaherna brydde sig om detta. Efter drygt sex
decennier utvidgade Khomeini genom sin grundlagstiftning
mullornas tidigare legaliserade rättigheter till Vilayet-e
Fagih499.
Enligt grundlagen 1876 i Ottomanska riket erkändes islam
som officiell och statlig religion, men detta innebar inga
särskilda rättigheter för ulema att kontrollera eller stoppa
lagstiftningen. I grundlagen gav man úeyhülislamen rätt att
syssla med religiösa ärenden. Enligt den ottomanska lagstiftningen skulle inga religiösa ämbeten eller religiösa grupper
och personer utanför det demokratiska etablissemanget kunna
499
De shiitiska mullornas heliga rätt att styra landet utan att väljas av folket, enligt
mullornas nya berättelse om sin representativa roll och Khomeinis formulering i sin
bok med denna titel.
280
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
kontrollera eller stoppa lagar som ansågs vara icke-islamiska.
Enligt §64 hade parlamentet (senato) rätten att stoppa den
lagstiftning som enligt deras egen uppfattning stred emot
sharia. Sultanen var dock som den högste ämbetsmannen i
landet och kunde förhindra all lagstiftning500. Ottomanernas
andra konstitution trädde i kraft efter militärens och oppositionens krav i början av 1900-talet. Konstitutionen styrdes av
ett politiskt ledarskikt som var organiserat i politiska partier
och fronter. Den reformvänliga divanen, lik-som den moderna
militären, var också politiskt inflytelse-rika501.
I motsats härtill leddes konstitutionsarbetet i Iran inte av
politiska partier eller byråkratin. De iranska konstitutionalisterna styrdes framför allt av shiitiska mullor och Bazarens
affärsmän, samt av enstaka intellektuella modernister och
reformister, pro-brittiska personer och organisationer. Trots att
de sekulära urbana grupperna var viktiga i kampen för
konstitutionen kunde de inte vinna över den nya traditionsbundna alliansen av mullor, markägare och nomad-hövdingar.
Den moderna fronten var begränsad och oorgani-serad.
Dessutom stödde de flesta politiskt aktiva, däribland en del
av de sekulära, länge europeiseringen på villkor att den inte
skulle strida mot de islamiska rättstraditionerna502. ”De iranska
modernisternas nära band med islamisterna, liksom deras
försök att förena islamiska traditioner med de moderna förändringarna var alltid förödande”. De iranska modernisternas
dubbla ställningstagande för och emot islamiska traditioner
och ledare berodde också på stagnationen i samhället. Därför
byggde den iranska moderniseringen på både traditionella och
moderna grunder.
Konstitutionen i Iran stöddes framför allt av koalitionen
mellan de islamiska grupperna och grupperna med rötter i
500
Okandan, s. 154.
Yapp, 1991, s. 255257; Cleveland, s. 135.
502
Lambton, 1996, s. 405.
501
Kulturella impulser utifrån – former och vägar 281
agrar- och nomadsamhället. Detta begränsade den konstitutionella revolutionen i Iran och gav den en islamisk identitet,
även om många enskilda modernister och pro-européer tog
plats i det iranska parlamentet.
Ulema i Ottomanska riket gick med på den första konstitutionen och bjöd inget motstånd. Enligt den hanafi-islamiska
läran hade den islamiske sultanen rätt att bestämma över det
muslimska samhället. Ulema var mer positiva under den andra
konstitutionen och betraktade den med stort intresse, trots att
de skulle motverkade den sultan som länge hade satsat på reislamisering av samhället. Ulema utfärdade denna gång fatwor
som slog fast att totalitarismen stred emot islamiska
grundprinciper.
I Iran var det den antidemokratiska falangen av shia-islamiska
ledare som ledde opinionen inom det shia-islamiska etablissemanget, men till slut krävde den reformvänliga falangen
under grundlagstiftningen detsamma som de reformfientliga.
”Enligt Sheykh Fazllullah, ledaren för den reformfientliga
falangen, skulle folket och deras val inte ha någon påverkan på
sharia, den shia-islamiska rättstraditionen. Detta var den helige
Tolfte Imamens, den s k Dagens Imam, och hans budbärares,
ayatollors (enligt den nyskapade shia-islamiska berättelsen)
rätt att bestämma över dessa frågor”503. Samtidigt fastslog de
högsta hanafi-islamiska ledarna i Ottomanska riket att
úeyhülislamen inte var mer än en statsanställd. Enligt dem
tillkom alla rättigheter kalif-sultanen; endast han kunde styra
tolkningen av sharia504.
503
504
Martin, s. 127; Akyol, s. 181182.
Kara, 1994, s. 60.
282
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
De olikartade islamiska etablissemangen blev grunden till att
de konstitutioner och republiker som uppstod i dessa länder
var av olika karaktär. Konstitutionen i Ottomanska riket
innebar ett sekulärt system, medan konstitutionen i Iran
lagstadgade mullornas rätt att bestämma över det folkvalda
parlamentet. ”Den viktigaste resultatet av den andra konstitutionen i Ottomanska riket var att maktens källa ändrades från
Gud till folket”505. Den konstitutionella tiden i Ottomanska
riket inleddes med deltagande av 25 politiska organisationer
och partier, medan Iran styrdes av en liten grupp individer och
informella och oorganiserade politiska fronter506.
I Turkiet resulterade processen i uppkomsten av den sekulära republikanska kemalismen och i Iran i den shia-islamiska
kungliga pahlavismen. Denna kom slutligen att ersättas av
khomeinismen, dvs. en fundamentalistisk republik styrd av
ayatollor och mullor.
505
506
Özüerman, 22.
Özüerman, s. 23.
Moderniseringen av
huvudstäderna
Den blandade strukturen
Teheran var en förstörd stad utan några minnesvärda
byggnader mot slutet av första hälften av 1800-talet. Den var
inte heller landets folkrikaste eller mest utvecklade stad,
medan Istanbul under samma period var bland de vackraste
huvudstäderna på den europeiska kontinenten. Moderniseringen skapade en ny renässans i huvudstäderna Istanbul och
Teheran. De gick länge i täten för moderniseringen i
Ottomanska riket och Iran. Teheran började dock sin modernisering under andra hälften av 1800-talet, medan Istanbul
upplevde europeiseringen av sina byggnader redan ett och ett
halvt sekel dessförinnan. När den muslimska världen
tvingades anpassa sig till den europeiska utvecklingen och
stormakternas ekonomiska, politiska och militära inflytande
förvandlades Teheran och Istanbul till mötesplatser för olika
koloniala och kapitalistiska intressen. Det kapitalistiska och
imperialistiska inflytandet hade dock från början en tveeggad
påverkan på såväl kulturella, politiska och militära som på
284
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
teknologiska, industriella och arkitektoniska områden. De
motsatta rollerna var en av de centrala orsakerna till att det
under hela moderniseringsperioden i dessa länder levde
traditionella och moderna krafter och element sida vid sida.
Det gamla och det nya existerade tillsammans och i samma
strukturer och institutioner, och detta resulterade i en långvarig
inre motsättning som även under kommande tider hotade
systemets utveckling i bestående av den ena eller den andra
riktningen. Två olika levnadssätt uppstod även i huvudstäderna och både Teheran och Istanbul fick på så sätt visa
dubbel sammansättning av nytt och gammalt i olika arkitektoniska, sociala, kulturella och ekonomiska områden.
Moderniseringen av huvudstäderna 285
Utvecklingen i Teheran
År 1785 kröntes grundaren av Gadjar-dynastin (1785–1925),
Aga Mohammad Khan, i Teheran Därmed utsågs Teheran, en
liten stad bestående av vackra lantegendomar och underjordiska försvarskanaler, till Irans huvudstad507. Enligt General
Gardan, Napoleons sändebud i Iran, uppgick antalet invånare i
Teheran under första hälften av 1800-talet på vintrarna till 50
000508. På somrarna åkte folket vid hovet liksom de flesta
andra till landet. Européerna Gour Uzeli och James Morier
som bodde i Teheran några år efter General Gardans besök
skriver att antalet invånare i Teheran steg till 40-60 000 vid
mitten av 1800-talet509.
Teherans utveckling började med reformer och moderna
planer som genomfördes av Amir Kabir i mitten av 1800-talet.
Teheran förvandlades från andra hälften av 1800-talet till
landets moderniseringscentrum med början i de byggnader
som konstruerades under Amir Kabirs regering. Under hans
korta tid byggdes Teherans första sjukhus en modern
administration och Teknikskolan Dar-alfenun510. Då fick
Teheran också sin nya vattenledning511. Atabaki-ye Bazaren
och nya moderna torg, däribland Topkhaneh (bild 2) och
Sabze-Meydan, byggdes. Dessa torg var de första som
konstruerades europeiskt orienterade arkitektoniska stilar512.
Nya byggnader för industrin, däribland en fabrik för tillverkning av vapen och en för tillverkning av kristallvaror och
porslin, uppfördes och det första industriområdet upprättades.
507
508
509
510
511
512
Saidneya, 1998, s. 11–13.
Zavesh, s. 31.
Zavesh, s. 31–32.
Ademiyat, 1992, s. 35.
Adamiyat, 1992, s. 32.
Saidneya, 1994, s. 26; Adamiyat, 1992, s. 34–35.
286
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Några gångbanor stenlades och den gamla vattenledningen
renoverades. Det gamla slottet restaurerades och nya hus
byggdes i slottsområdet513.
Bild 2
Källa: Hasanbeygi, s. 60
Topkhaneh-torget, Teherans första moderna torg som byggdes i
början av andra hälften av 1800-talet och därefter vid flera tillfällen
byggdes om enligt de arkitektoniska stilarna i Europa.
Enligt de européer som besökte Teheran strax efter denna
period, däribland Tamson, uppskattades 1862 antalet invånare
i Teheran till 85 000 personer. Då var Teheran landets näst
folkrikaste stad efter Tabriz i nordvästra Iran med 110 000
invånare. Den tidigare huvudstaden Esfahan i centrala Iran
hade 60 000 invånare514.
Teheran och Istanbul spelade under andra hälften av 1800-talet
rollen som ländernas viktigaste mötesplatser för olika koloniala och imperialistiska intressen. Städerna möttes av olika
europeiska anbud och sändebud som ville tjäna pengar genom
513
514
Saidneya, 1994, s. 26–27.
Issawi, 1983, s. 232, Varahram, s. 76.
Moderniseringen av huvudstäderna 287
att monopolisera olika ärenden i landet. Istanbul började rollen
som centrum för de importerade europeiska kapitalen ännu
tidigare, vid mitten av seklet, medan Teheran fick vänta till
dess slut. Medan olika vågor av européer besökte Istanbul och
bossate sig där efter Krim-kriget 1853–1856, beräknades
européernas antal i Teheran 1865 inte till mer än 50 personer.
Deras antal steg och uppgick 1889 till 500 personer. ”Såväl
anställda på den ottomanska ambassaden, de sju europeiska
delegationerna och en amerikansk delegation som olika
grupper som sökte sin lycka i den nyupptäckta huvudstaden
ingick i beräkningen515. Ökningen fortsatte under kommande
tider till 900 personer i hela landet under 1890-talet och 1 000
personer vid ingången till 1900-talet516. Detta visade en stor
ökning av européernas närvaro i Teheran, även om dessa
siffror i jämförelse med antalet européer i Istanbul var mycket
små.
Ökningen av antalet utlänningar i Teheran satte spår på
stadens utveckling. Nya ambassader byggdes under senare
decennier av seklet och det europeiska levnadssättet spred sig
inom det översta samhällsskiktet.
År 1868 uppskattades antalet invånare i Teheran till drygt 155
000 personer. Av dem var 8 000 militärer och 17 000 tjänstefolk och hembiträden517. Samma år började en grupp iranska
och franska arkitekter att arbeta fram en ny plan för stadens
utveckling. Stadens murar skulle efterlikna de arkitektoniska
stilarna på murarna runtom Paris. Stadens yta utvidgades från
fyra kvadratkilometer till 18 kvadratkilometer och nya torn
och portar byggdes (Bild 3 och bild 9). Fullbordandet av det
första steget av utvidgningen av Teherans yta till nya områden
firades med ceremonier. Därefter kallades Teheran Darul-
515
Zavesh, s. 54.
Lambton, 1996, s. 271.
517
Saidniya, 1994, s. 28.
516
288
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
kalife-ye Naseri (Kalif Naseraddins huvudstad)518. Namnet
visade den pågående konkurrensen mellan de shia-islamiska
och sunni-islamiska huvudstäderna, med tanke på att den
ottomanska sultanen betraktades som islamisk kalif.
Bild 3
Källa: Hasanbeygi, s. 28
En bild av Darvaze-je Dovlat, en av Teherans portar efter
ombyggnaden av huvudstaden 1873. Ombyggnaden började i början
av 1870-talet och pågick i olika faser under drygt ett decennium.
Ytan av huvudstaden utvidgades och nya murar och portar byggdes.
Stilarna och arkitekturen i de europeiska huvudstäderna imiterades.
Darvaze-je Dovlat var den nordliga porten och öppnades mot ett
område som innefattade de flesta av slotten och de statliga byggnaderna. Därför kallades området för Mahalleh-je Dovlat (regeringsområdet) och porten Darvaze-je Dovlat (regeringsporten).
Ombyggnaden av Teheran började 1870 och fortsatte fram till
1885519. Shahens resa till Europa 1878 hade stor betydelse för
518
519
Zavesh, s. 60; Varahram, s. 119.
Djamalzade, s. 17.
Moderniseringen av huvudstäderna 289
ombyggnaden av huvudstaden520. Efter resan började man
använda hästvagnar i Teheran. Hästvagnarna, som drogs av
två hästar, skapade förbindelser mellan västra och östra
Teheran (bild 4). Man använde samtidigt droskor (med en häst
eller två hästar) som stod för kommunikationen inom staden.
Olika färdmedel representerade olika nivåer av rikedom och
olika samhällsgrupper. Dessa färdmedel ersattes från början av
1900-talet av bilar och bussar, men droska användes ändå som
ett färdmedel långt in i 1900-talet, särskilt i de fattiga bostadsområdena i huvudstadens utkanter. "Den försvann som färdmedel från dessa områden i början av 1960-talet"521. Förändringen av färdmedlen skapade nya krav på förändringar i
stadens gamla struktur522.
Framgången i landets kontakter med omvärlden fortsatte sätta
sitt spår på utvecklingen av qadjarernas huvudstad under de
sista decennierna 1800-talet. År 1884 uppskattades invånarantalet enligt H. Schindler till uppemot 198 400 och enligt
Zolotarov under 1888 till 150 000. Ökningen av antalet
invånare i Teheran fortsatte i ännu snabbare takt under
kommande år. Antalet var 1891 enligt Curzon 225 000
personer523. Andra utländska besökare uppskattade Teherans
invånare i slutet av 1800-talet till 250 000 personer524.
520
Zavesh, s. 67.
Hasanbeygi, s. 160.
522
Hasanbeygi, s. 158–160.
523
Varahram, s. 76–78; Curzon, s. 36.
524
Zavesh, s. 48.
521
290
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Bild 4
Källa, Nadjmi, s. 416
Hästspårvagnen började användas i slutet av 1800-talet som ett
allmänt färdmedel i Teheran. Den var indelad i manliga och kvinnliga sittplatser. Hästspårvagnen drogs ofta med två eller fyra hästar
och ersatte i stort satt användandet av häst och åsna mellan västliga
och östliga områden av Teheran525.
År 1889 besökte ord Curzon, den före detta engelske representanten i Indien, huvudstaden Teheran. Som journalist för
tidningen London Times skrev han om Teheran som en ny stad
med en ny mur, nya grindar, torn och vallgrav, samt en
statsyta som nyligen hade utvidgats:
Teheran som sedan 1886 håller på att byggas om är en
blandning av oförenliga företeelse av nytt och gammalt.
Gasfabriken är byggd vid de gamla och förstörda
lerhusen. Hästvagnar rör sig upp och ner för gatorna,
525
Hasanbeygi, s. 158–159.
Moderniseringen av huvudstäderna 291
medan folk rider på åsnor, hästar och kamler och åker
droska. Folk har på sig olika slags turbaner, orientaliska
hattar och europeiska filthattar. Affärerna har skyltfönster och bär europeiska namn. Fotogenlampor har
hängts i de gatustolpar som byggts för gaslampor. De
tycks förlöjliga den civiliserade världens produkter och
uppfinningar.
De nya gatorna visar européernas smak och metod,
fast de hålls i ett bedrövliga skick, på samma sätt som
de gamla. Det är också intressant att stadens invånare
inte blandar avloppsvattnet med dricksvattnet, trots att
det rinner i parallella bäckar längst gatorna.
Vi åker på breda och raka vägar som sammanlöper
med nya gator och stora torg. Det stora centrala torget i
norr, Topkhane, är omringat av militära anläggningar
för artilleridivisionen, en vapenfabrik och en bank,
Bank-e Shahi (Kungliga banken).
Teherans utseende ger en känsla av att befinna sig i en
utvecklad orientalisk stad som har börjat få ett
europeiskt utseende. Den mest trovärdiga uppskattningen av antalet Teheranbor ligger omkring 200 000220 000526.
Under de sista decennierna av 1800-talet ändrade de nya
statliga satsningarna så småningom den gamla asiatisk-iranska
strukturen i Teheran till en relativt europeiskt orienterad
struktur. Teheran förändrades från en medeltidsstad med
samhällsgrupper som byggde på agrarsamhället och det
feodala systemet till en relativt stor stad med flera olika
samhällsgrupper. Nya byggnader uppstod och nya gator och
torg byggdes. Nya tekniska framsteg, däribland telegraf,
telefon, spårvagn, tåg och gaslampor användes.
Det första tåg som trafikerade Teheran och en närliggande
stad var början på en kommande revolutionerande utveckling
526
Zavesh, s. 49–52; Saidneya, 1994, s. 36.
292
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
av de moderna färdmedlen i Teheran. Tåget skapade i början
stor förvirring bland folket i huvudstaden. De vågade inte åka i
det, även om det hade delats i manliga och kvinnliga vagnar
för att tillmötesgå de islamiska traditionerna. Shahens resa
med tåget minskade så småningom rädslan och det blev ett
populärt färdmedel vid ingången till och början av 1900talet527.
År 1892, då den första kartan över Teheran publicerades,
beräknades antalet hushåll i huvudstaden till 18 000, varav
hälften var belägna de gamla murarna. Då fanns 47 moskéer,
35 skolor av traditionellt och modernt slag och 190 turkiskt
bad (hammam) i staden528.
De första bilen importerades till Teheran av Mozafaraddin
shah i början av 1900-talet. Han köpte bilar under sin
europeiska resa. Den första bilen som nådde Teheran väckte
stort intresse och en stor förvåning bland folket. Den hade en
begränsad körbana i den nybyggda delen av staden, men
importen av nya bilar från Fordfabriken fick under kommande
tider myndigheterna att anpassa huvudstaden till den nya
importerade teknologin. År 1911 stiftades den första lagen om
skatt på bilar529.
De flesta av de historiska byggnaderna i Teheran byggdes
under andra hälften av 1800-talet, en period som efter
Naseraddin shah kom att kallas för Naseriyye. Byggnaderna
Hasan Abad, Sepahsalars Palats (Kakh-e Sepahsalar) som
sedan användes som det första parlamentssätet (bild 5),
Kungliga banken (Bank-e Shahi) och teknikskolan Daralfenon är några av de viktiga arkitektoniska minnesmärkena
från denna period530. Uppbyggnads- och utvecklingsprocessen
527
Hasanbeygi, s. 161–164.
Saidneya, 1994, s. 30.
529
Hasanbeygi, s. 176–179.
530
Zavesh, s. 61–62; Pakdaman, 1994, s. 63, 67, 68.
528
Moderniseringen av huvudstäderna 293
fortsatte fram till slutet av 1800-talet (Bild 6). Trots detta var
moderniseringen i huvudstaden under qadjar-tiden mycket
begränsad och förändringarna kunde inte förvandla Teheran
till en modern och europeiskt orienterad stad, något som
Istanbul hade varit under lång tid.
Bild 5
Källa: Pakdaman, 1994, s. 67
Sepahsalars palats (Kakh-e Sepahsalar), en byggnad som symboliserade moderniseringen i qadjar-tidens Teheran.
294
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Bild 6
Källa: Irania, 1997
En målning av qadjar-shahens slott och den nya utsikten över
slottsområdet i huvudstaden Teheran. Under de sista decennierna av
1800-talet dekorerades Teheran med vackra byggnader även om
deras antal var litet och slottsområdet mycket begränsat. De nya
byggnaderna tillhörde shahen, statsmännen och den översta skicktet,
samt de europeiska beskickningarna. Därför ändrade de sällan
stadens struktur och utseende.
Teherans uppbyggnad stoppades inför och under den
konstitutionella revolutionen. Efter revolutionen diskuterade
men till och med att göra en stad i mellersta Iran till
huvudstad. Teheran behöll därigenom sitt utseende från
Naseriyye-perioden fram till början av 1930-talet, då Pahlavishahen började bygga om staden till en ny och modern
huvudstad531. Teheran kom därefter att utvecklas till en
mångmiljonstad.
531
Zavesh, s. 65–66; Saidnya, 1994, s. 39.
Moderniseringen av huvudstäderna 295
De moderna arkitektoniska stilarna i
Teheran
Den traditionella arkitekturen i Iran kännetecknades av
"inåtriktade" byggnadsstilar med främre delen av byggnaden
riktad mot den inre gården. Byggnaderna var ofta byggda i en
våning och fönstren vette mot en gård omgärdad av byggnader
och murar. Tvärtemot moderna byggnader som fick ljuset från
det yttre rummet fick huset i den traditionella stilen ljuset från
den inre gården. Det offentliga rummet, som utgjordes av
smala och krokiga gator och torg låg bakom och inre gården
framför byggnaderna.
Stilen präglades av det islamiska synsättet som fäste stor vikt
vid familjens integritet. Familjemedlemmarna delade en stor
del av vardagslivet med sina närmaste, sin familj och nära
släktingar. Kvinnor och barn var helt segregerade från det
offentliga rummet och bodde i den inre delen av huset
(anderoni), medan männen som ansvarade för familjen i det
kollektiva rummet antingen bodde i den yttre delen av
byggnaden (biruni) och träffade där andra män eller vistades i
familjens privata. Fattiga använda den privata delen för båda
syftena. Männen flyttade sina yttre kontakter till tehuset och
moskén eller så fick kvinnor och barn lämna vardagsrummet
så länge kontakterna över gränsen till det privata pågick.
Könssegregationen upprätthölls alltid med stor noggrannhet
och detta återspeglades i de muslimska samhällenas arkitektur.
Moderniseringen förändrade den stängda och inåtriktade
arkitekturen till en öppnare, utåtriktad stil. Härmed fick det
offentliga rummet stor betydelse, och kontakten med det blev
betydelsefull för familjemedlemmarna. Under denna period
vändes byggnadernas centrala del utåt. Raka och breda gator
och torg som byggdes framför främre delen av byggnaderna
296
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
hade sin bakgrund i moderniseringens ideal. De moderna
arkitektoniska stilarna byggde på en nära förbindelse mellan
människorna i det offentliga rummet532.
Bild 2 visar Topkhaneh-torget och de omkringliggande
byggnaderna. Torget byggdes i mitten av 1800-talet och byggdes om och renoverades vid olika tillfällen. Alla byggnaderna
hade byggts riktade utåt och fönstren öppnade husen mot det
stora torg som planerades med raka linjer och avdelningar.
Flera byggnader av samma typ byggdes vid denna tid.
I slutet av Naserriye-perioden och efter uppbyggandet av
huvudstaden med början 1873, då staden omstrukturerades av
en iransk och en fransk arkitekt efter modeller hämtade från
Europa, fick Teheran ett nytt utseende. De gamla murarna som
hade byggts under 1553 hade ersatts av nya murar, staden hade
utvidgats till nya områden och invånarnas och byggnadernas
antal hade ökat. Den traditionella krokiga vägar och gator hade
också förändrat åtminstone i det centrala området, och nya
gator och torg symboliserade den nya tiden533. Teheran behöll
detta utseende fram till 1929, då stadens grundläggande ombyggnad började.
Upprättandet av nya tjänster, ämbeten och institutioner
resulterade i byggandet av moderna hus med europeiska
arkitektoniska stilar. Privatpersoner i det högre skiktet av det
urbana samhället tog också intryck av de nya arkitektoniska
stilarna och använde dem i sina byggnader. Utvecklingen av
relationerna med Europa gav också upphov till uppförande av
europeiska ambassader i Teheran.
De nya stilarna och byggnaderna började ändra den gamla
inåtriktningen i arkitekturen, även om både stilarnas användning och moderniseringens utveckling i Teheran var i jämförelse med Istanbul mycket begränsade och långsammare. En
allmän förändring av husbyggandet krävde kulturell beredskap
532
533
Pakdaman, 1994, s. 53.
Pakdaman, 1994, s. 53-54.
Moderniseringen av huvudstäderna 297
och ekonomiska resurser, något som inte förverkligades i
Teheran förrän på 1930-talet.
Europa upplevde under 1800-talet den s.k. eklekticismen.
Stilen byggde på pluralism och gav möjlighet till blandning av
flera olika arkitektoniska stilar från klassiska till medeltida och
gotiska samt rokoko och barock. Just denna blandade arkitektur började växa fram i Teheran under de senare decennierna
av 1800-talet534. De flesta av de moderna byggnaderna, såväl
statliga som privata, efterhärmade de europeiska stilarna. De
nybyggda torgen i Teheran (bild 2) omgärdades t.ex. av
dekorerade tvåvåningshus. Byggnaderna var också utåtriktade
och deras fönster öppnades mot torget. I mitten av torget
utformades också en staty, vilken påminde om de förhärskande
förebilderna i Europa535. Den europeiska dominansen utvecklades parallellt med fördjupningen av moderniseringen i
huvudstaden i slutet av 1800-talet. Därmed blev såväl
Teherans utseende som den arkitektoniska förändringen så
småningom ett kännetecken för moderniseringen.
Arkitekterna i Teheran fick under samma period en viss
förståelse för de persisk-iranska stilarna. Detta skapade nya
blandningar av europeisk och persisk-iransk arkitektur. Byggnaden Shams-el-Emareh (bild 7) söder om Topkhane-torget
uppvisade denna blandning; så även byggnaderna närmast
Topkhane-torget (bild 2) (ombyggt 1883), däribland Bank-e
Shah-i och Teheran-kommunhuset.
534
535
Pakdaman, 1994, s. 54.
Pakdaman, 1994, s. 59.
298
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Bild 7
Källa: Kasraian & Zolfagari, s. 152
Slottet Sham-el-Emare (byggnadernas sol), byggt 1868, var en av de
första byggnaderna under Qadjar-tiden som byggde på både iranska
och europeiska arkitektoniska metoder. Byggnaden representerade
den traditionella arkitekturen och palatset Ali-Qapu som hade
byggts under Safavi-dynastin i dåvarande huvudstaden Esfahan,
samt symboliserade de aktuella arkitektoniska stilarna i Europa.
De eklektiska arkitektoniska stilarna användes i de flesta av
byggnaderna inom slottsområdet och i de kommersiella
byggnaderna i Teheran. Stilarna visade sig också i de flesta
byggnader som i slutet av 1800- och början av 1900-talet
byggdes i villaområdena i norra Teheran536 (bild 8).
536
Pakdaman, 1994, s. 59, 64–67.
Moderniseringen av huvudstäderna 299
Bild 8
Källa: Marefat, s. 99
Sardar Assads Hus, en europeiskt orienterat privat hus, byggt i
slutet av 1800-talet. Huset hade tydliga inslag från den europeiska
arkitekturen. Huset var utåtriktat och hade delats efter funktionella
principer. Huset var också indelade efter europeiska stilar. Vardagsrum och matsal låg på första våningen och sovrummen på den
andra. Det byggdes också en balkong och en terrass på den yttre
kanten. Arkitekten var en iranier som aldrig hade varit utomlands,
men han lyckades ändå imitera de europeiska stilarna.
300
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Utvecklingen i Istanbul
Till skillnad från den unga huvudstaden i Iran går rötterna till
den ottomanska huvudstaden Istanbul långt tillbaka i Bosportraktens anrika historia. Istanbul blev under sin långa historia
centrum för olika civilisationer och maktcentra. Dessa
civilisationer hade olika uppfattningar om hur stadslivet i
området skulle organiseras. De hade också olika målsättningar
för uppbyggandet av staden och genomförde sina egna planer
och skapade därmed olika arkitektoniska traditioner. Dagens
Istanbul har en unik samling av arkitektur från olika tider och
traditioner537. Istanbul har samtidigt en unik geografisk ställning mellan två kontinenter med olika kulturella, historiska
och kommersiella territorier och med kommunikationsmöjligheter både till lands och till havs. Detta förklarar Istanbuls
långa historia som en huvudstad för mäktiga individer och
dynastier och som ett centrum för unika historiska händelser.
Konstantinopel uppnådde sin internationella storhet under
det romerska imperiet, då detta delades i två separata riken.
Staden blev huvudstad i Östromerska riket och hade dessförinnan byggts upp av kejsar Konstantin utifrån grekiskromerska arkitektoniska stilar och traditioner. Hans staty på
Çemberlitaú väcker minnet av denna storhetstid538. I enlighet
med den grekisk-romerska stilen byggdes den nya staden med
breda gator med höga kolonner på båda sidor. I gatornas
skärningspunkter byggdes stora torg som dekorerades med
statyer. Således började Konstantinopel med sina vackra torg,
breda gator och prydda byggnader sin nya historia utveckling.
Under den ottomanska tiden (1453–1922) ändrade staden gång
på gång karaktär och kultur. De nya invånarnas bakgrund som
537
538
Belge, s. 1–2.
Belge, s. 1–2.
Moderniseringen av huvudstäderna 301
jordbrukare och boskapsskötare satte spår på stadens arkitektur. De flesta av villorna hade stora marker för boskapsskötsel,
och detta minskade behovet av att bygga gemensamma gårdar
och parker för allmänheten. Den typiska lantliga stilen som
existerade fram till mitten av 1800-talet berodde dock inte bara
på invånarnas bakgrund som boskapsskötare. Rädslan för
jordbävningar, liksom de ekonomiska funktionerna gav det
lantliga levnadssättet möjlighet att överleva under tiden. Den
islamiska tron på livets tillfällighet och familjens religiösa
intimitet hejdade också förändringen av huvudstadens dominerande struktur539.
Ottomanerna ärvde många byggnader från Bysans-tiden. De
gjorde t.ex. om åtta bysantinska kristna kyrkor till islamiska
moskéer. Sultan Mehmet utsåg som år 1453 Istanbul ottomansk huvudstad ägde i princip hela staden efter ockupationen. Han delade ut byggnaderna till sina anhängare, skänkte en
del av byggnaderna för såväl privat som kollektiv bruk och
sålde en annan del av staden till turkiska medborgare. Sultanen
bjöd också det ottomanska folket att flytta till huvudstaden och
bosatta sig där. De behövde inte betala för att erhålla mark i
staden. Således fick Istanbul ett helt nytt utseende efter
ottomanernas ockupation, seger och bosättning540.
Den typiska ottomanska stilen visade sig i de arkitektoniska
stilar som användes i uppbyggandet av bostadsområden vilka
kallades külliye. Dessa områden byggdes ofta upp i stadens
fattiga delar och hade en stängd och inåtriktad karaktär.
Moskén låg i centrum av området och alla andra byggnader,
däribland skolor och sjukhus, öppnades mot moskén. Detta
betydde att staden och den allmänna färdvägen låg på
byggnadernas baksida. Stilen motverkade stadens harmoni och
539
540
Belge, s. 3, 5; Bayrak, s. 50.
Bayrak, s. 47–48.
302
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
geometri. Den gjorde nämligen det omöjligt att bygga raka
förbindelser mellan olika delar av staden. Gatorna och vägarna
fick också göras krokiga och ofta till återvändsgränder541.
Gator och vägbyggande påminde alltså om den traditionella
stilen som fram till moderniseringen i de muslimska städerna
dominerade huvudstaden Teheran och flera andra storstäder i
den muslimska världen.
Den andra utmärkande egenskapen i den ottomanska
huvudstaden var stadens indelning i olika distrikt som byggde
på geografiska grunder och invånarnas etniska tillhörighet.
Även människornas tidigare boende i området var avgörande.
Detta hindrade också staden från att bara indelades efter
invånarnas samhällsklass och förmögenhet. Olika samhällsklasser från rika till fattiga var grannar i samma bostadsområde. I mitten av bostadsområdena byggdes ofta ett torg
med viktiga byggnader, bl.a. en restaurang, en speceriaffär och
andra allmänna lokaler.
Stilen byggde på olika kulturella, religiösa och politiska
faktorer. Den islamiska traditionen vad gällde arbetsfördelning
och segregation med avseende på kön satte under den långa
ottomanska tiden sina spår på külliye-stilen och omstruktureringen av staden. Man återvände till familjens och släktens
uzlet (segregering, privat) och mahremiyet (konfidentialitet,
religiöst tillåten intimitet mellan könen) i stället för att tillbringa sin fritid i det offentliga rummet.
Allt detta gjorde att olika områden av staden levde isolerade
från både varandra och staden centrum, och Istanbul utvidgades till en storstad bestående av enskilda byar542. Detta
gjorde att staden och den inre delen av slottet fick en alltmer
labyrintisk karaktär, även om dessa brister inte kunde hindra
541
542
Belge, s. 3, 4.
Belge, s. 4.
Moderniseringen av huvudstäderna 303
huvudstaden att under sin glanstid konkurrera med jordens
vackraste och mest välbyggda huvudstäder.
Den turkiske forskaren Orhan Bayrak delar i sin bok Istanbul
Tarihi in den ottomanska huvudstadens utveckling i fyra perioder:
utvecklingsperioden från och med 1453,
utvecklingens avstannande 1595–1699,
återgångsperioden 1699–1792 och
sammanbrottet 1792–1922.
Under den första perioden fortsatte ombyggnaden av huvudstaden. Staden behöll sin identitet som en utvecklad huvudstad
som ägde en unik kulturell och geografisk identitet. Huvudstaden uppvisade sitt rika arv från gångna tider och sin
långvariga närvaro i skärningspunkten mellan flera kulturer i
öst och väst. Under den andra perioden stoppades Istanbuls
ombyggnad och staden präglades av periodiska ekonomiska
och politiska kriser och under den tredje perioden led staden
av krig, flyktingströmmar, ekonomiska kriser och olika epidemier.
Under den fjärde perioden avlöstes den gamla strukturen av
en ny identitet som började växa fram under reformarbetet
tanzimat. Istanbul upplevde den moderna tiden genom nya
byggnader och när nya planer och omstruktureringar trädde i
kraft. Genomförandet av de nya planerna kunde dock inte förta
stadens gamla identitet som en mötesplats för olika kulturer
och civilisationer och arkitektoniska stilar. Den stod inte kvar
på samma sätt som förut, men blev inte heller en kopia av
andra europeiska städer. Istanbul blev en stad med en
blandning av det nya och det gamla, en blandning av väst och
öst. Det var en ny identitet som Istanbul under senare tider
delade med Teheran och många andra städer i periferiländerna,
en identitet som återspeglade den halvt moderna och halvt
traditionella samhällsutvecklingen.
304
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Kontakten mellan den europeiska och ottomanska arkitekturen
började tidigt, efter ockupationen 1453, men den första viktiga
byggnad som byggdes av ottomanerna i Istanbul efter modell
från Europa var slottet Sadabad i den asiatiska delen av
Istanbul. Slottet byggdes 1722 efter den ottomanske ambassadörens rapporter om franska byggnader, däribland
Fontainbleau. Därefter bjöds det in utländska arkitekter till
huvudstaden. De byggde moderna byggnader i den asiatiska
delen av Istanbul för höga tjänstemän, som följde kungens
exempel och imiterade de europeiska arkitektoniska stilarna543.
Man fick dock inte möjlighet att ändra de dominerande
traditionella stilarna efter modellerna från Europa innan man
hade befriat sig från tanken om att stå emot den "kristna
europeiska kulturen". Den västerländska omvandlingen av
ottomansk konst och arkitektur inträffade sent under 1800talet, sedan kulturella förändringar och materiella framgångar
hade skapat en ny atmosfär för europeiseringen av staden.
Först dominerade den franska rokokon och därefter infördes
flera olika stilar544.
543
544
Palmer, s. 38.
Ödekan, 1990, s. 347–348.
Moderniseringen av huvudstäderna 305
Istanbul under tanzimat
Utvidgningen av västvärldens industrialisering och dess
konsekvenser började ändra världens utseende från och med
mitten av 1700-talet. Industrialiseringen ändrade också den
traditionella strukturen i storstäderna runtom i världen. Ottomanska riket befann sig i början utanför den förödande
industrialiseringsprocessen. Under 1800-talet upptäckte ottomanerna att de var tvungna att ta del av den pågående
förändringen i de mäktiga europeiska städerna. Tanken öppnade vägen för reform- och moderniseringsarbetet och Istanbul
fick sin del av det.
Förändringen av Istanbul var under islahat- och därefter
tanzimat-tiden så djupgående att man bara kan jämföra den
med ombyggnaden av staden under Konstantins tid. Man
försökte i de både fallen skapa en ny balans mellan de olika
geografiska och arkitektoniska faktorer som präglade stadens
struktur. Det var inte första gången som ottomanska städer
satsade på att ta på sig den västerländska klädseln, men denna
gång byggde europeiseringen av den ottomanska huvudstaden
på praktiska omläggningar545. Processen började med sultan
Mahmut II, då antalet invånare i huvudstaden uppgick till flera
hundra tusen personer och fortsatte parallellt med utvecklingen
av moderniseringsarbetet. År 1828-1829 uppskattades huvudstadens invånare till uppemot 359 000 personer546.
Det var dock under sultan Abdülmacits tid som Istanbul
började sin färd mot sin nya identitet. Abdülmacit byggde
slottet Dolmabahçe. Det var inte bara hans hem, utan
symboliserade också den nya tiden i huvudstaden. På samma
545
546
Belge, s. 5.
Bayrak, s. 99.
306
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
sätt som Operan i Paris symboliserade den andra och St.
Pancras-stationen i London den viktorianska epoken, utgjorde
Dolmabahçe en symbol för moderniseringen av den ottomanska huvudstaden under tanzimat. Dolmabahçe hade samma
form som Versaille, men arkitekturen efterliknade den i
Venedig547 (Bild 9).
Bild 9
Källa: Akat, s.104–105.
Dolmabahçe var inte bara en symbol för den arkitektoniska
moderniseringen av Istanbul under den ottomanska tiden. Det var
också en symbol för början av europeiseringen av det ottomanska
systemet inom olika sociala, kulturella, byråkratiska och teknologiska områden.
Sultan Abdülmacits förflyttning till slottet Dolmabahçe inträffade parallellt med byggandet av det sista huset i det
traditionella slottsområdet Topkapı. Avståndet mellan Dolmabahçe och Topkapı var inte mer än några kilometer, men
sultanen flyttade i och med detta från en civilisation i öst till
en annan i väst548.
547
548
Palmer, s. 46, 147.
Belge, s. 6.
Moderniseringen av huvudstäderna 307
Byggandet av Dolmabahçe följdes av flera slott, hus och anläggningar som byggdes av staten och rika inhemska och
utländska medborgare nära det nya maktcentret549. Sultanens
byte av bostadshus följdes av förflyttningen av militäranläggningar och uppbyggandet av moskéer och polisstationer.
Det tidigare begränsade Galata-området utvecklades till ett
stort bostads- och affärsområde.
Samtidigt förändrades strukturen för stadens kommunikation.
”År 1845 lät sultan Abdülmacits mor bygga Karaköy-bron
mellan två viktiga affärs- och arbetsområden, Eminönü och
Galata”550. Den kopplade de traditionella och moderna delarna
till varandra. År 1846 fick vissa av Istanbuls gator och torg
gasbelysningar och år 1855 användes överskottet av gas från
slottet för att belysa en del av gatorna i huvudstaden551. Året
därpå fick sändebudet i London, Bekir Pascha, arbeta fram en
ny plan för utvecklingen av Istanbul. Han försökte utifrån sina
erfarenheter i Europa planera uppbyggandet av parker,
trädgårdar och en tågstation på tomma platser mellan byggnaderna552. År 1849 upprättades företaget ùirket-i Hayriye för
att arrangera båtresor och kommunikation inom Bo÷azområdet. År 1855 började uppbyggandet av den första järnvägen i Istanbul553.
Satsningarna bidrog till inflyttningen till huvudstaden. År
1844 genomfördes den första folkräkningen i Istanbul554. År
1848 beräknades antalet invånare till 644 000 och elva år
549
550
551
552
553
554
Ist. Ansi, vol1, s. 45.
Belge, s. 6; Ödekan, 1990, s. 352.
Bayrak, s. 105, 109.
Bayrak, s. 105–106.
Bayrak, s. 105–106, 109.
Ist. Ansi, vol 1, s. 46.
308
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
senare, inklusive närliggande områden, till drygt 873 000
personer555.
År 1854 eldhärjades 740 hus i Aksaray. Planeringen för att
bygga om det eldhärjade området leddes av en italiensk
arkitekt556. Beyo÷lu-området byggdes under denna process och
Galata-området representerade också europeiseringsprocessen.
Uppbyggandet av nya ambassader i detta området gav ny fart
åt områdets omstrukturering. Därefter utvecklades den ottomanska huvudstaden inom ramen för en ny uppfattning om det
urbana livet.
Uppbyggandet av militära och civila industrianläggningar
ändrade i mitten av seklet utseendet av Halic- och Tophaneområdet (bild 10), medan de ekonomiska företagen i Galataoch Karaköy-området och deras kommersiella relationer med
utlandet förvandlade dessa områden till ett aktivt marknadscentrum.
Samtidigt fick det ekonomiska slöseriet vid hovet
ottomanerna att låna pengar från utlandet. Pengarna användes
framför allt i Istanbul. Det ekonomiska beroendet av utlänningar gav trots negativ påverkan på landets ekonomi huvudstaden ett nytt liv. Nya regler om byggandet av nya hus i
huvudstaden trädde i kraft och detta, liksom den nya
ekonomiska inflödet till huvudstaden gav Istanbul ett nytt
utseende.
555
556
Milliyet-armagani, s. 162.
Bayrak, s. 108.
Moderniseringen av huvudstäderna 309
Bild 10
Källa: Istanbul Ansiklopedi, s. 45
Byggnadernas arkitektoniska stilar och den bebyggda hamnen i
Tophane-området liksom de moderna artillerierna och soldaternas
europeiskt orienterade klädsel exemplifierar den breda moderniseringen under Abdülmacits tid i Istanbul.
De icke-muslimska minoriteterna och de utländska medborgarna i Istanbul hörde till de grupper som belönades under
genomförandet av moderniseringsarbetet. Deras ekonomiska
framgång gav dem möjlighet att införa ett modernt europeiskt
levnadssätt i den ottomanska huvudstaden och utvidga det. De
nya samhällsgrupperna utvecklades alltmer och deras moderna
levnadssätt lockade till sig stora grupper bland de lokala och
muslimska invånarna att förändra sitt vardagsliv. Det moderna
levnadssättet avlöste så småningom en del av den traditionsbundna och islamiska livsformen557.
Under denna period inspirerade barock, rokoko, empir och
nygotik vid byggandet av slott, militära anläggningar, privata
byggnader och moskéer558. Förändringarna utvidgades till
olika områden som målarkonst, design av kläder och dekoration av möbler och heminredning. Reformerna och inflödet av
557
558
Ist. Ansi., vol 1, s. 45.
Ist.Ansi, vol 1, s. 45.
310
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
kapital till huvudstaden upplöste så småningom det gamla
islamisk-ottomanska värdesystemet och gav utrymme för utvecklingen av den europeiska kristna etiken. Processen präglade människornas vardagsliv och ledde till vidare förändringar i huvudstaden, särskilt för de samhällsgrupper som hade
bättre ekonomiska resurser559.
Under Krimkriget 1853–1856 befann sig flera européer,
däribland engelsmän, fransmän och italienare, i huvudstaden.
De påverkade den urbana befolkning som hade börjat imitera
det moderna europeiska vardagslivet. Deklarationen om jämlikhet mellan muslimer och icke-muslimer 1839 och 1856
lockade flera minoritetsgrupper till Istanbul. Detta öppnade
vägen för inflyttning av kristna från bl.a. Polen och Ungern.
En del valde att konvertera till islam, medan andra behöll sin
religiösa tro. Många av invandrarna följde det europeiska levnadssättet i sitt vardagsliv och många använde de europeiska
stilarna i sina byggnader. De byggde nya stadsdelar, däribland
Polonezköy i Ûsküdar-området i Istanbul. Där använde de nya
metoder för att bruka jord och plantera träd, vilka förbättrade
växtligheten i huvudstaden560.
Folkflyttningen ökade stadens invånarantal och detta gav i sin
tur upphov till förändringar av den traditionella livsstilen.
Utvecklingen av det nya levnadssättet utgjorde grunden för
den allmänna benägenheten att öka sin konsumtion och börja
använda lyxvaror. Därefter präglades invånarnas vardag av
deras försök att organisera sina liv i brytningspunkten mellan
det europeiska levnadssättet ala-franga och det ottomanska
ala-turka561.
559
Ist. Ansi, vol 1, s. 46.
Palmer, s. 143.
561
Ist.Ansi, vol 1, s. 46.
560
Moderniseringen av huvudstäderna 311
År 1854 avlöste organiseringen av det första borgmästarämbetet, sahamini, den gamla organiseringen av stadens ledning i Taksim-området. Detta bostadsområde hade då en
majoritet av utlänningar och icke-muslimska minoriteter. Ett
nytt hus byggdes för verksamheten och borgmästarens anställda fick nya uppgifter. De skulle bygga nya gator och
gångbanor och ge gatorna lämpliga namn. De verksamma i
huset skulle också kontrollera de offentliga platserna, bl.a.
restauranger, hotel och teater. År 1857 började ämbetet få nya
uppgifter som hade hämtats från de europeiska storstäderna.
Man imiterade också organiseringen av den franska kommunen genom att upprätta Istanbuls kommunfullmäktige562.
Äganderätten i Istanbul reformerades efter dåtidens behov.
Nya vägar byggdes och gravarna på gravplatserna i Taksimoch Tepebaúi-områdena flyttades. Nya trädgårdar och parker
och ett sjukhus byggdes också på platsen563.
År 1855 byggdes bron Galata Köprüsü mellan de gamla och
nya områdena och 1865 byggdes en ny bro i Karaköy. Arbetet
leddes av en engelsk ingenjör564. Allt var modernt. Brobyggandet mellan de gamla och nya områdena exemplitifierar
utvecklingen av kommunikation i staden. De nya broarna
symboli-serade den snabba utvecklingen av bostads- och
affärsområdena i den europeiskt orienterade delen av huvudstaden.
Användandet av moderna framsteg i Istanbul ändrade den
allmänna livssituationen i staden. År 1872 började det första
tåget att rulla i huvudstaden565 och 1873 började man använda
spårvagnar som drogs av hästar566. En station byggdes i den
562
Ist. Ansi, vol 1, s. 46; Palmer, s. 144.
Bayrak, s. 109.
564
Bayrak, s. 113.
565
Bayrak, s. 118.
566
Ödekan, 1990, s. 352; Bayrak, s. 118.
563
312
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
gamla delen, och den utgjorde ett nytt centrum för kommunikationen mellan Istanbul och dess kringliggande områden.
Detta ändrade i sin tur stadens utseende och arkitektur. Det tog
inte lång tid förrän elektriciteten hade ersatt hästen.
Tunnelbanan i Istanbul var den första i världen efter London.
Den byggdes under 1871–1874 mellan bostadsområdet Beyo÷lu och arbetsplatserna i Galata och Karaköy567.
Efter bränder utnyttjade myndigheterna möjligheten att
bredda de traditionellt smala gångbanorna i den gamla delen
av staden. Gatubelysning ändrade också levnadssättet i staden.
Den nattliga fritidskulturen började utvecklas. Detta satte
också spår i förändringen av stadens struktur568.
Under Sultan Abdülaziz tid (1861–1876) upplevde Istanbul sin
gyllene epok. Uppbyggandet av staden fortsatte och de
moderna områdena utvidgades. Under denna period var staden
mer utvecklad och prydligare än någonsin, men detta
försämrades under kommande sultaners styre. Abdülaziz
brukade spontant besöka olika delar av huvudstaden. Han
använde flera slott och åkte mellan dem via olika gator. Detta
ledde till att alla byggnader och gator alltid hölls i gott
skick569.
Istanbul fortsatte sin utveckling även under sultan Abdülhamits tid (1876–1909), trots att staden under denna period
upplevde både med- och motgångar570. Stadens invånarantal
ökade under denna period kraftigt på grund av krig,
flyktingströmmar och ockupation. År 1877 stiftades den första
lagen om stadens ledning och borgmästarämbete.
567
Belge, s. 6; Ödekan, 1990, s. 352; Bayrak, s. 119.
Belge, s. 6.
569
Ist., Ans., vol 1, s. 23.
570
Ist., Ans., vol 1, s. 39.
568
Moderniseringen av huvudstäderna 313
År 1878 beräknades antalet invånare i Istanbul till drygt en
halv miljon. Efter bara sju år var antalet 874 000 personer571.
Trots de dramatiska invandringen till staden och dess konsekvenser fortsatte uppbyggandet i de rika och välbärgade områdena572.
Efter fredsavtalet 1878 med Ryssland och ryssarnas ockupation av områden på Balkan flydde tusentals människor till
Istanbul. Befolkningen i huvudstaden fördubblades inom
kort573 och staden utsattes för ökande fattigdom, spridning av
sjukdomar och epidemier samt kaos i samhällslivet574. År 1882
utfärdades regler för uppförandet av nya byggnader. Reglerna
syftade till att göra huvudstaden till ett brett kommersiellt
centrum och en aktiv hamnstad. Den gamla uppfattningen om
Istanbul som sultanens huvudstad var redan överspelad575.
Istanbul var i början av 1890-talet en stad med en blandning
av kulturer. Taksim-området uppvisade en ny (europeisk,
asiatisk och nordafrikansk) identitet576, medan de gamla områdena fortsatte att utvecklas på sina gamla rötter. Klyftan
mellan rika och fattiga bostadsområden fördjupades och
människor från olika samhällsklasser började flytta till olika
bostadsområden. Under denna period berömdes staden av flera
europeiska resenärer, däribland fransmannen Paul de Régla
som 1890 beskrev den så här:
Det kan inte förnekas att det inte finns många städer
som kan jämföras med Istanbul. Det gamla Bysans är
som en triangulär amfiteater som på ett mystiskt sätt har
omringats av havet- av Marmarasjön och av Bosporen.
571
572
573
574
575
576
Bayrak, s. 123.
Bayrak, s. 123.
Palmer, s. 174.
Bayrak, s. 122, 123.
Ist., Ans.,vol 1, s. 39.
Palmer, s. 192.
314
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Istanbul kan bara jämföras med det gamla Rom, byggt
på sju kullar577.
Uppbyggandet av huvudstaden fortgick i början av 1900-talet.
År 1905 användes de första bilarna i Istanbul. Deras antal
ökade snabbt liksom användandet av andra nya färdmedel och
teknologier och de lade grunden för radikala förändringar i
stadens struktur. Ombyggnaden av bron Galata Köprüsü år
1912 var en resultat av inflödet av modern teknologi. År 1914
togs den första elcentralen i Istanbul i bruk. Samma år kunde
folket använda el i sina hem och den första elektriska
spårvagnen började rulla över Karaköy-bron578. Utvecklingen
fortsatte och år 1922 köptes den första ångbåten som skulle
trafikera olika delar av huvudstaden och dess kringliggande
områden. Detta gav upphov till uppbyggandet av ett nytt
hamnområde, även om båtresorna i Istanbul hade pågått sedan
1844579.
Istanbul stod dock inför några dystra år. År 1911 förstördes 2
400 hus, 3 000 affär och många andra byggnader, däribland
moskéer, skolor och fabriker i brandkatastrofen i Aksarayområdet. Året därpå eldhärjades än en gång drygt tusen hus i
området kring området Sultan Ahmed580. Efter kriget 1912
med Italien flydde än en gång tusentals människor från Balkan
till Istanbul. Under 1914–1916 stoppades importen av
spannmål från Ryssland, Frankrike och Grekland. Bristen på
matvaror drabbade staden hårt. Flyktingströmmen förvärrade
bristen. Tyfus och andra epidemier spred sig i huvudstaden581.
577
Bayrak, s. 124.
Bayrak, s. 133.
579
Ödekan, 1990, s. 351.
580
Bayrak, s. 131.
581
Palmer, s. 257.
578
Moderniseringen av huvudstäderna 315
År 1918 ockuperade de allierade stormakterna Bosporen och
Marmarasjön. Engelska flygplan bombade 1918 huvudstaden.
Under 1918–1919 var Istanbul en besegrad stad fylld av fattiga
och sårade människor som hade förlorat hoppet582. År 1918
eldhärjades 7 500 hus och cirka en tredjedel av staden
förstördes i en brand i Fatih-området583. År 1920 ockuperades
Istanbul i sin helhet. Engelsmännen ledde ockupationen.
Samma år fick Istanbul än en gång ta hand om flera båtar
fyllda med flyktingar från Sovjetunionen584. Året därpå
uppgick antalet invånare i Istanbul till 1 300 000585.
Bild 11 påvisar den snabba utvecklingen under andra hälften
av 1800-talet. Både affärs- och bostadsområdena omkring
Dolmabahçe och det tidigare glest bebyggda bostadsområdet i
den gamla delen av Istanbul hade blivit allt mer tätbefolkade.
Nya bostadsområden hade upprättats i den nybyggda delen av
Halic-området och i den asiatiska delen. En jämförelse mellan
bilderna 11 och 12 visar den snabba förändring som huvudstaden upplevde i början av 1900-talet. Istanbul redan var en
metropol i slutet av ottomanernas tid.
582
Bayrak, s. 134; Palmer, s. 272; Shaws, s. 329.
Bayrak, s. 134.
584
Palmer, s. 278, 279.
585
Bayrak, s. 134.
583
316
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Bild 11
Källa, Bayrak, s. 111
Istanbul år 1911. De nya områdena har utvecklats och staden har
utvidgats. Istanbul är nu en metropol med mer än en miljon
invånare.
År 1923 befriades Istanbul från främmande soldater. Turkarna
fick makten igen, men samma år valdes Ankara till ny
huvudstad. Därefter glömdes den gamla och historiska huvudstaden bort586. Men den dystra situationen, dvs. krig, belägringar, epidemier, flyktingströmmar och uppkomsten av en
centralmakt som vände staden ryggen, kunde inte hindra
Istanbul att fortsätta sin utveckling och modernisering.
Istanbul hade tillräckliga materiella och kulturella resurser för
att inleda en ny fas i en planerad och homogen modernisering
(se bild 21) trots att de kommande händelserna visade att dessa
värdefulla resurser knappt kom till användning.
586
Palmer, s. 292, 293; Belge, s. 4, 5
Moderniseringen av huvudstäderna 317
Bild 12
Källa: Bayrak, s. 113
Istanbul år 1919. Utvecklingstakter har blivit snabbare och ökningen av ytan och invånarnas antal har gjort huvudstaden till en
världsstad.
318
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
De nya arkitektoniska stilarna i
Istanbul
Den arkitektoniska förändringen satte först sina spår på
offentliga anläggningar, däribland pensionat, gravstenar och
gravplatser, affärslokaler och vattenkällor587. Men européiseringens rötter dels i förändringar i Europa och dels i de
orientalisk-islamiska traditionerna gav den en tveeggad
karaktär och gjorde att viljan till återgång till det gamla
existerade sida vid sida med moderniseringsprocesssen. Till
exempel fortsatte traditionen att bygga nya moskéer under
1800-talet, men arkitekturen ändrades och byggde på de nya
moderna stilarna. Moskéernas allmänna sal utgjorde under
denna period en stor del av moskéns yta, samtidigt som ett
tvåvåningshus indelat i gästrum, kvinnoförsamling m.m.
byggdes vid sidan av den centrala byggnaden. Moskén
Ortaköy Cami som byggdes 1854–1855 i Büyük Macidiye var
ett exempel på den arkitektoniska förändringen i moskébyggandet och de parallella traditionella och moderna processerna588 (bild 13).
Biblioteken Mevlevi Halet Efendi Kütüphanesi (bygget 1828–
1829) i Galata Mevlevihane, Beyazit (1882) och Hasan Pascha
(1894) var också symboler för denna modernisering under
1800-talet. De uppvisade alla byggda empirestil589. Det är
också intressant att renoveringen av Ayasofya-moskén vid
mitten av 1800-talet genomfördes av en europé, den italienske
arkitekten Gaspare Fossa. Efter renoveringen öppnades
moskén åter för bruk 1849590.
587
Ödekan, s. 392–404.
Bayrak, s. 106.
589
Ödekan, s. 402.
590
Bayrak, s. 106.
588
Moderniseringen av huvudstäderna 319
Bild 13
Källa: Ödekan, s. 372
Moskén Ortaköy Cami byggdes 1854–1855. Moskébyggandet fortsatte under moderniseringsperioden på 1800-talet. Ändringen av de
arkitektoniska stilarna visade att europeiseringen av arkitekturen
under denna period fördjupades i Istanbul
Den nya arkitektoniska stilen eklekticism tog fart i Istanbul
under andra hälften av 1800-talet, när många inhemska och
utländska arkitekter försökte använda en blandning av flera
olika stilar från olika länder. Nya industriella byggvaror och
elektroniska redskap gav möjlighet till framväxten av nyklassicism, nygotik och nyrenässans. Parallellt förekom indiska, kinesiska och islamiska stilar591.
Dominansen för den europeiska eklekticismen fortsatte fram
till regimskiftet under 1920-talet. Olika skolor och arkitektgrupper presenterade olika metoder och blandningar av
591
Ödekan, 1990, s. 347–348.
320
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
arkitektoniska stilar. Arkitekterna Otto Ritter och Helmuth
Cuno använde den mellaneuropeiska barockstilen för tågstationen Haydar Pascha Garis utformning (bild 14).
Fransmannen Aléxandre Vallauray, tysken Jachmund och
italienaren Guilio Mongeri blandade de europeiska stilarna
med de lokala från Seljuq-tiden till den ottomanska perioden.
Blandningen av arkitektoniska stilar från Indien och arabvärlden med de europeiska och moderna visade sig i flera
byggnader, däribland Istanbul Erkek Lisesi (Istanbuls pojkskola), Düyun-i Ummumiye Binasi (den allmänna skulden,
bild 15) från 1900 och Tibbiye okulu (Vårdskolan) i Haydar
Pascha från 1901592.
592
Ödekan, 1990, s. 252.
Moderniseringen av huvudstäderna 321
Bild 14
Källa: Ödekan, s. 372
Tågstationen Haydar Pascha Gari byggdes på den gamla byggnad
som hade använts som tågstation från 1872. Byggnaden började
uppföras 1906 och togs i bruk 1908. Den representerar en viss
blandning av de dominerande arkitektoniska stilarna från öst och
väst
Art Nouveau-stilen presenterades bl.a. av fransmannen
Raimondo D´Aranaco genom byggandet av gravstenen ùeyh
Zafir Türbesi593. Frihetsmonumentet Abide-i Hurriyet eller
Hurriyet Anıtı (bild 16) som byggdes 1909 var det första
monument över de stupade i kriget i Turkiet594.
593
594
Batur, s. 103.
Ödekan, s. 252–253.
322
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Bild 15
Källa: Istanbul Ansiklopedi, s. 112
Düyun-i Umumiye. Avtalet 1881 med de europeiska långivarna gav
styrelsen för Düyun-i Umumiye (myndigheten för utbetalda lån till
den offentliga sektorn) i uppdrag att ta hand om återbetalningen av
lånen. Byggnaden uppfördes 1897 för att användas av den nya organisationen. Byggnaden uppvisar den karaktäristiska förändringen
under de sista decennierna av den ottomanska tiden.
Ännu en eklektisk stil representerades av lokala arkitekter,
däribland Mimar Muzaffer Bey, Mimar Kemalettin Bey och
Mimar Vedat Bey. Deras stilar byggde på lokala arkitekturer,
samtidigt som deras byggnader bar med sig spår av europeiska
stilar, från bl.a. Rom, Grekland och renässansperioden i
Europa. De skilde sig från andra genom att försöka hitta de
moderna stilarna i lokala arkitektoniska traditioner595. Deras
metod levde vidare under den republikanska perioden fram till
slutet av 1930-talet.
595
Ödekan, 1995, s. 510; Ist. Ans. s. 58.
Moderniseringen av huvudstäderna 323
Bild 16
Källa: Istanbul Ansiklopedi, s. 58
Frihetsmonumentet byggdes över de stupade under det antikonstitutionella upproret i Istanbul. Den byggdes av den turkiske
arkitekten Muzaffar Bey. Byggnaden är ett verk i den eklektiska
riktningen. Arkitekten fick byggprojektet i konkurrens med flera
kända inhemska och utländska arkitekter 1909 och monumentet
avtäcktes vid en ceremoni 1911.
Kön och modernisering
Könens politiska dialektik
De geografiska förhållandena och den islamiska rättstraditionen utgjorde grunderna för en sträng patriarkalism i de
muslimska länderna. Mannen var enligt gällande seder och
islamiska traditioner samhällets och familjens överhuvud. Han
ägde också kvinnan; hon var en av familjens och släktens
ägodelar. Kvinnan förpassades i denna mening till samhällets
marginal och segregerades från det manliga kollektiva livet.
Hon var mannens ojämlika själsfrände och älskarinna och hans
barns mor i hemmet. Hon förlorade till och med rollen som
”mor till mannens barn” när hon sågs vara respektlös gentemot
familjens makt- och arbetsfördelning. Kvinnan fick så
småningom bryta kontakterna utanför familjens gränser, och
hon förlorade sin traditionella plats i det offentliga rummet
inom närsamhället och släktgruppen när Koranen och andra
islamiska föreskrifter heligförklarade mannens patriarkaliska
rättigheter. Mannen kunde länge agera som en traditionell
patriark och Guds representant inom gruppen och familjen.
Han tvingade kvinnan att isolera sig i hemmet och lämna hela
det offentliga rummet till honom. Kvinnan förlorade
326 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
därigenom sin tidigare rätt att delta religiösa ceremonier
tillsammans med mannen 596 .
Kvinnan såldes och köptes både som hustru och slavinna.
Traditionen att köpa och sälja kvinnor fortsatte fram till andra
hälften av 1800-talet, och överlevde därefter genom diverse
mildare traditioner. Man köpte t.ex. kvinnans och hennes föräldrars samtycke till giftermål. Mannen kunde också sälja
vidare sin rätt till kvinnan när han tog ut skilsmässa. De
islamisk-orientaliska traditionerna lade grunden för att den
hårda arbets- och maktfördelningen mellan könen i de
muslimska samhällena överlevde och reproducerades gång på
gång under olika perioder av re-islamisering597.
Kvinnans låga ställning och förbudet av hennes befinnande i
det offentliga rummet blev således ett representativt gemenskap i dessa muslimska länder och samhällen.
Från början av moderniseringen stod den liberala europeiska
och kristna synen på arbetsfördelningen mellan könen öga mot
öga med de islamisk-orientaliska traditionerna. Enligt de
moderna principerna ägde kvinnorna rätten att komma ut i det
mansdominerade samhället. De kunde dela livet med männen,
delta i manliga verksamheter och så småningom uppnå relativ
jämlikhet och oberoende. Kampen blev hård och långvarig.
Kontrollen över kvinnan i Iran var ännu hårdare och europeiseringens framgångar ännu mindre än i Ottomanska riket.
Den dominerande shiitiska läran var strängare än den sunniislamiska hanafi-läran. Patriarkalismen i det iranska samhället
var helt präglad av nomadlivet och verkade med större
eftertryck. De moderna krafterna liksom de icke-muslimska
minoriteterna var i Iran svagare än i det ottomanska samhället.
596
597
Eyrumlu, 1994.
Eyrumlu, 1998, s. 4445.
Kön och modernisering 327
Kvinnans möjlighet att vistas i det kollektiva rummet, liksom
förändringen av arbetsfördelningen mellan könen, var centrala
symboler för moderniseringen och europeiseringen.
De kvinnliga aktörerna vid hoven i dessa muslimska riken
spelade sedan länge viktiga politiska roller genom att påverka
kungarnas och sultanernas beslut. Deras ställning stärktes ofta
när shahen och sultanen var minderåriga eller inkompetenta.
Då upplevde shahens mor att hon hade rätten att råda sin son
och göra allt för att påverka hans beslut, trots att detta inte
skulle avslöjas för allmänheten. Enligt den islamiska traditionen ägde kvinnan nämligen inte rätten att efterträda sin far,
dela makten med mannen eller träda fram som politisk ledare.
Iranierna hade under gamla tider traditioner som i vissa
extrema situationer gav kvinnorna möjlighet att dela makten
med männen, men dessa var bortglömd vid tiden för
islamisternas maktövertagande. Därefter blev kvinnans formella deltagande i maktsfären förbjudet och helt omöjligt.
Kvinnorna vid hoven i de båda muslimska samhällena anpassade sig till det islamiska förbudet och hittade under tiden
nya osynliga och informella metoder för att påverka männen maken och husfadern.
Sultan Abdülmecit lyssnade i början av sitt ämbete på sin mors
råd att välja den reformvänlige Reúit Pascha till premiärminister. Hennes råd och sultanens val spelade en historisk roll
i början av moderniseringsprocessen598. Valet av en annan
person skulle ha skapat olika konsekvenser och ge genomförandet av reformarbetet tanzimat en annan karaktär.
598
Palmer, s. 119.
328 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
År 1876 spelade sultanens mor än en gång en politisk roll i
Ottomanska riket. Sultan Abdülaziz utsattes för ett uppror av
militären. Byråkratin och ulema allierade sig den. Sultanens
liv var i fara och det talades om att han skulle avsättas och
avrättas. Då trädde hans moder fram och försökte rädda sonens
liv. Hon medlade mellan sultanen och upprorsmännen och
rådde sin son att acceptera sin avsättning för att överleva. Man
kom överens om att skona hans liv sedan han hade lämnat
makten till sin efterträdare599.
Under moderniseringsperioden i Iran spelade Naseraddin
shahs mor en viktigare roll för hans framtid. Kronprins
Naseraddin tvingades konkurrera med flera andra Qadjarprinsar, framför allt med sina halvbröder, när hans far dog.
Han bodde enligt traditionen i Tabriz och det fanns en risk att
en konkurrent skulle ockupera Teheran och krönas till shah.
Naseraddins mor var en mycket skicklig person och hade
sedan gammalt arrangerat hemliga kontakter mellan de
politiska aktörerna inom och utanför hovet. Efter shahens död
organiserade hon sina kontakter och fick kontrollen över
händelserna vid hovet för att ge sin son möjlighet att hinna
anlända till Teheran.
Därefter kände sig shahen skyldig att respektera moderns
deltagande i politiken. Hon delade inte makten med sin son,
men fick möjlighet att genom sina privata kontakter deklarera
sina åsikter för shahen. För att styra sonen brukade hon
arrangerade kungliga fester för honom, en tradition som
många andra mödrar vid hoven i dessa muslimska riken
delade.
Naseraddins mor befann sig i den konservativa alliansen och
hade en fientlig ställning till de reformvänliga aktörerna.
Shahen hade valt reformvänlige Amir Kabir till premiär599
Palmer, s. 157.
Kön och modernisering 329
ministern redan när han som kronprins bodde i Tabriz. Han
ville stoppa korruptionen vid hovet och kontrollera inblandningen av icke-behöriga i regeringsarbetet. Amir Kabir
reformer hotade direkt moderns ställning och vilja och fick
henne att kämpa emot honom, trots att denne var gift med
hennes dotter.
När tiden blev mogen spred modern ryktet om att statsministern ville avsätta shahen och ta över makten i landet.
Ryktet skrämde shahen och ledde slutligen honom att avskeda
premiärministern och skicka honom i exil. Men varken
modern eller andra konservativa aktörer kunde känna sig
trygga så länge Amir Kabir var i livet. Det fanns alltid en risk
att shahen skulle kalla honom till huvudstaden för att
återinsätta honom. Modern satsade än en gång på att övertyga
shahen om att hans ämbete hotades av den avskedade
premiärministern. Hon lyckades få shahen att skriva på en
order om avrättning av Amir Kabir när shahen var berusad
under en fest som hade arrangerats av modern. Hon gav sina
underordnade brevet för att verkställa ordern innan shahen
nyktrat till. Landet förlorade sin viktigaste chans att använda
sina resurser för att kunna komma över sin sämre utveckling.
Shahens mor ändrade således med sitt dåd landets öde i
framtiden.
Den orientalisk-islamiska traditionen om förhållandet mellan
könen utnyttjades också av stormakterna för att utvidga det
koloniala herraväldet. År 1856 skickades iranska trupper till
Afghanistan för att nedslå upproret i provinsen Herat. Engelsmännen stod bakom upproret. Iranska trupper var på god väg
att vinna över upprorsmännen. Ledaren för upproret behövde
hjälp och engelsmännen ville hitta en ursäkt för att aktivt delta
i upproret. Rykten om att shahens svägerska hade sexuella
relationer med männen vid den engelska ambassaden kunde ge
330 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
engelsmännen den eftertraktade möjligheten. Ryktet nådde
shahen. Han blev arg och gav order om att svägerskan skulle
arresteras i sitt hem. Ambassadören reagerade och bad shahen
att låta henne få flytta till sin man som var anställd på den
engelska ambassaden. Begäran avvisades och ambassadören
lämnade landet i protest. Engelsmännen utnyttjade konflikten
och ockuperade iranskt territorium vid Persiska viken. De
krävde också iranska truppers reträtt från Herat. Konflikten
löstes slutligen genom ett avtal 1857 som tvingade statsmakten
i Iran att gå med på engelsmännens planer i Afghanistan600.
Därefter glömdes alla tankar om kvinnans rätt att flytta till sin
man bort, och alla parter kom överens om att låta den iranskislamiska patriarkalismen, där kvinnans heder berörde hela
släkten, leva vidare. Enligt de patriarkaliska traditionerna
räknades shahen som Skuggan av Gud (Zellullah) på jorden
och männen representerade hans heliga makt i sin nomad- och
släktgrupp. Shahens heliga diktatur återspeglades inom
släktgruppen och familjen och gav färderna en helig status. På
samma sätt som mannen ägde marken och kreaturen ägde han
familjen, kvinnan och barnen.
De iranska kvinnornas deltagande i politiska frågor inleddes
först i början av 1860-talet. Under denna period följdes det
svåra livet och djupa missnöjet i Teheran av revolter och
folkligt motstånd. Bemötandet av politiska aktioner var
mycket hårt, men detta gällde framför allt männen. Kvinnor
sågs inte som helt rationella och ansvarsfulla människor. Man
straffade ofta männen när deras kvinnliga anhöriga begick
brott. Det fanns också traditioner som förhindrade shahens
poliser att fängsla och straffa kvinnor. Från och med 1860600
Zavesh, s. 4243.
Kön och modernisering 331
talet gav detta människorna i Teheran möjlighet att visa sitt
vrede genom kvinnliga protestaktioner. Det betydde dock inte
att kvinnorna hade fått möjlighet att organisera sig eller
bestämma över protestaktionerna; de gjorde som deras män
ville.
De första kvinnoprotesterna började 1861 i Teheran och upprepades vid flera tillfällen. Det regnade inte i landet på flera år.
Det blev torrt och varmt, skördarna uteblev och många svalt
ihjäl. Kvinnorna i Teheran protesterade mot matbristen. De
samlades i moskén och planerade upproret, attackerade
tjänstemän och misshandlade shahens vakter. De plundrade
brödaffärerna och attackerade den högt uppsatte mullan fredagsimamen, för att visa sin vrede mot shahen och hans
närmaste krets. Gruppen styrdes av en kvinna, men detta
betydde inte att kvinnorna hade lyckats skapa ett självständigt
ledarskap.
Shahen gav order om att straffa deras män för att kontrollera
upproret, men kvinnorna fortsatte sin kamp och stoppade
shahen som var på väg tillbaka från en jaktresa. Shahen gav
order om att stänga stadsportarna för att hindra de fattiga att
komma in till centrum, men kvinnorna attackerade portarna
och dödade portvakten. Shahens vakter försökte stoppa
kvinnorna genom att gå till motattack, men detta förvärrade
situationen.
Shahen tvingades slutligen vika sig för kvinnoupproret. Han
gav order om att avrätta chefen för vaktstyrkan och straffa
ansvariga tjänstemän för att dämpa upproret. Bristen på bröd
upphörde dock inte och detta resulterade i nya protestaktioner
och uppror. Kvinnor organiserade sig i olika grupper och
vände sig till de ryska och engelska ambassaderna. De tog av
sig sina slöjor vid porten till ambassaderna för att signalera till
shahen att han genom sitt felaktiga ledarskap tvingade
332 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
”muslimska kvinnor” att vända sig till ”icke-muslimska utländska män”.
Upproret fortsatte i flera månader och återupptogs gång på
gång under flera år. Kvinnorna blev alltmer våldsamma och
riktade sin kamp mot alla ansvariga, även mot den högst
uppsatte mullan och den ryska ambassaden. Shahen gav order
om att arrestera dem som styrde upproret. Kvinnornas män
arresterades och fick sina öron avskurna för att kvinnornas
uppror skulle kunna kontrolleras. Shahen skyllde också
reformerna och reformisterna för upproret. Han fryste de
nystartade reformerna och stängde Glömskans hus, som
fungerade som mötesplats för iranska reformister601.
Som alla andra protester i Teheran gav kvinnornas kamp inga
konkreta resultat, men kvinnornas deltagande i upproret och
deras förmåga att driva fram långvariga protestaktioner mot
shahens diktatur glömdes aldrig. I en annan fas av kvinnornas
deltagande i politiska frågor utnyttjade mullorna deras möjlighet att protestera mot shahen.
Det fanns islamiska traditioner av kvinnornas deltagande i
männens krig. Muslimska kvinnor följde så tidigt som under
profetens tid sina män och hyllade de muslimska krigarna vid
fronten. De var också aktiva bakom fronten; de skaffade mat,
de hjälpte de sårade, de uppmuntrade sina söner att offra sig
för islamiska ändamål och de födde barn för att ersätta de
dödade och sårade.
Samtidigt motsvarade termen ”folket” i den iranska kulturen
bara männen. Kvinnorna räknades inte som jämlika medborgare, inte ens kvinnorna inom de mäktiga familjerna i Teheran.
Deras identitet som jämställda människor legitimerades genom
601
Ademiyat, 1972, s. 7273.
Kön och modernisering 333
deras band med familjen och släkten och genom männen, som
dotter och maka.
De islamiska traditionerna och kvinnornas tidigare framgångsrika protestaktioner i Teheran gjorde att de islamiska männen i
Iran än en gång upptäckte kvinnornas energi och möjlighet att
delta i männens politiska protestaktioner. De ville inte längre
stänga in kvinnorna i hemmen och hindra dem från att fungera
som ”männens politiska soldater”. Detta blev tydligt vid
protestaktioner som började 1891, då ayatolla Mirza Hasan
Shirazi förbjöd konsumtion av tobaksprodukter. Alla följde
hans fatwa om förbudet, och kvinnorna vid hovet vägrade
mala shahens tobak602.
Händelsen var det första mötet mellan kvinnorna och de
islamiska ledarna i Teheran och senare resulterade i uppkomsten av växelverkan ledare-anhängare (imam-ummat)
mellan ”manliga islamiska ledare” (ayatollor) och kvinnliga
anhängarna. Växelverkan mellan imam och ummat hade
hittills varit en helt manlig samverkan.
Kvinnornas deltagande i protestaktionerna skapade grunden
för två motsatta processer. Å ena sidan öppnade kvinnornas
deltagande i politisk-islamiska aktioner dörrarna för kvinnors
aktivitet i det manliga samhället, men å andra sidan förstärkte
det de patriarkalisk-islamiska förbindelserna inom familjen
och släkten liksom i samhället603.
Processen skulle nå sin kulmen när mullorna kunde leda
kvinnorna utan att använda deras män, men detta blev möjligt
först långt senare, dvs. från början av revolutionen 1979 som
islamiserades efterhand.
602
603
Varahram, s. 290291.
Eyrumlu, 1994, s. 230; 1998, s. 132.
334 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
De iranska kvinnornas kamp mot männens patriarkaliska makt
kunde skönjas först genom kvinnornas deltagande i den
konstitutionella revolutionen. I slutet av 1800-talet nämndes
hörde Naseraddin shahs döttrar till dem som misstänktes för
samröre med hans mördare. De hade nämligen uppfostrats i
shahens harem, där närmare ett tusen kvinnor delade ett
omänskligt öde. Dessa döttrar hade samtidigt kontakt med de
personer som besökte de europeiska länderna. De kunde läsa
och skriva, och detta gav dem möjlighet att få information om
det nya livet och kvinnornas ökade rättigheter i andra delar av
världen.
Döttrarna jämförde kvinnans situation i Europa med sin
ställning i den isolerade delen av hovet. De skyllde kvinnans
dystra öde i Iran på den dominerande shia-islamiska rättstraditionen och ville förändra sin egen och andra kvinnors
situation.
Shahens dotter, Toran Tadj-el-saltane, tillhörde de intellektuella. Hon kunde inte förneka ett visst mått av glädje inför att
se sin far dödad. Hon var nämligen medveten om sin fars
grymheter och sympatiserade med sin fars mördare, Mirza
Reza Kermani, som enligt henne tillhörde dem som hade fallit
offer för faderns grymhet604.
Mördaren var anhängare till den panislamiske mullan och
frimurarledaren Seyyed Djamanladdin Afghani, som bodde i
Istanbul. Han försökte organisera och förena muslimerna i
olika länder under en ottomansk sultans fundamentalistiska
ledarskap. Prinsessans ställningstagande visade än en gång
samröret mellan de islamiska ledarna och kvinnorna i Teheran.
Prinsessan var dock inte anhängare till de islamiska ledarna.
Hon påverkades senare av socialismen och sekularismen. Hon
604
Vahid, s. 10; Varahram, s. 302.
Kön och modernisering 335
trodde på kvinnans rätt att dela det offentliga livet med
mannen och stödde de iranska kvinnornas rätt att arbeta
utanför hemmet. Dessutom var hon en av de första som
jämförde den iranska kvinnans begränsningar med den
europeiska kvinnans självständighet och möjligheter605.
De iranska kvinnornas deltagande i samhällsfrågor nådde sin
kulmen under den konstitutionella revolutionen. Kvinnorna
upprepade sin tidigare roll som ”männens politiska soldater”.
De deltog i protestaktionerna, hyllade männen som deltog i
kriget och arbetade bakom fronten. Det var fortfarande tabu att
använda kvinnliga soldater, men man enstaka militanta
kvinnor deltog aktivt i inbördeskriget. Detta blev aktuellt bl.a.
när männen hade svårt att försvara fronten i den omringade
revolutionsstaden Tabriz606.
Kvinnornas aktivitet ökade parallellt med den konstitutionella
revolutionen och när de styrande männen var i färd med att
stifta grundlagen. Olika kvinnogrupper arrangerade
protestaktioner, och beväpnade kvinnogrupper tog sig in i
parlamentet för att få männen att komma överens om
komplettering av grundlagstiftningen. Kvinnorna var än en
gång de islamiska ledarnas politiska soldater när de försökte få
parlamentsledamöterna att gå med på mullornas krav.
Kvinnorna protesterade också mot stormakternas hot om att
ockupera huvudstaden. ”År 1910, efter ultimatumet från
England och Ryssland, stängdes parlamentet. Stormakternas
hot att ockupera landet fick kvinnorna att en än gång ge sig ut
på Teherans gator och torg. De samlades på Baharestan-torget
för att stödja parlamentet. De krävde att parlamentet skulle
605
606
Vahid, s. 110.
kasravi, s. 3032.
336 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
kunna stifta lagar utan att behöva fråga de mäktiga länderna
om råd607.
De stödde de nya utländska anställda, däribland den amerikanske budgetspecialisten Morgan Schuster608. De bojkottade
ryska och engelska varor, gjorde politiska uttalande och arrangerade demonstrationer, samt skänkte sina smycken för att
hjälpa den iranska staten att upprätta en egen nationell
riksbank.
Trots allt detta stod kvinnorna under denna period fortfarande
under männens absoluta kontroll. ”Även aktiva kvinnor sade
att de hade fått i uppdrag av männen att genom sina protestaktioner kräva en grundlagstiftning. Det var uppenbart att de
hade lurats av de islamiska männen”, sade en iransk
parlamentsledamot. Den iranske forskaren Kasravi skrev också
att en grupp kvinnor som samlades i parlamentet bar slöja och
chagchur (en sträng islamisk klädsel), trots att de påstod att de
ville stödja den konstitutionella revolutionen. Motsättningen
visade att de hade uppviglats av vissa (islamiska) grupper
inom parlamentet609.
Kvinnornas roll som ”männens och ofta islamisternas politiska
soldater” var också orsaken till att de inte fick någon utdelning
vid grundlagstiftningen. Islamiseringen av revolutionen och
mullornas ledande roll i grundlagstiftningen fördjupade
kvinnornas utsatthet. De räknades inte som jämlika
medborgare och fick inte heller delta i de påföljande valen. De
ansågs fortfarande vara männens, fädernas eller makarnas,
ägodelar och skulle enligt den islamiserade grundlagen leva i
607
Saidniya, 1997, s. 39.
Schuster, s. 239.
609
Turkman, s. 21, 37.
608
Kön och modernisering 337
enlighet med den islamisk-iranska patriarkalismens anda och
dess traditionella förtryck.
De iranska kvinnorna skickades hem efter revolutionen när
deras politiska uppdrag var avslutat. De och deras satsning
belönades inte av de ledande männen, varken av mullorna eller
den moderna icke-religiösa fronten. Mullornas makt och
inflytande liksom kvinnornas ställning som männens ägodelar
fortsatte. Kvinnornas politiska engagemang glömdes än en
gång bort, och de fick inte deltaga i det offentliga rummet
förrän under ”frihetsperioden” som började under 1930-talet.
Samtidigt fanns det ett modernt samhällsskikt med relativt
moderna familjeförhållanden i storstäderna, särskilt i Teheran.
Många inom den moderna elitgruppen i Teheran, framför allt
den nya generationen, fick möjlighet att utbilda sig i hemmet
eller i de kristna missionskolorna. Aktiva från detta samhällsskikt skilde sig från den traditionsbundna majoriteten,
även om de fortfarande var en liten grupp. De inledde sina
aktiviteter i början av 1900-talet. De upprättade moderna
föreningar, öppnade moderna flickskolor och gav ut tidskrifter
eller skrev om det dystra kvinnolivet i Iran i mansdominerade
tidskrifter.
Detta inträffade när kvinnorna i Istanbul organiserade olika
politiska aktiviteter och aktioner i det offentliga rummet.
Kända feminister och kvinnliga talare kunde träda fram i det
manliga samhället, och deras aktivitet, liksom den radikala
samhällsförändringen, fick även de konservativa i det mansdominerade ottomanska samhället att så småningom gå med
på kvinnornas rätt att ta del i det sociala, politiska och
kulturella livet.
De ottomanska kvinnorna hade inte rätt att deltaga i parlamentsvalet, men deras ojämlika ställning mötte skarp kritiker
från olika håll. Aktiva kvinnor krävde kvinnors deltagande i
338 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
det politiska livet och människor från olika delar av samhället
stödde deras kamp för jämlikhet. Kvinnorna fick t.ex. inte
delta i valet 1919, men manliga väljare i olika vallokaler gav
ändå sina röster till aktiva och välkända kvinnor. I en vallokal
gav 20 av 22 valdeltagare sina röster till en kvinna, Halide
Edib, som gav ut tidskriften Vakit. Dessa aktiviteter beredde
vägen för erkännandet av kvinnornas politiska rättigheter i
Turkiet under kommande år610, medan den absoluta iranskshiitiska könssegregationen i Iran tvingade kvinnorna där att
vänta flera decennier innan de fick samma möjligheter som
kvinnorna i Istanbul hade i början av 1900-talet.
610
Yaraman, s. 4546.
Kön och modernisering 339
Det manliga samhället i Teheran
Kvinnans närvaro i det offentliga rummet i de europeiska
länderna, kallad av iranierna ”kvinnans frihet”, tillhörde de
märkligaste och mest spännande ämnena för de iranier som
reste till Europa under Qadjar-tiden. Inte heller Naseraddin
kunde blunda för de förtjusande kvinnliga modekläderna i
Europa. Shahen gav order om ny design av ballerinornas
modekläder vid hovet när han återvände hem611 (bild 1).
Teheran kvinnornas klädsel utomhus, oavsett vilken
sam-hällsklass de tillhör, påminner om gondolen i
Venedig. De tar på sig för stora byxor i olika färger och
högklackade tofflor. De tar på den marinblå sjal
(chador) som täcker hela kroppen. De är mer sminkade
och lättare klädda hemma. Hemma tar de på sig korta
kjolar som liknar våra dansösers klädsel,
skrev Madame Carla, fru till en anställd vid en europeisk
ambassad, efter modeförändringen vid hovet och dess omgivning612.
Inför shahens resa till Europa 1873 var hans kvinnor en av de
aktuella frågorna. Alla frågade sig hur shahens kvinnor skulle
kunna följa med på resan utan att deras heder tog skada. Till
sist bestämde shahen sig för att bara ta några av sina kvinnor
med på resan, men det hela avlöpte inte som planerat. I
Moskva spreds rykten om att shahens kvinnor ville gå på
teater. De visade också intresse för att ta av sig slöjan. Ryktena
skapade oro hos shahen och hans manliga omgivning. Han
bestämde sig för att skicka alla kvinnorna tillbaka till Teheran
611
612
Hasanbeygi, s. 142147.
Hasanbeygi, s. 148149.
340 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
för att undvika dess besvärligheter och eventuella försök att
ignorera de grundläggande könsreglerna och shia-islamiska
traditionerna613.
Under de sista decennierna av 1800-talet kritiserade oppositionella tidskrifter som publicerades i grannländerna liksom
iranska intellektuella och pro-européer de dominerande
islamiska könsrelationerna. De försökte sprida information om
det nya levnadssättet i Europa. Man skrev om den europeiska
kvinnans rätt att delta i det offentliga rummet och jämförde
hennes fria liv med det dystra kvinnolivet i Iran och krävde
förändringar.
Iranska intellektuella i exil, däribland den välkände författaren
Akhond-Zade, krävde radikala förändringar i lagstiftningen
om kvinnans rättigheter. Han delade uppfattning med de flesta
kritikerna, som skyllde den iranska kvinnans lidande på sharia.
De flesta ville få centralmakten i Iran att stifta sekulära lagar
som skulle ge iranska kvinnor rätt att delta i det offentliga
rummet.
Trots den hårda censuren nådde dessa röster iranierna, särskilt
det relativt välbärgade urbana skiktet i Teheran. Rösterna
återspeglades i vissa delar av samhället och påverkade familjeoch släktrelationerna inom det moderna skiktet. Rösterna
nådde även hovet och fick missnöjda kvinnor att höja sina
röster. Den första handskriven resale som diskuterade kvinnofrågan utifrån kvinnornas synsätt skrevs av en kvinna som
tjänstgjorde vid hovet i slutet av 1800-talet614.
Senare gifte sig några iranska studenter i Europa och tog med
sig sina fruar till Iran. Iranier som hade bott i Europa
613
614
Adamiyat, 1972, s. 265.
Astarabadi.
Kön och modernisering 341
påverkades av förändringarna där och visade benägenhet att
leva enligt könsarbetsfördelningen i Europa när de återvände
hem. De uppfostrade också sina barn enligt det liberalare
synsätt, som de hade upplevt. Det fanns också minoritetsgrupper, däribland armenier, assyrier, zoroastrier och judar
som behöll sina relativt liberala familjeförhållanden. Kvinnorna på de europeiska ambassaderna, liksom medlemmarna i
missiongrupperna, kunde också vara förebilder för muslimska
kvinnor i Iran. Kontakten med dessa grupper kunde på lång
sikt mildra kvinnornas situation, men de muslimska kvinnorna
hölls ofta borta från de moderna grupperna. Döttrarna fick
sällan studera i de moderna skolor som öppnades för minoritetsgrupper. Isoleringen gjorde att de hårda shia-islamiska
patriarkaliska könsförhållandena i Teheran fortsatte även efter
den konstitutionella revolutionen.
Vid ingången till 1900-talet byggdes ett järnvägsspår mellan
Teheran och en närliggande stad. Tågvagnen hade enligt
traditionen åtskilda vagnar för kvinnor och män. Kvinnorna
råkade ofta ut för rån och ofredanden av män615. Detta berodde
bl.a. på att många ansåg att den enda platsen för kvinnor var
deras hem och att de kvinnor som reste även av förståeliga inte
behövde respekt och saknade trygghet. Kvinnorna kände sig så
värdelösa att de knappt kunde försvara sig mot de manliga
brottslingarna.
Senare under 1910- och 1920-talet upplevde kvinnorna i
Teheran och Istanbul helt olika möjligheter. Teheran var en
könssegregerad stad; kvinnorna var helt isolerade från männen
och det manliga samhället. De var sällan utanför hemmet, kunde inte röra sig på gator och torg och hade plikt att hålla vid de
stränga shia-islamiska traditionerna om könssegregationen i
615
Nadjmi, s. 415418.
342 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
samhället. ”Även trottoarerna delades i manliga och kvinnliga
gångbanor. De kvinnor som hade giltiga skäl att färdas i det
offentliga rummet var tvungna att hålla fast vid de muslimska
traditionerna. De skulle klä sig islamiskt korrekt och måste
täcka hela kroppen och ansiktet. Många brukade också
skymma ansiktet med ruband616”617.
Bild 17 visar hur en kvinna från det rika samhällsskiktet i
Teheran var klädd. De som inte använde ruband var tvungna
att täcka hela ansiktet, ofta även ett av ögonen, med resten av
sin sjal. Det var Qadjar-polisens plikt att varna de kvinnor som
ville stanna en stund på trottoaren för att se sig omkring. De
s.k. zaife (hjälplösa) skulle försvinna från männens gaturum.
Under denna period brukade mannen i Teheran inte nämna sin
frus namn inför andra män. Han skämdes också för att tala om
henne. Om det var nödvändigt kunde en man benämna sin fru
som mor till en av sina söner. Kvinnor med barn kunde åka
droska, men föraren fick dra ut en skärm för att hindra insyn.
”Det var förolämpande för en man att åka droska tillsammans
med en ensam kvinna även om hon var hans fru. Det fanns
nämligen en risk för att mannen skulle bli misstänkt för att åka
med en icke-halal (icke-tillåten) kvinna. I den islamiska
dräkten som skymde hela ansiktet och kroppen såg alla
kvinnor likadana ut. Kvinnor med barn fick följa sin man på
gator och torg men de fick inte gå sida vid sida med mannen
utan bakom denne på några stegs avstånd”618. Isoleringen av
kvinnorna i Iran och det kulturell-islamiska förbudet av deras
närvaro i det offentliga rummet fortsatte även under delar av
1900-talet.
616
En vanligen svart eller vit duk som täckte hela ansiktet.
Nahid, s. 18; Nadjmi, s. 33.
618
Hasanbeygi, s. 142; Nadjmi s. 428; Nahid, s. 18.
617
Kön och modernisering 343
Bild 17
Källa: Hasanbeygi, s. 150
Kvinnoklädsel för utomhusbruk i Teheran vid ingången till 1900talet. Hela ansiktet täcktes med det vita tyget när kvinnan lämnade
hemmet. Detta tyg var betydligt tjockare än det flor som kvinnorna
använde i Istanbul. Under Gadjartiden och fram till 1930-talet var
kvinnorna i Teheran helt frånvarande i det offentliga rummet.
344 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Närvaron i det offentliga rummet i
Istanbul
Kvinnorna i Ottomanska riket upplevde olika förhållanden och
utnyttjade olika möjligheter och rättigheter beroende på sin
geokulturella, etniska och religiösa tillhörighet. Kvinnans liv
på Balkan påverkades av kristendomens liberala syn på könsförhållandena, medan kvinnorna i arabområdet i söder präglades av det hårda nomadlivet i det varma och torra klimatet.
Istanbul hade också sin egen ställning och identitet vad gällde
synen på kvinnorna och deras deltagande i det offentliga
rummet. De muslimska kvinnornas liv präglades sharia,
samtidigt som den hanafi-islamiska skolan hade en liberalare
syn på kvinnans liv och rättigheter i samhället än den shiaislamiska skolan i Teheran. Förbudet mot kvinnans närvaro i
det offentliga rummet var inte så strängt i Istanbul som i den
shia-islamiska huvudstaden Teheran.
Kvinnorna i Istanbul hade länge upplevt den europeiskt orienterade arbetsfördelningen mellan könen, då en betydande del
av Istanbulborna inte var muslimer utan kristna och judar.
Istanbul hade också besökts av olika västeuropeiska grupper
från mitten av 1800-talet. Invandrare och flyktingar från den
europeiska delen av imperiet valde under olika perioder att
bosätta sig i staden. De medförde den moderna arbetsförhållanden mellan könen till Istanbul. Detta ledde till att
livet för kvinnorna, även de muslimska, började förändras
långt före förändringarna i Teheran. ”Redan i slutet av 1700talet började kvinnorna i Istanbul använda modetyg som den
reformvänliga sultanen, sultan Selim, förbjöd år 1792”619.
619
Bayrak, s. 91.
Kön och modernisering 345
Kvinnolivet i Ottomanska riket präglades också av den hanafiislamiska rättstraditionen. Även den relativt liberala hanafiislamiska läran trodde på kvinnas ”naturliga” ställning som en
andra klassens människa. Enligt de gällande lagarna under de
sista decennierna av 1800-talet hade mannen rätt att samtidigt
vara gift med fyra kvinnor. Mannen kunde också enligt det
islamiska månggiftessystemet, cariye-traditionen, erhålla
rätten att skaffa och äga ytterligare hustrur och slavinnor.
Slavhandeln hade under stormakternas tryck förbjöds under
första hälften av 1800-talet620. År 1847 stängdes marknaden
för kvinnohandel i Istanbul621 och några år senare i Iran, men
den formella marknaden fortsatte även under de första åren av
andra hälften av 1800-talet622.
År 1856 blev det åter förbjudet att köpa och sälja kvinnor,
både som slavinnor och som tillfälliga hustrur623. Trots detta
behöll den muslimske mannen länge rätten att enligt de
islamiska föreskrifterna och Koranens verser köpa och sälja
slavinnor. Carye-traditionen upphörde i Ottomanska riket
redan i ottomanernas sekulära lagstiftning, men traditionen
sigeh-äktenskap624 överlevde i shiitiska samhällen625.
Könssegregationen respekterades under hela den ottomanska
regimen, men började i Istanbul mjukas upp under andra
620
Berktay, 1994, s. 19.
Bayrak, s. 105.
622
Lambton, 1996, s. 275276.
623
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 28, 226.
624
Sigeh eller matah: Ett shiitiskt ofta tillfälligt äktenskap mellan en (gift eller ogift)
man och en (ogift, frånskild eller änka) kvinna. Mannen betalar kvinnan (eller hennes
förmyndare) och köper rätten att äga henne under en viss period (Eyrumlu, 1988, s.
401). Traditionen har gång på gång bekräftats av mullorna i Iran sedan 1979.
625
Eyrumlu, 1998, s. 53.
621
346 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
hälften av 1800-talet. Förändringen inom de höga samhällsklasserna var mer långgående, men även bland dessa måste
kvinnorna bära slöja, även om den inte var av samma slag som
användes i Teheran.
De islamiska påbuden förpassade kvinnan till den osynliga
delen av familjen. Hon kunde umgås med andra kvinnor och
måste visa respekt för det könssegregerade samhällssystemet.
Detta betydde dock inte att de ottomanska kvinnorna inte hade
rättigheter. De hade äganderätt och kunde behålla sina
ägodelar, även om deras andel av föräldrarnas arv endast
utgjorde hälften av den som deras bröder fick. De kunde också
delta i valet av sin make, och de skaffade sig status inom
familjen och släkten genom att föda och uppfostra barn626.
Från 1845 fick kvinnorna i Ottomanska riket framföra sina
åsikter om sitt giftermål vid den islamiska vigseln. År 1847
beslutades om kvinnornas rätt till lika stor andel av föräldraarvet som deras bröder fick. År 1858 hävdades åter kvinnornas
rätt att få dela arvet lika med sina bröder627 trots att detta stred
mot de islamiska heliga föreskrifterna och sharia.
De islamiskt baserade lagarna i Iran gav aldrig kvinnorna
rätten att få samma andel av arvet som sina bröder, varken
under Qadjar-tiden eller under Pahlavi-tiden.
Samarbetet mellan ottomanerna och de västeuropeiska länderna under Krimkriget, liksom fredsavtalet 1856 och de reformplaner som följde på detta, ökade antalet europeiska resenärer i
Istanbul. De kom från olika samhällsgrupper. De var både män
och kvinnor; soldater, journalister, sjuksköterskor samt statsanställda experter som hjälpte till att bygga telegrafförbindelser, järnväg etc. De europeiska kvinnorna rörde sig i
Istanbuls Üsküdar-område utan att bära slöja. Detta fick de
626
627
Berktay, 1994, s. 1920.
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 28, 226.
Kön och modernisering 347
islamiska fanatikerna att protestera. Samtidigt skakades
huvudstaden av en jordbävning. Enligt de islamiska fanatikerna var detta konsekvensen av att ”kvinnorna visade sina
intima skatter för främmande män”628.
Protesterna från islamisterna bemöttes kraftfullt av modernisterna, såväl utländska som inhemska. Protester och motattacker fortsatte och slutligen vann reformisterna kampen.
Deras makt och inflytande ökade och kvinnorna fick
möjligheter att komma ut i samhället, åtminstone inom
moderna områden i Istanbul, utan att bära islamisk klädsel629.
Kvinnorna i Teheran skulle få vänta drygt 70 innan de kunde
röra sig i det offentliga rummet utan att bära islamiska kläder.
År 1861 utfärdade sultanen ut en order för att stoppa sexuella
avvikelser i nöjesparker och på allmänna platser. Man hade då
skilda tider för män och kvinnor i nöjesparkerna. Kvinnorna
tilläts befinna sig i nöjesparkerna i Bogaz och Üsküdar bara på
fredagarna, då männens saknade tillträde. I andra delar av
staden organiserades könssegregation på ett annat sätt.
Kvinnorna kunde befinna sig i andra nöjesparker även på
vardagarna men var inte välkomna på söndagarna. De som
motverkade könsreglerna straffades630.
År 1863 öppnades en utställning vid Sultan Ahmedstorget.
Både män och kvinnor kunde besöka utställningen, men på
skilda dagar631. Samma år anställdes de första utbildade
barnmorskorna av den ottomanska staten632. Iranska kvinnor
måste vänta fram till 1930-talet för att komma upp till samma
nivå.
628
Palmer, s. 143.
Palmer, s. 143144.
630
Bayrak, s. 112.
631
Bayrak, s. 114.
632
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 226.
629
348 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
År 1867 förändrades situationen radikalt och man och kvinna
fick möjlighet att på nätterna gå sida vid sida i parken
Belediye Bahçesi i Ba÷larbaúı. Kvinnor (från det moderna
skiktet) som ofta hade på sig den moderna kappan, yeldirmele,
lämnade sin kalesch vid parken och gick tillsammans med
välklädda män. Man och kvinna kunde därefter träffas och
umgås i andra nöjesdistrikt, däribland i Göksu-området.
Moderna män och kvinnor promenerade eller satt tillsammans
på gräset under de gröna träden633.
Demokratiseringen av samhället liksom re-islamiseringen
under Abdülhamit hade olika följder för kvinnans närvaro i
samhället. Förändringarna fördjupade klyftan mellan islamiska
och moderna samhällsgrupper och även mellan bostadsområdena i huvudstaden. Under de sista decennierna av 1800talet och framåt upplevde kvinnorna en snabb förändring, trots
att både sultanen och úeyhülislam fortfarande försvarade den
Tesettürü Nisvan (att klä sig korrekt och hålla sig utanför det
manliga samhället) och Taadüdü Zevcat (polygamin)634.
Kvinnorna tvingades på olika sätt att respektera dessa
begränsningar, men varken islamiska kläder eller polygami
kunde hålla samhällsförändringarna borta. Både moderniseringsprocessen och kvinnans närvaro i det offentliga rummet
utvecklades.
År 1882 accepterade regeringen kvinnorna som jämlika medborgare och räknade dem för första gången vid en folkräkning
i Istanbul635. Kvinnorna i huvudstaden kunde vistas i det
manliga samhället, såväl i moskén som i affärsområdena. ”De
633
Bayrak, s. 116, 107108.
Berktay, 1994, s. 19.
635
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 227.
634
Kön och modernisering 349
använde sig av tunna tyger och nya klädmodeller som
demonstrerade moderniseringen av den islamiska klädseln och
dess integrering med den moderna modedesignen i Europa. De
klädde sig också i europeiska modekläder”636.
År 1889 gav sultanen en order om kvinnors klädsel.
Kvinnorna vid hovet måste använda en viss klädsel, yaúmak
och ferace, samtidigt som han förbjöd användandet av dessa
kläder för allmänheten. Folket använde i stället charshaf (en
stor schal som täckte hela kroppen) och peche (ett tunt tyg som
täckte ansiktet). Kvinnorna fick därmed sin del av sultanens
re-islamisering637. Hans hårda regler fick dock inte kvinnorna
att återvända till sina hem och dela det dystra ödet för
kvinnorna i Teheran. Trots re-islamiseringen trädde kvinnorna
i Istanbul allt oftare ut i det manliga samhället och började
arbeta i det offentliga rummet.
Enligt traditionen arbetade fattiga kvinnor och även slavinnor
sedan länge som hembiträden hos rika i huvudstaden, men
under denna period fick kvinnor från medelklassen möjlighet
att arbeta som lönarbetare. Detta gällde inte bara hemarbete
utan också arbete på olika arbetsplatser och fabriker utanför
hemmets väggar. År 1897 utgjorde kvinnliga arbetare i
tändstickafabrikerna hälften av alla anställda. Kvinnorna i
textilindustrin utgjorde också hälften av arbetarna i början av
1900-talet638.
Under denna period kunde Istanbulboende kvinnor uppträda
på gator och torg och utföra sina dagliga affärer, trots att
könsdiskriminerande traditioner om kvinnans segregering och
636
Palmer, s. 192.
Bayrak, s. 124.
638
Berktay, 1994, s. 18.
637
350 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
mannens månggifte försvarades av sultanen och islamisterna639.
Den konstitutionella revolutionen 1908 liksom Balkankriget
19121913 och dess konsekvenser och därefter det första
världskriget låg till grund för nya förändringar i samhället.
Nya tankar och ideologier diskuterades, och reformer gav
kvinnorna möjlighet att dela det offentliga livet med männen.
Den konservativa fronten fortsatte dock sin kamp för att få
kvinnorna att respektera sin lägre ställning inom de islamiska
traditionerna.
Samma år gick många muslimska kvinnor i huvudstaden ut
utan att bära slöja. Detta skapade oro bland muslimska
fanatiker. De klandrade regeringen och dess sekulära planer
för ”dådet”. Reaktionen gentemot kvinnornas närvaro i det
offentliga rummet ledde till upprättandet av en ny islamisk
organisation, Islam Birli÷i Cemiyeti (Islamiska allierade
församlingen)640.
I början av 1910-talet offentliggjordes den första statistiken
om arbetskraften i Ottomanska riket. Statistiken visade
kvinnornas vikt på arbetsmarknaden. År 1913 utgjorde
kvinnorna 20 procent av hela arbetskraften inom industrin och
1915 30 procent (bild 18). Könsdiskrimineringen var
emellertid mycket hård och kvinnorna fick inte mer än en
fjärde- eller femtedel av männens lön. Detta var orsaken till att
kvinnorna var mycket aktiva i arbetarrörelsen. Nio av de 50
strejker som arrangerades under perioden 18721907 inträffade i textilfabrikerna, dvs. fabriker som betraktades som
kvinnliga arbetsplatser641.
639
Tunaya, s. 72.
Palmer, s. 231.
641
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 44.
640
Kön och modernisering 351
Bild 18
Källa: Kadın Hareketinin Yüzyılı, s. 45
Ottomanska kvinnor i Istanbul på en textilfabrik. De flesta är klädda
på europeiskt sätt.
År 1913 började de första kvinnorna att arbeta på
telefonkontoret. De anställda skulle tala franska eller grekiska
(bild 19). Iranska kvinnor skulle vänta ytterligare några
decennier till för att som telefonister träda fram med
europeiska modedräkter på ett kontor. Samma år publicerades
den första kvinnliga turkiska pilotens bild i en tidning för
kvinnor. Detta var första gången i den muslimska världen som
en kvinna kunde utöva detta yrke642.
642
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 40.
352 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Bild 19
Källa: Kadın Hareketinin Yüzyılı, s. 45
Den första gruppen av kvinnliga anställda på telefonkontoret i
Istanbul med olika kläder, från moderna till blandning mellan
moderna och islamiska. De var alla utbildade och talade flera
europeiska språk.
Under första världskriget vikarierade medelklasskvinnorna i
Istanbul för männen på postkontoret och i andra offentliga
branscher. De utvecklade sitt deltagande till yrken som
sjuksköterska, lärare och tjänsteman643. Deras deltagande i
samhället ändrade hela kvinnosynen i samhället och skapade
ett nytt värdesystem. Därmed började den höga traditionella
muren mellan män och kvinnor att raseras. ”Kvinnornas status
ökade och de fick rätten att utbilda sig till läkare, advokater
och statsanställda. År 1912 uppträdde de första skådespelerskorna på scenen i Istanbuls Shahir Tiyatrosu”644.
643
644
Berktay, 1994, s. 18.
Palmer, s. 243.
Kön och modernisering 353
Processen resulterade i offentliga debatter om kvinnans
rättigheter och möjligheter i samhället och inom familjen.
Människor från olika samhällsgrupper, framför allt från
överklassen och den urbana medelklassen, kämpade för
modernisering av könsförhållandena. Dessa grupper hade
nämligen både tillräckliga ekonomiska resurser och kulturella
möjligheter att utbilda sig och skaffa information om
levnadssättet i Europa. De bodde också i bostadsområden som
gav dem möjlighet att bygga nära kontakter med det
europeiska och moderna levnadssättet.
Det var dock inte förvånande att de flesta som förd debatten i
massmedia och samhälle inte var kvinnor utan snarare
”moderna och demokratiska män”. De reformvänliga männen
som stod bakom kvinnornas kamp för jämlikhet hade sina
rötter i västvärldens demokratiska ideologier. De ville leva
med kvinnor som var utbildade och ville dela livet med dem
genom medvetna val. Dessa män ville inte bara vara ottomanernas arvtagare utan också jämlika medborgare i ett
rättssamhälle. Detta var också orsaken till att kampen för
demokrati och modernisering genomfördes parallellt med
kampen mot könssegregation och könsdiskriminering. Processen nådde sin kulmen när ungturkarna och moderna
rörelser organiserade sig för att ta makten i landet efter den
andra konstitutionen 1908645.
Uppkomsten av den turkiska nationalismen understödde också
processen och gav kvinnorna möjlighet att kräva förbättringar
i gengäld för sitt deltagande i det offentliga rummet. Nationalisterna såg kvinnofrågan utifrån sitt traditionella synsätt,
som utifrån det feministiska perspektivet var mycket mer
lovande än de islamiska. Detta gjorde att födelsen av feminismen i Istanbul inträffade parallellt med uppkomsten och
645
Berktay, 1994, s. 18, 21.
354 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
utvecklingen av den turkiska nationalismen. Intellektuella och
framgångsrika ideologer stod genom tidningsartiklar, böcker
och romaner bakom spridningen av information om behovet
av förändring av könsförhållandena. Moderna partier hjälpte
till vid upprättandet av kvinnoorganisationer, medan islamiska
partier och organisationer fortfarande propagerade för sin
konservativa hållning.
Ungturkarna lyckades kontrollera de fanatiska muslimerna och
få dem att acceptera reformerna som i grunden var sekulära.
Reformerna gav också kvinnorna jämlikhet. År 1917 stiftades
den nya civillagen. Enligt lagstiftningen fick förhållandet
mellan män och kvinnor en sekulär karaktär. Lagen gav
kvinnorna rätt att ta ut skilsmässa om deras män hade ett
sexuellt förhållande med en annan kvinna. Kvinnans segregering i det offentliga rummet kvarstod dock. Kvinnor fick
närvara i det offentliga rummet, men kvinnliga avdelningar på
restauranger, teatrar och konferenser skildes fortfarande från
de manliga646.
År 1918, när den nya sultanen tog makten och återgick till
islamiseringen, fick úeyhülislamen tillbaka sin tidigare makt.
Han fick möjlighet att bestämma över utbildningsväsendet och
familjelagstiftningen647, men kunde inte längre tvinga kvinnorna att återvända till sin traditionella ställning.
Kvinnornas ställning förändrades ännu mer under befrielsekriget 19191923. De fick möjlighet att delta i kriget och
vikariera för de män som sändes ut i kriget. De kämpade också
för sina rättigheter. År 1923 deltog kvinnorna i den första
646
647
Palmer, s. 259.
Palmer, s. 272.
Kön och modernisering 355
”ekonomiska kongressen” i Izmir. Kongressen krävde förbättring av kvinnornas situation i arbetslivet. Förbud mot
kvinnornas arbete i malmgruvor, rätt till åtta veckors mammaledighet och möjligheten att amma sitt barn på arbetsplatsen
fanns bland kraven648. Detta visade att de ottomanska
kvinnorna inte längre var lydiga varelser utan aktiva
människor som kämpade för sina liv och sin status i ett fritt
samhälle.
Inför 1920-talet upplevde kvinnorna i Istanbul en helt annan
miljö än kvinnorna i Teheran. Enligt äldre kvinnor på
ålderdomshemmet Üsküdar i Istanbul klädde sig kvinnorna på
olika sätt, europeiska och icke-muslimska. Kvinnor kunde gå
ut utan att bära sjal eller slöja. Många muslimska kvinnor
imiterade européer och klädde sig som dem. Kvinnor från
olika samhällsgrupper gick ut på gator och torg utan att ta
notis om varningar från ùeyhülislamen. Han uppmanade
fortfarande kvinnorna i Istanbul att acceptera den islamiska
rättstraditionen om polygamin och hålla sig från det manliga
kollektiva rummet. En äldre kvinna berättar:
Man hade åtskilda kvinnliga och manliga platser överallt, även
ombord på båtarna som trafikerade mellan de europeiska och
asiatiska delarna av Istanbul, men könssegregationen fungerade inte så strikt som förut. Inte heller kvinnor som bar slöja
och ruband behövde isolera sig från männen. Många bytte ut
den traditionella dräkten mot olika modedräkter och använde
färgglada tyger. Olika islamiska och icke-islamiska modekläder användes utanför hemmet. (bild 20)
648
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 44.
356 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Bild 20
Källa: Martinez, s. 86
Istanbul år 1919. Kvinnorna i Istanbul tar på sig olika modekläder
från traditionella och islamiska till europeiska och moderna. De
befinner sig i det offentliga rummet. De studerar. De arbetar
utomhus- på fabriker och kontor. De gör affärer och de äter på
restauranger. De deltar i politiska och kulturella aktiviteter. De går
även på teater. De har nu vunnit över en del av de gamla
traditionerna. De lever ett liv som deras systrar i Teheran knappt
kan drömma om. Allt detta sker dock inom den ram som olika
samhällsklasser befinner sig i.
”Det var också vanligt för kvinnorna i Istanbul att ensamma eller i sällskap med andra promenera på stadens
gator och i trädgårdar även om Istanbul var indelat i
olika bostadsområden med olika traditioner och kulturella beteenden”,
Kön och modernisering 357
berättar den äldre kvinnan i ålderdomshemmet. (bild 21)
Bild 21
Källa: Martinez, s. 45
En bild tagen i Istanbul år 1919. Kvinnorna lever nu ett nästan
modernt liv i dagens mening. Hela bilden, från byggnaderna till
människornas klädsel, påminner om dagens europeiska storstäder.
Teheran ligger nu på alla dessa områden flera decennier efter.
Kvinnorna hade också möjlighet att med sällskap besöka
Istanbuls stadsteater (ùehir tyatrosu). En del utnyttjade
möjligheten att besöka de moderna danssalongerna i staden.
Många flickor från olika samhällsgrupper gick i skolor som
ofta var flickskolor men det fanns också könsblandade skolor.
Få elever och studenter brukade bära slöja eller islamiska
dräkter. Vi hade även möjlighet att gå ut med korta strumpor,
358 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
säger en turkisk kvinna som gick i skolan i slutet av den
ottomanska tiden.
År 1921 firade kvinnorna för första gången kvinnodagen den
åttonde mars649. Kvinnornas deltagande i befrielsekriget
19181923 och de kända aktiviternas, däribland Halide Edips,
kamp i det mansdominerade samhället öppnade dörrarna 1923,
då den nya republikanska regimen erkände kvinnornas rätt att
verka i det offentliga livet tillsammans med männen650.
649
650
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 52.
Arat, s. 5.
Kön och modernisering 359
Flickskolor i de muslimska
huvudstäderna
Den första flickskolan i Iran öppnades 1838 av amerikanska
missionärer för kristna iranska barn (assyrier) i staden
Orumiyye i Azerbajdzjan651. Missionerna fick därefter tillstånd
att öppna en flickskola för kristna barn i Teheran på villkor att
de inte skulle undervisa muslimska barn i sin skola652.
Nunnorna inom den franska missionen i Teheran öppnade
1862 sin första flickskola, Saint Vincent de Paul653. Muslimska
flickor fick inte heller då gå i kristna skolor.
Kristna, judar och zoroastrer var de första som kunde utnyttja
den internationella satsningen på minoritetsgrupperna i Iran.
Den första judiska flickskolan i Teheran öppnades i slutet av
1800-talet med 150 elever. År 1904 studerade drygt 370
judiska pojkar och flickor i de två skolor som hade byggts av
det internationella judiska förbundet i Teheran. Antalet judar i
staden uppskattades då till 5 000 personer. Detta kan jämföras
med de drygt 200 000 Teheranboende muslimer som inte hade
några skolor alls under samma period654.
Minoriteter och missiongrupper hade sedan länge öppnat
grundskolor för icke-islamiska grupper. De inledde också
arbetet med att öppna skolor för flickor i Ottomanska riket.
Ottomanerna öppnade sina flickskolor flera decennier före
iranierna. Den offentliga debatten om Istanbulflickornas skolutbildning blev aktuell i början av 1800-talet. Debatten och
651
Nateg, 1996, s. 164; Nahid, s. 14.
Nahid, s. 14.
653
Nateg, 1996, s. 180181.
654
Nateg, 1996, s. 117, 130, 132; Zavesh, s. 15, 70.
652
360 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
satsningen på flickskolor tog ny fart efter sultanens skrift om
inledandet av tanzimat 1839655.
De nya skolorna för minoriteter påverkade under senare tider
den iranska shahen att häva förbudet mot utbildning av
muslimska flickor i missionskolorna i Teheran. Den amerikanska missionen öppnade en flickskola i Teheran 1874, men
skolan tog bara emot icke-muslimska elever. ”År 1875 tillät
shahen muslimska flickor i Teheran att studera i en flickskola
som öppnades av missionärer från USA, men det dröjde länge
tills den första flickskolan för muslimska flickor i Teheran
öppnades 1903656.
Det dröjde 20 år från det att den första rüútiye-skolan (högstadieskolan) öppnades för pojkar tills den första rüútiyeskolan för flickor öppnades i Istanbul år 1858. Utvecklingen
av rüútiye-skolor för flickor hindrades av bristen på kvinnliga
lärare. Manliga lärare undervisade i dessa skolor. Flickorna i
Teheran skulle få vänta drygt ett halvt sekel innan de kunde
börja läsa vid motsvarande grundskolor för muslimska
flickor657.
Den första flickskolan i Teheran öppnades i början av 1900talet. Skolan invigdes med en bön i Guds namn och talaren
tackade Gud som genom de islamiska föreskrifterna uppmuntrat kvinnliga och manliga muslimer att utbilda sig. Trots
detta följdes öppnandet av skolan för muslimska flickor av
skarpa protester, hungerstrejk, fatwor och fördömande religiösa uttalanden från mullorna. Mullornas fanatiska anhängare
vandaliserade skolan och hotade skolledningen. Bahaier och
frimurare beskylldes för ”dådet”.
655
Tunaya, s. 23.
Nahid, s. 14, 19; Nateg, 1996, s. 45.
657
Akúin, s. 129; Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 84.
656
Kön och modernisering 361
En högt uppsatta ayatolla, Sheykh Fazlullah Nuri, utfärdade ett
fatwa om att öppnandet av flickskolan stred mot sharia och de
shia-islamiska traditionen. Shushtari, en annan islamisk ledare
i Teheran, inledde en strejk vid den närliggande heliga
gravplatsen Shah-abdulazim. Han uttalade sig mot öppnandet
av skolan och hans uttalande lockade många anhängare bland
Teheranborna658. Men den konservativa rörelsen kunde inte
längre förhindra förändringarna i landet. Den konstitutionella
revolutionen var på väg och den nya tiden utmanade de
reaktionära krafterna på alla områden.
Samtidigt blev andra utbildade kvinnor också aktiva. Det
öppnades nya flickskolor i olika delar av huvudstaden. Grundskolan Parvaresh öppnades 1903. Namus, Shams, Khejrat,
Omm-ul-madares och Tobi Roshdie öppnades 1908, Efaf 1909
samt Tarbiat, Hedjab och Sedugi 1910. Flera av dessa skolor
öppnades av kvinnor som hade utbildat sig i kristna missionskolor659. Hedjab var en av de viktigaste av de europeiskt
orienterade flickskolorna i Teheran. Skolan upprättades av en
europeisk kvinna. Att lära ut franska var en av skolans centrala
uppgifter. Dabestan-e Almadare hade också kurser i franska
och engelska660.
Så tidigt som 1842 började den första gruppen av kvinnor i
Ottomanska riket att utbilda sig till barnmorskor. Sex år senare
fick den första årskullen sina slutbetyg från barnmorskeskolan
Tibbiye Ebe Mektebi. Under seklets sista år utvecklades
kursen till en sjuksköterske- barnmorskeutbildning661. I
Teheran började en sådan utbildning flera decennier senare.
658
Nahid, s. 19.
Nateg, 1996, s. 45.
660
Nateg, 1996, s. 49.
661
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 226.
659
362 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Skillnaden gällde också öppnandet av konstskolan för flickor.
År 1878 och 1879 öppnades konstskolor för flickor i olika
bostadsområden i Istanbul, däribland Ûsküdar, Aksaray och
Ca÷ılo÷lu662. Flickorna i Teheran kunde få utbildas i sådana
skolor vid 1930-talet.
År 1868 stiftades den nya lagen om skolans organisationen i
Istanbul. Flicklärarskolan Dar-ül-muallemat upprättades. Den
första flicklärarskolan för muslimska kvinnor öppnades 1870.
Alla kvinnor mellan 15 och 35 år kunde gå i dessa skolor. Tre
år senare började de första färdigutbildade arbeta vid rüútiyehögstadieskolorna för flickor663. Den första lärarskolan i
Teheran öppnades 1904 för flickor och 1908 för pojkar664.
År 1874 studerade 294 elever vid 16 högstadieskolor för
flickor i Istanbul665. Deras antal var mycket begränsat i jämförelse med de tiotusentals eleverna vid högstadieskolorna för
pojkar, men även detta visade ottomanernas stora framgångar i
jämförelse med skolgången för flickorna i Teheran.
Flickorna i Istanbul kunde studera vidare på gymnasium år
1913. Därefter öppnades flera gymnasieskolor för flickor666.
År 1914 började de första kvinnliga studenterna att studera
vidare vid högskolan Dar-ulfunun-e Shahane, som under
senare tid döptes om till Istanbul Universitesi. År 1921 började
manliga och kvinnliga studenter studera i samma lärosalar667.
662
663
664
665
666
667
Bayrak, s. 122.
Akúin, s. 147; Adamiyat, 1972, s. 137.
Hasanbeygi s. 192.
Akúin, s. 129.
Palmer, s. 235; Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 226.
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 84.
Kön och modernisering 363
Flickorna i Teheran började läsa vid det första universitet som
öppnade i Teheran under 1930-talet.
Balkankriget och första världskriget hindrade inte öppnandet
av flickskolor i Istanbul utan gav det ny fart. Man upptäckte
nämligen att kvinnorna kunde ersätta männen på flera olika
områden, från utbildningsväsende och samhällsfunktioner till
fabriksarbete.
Flickorna i Teheran saknade länge de möjligheter som stod till
buds för flickorna i Istanbul. Detta gällde såväl möjligheten att
studera vid skolor som att dela det kollektiva rummet.
Teheranborna fick vänta fram till 1930-talet då Pahlavidynastins reformer i syfte att modernisera landet så småningom gav de flesta flickor i Teheran och andra städer möjlighet
att studera vidare i moderna skolor.
364 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Kvinnoorganisationer
Kvinnorna i Istanbul och Teheran utsattes under de senare
decennierna av 1800-talet för hård politisk kontroll och censur.
Den diktatoriska stämningen i Iran förstärktes av mullornas
och de fanatiska shia-islamisternas ökade maktbefogenheter.
Såväl centralmakten som de shia-islamiska ledarna var eniga
om kvinnans mindre värde. De styrde den heligförklarade
könsdiskrimineringen och fryste alla möjligheter för kvinnor
att närvara i det kollektiva rummet och organisera sig.
I Istanbul pågick ett trettioårigt politiskt envälde från 1877 till
1908. Sultan Abdülhamits envälde byggde på re-islamiseringen. De styrdes av sultanen och hans byråkrater och hade därför
fått en mer formell karaktär. De flesta inom byråkratin var
muslimer och en del också troende muslimer men de var inte
fundamentalister och ville inte föra samhället tillbaka till den
ursprungliga arbetsfördelningen mellan könen. De gav kvinnor
möjlighet att studera vid moderna skolor och skaffa nya
kunskaper. Men kvinnorna utsattes för samma hårda kontroll
som män, så deras lägre föreningsaktivitet berodde inte bara
på den traditionella könsdiskrimineringen. Kvinnorna hade
förmodligen kunnat organisera sig tidigare om den politiska
situationen hade tillåtit männen att organisera sig i föreningar
och partier.
Trots den hårda kontrollen skapade kvinnorna i Istanbul och
andra delar av riket så småningom sina föreningar.
Minoriteterna var först med att upprätta kvinnoföreningar,
men de flesta föreningarna var framför allt hjälporganisationer. Det dröjde innan de kunde kämpa för feministiska mål.
År 1879 bildades en kvinnoförening av några armeniska
kvinnor för att främja de armeniska kvinnornas utbildning.
Kön och modernisering 365
Föreningen öppnade 23 skolor i Anatolien under de första 15
åren av sin existens. År 1887 bildades en annan kvinnoförening, Beyo÷lu Rum Cemiyet-i Hayriye-i Nisvaniye, av
minoritetsgrupperna i Beyo÷lu-området. År 1897 bildades
föreningen Cemiyet-i Imdadiye av kvinnor som ville hjälpa
offren i Greklandskriget668.
Organiseringen av kvinnorna i Teheran dröjde till början av
den konstitutionella revolutionen 1906. Den andra konstitutionen i Ottomanska riket 1908 ökade takten i organiseringen
av kvinnorna i Istanbul. Således gav de konstitutionella
revolutionerna kvinnorna i de båda huvudstäderna möjlighet
att från början av 1900-talet organisera sig i föreningar, även
om situationen i övrigt skilde sig. Kvinnorna i Teheran
agerade endast som männens politiska soldater även när de
upprättade kvinnoföreningar, medan kvinnorna i Istanbul
kunde påverka männens politiska handlingar genom sina
relativt oavhängiga aktiviteter och organisationer.
År 1907 upprättades kvinnoföreningen Andjoman-e Nesvan i
Teheran. Medlemmarna diskuterade den kommersiella utvecklingen i landet, framgången för fosterlandet och förbättringen
av den moraliska och materiella situationen för kvinnor669. År
1908 fördes en långvarig diskussion om stiftandet av en ny
grundlag i Iran, men de sekulära och islamiska fronterna
kunde inte komma överens. En grupp kvinnor anlände till
parlamentet. De protesterade mot konflikterna mellan de
manliga parlamentsledamöterna och rådde dem att för landets
skull lösa sina konflikter. Kvinnorna var beväpnade och
hotade att döda sina barn och begå självmord om parlamentsledamöterna inte kom överens om kompletteringen av
668
669
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 227.
Nateg, 1996, s. 2733.
366 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
lagstiftningen. De var alla medlemmar i en informell kvinnoförening, Andjoman-e Mokhadderat-e Vatan (Nationella
kvinnoföreningen)670.
Föreningen Andjoman-e Mokhadderat-e Vatan var den första
kvinnoorganisation som gjorde sin aktivitet i Teheran
offentligt. Den omorganiserades 19111912 till en formell
kvinnoorganisation. Föreningen öppnade under de kommande
åren flickskolor och deltog i politiska aktiviteter671. Syftet med
bildandet av föreningen var bl.a. att försvara landets självständighet, mot avbeta lån av främmande länder, stoppa
importen av varor och propagera för konsumtion av inhemska
varor (bl a göra kläder av de tyg som tillverkades i landet) etc.
Föreningen upprättade en internatskola för fattiga flickor i
Teheran. Omkring ett hundra elever kunde studera i skolan
utan att betala. Uppbyggnaden av skolan finansierades genom
att ett stort gardenparty arrangerades i Teheran. I en stor
demonstration utanför parlamentet deltog tusentals kvinnor.
De var klädda i svepningar för att visa sin vilja att dö för
landets självständighet672.
År 1912 anställde den första parlamentariska regeringen i Iran
amerikanska rådgivare för att justera statsbudgeten. England
och Ryssland protesterade mot anställningen som de
betraktade som en aktion mot deras inflytande i landet. De
ställde ultimatum till den iranska regeringen för att tvinga den
att utvisa amerikanerna med kort varsel och hotade med ett
militär ingripande. Ultimatumet skulle diskuteras i det
nyöppnade parlamentet och många var rädda att en vägran
skulle följas av stormakternas invasion. Då kom uppemot 300
beväpnade kvinnor till parlamentet. De bar svarta kläder och
670
Nahid, s. 63.
Nahid, s. 107.
672
Nahid, s. 107108.
671
Kön och modernisering 367
dolde sina ansikte med slöjor och ruband, men de tog bort
dessa inför parlamentsledamöterna och uppmanade dem att
lämna sina platser till kvinnorna om de inte kunde stå emot
stormakternas ultimatum. De hotade begå självmord och döda
sin män och sina barn om parlamentsledamöterna inte
tillbakavisade hotet från stormakterna. Kvinnorna hade
organiserats av kvinnoorganisationen Andjoman-e Mokhadderat-e Vatan (Nationella kvinnoföreningen) som arrangerade
stora kravaller i Teheran mot stormakternas inblandning i
landet673.
Morgan Schuster, chefen för den amerikanska rådgivargruppen, skrev senare så här om de iranska kvinnoorganisationer som aktivt deltog i landets politiska händelser:
En av de iranska medhjälparna bad mig att hindra min
fru från att umgås med dem som var emot konstitutionen och motsatte sig mina ekonomiska reformer.
Han förklarade att hans mor hade berättat om min frus
umgänge med dessa kretsar. Jag undrade hur hans mor
visste vem min fru umgicks med och fick till svar att
hans mor var medlem i en underjordisk kvinnoorganisation i Teheran. Detta förvånade mig inte,
eftersom jag vid olika tillfällen hade kontaktats av
kvinnogrupperna i Teheran.
Vid ett annat tillfälle kom många fattiga iranska kvinnor
till Atabak-parken och kritiserade mig på grund av att
finanskontoret inte kunde göra utbetalningar. Jag förklarade statens finansiella kris och landets hårda
ekonomiska situation. De som hade blivit nöjda med
min förklaring lovade att de aldrig skulle opponera sig
673
Nahid, s. 68, 96.
368 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
mot mig. De höll sitt löfte. Detta var mycket viktigt,
eftersom det var känt att kvinnornas protestaktioner mot
en regering kunde få allvarliga följder674.
Öppnandet av den första kvinnoföreningen i Teheran följdes
av andra föreningar. Kvinnoföreningen Andjoman mottogs
med stort intresse. Femtusen kvinnor ansökte om medlemskap
under de första veckorna. Föreningen startade två flickskolor
och publicerade en tidning, Shekofe. Föreningen ville
propagera för ökad konsumtion av inhemska varor, satsning på
utveckling av flickornas och elevernas hantverk, hjälp till
flickor att lära sig konst och utbilda sig inom vetenskaperna675.
Föreningen Andjoman-e Hurriyat-e Nisvan (Azadi-e Zanan,
Föreningen för kvinnans frihet) upprättades av intellektuella
utbildade kvinnor. Föreningen tillät de män som var far till
eller gifta med en kvinnlig medlem att delta vid föreningens
sammanträden, men det var kvinnor som styrde föreningen.
Kvinnorna visste nämligen att de kunde besegra de
fundamentalistiska mansdominerade åsikterna om de kunde
visa männen sin kompetens. Naseraddins döttrar var också
medlemmar i föreningen.
De kvinnoorganisationer som startades under denna period i
Istanbul hade olika syften. En del var endast hjälporganisationer, medan andra hade feministiska målsättningar.
Den första gruppen av kvinnoföreningar, som var i majoritet,
gjorde insamlingar till förmån för krigets offer och bidrog till
hjälpsändningarna. Dessa kvinnoföreningar sysslade inte med
kvinnofrågor och skilde sig från de icke-kvinnliga bara genom
674
675
Schuster, s. 238, 240; Nahid, s. 95.
Nahid, s. 108109.
Kön och modernisering 369
att de bildades och styrdes av kvinnor676. Den andra gruppen
av kvinnoföreningar var mer feministisk och ville hjälpa
kvinnor att delta i samhällslivet. De ville förbättra kvinnors
möjlighet till utbildning, förvärvsarbete, modernisering av
kläder och förändring av levnadssättet.
Den första formella kvinnoförening som upprättades efter den
andra konstitutionen i Istanbul hette Cemiyet-i Imdadiye.
Föreningen syftade till att hjälpa soldater och andra av krigets
offer. År 1908 grundade kvinnor flera föreningar, bl.a.
Osmanlı Kadınları ùevket Cemiyet-i Hayriyesi, Tarraki
Partısının Kadın Kolu (kvinnoavdelningen av partiet Tarraki),
Teali-i Nisvan Cemiyeti samt Osmanlı Kadınları
Terakkiperver Cemiyeti677. Förening Teali-i Nisvan Cemiyeti
upprättades av den välkända Halide Edip för att kämpa för att
höja kvinnans ställning i samhället. alla dessa föreningar
syftade till att understödja solidariteten mellan könen i
samhället678.
Den andra konstitutionen öppnade också vägen för kvinnorna i
Istanbul att delta aktivt i den feministiska kamp som de delade
med kvinnorna i Europa. Den gav människorna möjlighet att
ta till sig den franska revolutionens budskap. Nyckelord som
”frihet, jämlikhet, broderskap” medförde diskussioner kring
jämlikheten mellan män och kvinnor. Diskussionerna främjade
uppbyggandet av flera kvinnoorganisationer och föreningar
som syftade till att försvara kvinnans rättigheter. Teali-i
Nisvan Cemiyeti, Osmanlı Cemiyet-i hayriye-i Nissaiye och
Mudafaa Hukuk-u Nisvan Cemiyeti var bland de föreningar
676
Ediz, s. 8.
Ediz, s. 7; Berktay, 1994, s. 20.
678
Ediz, s. 7.
677
370 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
som symboliserade den nya kvinnliga aktiviteten i det
ottomanska samhället679.
Mudafaa-i Hukuk-i Nisvan var 1913 en av de första kvinnoföreningarna som uteslutande sysslade med kvinnofrågor.
Föreningen syftade till att försvara kvinnornas rättigheter i det
ottomanska samhället. Föreningen ville understödja förändringen av kvinnornas kläder, hjälpa kvinnor att lära känna
det moderna kollektiva kulturlivet, föra en kamp mot den
dominerande patriarkalismen och kämpa för kvinnors frihet
och landets demokrati. Föreningen var också den första som
upprättades enligt de nya reglerna. Föreningen publicerade en
tidskrift med namnet Kadınlar Dünyası (Kvinnans värld) 680.
Föreningen Asri Kadın Cemiyeti (1918) och Müsülman Kadın
Birli÷i (1919) syftade till att hjälpa kvinnor att utveckla sig till
jämlika parter i arbetslivet. Den förstnämnda satsade på att
öppna en högskola för kvinnor och den sistnämnda ville ge de
muslimska kvinnorna möjlighet att samtidigt behålla sin
muslimska identitet och utnyttja det moderna samhällets
möjligheter681.
År 1916 upprättades den första kvinnoföreningen som enbart
syftade till att hjälpa kvinnor att komma ut i arbetslivet. Föreningen hette Kadınların Çalıútırma Cemiyet-i Islamiyesi (Den
islamiska föreningen för kvinnoarbete). Föreningen byggde på
islamiska värderingar och syftade till att få ogifta kvinnor i
arbetslivet att gifta sig så snart som möjligt för att behålla sin
heder. Föreningen arrangerade kvinnornas giftermål. Intresset
för medlemskap i föreningen var stort och många av
medlemmarna var män. Föreningen gjorde för första gången
679
Ediz, s. 10.
Ediz, s. 89.
681
Ediz, s. 11.
680
Kön och modernisering 371
listor över arbetssökande kvinnor. Detta gav olika institutioner
möjlighet att anställa kvinnorna för att ersätta män som hade
sänts till krig682.
Under befrielsekriget (19191923) startades också flera
kvinnoföreningar som syftade till att främja den nationella
kampen mot utlänningar. Kvinnoorganisationerna utgjorde en
femtedel av de 50 organisationer som bildade den Nationella
kongressen683. Kvinnor utgjorde majoriteten av demonstranterna i Üsküdar den 12 maj 1919. Kvinnor arrangerade den
19 maj 1919 en stor demonstration i Fatih-området i Istanbul
mot ockupationen av staden Izmir. De hade svarta schalar
(chador) på sig. Halide Edip var en av talarna:
”Idag är det en svart dag för turkar och muslimer, men alla
mörka nätter avlöses av ljusa dagar”.
I demonstrationen den 22 maj 1919 talade Halide Edip och en
annan kvinna, Münevver Saim Hanim. Halide Edip var också
bland talarna i demonstrationen den 23 maj 1919 som lockade
200 000 åhörare684. Kvinnornas satsning på den nationella
kampen lade grunden för erkännandet av deras rätt att delta i
valet till parlamentet.
Samtidigt upprättade de politiska organisationerna kvinnoavdelningar. Dessa, däribland Müdafaa-i Hukuk Kadınlar
ùubesı, hade för avsikt att möjliggöra och organisera
kvinnornas samarbete med de mansdominerade politiska organisationerna. Därmed organiserade kvinnorna gemensamma
protestaktioner med männen, samtidigt som de försökte få
682
Ediz, s. 10.
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 48.
684
Bayrak, s. 135.
683
372 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
större utrymme för arbete och utbildning. Detta var början till
den nya feminismen i Istanbul.
Många politiker, från moderna till islamiska, gav kvinnorna i
Istanbul utrymme för deltagande i det sociala och politiska
livet. Kvinnornas mötte den nya situationen med en ökad
benägenhet att organisera sin kamp och dela det offentliga
livet med männen. Kvinnorna i Istanbul var längre aktiva på
flera områden i det offentliga rummet. De kämpade för att
övervinna de svårigheter som hade sina rötter i den islamiskorientaliska patriarkalismen. Deras kamp kom att utgöra
grunden för kemalismens sekulära lagändringar gällande
könsförhållandena i samhället. Kvinnorna i Istanbul befann sig
i början av en långvarig kamp för att få männen att se dem
som jämlika medborgare, men de hade redan fått möjligheter
som kvinnorna i Teheran inte kunde föreställa sig.
Kön och modernisering 373
Kvinnomedier
Under 1860-talet började publiceringen av den första kvinnotidskriften i Istanbul685, drygt 40 år innan den första skriften av
en kvinna handkopierades i Teheran686. År 1868 kom den
första kvinnotidskriften Tarakki Gazetesi ut i Istanbul. Den
följdes av andra, däribland Tarakki Muhadarat 1869687. År
1910 kom den första tidskrift som vände sig till kvinnor ut i
Teheran.
År 1872 publicerade den första romanen om kvinnans liv i
Istanbul. År 1877 utkom den första romanen skriven av en
kvinna. De tredje kvinnotidskriften publicerades samma år för
att bevisa att “kvinnorna inte var människor med långt hår och
kort intellekt”. Publiceringen av skrifter för kvinnor fortsatte
därefter och nådde sin kulmen vid den andra konstitutionen
1908. Tidskriften Hanimlara Mahsus Gazete kom ut i slutet av
seklet och gav under sin trettonåriga existens ut 640
nummer688. Dikter om sociala frågor av en kvinna publicerades
i en tidning år 1896 och den första roman skriven av en
kvinna, där kvinnor hade de centrala rollerna i romanen
publicerades år1909689.
Vid tiden för den andra konstitutionen delade sig de olika
tankarna om kvinnans liv och hennes rättigheter i samhället av
tre huvudlinjer, islamiska, turkiska och europeiska. Parallellt
med detta publicerades flera kvinnotidskrifter av de nybildade
kvinnoorganisationerna. Tidningen Kadınlar Dunyası som
publicerades av föreningen Osmanli Mudaffa-i Hukuk-i
685
Berktay, 1994, s. 20.
Astarabadi, s. 47.
687
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 28.
688
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 28, 227.
689
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 36, 60.
686
374 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Nisvan Cemiyeti var den viktigaste och mest radikala organ
som försvarade de feministiska målen. Den drev en kampanj
för anställningen av kvinnor på teleföretaget Telefon
Shirketi690.
År 1913 publicerades den första dagliga kvinnotidningen,
Kadınlar Dergisi, i Istanbul. Tidningen var också den första
som använde och debatterade termen ”feminism”691. Samma år
kom Shüküfezar ut. För första gången var en tidnings alla
redaktörer kvinnor692.
I slutet av seklet vågade en kvinna i Teheran för första gången
offentliggöra en skrift som kritiserade de gällande islamiska
traditionerna och de muslimska kvinnornas dystra liv. Skriften
hette Muayeb-e Redjal (Männens felaktigheter) och handskrevs i några få exemplar. Författaren, Bibi Khanom
Astarabadi, stod i kontakt med hovet. Hon var förmodligen
hustru till en iranier anställd på den engelska ambassaden. Hon
ville därmed opponera sig mot en nypublicerad bok som
klandrade de muslimska kvinnorna för deras allt mindre
engagemang för make och familj. Författaren avvisade
kritiken mot kvinnorna och jämförde den iranska kvinnans liv
med den frihet och de möjligheter som kvinnorna i Europa och
även i Ottomanska riket åtnjöt693.
Kvinnorna i Teheran skrev inför och under den konstitutionella revolutionen i de allmänna (manliga) tidskrifter och
tidningar som nyligen hade upprättats. Dittills hade censuren i
Iran förhindrat publiceringen av alla sorters tidskrifter och
tidningar. De artiklar som skrevs av kvinnorna i tidningarna
690
Berktay, 1994, s. 20.
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 36.
692
Kadın Hereketinin Yüzyılı, s. 227.
693
Astarabadi, s. 5660.
691
Kön och modernisering 375
hade framför allt ett kulturellt innehåll. De skilde sig därmed
från männens skrifter som var präglade av politiska intressen.
Iranska kvinnor jämförde sig med kvinnorna i andra länder,
bl.a. i Ottomanska riket.
”Även den ottomanska regimen upprättade sin konstitution
genom att satsa på kvinnornas uppfostran och utveckling”,
skrev de när de klandrade iranska myndigheter och ledare för
den hårda situation som kvinnorna i Iran drabbades av.
Kvinnorna diskuterade också skillnaden mellan själva och
kvinnorna från minoritetsgrupperna:
Kvinnor från minoritetsgrupper som armenier, kaldéer,
judar och kristna har också bättre möjligheter än vi
muslimer. De har åtminstone öppnat flickskolor och
lyckats med att höja sin moral och förbättra sina
attityder och beteenden. De har lyckats integrera sig i
industriarbetet. De är ärliga och rena, men vi stackars
muslimska kvinnor befinner sig fortfarande i ovisshet
och elände694.
Prinsessan Toran var en av de första som öppet kritiserade den
diktatoriska regimen i Iran. Hon krävde att en konstitutionell
och laglig regering skull upplösa den diktatoriska Qadjarregimen som hennes far och bror ledde. Hon jämförde de
iranska kvinnorna med kvinnorna i Europa och upprördes över
de djupa skillnaderna:
Europeiska kvinnor försvarar sina rättigheter. De vill ha
rätt att delta i valen. De vill delta aktivt i politiken.
Detta är grunden för deras framgång. Våra kvinnor är
tvärtemot fångar i sina hem. De är omringade av höga
murar i sina hus. En del är fattiga och hungriga, medan
694
Iran Now, nr 34, 1909 enligt Nateg, 1996, s. 36.
376 Modernisering och islam i Iran och Turkiet
andra är fästa i kedjor som fångar. De kan bara vänta
och gråta.
De har endast två färger att välja mellan, vitt och svart.
De klär sig i svart så länge de lever och kläs i vitt när de
dör. Jag är en av dem som föredrar det vita framför det
svarta, eftersom jag inser att döden är bättre än att leva i
svart klädsel695.
Hon tyckte att det var synd att iranska kvinnor hade
distanserats från ”den civiliserade världen”:
Iranska flickor får inte studera, eftersom detta anses
vara mot sharia. Man måste inse att landet inte kan ta
sig ur den eländiga situationen utan att ge kvinnorna
möjlighet att kasta bort sin hedjab, den islamiska
klädseln. Kvinnor måste kunna studera och arbeta för att
tillsammans med sina män och sina familjer bygga ett
framgångsrikt samhällsliv. Således är hedjab grunden
för de flesta skador, moraliska avvikelser och till och
med den svaga utvecklingen i landet696.
Den första kvinnotidskriften i Teheran, Danesh, började publiceras 1910. Den gavs ut av en kvinna som hade utbildat sig till
läkare vid den amerikanska missionsskolan i Teheran.
Tidningen debatterade kvinnofrågor och kvinnors svårigheter,
något som dessförinnan togs upp av iranska exiltidningar697.
De olika möjligheterna till utbildning, organisering och
närvaro i det offentliga rummet, liksom olika möjligheter att
skriva och läsa om kvinnofrågor i dessa muslimska
huvudstäder och samhällen satte djupa spår på utvecklingen
och moderniseringen. Skillnaderna präglade förändringarna i
695
Nateg & Adamiyat, s. 3137, 43.
Nateg & Adamiyat, s. 3137, 43.
697
Nahid, s. 119120.
696
Kön och modernisering 377
samhället under kommande tider och blev avgörande när
modernisering och re-islamisering stod öga mot öga.
MODERNISERINGENS
KÄLLOR
Europa i centrum
Öppna dörrar i Europa
Förändringarna i Europa utgjorde moderniseringens drivkraft i
både Iran och Ottomanska riket. Renässansen gav människorna i Europa möjlighet att använda sin rationalitet och mänskliga förmåga för att överskrida traditionerna. Nya upptäckter
och uppfinningar ändrade så småningom det gamla tänkandet
och den tidigare synen på livet. Dessa förändringar resulterade
i en förnyelser av samhällsliv och samhällsorganisering. Nya
samhällsgrupper uppstod och nya arbetsfördelningar mellan
olika samhällsgrupper aktualiserades. Det feodala systemets
långvariga dominans upplöstes så småningom av ett nytt
samhällssystem, som ledde en omfattande process av industrialism, kapitalism, urbanisering, demokratisering och välfärd.
Allt dessa skedde under de senaste århundradena med början i
Västeuropa. Men den industriella revolution i Europa bar från
början inom sig en strävan mot att spridas till hela världen och
skapa radikala förändringar. Den ekonomiska och teknologiska framgången kunde inte begränsas till den västeuropeiska
380
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
kontinenten. De nya upptäckterna ägde också från början
karaktären att utvidgas och globaliseras, även om stormakterna
ville kontrollera och monopolisera de moderna framstegen för
att använda dem i koloniala och imperialistiska syften. Ingen
ägde makten att hålla kvar de europeiska framstegen och den
nya civilisationen inom Europas gränser.
Moderniseringen spreds via vägar och förbindelser som var
okontrollerbara. Mänskliga kontakter och affärsförbindelser
spelade sin roll i processen. Även de framgångsrika länderna
tvingades ibland att acceptera genomförandet av reformer i
andra länder och samhällen för att förbättra sina vinster. De
stod bakom reformer på olika områden även om de övervakade att reformerna inte steg över de gränser som deras
vinster krävde.
Konflikterna mellan stormakterna i Europa gav också då och
då de lågutvecklade länderna möjlighet att skrida över de
imperialistiska gränserna och även stormakternas imperialistiska handlingar och ”moderna kontroll” gav folket i dessa
länder möjlighet att bli medvetna om sin svaga utveckling och
väckte de inre krafternas intresse för att försöka förändra det
dystra ödet av lägre utveckling. Därför sådde nederlaget i
kriget mot Ryssland frön till förändringar i de båda muslimska
samhällena. Varje nederlag gentemot stormakterna, Ryssland,
Frankrike eller England, följdes i båda rikena av reformperioder även om de var ytliga och kortvariga. Således
stimulerade kontakten med de moderna makterna direkt och
indirekt försöken att förändra organiseringen av den gamla
samhällsstrukturen.
Kontakten med de mäktiga länderna förvandlade på längre sikt
dessa muslimska samhällen till de imperialistiska stormakternas kontrollområden. Men trots det gemensamma ödet
klarade sig det ottomanska samhället, som hade ett närmare
band med de moderna västeuropeiska länderna, betydligt
bättre än det iranska. Ottomanerna började moderniseringsprocessen långt tidigare. De genomförde ännu djupare
Moderniseringens källor 381
reformer och de lämnade 1800-talet betydligt framgångsrikare
än iranierna. Det är därför inte förvånande att påstå att även de
mäktiga ockupanterna orsakade stämningar som direkt eller
indirekt uppmuntrade utvecklingen i dessa riken. Ingen kunde
stänga alla dörrar för samhällsförändringen när tiden var
mogen.
Ryssland kunde inte frysa förändringen
Ryssland var båda rikenas ärkefiende och motsatte sig under
hela moderniseringstiden på 1800-talet varje form av förändring och modernisering av dessa samhällen. Men landet
kunde inte stoppa de moderna framstegen vid gränsen till
Ottomanska riket och Iran. Moderniseringen spreds också
genom vägar och förbindelser som var okontrollerbara.
Trots att Ryssland var ett av de länder som byggde sitt
herravälde i dessa muslimska samhällen på de konservativa
och korrumperade aktörernas bekostnad, väcktes viljan att
minska den utländska kontrollen även av detta lands handling.
Rysslands seger liksom ockupation av och kontroll över
muslimernas territorium gav folken i dessa länder möjlighet att
bli medvetna om sin bristande utveckling. Därför sådde
nederlaget i kriget mot Ryssland frön till samhällsförändringen
i båda samhällena. ”Försöket att lära sig av europeiska länder
grundades på misslyckandet gentemot ryssarnas invasion och
ockupation”698.
Under andra hälften av 1800-talet fick ryskt kapital och ryska
varor kontrollen över marknaderna i Istanbul-området och
Teheran, men såväl ryssarnas som västeuropéernas imperialistiska aktivitet på marknaderna gav kapitalflödet en snabbare
takt. Försäljningen av importvaror liksom inflödet av kapital
till huvudstäderna påverkade också båda samhällena och
698
Kunt, s. 71; Varahram, s. 210.
382
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
hjälpte uppkomsten av nya urbana och borgerliga samhällsgrupper. Dessa grupper stod bakom kravet att modernisera
samhället och samhällsrelationerna och möjliggjorde utvecklingen av kapitalistiska förhållanden.
Rysslands roll och påverkan gjorde en radikal omsvängning i
början av 1900-talet. Det ryska folket hade nu vaknat upp ur
sin långvariga omedvetenhet. Människorna i städerna fick en
djup förståelse för sina rättigheter och centralmaktens diktatoriska handlingar och exploatering. Nya samhällsgrupper med
nya förväntningar började styra kampen mot den åldrade
tsarregimen. Detta gjorde i början av 1900-talet Ryssland till
en källa för kunskap om samhället och politiska aktiviteter för
arbetare och resenärer från Iran och Ottomanska riket.
De intellektuella och revolutionära aktivisterna från grannlandet Iran fick kännedom de nya ideologier som skulle hjälpa
dem att genomföra radikala förändringar i sitt samhälle. I
synnerhet de iranska arbetarna i Ryssland, framför allt i Baku
och Tiblisi, lärde känna de nya revolutionära ideologierna och
publicerade exiltidskrifter på persiska och turkiska. Arbetarna
organiserade sig för att kämpa mot det härskande föråldrade
samhällssystemet och shahens envälde. De hade viktiga roller
under den konstitutionella revolutionen i Iran. Iraniernas
aktivitet ökade parallellt med revolutionerna 1906 och 1917 i
Ryssland.
Ryssland förvandlades i och med revolutionen 1917 till en stor
möjlighet för Iran och Turkiet. Sovjetsystemet gav ett
betydelsefull strategiskt värde för de båda länderna. Iran och
Turkiet fick från och med 1920-talet möjlighet att styras med
nya moderna statsmakter. De förvandlades under det kalla
kriget till västvärldens främsta försvarsanläggningar gentemot
utvidgningen av det kommunistiska systemet. Ryssland hade
utgjort en av grunderna för den svaga utvecklingen fram till
1917. Men grannskapet med Sovjetunionen gav nu möjlighet
Moderniseringens källor 383
till understöd från Väst att gå igenom snabba förändringar och
driva radikala moderna planer.
England spelade olika roller
Engelsmännen delade ryssarnas intressen i Iran. Som Sir Gur
Ozely, den engelska representanten i Indien, erkände senare
ansåg engelsmännen att ”deras centrala strategiska målsättning
att behålla sina ockuperade områden i Indien bara kunde nås
om de kunde hålla Iran svagt och barbariskt”699.
Tvärtemot detta satsade engelsmännen i Ottomanska riket på
att hjälpa till vid genomförandet av reformerna. De hade
imperialistiska mål som inte kunde nås utan moderniseringen
och förändringen av det feodalliknande samhällssystemet till
ett kapitalistiskt700. Tanzimat 1839 var enligt en del forskare en
resultat av ottomanernas avtal med engelsmännen om frihandel. Därigenom öppnade ottomanerna sina marknader för
europeiska affärsmän. Engelsmännen stod också bakom
genomförandet av den första konstitutionen i Ottomanska riket
år 1876701. Förhållandet mellan Ottomanska riket och England
stärktes ännu mer när engelsmännen under andra hälften av
1800-talet kunde kontrollera de närliggande haven från Medelhavet till Stilla havet.
Engelsmännen lärde sig under den andra hälften av 1800-talet
att använda politiska och ekonomiska medel för att få del av
det fallande imperiet. De förhandlade till sig nya koncessioner
och ekonomiska och politiska fördelar och satsade på att
kontrollera ottomanska marknader. De deltog i kontrollen av
ottomanernas ekonomi. De lånade ut pengar till den ottomanska staten och tog ut ockerräntor, samt skapade intresse699
Adamiyat, 1972, s. 165; Lambton, 1996, s. 260.
Adamiyet, 1972, s. 123124.
701
Özüerman, s. 18, 22.
700
384
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
områden i vissa delar av det ottomanska området, i synnerhet i
regionerna i Mellanöstern och kring Egypten. Allt detta skulle
ge upphov till modernisering och kapitalisering av det ottomanska samhället. Därför försökte engelsmännen understödja
reformerna i Ottomanska riket under hela seklet för att förbereda landets utveckling.
I början av 1900-talet stod engelsmännen med en politisk
omsvävning bakom den konstitutionella revolutionen i Iran.
De stödde uppkomsten av den andra konstitutionen i
Ottomanska riket. De stod bakom genomförandet av regimskiften under 1920-talet. De gav Reza Pahlavi i uppdrag att ta
makten i Teheran och modernisera samhället även om de var
oftare moderniseringens ”moderna herrar” än som ”moderna
medhjälpare”.
Frankrike ett kulturellt centrum
Ottomanska reformister kunde försöka utnyttja konkurrensen
och konflikterna mellan de mäktiga länderna i Europa, medan
iranska reformister länge sökte efter en tredje europeisk
partner som utan att skada deras självständighet skulle hjälpa
dem att komma ut ur den svåra situation i vilken de hade
hamnat. Därför var det naturligt att de båda rikena vände sig
till en tredje europeisk partner, nämligen Frankrike, i början av
1800-talet och de tysktalande länderna, under de sista
decennierna av seklet.
Den franska revolutionen 1789 skapade å ena sidan
möjligheter för de muslimska länderna att försvara sin
självständighet och stå emot ärkefienden Ryssland, men å
andra sidan förvandlades fransmännen till nya herrar.
Ryssarnas inflytande och militära aktioner och ockupationer
aktualiserade fransmännen som en ny medhjälpare. Den
franska revolutionen inträffade parallellt med uppkomsten och
organiseringen av Qadjar-dynastin i Iran och inledningen av
Moderniseringens källor 385
europeiseringen av Ottomanska riket under sultan Selim III.
Båda rikena befann sig i en djup politisk förändringsprocess.
Qadjar-dynastin var på väg att bygga upp en långvarig
statsmakt i Teheran, medan sultanen i Istanbul med sin
europeisering sådde fröet till det kommande moderniseringsarbetet tanzimat. Ett nytt sekel av reformer och europeiseringar väntade. Revolutionens kulturella signaler nådde ottomanerna långt före iranierna702.
Fransmännen förvandlades i båda rikena till moderniseringens
budbärare i början av 1800-talet, trots att deras tveeggade
handlingar skickade motsatta signaler: både modernisering och
ockupation. Processen nådde sin kulmen under Napleon-tiden,
då fransmännen fick båda statsmakterna att föra krig emot
Ryssland. Fransmännen höll dock inte sina löften utan svek
båda rikena genom att sluta fredsavtal med Ryssland 1808.
Fransmännen lämnade Iran och vände därmed iranierna
ryggen, medan de försökte få ottomanerna att komma överens
med ryssarna. Detta gjorde att Frankrike som ett mäktigt
europeiskt land blev kvar i Ottomanska riket, medan fransmännen på en gång förlorade sina möjligheter att delta i det
kommande politiska och militära livet i Iran.
Ottomanerna kände länge till det franska klädmodet och
utformade i början av 1700-talet den franska arkitekturen i
Istanbul. De hade nära kontakter med fransmännen redan i
slutet av 1700-talet. Fransmännen lärde ottomanska militärer
de nya teknikerna och den militära studiehandboken översattes
till turkiska. Deras tryckeri på ambassaden i Istanbul publicerade också böcker som kunde ge sultanen nya idéer om
samhällsförändringar703.
702
703
Kunt, s. 65; Varahram, s. 143.
Palmer, s. 59.
386
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
I början av 1800-talet talade många vid det ottomanska
hovet franska. Sultan Selim III hade nära band med fransmännen. Han förlorade sitt ämbete på grund av genomförandet
av det franska kulturlivet vid det ottomanska hovet. Fransmännens handel i Ottomanska riket var också framgångsrik.
De gjorde stora affärer i dagens Syrien och den turkiska
hamnstaden Izmir, där det fanns en relativt stor fransktalande
befolkning.
Sultans Selims tragiska öde hindrade dock inte hans
arvtagare från att fortsätta relationerna med fransmännen704.
Att tala franska blev en viktig kompetens för höga tjänstemän i
armén och den civila byråkratin i Istanbul. Under senare tider
fick fransmännen framträdande politiska och militära roller i
Ottomanska riket, medan de efter avtalet 1808 med Ryssland
aldrig fick dela den politiska makten i Iran. De försökte under
andra hälften av 1800-talet kompensera sitt politiska utanförskap i Iran genom att satsa på kulturella aktiviteter. De
öppnade franskspråkiga skolor, stod bakom översättningen av
böcker och utbildade de flesta av de ottomanska och iranska
studenterna vid sina högskolor. Detta gjorde att fransmännen i
de ottomanska reformisternas ögon förvandlades till en del av
den dominerande maktapparaten, medan bilden av dem i Iran
förskönades och gavs en kulturell framtoning. Fransmännen
vann den kulturella konkurrensen i båda rikena och Frankrike
förvandlades därmed till moderniseringens kulturella källa.
Sepahsalar uppskattade under 1870-talet den politiska
modellen i Frankrike. Hans lagstiftning och grundlagsförslag
var präglade av hans hjärtliga förhållande till det moderna
samhällssystemet i Frankrike705. År 1874 öppnades militärskolan Atamadjuri i Teheran. Lärare från Frankrike och Italien
704
705
Palmer, s. 61.
Adamiyat, 1972, s. 156, 157.
Moderniseringens källor 387
undervisade706. Den första moderna skolan, som öppnades året
därpå i Teheran för att undervisa i europeiska språk, valde
franska som förstaspråket. Skolan styrdes också av en
fransman707. Så småningom förvandlades franskan till andraspråk efter persiskan i iranska skolor.
Under denna period berömde de aktiva intellektuella i sina
skrifter (resales) Napoleon som en symbolisk framgångsrik
ledare som lydde lagarna och respekterade de folkliga och
demokratiska institutionerna i sitt land. Frankrike berömdes
också för sitt stöd till Japans utveckling och modernisering.
Men det var inte bara politiker från Frankrike som förvandlades till moderniseringens förskönade drömbilder. Franska
filosofer och vetenskapsmän hörde också till de mest populära
i Iran. Det franskdominerade arvet levde kvar under 1900-talet
i Teheran och andra storstäder, innan USA:s kulturella
dominans upplös den franska.
Fransmännen fick positiva reaktioner i Teheran när iranierna
under 1872 försökte hitta intresserade européer som skulle
hjälpa dem att öppna den första banken i Iran. Man fick några
förslag från medborgare i Frankrike och Österrike. Förslaget
från fransmannen Morton bedömdes som det mest lämpliga
och intressanta, även om fransmännens inblandning i processen motarbetades både av Ryssland och England. Den
iranska ambassadören i Istanbul diskuterade fram förslaget om
att öppna en bank och inleda järnvägsbygget. Han rapporterade till Teheran om diskussionerna med Morton. Det var
också intressant att konstruktionen av banken skulle följa de
grundprinciper som gällde i det ottomanska bankväsendet708.
Fransmännen fortsatte sin satsning på kulturella aktiviteter
även under 1900-talet. År 1889 öppnades Alliance Francaise,
Association Nationale pour la Propagation de la Francaise i
706
Adamiyat, 1972, s. 429.
Nateg, 1996, s. 43.
708
Adamiyat, 1972, s. 303.
707
388
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Iran. Alliansen öppnade sin första skola i Teheran med 80
elever 1902709. År 1901 hade undervisningen i franska blivit
obligatorisk i statliga skolor i Iran. Det blev också obligatorisk
för nyanställda i höga statliga tjänster att kunna tala franska710.
Således kunde fransmännen så småningom spela rollen som
den efterlängtade ”tredje partnern” som hade inget att göra
med den främmande dominerande maktapparaten i Iran. De
satsning på kulturella satsning i Ottomanska riket följdes med
politiska, militära och ekonomiska avtal och inblandningar.
Där betraktades Frankrike som en viktig källa för både
modernisering och exploatering.
Önskvärda tysktalande partner
Den reformvänlige premiärministern Amir Kabir började
byggandet av Dar-alfenun 1849. Året därpå skickade han ett
sändebud till Europa för att anställa lärare från Österrike. Han
ville inte använda lärare från England och Ryssland och inte
heller från Frankrike. Detta berodde dels på att Österrike inte
var aktivt i samband med den imperialistiska kontrollen av
Iran och dels på att han kände sympati för de tysktalande
länderna i Europa711.
Österrike hörde liksom Tyskland till de länder som ville hjälpa
iranierna att modernisera sitt samhälle, men detta var inte
möjligt innan iranierna hade lyckats befria sig från de
dominerande stormakterna. Intresset för de tysktalande
länderna fortsatte i Iran och detta gjorde att det tjugotal
specialister som Sepahsalar anställde under resan till Europa
1873 var österrikare. Bland dem fanns Baron De Stain som
skulle ta hand om omorganiseringen av skattesystemet och
709
Nateg, 1996, s. 8384, 95.
Nateg, s. 47, 48.
711
Adamiyat, 1992, s. 34; Varahram, s. 185.
710
Moderniseringens källor 389
tullen712. Österrikarna hade också i uppdrag att bryta malm och
vara hjälpliga vid omorganiseringen av byråkratin. Österrikarnas framgång gjorde att man så småningom också
anställde österrikiska lärare till militära anläggningar och
skolor713. År 1874 anställdes österrikaren Riederer för att styra
den nya postverksamheten. Fyra år senare anställdes än en
gång fjorton lärare från Österrike för att utbilda och omorganisera militären i Iran714.
Reformisterna i de muslimska rikena betraktade under senare
tid Tyskland som den viktigaste ”tredje partnern”. Tyskland
befann sig utanför maktkampen i de båda länderna. Tyskarna
hade inte genomfört militära aktioner mot dem eller ockuperat
deras territorium. De hade också klarat av att bygga upp sitt
samhälle under senare tid, dvs. under den europeiska imperialismens senaste utvidgning. Detta gjorde tyskarna till en
förebild. ”Tysklands seger i kriget mot Frankrike i början av
1870-talet gjorde att drömbilden i Iran och Ottomanska riket
skiftade från Frankrike till det nya framgångsrika landet och
dess ledare Bismarck”715.
Den första ledande personen inom moderniseringsprocessen i
Iran, Amir Kabir, hade ett nära band med tyskarna. Han talade
med européerna på tyska. Ryssland och England hade ett
avgörande inflytande över politiken och de mäktiga männen
vid det iranska hovet. Därför försökte de reformvänliga
kontakta ett tredje land för att hjälpa till att besegra de härskande makterna716.
712
Varahram, s. 312; Adamiyat, 1972, s. 167.
Adamiyat, s. 320, 428.
714
Adamiyat, 1972, s. 455, 431.
715
Adamiyat, 1972, s. 418.
716
Adamiyat, 1972, s. 297305; Varahram, s. 25.
713
390
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
År 1877 var alla stormakter i Europa i färd med att tillskansa
sig delar av det ottomanska territoriet. Kontrollen av Egypten,
Tunisien, områdena kring Medelhavet, Balkanområdet och
även Mesopotamien, Syrien och Libanon delades mellan olika
intressen. Europeiska länder konkurrerade med varandra,
byggde nya allianser och drog ut i krig för att få en större del
av bytet. Tyskland stod dock utanför plundringen och var inte
inblandat i den koloniala och imperialistiska exploateringen.
Detta var också orsaken till att Abdülhamit II valde Tyskland
till sin partner.
År 1882 började de nya militära samarbetet mellan Tyskland
och ottomanerna. Ottomanerna fick militärmaterial som tillverkades i Kruppfabriken i Essen. De fick tungt artilleri för att
säkra ingången till Marmarasjön vid staden Çanakkale. År
1889 besökte den tyske kejsaren Wilhelm II Istanbul. Då
hörde de tyska soldaterna till de dominerande västeuropeiska
trupperna i staden717.
Han besökte Istanbul en andra gång 1898 och året därpå
öppnandes den första tysk-ottomanska banken, Deutsche
Palestinanbank, i Ottomanska riket. Tyska finansiella aktörer
kunde i fortsättningen inte låna ut tillräckligt med pengar till
Ottomanska riket för att befria den ottomanska staten från dess
beroende av bankfinansen i London, Paris och Wien, men
tyskarna gjorde ottomanerna värdefulla militära tjänster som
inte kunde erhållas från annat håll718.
Upptäckten av råolja i staden Mosul i norra Irak ändrade
stormakternas strategin i området i början av 1900-talet. Oljan
skapade ett stort intresse hos engelska och holländska företag.
Då slöt tyskarna ett avtal med ottomanerna om att bygga en
järnväg mellan Bagdad och Istanbul, vilket skapade stor
uppmärksamhet. Byggandet av järnvägen kunde medföra
717
718
Palmer, s. 188189.
Palmer, s. 212.
Moderniseringens källor 391
kontroll över oljefälten. Avtalet gav också möjlighet att bygga
oljeledningar till Västeuropa vid järnvägen. Detta gav tyskarna
en möjlighet att behålla och utveckla sin handel i Anatolien719.
År 1903 kom tyskarna överens om att bygga järnvägen
BasreKonya, en sträcka på 2 400 kilometer720.
Ottomanernas import från Tyskland utgjorde år 1897 6 procent
av den totala importen till Ottomanska riket. Den steg till 21
procent under 1910. Förhållandet mellan tyskar och panislamister var också mycket lovande. Tyskarna hade dessutom
nära relationer med ungturkarna. Tyskarnas kamp mot andra
europeiska länder stärkte deras ställning i området. Turkarna
försökte använda tyskan i sina skolor och byta ut franskan som
första europeiska språk. Tyskarna koncentrerade sina satsningar på tre områden: militären, järnvägen och bankväsendet.
De satsade också på att bygga Alhidjaz-järnvägen som skulle
användas för att föra pilgrimer till Mecka721.
Den tyske kejsaren besökte Istanbul tredje gång år 1916.
Han ville hjälpa sultanen, som deltog i kriget mot de allierade,
att driva fram reformer. Han hjälpte också ottomanerna att få
bättre kontroll över landets ekonomi722.
Naseraddin shah besökte Otto von Bismarck under sin resa till
Europa 1873. Sepahsalar sympatiserade med den tyska
varianten av konstitution och organiseringen av statsapparaten
under Bismarcks tid723. Framgången för Tyskland hade också
skapat ett stort intresse i Iran. Shahen besökte tillsammans
med premiärministern parlamentet och fabrikerna och kunde
lära känna grunderna för tyskarnas politiska och ekonomiska
719
Palmer, s. 212.
Palmer, s. 193.
721
Palmer, s. 210, 215.
722
Palmer, s. 213, 258.
723
Adamiyat, 1972, s. 130.
720
392
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
framgång. Under kontakten med Bismarck fick de samma svar
som den japanska och ottomanska delegationen dessförinnan
hade fått. Tyskland var villigt att hjälpa iranierna, men ”det
var iranierna själva som skulle förändra landet. Han uppmuntrade shahen att reformera den gamla strukturen.
”Man kan inte förvänta hjälp från andra, innan man
själv har satsat allt för att nå sina mål”, sa Bismarck.
Han skrev sedan samma mening till iranierna och försökte
övertyga dem om att deras inre krafter räckte för att driva fram
reformerna. Tyskland skulle hjälpa dem när det behövdes, men
”varje nation måste ta upp sina nationella intressen på
egen hand. Alla måste försvara sin självständighet. Det
är de inre krafternas historiska uppgift att satsa på att nå
sina mål”724.
Ingen stat kan nå sina mål utan att få hjälp av sitt folk.
Detta visar sig nu i Ottomanska riket. Deras satsning på
uppbyggandet av landet har ökat landets inkomster och
förbättrat deras militära makt, som numera är en av de
viktigaste faktorerna i uppbyggandet av landet.
Ni måste genomföra samma reformer och samtidigt
bygga vägar och förbättra handeln. Ni måste kunna
använda el- och ångkraften. Ni måste vara beredda på
att bevara och försvara freden även om detta kräver ett
nytt krig. Ni måste satsa på att utbilda experter i
hemlandet och skicka era studenter till europeiska
länder för att lära sig de nya kunskaperna.
Om ni ändå behöver experter och kompetenta
människor kommer vi trots bristen på och behovet av
sådana människor i hemlandet att på samma sätt som vi
har gjort för ottomanerna sända dem till Iran. Vi vill
724
Adamiyat, 1972, s. 168.
Moderniseringens källor 393
faktiskt hjälpa er på alla möjliga sätt. Ni kan följa vår
väg till uppbyggande av samhället725.
Bismarck ville gärna hjälpa iranierna, men han såg Iran som
en del av stormakternas intresseområde och ville inte ställa sig
i vägen för ryssarnas och engelsmännen intressen på samma
gång. Tyskarnas behov av vänskap med Ryssland ansågs väga
tyngre och vara viktigare än deras vänskap med iranierna. De
ville inte riskera sina europeiska relationer för att hjälpa
iranierna726. Shahen slöt t.ex. ett avtal med Tyskland under
resan till Europa 1873. Detta skapade skarpa reaktioner från
Ryssland.
Den engelske författaren A. Arnold som besökte Sepahsalar i
Teheran skriver att hans förslag till grundlag hade sina rötter i
den franska grundlagen och inte i den engelska, men han ansåg
samtidigt att det under senare tid var Tysklands grundlag som
hade väglett den iranske premiärministerns förslag727.
Kommersiella relationer med de tysktalande länderna
utvecklades och år 1879 köpte iranierna mängder av kanoner
från Kruppkoncernen i Tyskland728. Under fredsavtalet med
Ryssland 1887 spelade för första gången tyskarna och deras
omtyckte ledare en roll i ett fredsavtal som gällde iranierna729.
Efter Sepahsalars död stoppades reformplanerna. Stormakterna
Ryssland och England behöll sin kontroll över landets politik
och fråntog iranska reformister möjligheten att bjuda in en
tredje partner för att delta i landets utvecklingsprocess. Iranierna kunde därför inte fördjupa sina relationer till tyskarna så
725
Adamiyat, 1972, s. 167169.
Adamiyat, 1972, s. 169.
727
Adamiyat, 1972, s. 193.
728
Adamiyat, 1972, s. 435.
729
Adamiyat, 1972, s. 172.
726
394
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
mycket som ottomanerna gjorde. Det dröjde fram till slutet av
1930-talet, då den nya moderna statsmakten i Teheran ännu en
gång försökte bygga nära relationer med tyskarna inför och
under andra världskriget.
Framtida imperier
Amerikanerna ansågs också länge som en tredje partner i de
båda imperierna. De skickade ditt missionsgrupper. De öppnade institutioner för vård och utbildning tidigt under 1830-talet i
Iran. Deras utbildningsgrupper började sitt arbete i Teheran
1877. Amerikanska sjukhus i Teheran öppnades 1893 och
detta blev en början för utbildningen av iranska studenter till
läkare. Amerikanernas satsning i Iran gjorde att de första
folkvalda regeringarna efter konstitutionsförändringen försökte använda dem i sina verksamheter för att skapa en ny
maktbalans mellan stormakterna. Detta besvarades med skarpa
protester från de dominerande länderna.
År 1911 anställdes Morgan Schuster och fyra andra
amerikaner som sakkunniga för att styra skatteministeriet. Han
hade i uppdrag att omorganisera skattesystemet och balansera
budgeten. Den postkonstitutionella regeringens självständiga
agerande motverkade stormakternas inflytande730.
Amerikanerna utnyttjade så småningom tumrummet i dessa
länders politiska liv och byggde under kommande decennier
upp sitt imperialistiska imperium i området. Uppbyggandet
blev möjligt i slutet av andra världskriget, då engelsmännen
lämnade sitt territorium till amerikanerna. Detta var förödande
och förvandlade Iran och Turkiet till USA:s lydstater.
Japanernas framgångar satte under andra hälften av 1800-talet
djupa spår i båda länderna och framför allt i Iran. Framgången
730
Varahram, s. 248249.
Moderniseringens källor 395
för Japans ekonomi visade de reformvänliga intellektuella att
moderniseringen inte bara var en europeisk företeelse. Den
kunde också genomföras i andra delar av världen utan att medföra en modern imperialistisk kontroll. Japanerna berömdes
under denna period i båda ländernas tidningar för sin
framgångsrika utveckling. Man talade ofta om Japan som en
symbolisk modell för utveckling av icke-europeiska länder.
Under denna period uppmärksammades det framgångsrika
skolsystemet i Japan samt med en utbildningsstandard som
motsvarade utbildningen i England731.
”Flickorna mellan 7 och 21 år studerar helt kostnadsfritt
och de som studerat färdigt anställs vid statliga
institutioner. Dessa satsningar inleddes 1871 och bygger
inte på de gamla traditionerna i Japan”, skrev tidningen732.
Såsom ett asiatiskt land fick Japan och dess framgång stor
uppmärksamhet hos exiliranierna. Iranska exiltidskrifter
innehöll ofta artiklar om Japans förnyelse och industrialisering. Japanernas strävanden mot att bygga järnvägar och
använda gaslampor berömdes gång på gång under de sista
decennierna av 1800-talet. Japans framgång med att öppna nya
skolor och utbilda folket med hjälp av fransmännen visade
också att de asiatiska länderna kunde hitta sina samarbetpartner i Europa733.
Trots detta skapade varken iranierna eller ottomanerna nära
kontakter med japanerna och deras moderniseringsarbete och
kunde inte inhämta kunskaper om deras samhällsorganisering,
reformplaner och metoder för utveckling.
731
Adamiyat, 1972, s. 405.
Adamiyat, 1972, s. 405.
733
Adamiyat, 1972, s. 347.
732
396
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Inre kontakter
En del av provinserna i det ottomanska riket lyckades
genomföra förändringar på olika politiska, sociala och teknologiska områden. Dessa framgångar påverkade också
utvecklingen av moderniseringen i hela området och framför
allt i Istanbul.
Förändringarna i Egypten påverkade både Ottomanska riket
och Iran. Sultan Selim visade stort intresse för förändringarna i
Egypten och försökte efterlikna egyptiernas reformer i
Istanbul. Sultanen klädde sig i europeiska kläder, men
utländska diplomater såg hans klädmode som mer egyptiskt734.
Sultan Mahmut sina traditionella kläder 1815 och tog på sig en
egyptisk kappa. Den militära vårdskolan Tibhane öppnades
1827, en månad efter skolan i Egypten735.
Egyptiernas skickade 1816 sina studenter till europeiska
länder för att de skulle studera till läkare. Att skicka studenter
till Europa hade fått skarp kritik från olika håll i Istanbul, men
trots detta började sultanen 1827 gå samma väg som
egyptierna. Antalet egyptiska studenter som utbildade sig till
läkare i Europa uppgick under perioden 18261848 till 300.
De var dubbelt så många som ottomanska läkarstudenterna736.
År 1828 byttes de gamla hattarna sepus eller baúlık i
Ottomanska riket ut mot fezen som brukades i Tunisien,
Algeriet och Egypten.
Året därpå publicerades den officiella tidningen Vekayi-i
Misriyye i Egypten. Sultan Mahmut imiterade detta i Istanbul
och gav 1831 order om publiceringen av en motsvarande
statlig tidning, Takvim-i Vakayi737.
734
Bayrak, s. 99; Palmer, s. 193.
Akúin, s. 114.
736
Akúin, s. 114.
737
Akúin, s. 114115.
735
Moderniseringens källor 397
Egyptierna upprättade 1789 divanen som en av de första
moderna institutionerna i landet. De upprättade också olika
lagstiftande organ, däribland Macles-e Shora 1826 och
Macles-e Shora Alnavab 1860 och 1866. År 1866 godkändes
Egyptens grundlag av Ismail Pascha, Egyptens ledare. Året
därpå upprättades konstitutionen i Tunisien. Konstitutionen
publicerades på arabiska och översattes till franska och
turkiska. Egyptierna inrättade ett nytt lagstiftande organ,
parlamentet Maclese-e Alazar 1878. De stiftade också nya
grundlagar 1882 och 1883738. Alla dessa förändringar skickade
effektiva signaler inte bara till Istanbul utan också till Teheran.
I början av 1870-talet började nya grupperingar av ottomanska
nationalister att växa fram. De skapade en oppositionsgrupp
för att förmå sultanen att godta en ny grundlag. Processen hade
sina rötter i Tunisien och Egypten739. Oppositionsgrupperingens krav var den samma som hade framförts i Egypten.
Kravet på att upprätta ett parlament för att stifta nya grundlagar liksom kravet att statsmakten skulle överlämnas till
parlamentet satte djupa spår i de demokratiska förändringarna
i dessa länder.
Re-islamiseringen i Ottomanska riket väckte stort intresse i
Egypten. De förändringar som genomfördes under sultan
Abdulhamit II hade också tydliga spår av egyptierna.
Egypten fungerade på flera områden som en bro mellan
förändringarna i Västeuropa och moderniseringen i Ottomanska riket, men detta gällde inte bara ottomanerna. Under
andra hälften av 1800-talet bodde och arbetade många iranier
och turkar i Egypten. Iranierna publicerade två exiltidskrifter
vid sekelskiftet 1900 i Egypten och skickade dem till
738
739
Akúin, s. 144.
Akúin, s. 115.
398
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Teheran740. Dessa spelade tillsammans med andra exiltidskrifter som kom ut i Azerbajdzjan, Ottomanska riket och
Indien en stor roll vid uppkomsten av den konstitutionella
revolutionen i Iran. Den persiskspråkiga tidningen Vatan
berömde i sina artiklar de framgångsrika reformerna i Egypten
och manade sina landsmän att lära sig av egyptiernas
framgång:
Egyptierna har 100 000 elever i sina grundskolor.
Andelen elever uppgår där till 192 personer per 10 000
invånare. Motsvarande siffra i Ottomanska riket är 100
personer. Egypten har speciella skolor för olika
kunskaper, däribland militärskolan, läkarskolan,
ingenjörskolan, industri- och jordbruksskolan741.
Ottomanerna påverkades också av de politiska framgångarna i
sitt territorium i Europa. Människorna i dessa områden hade
nära kontakter med förändringarna i Västeuropa. De försökte
organisera sig i enlighet med västeuropeiska utvecklingsmodeller. Redan 18261827 upprättade t.ex. greker lokala
parlament för att diskutera gemensamma frågor. Dessa
parlament upprepades i andra delar av den europeiska delen av
riket och blev under hela seklet tydliga förebilder för
reformisterna i Istanbul742. Från och med 1835 styrdes Serbien
av en konstitutionell regering. År 1866 öppnades också
parlamentet i Rumänien743. År 1849 uppstod en revolutionär
demokratisk rörelse i Moldau och Valakiet744. Dessa försök att
upprätta demokratiska institutioner och organisationer fortsatte
740
Varahram, s. 302303.
Varahram, s. 302303.
742
Palmer, s. 106.
743
Akúin, s. 144.
744
Svensk uppslagsbok, nr 29, s. 1218.
741
Moderniseringens källor 399
på Balkan, medan befrielsekriget mot Ottomanska riket fortsatte.
De demokratiska förändringarna på Balkan påverkade
framför allt Istanbul och spred vissa signaler till andra delar av
riket. Men eftersom de flesta organisationerna och det
demokratiska etablissemanget på Balkan riktade sig mot
ottomanernas centralmakt och hegemoni blev förändringarna
på Balkan, i huvudstaden och bland turkarna inte särskilt stora.
Förändringarna i Indien påverkade också processen, framför
allt i Iran745. Många iranier bodde under 1800-talet i Indien. En
del iranska exilpolitiker bodde i Indien. De iranska
exiltidskrifter som kom ut i Indien skrev om såväl Indiens
ekonomiska framgångar som radikala förändringar runtom i
världen. Dessa skrifter mottogs i Iran med ett stort intresse och
utgjorde tillsammans med andra exiltidskrifter en viktig källa
för upplysning om moderniseringen.
De icke-muslimska minoriteterna bar ofta moderniseringens
fana i de muslimska imperier. De var mest aktiva i Ottomanska riket. Parallellt med utvecklingen av de europeiska
ländernas inflytande i Ottomanska riket fick deras roll en
alltmer central karaktär. Ottomanerna och den ottomanska
statsmakten påverkades av minoritetsgruppernas framgång
inom olika kulturella och ekonomiska områden. De minoritetsgrupper som bodde i Istanbul och i de turkiska och muslimska
delarna av riket hade större möjlighet att förvandlas till
förebilder i moderniseringsprocessen. De icke-muslimska
minoritetsgruppernas framgång inom utbildning och vård var
en viktig förebild för ottomanerna och den turkisk-muslimska
medborgarna.
745
Varahram, s. 304.
400
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
År 1895 studerade t.ex. drygt 76 000 icke-muslimska elever
i 687 rüútiye-högstadieskolor i Ottomanska riket. Knappt 42
000 muslimska mellanstadieelever studerade år 1895 vilket
ska jämföras med drygt 82 000 icke-muslimska elever på
samma nivå, trots att icke-muslimerna enbart utgjorde en
tredjedel av den muslimska delen av befolkningen746. Dessa
siffror visar att minoritetsgrupperna hade övertag vid organiseringen av den moderna utbildningen även i slutet av seklet.
Deras framgångar var en drivkraft som fick den muslimska
delen av befolkningen att försöka hinna i kapp de relativt
framgångsrika icke-muslimska minoritetsgrupperna.
746
Akúin, s. 179.
Moderniseringens källor 401
De muslimska imperierna och den
förstörda bron
Den religiösa konflikten tar över
Framgången för moderniseringen i grannländerna Iran och
Ottomanska riket hade även betydelse för ländernas inbördes
relationer. Ottomanerna låg i de flesta fall flera decennier före
iranierna. Iranska politiker som besökte grannlandet försökte
upprepade gånger efterlikna de ottomanska förändringarna.
Många iranier bodde och arbetade i Istanbul och Erzurum och
andra ottomanska städer och provinser under moderniseringsperioden på 1800-talet. Istanbul var också centrum för iranska
affärsmän och iranska exilpolitiker. Iranska politiker, däribland frimurarmedlemmar, shia-islamister och pan-islamister
i Iran hade nära band med organisationerna i Istanbul och de
heliga städerna i Irak och Syrien. Iranska exiltidskrifter
publicerades i Istanbul. De rapporterade för framgången av
tanzimat i Ottomanska riket. Istanbul var också en mötesplats
för iranier och europeiska företagare och politiker. Dessa riken
led ofta av samma utländska exploatering. De genomförde då
och då parallella reformer och hade möjlighet att understödja
varandra.
Trots detta vann alltid konflikterna över samarbetet. De gick
varsin väg och deras relationer präglades, även när de
genomförde parallella reformplaner, framför allt av den gamla
fientliga stämningen. Denna fick också stöd av fanatiska
islamister på båda sidor. Fientligheten levde kvar under andra
hälften av seklet dels på grund av den hanafi-sunniska reislamiseringen i Ottomanska riket och dels på grund av
ökningen av mullornas makt i Iran.
402
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Konflikterna fortlever
Det var en fördel för de kristna länderna i Europa att
ottomanerna var upptagna i krig mot iranierna just under
15771638 då Frankrike och därefter Tyskland plågades av
religiösa inbördeskrig. Ottomanerna valde att utvidga sina
gränser i öster i stället för att ockupera Wien. På samma sätt
som man gjorde i Europa använde man i öst religiösa
skillnader som argument för att föra krig. Ottomanerna hade
hela makten i de sunni-muslimska områdena och ville infoga
de shia-islamiska områdena i sitt imperium. De ville också
göra slut på den shiitiska regeringen i sitt grannland747.
Shiiterna hade fått makten i Iran vid uppkomsten av den
shiitiska Safavi-dynastin från början av 1500-talet. De hade
fått icke-shiiterna att antingen konvertera till shia-islam eller
acceptera diskriminering. Sunniterna tvingades uthärda den
förnedring de utsattes för av shiiterna som av tradition var
fientligt inställda till de heliga sunni-islamiska männen, dvs.
de stora kaliferna. Ottomanerna ville sätta stopp för den
fientliga stämningen mot sunniterna och befria sunnimuslimerna från den fientliga statsmaktens ok.
Men ottomanernas intresse av att attackera iranierna och
ockupera deras territorium byggde framför allt på ekonomisk
vinning. Den ottomanska institutionaliserade krigsmakten
vann krigen mot de nyupprättade shia-islamiska trupperna
under hela 1500-talet och kunde så småningom ockupera
iranska territorier i Mesopotamien och Kaukasien. Den besatte
två storstäder i området, dvs. Bagdad i sydöstra och Tabriz i
nordvästra delen av Iran748.
Iranierna reparerade dock sina skador under den mäktige
shah Abbas Safavi. Med hjälp av modernt artilleri som iranierna av engelska äventyrare lärde sig att gjuta, attackerades de
747
748
Dorans, vll, s. 611.
Dorans, vll, s. 611.
Moderniseringens källor 403
ottomanska ockupanterna och iranierna tog tillbaka sina ockuperade områden i början av 1600-talet749.
Detta var dock inte slutet på den långa konflikten mellan
grannländerna. De fortsatte att kriga under de kommande två
århundradena utan att kunna komma till en lösning. De hörde
inte bara till olika islamiska inriktningar utan fjärmades utan
fjärmades också från varandra av olösbara geologiska, politiska och ekonomiska konflikter. Den religiösa skillnaden lade
grunden för uppkomsten av extrema islamiska och nationalistiska grupper på båda sidor.
Sultanerna i Ottomanska riket kände sig som den islamiska
världens ledare. Sultanerna ville under hela perioden få muslimerna i Iran att böja sig inför deras religiöst-politiska
auktoritet. Shaherna i Iran använde också konflikten med ottomanerna för att stärka sin ställning som shia-islamiska ledare.
De heliga shia-islamiska gravplatserna låg i Mesopotamien, i
städerna Nadjaf och Karbala. Många iranier färdades årligen
dit som pilgrimer och många andra var bosatta i dessa
områden, medan den politiska makten i Mesopotamien under
olika perioder delades av det hanafi-muslimska ottomanska
ledarskapet. Qadjar-shaherna såg det som sin plikt att
garantera de shiitiska pilgrimernas och de iranska medborgarnas trygghet, medan ottomanerna utnyttjade iraniernas
behov av att känna sig trygga i de ottomanska områdena.
”Ottomanerna begränsade iraniernas resande till de shiitiska
gravplatserna och skapade kaos i shiitiska områden när de ville
få iranierna att gå med på deras krav på andra områden längs
den vidsträckta gränsen. Konflikterna började ofta med
arrestering och förföljelse av iranier750.
749
750
Dorans, Vll, s. 611612.
Lambton, 1996, s. 4445; Nateg, 1990, 132134; Adamiyat, 1992, s. 73.
404
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
De muslimska imperierna befolkades bland annat av
nomadgrupper, däribland kurdiska nomader, vid sina gränser.
Nomaderna hade av tradition plundrat områden med bofasta
och de närliggande städerna. Centralmakterna utnyttjade ofta
nomadernas benägenhet att plundra de bofasta. Ottomanerna
uppmuntrade t.ex. de sunni-muslimska kurdiska nomadgrupperna att söka sitt levebröd inom områden med bofasta
shiiter i Iran. Nomadernas plundring resulterade ofta i
inblandning från Irans sida och uppkomsten av nya konflikter
och krig.
Många etnisk-religiösa grupper i Ottomanska riket hade sina
rötter i Iran och/eller i den shiitiska läran. Från Iran hade under
de senaste århundradena olika islamiska tarikat-grupper
strömmat till Ottomanska riket. Molevi-gruppen, som byggde
på det shia-islamiska tänkandet, kom från Iran tidigt under
1200-talet. Bektaú-gruppen härrörde ursprungligen från
regionen Khorasan i nordöstra Iran. Ledaren för gruppen
skapade en turkisk variant av sin islamiska lära i sina nya
bosättningar efter att ha invandrat till Ottomanska riket.
Bektaúiernas tankar påverkades också av kristendomen. De
lockade till sig många av de kristna medborgarna i området
och ombyggdes till en islamisk-kristen tarikat-grupp, Gızılbaúgruppen. ”Den fick ett stort inflytande i det kurdiska området i
Ottomanska riket under andra hälften av 1800-talet och liksom
andra iransk-shiitiska tarikat-grupper, skapade under 1800talet långvariga motståndsrörelser mot den sunni-islamiska
hegemonin i området”751.
Den iranska centralmakten var sedan länge benägen att
representera dessa grupper, samtidigt som ottomanerna hade
samma inställning gentemot sunniterna i Iran. De ottomanska
icke-sunniska muslimer som hade sina rötter i Iran ansågs ofta
vara iranska spioner och dessa gruppers etnisk-islamiska
rörelser uppfattades ofta som fientliga mot Ottomanska riket.
751
Nateg, 1990, s. 134.
Moderniseringens källor 405
Därför följdes etniska och religiösa rörelser i dessa länder ofta
av nya konflikter mellan grannländerna752.
Dessa grupper föll offer för grannländernas konflikter. De
missgynnades ofta på grund av sina rötter hos motparten,
samtidigt som deras motståndsrörelser lade grunden för den
långa konflikten mellan dessa grannländer.
Detta gjorde att länderna inte kunde samarbeta och lära av
varandra när de från och med början av 1800-talet befann sig i
samma politiska, militära och ekonomiska situation gentemot
stormakterna. År 1809 ockuperade iranierna regionen
Suleymaniye i Kurdistan. Tre år senare gav ottomanerna
Ryssland fri passage för trupptransporter under kriget mot
Iran. År 1819 resulterade attacken mot iranierna i ett öppet
krig mellan iranierna och ottomanerna753.
Under reformarbetet på 1800-talet
Dessa länders konflikter ändrade dock karaktär under moderniseringsarbetet tanzimat. Ottomanerna konkurrerade t.ex.
med iranierna om transporten av varor från Persiska viken. De
ville att affärsmännen skulle transportera dem via Bagdad som
då stod under ottomanernas kontroll. Men de flesta affärsmän,
framför allt armenier, som plundrades på de ottomanska
vägarna, färdades istället via den iranska staden Mahmere vid
Persiska viken. Detta var orsaken till att de försökte arrangera
plundring av försändelser på varandras vägar och i städer som
låg nära gränsen vid Persiska viken för att vinna affärsmännens tillit754.
Iranierna använde marknader i ottomanska städer för handeln med européer. Ottomanerna utnyttjade iraniernas behov
och tvingade de som handlade på de viktiga marknaderna i
752
Nateg, 1996, s. 185187.
Nateg, 1990, s. 144; Bishop, s. 272.
754
Nateg, 1990, s. 145.
753
406
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
gränsstäderna Erzurum och Trabzon att ge bort varor och
pengar. Denna plundring skedde först under 1830-talet, då
iraniernas handel med utlandet hade börjat utvecklas.
Under seklet underblåstes konflikterna av stormakterna.
Ryssland och England kunde redan under den första hälften av
1800-talet ta på sig rollen som medlare mellan Iran och
ottomanska riket. År 1822 slöt dessa länder ett avtal om att
respektera gällande gränser och använda stormakterna som
fredsmäklare755. År 1842 avstod de från att kriga mot varandra
genom stormakternas förmedling. Förhandlingarna var ett
uttryck för Rysslands och Englands inflytande i de både
länderna och förstärkte deras roll. Därigenom kunde stormakterna blåsa upp fientlighten mellan dessa riken när detta
behövdes.
Kontakterna mellan Iran och Ottomanska riket avbröts
upprepade gånger under 1800-talet av konflikter längs den
långa gränsen mellan länderna. De såg fortfarande varandra
mer som konkurrenter inom den muslimska världen än som
samarbetspartner som delade ett dystert öde. Detta gjorde att
förändringar i ett av dessa länder inte skapade direkta
aktiviteter i det andra, trots att de båda reformvänliga iranska
premiärministrarna Amir Kabir och Sepahsalar, liksom flera
andra reformister, syftade till att efterlikna den ottomanska
moderniseringen i sitt land.
Detta kunde dock inte förhindra den indirekta effekten av
förändringar i dessa länder. Ottomanerna hade under moderniseringen ett försprång på flera decennier. Därför påverkades
iranierna mer av ottomanernas tanzimat än ottomanerna av
iraniernas islahat.
Iraniernas kulturella inflytande var samtidigt stort. Persiskan
hade en stark ställning vid det ottomanska hovet i Istanbul och
755
Nateg, 1990, s. 144.
Moderniseringens källor 407
användes länge som hovets officiella skriftspråk. Sultanen
Mahmet II läste persisk poesi när han som segrare red in i
Konstantinopel. Det persiska språket var länge det officiella
språket i ottomanska skolor. Den persiska boken ”Historien
om relationerna mellan Iran och Ottomanska” var en av de tio
böcker som publicerades av det första tryckeriet som byggdes
1729 i Istanbul756.
De kulturella förhållandena ändrade kurs under moderniseringsperioden på 1800-talet och fick en mer ömsesidig
karaktär. Det ottomanska hovet använde det ottomanska
språket som i grunden var en blandning av persiska, turkiska
och arabiska, medan iranierna använde de turkiska termerna
för modernisering. Turkiska termer som tanzimat (reform),
Nizam-i cedid (nyordningen), meshrutiyet (konstitution),
hürryet (frihet), kanun (lag och lagstiftning) och flera andra
användes av iranierna under moderniseringsperioden757.
Förhållandena mellan dessa länder förändrades också alltmer
när båda länderna var upptagna med sina kontakter och
relationer med den imperialistiska världen. De hann ofta inte
ta upp sina gamla konflikter. Konkurrensen vid moderniseringen av samhället motverkade de väpnade konflikterna
mellan länderna. ”Ottomanernas byråkratiska reformer och
deras relativa framgångar på socioekonomiska och militära
områden var av stor vikt för framkomsten av reformvänliga
idéer i Iran. Utvecklingsmodellen i Ottomanska riket användes
ofta som en förebild för förändringarna i Iran”758, med detta
kunde sällan ändra på den gamla negativa bilden av
ottomanerna.
Reformarbetet tanzimat 1939 satte djupa spår på iranska
reformister och intellektuella, om än med flera decenniers
756
Nateg, 1990, s. 135.
Algar, 1980, s. 212.
758
Akyol, s. 217.
757
408
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
dröjsmål. Ottomanska riket och Istanbul erbjöd sedan gammalt
fristad för de iranska intellektuella och oppositionella som
måste lämna sitt land. Frimurarrörelsen etablerades i
Ottomanska riket långt före dess organisering i Iran759. Efter
förbudet mot den moderna församlingen Glömskans hus
(Faramosh-khane) tvingades flera av medlemmarna lämna Iran
och bosätta sig i Istanbul. Därmed blev Istanbul en fristad för
iranska exilpolitiker. Detta satte sina spår i relationerna mellan
Istanbul och Teheran.
Ändringarna av 1970-talets grundlagstiftning i Ottomanska
riket användes som en källa till förändringar i Iran. Intellektuella försökte kopiera lagstiftning i Ottomanska riket, trots att
de gång på gång misslyckades på grund av mullornas och
shahens motstånd760. En del reformer genomfördes enligt
mönster från Ottomanska riket761.
De exiltidskrifter som publicerades i Ottomanska riket var
länge en viktig källa för upplysning om moderniseringen. De
tog ofta upp Ottomanska rikets framgångar med att modernisera samhället som en förebild för ett muslimskt samhälle.
Akhtar var den viktigaste som publicerades i Istanbul. Tidskriften var en av de viktigaste källorna till information om
omvärlden i Iran. De smugglades in och nådde de utbildade
som läste tidskrifterna för andra och förklarade deras
innehåll762.
Översättningen till persiska av tanzimat-grundarens Fuad
Paschas testamente berättade om iraniernas intresse för
ottomanernas framgångar med att genomföra reformer. De
759
Sadegineya, s. 1824.
Martin, s. 76.
761
Algar, 1980, s. 212.
762
Varahram, s. 188.
760
Moderniseringens källor 409
kände att de befann sig i samma situation som Ottomanska
riket, enligt Fuad Pascha:
Ottomanska kungariket är i fara. Våra grannars framgångar liksom våra förfäders felaktiga handlingar har
resulterat i det nuvarande svåra läget. Om sultanen vill
förhindra det dystra ödet måste han avstå från de
sedvänjor som kommer från de förgångna tiderna. En
del okunniga medborgare tror att man kan återskapa den
ottomanska storheten genom att använda de gamla
metoderna, men detta är felaktigt och ett lurendrejeri.
Om våra grannar hade stannat på samma nivå som
under gångna tider skulle de gamla metoderna ha
fungerat och gjort oss till härskare över hela Europa.
Men våra grannar har gått framåt och lämnat oss efter
sig. Detta gör det nödvändigt att reformera hela
systemet. Vår religion hindrar oss inte från att ta del av
tanzimat-reformen i Europa. Detta är nödvändigt och
vår enda väg till framtiden763.
År 1870 vallfärdade Naseraddin shah till de heliga shiitiska
gravplatserna i Irak. Han såg under resan stor förödelse och
nöd bland folket i Iran. Detta påverkade shahen starkt. Som en
första reaktion bestämde han sig för att avskeda regeringen.
Shahen var sedan länge bekant med det framgångsrika
tanzimat-arbetet. Nu hade han färdats i en ottomansk region
och med egna ögon sett resultatet av reformerna. De hade
resulterat i att statens inkomster i den aktuella ottomanska
regionen i Irak hade ökat upp till motsvarade hela den iranska
statsbudgeten. Organiseringen av armén och marinen var
också framgångsrik. Detta hade gett ottomanerna mod att öka
sitt inflytande vid Persiska viken och ockupera den iranska ön
Bahrain. De ottomanska politikerna hade inte höga tankar om
763
Nateg & Adamiyat, 1989, s. 123124.
410
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
regimen i Teheran. De hade finansierat en tidning, Zora, som
hade i uppgift att skriva om iraniernas misslyckanden med att
genomföra reformer764.
Den iranske ambassadören i Istanbul, Mohammad Hossin
Khan (Sepahsalar), besökte shahen under vallfärden. Han
berättade åter om Europa och ottomanernas framgångar samt
talade om de nya tidningarna och tryckfriheten i Ottomanska
riket. Han kompletterade sina tidigare rapporter och redogjorde för ”nationalismen”, ”konstitutionen”, ”lagstiftningen”,
”materiella framgångar”, ”västvärldens tänkande”, ”individens
rättigheter” och behovet av införandet av den ”västerländska
civilisationen”. Ambassadören talade om den iranska nationen
och dess behov och intressen. Han betonade att iranierna inte
bara måste rädda sig ur den svåra situationen. De behövde
också genomföra reformer som skulle bygga på framstegen i
Europa. Han försökte förmå shahen att gå med på nya reformer i landet, som skulle motsvara de i Ottomanska riket765.
Shahen påverkades djupt och kallade ambassadören till
Teheran för att denne skulle bli landets befälhavare
(Sepahsalar). Sepahsalar fick 1871 i uppdrag att bilda regering
och genomföra de aktuella reformerna i Iran766.
Några månader efter det att Sepahsalar blev premiärminister
utnämndes Mithat Pascha till regeringschef i Istanbul.
Modernisterna, däribland den kontroversielle Mirza Malkam
Khan, hyllade den parallella framgången i grannlandet.
Malkam försökte hjälpa Sepahsalar att segra i konkurrensen.
Detta skulle kunna ge moderniseringen i Iran ny fart. Iranska
exiltidskrifter berömde Mithat Paschas framgångar. De ville
ge reformerna i Iran ny styrka767.
764
Adamiyat, 1972, s. 124.
Adamiyat, 1972, s. 135.
766
Adamiyat, 1972, s. 142.
767
Adamiyat, 1972, s. 155.
765
Moderniseringens källor 411
År 1876 publicerade exiltidskriften Akhtar den grundlagstiftning som hade föreslagits av Mithat Pascha768. Den
statliga tidningen Rozname-ye Rasmi (Officiella tidningen),
som under andra hälften av 1800-talet var Irans enda tillåtna
tidning, citerade Akhtar och även skrifter om de reformer som
genomfördes av Mithat Pascha i flera sammanhang. ”Därefter
gav iranska intellektuella ut hand-skrivna teser (resale) som
påminde om ungturkarnas planer och tankar. Att använda
namnen Hürryet (frihet) och Kanun (lag och lagstiftning) på
sina tidningar var också exempel på den ottomanska
moderniseringens influens på iranska intellektuella769.
Premiärministern Sepahsalar var dock oroad av ottomanernas reformer och skrev till shahen att framgången för
Mithat Pascha kunde medföra risker för landets och iraniernas
intressen770. Detta visade att relationerna mellan länderna
fortfarande byggde på de tidigare konflikterna. De var rädda
för varandras framgång och utveckling, och detta hindrade
deras samverkan just när de behövde varandra för att tillsammans kämpa mot gemensamma fiender och ta sig förbi
likartade yttre och inre hinder.
Re-islamiserinengen och nya motsättningar
Sultan Abdülhamits återgång till islamisering skapade nya
konflikter i ländernas relationer. Re-islamiseringen innebar en
ny centralisering av den sunni-islamiska maktapparaten i
Istanbul. Re-islamisering i denna mening uppfattades som en
ny religiös utmaning mot den shia-islamiska maktapparaten i
Iran och besvarades med nya konflikter mellan Istanbul och
Teheran. Konflikterna blev allt hårdare när sultanen understödde den pan-islamiska rörelsen i den muslimska världen.
768
Varahram, s. 409.
Kevserani, s. 191192.
770
Adamiyat, 1990, s. 153.
769
412
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Pan-islamismen hade sina rötter i konflikten mellan de
ockuperade muslimska länderna och den ”europeisk-kristna
koloniala och imperialistiska maktapparaten”. Pan-islamismen
sågs som muslimernas svar på införandet av de moderna men
främmande element som hotade deras traditionella samhällsrelationer och struktur. Pan-islamism representerade i denna
mening det muslimska folkets rädsla och oro för de ”moderna
framstegen” som mot den ”moderna exploateringen”.
Sultanen använde den pan-islamiska rörelsen för att förena
de inre krafterna mot européernas förenade maktapparat och
ryssarnas pan-slavism och pan-ortodoxism. Många inom den
shia-isalmiska hierarkin i Iran delade i denna mening den panislamiska synen och understödde den, trots att majoriteten
vägrade acceptera den ottomanska sultanens ledarskap.
Sultanen använde pan-islamismen som ett redskap för att
rekrytera nya grupper av muslimska anhängare. Han bjöd in de
exil-iranska islamisterna, däribland den kände pan-islamisten
och frimurarledaren Seyyed Djamaladdin-e Afghani. Denne
åkte 1892 till Istanbul på inbjudan av sultan Abdulhamit och
försökte under hans re-islamisering på att ändra den religiöspolitiska strukturen i Iran771. Han beundrade sultanens reislamisering och försvarade tanken att förena den muslimska
världen under sultanens ledarskap, samt fortsatte sina kontakter med mullorna i Iran för att uppmuntra dem att förena sig
med sina sunni-muslimer bröder i Ottomanska riket. Han
erhöll närmare 200 brev från shiitiska mullor som uttryckte
stöd för den nya muslimska sammanhållningen772.
Seyyed Djamaladdin-e Afghani lockade också till sig en del
av de iranska intellektuella som bodde i exil i Istanbul. Han
upprättade en pan-islamisk förening som skulle öppna vägen
för enandet av sunni- och shia-muslimerna. Han ville förena
771
772
Momeni, 48, 66; Algar, 1980, s. 302.
Algar, 1980, s. 303.
Moderniseringens källor 413
Ottomanska riket med Iran och Afghanistan773. Processen
nådde sin kulmen när Naseraddin terrordödades av en anhängare till Afghani.
Händelsen ledde till olika aktioner i Iran. Mullorna fördömde dådet, men de understödde senare sina ”sunni-muslimska
ottomanska bröder” i kriget mot de icke-muslimska och ”hedniska” makterna.
I motsats till de sunni-islamiska mullorna i Ottomanska riket
var de shia-islamiska mullorna i Iran tillräckligt starka för att
sätta sig de ”muslimska brödernas” deltagande i första
världskriget. Under kriget försvarade den iranska staten sin
neutralitet, men en del av mullorna försökte organisera folket
mot de ”kristna ockupanter” som attackerade de ”muslimska
bröderna i Ottomanska riket”. Många iranska ayatollor utfärdade också fatwor för att få folket att betrakta det som sin
plikt att delta i det heliga kriget (jihad). Många mullor delade
också oron för att deras heliga gravplatser i arabvärlden skulle
ockuperas av de kristna makthavarna om ottomanerna förlorade kriget.
De islamiska aktivisterna i Iran gick så långt i sina planer att
de skapade en islamisk regering i den heliga staden Qom för
att organisera kampen mot Ryssland och Italien. Den
informella islamiska regeringen tvingades så småningom att
flytta till Istanbul774. Den pan-islamiska rörelsen hamnade
under sultanens ledarskap. Därför upplöstes den i sin helhet
parallellt med sultanens fall. Tanken om globaliseringen av
islam levde kvar i båda samhällen.
Ottomanernas försprång liksom deras framför allt indirekta
påverkan på moderniseringsarbetet i Iran bestod under hela
perioden och fortsatte fram till 1930-talet775. Relationerna
773
Momeni, s. 66.
Lambton, 1996, s. 403404.
775
Issawi, 1998, s. 9596.
774
414
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
mellan dessa länder förändrade inte före 1935, då Pahlavishahen Reza besökte Turkiet. Han mottogs med hedersbetygelser och bestämde sig för att genomföra kemalismens
reformer i Iran776. En ny tid hade inletts.
776
Clevenda, s. 174177.
Slutord – olika strukturer
och parallella processer
Moderniseringens dubbla karaktär
Moderniseringen hade från början en dubbel karaktär och
medförde olika och motsatta förändringar. Å ena sidan väckte
den människorna inom den islamiska världen till att upptäcka
sin sämre utveckling och att försöka åtgärda denna. Moderniseringen medförde nya kunskaper, nya filosofier och ett nytt
sätt att leva och värdera. Den hade byggts på rationella och
materiella grunder och fick under sin utvidgning människor att
förklara och utvärdera saker och ting utifrån vetenskapliga
upptäckter och rationella grunder. Därigenom öppnade moderniseringen vägen för en renässans inom olika fält av de muslimska samhällena.
Införandet av rationella och vetenskapliga framsteg skapade
en storm av samhällsförändringar. De folk och samhällen som
kunde ta till sig de rationella grunderna och tillämpa dem i
sina institutioner och på sina samhällsförhållanden nådde en
historisk och varaktig framgång.
Moderniseringen medförde oundvikliga förändringar. Ingen
nöjde sig längre med den gamla världen och det gamla
levnadssättet. Alla mötte krav på att ändra sig och sitt samhälle. Agrarsamhället och de feodala förhållandena var sedan
416
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
länge dömda att avlösas av ett nytt urbant samhällsliv och de
mer framgångsrika kapitalistiska förhållandena. Industrin och
tjänstesamhället kom också att upplösa den traditionella
produktionen av jord och boskap. Nya samhällsklasser som
byggde på borgerliga och kapitalistiska förhållanden kom att
upplösa gamla feodala, etniska och traditionella samhällshierarkier. Marknader, kapitalbildning och kapitalets in- och
utflöde liksom nya stater med nya samhällsinstitutioner var
också konsekvenser av moderniseringen.
Moderniseringen medförde ett nytt samhällssystem med nya
sociala, politiska och ekonomiska förhållanden. Moderniseringen medförde industrialisering och maskinell tillverkning. Den
innebar en ny samhällsorganisation. Den krävde respekt för
människan och hennes rättigheter, för individen och hennes
möjlighet att leva fritt och yttra sig fritt. Moderniseringen
krävde respekt för demokratin och demokratiska förhållanden.
De som inte klarade detta skulle komma att bli tvungna att
nöja sig med sämre utveckling, välbefinnande och välfärd.
Moderniseringen gav de muslimska samhällena ett historiskt
tillfälle till utveckling, reformer och förändring.
I det ottomanska samhället som hade geografiska, geopolitiska
samt ekonomiska och kulturella fördelar började moderniseringen tidigare än i det iranska samhället, som under denna
tid brottades med svåra kulturella och historiska brister.
Ottomanerna kunde genomföra moderna reformer långt före
iranierna. Deras moderniseringsarbete varade också längre och
skapade än djupare förändringar i det gamla islamisk-asiatiska
samhällssystemet. Detta gjorde att Ottomanska riket i början
av 1900-talet var mer framgångsrikt, modernt och utvecklat än
det iranska samhället. Tack vare den relativa framgången för
det ottomanska moderniseringsarbetet hade folket i Ottomanska riket möjlighet att klara framtiden mer framgångsrikt
än iranierna.
Slutord – olika strukturer och parallella processer 417
Moderniseringen hade från början en inbyggd drivskraft mot
att utvidgas och globaliseras. Den skapade därigenom ett
hierarkiskt globalt system, där de som var mer moderniserade
tjänade bäst. Moderniseringen kom också att ändra de gamla
och koloniala maktförhållandena och skapade en maktfördelning som byggde på den kapitalistiska och imperialistiska ordningen, dvs. kontrollen av marknader, kapital, tillverkning, kommunikation och konsumtion. Moderniseringen
medförde samtidigt de moderna ländernas ”moderna kontroll”.
De människor, folk och samhällen som fastnade i det moderna
herraväldets nätverk kunde sällan befria sig och sitt samhälle
från exploateringen. Modernisering innebar från början såväl
modert framsteg som modern exploatering.
Detta utsattes båda dessa muslimska samhällen för. De började
båda som de moderna ländernas mindre betydande partner. I
synnerhet Ottomanska riket förändrade olika fält av samhället
för att ta sig ut ur sin långsamma utveckling. Det fick stora
framgångar, men var ändå i slutet av moderniseringsperioden
på 1800-talet beroende av europeiska länder. Som ickeindustriella länder hamnade de i periferin av industriländernas
nästan globaliserade nätverk i början av 1900-talet. Det
gemensamma ödet kvarstår än i dag.
Sammanbrott och bristande utveckling
En närmare blick på upplösningen av de muslimska imperierna ger vid handen att orsakerna bakom dessa parallella
processer i grunden kan beskrivas i två delar. Den första utgörs
av de problem som fanns inom länderna innan de hade fått
kontakt med stormakterna. Den andra utgörs av problem som
direkt eller indirekt skapades av stormakternas inflytande och
påverkan.
Varken Ottomanska riket eller Iran kunde inleda den utvecklingsprocess som européerna befann sig i efter renässan-
418
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
sen. Iran led ständigt av sin geopolitiska position. De långa
och höga bergskedjorna hindrade kommunikationen mellan
olika städer och marknader. Kontakterna över berggränserna
var svåra och begränsade och såväl kulturutbytet som
kapitalbildningen var svagt. Det torra klimatet liksom
grannskapet med olika folkslag som hade anledning att erövra
sina grannländer var också förödande. Grannskapet mellan
höga och låga dalgångar med olika klimat och natur lockade
under flera tusen år nya nomadgrupper. Detta ledde till att
städerna i Iran under de senare århundradena plundrades och
förstördes gång på gång.
Landet led under lång tid av materiella och mänskliga
tragedier och förluster. Samhällsutvecklingen avbröts flera
gånger och utvecklingen av marknaderna samt det urbana livet
lockade de mäktiga nomadgrupperna i området att ockupera
landet och förstöra städerna. Detta hindrade den urbana
utvecklingen och minskade möjligheterna till utveckling av
nya marknader, utbyte av varor och in- och utflöde av kapital,
samt kapitalbildningen i landet och uppkomsten av nya
samhällsklasser.
Ottomanska riket utgjordes av olika geografiska reservat. Det
påverkades av geopolitiska nackdelar och fick dela en del av
det tragiska ödet med Iran åtminstone i vissa delar av riket.
Men situationen i det stora riket var ändå helt annorlunda.
Ottomanernas långvariga centralmakt kunde hålla kontroll
över nomaderna och deras förödande agerande i samhället. Det
hade också geografiska fördelar av närheten till Västeuropa
och kommunikationsmöjligheter.
Trots de stora strukturella skillnaderna led båda de muslimska
samhällena under en lång period av konflikter och maktkamp
mellan olika grupper i det egna landet. Iran hade hamnat i
maktkampen mellan olika nomadgrupper och lokala makthavare. Landets utveckling förhindrades av det dominerande
nomadsystemet och nomadernas negativa påverkan på
Slutord – olika strukturer och parallella processer 419
samhället. De gav inte städerna möjlighet att växa och utvecklas.
Ottomanerna drabbades inte så mycket som iranierna av
nomadlivet, men det fanns andra orsaker till att utvecklingen
av samhället hindrades. Ottomanska riket utgjordes av olika
etnisk-religiösa grupper. Detta innebar djup splittring inom det
omfattande riket. Ottomanerna hindrades därigenom från att
behålla sin enhet och samla de splittrade krafterna under sin
centralmakt. De misslyckades också med att kontrollera sina
regioner och de mäktiga lokala aktörerna. De kunde inte sätta
stopp för den pågående maktkampen och göra slut på den
inbyggda anarkin, varken på nationell eller regional nivå. De
led av en rad konflikter och kontraster i sitt föråldrade
samhällssystem, vilka spelade samma roll i Ottomanska riket
som den geopolitiska utvecklingen och det utvecklade nomadlivet gjorde i Iran. Den ständiga krigssituationen kunde inte
heller åtgärdas. Det ottomanska samhället blödde hela tiden av
krig och minoriteternas ständiga uppror och självständighetsförklaringar.
Dessutom misslyckades dessa samhällen med att driva igenom
grundläggande reformer under de senare århundradena. De
reformer som lades fram var också kortvariga och ytliga. De
kunde inte förändra den gamla samhällsstrukturen och dess
funktionssätt, utan skapade nya sprickor i samhället.
Ottomanerna började moderniseringen i början av 1700talet. De kortvariga reformerna under 1700-talet hjälpte inte
utan fördjupade endast sprickorna i den traditionella maktstrukturen. Riket hamnade i brytningspunkten mellan dels det
gamla och det nya och dels mellan inhemska och utländska
aktörer. Det gamla samhällssystemet slutade fungera, medan
det nya systemet aldrig fick möjlighet att institutionaliseras i
samhället. Den hårda situationen minskade den centrala statsmaktens gamla funktioner. Den hindrade också den traditionella satsningen på landets utveckling, som enligt det
”asiatiska produktionssättet” skulle ledas av den ”patriarkalis-
420
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
ka centralmakten”. Situationen minskade statens auktoritet och
förmåga att lösa problemen genom traditionella åtgärder.
De kortvariga reformerna delade så småningom den ottomanska statsmakten i olika moderna och traditionella fronter.
Detta utlöste under slutet av 1700-talet en ständigt ökande
maktkamp inom den styrande centralmakten, dvs. mellan
reformister och traditionalister. Ingendera sidan kunde vinna
över den andra och till fullo driva igenom sina planer förrän
landet utsattes för stormakternas totala herravälde och kontroll
från första hälften av 1800-talet.
Därefter vann reformisterna och de reformvänliga krafterna i
Ottomanska riket successivt över de konservativa vid olika
tillfällen, men det var på grund av stormakternas ökade kontroll över riket för sent.
Ottomanernas täta kontakter med européerna spelade en viktig
roll under moderniseringsperioden och gav dem en gyllene
möjlighet att utveckla samhället och förbättra sina institutioners funktionssätt. Man måste dock understryka att den
geografiska fördelen hade kunnat medföra stora nationella
fördelar för ottomanerna, om de hade kunnat utnyttja dessa
möjligheter innan de hamnade under européernas politiska och
ekonomiska inflytande.
Ottomanerna lämnade 1700-talet och den relativt långa
fredsperioden under mitten av detta sekel utan någon märkbar
framgång på något område. De utnyttjade inte den långa
perioden av fred och välfärd till att utveckla handeln eller
bygga grunden för industriell tillverkning av varor. De
försökte flera gånger reformera armén, men de misslyckades
gång på gång med att genomföra några långvariga reformer.
Framgången inom militären hade kunnat stimulera reformer på
andra områden, men de lyckades inte komma underfund med
detta förrän riket stod under de imperialistiska makternas
kontroll.
Ottomanerna började 1800-talet utan förutsättningar att
lyckas i framtiden. De saknade ett fungerande handelsväsende
Slutord – olika strukturer och parallella processer 421
och hade gett utländska affärsmän unika möjligheter att
bedriva handel i olika delar av riket. De kunde inte samla in
skatter från avlägsna regioner i det vidsträckta riket. De kunde
inte driva reformplaner som krävde makt och kapital och
saknade en bred borgarklass som kunde öppna vägen för
reformernas framgång. Det stora Ottomanska riket och den
mäktige sultanen betedde sig ofta lika ogenomtänkt som den
iranske shahen, trots att skillnaderna var stora. De kunde inte
utnyttja någon av sina geografiska och geopolitiska fördelar
eller sina långvariga kontakter med de västeuropeiska länderna
på grund av de strukturella bristerna inom sitt samhälls- och
maktsystem.
Dessa grundläggande brister minskade Ottomanska rikets
möjlighet att föra fram utvecklingsprocessen parallellt med
förändringarna i Europa. Ottomanerna misslyckades med att
utveckla drivkrafter i sitt samhälle och blev därför beroende av
stimulans från utlandet. Såväl brister som behovet av hjälp och
stimulans från utlandet gjorde att det ottomanska samhället lätt
hamnade i européernas imperialistiska intresseområde.
Den långsammare utvecklingen av handel och kapitalbildning
i dessa samhällen hindrade uppkomsten av borgerliga klasser
som i den europeiska utvecklingsmodellen kunde genomföra
moderniseringen i form av en kontinuerlig process och under
längre tid. Avsaknaden av nya samhällsklasser och
producenter gjorde moderniseringen i dessa imperier beroende
av staten, hovet och sultanen/shahen. Detta innebar också att
reformerna blev avbrutna och kortvariga i båda riken.
En olycklig upptäckt
Stormakterna kom i kontakt med de muslimska staternas
sammanbrott parallellt med sina förödande utvidgningar vid
ingången till 1800-talet, då dessa muslimska imperier hade
fastnat i en situation av en långsam utveckling mot samhällets
sammanbrott. De fann att dessa imperier saknade kraften att
422
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
kunna försvara sin självständighet i den nya situationen. Detta
var inte en tillfällighet utan dessa imperier hade sedan länge
förlorat de inre drivkrafter som behövdes för att kunna tävla
med stormakterna på olika militära, ekonomiska och teknologiska områden.
Kontakten med moderna stormakter gav människorna i de
muslimska samhällena möjlighet att upptäcka sitt underläge.
De försökte därefter på olika sätt komma ur sin dystra
situation, men de inre och yttre faktorerna hjälpte inte de
muslimska samhällena att klara detta.
Dessa samhällens historia uppvisade dock olika sätt att
organisera samhället och maken. Det ottomanska samhället
var mer organiserat, mer utvecklat och mer kapitaliserat än det
iranska. Trots sammanbrottet hade ottomanerna fortfarande
förmågan att utnyttja sina geografiska, ekonomiska och
politiska resurser för att förbättra samhällsstagnationen. De
hade ett fungerande samhällssystem, medan den nya statsmakten i Iran sakteligen höll på att byggas upp traditioner som
via tillfälliga lokala stater hade utgått från Safavi-dynastin.
Iranierna hade nyligen fått möjlighet att efter ett långvarigt
inbördeskrig och en djupgående splittring och laglöshet
organisera ett nytt maktcentrum i landet. Qadjar-dynastin
representerade en historisk process av centralisering, men det
iranska samhället saknade länge de inre krafter som krävdes
för att bygga upp grunderna för uppkomsten av en ny
centralmakt som kunde motsvara Safavi-dynastin under dess
storhetstid på 1600-talet.
Iranierna var inte färdiga med att utveckla sin auktoritet i
hela landet, när de fick lära känna de ryska, franska och
engelska makterna på en och samma gång. Därför fick
qadjarernas statsmakt bygga sin nya maktstruktur under
stormakternas hegemoni, bevakning och inblandning. Detta
gjorde att landets suveränitet i grunden blev beroende av de
regerande stormakternas beslut och överenskommelser. Såväl
shahens makt som landets enhet hängde på stormakternas
Slutord – olika strukturer och parallella processer 423
strategi i området. Därefter kunde landet endast existera som
en suverän stat så länge England och Ryssland såg det som en
fördel att inte ockupera och dela landet.
Ottomanska riket var för stort för att ockuperas av ett enda
land, men under 1800-talet kunde stormakterna vid flera
tillfällen dela riket i olika intresseområden med självständiga
regioner och stater. Ottomanska riket kunde dock fortleva som
en enhet tack vare de europeiska stormakternas konflikter om
fördelningen av det som verkade vara ett för stort byte för att
sväljas helt. ”I början var ryssarna rädda att upplösningen av
det ottomanska imperiet skulle göra dem till grannar med de
europeiska stormakterna. Detta innebar ökade risker för nya
konflikter och nya krig”777. Under senare tider, i synnerhet när
ottomanerna fick dela gräns till havs med flera europeiska
makter, blev det omöjligt att komma överens med andra stater
om att dela Ottomanska riket i mindre delar.
Ottomanska riket liksom grannlandet Iran hade kunnat
ockuperas och delas i mindre delar om samma situation hade
inträffat under kolonialtiden, men då var situationen helt
annorlunda. De kapitalistiska staterna i Europa hade större
behov av ekonomiskt exploatering och militärt och politisk
inflytande än av att ockupera och kolonisera andra länder. De
behövde länge nya marknader och ville få de muslimska
imperierna att ge dem koncessioner och ekonomiska rättigheter. Just dessa behov lade grunden för de europeiska ländernas konflikter och krig. Behoven spelade också en roll när
stormakterna nöjde sig med ett imperialistiskt herravälde i
dessa muslimska imperier, även om de använde olika metoder
i olika länder och situationer.
777
Palmer, s. 72.
424
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Ryssarna kallade under hela andra hälften av 1800-talet Ottomanska riket för den “sjuke mannen”778. De föreslog vid flera
tillfällen att de och engelsmännen skulle göra slut på den
“Sjuke mannen” genom att dela riket i olika intresseområden.
Men engelsmännen var medvetna om att Ottomanska riket var
en för stor munsbit, särskilt då de inte behövde ockupera och
kolonisera ytterligare områden vid denna tid. För England som
var mer utvecklat och industrialiserat än Ryssland var det
bättre att utnyttja det muslimska imperiets svaghet och dess
beroende av stormakterna än att ockupera och försöka regera.
Stormakternas ockupation av Ottomanska riket under åren
19191922 visade att engelsmännen hade rätt i sin inställning.
De skulle inte heller göra samma misstag som ottomanerna
hade gjort genom den gigantiska utvidgningen av gränserna,
som senare blev en av orsakerna till Ottomanska rikets
sammanbrott.
Islam och det icke-världsliga synsättet
Den religiösa organiseringen präglade de muslimska imperiernas ställning både före och under moderniseringsperioden på
1800-talet. Islamiska ledare och organisationer spelade olika
roller i dessa länder.
Mullorna i Iran började 1800-talet som den shia-islamiska
Qadjar-shahens andliga tjänstemän. De såg det som en stor
fördel att av staten tilldelas plikten att tjänstgöra i en viss stad
eller moské. De tjänstgjorde där staten och statliga representanter önskade, och de gjorde propaganda för Qadjarshahernas shia-islamiskt legitimerade makt. De ville helst
bidraga till utveckling av den shiitiska makten för att använda
den mot den ottomanska sultanens kontroll över de heliga
gravplatserna.
Mullorna tillhörde Qadjar-tidens konservativa front som
motverkade allt som var nytt och främmande. De delade åsikt
778
Palmer, s. 179.
Slutord – olika strukturer och parallella processer 425
med andra konservativa, såväl Qadjar-släkten som nomadhövdingar. De ville alla hålla landet inom de traditionella
gränser som sågs som islamiska och shiitiska.
Organiseringen av statsmakten och moderniseringen i Iran
genomfördes under Englands och Rysslands hegemoni. Dessa
länder var eniga om att behålla Iran under sin kontroll genom
att frysa alla möjliga förändringar i landet och använde en mer
kolonial politik i Iran åtminstone fram till senare decennier av
1800-talet. Detta skilde sig markant från den mer imperialistiska strategi som stormakterna från den första hälften av
seklet genomförde i Ottomanska riket.
Både ryssar och engelsmän allierade i Iran med den konservativa fronten. De stödde de samhällsgrupper som delade
deras intressen. Muslimska ledare och nomadhövdingar var de
första som stormakterna närmade sig. Dessa grupper hörde
inte bara till samma konservativa front. De ägde också
potential att organisera sig gentemot staten. De kunde
därigenom minska statens makt, vilket var en fördel för de
koloniala staterna. De kunde användas för att möjliggöra en
kolonial politik.
Detta gjorde att mullornas makt ökade parallellt med
utvecklingen av stormakternas inflytande i landet. De kunde
därigenom så småningom, i synnerhet under andra hälften av
1800-talet, befria sig från shahens och statens traditionella
kontroll samt kritisera shahen och stå emot hans beslut utan att
straffas. De kunde organisera sig under ett heligt ledarskap,
och de kunde bygga upp en hierarkisk islamisk organisation.
Ökningen av mullornas makt i Iran vilade också på ökningen
av deras ekonomiska vinst. De fick pengar både från staten
och stormakterna. De tog hand om alla donationerna i landet.
De samlade in pengar från folket. De sålde också förlåtelse till
affärsmän för deras icke-islamiska (heram) metoder ör att
tjäna pengar. De fick också in pengar genom sitt ansvar för
utbildningsväsendet och de islamiska sharia-domstolarna.
426
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Därmed spred de också sina berättelser och synpunkter i såväl
religiösa som politiska, ekonomiska och sociala frågor bland
folket och rekryterade nya anhängare.
Under andra hälften av 1800-talet byggde mullorna i Iran
successivt upp ett maktcentrum som konkurrerade med staten.
Deras organisation utgjorde vid ingången till 1900-talet en
oavhängig islamiskt legitimerad stat inom qadjarernas ”ickeislamiska centralmakt”. De omvandlades i början av 1800-talet
från de shia-islamiska Qadjar-shahernas ”andliga tjänare och
tjänstemän” till de som ägde makten att bestämma över shahen
och lagen i slutet av seklet. Mullorna blev således självständiga och mäktiga ”shia-islamiska ledare” som enligt en
nyskapad berättelse representerade den tolfte imamen. De
kunde bestämma över såväl religiösa som politiska, sociala
och ekonomiska institutioner och beslut.
En så stor och mäktig organisation av islamister som
fortfarande utgick från sharia, som hade skrivits flera hundra
år tidigare, hade både makt och välgrundade skäl att försöka
stoppa förändringarna i det iranska samhället. Iranierna fick
inte heller följa förändringarna i grannländerna Indien,
Ryssland och Ottomanska riket.
Iraniernas försök att reformera det gamla systemet stämplades
ofta som icke-islamiska och hedniska. Stämpeln sattes också
på alla nya importerade varor, från teknik till matvaror. Att
studera vid och öppna moderna skolor, öppna flickskolor,
bygga vägar, sätta åldersgränser för flickors och pojkars
giftermål, låta kvinnor befinna sig i det kollektiva och
offentliga rummet, sitta på stolar, samt att äta okända
grönsaker, däribland tomater, stämplades som hednisk, ickeislamisk, ej önskvärd (mobah) och förbjud (heram).
Förbudet utvidgades parallellt med moderniseringen i det
iranska samhället. För de flesta islamisterna var ”mänskliga
rättigheter”, ”frihet och människans rätt att välja sina representanter till parlamentet” helt och hållet ”icke-islamiska”. Dessa
termer motsade de absoluta shia-islamiska grunderna.
Slutord – olika strukturer och parallella processer 427
Islamisterna ansåg att shia-islam redan hade heliga lagar och
traditioner som skulle gälla ”alla personer i alla tider”.
”Människor är inte fria och äger inte heller makten att
välja sina ledare. De är tvärtom förpliktade att efterfölja
Guds och hans budbärares val och beslut”, menade de.
Förbudet att resa med bil, titta på TV och till och med tala i
mikrofon fortsatte långt in på andra hälften av 1900-talet. Det
religiösa förbudet och mullornas oomstridda sociala, kulturella
och pedagogiska inflytande fick iranierna att dröja med att
genomföra reformer under flera decennier och i vissa fall
skedde det mer än ett sekel efter ottomanernas motsvarande
reform. Iranierna tvingades länge vända alla samhällsförändringar som inte väckte mullornas intresse ryggen.
Qadjar-shaherna delade de shiitiska mullornas intresse av att
utnyttja alla möjligheter att reproducera skillnader mellan shiaislam och sunni-islam. Shia-islam och dess inbyggda konflikt
med sunni-islam lade grunden för både shahens och mullornas
legitimitet och maktbefogenheter. Därigenom aktualiserades
konflikten mellan Iran och Ottomanska riket gång på gång,
även under moderniseringsperioden. Detta var kostsam för
iranierna, särskilt när det ottomanska samhället bar moderniseringens fana och det långvariga moderniseringsarbetet
tanzimat ägde rum.
Iranierna hindrades genom sin starka tro också att lära sig av
”de hedniska ryssarna”, ”de dels icke-muslimska och dels
sunni-muslimska indierna” och ”de sunnimuslimska egyptierna”. Detta isolerade landet från alla möjliga förändringar
åtminstone fram till 1920-talet.
Det ottomanska samhället hade en helt annorlunda religiös
arbetsfördelning. Islamiska ulema tvingades alltid lyda
sultanen och den islamiska statsmakten. De sunni-islamiska
mullorna såg det som sin religiösa plikt att förhålla sig lojala
428
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
gentemot sultanen och centralmakten. De bevarade ironiskt
nog lojaliteten även när de utfärdade fatwor för att avsätta
sultanerna.
Ulema fick spela viktiga roller under de första decennierna av
1800-talet. De avbröt sin traditionella allians med den konservativa militären och hjälpte sultanen att driva igenom
moderniseringen. Detta resulterade också i upplösningen av
janitsjar-styrkan 1826. Ulema förlorade dock därefter möjligheten att uttala sig om maktkampen mellan sultanen och
militären. De blev allt mer marginaliserade under genomförandet av tanzimat. Detta berodde dels på det annorlunda
islamiska etablissemanget i Ottomanska riket och dels på den
hanafi- och sunni-islamiska lärans relativt liberala synpunkter i
jämförelse med shiiternas extrema åsikter.
Detta berodde också på att stormakterna hade ett annat syfte
i Ottomanska riket. De ville inte understödja de ottomanska
islamisternas omorganisering och självständighet, eftersom de
visste att detta skulle strida mot centralmaktens auktoritet och
förmåga att genomföra de reformer de ville. Detta var orsaken
till att ulema i Ottomanska riket förlorade sin tidigare position
parallellt med fördjupningen av moderniseringen och stormakternas imperialistiska inblandning i landet.
Samma process av fördjupning av moderniseringen och
utveckling av stormakternas hegemoni hade en annan påverkan på det shia-islamiska etablissemanget i Iran. Mullornas
makt ökade parallellt med utvecklingen av moderniseringen
och ökningen av stormakternas inflytande och exploatering.
Detta berodde framför allt på att stormakterna hade ett annat
syfte och andra metoder för exploatering av situationen i Iran.
Processen fick de ännu maktlösa islamisterna, ulema, i det
ottomanska samhället att lämna sin religiösa ställning till
förmån för den ottomanska byråkratin. Byråkratin blev allt
mäktigare under moderniseringsperioden på 1800-talet. ”Den
kunde även fatta beslut om vad som var islamiskt rätt eller
Slutord – olika strukturer och parallella processer 429
fel”. Därigenom förvandlades ulema till religiösa tjänstemän
underställda sultanen och byråkratin. Ulemas heliga lydnad
var sedan gammalt tradition i Ottomanska riket.
Inte heller re-islamiseringen med början under 1870-talet
kunde hjälpa ulema att göra sig oavhängiga. De återtog en del
av sina gamla och nya religiösa uppdrag under senare tid, men
detta fördjupade snarare deras beroende av staten, sultanen och
den ottomanska centralmakten och gjorde dem inte mer
självständiga.
Ulema kunde inte heller spela någon roll i uppkomsten av
det nya och informella islamiska nätverket. Politiska partier
och islamiska aktörer och lekmän utanför det formella
islamiska etablissemanget styrde i stället den informella reislamiseringen. Dessa grupper och personer, liksom religiöstkulturella darvish- och tarikat-grupper, fortsatte kampen för
re-islamisering.
Ulemas lojalitet mot centralmakten fortsatte även när
parlamentet öppnades under den första och andra konstitutionen 1876 respektive 1909. De utfärdade fatwor även när
parlamentet i egenskap av centralmakt krävde och var i behov
av dem.
Således gav den islamiska organisationen liksom makt- och
arbetsfördelningen de reformvänliga byråkraterna i Ottomanska riket en gyllene tillfälle att genomföra sina reformplaner utan att hindras av konservativa islamiska ledare och
traditioner. Ottomanernas stora framgång med att reformera de
islamiska rättstraditionerna och upplösa dem genom en
modern och sekulär lagstiftning, redan under de senare
decennierna av 1800-talet, visade att byråkraterna hade goda
möjligheter att offentliggöra nya tolkningar av de islamiska
traditionerna utan att rådfråga islamiska ämbetsmän.
Detta var en stor fördel som låg till grund för ottomanernas
mer framgångsrika och djupare modernisering i jämförelse
med iraniernas kortvarigare och ytligare samhällsförändring
under Qadjar-tiden.
430
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Kravet på rationalism och protestantism
Det ottomanska samhällets möjlighet att driva fram reformerna utan att hindras av de islamiska ledarna innebar dock inte
att det islamiska tänkandet i det ottomanska samhället var
svagare än i Iran. Att det formella hanafi-islamiska etablissemanget sin tidigare betydelse under moderniseringen i
Ottomanska riket betydde inte att den islamiska tron var
svagare eller hade mindre verkan på människornas vardagsliv i
det ottomanska samhället. Statens makt över hanafi-islamiska
ulema betydde inte att islamiska traditioner och grundläggande
islamisk filosofi och värderingar hade mindre verkan i det
ottomanska samhället och på den ottomanska statsmakten.
Den islamisk-orientaliska kulturen dominerade snarare både
det iranska och det ottomanska samhället. Den hade samma
effekter på muslimerna i Ottomanska riket som i Iran, vilket
satte djupa spår på moderniseringen och genomförandet av
reformer inom olika delar av det ottomanska samhället.
Olika islamiska Tarikat-grupper i Ottomanska riket hade sedan
gammalt lärt människorna att nöja sig med minsta möjliga för
att nå den himmelska lyckan. Islamiska ledare lovade ofta
folket att de i det himmelska paradiset skulle belönas för sin
fattigdom, sitt lidande och sin förnöjsamhet. Enligt vissa
sociologer779 skapade den nya världen i Europa en egen
religiös motiveringh, dvs. den protestantiska etiken, där vinst i
denna världen ledde till vinst i den himmelska världen. Denna
etik krävdes även för att ett kapitalistiskt värdesystem och
kapitalistiska förhållanden skulle kunna växa fram i muslimska samhällen.
Ottomanerna behövde en ny religiös motivering för att
kunna använda de geografiska och strukturella fördelarna för
att bygga upp en modern kapitalistisk värld, men de saknade
en sådan. De islamiska rättstraditionerna reformerades gång på
779
Weber, s. 1821.
Slutord – olika strukturer och parallella processer 431
gång av staten under reformperioderna, men det gamla
islamiska motivet, liksom den islamiserade orientaliska
filosofin, fortsatte att prägla människornas liv och levnadssätt.
Dessutom var moderniseringen i det ottomanska samhället
svag och en importerad vara. Den kunde som alla andra
främmande sociala element inte förändra människornas sätt att
tänka och värdera, innan den hade blivit assimilerade i
samhället. Den föråldrade sunni-islamiska läran fick snarare
människorna att sitta och vänta på belöning i det himmelska
paradiset, just när de stod inför en historisk och förödande
förändringsprocess.
Tillbakagången till de islamiska rötterna skapade gång på
gång kraftiga reaktioner mot de främmande element som
kunde skapa nya förutsättningar i samhället. Den svaga utvecklingen, liksom den kontroversiella moderniseringen med
sitt tveeggade innehåll, bidrog också till återgången till
rötterna. Att leva som muslim och att behålla sitt traditionella
islamiska levnadssätt fungerade som identitetsskapande,
särskilt när människorna behövde reagera mot moderniseringens förnyelser och dess imperialistiska innehåll.
Dessa brister gjorde att ottomanerna inte kunde utnyttja den
relativt liberala hanafi-islamiska synen på förändring. De
kunde inte heller använda den maktfördelning som gett staten
rätt att styra islamisterna och de religiösa institutionerna.
”Utan att modernisera och rationalisera de islamiska grunderna
misslyckades ottomanerna med att hänga med i den europeiska
utvecklingen”. De kunde inte heller åstadkomma en annan,
parallell utvecklingsprocess som passade deras egna villkor.
Därför var deras samhälle lägre utvecklat, misslyckat och
besegrat även efter flera decenniers modernisering och
satsning på europeisering. De delade faktiskt samma öde av
sämre utveckling med iranierna även om det ottomanska
systemet hamnade i en betydligt högre nivå.
432
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
För att följa med förändringarna i Europa behövde de båda
muslimska rikena gå samma väg som de kristna hade gått
innan moderniseringsperioden i Europa. Parallellt med utvecklingen av sitt samhälle lyckades européerna skapa nya
andliga och filosofiska tänkesätt. De skapade protestantiska
läror inom kristendomen och detta gav upphov till nya
värderingssystem som underlättade samhällets teknologiska
och kapitalistiska framgångar.
Muslimerna i de ottomanska och iranska samhällena
behövde också skapa en ny filosofi och nya sätt att se på
samhällslivet och samhällsorganisationen. Detta innebar en
moderniserad syn på islam och dess grundprinciper. De skulle
också, på samma sätt som i Europa, driva fram nya oppositionella reformer inom islam för att kunna öppna vägen för en
bred samhällsförändring. Men ingen av de dominerande
islamiska lärorna och organisationerna, varken sunni-islamiska
eller shia-islamiska, visade vara mogen för genomförandet av
en sådan radikal reform. Islamiska protestantiska synpunkter
framfördes i båda samhällen vid mitten av 1800-talet, men inte
heller dessa kunde omskapas och fördjupas under senare reislamiseringsprocesser.
De sunni-islamiska traditionerna inom hanafi-skolan byggde
på absolut lojalitet mot Koranen och sunna (de ursprungliga
förebilder och praxis). Detta heligförklarade det gamla
systemet och stängde dörrarna till rationalisering och nya
tänkesätt. Sunni-muslimerna hade hamnat i en situation där de
inte vågade fortsätta de rationella tänkesätten från gamla
islamiska rörelser, Mutezile och Akhvan-ussafa. De byggde
sina synsätt på de av Koranens verser som verkade rationella
eller som kunde förklaras genom argumentation. De behövde
inte lyda de delar av Koranen som verkade oförklarliga och
stred mot förnuftet, samt avvisade påståendet om de islamiska
föreskrifternas obegränsade giltighet i tid och rum.
Om moderniseringen i Ottomanska riket gav nya förutsättningar för moderna förklaringar av den sunni-islamiska
Slutord – olika strukturer och parallella processer 433
läran, hindrade ökningen av mullornas makt och inflytande
varje möjlighet till respekt för människans intelligens och
förmåga. Bland shiiterna i Iran fanns inga möjligheter till
utvecklingen av proteströrelse. Varje förändring eller kritisk
syn på shia-islam förtrycktes hårt av shahen, de mäktiga
mullorna och deras konservativa allians. Under 1800-talet
förlorade alla oliktänkande grupper och sekter sin kamp
mot det mäktiga islamisk-statliga maktcentrumet och
straffades hårt. Mullornas ”nyskapade berättelse” om att
ayatollorna representerade den tolfte Imamen låg bakom
uppbyggandet av den absoluta kontrollen över oliktänkande.
Mullornas upptäckt av principen om växelverkan ”imam och
ummat” (ledare och anhängare), dvs. ledare som fattar beslut
och anhängare som följer ledarens beslut, byggde på ”människors absoluta lydnad” och deras plikt att låta bli att tänka på
saker som endast ledarna skulle reflektera över. Således
förhindrades utvecklingen av rationalismen och avvisades
människans rätt att söka förklara sin värld och sin närvaro i det
världsliga livet.
Detta gjorde att de islamiska konservativa moralreglerna och
den negativa synen på världslig framgång fick folket i båda
samhällena att förbereda sig inför livet efter döden. De glömde
den ”världsliga obehagliga framgången” för att nå ”det
himmelska liv” som enligt den islamiska läran var det verkliga
och eftersträvansvärda. Därigenom gjorde det föråldrade
islamisk-orientaliska kulturarvet det omöjligt att med framgång förändra och förnya samhällslivet. Den negativa påverkan var kraftigast och mest effektiv i Iran, och den
förtryckte människornas rationalitet i det strängt bevakade
shia-islamiska samhället.
434
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Strukturella brister
Det var inte bara de gamla islamiska filosofierna och traditionerna som var lika i dessa samhällen. De var båda fast i det
gamla asiatiska agrarsamhället och feodala systemet, där
staten representerade en helig patriarkalism. Individens
legitimitet och suveränitet avgjordes av hennes deltagande i de
traditionsbundna släktbaserade kollektiven och hennes karriär
och roll i de patriarkaliska institutionerna. Allting betygsattes
oklanderligt av traditionerna och därmed behövde ingenting
förändras.
Systemet var i båda samhällena föråldrat och dess existens
hotades av allvarliga brister. På grund av detta skulle de ha
besegrats i konkurrens med Europa om de inte också hade
utsatts för kolonialismen och imperialismen. De skulle ha sett
sig som misslyckade och outvecklade, när deras föråldrade
samhällssystem mötte de framgångsrika kapitalistiska makterna.
De skulle också ha förlorat mycket om de hade handlat med
västeuropeiska länder även om de inte hade påverkats av
trycket från koloniala och kapitalistiska intressen. De hade
nämligen ett produktionssätt som var manuellt och mindre
utvecklat och deras varor hade en betydligt lägre kvalitet
jämfört med européernas högteknologiska och maskinproducerade varor. Detta medförde att båda samhällen lätt besegrades
av de teknologiskt framgångsrika staterna i Europa.
Således brottades de båda muslimska rikena med stora
strukturella problem innan de utsattes för stormakternas
imperialistiska aktioner i slutet av 1700-talet och i början av
1800-talet. De hade olika samhällsstrukturer, men de led båda
av strukturella brister som hindrade dem från att kunna stå
emot det kraftiga militära och ekonomiska trycket från de
moderna europeiska makterna. Detta orsakade trots deras
skillnader samma marginalisering och en gemensam framtid.
Slutord – olika strukturer och parallella processer 435
Från kolonialism till imperialism
Relationerna mellan dessa länder och de europeiska stormakterna vilade inte bara på kontakten mellan starka och
svaga parter. De starka västeuropeiska länderna använde också
andra metoder för att kontrollera dessa imperier. Det var ett
faktum att deras svaga ställning gentemot de mäktiga
imperialistiska länderna förvärrades under seklet, eftersom
stormakterna såg dem som sina kolonier. Européernas
kapitalistiska maktapparat, liksom den kapitalistiska etiken,
medförde att de ansåg sig ha rätt att förstöra och plundra de
svaga samhällena för egen vinning.
Européerna bar moderniseringensfana och representerade
den nya världsordningens demokrati och samhällsutveckling,
men de kompromissade ofta med sina värderingar när handel
och vinst krävde hårda handlingar.
Den första reaktionen mot den utländska ekonomiska invasionen kom i Iran tidigt under första hälften av 1800-talet
från den iranska premiärministern Qaim Makam. Amir Kabir
var också en av de första i öst som medvetet försökte stoppa
den påtvingade utvecklingen av den ”fria marknaden” i Iran.
Han ville försvara den inre marknaden från de imperialistiska
stormakternas ekonomiska invasion. Han var medveten om
vad den ”fria marknaden” hade medfört i Indien. Han ville i
stället satsa på att bygga en oavhängig industri för att tillverka
varor i landet. Men engelsmännen gjorde allt för att stoppa
hans planer. De argumenterade för att man kunde köpa och
importera varorna billigare än man kunde tillverka dem i
landet780. Kampen mot de imperialistiska planerna var en
viktig orsak till Amir Kabirs avsättning och därefter hans
avrättning.
Hade Amir Kabir rätt att stoppa engelsmännen och ryssarna
från att kontrollera marknaden i Iran, medan iranierna led av
780
Adamiyat, 1972, s. 298.
436
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
kapitalbrist? Var det utländska kapitalet inte det enda tänkbara
alternativet när den lokala marknaden saknade kapital och
varor? I varje fall visar hans beslut att det fanns en viss
medvetenhet hos iranierna om att de imperialistiska makter
som ville öppna nya marknader i landet hade för avsikt att
plundra marknaden och föra ut redan bristfälliga resurser ur
landet. De visste också att imperialisternas inblandning på
samma sätt som skedde i Indien skulle konkurrera ut den redan
fattiga lokala industrin.
Men detta var inte hela argumentet bakom iraniernas försök
att minska det främmande kapitalets inflöde till deras
territorium. Deras agerande hade inte bara antiimperialistiska
grunder. Många konservativa inom det iranska ledarskiktet var
också rädda för att import av varor och inflöde av kapital
skulle försvaga det traditionella samhällssystemet. Shahen och
makthavarna vid hovet samt jordägare, nomdhövdingar och
mullor var alla eniga om att byggandet av nya vägar skulle
innebära risk att ge ”icke-muslimska främlingar” möjlighet att
verka inom det ”muslimska landet”. Detta skulle skada
islamiska traditioner och solidariteten mellan det regerande
skiktet och folket. Det riskerade också skada balansen inom
det patriarkaliska systemet, där de mäktiga färderna representerade både Gud och shahen inom sin nomad- och släktgrupp
samt familj.
Stormakterna satsade trots allt under den andra hälften av
1800-talet på att idka handel på marknaderna i Ottomanska
riket och Iran. Deras satsningar i Ottomanska riket började
ännu tidigare och hade betydligt större betydelse än i Iran.
Iranierna hade inte bara en svag och sämre organiserad
statsmakt och militär. Marknaderna i iranska städer var svaga
och kapitalbildningen i storstäderna mycket begränsad. De
borgerliga samhällsgrupperna kunde inte utvecklas från ett
begränsat samhällsskikt till en viktig samhällsklass även under
andra hälften av 1800-talet.
Slutord – olika strukturer och parallella processer 437
Ryssarna var eniga med engelsmännen om att hålla det
iranska samhället utanför den pågående processen mot
europeisk modernisering. Den utländska alliansen mellan stormakterna hade nära kontakter med den inhemska, bestående av
hovet, feodalherrar, nomadhövdingar och mullor. De var alla
eniga om att det s.k. ”shia-islamiska kungariket” skulle stå
utanför alla de nya relationerna. Detta fördjupade landets
svaga utveckling och hindrade iranierna från att inte påbörja
samhällsförändringar inom olika sociala, kulturella, ekonomiska och teknologiska fält.
Iranierna började successivt påverkas av de imperialistiska
och kapitalistiska förhållandena under de sista decennierna av
1800-talet, då importerat kapital och varor nådde den iranska
marknaden. Teheran började utvecklas till en relativt stor stad
med ny infrastruktur och nya samhällsgrupper som sysslade
med handel av utländska varor. Iranska marknader väckte
européernas intresse sent under 1870-talet. Därefter började
Ryssland och England köpa förmånsrätter till tull, tobak,
bankväsende och i början av 1900-talet olja. Importen av varor
och kapital lade grunden för uppkomst och utveckling av nya
urbana samhällsgrupper med europeiskt orienterad kultur.
Det ottomanska samhället var mer utvecklat och staten bättre
organiserad. Ottomanska marknader var rikare och livligare.
Moderna samhällsgrupper spelade viktiga roller i huvudstaden
redan vid ingången till 1800-talet och nya borgerliga
samhällsskikt blev verklighet redan under första hälften av
1800-talet i storstäderna. Den nyorganiserade militären stod i
centrum för moderniseringen. Importen av kapital och varor
till huvudstaden ökade redan i mitten av 1800-talet. De
sociala, kulturella, teknologiska och ekonomiska förändringar
som iranierna upplevde vid ingången till 1900-talet
genomfördes i Ottomanska riket i början av 1800-talet.
438
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
Ryssland fortsatte sin tidigare politik att föra krig och tvinga
ottomanerna till förmånliga fredsavtal, medan de europeiska
stormakterna, England, Frankrike och Österrike, hade andra
strategier som skilde sig från deras planer i Iran. De var
medvetna om de stora möjligheterna i Ottomanska riket och
satsade på att utveckla de relativt feodala ottomanska
samhällsförhållandena i kapitalistisk riktning. De hjälpte till
vid genomförandet av planerna för att stimulera kapitalflödet
och hade som mål att skapa ekonomiska vinster och
kontrollera marknaderna i Ottomanska riket. Dessa länder
öppnade banker och gav lån, satsade på kommunikation och
tågförbindelser mellan Västeuropa och Ottomanska riket samt
stod bakom reformvänliga statsmän, något som helt och hållet
skilde sig från deras, i synnerhet Englands agerande i Iran.
Trots det ottomanska samhällets betydande utveckling och
dess ekonomiska, sociala, kulturella och industriella fördelar
gentemot Iran hjälpte den ”fria marknaden” och inflödet av
kapital och varor inte Ottomanska riket att hinna i kapp de
moderna länderna. Den förvandlade snarare landet till
stormakternas eviga låntagare. Senare sjönk de stater som fick
låna mer ännu djupare i en imperialistisk sumpmark.
En stor del av det utländska kapitalet togs ut som räntor och
utgifter av långivarstaterna själva och resten finansierade
makthavarnas slöseri och lokala myndigheters korruption.
Trots det stora kapitalflödet till Ottomanska riket var
situationen i slutet av seklet densamma som i det iranska
samhället. Ottomanska riket var efter ett sekel av den
europeiskt orienterade moderniseringen inte ett industriland.
Utvecklingen från det gamla agrarsamhället med feodalliknande arbetsförhållanden till ett kapitalistiskt samhälle med
nya borgerliga samhällsklasser gick mycket långsamt. De
relativt kapitalistiska samhällsrelationerna fungerade i vissa
delar av huvudstaden, medan stora delar av riket befann sig
utanför förändringsprocessen. Balansgången mellan Ottomanska riket och de industrialiserade europeiska länderna
Slutord – olika strukturer och parallella processer 439
motverkade också Ottomanska rikets utveckling. Detta fick
riket att fastna i industriländernas periferi. Det ottomanska
samhället verkade vara välutvecklat när det jämfördes med
den iranska samhället, men hela processen verkade vara
förgäves när det jämfördes med den europeiska utvecklingen.
Således försämrade kontakten med de imperialistiska länderna
de strukturella problemen i båda de muslimska staterna. De
mäktiga länderna utnyttjade sitt inflytande för att fördjupa
splittringen samhället och därmed förstärka sin kontroll. De
satsade på mullorna och nomadhövdingarna i Iran och på de
religiösa, nationella och etniska minoritetsgrupperna i Ottomanska riket.
I Iran satsade engelsmännen på att hjälpa nomadhövdingarna
och mullorna gentemot centralmakten. De gav en helt ny
status både åt de lokala myndigheterna och de islamiska
ledarna. De gav också stöd åt de lokala myndigheterna att
bryta sig loss från centralmakten.
I Ottomanska riket använde de också de etnisk-religiösa
minoritetsgrupperna för att institutionalisera sin kontroll över
samhället. De bidrog med sina inblandningar till uppkomsten
av regionala självständighetssträvanden. Detta gällde inte bara
de kristna europeiska regionerna och länderna och nationerna
utan även alla etniska och religiösa grupper som sökte att
förklara sig som självständiga. Detta gjorde den centrala
makten allt svagare och beroende av stormakternas hjälp.
Stormakterna fick ett stort inflytande över statsmakten, men
de nöjde sig inte med att kontrollera centralmakten. De
försökte också skapa egna maktcentrum som så småningom
konkurrerade ut statsmakterna. Stormakternas inblandning
upplöste den gamla balansgången mellan de olika aktörerna.
De imperialistiska makterna delade samhället i olika delar och
kontrollerade dem genom att binda dem till sina maktcentrum.
Det var mycket framgångsrikt att dela samhället i olika statliga
440
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
och oppositionella grupper och styra grupperna båda sidor.
Genom att söndra och härska förvandlades statsmakten och
hovet, sultanen och shahen samt de lokala myndigheterna, så
småningom till en del av stormakternas osynliga imperium. De
satsade på de aktörer som främjade deras lokala intressen.
De hjälpte de konservativa i Iran för att förhindra samhällets
förändring. De satsade också på korrumperade aktörer i stället
för de självständiga moderna reformisterna. De främjade
personer som hade potential att medvetet eller omedvetet driva
deras politik. Medlemmar av pro-engelska och pro-europeiska
frimurarorganisationer, liksom de modernister som var lojala
mot stormakternas hierarkiska relationer, fick hjälp och stöd.
Den kontroversielle iranske modernisten Mirza Malkam Khan
som delade ansvaret för det omstridda Tobaksavtalet, liksom
den pan-islamiske frimurarledaren Seyyed Djamaladdin-e
Afghani, representerade imperialisternas val av aktörer.
De stängde samtidigt vägen för de reformister som ville
genomföra reformer som kunde motverka deras intressen.
Både engelsmännens och ryssarnas satsning på att avskeda och
avrätta den reformvänlige premiärministern Amir Kabir och
ryssarnas samverkan för att avskeda premiärministern Sepahsalar var exempel på deras koloniala vägval.
Således satte stormakternas val av metoder och strategier
djupa spår under dessa samhällens modernisering och
utveckling. Detta minskade möjligheten till framväxten av
politiker och industrimän som kunde rädda dessa samhällen
från stagnation och beroendet av stormakterna.
Dubbla funktioner
Trots den imperialistiska kontrollen kunde inget hindra de
moderniseringens vindar som blåste från den europeiska
kontinenten och som fick människorna i de muslimska
länderna att utvärdera och åtgärda sin samhällsutveckling.
Kontakten med Europa innebar inte bara kolonial kontroll och
imperialistiskt exploatering. Den väckte också människorna i
Slutord – olika strukturer och parallella processer 441
dessa muslimska samhällen och öppnade vägen för upprättandet av nya och moderna skolor i båda länderna.
Européerna gav studenterna i båda länderna möjlighet att
studera vidare vid deras högskolor. De hjälpte också länderna
att bygga upp sin byråkrati och sitt försvar, i synnerhet när de
ville använda dessa institutioner för att nå sina mål. De satsade
på förändring och förbättring av dessa samhällen åtminstone i
den utsträckning som krävdes för att öka vinsterna.
Europeiska och amerikanska missioner öppnade skolor.
Fransmännen satsade på utbildning och kulturella aktiviteter
främst för att de såg det som en möjlighet att utvidga sin
kulturella och politiska makt och sitt inflytande. De tysktalande länderna hjälpte i synnerhet Ottomanska riket på olika
områden. Deras samverkan nådde sin kulmen under första
världskriget, då ottomanerna stred sida vid sida med tyskarna.
Engelsmännen och andra européer gav ofta stöd till de
reformvänliga ottomanska statsmännen, och även amerikansk
medborgare förlorade sitt liv i ett försök att främja den
konstitutionella revolutionen i Iran. Det ottomanska samhället
tjänade på satsningarna betydligt mer än iranierna.
Kontakterna med den framgångsrika europeiska kontinenten
bidrog också indirekt till samhällsförändringen. Resenärer i
europeiska länder kunde lära känna de nya levnadssätten. De
berättade för sina landsmän om de framgångsrika förändringar
de hade upplevt. Såväl information om socioekonomiska,
kulturella och politiska framgångar som diskussionen om uppkomsten av ett samhällssystem som respekterade medborgarnas mänskliga rättigheter blåste vid ingången till 1900-talet
upp en kraftig politisk storm. Ottomanerna hade dessförinnan,
redan från början av 1800-talet, upplevt flera liknande vågor
av europeisk modernisering. Detta skapade en ny mentalitet
och nya politiska och kulturella möjligheter till förändringar
av de gamla samhällsstrukturerna i båda samhällen.
De dominerande stormakterna och de lokala reaktionära krafterna försökte dock behålla kontrollen över in- och utflödet av
442
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
information. Deras dubbla agerande, ena dagen för reformer
och andra dagen emot, gav den gamla strukturen och de gamla
förhållandena möjlighet att leva vidare.
Både Qadjar-shaherna och de lokala nomadhövdingarna fick
hjälp för att kunna överleva under stormakternas långa
förmyndarskap. Mullorna ökade också sin religiösa makt med
hjälp av de ”sekulära europeiska makterna”. Engelsmännen
hade nämligen i Indien erfarit att ”de religiösa ledarna var mer
nyttiga för de imperialistiska strävandena och kunde hindra
dem som kämpade för ett fritt och oavhängigt modernt
samhälle”781. Samma scenario spelades också upp i Ottomanska riket, fast med andra aktörer och personer. Den
föråldrade ottomanska regimen fick av de moderna europeiska
stormakterna hjälp att fortleva. Det var en stor fördel för
imperialisterna att en svag sultan och centralmakt styrde det
gigantiska riket.
Stormakternas dubbelspel och deras satsning på de gamla
traditionerna och traditionsbundna aktörerna ledde också till
att det gamla och det nya i dessa samhällen existerade sida vid
sida. De gamla krafterna verkade även under moderniseringsperioden och under de moderna makternas hegemoni och
kontroll. De omorganiserade sig gång på gång under
kommande tider för att förhindra samhällsförändringar. Detta
medförde att båda de muslimska samhällena upplevde flera
avbrutna perioder av utveckling och återgång till rötterna.
Stormakternas dubbelspel medförde att dessa muslimska
imperier som inte hade kunnat utveckla sig på grund av
strukturella brister inte heller kunde följa med i den europeiska
utvecklingsprocessen. De fick chansen att utveckla sig när de
fick kontakt med den moderna kontinenten, men de förlorade
781
Palmer, s. 178.
Slutord – olika strukturer och parallella processer 443
alla förutsättningar för framgång när de utsattes för stormakternas ”moderna” hegemoni och kontroll.
Dessa samhällen var mindre utvecklade när konfronterades
med stormakterna vid ingången till 1800-talet. Kontakten med
de moderna länderna väckte dem ur den långa historiska
sömnen. De fick möjlighet att upptäcka sin sämre utveckling.
De stod inför möjligheten att åtgärda denna. I synnerhet Ottomanska riket gick igenom en långvarig moderniseringsprocess,
men i slutet av seklet befann de sig fortfarande i samma
underordnande ställning gentemot stormakterna som etthundra
år tidigare. De delade den marginella positionen i slutet av
moderniseringsperioden på 1800-talet.
De muslimska imperiernas nedgång hade börjat långt före
kontakten med de europeiska länderna vid ingången till 1800talet, men deras sammanbrott fick ett nytt fart när de hamnade
under de imperialistiska ländernas socioekonomiska, politiska
och kulturella kontroll.
Ottomanerna hade bättre geografiska, historiska, sociala och
kulturella möjligheter än iranierna. Dessa förutsättningar gav
ottomanerna möjlighet att börja moderniseringen tidigare och
göra den mer djupgående. Ottomanernas framgång med att
åstadkomma en genomgripande utveckling gav dem en
betydligt bättre position i jämförelse med andra muslimska
samhällen, däribland Iran, men inte heller detta kunde avhjälpa
marginaliseringen i förhållande till de mäktiga i-länderna.
Framtida processer
1800-talet och dess händelser har fortfarande betydelse i vår
tid. Turkiet och Iran lider fortfarande mer eller mindre av
sämre utveckling och strukturella brister. Båda samhällen
brottas med samma frågor som under slutet av seklet. Båda har
också hamnat i brytningspunkten mellan religiösa och sekulära
krafter och upplever fortfarande den långvariga kampen
mellan de som vill fördjupa moderniseringen och de som vill
upplösa den genom att återgå till rötterna. De olika islamiska
444
Modernisering och islam i Iran och Turkiet
etablissemangen i dessa samhällen med olika traditioner och
organisationer har resulterat i två olika modeller för en ny och
urbaniserad
re-islamisering,
den
”nya”
islamiska
fundamentalismen.
Samtidigt lider det iranska samhället fortfarande av sin
relativt långsamma samhällsutveckling, medan turkarna trots
allt fortfarande lever ett mer demokratiskt och friare samhälle.
Dessa samhällen har under seklet deltagit i olika moderniseringssträvanden. De har också under de senaste decennierna
befunnit sig i olika positioner gentemot den globala marknaden och dess arbetsfördelning. Detta har lett dem till olika
utvecklingsstrategier, utan att någondera har kunnat ta sig ur
den situation de befann sig i för etthundra år sedan. Dessa
samhällen förändrades i de riktningar de stakade ut under
moderniseringsperioden på 1800-talet. Processen visar att
såväl det gamla arvet som moderniseringens dubbla
konsekvenser kommer att sätta djupa spår på samhällen.
Iran och Turkiet befinner sig fortfarande i brytningspunkten
mellan gammalt och nytt. De måste befria sig från de brister
som de har ärvt från gamla tider, samtidigt som de måste
brottas med de problem som den kontroversiella moderniseringen har skapat. Deras historia visar att nya problem inte
kan åtgärdas med gamla metoder eller genom återgång till de
rötter som orsakat den långvariga stagnationen. Moderniseringen innebär fortfarande en stor möjlighet att övervinna
bristerna, även om den har ett dubbelt innehåll av moderna
framsteg och ”modern” exploatering.
Moderniseringens historia i dessa samhällen visar att den
”moderna” exploateringen bara kan åtgärdas på moderna
vägar. Detta kräver en långvarig kamp mot ”gamla strukturella
brister” och ”modern exploatering”.
Bilagor
Ordlista
Hadith: En benämning i islam på en kort utsaga av eller om
profeten eller någon av hans följeslagare, vilken avser att
fastställa vad som i en viss fråga är normerande sed. (Jfr
sunna: profetens praxis, normerande sed).
Divan: Kronrådet i Ottomanska riket och Iran. Under 1800talet omvandlades divanen efter europeiska förebilder till den
styrande civila byråkratin.
Fatwa: Uttalande av en religiös lärd, ofta en mulla, i en fråga
gällande den islamiska rätten. Under senare tid ökade
betydelsen av både uttalandet och dem som fick rätten att ut-
Bilagor 446
färda uttalandet. Detta gav, i synnerhet bland shiiterna, uttalandet en islamiskt förpliktande karaktär.
Imam: Den arabiska ordet för ledare, böneledare för den
gemensamma bönen. Inom shia-islam benämning på de
legitima ledarna efter profeten. De efterträdde (eller måste
enligt shiiter efterträda) profeten. Enligt shiiterna i Iran var de
tolv heliga och ärvde ledarskapet från far till son. För att skilja
dem från andra imamister som bara tror på fyra eller sex
imamer kallas shiiterna i Iran för tolfteimamisterna eller
tolvsekten.
Jihad: Islamiskt heligt krig mot hedniska fiender.
Janitsjar-soldater, (även Janitsjar-armén och Janitsjarstyrkan): Reguljärt infanteri i Ottomanska riket från 1300-talet
till 1826.
Sadrazam: Storvesir, den främsta ämbetstiteln i dessa muslimska riken fram till 1920-talet. Hans ställning kom från
1800-talet mer att likna en europeisk premiärministers.
ùeyhülislam: Chefen för det formella och statliga islamiska
etablissemanget, alltså den högsta islamiska ämbetsmannen i
Ottomanska riket. Tvärtemot ayatollornas ledande roll i det
shia-islamiska samhället i Iran spelade úejhülislamer sällan
rollen som ”islamiska ledare”. Ledartiteln tillkom bara
sultanen och användes då och då av ottomanska regeringar
under senare tider.
Shia: "Parti", förkortning av shi'at Ali (alis parti), den gren av
islam som i motsats till sunni räknar Ali Ibn Abi Talib och
447 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
manliga ättlingar till honom och Fatima (profetens dotter) som
det muslimska samfundets legitima ledare783.
Sigeh eller matah: Ett shiitiskt, ofta tillfälligt äktenskap mellan
en (gift eller ogift) man och en (ogift, frånskild eller änka)
kvinna. Mannen betalar kvinnan (eller hennes förmyndare)
och köper rätten att äga henne under en viss period784.
Traditionen har gång på gång bekräftats av mullorna i Iran
sedan 1979.
Tagje: Rätten att förneka och ljuga när det krävs. Tagje är en
tradition som ger shiiterna rätt att förneka sin tro och sina
åsikter när det är tillrådligt. De har alltså rätten att ljuga om det
som kan skada dem på något sätt. ”Enligt islamiska ideologer
(fugaha) kan shiiterna även erkänna en islamiskt ickelegitimerad regim så länge som avslöjandet av oppositionella
åsikter eller vägran att erkänna riskerar deras liv, ägodelar, ära
eller dylikt”785.
Ulema: vetenskapsmän, alltså de islamiska prästerna. Ordet
användes både i Ottomanska riket och Iran för att understryka
de sunni-islamiska och shiitiska mullornas islamiska vetenskap, trots att dessa grupper under 1800-talet fick olika
uppgifter i dessa samhällen.
Ummat: Shiitisk anhängare. Enligt en berättelse som under
senare tid har framförts av mullorna har shia-muslimer en
religiös plikt att välja sin samhällsledare bland de shiitiska
ayatollorna. De belönas annars inte av Gud för sina goda
handlingar. Enligt principen om växelverkan mellan imam och
783
Nationalencyklopedin, band 16, s. 407.
Eyrumlu, 1988, s. 401.
785
Lambton,1996, s. 256258.
784
Bilagor 448
ummat, dvs. ledare och anhängare, måste anhängarna följa de
shia-islamiska ledarnas (ayatollornas) råd och inte fatta beslut
utifrån sin egen bedömning.
Vesirer: De högsta tjänstemännen, alltså ministrarna, i Ottomanska riket och Iran. Ordet används fortfarande i dagens
Iran.
Vilayet-e fagih: De shiitiska mullornas heliga rätt att styra
landet utan att väljas av folket, enligt mullornas nya berättelse
om sin representativa roll och Khomeinis formulering i sin bok
med denna titel.
449 Modernisering och Islam i Iran och Turkiet
Tidsperioder
Salim III, sultan 17891807
Mahmut II, sultan 17081839
Abdülaziz, sultan 1861-1876
Abdülhamit, sultan 18761909
Nasraddin, shah 18481896
Mozafarraddin, shah 18961906
Amir Kabir, premiärminister 18481852
Tanzimat 1839, 1861
Den konstitutionella revolutionen i Iran 1906
Den första konstitutionen i Ottomanska riket 1876
Den andra konstitutionen i Ottomanska riket 1908
Sepahsalar, Mirza Hossein Khan Moshir-aldovleh,:
befälhavare, premiärminister och rådgivare 18711880
Qadjar-dynastin 18851925
Safavi-dynastin 15021736
Litteratur
Adamiyat, F. (1972): Andyshe-ye Taraggi ve Hekomat-e ganon dar
esr-i Sepahsalar, The Politics of Reform In Iran 1858- 1880,
Kharezmi, Teheran.
– (1992): ”Amir Kabir ve Teheran” i Ketab-e Teheran (Teherans
Bok), nr2, Roshangaran, Teheran.
Adle, c. Et Hourcade, B. (dir.)(1992): Téhéran,
Bicentreraire, Inst. Francais de Recherche, Paris.
Capitale
Ahmad, F. (1993): The Making of Modern Turkey, London
Akat, Y. (1998): Istanbul, keskin Color Cartpostacilik, San ve Paz,
Istanbul
Akúin, S. (1997): ”Siyasal Tarihi (1789- 1908)”, in Türkiye tarihi, 3,
Osmanli Devleti 1600- 1980, Cem, Istanbul.
Akyol, T. (1999): Osmanli’da ve Iran’da Mezhep ve Devlet, Milliyet
Yay. østanbul.
Algar, H. (1996): ”Iran’in Dini Düsücesinde Degisim ve Devrim”,
Islam,da Gelenek ve Yenileúme Sempozyumu, TDV Yay. Istanbul.
– (1980): Din ve Dovlet dar Dore-ye Qadjar (Religion och stat under
Qadjar-dynastin- Ulemas roll), över.: Serri, A., Tos, Teheran
Arat, N. (1986): Kadın Sorunu, Say yayinlari, Istanbul.
Arienpour Y. (1354): Az saba ta Nyma (From Saba to Nima), vol 1,
Kharezmi, Teheran.
Astarabadi, B. (1993): Moaye-be Redjal (Männens felaktigheter),
Nadjmabadi (ed.), Baran, Sverige.
Baussani, A. (1971): The Persians, London.
Baykan, A.(1990): "Women between Fundamentalism and
Modernity", in Theorities of Modernity and Postmodernity, London.
Bayrak, M.O. (1996): Istanbul Tarihi, ønkilap Kitabevi, Istanbul.
Behbahani, S. (1991): kitab-e Tehreran (Tehran bok ), nr 1,
Roshangaran, Teheran.
Belge, M. (1995): Istanbul Gezi Rehberi, Ekonomik ve Toplumsal
Tarih Vakfi yayinlari, 4 v., Istanbul.
452
Berkes, N. (1987): Türkiye'de Ça÷daúlama, Dogu-Bati Yay.,
Istanbul.
Berktay, F. (1994):”Türkiye’de Kadın Harakati”, Kadın Hereketinin
Kurumlaúması, Metis yay. Istabul
Bishop, I.L.B. (1891): Journeys in Persia and Kurdistan, 2vols,
London.
Bulut, T. (1994): øslamci Örgütler, Tüm yayincik, Istanbul.
Bush, B.C. (1976): Britain and the Persian Gulf 1894-1914, London.
Cleveland, W. (1994): A History of Modern Middle East, Western
Press, Oxford.
Curzun G.N. (1966). Persia and the Parsian Question, Rerinted, 2
vols, London & Entesharat-e Elmi, Teheran.
Dephanol, X. D. (1970): ”Geografhical Setting”, in ed Holt, P.M.,
The Cambridge History of Islam, vol2b. Cambridge.
Devereux, R. (1963): The First Ottoman Constitutional Period,
Baltimore.
Djamalzadeh, M (1992): ”Teheran” i Kitab-e Teheran (Teherans
bok), No: 2, Roshangar.
Durants, V. & A. (1992): Tarikhe-Tamaddun (Story of Civilization),
över.: Dovlatshahi m fl, Vol 6, Teheran.
Ediz, Z. (1994): Cumhuriyet Döneminde Tükiye’de Kadın Örgütleri,
1923- 1993, Doktra tezi, Istanbul Univ. Atatürk ølkeleri ve ønklap
Tarihi Ens., Istanbul.
Eyrumlu, R. (1982): Iran,da köyden Shehire Göc Olgusu , Istanbul
Universitesi, Edebiyat Fakültesi, Turkiye.
– (1984): ”Mahadjerat ve shahr-nishini dar Iran (Mıgratıon and
urbanisering in Iran)”, in Journal of the Faculty of letters and
Humanities, nr 2&3, Tabriz University, Iran.
– (1985): Mardom-shinasi-ye Ilat ve Ashayer (Antropoligy of
nomadena i Iran), Faculty of Letters and Humanities, Tabriz
University, Iran.
– (1986): ”Mabani-e Mahadjerat dar Iran (Grundläggande Regler
och modeller av migrationen och urbaniseringen i Iran), Amirkabir,
Teheran.
– (1987): Neokolonial Strategy- Changes & Crises, Arash,
Stockholm.
453
– (1994): "Från slöja till baddräkt", i Björnborg, U. m fl (red.): Janus
och Genus, Moderna tider, Stockholm.
– (1997): Iranier möter Sverıge- (bakgrund, mottagning och
anpassning)-, Carlssons Bokförlag,.
– (1998): Iranska Familjer i Sverige- Ett nordeuropeiskt samhälle,
Invand-Lit, Göteborg, Sverige.
– (1998): ”Gender, Islam and Modernization- Istanbul and Teheran
the 1920s to the 1990s”, in Richard Larsson and others (Editors),
Boundaries of Europe, FRN, Swedish Council for Planning and
Coordination of Reasearch.
– (1999): The Iranian Utopia- From the Savior to the Savior, InvandLit, Göteborg, Sweden.
Findley, C.V. (1994): Osmanlı Devletinde Bürokratik reform, øz
Yayıncılık, Istanbul.
Fischer, M.M.J. (1980): Iran From Religious Dispute to Revolution,
Harward University Press.
Hasanbeygi, M. (1989): Teheran-e Gadim (The Old Teheran),
Gagnos, Teheran.
Heper, M. (Ed.) (1993): Turkey and the Westchangning Political and
Cultural Identities, I.B. Tours, London.
Holt, P.M. and others (1970). Cambridge History of Islam,
Cambridge.
Inalcık, H. (1993): Osmanlı ømparatorlu÷u, Eren Yay., Istanbul.
– (1998): Essays in Ottoman History, Eren Yayıncılık, Istanbul.
Irania (CD), Picturs and Documents of Historical building in Iran,
farhangsaray-e Yasali, Teheran.
Istanbul 1914-1923, Capitale dúnmunde Illusione, Ou Lágoine des
Vieux Empires, Les E´ditions, 4, Rue dÉngheim, 1992, Paris.
Istanbul Ansiklopedi (1993), Kulturbakanlı÷ı ve Tarih Vakfi’nin
Yayınları, Istanbul.
Issawi, Ch. (1980): The Economic History of Turkey 1800- 1914,
Chicago.
– (1982): An Economic History of The Middle East and North
Africa, Columbia Unv.Press. (Tillhör Akyol)
– ( 1998): "Egypt, Iran and Turkey, 1800-1970: Patterns of Growth
and Development", in Bairoch, P. & Levy-Leboyer, M. (Ed.):
454
Disparities in Economic Development Since the Industrial
Revolution.
Kadın Hareketinin Yüzyılı (2000): 2000 Ajandası, Kadın Eserleri
Kütüphanesi, Vakif Yay. No. 17.ö Istanbul
Ka÷ıtcıbaúı, C. (1985): "Intra-Family Interaction and Model of
Chang" , in Family in Turkish Society, Turkish Social Science
Association, Ankara, Turkey.
Kara, I. (1994): Islamcıların Siyasi Görüúleri, øz yayıncılık, Istanbul
Kasraian, N. & Zolfagari, H. (1994): Teheran, Kasraian, Teheran.
Kasravi, A. (1978), Tarikh-e mashrote- ye Iran (Hıstorıen av
konstıtutıonen), Amir Kabir, Teheran..
Keddie, N. R. (1981): ”Socioeconomic Change in The Middle east
Since 1800”, in ed. Udovitch, A. L., The islamic Middle East 7001900, Princeton.
Kermani, N.I. (1978): Tarikhe Bidari-ye Iranian (The Iranian
Wakefulness): vol 1, Amir Kabir, Teheran.
Khomeini, R.: Velayet-e Fagih (Islamisk regering), Azadi, Qom,
Iran.
Kinross, L. (1987): The Ottoman Centuries, The rise and fall of the
Turkish empire, London.
Kodaman, B. (1991): Abdülhamit Devri Egitim sistemi, TTK Yay.
Ankara..
Korzen , L. (1984): Iran ve Qaziye- ye Iran (=Iran och dess frågor),
över. Mazandarani, V., vol2, Tardjomeh ve Nashr, Teheran.
Kunt, M. (1997): ”Siyasal Tarih (1600- 1780)”, Akúın, S. (red),
Türkiye Tarihi, 3, Osmanli Devleti 1600- 1908, Istanbul.
Lambton, A. K. S. (1983): ”Ilat-u Ashayer dar Iran” (Historien av
Ilat in Iran), Trans. Tabrizi, in Ilat-u Ashayer, Agah, Teheran.
– (1963): ”Persian Political Societies”, in Middle East N. 3, London.
– (1996): Iran dar Asr-e Qadjar (Iran During the Qadjar Dynasty),
trans. Fasihi, Gothenberg, Teheran.
Lepidus, I. (1988): A History of Islamic Societies, Cambridge
University Press.
Lewis, B. (1968): The Emergence of Modern Turkey, Oxford.
Marefat, M. (1992): ”The Protagonists who Shaped Modern
Teheran”, in Adle, C. Et Hourcarde, B. (Red.): Téhéran Capitale
Bincentenaire, Institut Francais de Recherche en Iran.
455
Martin, V. (1989): Islam and Modernism, The Iranian Revolution of
1906, London.
Martinez, R. (1996): Istanbul 1919: Images D’Occupation (Archives
de Romeo martinez), Servicé Photographique et Cinématographique
de 1’Armér Francaise, Tarih vakfi Yurt yayinlari, Istanbul.
Marx (1975): Asiatiska produktionssättet, Ö. Pavell, Stockholm.
Milliyet Arma÷ani: Osmanlı ùehirleri, østanbul,1985.
Mir, Hosein (1992): Tashkilat- e Frimasoneri dar Iran, (Frimasonary
in Iran), Entesharat Elmi, Teheran, Iran.
Mokhber, A. (1992): Selsele- ye Pahlavi ve Nyruhay-e Mazhabi
(Pahalvi-dynasty och islamiska grupper) Över. från Avery Peter and
others (Ed.): The Cambridge History of Iran, vol. 7, Förlaget Tarh-e
Now, Teheran
Momen, M. (1995): Shi’i Islam, Yale University Press.
Momeni, B. (1993): Din ve Dovlet dar Asré Mashroutiat (Religion
och stat under konstitutionen i Iran), Baran, Stockholm.
Nahid, A. (1989): Zanan-e Iran dar Djunbesh-e Mashrotiat (Iranska
kvinnor under den konstitutionella revolutionen i Iran), Nawid,
Saabrücken, Germany.
Nadjmi, N. (1992): Tehran-e Gadim (The Old Teheran), Djanzadeh,
Teheran.
Nateg, H. ( 1990): Iran dar Rahyabi Farhangi (Den kulturella
utvecklingen i Iran under perioden 1834-1848), Khavaran and Pagah,
Paris.
– ( 1996): karname-ye Farhangi-e Farangi dar Iran (Les Francais en
Perse, les écoles religieuses et séculiéres (1837- 1921), Khavaran,
Paris.
Nateg, H. & Adamiyyat, F. (1989): Afakare Adjtemaji ve Siyasi ve
Agtsadj dar Dovre-ye Gadjar, (Sociala, politiska och ekonomiska
tankar under Qadjar-tiden), Nawid, Germany.
Nowshirvani, V. F. (1981): ”The Beginningns of Commercialized
Agriculture in Iran”, in Vdovitch, A. L. : The Islamic Middle East,
700- 1900, Princeton.
Okandan, R. G. (1959): Amme Hukukumuzun Ana hatlari, IÜ
Hukuk Fak. Yay., Istanbul..
Pakdaman, B. (1994): ””Negahi Kotah beh Shive-ha ve Garayeshhaye Memari dar Teheran (En kort blick på arkitektoniska stilar och
linjer i Tehetan”, I, in ketab-e Teheran (Teherans bok), nr 4, Teheran
456
Pakdaman, B. (1997): ”Negahi Kotah beh Shive-ha ve Garayeshhaye Memari dar Teheran (En kort blick på arkitektoniska stilar och
linjer i Tehetan ”, II, in ketab-e Teheran (Teherans Bok), nr 5-6,
Teheran.
Palmer, A. (1997): The Decline and Fall of the Ottoman Empire,
trans. Çorakçı Diúbudak, B., Sabah, Istanbul.
Quataert, D. (1994): ”The Age of Reforms”, in ed. Inalcık, H.,
Economic and Social History of the Ottoman Empire, Cambridge.
Rayin, I. (1973): Hogug Begiran-e Inglis dar Iran (engelsk-anställda
iranier), Djavid, Teheran.
Saidneya, A. (1994): ”Dvistmin Sal-e Payetekht-e Iran” (Tvåhundra
år efter valet av Teheran till Irans huvdstad), Ketab-e Teheran, 4,
Roshangaran, Teheran.
Saidneya, A. (1997): ”Teheran Paytakht” (Tehran som huvudstad),
ketab-e Teheran, no 5-6, Roshangaran, Teheran.
Sayar, A. G. (1986): Osmanlı øktisat Düúüncesinde Ça÷daúlalaması,
Der yayın.ö Istanbul.
Schacht, J. (1998): An Introduction to Islamic Law, Oxford Univ.
Press.
Shaw, S. J. (1971): Between old and new: The Ottoman Empire
under Sultan Selim lll, Cambridge.
– (1977): History of Ottoman Empire and Modern Turkey: Empire of
the Gazis, Cambridge..
Schuster, M. (1972): Ekhtenag-e Iran (The dictatorship in Iran),
Över. Shoshtari, Safialishah, Teheran.
Stratford, D. R. Z.. (1981): The Eastern Quetion, Kondon.
Tabari, A.(1986): "The Women Movements in Iran- A Hopeful
Prognosis", Feminist Studies 12.
Therborn, G.(1989): Social steering and Houshold Strategies,
Göteborgs universitet.
– (1995): "Routs to/through modernity", i M. Feathertone et a. (eds.),
Global modernities, London (under tryckning).
Tunya, T. (1991): Islamcılık Akımı, Simavi yayınları, Istanbul.
Toprak, Z. (1988): ”Osmanli Kadınları Çalistirma Cemiyeti, Kadın
Askerler ve Milli Aile”, Tarih ve Toplum, sayi 51, Turkiye.
457
Tuncay, M. (1995): ” Siyasal Tarih (1908- 1923)”, in Akúin, S.,
Türkiye Tarihi, 4, Cagdas Türkiye 1908- 1980, Cem yayın.ö
Istanbul.
Turkman, M. (1989): ”Nazaret-e Modjtehedin” (Ayyatollors
Övervakning) in Tarikh-e Moaser-e Iran, Teheran
Üstün, I. S (1994): ømamiye Siasında Otorite Problemi ve Ayatullah
Humeni’nin Velayet-i Fakih Kavramı, Milletlerarası Siilik
Sempozyumu, Isav yayın.ö Istanbul.
Varahram, G. R (1980): Tarikh-e Siasy ve Sazman-haye Edjtemayi-e
Iran dar Esr-e Qadjar (Den sociopolitiska historien av Iran under
Qadjar-dynastin) , Moin, Teheran.
Weber, M. (1991): Den protentantiska etiken och kapitalismens
anda, över. Lundqvist, A., Argos, Lund.
Yapp. M.E. (1987): The Making of the Modern Near East, London
– (1991): The Near East Since the First world War, London.
Yaraman, A. (1999): Türkiye'de Kadınların Siyasal Temsili, Ba÷lam
Yay., Istanbul.
Zanjani, H. (1992): ”Téhéran et sa Population: deux siécles
d’historie”, in Adle, C. et Hourcade, B. : Téhéran, capitale
bicentenaire, Institut Franvais de Recherche en Iran, Paris- Téhéran.
Zavesh, H.M. (1991): Teheran dar Gozargah-e tarıkhe Iran (Teheran
under den iranska historien): Nashr-e Ishare, Teheran
Ödekan, A. (1990), ”Mimarlık ve Sanat Tarihi ”, i Turkiye Tarihi 3,
Osmanlı Devrimi 1600-1908, Cam yayınevı, Istanbul.
–4, Ca÷daú
(1995): ”Mimarlık ve Sanat Tarihi (1908- 1980)”, i Türkiye Tarihi
Türkiye 1908-1980, Cam yayınları, Istanbul.
Özüerman T. (1988): Türkiye’nin Batılaúma ve Demokratileúme
açmazi, Dokuz Eylül yayın., Izmir.