Transcript Finska kvinnoorganisationer och personer i utställningen (pdf)

På väg mot
jämställdhet
1900
1920
1901 kommer vi in vid universitet utan dispens
1920 ska kommunerna anställa barnmorskor för att hjälpa
oss vid förlossningarna
1906 får vi rösta i statliga val
och vi kan väljas till riksdagsledamöter
1908 får vi inte längre giftas
bort som 15-åringar, utan först
en 17-årig kvinna får gifta sig
Under nationalstaternas decennium är Finland en del av det
ryska kejsardömet
1922 kan vi ingå anställningsavtal utan vår äkta makes
tillstånd
1926 blir den första av oss
utnämnd till minister
1926 har vi rätt att bli valda
till statliga tjänster och få
samma förmåner som männen
har
Under det glada 1920-talet reser man grundpelarna för den
finska staten
1910
1917 får vi rösta i kommunalval och vi kan väljas in i kommunfullmäktige
1917 får de första av oss fyra
veckors moderskapsledighet
1919 får vi grunda affärsföretag utan tillstånd av vår äkta
make
Under krigets decennium blir
Finland självständigt 1917 och
upplever ett inbördeskrig 1918
1930
1930 blir vi också som gifta
fullmyndiga medborgare
1937 får några av oss moderskapsunderstöd
Under depressionens årtionde
är det dåliga tider i Finland och
goda tider för högerradikalismen
1940
1960
1948 får vi barnbidrag när vi
fått barn
1961 kan vi besluta när vi vill
ha barn
1948 får våra barn lunch i
skolan
1963 får vi samma lön som
männen, när vi innehar samma tjänst
1949 får alla mammor moderskapsunderstöd
Under krigens årtionde genomlever Finland vinterkriget 1939–
1940, fortsättningskriget 19421944 och Lapplandskriget 1944
1964 börjar vi få moderskapspenning
Under högkonjunkturens årtionde börjar Finland skapa en
modern socialpolitik
1950
1970
1950 kan vi få abort av hälso­
skäl
1970 kan vi få abort, om tidpunkten inte är lämplig för att
få barn
1957 får också vi folkpension
Under återuppbyggnadens årtionde betalar Finland stora
krigsskadestånd
1972 grundar staten Delegationen för jämställdhetsärenden
för att sköta våra ärenden
1973 erbjuder kommunerna
dagvård för våra barn
1975 får vi tillgång till alla
offentliga tjänster utom inom
försvarsmakten, gränsbevakningsväsendet och kyrkan
Under jämställdhetens årtionde
för Finland en politik som siktar
mot ett nordiskt välfärdssamhälle
1980
2000
1980 gör Finlands regering
upp ett jämställdhetsprogram
för oss
2000 blir den första av oss
vald till president
1986 stadgas en lag om jämställdheten mellan oss och
männen
1986 kan vi behålla vårt eget
namn då vi gifter oss
Under konsumtionens årtionde
använder finländarna alltmer
pengar till sina personliga inköp
2003 blir den första av oss
utnämnd till statsminister
2005 ska vår arbetsplats göra
upp en jämställdhetsplan och
dessutom följa upp att den
uppfylls
Under webbens årtionde är vi
en del av en global värld, där
klimatet förändras
1990
2000
1990 ska kommunerna ordna
dagvård för våra barn under
tre år
2010 väljs den första av oss till
biskop
1994 blir den första av oss
utnämnd till riksdagens talman
1994 får vi inte våldtas eller
misshandlas inom äktenskapet
1995 ska vi utgöra minst 40 %
i alla offentliga organ
1996 ska kommunerna ordna
dagvård för våra barn under
skolåldern
Under den stora depressionens
och informationsteknikens årtionde ansluter sig Finland till
den Europeiska Unionen
2011 är en av oss statsminister
och 11 av oss ministrar i en
regering på 20 personer
Du bestämmer hur 2010-talet
blir!
Anna Olsoni
Anna Olsoni-Quist
införde under-
visning i huslig ekonomi i Finland
Familjen och hemmet började
under 1800-talet ses som samhällets kärna, den kärna som
hela landets välmåga hängde
på. Kvinnors arbete för att
sköta hemmet utvecklades till
en hedersuppgift som krävde
både kunskap och färdigheter.
Hushållsarbetet höjdes till en
ny nivå med hjälp av vetenskapen. I Storbritannien utvecklades i slutet av 1800-talet huslig ekonomi som en vetenskap
baserad på kemi och skolornas
undervisning i ämnet.
Finsk Kvinnoförening sände år
1890 iväg Anna Olsoni (1864–
1943), dotter till kyrkoherden
i Kurkijoki och välbevandrad
i hushållsarbete, för att sätta
sig in i undervisningen i huslig
ekonomi i Stockholm, London
och Edinburgh samt för att
avlägga examen som lärare i
huslig ekonomi i Glasgow. Då
Olsoni återvände grundade
Finsk Kvinnoförening år 1891
den Pedagogiska Matlagningsskolan i Helsingfors, vilken
Olsoni blev föreståndare för.
Olsoni publicerade 1892 den
första läroboken i huslig ekonomi i Finland, Kokbok för
enkel matlagning i hem och
skola, som snart även utkom
på finska. Det innehållsrika
verket omfattade en introduktion till grunderna i kemi, näringslära, hantering av födoämnen, städning och klädvård.
De grundläggande recepten
presenterade Olsoni precisa
moderna mått och betonade
sundhet samt att spara tid och
pengar. År 1901 publicerade
Olsoni en fortsättningsdel som
innehöll även recept på finare
mat. Båda kokböckerna bibehöll länge sin popularitet.
Då hon gifte sig 1894 lämnade Anna Olsoni sin tjänst
och flyttade till Viborg. Familjemodern med sju barn undervisade i huslig ekonomi i
skolor och arbetade länge som
familjetidskriften Kotiliesis
första matredaktör. Hon var
även aktiv inom martharörelsen, soldathemsföreningen
och Ungfinska partiet. Hon
representerade partiet i Viborg
stadsfullmäktige 1920–1928
och var den första kvinnliga
medlemmen av fullmäktige.
Det blev en flicka –
underbart!
Finlands Barnmorskeförbund
ca 4 100 medlemmar
1919
är en ideell förening med rötter i fackföreningsrörelsen.
Barnmorskeförbundet informerar och ger ut publikationer,
upprätthåller kontakter till
finländska föreningar, deltar i
internationell verksamhet samt
kommer med förslag och utlåtanden i frågor som rör barnmorskor och deras yrke. Förbundet utvecklar barnmorske­
yrket samt mödravården och
behandlingen av kvinnosjukdomar. Barnmorskeförbundet
är en aktiv och välkänd sakkunnig inom sexuell och reproduktiv hälsa.
www.suomenkatiloliitto.fi
En säker förlossning och babyns
välbefinnande ingen självklarhet
Under slutet av 1800-talet
hade var tredje kommun ingen barnmorska. Mödra- och
barndödligheten var hög och
barnmorskorna krävde förändring. År 1895 grundades
Kätilölehti – Tidskrift för barnmorskor och år 1898 Finlands
första barnmorskeförening. De
kvinnliga riksdagsledamöterna
väckte en lagmotion om en
barnmorskelag genast under
det första riksmötet år 1907.
På 1800-talet avled en av
hundra mödrar i barnsäng.
Situationen började så småningom ljusna då det år 1920
utfärdades en förordning enligt
vilken landskommunerna måste anställa en barnmorska per
5 000 invånare. På 1920-talet
var mödradödligheten endast
fyra döda per tusen förlossningar. Barndödligheten under
ett år minskade från 22 procent på 1800-talet till mindre
än tio procent.
Genom en förordning som utfärdades år 1937 breddades
barnmorskornas arbete till att
omfatta mödravård, dvs. att
vårda och ta hand om kvinnan både under graviditeten
och ­efter förlossningen, och
att vårda det nyfödda barnet.
Detta till trots var den finska
mödradödligheten enligt statistik uppgjord av Nationernas
förbund år 1940 en av de högsta i den industrialiserade världen. På 1960-talet såg situationen redan ljusare ut. Sedan
1970-talet har barnmorskorna
strävat till att mödrar och barn
får vård och stöd inom ramen
för den öppna hälsovården.
Den 4,5-åriga utbildningen till
barnmorska ger en gedigen
kompetens som specialsakkunnig. Barnmorskeförbundet
strävar till en bättre sexuell
och reproduktiv hälsa, där
man undviker medikalisering
och där vårdbesluten grundar
sig på vetenskapliga studier.
Suomen Kätilöliitto – Finlands
Barnmorskeförbund rf och de
lokala barnmorskeföreningarna
har i över 100 år arbetat för
kvinnors, barns och familjers
hälsa och välbefinnande.
Vi – kvinnor i världen
Elsa Heporauta –
Kalevalarenässansens urmoder
Elsa Heporauta (1883–1960),
författare och samhällelig opinionsbildare, ville under jubelåret för Kalevala år 1935 låta
resa en staty över Kalevalakvinnan, stammodern för den
finska kulturen. Hon fick en
grupp inflytelserika kvinnor,
med presidentfruarna i spetsen, att delta i insamlingen av
medel för statyn. Detta ledde
till att Kalevalakvinnorna
grundades: en kvinnogemenskap oberoende av samhällsklasser, partier och språkliga
bakgrunder. Att den var gränsöverskridande var exceptionellt
i en tid av svåra politiska och
språkliga strider.
Kalevalakvinnorna fick inte
ihop tillräckliga medel, men
Elsa Heporauta fick en lukrativ idé: man kunde göra kopior
av museernas fornsmycken för
försäljning! Finländarna tände
på de förhistoriska skatterna
och smyckena sålde slut på
nolltid. Ur denna hänförelse
föddes företaget Kalevala Koru,
ett företag som för många finländare känns självklart nu.
Smyckesförsäljningen gick med
god vinst och Kalevalakvinnorna fann ett viktigt ändamål för
pengarna. Under kriget hjälpte
föreningen mindre bemedlade
mödrar, evakuerade familjer,
krigsvärnlösa och unga ingermanländare – totalt cirka
hundratusen personer.
Elsa Heporauta kom med idéer
för och förverkligade textilier, möbler och hela byggnader enligt forntida modeller.
Den mest kända av dessa var
restaurangen Kestikartano i
centrum av Helsingfors, som
påminde om en karelsk storstuga. Restaurangen verkade
under 1946–1967 och blev ett
populärt turistmål. Elsa Heporauta var en visionär, en
kultur- och affärskvinna, på
sin tid en känd, produktiv och
premierad författare. Nu har
hon fallit i glömska. Hennes vision lever ändå vidare i finländarnas vardag genom Kalevalasmyckena. Entusiasmen över
folklore fortsätter och upplever
år 2011 en nyrenässans i Kalevalakvinnornas 60 lokalföreningar.
Kvinnor från vida världen – med finsk
sisu
”Min mamma lärde mig att
kvinnan är som husets grund.
Om den inte är i skick lider hela
familjens balans. Kvinnan är
familjens medelpunkt och starkaste medlem. Kvinnan håller
ihop familjen vad som än händer.” Njambou Keski-Suni
”Jag är tacksam för att jag är
kvinna. En kvinna har lätt att
vara ömsint, öppen och kärleksfull. En öppen inställning
hjälper en att leva ett bättre liv.”
Lydia Padilla-Rinne
”Jag har träffat många kvinnor
som inte vet vilken ställning de
har i världen. De känner inte till
sina egna rättigheter och offrar
sig för sina barn eller för sina
man. Jag har träffat kvinnor
som har flyttat till Finland från
utlandet och bott här i flera år.
De kan fortfarande inte språket
och de vet inte hur man använder ett bankkort. Jag tycker att
det är sorgligt.” Vahideh Fana.
”I Somalia är kvinnan först
dotter, sedan hustru och mor.
I Finland däremot får kvinnan
möjlighet att själv fundera ut
vad hon vill göra och bara vara
sig själv emellanåt.” Fardowsa
Barale
”Jag uppskattar jämlikheten
mellan könen i Finland, men
jag saknar den vardagliga hövligheten och hjälpsamheten. I
Namibia ler folk mer mot varandra och kvinnor behandlas med
respekt.” Bertha Simon
www.kassandra.fi
Minna Canth – den
finska kvinnosakens
moder
Minna Canths (1844–1897)
födelsedag den 19.3 är en offi­
ciell flaggdag både till hennes
och jämställdhetens ära. Hon
var författare, affärskvinna,
tidningskvinna, ensamstående
mor för en stor familj samt –
naturligtvis – kvinnosakskvinna. Hon var inte rädd att delge
andra sina tankar om kvinnors rättigheter, jämställdhet,
uppfostran eller samhällets
orättvisor.
”De som sett endast själviskhet
i kvinnosaken har även påstått
att kvinnan genom ett breddat
arbetsfält skulle mista ovannämnda kvinnliga egenskaper,
bli manhaftig. Kortsynt är det
också. Råg blir icke korn, ej
heller korn till råg, trots att de
sås sida vid sida och utsätts
för samma klimat och vård. Det
som naturen en gång gjort till
olika kan inte yttre förhållanden göra olika. Att kvinnan genom frihet växer, utvecklas och
förändras är solklart, men hon
gör det i enlighet med sin natur
och inte enligt mannens natur.”
Minna Canth har varit en viktig förebild för många finländska kvinnliga opinionsbildare.
Lucina Hagman, ordförande
för Unionen och grundare av
det finska marthaförbundet
Marttaliitto skrev hennes biografi i två delar i början av
1900-talet. En biografi skriven
av Finska Kvinnoförbundets
ordförande Hilja Vilkemaa
publicerades 1931. Kvinnoorganisationernas Centralförbunds ordförande Helle Kannila redigerade en bibliografi
över Minna Canths verk och
en samling av hennes brev
samt skrev om henne under
1950–1970-talen.
Suomineitos många
skepnader
Suomineito, Finlands mö, uppenbarade sig i finsk konst i
början av det nationalistiska
uppvaknandet på 1860-talet.
Hon syns redan på Robert Wilhelm Ekmans Wäinämöinen
spelande kantele från 1866
som en jungfru simmande i
vattnet. Hon förekommer även
i Ainos skepnad bl.a. i Akseli
Gallen-Kallelas verk Väinämöinens spel, 1889. Den unga
kvinnan i Eetu Istos målning
Anfall torde vara den mest
kända Suomineito. I målningen försöker den ryska dubbelörnen slita lagboken av henne.
I början av 1900-talet fanns
det fyra olika gestaltningar av
Suomineito: en mö i folkdräkt,
en mö klädd i björnfäll, den
klassiska mön samt den groteska Suometar-Mamma. Alla
hade ett eget symbolvärde. Den
riktiga Suomineito var en ren
och oskyldig jungfru. Hon har
inte vuxit till en stark kvinna,
till en reformator och upprätthållare av nationen såsom
­moder Svea eller Moder Ryssland. Gestalten som personifierar Finland saknar även den
öppna sexualitet som Frankrikes Marianne utstrålar.
Den moderna Suomineito har
fått ett nytt jobb som reklam-
symbol för finska produkter.
Pauligs Paula, klädd i en folkdräkt från Sääksmäki, är en
av Finlands mest välkända
PR-figurer. Den ritade figuren
förekom på Pauligs kaffeburkar redan 1904. Elovena-flickan som står vid ett sädesfält
skapades på 1920-talet. Också
henne känner alla finländare
till. Hon är nästan en nationell
institution som återspeglar
den finska kvinnans äkthet,
oskyldighet, ärlighet, livskraft
och traditionalism. Man har
utsett s.k. mjölkflickor, Maitotyttö, sedan 1973. Även Mjölkflickan förmedlar en bild av
sunda livsvanor. 1970-talets
Lottoflicka, Hilkka Kotamäki,
representerade den moderna,
urbana kvinnan.
Duktiga flickor
Finsk Kvinnoförening, cirka 55 medlemmar
1884
Finska Kvinnoförbundet, cirka 480
medlemmar
1907
var den första kvinnosaksorganisationen i Finland och
den introducerade kvinnornas befrielserörelse i Finland.
Föreningen krävde rösträtt för
kvinnor, ekonomisk självständighet samt tillgång till utbildning och yrken. Föreningen
har i den allmänna debatten
lyft fram frågor som att förena
familj och arbete samt familje­
politik. Föreningen har även
lobbat för frivillig värnplikt för
kvinnor. Föreningen utvecklar
en välfärdspolitik med fokus
på familjer.
är en politiskt obunden kvinnosaksorganisation. Den främjar jämställdhet, jämlikhet och
rättvisa. Den aktiverar kvinnor
att delta i samhällelig verksamhet. Den betonar gemenskap och uppmuntrar kvinnor
till andlig tillväxt, att utveckla
och förverkliga sig själva. Varje
nytt verksamhetsår präglas
av ett specifikt tema. De utbildningar och diskussionstillfällen förbundet arrangerar
erbjuder kvinnor en möjlighet
att bli en del av ett omfattande
kvinnosaksnätverk. Förbundet
upprätthåller även ett mångsidigt kvinnosaksbibliotek för
sina medlemmar.
www.naistahto.net
www.suomalainennaisliitto.fi
Finlands Kvinnliga
Akademikers Förbund (FKAF), cirka
1 000 medlemmar,
1922
stärker akademiskt utbildade
kvinnors ställning i arbetslivet och inom beslutsfattande.
Detta gör förbundet genom
att nätverka med andra kvinnoorganisationer i Finland
samt genom internationellt
samarbete. Förbundet uppmuntrar akademiska kvinnor
till att vara samhälleligt aktiva. FKAF, som omfattar 19
lokalavdelningar, är ett av de
största nationella förbunden
inom organisationen International Federation of University
Women (IFUW). Förbundets
medlemmar kan delta i IFUW:s
världskonferens som arrangeras vart tredje år.
www.akateemisetnaiset.fi
Kvinnliga journalister
cirka 200 medlemmar
1946
är en av Finlands äldsta fortfarande verksamma journalistorganisationer. Föreningens målsättning är att påverka kvinnobilden i media samt främja
kvinnors ställning på redaktionerna. Föreningens medlemmar består av kvinnliga journalister som arbetar inom
olika medier. Genom att fungera som ett kvinnonätverk vill
föreningen påverka bilden av
kvinnor i press, radio och television. Föreningen lyfter även i
den offentliga debatten fram
teman som är viktiga för kvinnor. Framtiden formas idag!
www.naistoimittajat.fi
Eeva Jalavisto – fysiolog och föregångare
inom gerontologi
Professor i fysiologi Eeva Jalavisto (1909–1966) var en föregångare inom ålderdomsforskning samt forskning som hade
som mål att förbättra de sociala och hälsomässiga villkoren för åldringar. Hon var även
samhälleligt aktiv genom olika
föreningar.
Jalavisto utexaminerades år
1931 som medicine kandidat
vid 22 års ålder. Redan innan
detta hade hon deltagit i ett
forskningsprogram på hög nivå
inom fysiologi. Hon fortsatte
sedan som amanuens och senare assistent vid Helsingfors
universitet. Jalavistos doktorsavhandling inom kinestetik
blev klar 1937. År 1941 utsågs
hon till docent i fysiologi och
ägnade sig därefter åt vegetativ fysiologi. Den vetenskapliga
utvecklingen av det här fysiologiska området i Finland var
också helt beroende av Jalavisto och hennes studenter.
År 1949 utnämndes Jalavisto
till personlig extraordinarie
professor vid institutionen för
fysiologi vid Helsingfors universitet.
På 1950-talet blev Eeva Jalavisto intresserad av den forskning som växte fram i världen angående ålderdom och
åldrande, gerontologi. Hennes
forskning var av fundamental
betydelse. Hon undersökte,
huvudsakligen med statistiska
metoder, vilka faktorer som
bidrar till en hög ålder och undersökte åldrandet både som
biologiskt och socialt fenomen.
Ett av hennes mest betydande
forskningsresultat var hur
viktigt det är att bibehålla den
fysiska och mentala aktiviteten med tanke på livskraften.
Eeva Jalavisto var aktivt med
i vetenskapliga samfund bl.a. i
Societas Gerontologica Fennica,
som inriktade sig på gerontologi. Under ledning av Jalavisto
grundades 1949 det förbund
som sedermera kom att utvecklas till Vanhustyön keskusliitto – Centralförbundet för de
gamlas väl, som främjar äldres
hälsomässiga, sociala och ekonomiska omständigheter
Hilja Vilkemaa – en
elegant bibliofil
Hilja Vilkemaa (1887–1976)
var en opinionsbildare och en
stöttepelare för Finska Kvinnoförbundet i 66 år. År 1910,
som 23-åring, blev Vilkemaa
sekreterare för Kvinnoförbundet. Hon utexaminerades från
universitetet 1918 och verkade
fram till sin pension som lärare i historia och modersmål
vid det finska läroverket Tyttönormaalilyseo. Hon var en
karismatisk fostrare som lärde
flickorna bl.a. att dana sin
karaktär och hon upprätthöll
under många år en ungdomsklubb vid Kvinnoförbundet.
Sina historiekunskaper uppdaterade hon genom flera resor
inom Europa.
Till Hilja Vilkemaas hjärtesaker hörde kvinnosaken och
nykterhetsidén. Hon hjälpte
redan som student till vid tidskriften Naisten Ääni, grundad
av Maikki Friberg, och blev vid
Fribergs överraskande frånfälle år 1927 chefredaktör för
tidskriften. Vilkemaa skrev
bl.a. om Minna Canth, som
hon även år 1931 publicerade
en biografi om. Hon lyfte fram
bortglömda kvinnor och införde en spalt för unga i tidningen, där det publicerades brev
som Vilkemaa kommenterade
under signaturen Vilkkari. I
spalten fördes en livlig diskussion om flickors utbildning och
hemarbete. I de artiklar som
riktades till vuxna kvinnor
dryftade hon kvinnors rätts­
liga ställning och kvinnors
fostran eller bildning.
Hilja Vilkemaas bibliotek, som
omfattar 4 000 band, ägs fortfarande av Finska Kvinnoförbundet och har senare kompletterats. Vilkemaa klädde sig
alltid elegant och vårdat. Hon
hade permanentat hår, välvårdade händer och ljusrött nagellack. Största delen av hennes kläder donerades i enlighet
med hennes testamente till
Frälsningsarmén. En dräkt, en
jacka och en broderad resväska finns ännu kvar att beundras av senare generationer.
Maikki Friberg –
den frustrerade
doktorn
”Människosjälen suktar efter
stimulans och det bringade Ni,
våra ärade gäster, då Ni blevo
våra själsfränder, jämte nya
tankar och begrundanden även
för de nonchalanta och för att
orsaka motståndare huvudbry.
Fredstanken fick sig en ordentlig påstötning och många nya
utövare.” Så tackades Maikki
Friberg av en åhörare från
Sibbo efter ett tal i april 1925.
Maikki Friberg (1861–1927)
var en av många kvinnor som
under 1900-talets början åkte
omkring i Finland för att berätta om kvinnosaken, fredstanken, nykterhet och betydelsen av utbildning. Hon förmedlade europeiska strömningar
till Finland och gjorde Finland
känt även utomlands. Hon talade ofta om folkhögskolor och
det finländska utbildningssystemet samt om finländarnas
grundlagsenliga kamp mot förryskningen.
Maikki Friberg tog lärarexamen och verkade från 22 års
ålder som folkhögskollärare i
Helsingfors. Friberg studerade
i mitten av 1890-talet tre år
vid universiteten i Berlin, Zürich och Bern. Friberg lärde
sig att vara sparsam, då det
var dyrt att studera utomlands. På många föreläsningar
var hon den enda kvinnan.
Maikki Friberg disputerade för
doktorsgraden vid universitetet
i Bern och hennes avhandling
handlade om nordiska folkhögskolor.
I Finland uppskattades inte
hennes beläsenhet. Hon sökte
en tjänst som biträdande inspektör vid Helsingfors folkhögskolor, men förlorade mot
en man i tillsättningen av
tjänsten. Friberg lämnade arbetet som lärare och ägnade
sig helt åt medborgar- och
föreningsverksamhet. Hon var
även redaktör för tidskriften
Naisten Ääni, som hon själv
grundat, och verkade inom
Finska Kvinnoförbundet och
Kvinnosaksförbundet Unionen.
Mamma och
journalist
Tiina Knaappila från Mäntyharju, 44, arbetar som lokaljournalist för tidningen LänsiSavo med ett område som omfattar tre kommuner. Arbetet
är en livsstil. En lokaljournal­
ist är alltid på jobb: också i butiken kan man komma överens
om tider för fotografering, tala
med bekanta, hitta något passande intervjuobjekt.
”För dagens Facebookgeneration känns det kanske främmande att mitt jobb fortfarande
går ut på att träffa människor
ansikte mot ansikte. Det finns
så många seniorläsare och jag
skriver för dem också”, berättar
Tiina. Det är ett självständigt
arbete att vara lokaljournalist
och Tiina har själv ansvar för
sina tidtabeller och att hitta
ämnen för artiklar. Jobbet
utförs när det finns jobb, även
under kvällar och veckoslut.
”Jag kommer inte mer ihåg varför jag som ung bestämde mig
för att bli journalist. Kanske
tyckte jag om att skriva, även
om skrivandet är bara en liten del av yrket. Kanske har
jag andra nyttiga egenskaper:
jag är öppen och social, lätt att
närma sig.” Under en vanlig arbetsdag kan det hända att Tiina går och lyssnar på två olika
kommuners budgetinforma-
tion, träffar unga konstnärer i
konstcentret och intervjuar en
kriminalförfattare i biblioteket
på kvällen. ”Jag är ingen ambitiös stjärnreporter, familjen är
viktigare för mig än karriären,
men jag är väldigt energisk.”
Familjen har tre barn, ett par
tvillingar som är 7 år och en
11-åring. Den ena tvillingen
har en utvecklingsstörning.
”Mitt jobb och mitt familjeliv är
båda intensiva. På jobbet glömmer jag det som händer hemma
och vice versa. Det är utmanande att kombinera arbete och
familj, men det är en fråga om
attityd. Mitt enda regelbundna
fritidsintresse är joggning. Det
är viktigt att ha en helt vanlig
vardag där det inte händer något speciellt.”
Tyyni Tuulio: ”Vi väljer inte vårt jobb,
det väljer oss”
Tyyni Haapanen (1892–1991)
inledde sina universitetsstudier år 1911 inom läroämnena
romanska språk och litteratur.
Under sin studietid översatte
hon böcker av bl.a. Charlotte
Brontë och L. M. Alcott. Då
Tuulio tagit examen fortsatte
hon arbeta som översättare,
ett uppdrag var att översätta
Dantes Vita nuova till finska
år 1920.
År 1917 ingick Tyyni Haapanen äktenskap med Oiva Tallgren och år 1933 tog det äkta
paret släktnamnet Tuulio. Som
mor till tre söner var Tyyni
Tuulio tvungen att gå balansgång mellan hemmet och arbetet. Husmödraskapet varade
under 1920- och 1930-talen,
då Tyyni Tuulio skrev romaner, reseböcker och kåserier
samt översatte. De romaner
hon skrev under pseudonymen
Tuulia reflekterade över frågan
om huruvida kvinnan får ha
något annat kall än hemmet.
Efter att ha blivit änka år 1941
koncentrerade sig Tyyni Tuulio
på forskning, men gjorde vid
sidan av det även annat litterärt arbete. År 1937 inleddes
hennes serie av litterära kvinnoporträtt. I verken lyfte hon
fram kvinnor som samhälleliga aktörer.
I sina sista verk skrev Tyyni
Tuulio om det första stora
namnet inom finsk kvinnolitteratur – Fredrika Runeberg. I
verket Fredrikan Suomi (Fredrikas Finland) presenterar hon
en grupp kvinnor som den
finska litteraturhistorien nästan helt glömt bort: kvinnliga
författare under Runebergs tid.
Helsingfors universitet utsåg
år 1960 Tuulio till filosofie hedersdoktor för hennes många
meriter som forskare.
Tyyni Tuulio var ordförande
för Finsk Kvinnoförening på
1960-talet, i en tid då kvinnorörelsen höll på att radikaliseras och de kvinnoorganisationer som verkade utanför
partipolitiken förde en tynande
tillvaro. Tuulio lyckades hålla
Finsk Kvinnoförening levande
och pigg och upprätthöll kontakter till andra kvinnoorganisationer och de övriga nordiska länderna.
Av kvinnor för kvinnor
Kvinnornas Kulturförening
cirka 30 medlemmar, 1979
grundades för att arrangera
Kvinnornas Julmässa, som
dittills ordnats av Kvinnosaksförbundet Unionen sedan
1922 och som hotade upphöra
1979. Föreningen vill dessutom
främja både kvinnokultur och
jämställd, objektiv information om omständigheterna och
livsvillkoren för kvinnor i Finland. Föreningen publicerade
fram till år 1995 tidningen
Naisten Ääni/Akkaväki (Kvinnors röst). Publikationer som
Kvinnornas Kulturförening
gett ut är bl.a. guiden Rohkeus
parantua (Mod att tillfriskna)
för kvinnor som utsatts för
sexuella övergrepp då de var
barn, Nainen ja Islam (Kvinnor
och islam) samt Päänavaus
selviy­t ymiseen, en handbok för
kvinnor som utsatts för våld.
www.naistenkulttuuriyhdistys.fi
Helmi Tengén –
Unionens stöttepelare
Helmi Tengén (1875–1971) ut­
examinerades först från Sordavala seminarium som slöjdlärare och sedan från Helsingfors universitets institution
för gymnastik som gymnastiklärare. Sin längsta karriär
gjorde hon som slöjdlärare för
pojkklasserna vid folkskolan
Helsingin kaupungin yläkansakoulu under 1904–1942.
Hon kämpade för att få – och
fick – en fast anställning och
en lön som inte var lägre på
grund av hennes kön. Hon skidade, skrinnade, red, cyklade,
seglade och körde motorbåt.
Tengén använde långbyxor,
något som var ovanligt för den
tidens kvinnor. Helmi Tengén
var även den första kvinnliga
bilisten i Finland.
Helmi Tengén var en av Kvinnosaksförbundet Unionens
mest aktiva och färgstarka
kvinnor och deltog i kampen
för kvinnors röst­rätt. För Helmi Tengén var kvinnors röst­
rätt framför allt en fråga om
rättvisa. Hon krävde lika lön
för kvinnor och män samt att
kvinnor skulle utses till olika
höga ämbeten och att kvinnor
skulle kunna prästvigas.
Ännu då hon fyllt 95 fungerade Tengén som disponent för
Unionens fastigheter. Hennes
villa, först vid Impilahti, sedan
i Hauho, fungerade som internationell samlingsplats för
kvinnor under flera årtionden.
Ålderdomshemmet för kvinnor i Helsingfors, Helmihemmet som fått sitt namn efter
Tengén, grundades delvis med
hjälp av medel som Tengén testamenterat till Unionen. Helmi
Tengén var även från första
början med och arrangerade
Kvinnornas Julmässa. Mässans syfte var att förse mind­
re bemedlade kvinnor med
julpengar. På mässan kunde
kvinnorna sälja produkter de
tillverkat. Mässan lyckades
över förväntan och blev en
tradition som fortfarande lever
kvar.
Tips och hushållning
Finlands svenska
Marthaförbund, cirka 10 000 medlemmar
1899
är ett finlandssvenskt kvinnonätverk som ger råd och
utbildning samt påverkar inom
olika sektorer, såsom hushåll
och kost, ekonomi och konsumtion, ekologi, sociala och
kulturella frågor samt barnoch ungdomsverksamhet. Vi
riktar oss till kvinnor, både i
Finland och utomlands. Vår
mission är att synliggöra kvinnorna i samhället och verka
för vår tids största utmaning:
en hållbar livsstil. Vi tar samhällsansvar, sprider kunskap
och skapar nätverk såväl nationellt som internationellt.
www.martha.fi
Martat
cirka 41 000 medlemmar
1899
främjar hemmens och familjernas välmående samt uppskattningen för hushåll. Marttaliitto
publicerar material om mat,
näring, trädgårdsskötsel, huslig ekonomi samt hemvård.
Förbundet har 16 kretsar,
­inom vilka rådgivare med
yrkes­examina inom huslig
ekonomi och trädgård ordnar
kurser och undervisning för
såväl medlemmar som allmänheten. Martaföreningarna har
totalt mer än 41 000 medlemmar. Medlemmarna samlas
under martakvällar för att ta
del av föreläsningar, studera,
gå kurser i huslig ekonomi och
för att handarbeta.
www.martat.fi
Lantbruks- och hushållskvinnorna, cirka
60 000 medlemmar,
1933
är en nationell förening för
landsbygdens kvinnor. Vår
expertrådgivning är öppen för
alla. Hushållsrådgivningen
ökar kunskapen om mat och
näring, stärker vardagsfärdigheter och främjar matkulturen. Rådgivningen inom landskapsvård är specialiserad på
mångfalden i landskapet och
naturen. Företagsrådgivningen
erbjuder utbildning för familjeföretagare och kvinnliga företagare. Föreningen erbjuder
sina medlemmar möjligheter
till mångsidiga aktiviteter.
Kvinnor – landsbygdens kraft
www.maajakotitalousnaiset.fi
Lucina Hagman:
”Som folket fostras, så blir det.”
Riksdagsledamot Tekla Hultin
berättar hur den ryska justitieministern Aleksandr Fjodorovitj Kerenskij besökte Helsingfors i mars 1917. Då Kerenskij
talade i riksdagen hälsade
han de, även ur internationellt
­perspektiv sett ovanliga, finska kvinnliga riksdagsledamöterna. ”Till följd av detta sprang
vissa av oss, med Lucina i
­spetsen, ifatt honom i korridoren,
där Lucina andfått i några ord
uttryckte vår tacksamhet över
den hälsningen och att vi hoppades att även Rysslands kvinnor
snart skulle få fulla medborgerliga rättigheter.”
Lucina Hagman (1853–1946)
var en av de ledande personerna
inom den finska kvinnorörelsen.
Hon var först ordförande för
Finsk Kvinnoförening och ­sedan
från första början för Kvinnosaksförbundet Unionen. Hon
var även en grundande medlem
av och ordförande för Finska
Kvinnoförbundet. Hagman pub­
licerade artiklar om kvinnors
utbildning, betydelsen av samskola och kvinnors rösträtt i
statliga val. Hon var även en
av de som grundade Finlands
­första nykterhetsförening.
På Hagmans initiativ grundades
år 1899 föreningen Sivistystä
Koteihin (Bildning i hemmen),
som fick sin stiftelseurkund
godkänd under namnet För-
eningen Martha. Föreningens
syfte var fortsättningsvis att
fortsätta ”sprida nyttig information i vanligt folks och arbetarklassens hem”. Hagman valdes
till föreningens första ordförande. Föreningen Martha tog ställning i aktuella frågor såsom
storstrejken och rösträttsdiskussionen. År 1924 splittrades
den tvåspråkiga föreningen i det
finska Marttaliitto och Finlands
svenska Marthaförbund.
Våren 1907 valdes Lucina Hagman in i riksdagen som representant för Ungfinska partiet.
Hon avlämnade den i ordningen
andra motionen i Finlands
riksdag, i vilken föreslogs en
reform av äktenskapslagen så
att den äkta makan skulle få
juridisk rätt att förvalta sin privata egendom. Lucina Hagman
lämnade slutgiltigt riksdagen
år 1917. Hon litade inte på att
partierna drev kvinnornas sak,
utan uppmanade kvinnorna
att skapa ett eget program. Det
att kvinnor inte hade tillgång
till utbildning, ämbeten och fri
yrkesutövning visade männens
ovilja att skapa ett rättvist samhälle. Samhället hade utformats
ensidigt då kvinnorna inte fått
möjlighet att påverka dess utformning.
Marja – aktiv landsbygdskvinna
Marja bor på landsbygden.
Hon uppskattar att bo glest
och ha naturen nära. Runt
egnahemshuset växer det äppelträd, i växthuset tomater
och gurka och i köksträdgården sallat och jordgubbar.
Marja arbetar i den närmaste
staden. Hon samåker varje dag
till arbetet med grannen Miia.
Då passar de på att uppdatera
varandra och planera verksamheten för den lokala föreningen för lantbruks- och hushållskvinnor. Också nu står en
matkurs, rekreationsdag och
ett par utflykter på programmet.
Marja njuter av att uträtta
saker tillsammans med andra
och av att det de gör ofta är
till glädje för hela byn. Förra
våren ordnade föreningen en
Byapromenad. De hade bjudit
in rådgivaren för landskapsskötsel från Centralen för lantbruks- och hushållskvinnor
för att åskådliggöra vad byn
kunde sanera i landskapet för
att göra det vackrare och öka
trivseln i byn. Sedan arran­
gerade de ett talko. Byborna
kokade rödmyllefärg och man
målade om byagården på nolltid. Marja själv lärde sig använda en röjningssåg. Man har
nu en ståtlig utsikt över sjön
från byvägen.
Marja och de andra aktiva
kvinnorna i föreningen kom på
en idé. Den förverkligades genom att man förnyade byagårdens klubbutrymmen och kök.
Många av byns föreningar, allt
från scouter till jägare, samlas
nu i klubbrummet. Under fem
helger om året samlas man i
köket för en matlagningskurs.
Den här gången bakar man
tillsammans med barnen.
Medan man avnjuter läckerheterna går man ännu igenom
arrangemangen inför rekreationsdagen. Också grannföreningen är inbjuden.
På sommarmorgnarna sätter
sig Marja på trappan framför
sitt hus och njuter av morgonkaffet, fågelsången och den
skira morgonen. Naturen ger
en kraft att göra allt möjligt.
Asevelikylä 21.9.1948
Bästa Martta,
hälsningar från Norra Karelen. Jag vill än en gång tacka för all
den hjälp vi fick då Ni var här och hjälpte oss att anlägga vår första trädgård. Vi skulle inte själva ha fått något att gro ännu i
somras då det redan var så mycket jobb med husbyggandet. Vi
fick en fin skörd av morötter, kål, lök och annat. Jag skyddade
äppelträden mot sorkar och harar i enlighet med Era råd. Jordgubbsplantorna och bärbuskarna har börjat växa fint. Inte gav
de någon skörd ännu den här sommaren, men hallon och blåbär
konserverade vi med hjälp av vakuum enligt Era instruktioner. Ni
vet ju att vi inte har några överlopps pengar, så det var fint att Ni
kunde ombesörja en gemensam Rexkastrull till föreningen.
För trädgårdens del är allt bra nu. Komposten bekymrade oss lite
då den började lukta under sensommaren. Skulle Ni kunna skriva ner instruktioner för den åt mig? Jag tror att jag inte skötte
den som sig bör, trots att jag försökte dra mig till minnes Era råd.
Jag skulle också behöva hjälp med mönstren till barnens kläder.
Barnen har växt så mycket under sommaren att alla kläder behöver sys om. En del har jag tänkt sy av gamla kläder, men jag
lyckades hitta en bit vacker bomull – av den tänkte jag sy en ny
skolklänning åt Inkeri för vintern. Åt mig själv tänkte jag sy en
ny marthadräkt, nu när den gamla blivit lite trång efter att barnen kom. Föreningen gav mig tyg till den, men det fanns inga
extra knappar. Sjalen och förklädet jag har duger bra ännu.
Må väl. Hälsningar
Aune Karjalainen
Marthadräkten framtogs år
1936 och blev vanlig redan
före kriget. Konstnären Eeva
Saurio hade designat den. Finlayson gjorde tyget. Förklädet
som hörde till dräkten var
ursprungligen svart eller svart
med ljusa ränder. Sjalar fanns
i många färger. De vanligaste
färgerna var blå, vit, röd, gul
och grön. Klänningen förenklades i början av 1960-talet så
att framstyckets sneda rutor
byttes till raka rutor. Förklädsutbudet breddades med ett enfärgat blått förkläde som alternativ till det svarta. Sjalarnas
färgurval skars ned till blå och
vit. Marthaskjortan togs i bruk
år 1984. Alla föreningsdräkter
får fortsättningsvis användas,
så länge instruktionerna för
dem följs.
När kunskap och
vänskap möts
Martha av idag är en spegelbild av dagens moderna
kvinna, en kvinna ständigt på
språng, en som slits mellan
arbete och hem och som har
många bollar i luften. Martha
är med andra ord en kvinna
som alla andra, men ändå så
otroligt mångfasetterad. Hon
är ofta steget före, hon följer
sin tid och nosar upp nya trender, hon värnar om sina kära,
om miljön. Martha sorterar,
komposterar och återanvänder,
hon väljer närproducerat. Martha hötter ändå inte med pekfingret åt någon, Martha visar
alternativen.
På Marthas smörgåsbord finns
allt: kunskap, nätverk, kvinnostöd och systerskap. Martha
erbjuder allt från magdans,
bergsklättring och korgmålning till äktenskapsförord,
språkvård och chokladprovning. Tillsammans med andra
marthor provar Martha på
sådant hon aldrig drömt om
eller tänkt sig prova på, till-
sammans med andra nyfikna
marthor känns det okända
inte så farligt.
Jämställdhet i hemmet och på
arbetsplatsen, lika lön för lika
arbete är viktiga mål för den
moderna marthan och ordnad barndagvård och rättvis
föräldraledighet är en förutsättning för ett jämställt arbetsklimat. Att kostnaderna
som uppkommer p.g.a. föräldraledigheterna delas mellan arbetsgivarna är en självklarhet för varje martha och
6+6+6-modellen likaså!
Martha vill stöda kvinnor i
varje livssituation i hemmet
och utanför hemmet, i arbetslivet och på fritiden, oberoende
av utbildning och bakgrund.
Marthas dörr är öppen för alla
intresserade och det är det
som lockar, att få komma som
man är, att få dela med sig av
sina egna erfarenheter och ta
del av andras.
En kvinna som sköter trädgården
En kvinna som sköter trädgården
Så fånigt att man inte kan berätta om det:
inte sade jag något direkt
men tänkte på den,
storknävan,
då jag grävde upp den ur ängen
och bar in den på sommarstugans gård:
förlåt mig,
men när jag så gärna skulle vilja
få gården att blomstra
i blåaste blått.
Och på våren då jag såg
att den rotat sig och övervintrat,
rörde jag lätt dess blad och sade:
– Hej.
-Helena AnhavaTrädgården sköter den som
sköter trädgården. Trädgården
får en på bättre humör, där
laddas batterierna samtidigt
som man får bättre kondition.
Att stressnivån sjunker syns
i mätningar genom att blodtrycket och hudens förmåga
att leda elektricitet sjunker.
Den som är på bättringsvägen
efter sjukdom repar sig fortare
då det finns något grönt att se
genom fönstret.
I trädgården kan man glömma
jobbet och svåra relationer, och
kanske till och med hitta en
alldeles ny infallsvinkel med-
an man rumsterar i jorden. I
trädgården finns det rum för
alla och den kan anläggas exempelvis på en liten balkong.
Trädgården smeker alla sinnen.
Färgerna, dofterna, smakerna –
händerna i myllan medan man
lyssnar på fåglarnas sång. Det
är inte konstigt att trädgårdsskötsel är världens vanligaste
hobby. Vare sig man pysslar på
sin jordlott, sin gård eller sin
balkong, kan man tillsammans
med Trädgårdskvinnorna dela
erfarenheter, stämning och information.
www.puutarhanaiset.fi
Genom glastaket
Textillärarförbundet
ca 900 medlemmar,
1911 Barnträdgårds­
lärarförbundet, ca
13 000 medlemmar,
1919
bevakar som facklig centralorganisation sina medlemmars
intressen och verkar för att
utveckla undervisningen inom
branschen. Förbundet har
redan i 100 år främjat hand­
arbetsundervisningen genom
att: införa ämnet i skolorna,
skapa ett enhetligt innehåll i
undervisningen, påverka lärarutbildningen, öka läroämnets
synlighet. Under 2000-talet
funderar man på vad som
ska ingå när skolorna måste
gallra i undervisningsutbudet.
I grunden är frågan: Är hand­
arbetsfärdigheter något som
alla har rätt till eller endast
något för några få professionella yrkes­utövare?
Det mest centrala i en barnträdgårdslärares arbete är
lärarens relation till barnen.
Resultatet av arbetet syns både
omedelbart och längre fram.
Vår yrkeskår har förbundit sig
till etiska principer, värden
och praxis i verksamheten,
som avspeglar den attityd och
det stora ansvar som arbetet
inne­bär. Vår expertis baserar
sig på yrkes- och specialkunskapen inom branschen samt
­värde- och normeringsgrunden
för arbetet. Förbundet påverkar
även det samhälleliga beslutsfattandet om barnens ställning
och är en expert ­inom förskolepedagogik.
www.tekstiiliopettajaliitto.fi
www.lastentarha.fi
Textillärarens
föränderliga värld
1930-talet
1980-talet
linnesömnad
namnmärkning
mönsterritning
handarbetsordlista
stickning
handarbetsklubbar
finsk hantverkskultur
undervisning i färdigheter
konsumentfostran
1950-talet
hållbar utveckling
gymnasiediplom i slöjd
datorn i undervisningen
talang och kreativitet
arbetsskydd
dräktsömnad
pedagogik
konstfiber
läroplaner
modetidningar
1960-talet
1990-talet
2000-talet
vänsterhänthet
elevaktiva arbetsformer
skolreformsprogram
träning i sociala färdigheter
betydelsen av föreningsarbete
principer för fostran
tovning
samarbetet mellan hjärna och
händer
handarbete och industrin
ickeverbal kommunikation
1970-talet
2010-talet
textilslöjd för pojkar
grundskollärarnas ställning
specialelever i handarbete
observation av undervisning
audiovisuell undervisning
slöjdens ställning
grundläggande kunskaper och
färdigheter
likriktat slöjdinnehåll
lärarens kompetens
resurser
Textillärarens föränderliga värld
Då föreningen för handarbetslärarinnor grundades år 1911
var nästan alla dess medlemmar personer som utexaminerats från Helsingfors handarbetsskola (grundad 1881) och
sedan tillskansat sig pedagogiska kunskaper utomlands eller genom privatstudier. Hundra år senare är tjänstehavande
textillärare akademiskt utbildade och många har studerat
till lärare i två läroämnen.
Yrkeskårens professionalisering har krävt mycket arbete
från Föreningen för handarbetslärarinnor, sedan 1954
Förbundet för handarbetslärare och slutligen efter 1971
Textillärarförbundet rf. Den
första kampen handlade om
att få handarbete infört som
läroämne i skolorna. Den and­
ra kampen handlade om icke
behöriga lärare. Till professionaliseringen hörde även att
skapa och etablera ett enhetligt undervisningsprogram och
en enhetlig terminologi. Från
detta avancerade man till att
år 1989 utse Finlands första
professor i textillära, Pirkko
Anttila.
Att ha både praktisk och teoretisk kunskap i handarbete
är en medborgarfärdighet. Det
borde inte finnas något att
ifrågasätta i fråga om läroämnets ställning i grundskolan
som ett obligatoriskt ämne
som är lika för alla och som
undervisas av behöriga lärare.
Hanna Rothman –
den finländska barnträdgårdens moder
”Föreställ dig vårt framtida
’Pestalozzi-Fröbel-Haus’ med
sina 2–3-åriga kurser för unga
damer, som kan få såväl faktainformation som praktisk kunskap med sig, oberoende om de
blir barnträdgårdslärarinnor
eller något annat. En sådan
kvinnofostran anser jag vara
idealet. Oberoende om de blir
anställda eller vad som helst,
så har deras ’andliga moderlighet’ (Die geistige Mütterlichkeit)
utvecklats och den tar de med
sig; då kan de verkligen komma
med något nytt i det offentliga
livet. Den nuvarande kvinnofostran gör flickor alldeles för
lika män.” Så skrev Hanna
Rothman till sin vän och kollega Elisabeth Alander år 1892.
Hanna Rothman (1856–1920)
fick mycket kärlek, trygghet
och självständighet med sig
hemifrån och det ville hon förmedla vidare genom sitt eget
arbete. År 1881 åkte hon till
Pestalozzi-Fröbel-Haus i Berlin
för att studera till barnträdgårdslärare. Efter att ha återvänt från Tyskland grundade
Rothman först en avgiftsbelagd
barnträdgård, men år 1888
kunde hon grunda Nordens
första folkbarnträdgård på
Lappviksgatan i Helsingfors.
Ett par år senare grundades
en barnträdgård till, i Sörnäs.
Elisabeth Alander, som arbetade för Finsk Kvinnoförening,
erbjöd sin hjälp. I Sörnäs gjorde dessa två kvinnor tillsammans banbrytande arbete för
folkbarnträdgårdar.
I samband med den folkbarnträdgård som Hanna Rothman
grundade i Sörnäs inledde
man i början av 1890-talet en
kurs för fostrarinnor som med
tiden utvecklades till barnträdgårdslärarutbildningen.
Rothman ansåg att barnträdgårdarnas uppgift inte var att
ersätta, utan snarare stödja,
barnens uppfostran i hemmet.
Hon betonade betydelsen av
praktiskt arbete.
Hej Hanna!
3.3.2011
Idag hade vi tänkt besöka grannskolans gymnastiksal.
Jag hade planerat en hinderbana, men den kunde inte
förverkligas, för jag kunde inte bygga banan på förhand. Den andra arbetstagaren i gruppen flyttades
nämligen till ett annat daghem som ”ersättare” då det
behövdes personal, eftersom man inte får anställa vikarier. Idag var igen en av de där dagarna då man
snabbt får ändra på planerna. Jag undrar om du skulle ha accepterat sådant.
Medan jag följde med barnens lekar funderade jag på
alternativ gymnastik. Samtidigt redde jag ut några
bråk, tröstade en som fallit och hjälpte en som hamnat
utanför att komma med i leken. Till gymnastiken tog
jag med bilder för att hjälpa de barn som har ett annat
modersmål att gestalta vad vi skulle göra. Vi gjorde en
snabb arbetsfördelning kollegerna emellan. Barnen
kastade sig in och vi blev alla entusiastiska.
Före läs- och vilostunden bläddrade vi i en läsebok för
att barnen som har språkliga svårigheter skulle kunna
bekanta sig med berättelsen på förhand. Jag har
märkt att det är lättare för dem att följa med och förstå
det som vi läser om vi först tittar på bilderna, namnger
karaktärerna och går igenom främmande ord. Före
mellanmålet följde jag med hur barnen lekte i salen.
Ett barn som ännu i höstas var blygt och inte talade
något, har småningom fått mer mod och vågar nu leka
med några andra barn. Vi har stött barnet genom att
ordna tillräckligt små och lugna leksituationer.
Min arbetsdag är slut, det snurrar i huvudet och susar
i öronen. I ett häfte skriver jag upp saker som blev
ogjorda. Jag undrar vad du skulle tycka om dagens
förskolepedagogik? Världen har förändrats otroligt
mycket på hundra år, men ändå är kärnan i barnträdgårdslärarens arbete densamma: att stödja varje
barns utveckling till sin egen person. Jag tröttnar aldrig på att följa med detta under av utveckling.
Hälsningar Outi
Zonta International
1934
Architecta, cirka ­300 medlemmar
1942
är en internationell serviceorganisation grundad år 1919
med målet att förbättra kvinnors och flickors juridiska,
politiska och ekonomiska ställning, samt att förbättra kvinnors möjligheter till god hälsa,
utbildning och yrkesutveckling
i hela världen. Finlands första
Zontaklubb grundades i Helsingfors 1934. I dag finns det
65 klubbar och cirka 1 800
medlemmar i Finlands och
Estlands gemensamma Zontadistrikt. Zontorna understöder olika projekt, för tillfället i
Rwanda, Liberia, Guatemala,
El Salvador, Kambodja, Nepal,
Uganda och Haiti.
är en ideell förening för kvinnliga arkitekter som grundades
på den finländska arkitekturens ”grand old lady” Wivi
Lönns 70-årsdag. Den första
kvinnliga arkitekten Signe
Hornborg utexaminerades
1890. År 1926 fanns det 36
kvinnliga arkitekter och år
1960 var de redan 250. Architecta vill utveckla de kvinnliga
arkitekternas fackkunskap,
bevaka deras gemensamma intressen samt främja inhemskt
och utländskt samarbete. En
viktig samarbetspartner är
den svenska föreningen för
kvinnliga arkitekter, Athena.
www.architecta.fi
www.zonta.fi
Helvi Sipilä – föregångare och Zonta
Minister Helvi Sipiläs (1915–
2009) karriär är ett exempel
utan like på en strävan att
stärka kvinnors ställning överallt i världen samt på en livslång strävan för rättvisa och
jämställdhet.
Vicehäradshövding Helvi Sipilä öppnade år 1943 en egen
advokatbyrå, vilken hon drev
i 30 år. Kvinnors jämställda
ställning var ingen självklarhet i Finland på den tiden och
Sipilä strävade efter att reformera lagstiftningen. Hon var
bl.a. en av de första kvinnor
som fick en juridisk utbildning
och år 1981 var hon Finlands
första kvinnliga presidentkandidat.
På 1960-talet representerade
Helvi Sipilä Finland i FN:s
kommission för kvinnors ställning (CSW) och ingick i den
finländska delegationen vid
FN:s generalförsamlingar. Under åren 1972–1980 arbetade
hon som biträdande generalsekreterare för FN, den första
kvinnan att inneha ett så högt
ämbete inom FN. Efter det arbetade hon som konsult för FN
för att starta UNIFEMs verksamhet. Sipilä grundade även
den första nationella UNIFEMkommittén i Finland.
År 1950 inbjöds Helvi Sipilä
att bli medlem i Zontaklubben
Helsingfors I. Sipiläs målsättning med Zonta-arbetet var
internationalism. Hon skapade
samarbete mellan nordiska
och europeiska Zontaklubbar. Under sammankomsten
San Francisco Convention år
1964 valdes Helvi Sipilä till II
internationella vicepresident
för Zonta International. Det
var första gången någon från
utanför Nordamerika valts till
en så hög position inom Zontarörelsen. Två år senare blev
Helvi Sipilä första vicepresident för organisationen och år
1968 valdes hon till president
för Zonta International. Helvi
Sipiläs betydelse för internationaliseringen av Zontarörelsen
är obestridlig.
Sipilä förde in ett europeiskt
perspektiv i Zontarörelsen,
men hon ville även föra Zontaideologin till länder i tredje
världen, eftersom speciellt kvinnor i utvecklingsländerna stod
henne varmt om hjärtat. Under
hennes första mandat som president grundades så de första
Zontaklubbarna i Afrika.
Hej Kaisa!
Jag hörde att du vill bli arkitekt. Jag hade samma tanke för
60 år sedan och fick en studieplats i Helsingfors. 45 studerande påbörjade kursen, varav 10 var kvinnor. Mitt diplomarbete gjorde jag år 1962. Jag gifte mig med en kurskamrat
och vi fick två barn medan vi studerade. Genom framgång i
tävlingar fick vi jobb och grundade redan under studietiden
en egen arkitektbyrå. Den var belägen i samma höghus som
vår lägenhet. Min man jobbade även på andra ställen. Jag
hade mitt ritbräde hemma så länge barnen var små. Barnen
fick kanske intrycket av att det är ett trevligt yrke, för två av
tre valde att bli arkitekter.
Som motvikt till den rätt så mansdominerade byggbranschen sökte jag
mig till föreningen för kvinnliga arkitekter, Architecta, och blev aktiv
inom den. Föreningens 40-årsjubileum till ära gjorde vi en utställning
om de första arkitektkvinnorna i
Finland. Jag har även representerat
min yrkeskår i Zontorna.
De tekniska hjälpmedlen har under
min tid utvecklats från vinkellinjal
till 3D-modellering, men det som min
första professor sade är fortfarande
sant: ”Arkitektur skapas genom att
ärligt fördjupa sig i uppgiften och
utnyttja de möjligheter man har.”
Arkitektutbildningen ger numera
goda färdigheter till mycket: man
kan vara egenföretagare, projektledare eller planerare på ett kontor.
Man kan undersöka byggnadskonstens historia, undervisa eller vara
anställd. Jag har hela mitt liv jobbat
i vad jag anser vara världens bästa
yrke!
Hälsningar, Pirkko
Finlands Kvinnliga
Tandläkare, ca 900
medlemmar
1943
Då föreningen Finlands Kvinnliga Tandläkare grundades
definierades följande syften: att
främja yrkeskunskapen och
forskningen inom branschen;
att bevaka de kvinnliga tandläkarnas status och intressen;
att upprätthålla en god sammanhållning och att utveckla
gemensamma hobbyer inom
yrkeskåren. Föreningen har i
snart 70 år ordnat föreläsningar och delat ut årliga forskningsstipendier. Även rekreationsverksamheten är en viktig
del i att upprätthålla sammanhållningen och bilda nätverk
kvinnliga tandläkare emellan.
www.suomennaishammaslaakarit.fi
Kvinnliga jurister, ca 500 medlemmar
1945 De kvinnliga juristerna organiserade sig efter kriget i klubben Justitia. Till en början
fungerade klubben som ett
aktivt nätverk, men registrerade sig år 1950 som den
tvåspråkiga föreningen Naisjuristit – Kvinnliga jurister rf för
att kunna bli medlem i Kvinnoorganisationernas Centralförbund. År 1955 blev föreningen även medlem i Finlands
Juristförbund. Målsättningen
för Kvinnliga jurister är att:
förbättra kvinnors ställning i
samhället, främja jämställdhet
genom att påverka bland annat aktuella lagstiftningsprojekt, främja nätverkande mellan kvinnliga jurister i Finland
och utomlands samt utveckla
medlemmarnas yrkeskunskap
och bevaka deras ekonomiska
intressen.
www.naisjuristit.org
Tandläkare – ett respekterat och väl­
avlönat kvinnoyrke
Redan i början av 1900-talet
var merparten av tandläkarna
kvinnor, vilket var exceptionellt i jämförelse med situationen i många andra länder. Av
de studerande vid institutionen
för odontologi vid Helsingfors
universitet utgjorde kvinnorna
redan 14 % i Finland, medan
motsvarande procenttal uppnåddes i övriga Norden först
på 1930-talet. Under 1940-talet utgjorde kvinnorna mer
än 80 % av tandläkarna. Nuförtiden är kvinnornas andel
74 %. Finland är distinkt lika
Östeuropa i detta hänseende,
då tandvården i Ryssland och
Lettland är en väldigt kvinnodominerad bransch. Däremot
utgjorde kvinnliga tandläkare
i Förenta Staterna fram till det
senaste decenniet endast några procent av alla inom yrket.
Typiskt för kvinnodominerade
branscher är ofta låga löner
och lågt anseende. Tandläkaryrket är ett undantag, eftersom kvinnodominans inte
sänkt yrkets status.
Även om läkarna envist motsatte sig att kvinnor skulle utbilda sig till läkare och kunna
utnämnas till tjänster, så var
det rätt lätt att bli tandläkare.
Många kvinnor specialiserade
sig efter den grundläggande
läkarexamen på odontologi
bl.a. till följd av den kortare
studietiden. En annan möjlig
förklaring är att tandläkaryrket ansågs passande även för
kvinnor med familj. Ett exempel är en av pionjärerna bland
Finlands kvinnliga tandläkare,
Anna Robina ”Robbi” Karvonen (1868–1950), som var gift
och hade fyra barn.
Inkeri Anttila –
kvinnan som förändrade straffrätten
Vicehäradshövding Inkeri Anttila (f. 1916) var 29-årig trebarnsmor då hon som första
kvinna i Finland disputerade
till juris doktor år 1946. På
1950-talet undervisade hon vid
Helsingfors universitet och
utvecklade fångvården tillsammans med anstalternas överdirektörer. Anttila blev under
den tiden intresserad av sociologi och avlade en licentiatexamen inom området. Hon publicerade verk som överskred de
traditionella gränserna inom
straffrätt. Inkeri Anttila var en
av nyckelpersonerna då strafflagstiftningen reformerades till
en mer rationell och human
kriminalpolitik.
Anttila blev år 1961 Nordens
första kvinnliga professor i
straffrätt. Hon var en så populär handledare av lärdomsprov
att institutionen lät undersöka
de vitsord hon gett. Den verk-
liga orsaken till hennes popularitet var hennes undervisning, som andades ett nytt
straffrättsligt tänkesätt. Forskarkarriären fortsatte vid
Rättspolitiska forskningsinstitutet och under 1980-talet som
chef för det Europeiska kriminalpolitiska institutet HEUNI,
som verkade i samband med
FN. Anttilas person och uppskattningen för hennes arbete
hade en avgörande inverkan på
att HEUNI placerades i Finland.
Genom glastaket
Finlands yrkes­
kvinnors förbund, ca
1 100 medlemmar,
1946
Företagarkvinnornas
centralförbund, ca
600 medlemmar,
1947
är en förening för kvinnor som
känner sitt yrkesmässiga och
samhälleliga ansvar. Förbundet erbjuder personmedlemmarna i sina 27 medlemsföreningar information och utbildning. Utnämningen Årets
kvinna framhäver betydelsen
av yrkeskunskap och kompetens. Förbundet deltar aktivt i
internationellt samarbete och
samverkar med kvinnor inom
olika branscher. Sommaren
2011 arrangerar förbundet den
27:e internationella kongressen
för affärskvinnor i Helsingfors.
är ett centralförbund för
kvinnliga företagare, en
­intresse- och sakkunnigorganisation som bevakar kvinnliga företagares ekonomiska
och samhälleliga intressen
genom att komma med förslag
och initiativ och genom att ge
utlåtanden. Det allra nyaste
är ett forskningsprojekt för att
utveckla kvinnliga företagares välmående och affärsverksamhet och den slutrapport
om kvinnligt företagande som
pub­licerades 2010 på initiativ
av arbets- och näringsministeriet. Helsingfors företagarkvinnor strävar till att inom sitt
verksamhetsområde förbättra
förutsättningarna för kvinnliga företagare och öka sam­
arbetet mellan kvinnor som är
företagare.
www.bpw-finland.fi
www.yrittajanaiset.fi
Maja Genetz – ett bil- och mat­
industrins affärsgeni
Finlands yrkeskvinnors förbund valde Årets kvinna för
första gången år 1955 och
gjorde det till en tradition.
Den första Årets kvinna var
hovrättsrådet Inkeri Harmaja.
En del Årets kvinnor är fortfarande rätt kända. Andras prestationer har fallit i glömska.
Kommer ni ihåg Maja Genetz,
Årets kvinna år 1960?
Maja Genetz (1901–1972) gjorde
en lång karriär inom Finlands
första bilfirma Nikolejeff, först
som kontorschef, sedan som
biträdande direktör och slutligen som verkställande direktör. Genetz studerade bilbranschen i Tyskland på 1920-talet
och det sades att hon visste
allt som är värt att veta om
bilar. Genetz favoritmärken
var Buick och Chevrolet, med
vilka hon susade bl.a. Päijänne
runt – i högklackat och med en
stola över axlarna.
Maja Genetz fungerade som
nationell chef för bespisningen
inom föreningen Lotta Svärd
och tack vare hennes affärskunskaper utvecklade lottorna
matservering till ett omfattande affärsområde. Under krigen
organiserade Genetz en effektiv
bespisningsverksamhet som
fungerade med hjälp av frivil-
liga krafter. Den sörjde för en
stor del av arméns bespisning.
Efter kriget, hösten 1944, flyttades medlen från lottaorganisationen som beordrats
upphöra till två organisationer
som Maja Genetz kommit med
idén till: Työmaahuolto (Arbetsplatsservice) och Vårdstiftelsen
för Finlands Kvinnor (numera
Lotta Svärd Stiftelsen). Föreningen Työmaahuolto införde
personalrestaurangerna i Finland och Fazer Catering fortsätter dess verksamhet. Genetz
hade bl.a. ansvar för bespisningen under de olympiska
spelen i Helsingfors år 1952.
Även det s.k. Kvinnornas hus
(Mannerheimvägen 93) och
re­staurangen i dess bottenvåning, White Lady, är Genetz
”barn”. Båda var ursprungligen avsedda för att ta hand om
kvinnor som återvände från
kriget, då staten vid den tidpunkten inte beaktade dem på
något sätt.
Rauha Hasselblatt –
företagarkvinnornas
jordemoder
”Kvinnan är i vår tid mer än en
rörlig kuliss, som säger några
ord på scenen och avlägsnar
sig. Kvinnan innehar till och
med huvudrollen i dagens samhälle. Kvinnan har allt som
behövs för ett framgångsrikt
affärsföretag: fantasi, mod och
förmåga till kreativt arbete.”
Så uttalade sig Rauha Hasselblatt (1892–1968), som var
en av de kvinnor som år 1947
samlades i Kalevalakvinnornas nyligen öppnade restaurang för att grunda en företagarförening för kvinnor i Helsingfors. Hasselblatt, kamrer
vid Ömsesidiga Försäkringsbolaget Fennia (numera Fennia)
för egenföretagare, valdes till
föreningens första ordförande.
Trots att hon själv var anställd
uppskattade hon företagande
och i det speciellt frihet gällande såväl affärsverksamhet som
andlighet.
Rauha Hasselblatt ansåg att
det skulle vara bra för företagarkvinnorna att organisera
sig i en förening för att få sina
röster hörda och för att kunna
utveckla sin verksamhet. ”Jag
anser vår största prestation
vara upplysningsarbetet riktat
mot oss själva”, konstaterade
Hasselblatt senare. Hasselblatt
ville även trygga de kvinnliga företagarnas framtida
utveckling. Helsingfors Företagarkvinnor fick från Rauha
Hasselblatts kvarlåtenskap
mer än en halv miljon euro
att användas för kulturell och
utbildningsverksamhet.
De första företagarkvinnorna
i Helsingfors upplevde Hasselblatts mandatperiod som en
frigörelsetid för kvinnor samt
som en utveckling som gav
kvinnor egna yrken och egna
hobbyer. Det var även en utveckling till föreningsmedvetenhet, företagande och företagarideologin.
Alli Tuomainen –
Tullens starka kvinna från Åbo
De första kvinnorna började
arbeta vid tullens kontor under 1800-talet. I början av
1920-talet nådde några kvinnor det respekterade ämbetet
som tullinspektör. Expeditören
Alli Tuomainen vid Åbo tullkammare föreslog i slutet av
1930-talet i personaltidningen
att kvinnor skulle få tillträde
till tullningsuppgifter, eftersom den växande utrikeshandeln orsakade stockningar.
Bakgrunden till förslaget låg i
lagen från 1926 om kvinnor i
offentlig anställning samt de
minskningar av personalen
som genomförts under depressionen. Efter kriget krävde
man att tulltjänsterna igen
skulle reserveras för familjeförsörjarna, alltså att kvinnorna
skulle bli hemma. Aktiva tullkvinnor som Tuomainen motsatte sig detta.
Då Alli Tuomainen efter kriget
befordrades till tullinspektör
beslöt hon sig för att låta sy
en informell tjänsteuniform
åt sig baserad på de manliga
tullinspektörernas uniform.
För kvinnorna fanns det nämligen ingen uniform. Uniformen underlättade betydligt det
praktiska arbetet och att röra
sig i tullkamrarna. En kvinna
klädd i civila kläder togs inte
allvarligt nog av transportörerna. År 1957 fick de kvinnliga tullinspektörerna äntligen
en egen uniform i samband
med en omfattande uniformsreform.
Tullverksamheten förändrades
drastiskt i början av 1970-talet. Tullklareringarna blev
kundernas uppgift istället för
tullinspektörens och varorna
packades inte mera upp i tul�len. Bland företagen ökade
efterfrågan på tullkunskap
drastiskt. Efter sin pensionering från Tullen som 67-åring
jobbade Alli Tuomainen för ett
speditionsföretag.
Den långa vägen till
polis
Den finländska kvinnans väg
mot att kunna bära polisuniform inleddes år 1917 under
kvinnornas allmänna sedlighetsmöte om prostitution, då
Kvinnoorganisationernas Centralförbunds ordförande Tilma
Hainari krävde att det skulle
finnas kvinnliga poliser för att
ta hand om arresterade kvinnor. Kvinnor behövdes även
för att ta hand om barn som
hamnat hos polisen och för att
eskortera kvinnliga fångar. I
början av 1920-talet bekantade
Hainari sig med kvinnliga polisers uppgifter i Storbritannien
och planerade tillsammans
med Förbundet Vita Bandet
år 1923 en två månader lång
kurs, i vilken 25 kvinnor deltog.
Finlands kvinnors nationalförbunds kommitté för kvinnliga
poliser lyfte kontinuerligt fram
frågan, men det tog tio år innan poliskurserna för kvinnor
blev regelbundna. Kurserna
arrangerades i kommitténs
regi 1933–1948. Efter det be-
talade kommittén de kvinnliga
polisernas utbildning, trots
att polisskolan ansvarade för
kursprogrammet.
År 1951 försökte kommittén
ordna en egen tjänsteuniform
för kvinnliga poliser, men Valtion pukutehdas (Statens uniformsfabrik) vägrade tillverka
uniformen på grund av att
beställningen omfattade så få
exemplar. Då beslöt sig kommittén för att understödja införskaffandet av uniformerna
och även betala kursresor och
fortsatt utbildning från sina
medel. Kommitténs arbete upphörde år 1973 då staten övertog ansvaret för kommittén.
Finlands första kvinnliga polis inledde sitt arbete år 1907
i Helsingfors. Hertta Uparis
utnämning till ridande polis
år 1946 krävde ännu dispens
beviljad av statsrådet. År 2009
var 13 % av poliserna kvinnor.
Det finns väldigt få kvinnor i
chefsställning inom polisen.
”Knuffas inte, det
är fullt redan” –
konduktörens arbete
Då spårtrafiken var ung ansågs konduktörsarbetet vara
ett jobb uteslutande för män.
Endast den svåra bristen på
arbetskraft efter första världskriget öppnade upp konduktörsyrket för kvinnor. De första
kvinnliga konduktörerna, konduktriser, i Europa inledde sitt
arbete i Helsingfors den första
april 1917. Farhågorna om att
kvinnorna inte skulle klara av
att hålla ordningen i vagnarna
eller att de manliga resenärerna skulle orsaka störningar
genom att närma sig konduktriserna skingrades så småningom. Däremot besannades
personalens farhågor om att
kvinnorna skulle tränga undan männen som konduktörer
och att anställningen av kvinnor skulle leda till att lönenivån sjönk.
Reglementet krävde att personalen klädde sig snyggt och
vårdat, uppförde sig väl samt
behandlade kunder artigt och
välvilligt. Uniformen kom med
jobbet och den fick inte användas utom tjänstetid. I början
ingick i de konduktrisernas
uniform en svart kjol som
räckte ända ner till hälarna
samt mantel, uniformsmössa,
svarta yllestrumpor och skor
med långa skaft. Småningom
blev kjolarna kortare och uniformsmössan byttes ut mot en
skärmmössa eller båtmössa.
På 1970-talet formgavs en blå
”moderskapsuniform” för gravida konduktriser.
Man minns konduktriserna
som noggranna och ibland till
och med skrämmande upprätthållare av ordning. De
övervakade att sådana som
reste med skolelevsbiljett överlät sin sittplats till äldre personer och vägledde sådana som
fastnat vid ingången genom att
säga ”käytävällä eteenpäin, stig
framåt”. Den brokiga mångfalden av passagerare gjorde arbetet omväxlande. ”Det var inte
två likadana dagar”, konstaterade en långvarig konduktris.
År 1987 såg man de sista konduktörerna i spårvagnarna.
Charlotte Backman
– den första ämbetskvinnan
Sofie Charlotte Backman
(1835–1927) var den första
kvinnan i Finland att få ett
statligt ämbete. Hon utnämndes till postmästare i Kajana
år 1878 innan postförordningen år 1888 förbjöd utnämningen av kvinnor till höga
poster. Alla ämbeten med befälsrätt reserverades för män.
Borgåbon Charlotte Backmans
far dog då Backman var 30 år.
I den situationen flyttades en
ogift kvinna oftast över till någon släktfamilj, där hon måste
tjäna sitt bröd genom att hjälpa till med diverse uppgifter.
Backman åkte dock till Stockholms handelsskola. Därifrån
återvände hon med ett intyg
på att hon passade väl för alla
kontorsuppgifter. Hon började
arbeta som extra biträde på
Borgå postkontor.
Förutom Backman arbetade på
Borgå postkontor en skrivare.
Tjänsten som skrivare hann
under åren 1867–1878 innehas
av fyra män, som var och en i
sin tur blev utnämnda till hög­
re ämbeten. Även Backman
sökte ämbeten efter att gång
på gång fått dispens beviljad
från sitt kön av rätten. Hon
måste skilt ansöka om dispens
varje gång. När hon äntligen
fick rätt att söka postmästarämbeten skapade det rubriker
i tidningarna.
Charlotte Backman skickade
sin egen, nogsamt uppdaterade
meritförteckning till huvudpostens direktör i Helsingfors
tio gånger, tills hon äntligen
blev utsedd till postmästare
i Kajana. I Kajana stannade
Backman i 22 år. Hon var
ändå ingen mjuk, kvinnlig ledare. Hon krävde att postiljon
Antti Sivonen alltid skulle stå
i givakt då han emottog order.
Även de som avhämtade post
fick höra utläggningar om gott
uppförande om något inte föll
postmästaren i smaken. Hon
härskade över sitt imperium
i sin egenhändigt formgivna
tjänstedräkt.
Kvinnolöne­
branschen får strida
Sjukskötarnas första lönestrid var 1955 då de sjukskötare som jobbade för staten
sade upp sig. Det lamslog de
allmänna sjukhusen, för det
fanns inga centralsjukhus på
den tiden. Sjukskötarna fick
en löneförhöjning och visade
sin styrka parallellt med de
mansdominerade branscherna. Följande justering närmare männens löner skedde
tack vare den internationella
arbetarorganisationen ILO:s
konvention från 1951 som i
Finland ratificerades år 1963.
Enligt konventionen skulle lika
lön utbetalas för samma eller
likvärdigt arbete.
Sjukskötarna strejkade för första gången år 1968. De krävde
att lönerna skulle höjas och
en 40 timmars arbetsvecka.
Strejken var olaglig eftersom
statliga tjänstemän och kommunalt anställda inte hade
rätt att strejka. Tehys strejk år
1983 har kallats Finlands populäraste strejk. Också denna
strejk leddes av Tehys ordförande Toini Nousiainen, som
stred för kvinnors löner i mer
än 30 år och samtidigt reformerade Finlands arbetsmarknadspolitik. Löneskillnaderna
återstod ändå. Nousiainen fick
erfara att de höjningar som
man fick igenom ett år åts upp
följande år och att löneskillnaden snart igen var densamma.
Under ledning av Jaana Laitinen-Pesola förvånade tehyiterna många år 2007. Man visade
kollektiv styrka genom omfattande hot om uppsägning.
Hoten uppfylldes inte, eftersom
det i regeringsprogrammet
skrevs in en formulering om
att främja konkurrenskraftiga löner för den kommunala
sektorns ”kvinnodominerade
branscher med utbildad arbetskraft där lönerna inte motsvarar arbetets krav.” Tilltaget
höjde, förutom tehyiternas,
även andra kvinnodominerade
branschers löner.
Arbetet som städare
Städarbetet utvecklades till en
profession efter andra världskriget. I Finland grundades på
femtiotalet de första betydande
företagen som producerade
och marknadsförde renhållningstjänster, såsom Suomen
Puhdistuspalvelu Oy (Finsk
Rengöringsservice Ab) och
Oy Siivouskeskus – Städcent­
rum Ab, vars första kund var
Stockmanns varuhus.
På 2000-talet har det grundats många företag som erbjuder hemstädning. Helsingfors
stads skolor, sjukhus och andra lokaler städas av det av
staden ägda affärsverket Palmia, grundat 2003. Föregångaren till Palmia var stadens
center för fastighetsvård, KPK.
Professionella städare har
nuförtiden yrkesexamen för
anstaltsvårdare, såsom den
städare som burit dräkten
som visas här. Personen ifråga
arbetade först som städare
utan utbildning och fick sedan
inspiration att vid sidan av
jobbet utbilda sig till anstalts-
vårdare efter att ha sett hur
professionellt städningen av
en stor fastighet var. Städning
är det tredje vanligaste arbetet
bland kvinnor i Finland och
ger även många kvinnor utan
yrkesexamen inom branschen
en extra förtjänst.
”Jag trivs jättebra!” Det absolut
bästa med det här yrket är enligt den här städaren, som får
medhåll av många andra, att
man får vara så självständig
och att resultatet av ens arbete
genast syns. Den sämsta sidan
med arbetet, att det är fysiskt
betungande, förutsätter ändå
att man ser till att bli återställd.
Enhetliga arbetskläder ger ett
intryck av professionalism och
ett företag som tar ansvar för
den städning det utför. Även
arbetsredskapen utvecklas
kontinuerligt. Städdukar och
moppar av mikrofiber har varit
de senaste årens största och
viktigaste nyhet, mer betydande både maskiner och rengöringsmedel.
Rösta på en kvinna
Socialdemokratiska
Kvinnor i Finland
1900
Svenska Kvinnoförbundet
1907
har som målsättning ett samhälle som är jämställt, tolerant och mångstämmigt, där
ingen människa blir förtryckt
eller utnyttjad. Föreningen
Socialdemokratiska Kvinnor
främjar genom feminism ett
könskritiskt perspektiv i samhället och bekämpar rådande
orättvisor och ojämlikhet mellan människor. De Socialdemokratiska Kvinnorna är en
föregångare i att skapa sociala skyddsnät: Mödra- och
skyddshem, äldreboenden,
stöd till semesterverksamhet
för mödrar och barnfamiljer.
arbetar utgående från ett liberalfeministiskt perspektiv för
jämställdhet på det politiska,
sociala och ekonomiska planet
i Finland. Förbundet verkar för
ett samhälle som är jämställt
med lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter för var och
en, oberoende av kön. Svenska
Kvinnoförbundet är Svenska
folkpartiets kvinnoorganisation, med kunskap och erfarenhet om hur jämställdhets-,
mångfalds- och minoritetsfrågor kan drivas i politiken.
www.demarinaiset.fi
www.kvinnoforbundet.fi
Tarja Halonen –
­republiken Finlands
president
År 2010 listade tidskriften
­T ime Tarja Halonen (f. 1943)
som en av världens bästa
kvinnliga ledare och tidskriften Forbes listade henne som
Nordens mest inflytelserika
kvinna.
För arbetardottern från Berghäll i Helsingfors var vägen till
posten som republikens president och till att höra till de
ledande kvinnorna i världen en
pionjärs svårframkomliga väg.
President Halonen har ofta
­varit den första inom sitt område: den första kvinnliga FFCjuristen, den första kvinnliga
utrikesministern och det första
kvinnliga statsöverhuvudet.
Halonens föräldrar var aktiva
inom arbetarrörelsen och kanske är det därifrån som hennes vilja att förändra världen
och tro på sin egen förmåga
härstammar. Mänskliga rättigheter, demokrati och medborgarsamhället, social rättvisa
och jämställdhet har utgjort
viktiga teman i Halonens politiska karriär.
Tarja Halonen har fattat beslut utan att låta attityder eller svårigheter påverka hennes
kall. Hon har vilja och styrka
att simma motströms även i
stora frågor, vare sig det är frågan om definitionen av presidentens ställning i grundlagen
eller att fatta beslut om Finlands säkerhetspolitik. Halonen har genom att föregå med
gott exempel visat att kvinnor
många gånger kan göra mer
än män: en arbetande ensamstående mor kan skapa en politisk karriär och bära ansvar
för såväl familjen som samhället.
Både små och större flickor
har sett president Halonen
som en förebild och presidentämbetet har blivit ett av de
yrken flickor drömmer om.
Flickorna har redan för länge
sedan insett det som Time och
Forbes nu bevisat.
Dooris – likadan
och annorlunda
Det nya millenniet erbjuder
många utmaningar, trots att
vi tillsammans redan uppnått
mycket. 2000-talets sossekvinna Dooris är stark, krävande,
uthållig, frigjord och själv­
ständig. Dagens Dooris verkar bl.a. för att förebygga våld
mot kvinnor, för en mer jämlik
ställning för invandrarkvinnor
och för att eliminera fattigdomen bland barnfamiljer.
Som småbarnsmamma talar
Dooris passionerat för att man
ska kunna kombinera arbete
och familj och hon kräver lika
lön. Sifferserien 6+6+6 innebär
för henne att föräldraledigheten delas i tre perioder á sex
månader. En av dem skulle vara för mamman, en för pappan
och en skulle föräldrarna dela som de vill. Det, om något,
skulle vara för barnens och
familjernas bästa.
Dooris viktigaste rättesnören
för att förbättra världen är
fred, etik och social rättvisa.
Socialdemokratin och kvinnorörelsen är genuint internationella nätverk för påverkan.
Den pågående nedmonteringen
av välfärdssamhället gör Dooris förfärad. Det har den gjort
redan länge. Därför har hon
anslutit sig till Socialdemokratiska Kvinnornas nätverk
Dooris och deltar aktivt i dess
verksamhet och i valarbete för
bra typer. I politiken behövs
just sådana kvinnor som Dooris, som har ett socialt ömt
samvete: ”Mamma, rösta för
mig också. Min dotter, rösta för
mig också.”
Hilda Seppälä – en
ihärdig arbetsmyra
Två kvinnor ledde förbundet
för Finlands socialdemokratiska arbetarkvinnor under
1920-talet: ordförande Miina
Sillanpää och som hennes
starka uppbackning Hilda
Seppälä (1879–1932). Seppälä
gjorde inget större väsen av
sig, men tilldelades definitionen ”hon och förbundet är ett,
ett hjärta och en själ”. Seppälä
var arbetarkvinnopåverkare
under tiden mellan krigen.
Social ojämlikhet blev bekant
för henne och fick henne engagerad i arbetarklassens föreningsverksamhet. Seppälä var
en entusiasmerande talare och
hon visste av egen erfarenhet
hurdana förhållanden hennes
åhörare levde under. Hon blev
invald i riksdagen även under depressionen, trots att de
kvinnliga ledamöternas andel
generellt minskade under den
tiden.
De socialdemokratiska kvinnorna motionerade under lantdagen 1907 om att man skulle
grunda ett hem för utomäktenskapliga barn och deras mödrar. Verksamheten Ensi Koti
var Hilda Seppäläs hjärtesak
och hon gav inte upp. Kvinnoförbundet fattade år 1929
beslutet att bygga skyddshem-
met med hjälp av medel från
Työväen Kukkaisrahasto (Arbetarklassens Kukkaisfond).
Då Seppälä plötsligt avled
år 1932 uppmanade förbundet till att ihågkomma henne
med donationer hellre än med
blommor. Tack vare detta boägg färdigställdes det första
skydds- och mödrahemmet år
1942 och nya byggdes i rask
takt. Att samhället blev mer
välmående och jämlikheten
ökade gjorde inte att behovet
av skyddshem försvunnit: år
2009 fanns det 11 verksamma
förstahem, sju mödrahem för
mödrar med rusmedelsproblem
och 14 skyddshem avsedda för
offer för familjevåld.
Miina Sillanpää –
den första kvinnliga
ministern
Miina Sillanpää (1866–1952)
blev en symbol för arbetarrörelsens kvinnor och en storhet
under sin tid. Det var alltså
inget under att hon blev vald i
det första lantdagsvalet 1907.
Här inleddes Sillanpääs närmare 40 år långa karriär som
riksdagsledamot. Hon lämnade slutligen riksdagen som
81-åring år 1947. Sillanpääs
motioner handlade i huvudsak om att förbättra kvinnors
ställning och om socialpolitik.
Miina Sillanpääs arbete som
biträdande socialminister
1926–1927 var både höjdpunkten på hennes karriär
och en av milstolparna i finländsk kvinnohistoria. Trots
att hon var minister i endast
ett år, hade det betydelse för
kvinnors ställning. Hennes
ministerskap lyfte igen fram
frågan som redan de allra
första kvinnliga ledamöterna
diskuterat, frågan om kvinnors
myndighet. År 1929 stiftades
äntligen den nya äktenskapslagen – som Sillanpää uttryckte det: ”lagen om att upphäva
den oskrivna lagen.” Den nya
lagen gav gifta kvinnor rätt att
representera sig själva i juridiska ärenden.
Som minister reste Miina Sil�lanpää omkring i Finland och
bekantade sig med förhållandena vid olika anstalter. Hon
konstaterade att ӌldringarna
bor i kalla och dragiga kommunala hem, kosten vid anstalterna är undermålig, barnhemsbarnen lider av för hård
disciplin och tvingas arbeta för
mycket. Överhuvudtaget är anstalternas anställda dåligt utbildade och har för låga löner.”
Efter Miina Sillanpää utnämndes följande kvinnliga minister
år 1948. Det var Demokratiska förbundet för Finlands
folk DFFF:s Hertta Kuusinen,
en minister utan portfölj vid
statsrådets kansli, vars ministerskap varade ungefär två
månader.
Annie Furuhjelm
– pionjär inom kvinnosaksrörelsen
”Jag bläddrar i tankarna i mitt
livs brokiga bilderbok och då
framstår som en av mitt livs
största upplevelser den dag, då
jag konfronterades med kvinnorörelsen och beslöt att ägna
den mina krafter. Som en logisk
följd härav stärktes mitt intresse för politik, och ödet fogade,
att det under de skickelsedigra
åren från 1914 framåt blev mig
förunnat att i egenskap av lantdags- och riksdagsledamot få
vara med i de politiska händelsernas mitt.”
Annie Furuhjelm (1859–1937)
var en av sin tids pionjärer för
kvinnors rösträtt och kvinnosaksfrågor i Finland samt var
också aktiv i det internationella kvinnoarbetet.
Den nya författningen i Finland (1906) uppmuntrade till
uppkomsten av partier. Det
blev också klart att det behövdes ett särskilt svenskt parti.
Då endast en av de kvinnliga
kandidaterna på Svenska folkpartiets listor i lantdagsvalet
1907 blev invald beslöt man
att bilda ett särskilt svenskt
kvinnoförbund. Annie Furuhjelm var Svenska Kvinnoförbundets första ordförande och
förblev det i 30 år. Hennes ord
kom att styra förbundets verksamhet:
”Och vad nu särskilt ett minoritetsparti sådant som vårt
beträffar, så veta vi att om vi
skola kunna bestå i den ojämna
kampen, så kommer utslaget
att fällas av hemmen och i sista
hand mödrarna. Vi om någon
behöva räkna målmedvetna
kvinnor inom våra led - - - vi
kvinnor måste lära oss att stå
på egna ben, se med egna ögon
och tänka egna tankar, för att
i den politiska kampen inlägga
vår egenart, ty göra vi inte detta, kunna vi lika gärna hålla
oss borta från politiken.”
Rösta på en kvinna
Finlands Krist­
demokratiska Kvinnor, 1973
verkar på ett politiskt plan för
att främja respekten för kvinnors människovärde och för
att stärka kvinnors jämställda
ställning. Den nationella organisationen består av 13 kvinnokretsar. Målsättningen är
att säkerställa speciellt familjers, barns, funktionshindrades och åldringars välmående
och basservice. Detta uppnås
då kvinnors färdigheter och
vardagskunskap är en likvärdig del i att utveckla samhället. Därför vill Finlands Kristdemokratiska Kvinnor stärka
kvinnors politiska beredskap
att delta i samhälleligt beslutsfattande.
www.kdnaiset.fi
Vänsterkvinnorna
1990
Nätverket Vänsterkvinnorna
är Vänsterförbundets kvinnoorganisation och samtidigt
en kanal för kvinnor som vill
utöva vänsterfeministisk politik utan att bli medlem i partiet. Att utöva politik kan vara
stärkande, roligt och en upplevelse i sig. Vänsterkvinnorna
vill upplösa diskriminerande
strukturer och istället bygga
jämställdhet och solidaritet:
just nu offentlig service som
tryggar smidighet i vardagen
och kvinnors möjlighet till ett
fullödigt liv, frihet, familj och
arbete.
www.vasemmistonaiset.fi
Impi Muroma –
implementerare av
familjepolitik
Impi Muroma (1925–1999) koncentrerade sig som riksdagsledamot under 1970- och 80-talet på att förbättra situationen
för barn, mödrar och familjer.
Som den tredje ordföranden
för Finlands Kristliga Förbund
tog hon aktivt i beaktande det
som partiets kvinnoförbund
föreslog, i såväl partiprogram
som ställningstaganden. Som
ordförande för partiets kvinnoförbund utbildade hon kvinnor
i de kvinno- och familjefrågor
som hon ansåg viktiga och höll
förbundets medlemmar uppdaterade om vad som hände i
riksdagen. Hon väckte i riksdagen motioner om sådana
frågor som kvinnoförbundet
ansåg viktiga.
Impi Muroma krävde en omgående totalreform av familjepolitiken som skulle ge mödrar
möjlighet att välja mellan hem
och arbete. Av hennes krav har
de viktigaste förverkligats på
sätt eller annat, åtminstone
delvis. En delmålsättning i att
uppnå en ”mammalön” ansåg Muroma vara att efter de
regionala försöken göra hemvårdsstödet riksomfattande.
Lagen trädde i kraft år 1985.
Hon krävde att hembiträdets
lön skulle vara avdragsgill i
beskattningen. Försöket med
hushållsavdrag inleddes 1997
med två olika modeller. Modellen baserad på skatteavdrag
togs i bruk i hela landet år
2001. Muromas tredje målsättning var social- och pensionsskydd för hemmamammor.
Sedan 2005 ackumuleras under vissa omständigheter pension för den tid som föräldrar
är hemma med hjälp av hemvårdsstöd.
Outi Ojala – syster röd ”Vi kämpar för makt åt kvinnorna – vi ska inte kämpa om makten kvinnor emellan” har Outi
Ojala (f. 1946) sagt. Det är inte
konstigt att man inom kvinnorörelsen litar på henne. Outi
åkte som 18-åring till Sverige
för att jobba inom vården.
Hennes uppskattning för det
nordiska samarbetet har sitt
ursprung i den tiden. Hon var
länge ordförande för Finlands
delegation i Nordiska rådet.
Outi återvände till Helsingfors och studerade till specialsjukskötare. Under sin
karriär som sjukskötare blev
hon aktiv inom facket, först i
Sjuksköterskeförbundet, sedan som stiftande medlem och
styrelsemedlem i Tehy. Kvinnorörelsen var också hennes
ingång till partiet. Hon var en
av de som år 1990 grundade
Vänsterkvinnorna och en av
dess jämlika taleskvinnotrio.
”Kvinnopolitik och partiernas
kvinnoförbund är fortfarande
livsviktiga för partierna för
att lyfta fram könskonsekvenserna av de politiska besluten.”
Outi var även med år 1988 på
det Moskvatåg, där partiernas kvinnor beslöt att grunda
föreningen NYTKIS. Genom
samarbete mellan kvinnor fick
man i riksdagen igenom den
subjektiva rätten till dagvård.
Outi Ojala verkade som riksdagsledamot 1991–2007 och
efter det som ledamot i Europaparlamentet. Hon har bl.a.
varit ordförande för Delegationen för romska ärenden samt
medlem av Europarådets expertgrupp för romska frågor.
Arbetet som fredsaktivist fortsätter hon som ordförande för
Förbundet De hundras kommitté i Finland sedan början
av 2011. Outi Ojala var den
första som lämnade in en motion om registrering av partnerskap för samkönade. ”Det
krävdes två lagmotioner och år
av kamp innan vi fick igenom
lagen i riksdagen.”
Jag är en vänsterkvinna och skapar en kvinnornas revolution
Målet med min revolution är
mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, jämställdhet, frihet och att naturen ska
respekteras – i hela världen.
Efter revolutionen betjänar
ekonomin människorna, inte
tvärtom. Ingen är mer jämlik
än någon annan. Tack vare
revolutionen får människor sitt
dagliga bröd, ett hem, omsorg
och trygghet. Efter revolutionen garanteras alla hälsovård,
utbildning och rätt till kultur.
Kvinnorevolutionen ger alla
möjlighet att älska och bli älskade samt friheten att få vara
som du är.
Revolutionen ger naturen en
möjlighet att överleva; vi tar
hand om djuren, vattnet och
luften. Den blomstrande världen är gemensam, grunden för
livet. Efter revolutionen behöver kvinnor inte vara rädda på
mörka platser eller bli ignorerade på möten. Kvinnornas revolution sveper bort de uråldriga herraväldena, såväl den råa
kapitalismen som patriarkatet.
Du, jag, våra mödrar och döttrar är revolutionens hjältinnor!
Samlingspartiets
Kvinnoförbund
1919
Centerkvinnorna i
Finland
1941
Samlingspartiets kvinnor är
aktiva, flitiga, kompetenta,
entusiastiska, uthålliga. Med
stort hjärta jobbar de inom
kommunerna, på torg, på talkon och i riksdagen. Samlingspartiets Kvinnoförbund har
verkat för allas lika möjligheter
inom Samlingspartiet och i det
finländska samhället redan i
90 år. De vill inte ha fler hemliga sällskap bestående av visa
män, utan ett öppet samarbete mellan kvinnor och män.
Båda könen är lika värda och
båda bör ha lika möjligheter
hemma, i studierna och i arbetslivet.
är Finlands största politiska
kvinnoorganisation med cirka
35 000 kvinnor i olika åldrar
och från olika delar av Finland
som medlemmar. Den gemensamma nämnaren för medlemmarna är intresset för samhälleliga frågor och en önskan att
påverka både i vardagen och i
stora samhälleliga frågor. Det
gemensamma målet är att förverkliga ett mer jämställt och
rättvist samhälle.
www.kokoomusnaiset.fi
www.keskustanaiset.fi
En utmaning riktad till Dig:
Beröm en kvinna varje dag. Se
om du lyckas. De som klarar
provet välkomnar vi med!
Henna Virkkunen –
lyssna till era hjärtan!
Ordförande för Samlingspartiets Kvinnoförbund, filosofie
licentiat Henna Virkkunen (f.
1972) valdes in i riksdagen år
2007 och blev undervisningsminister år 2008. Virkkunen
är känd som en flitig och social kvinna som gillar hästar
och utmaningar. Vi frågade ut
ordförande och här är svaren!
Enligt Minna Canth är kvinnor
alldeles för kvinnliga, för tålmodiga, för beskedliga, för överseende, för blida, för ömsinta –
med ett ord: för kristna. Tycker
du att detta stämmer?
Kvinnor är mer utbildade,
modiga och självsäkra i jämförelse med Minna Canths
tid, så allmänt taget stämmer
det inte. Säkerligen är många
kvinnor fortfarande för tålmodiga, men även det motsatta
karaktärsdraget förekommer
otvivelaktigt. Var och en har
sin personlighet, och bra så.
Alla modigt med i verksamheten och för fram era åsikter!
Vad skulle du säga till unga
kvinnor som söker sin väg?
Lyssna till vad ditt hjärta säger. Gör de saker som du genuint vill göra. Bry dig inte
om andras fördomar. Å andra
sidan, om du vill utvecklas i
studierna eller på jobbet, våga
dig också utanför din egen
trygghetszon. Gör alltså också
sådant som känns svårt och
besvärligt. Man lär sig genom
att göra, och ibland den svåra
vägen.
Hedvig Gebhard
krävde gatufrid för
kvinnor
Hedvig Gebhard (1867–1961)
var en rättfram kvinnosakskvinna som främjade socialpolitiska ärenden. Till hennes
hjärtesaker hörde bl.a. undervisning i huslig ekonomi,
barnmorskeverksamhet och
moderskapsledighet. Gebhard
valdes in i lantdagen 1907–
1908 från Ungfinska partiets
lista och från Nationella samlingspartiets lista 1919–1929.
Hedvig Gebhard och hennes
man Hannes Gebhard var år
1907 världens första äkta par
som båda var parlamentariker
i samma riksdag. Paret Gebhard grundade tillsammans
den organiserade finska andelsverksamheten.
Hedvig Gebhards lantdagsmotion gällande gatufrid för kvinnor undertecknades av kvinnor från alla fyra partier representerade i lantdagen. Detta
var exceptionellt, för det var
inte ofta man slöt sig samman
i gemensamma motioner över
partigränserna i denna tid av
häftiga partipolitiska känslor.
Kvinnorna föreslog ett tillägg
i strafflagen som skulle innebära att envar som ”i osedligt
syfte antastar kvinna” på gatan, skulle straffas med böter.
Den slagfärdiga Gebhard hade
tidigare i tidskriften Nutid beskrivit hur förödmjukande det
var att vem som helst, gentleman eller arbetare såg ”det
som sin rätt att tilltala oss på
gatan, invadera vårt sällskap,
erbjuda oss sin erotik.” Enligt
Gebhard hade även hennes
gamla mor utsatts för trakasserier. I lantdagen hände dock
inte mycket med motionen. Om
Gebhard visste man att hon
själv bestraffat en man som
vräkt ur sig oförskämdheter
genom att ge honom en örfil.
Andra gången det hände ropade mannen på hjälp av polisen.
Gebhard medgav ”att på ifrågavarande sätt ofredade kvinnor icke ofta vederfares något
verkligt ondt”, men att trakasserierna som sådana var tillräckligt förödmjukande.
Kerttu Saalasti –
en benhård förhandlare
Kerttu Saalasti (1907–1995)
gav sig in i politiken i ett dramatiskt skede av sitt liv. Hon
hade nyss begravt sin man och
fött sitt femte barn. Det äldsta
av barnen var bara 10 år. Dessutom bar hon ansvaret för
skötseln av gården. Det som
var unikt var att hon, dottern,
blev den som gjorde sin fars,
president Kyösti Kallios, politiska karriär komplett. Då
valkretsen år 1948 utsåg Saalasti till kandidat i riksdagsvalet var tanken att erbjuda husmödrarna en bekant kvinnlig
kandidat. Överraskande nog
blev Saalasti genast invald.
Kerttu Saalasti representerade
de värdekonservativa inom sitt
parti, men var vid behov en
förverkligare av radikal reformpolitik. Som den andra kvinnliga ministern inom partiet var
hon inriktad på skol- och kulturpolitik. En av hennes stora
bedrifter var det för Norra Finland speciellt betydelsefulla
Uleåborgs universitet.
Politiker har olika personligheter. Det finns joviala medsegla-
re som utan större problem
kommer fram till sina slutsatser. Kerttu Saalasti ifrågasatte
i sin tur lösningarna och fattade beslut efter grundligt övervägande och arbete. Då Saalasti lobbade för att skapa
Uleåborgs universitet, konstaterade president Kekkonen
fryntligt efter att ha följt diskussionen: ”Undervisningsminister Saalasti driver universitetsfrågan som allmänna åklagaren sina åtal!”. Kerttu Saalasti var driftig, principiellt
benhård och framför allt en
utvecklare av landsbygdens
och kvinnors omständigheter.
Marjatta Väänänen
Marjatta Väänänen
– ”regeringens enda
man”
Jag hörde talas om Marjatta
Väänänen (f. 1923) för första gången av min mor, som
hade sålt Marjatta kaffe under
agrarförbundets partikongress
i Seinäjoki. Damen från Helsingfors hade gjort ett gott intryck och frågat hur min mor
mådde.
Filosofie magister Marjatta
Väänänen utnämndes år 1972
till kulturminister. Det var
inledningen på den politiska
karriären för en rätt så okänd
kvinna, en karriär som präglades av obönhörlig publicitet
och politiska påtryckningar.
Väänänen har kallats ”regeringen enda man”. Det berättas
att uttrycket föddes under en
idésession inför valkampanjen, men att det förkastades då
det ansågs vara för okonventionellt. Uttrycket levde ändå
kvar och avslöjar att Marjatta
ansågs vara en målmedveten
och inflytelserik politisk aktör.
Marjatta Väänänen gick med
i kvinnoförbundsarbetet början av 1950-talet. Hon var bl.a.
ordförande för Kvinnoorganisationernas Centralförbund.
År 1971 valdes hon till ordförande för Centerkvinnorna
och genom det även till vice
ordförande för Centerpartiet.
Hon försvarade förutom förvärvsarbetande mödrar även
hemmamammor, landsbygdens
mödrar och kvinnliga företagares ställning och arbetade för
ett bättre socialskydd för dem.
Marjatta har för mig varit en
förebild i att våga. Marjatta
främjade jämställdhet genom
att vara en föregångare. Även
det att Marjatta Väänänen var
den första kvinnan i Finland
som tilldelats hederstiteln minister säger något om henne.
Hon lärde även mig att inte
flyta med strömmen, utan att
tänka självständigt.
Anneli Jäätteenmäki
Anneli Jäätteenmäki
– en jämställdhetsfrämjare
Anneli Jäätteenmäki (f. 1955)
är en modig och uthållig kvinna med sisu, samtidigt både
varm och rätt så hård. När
Anneli är på plats, är hon garanterat även närvarande. Anneli har varit den första inom
många uppdrag och uppgifter.
Hon är en politiker som utan
att skämmas vågar representera sitt kön. Att kvinnor sökte
sig till studier i juridik och senare arbetade som vicehäradshövdingar krossade glastaket.
Ingetdera var lika vanligt då
Anneli studerade som det är
nu.
Hon var den första kvinnan att
bli ledare för något av de stora
partierna i Finland. Den exceptionellt viktiga valsegern för
Centern våren 2003 var mycket tack vare henne som person.
Då hon ledde landets regering
som den första kvinnliga statsministern i Finlands historia,
lyfte hon fram många frågor
som hade med jämställdhet att
göra till diskussion. Anneli har
fått ta emot stötar både i politiken och i livet, rentav blivit
lite tillbucklad. Hennes avgång
från posten som statsminister sommaren 2003 är i mitt
minne höljt i förvirring. Serien
av dramatiska händelser är en
oförklarlig del av den finska
politikens och medias historia.
Varje år insjuknar cirka 4
500 kvinnor i Finland i bröstcancer. Det hände även min
mor. Därför har Annelis öppenhet om sin egen sjukdom
berört mig på ett speciellt
sätt. Hon vägrade tystnadens
fångenskap. Nu leder Anneli
Centerkvinnorna och utför ett
betydelsefullt arbete i Europaparlamentet. Till parlamentariker har hon valts med ett
enormt antal röster, nu redan
två gånger om. Man litar på en
österbottnisk kvinna som inte
ger upp, som river murar.
Annika Saarikko
Gröna Kvinnor
1993
Vihreät Naiset – Gröna Kvinnor grundades för att ta över
efter föreningen Gröna feminister. Inom partiet har Gröna
Kvinnor vuxit till en betydande
aktör med 15 lokalföreningar.
Gröna Kvinnor är en kanal för
kvinnor som vill påverka, som
känner ansvar för att bevara
sin livsmiljö och som vill se ett
mer jämställt samhälle. Grön
feminism vill reparera strukturer för att skapa ett samhälle
som är mer rättvist för alla,
fritt från diskriminering och
generaliseringar. Könet ska
vara det golv du tar avstamp
ifrån, inte taket som du slår
huvudet i.
www.vihreatnaiset.fi
En Grön Kvinna
Alla kvinnor är inte likadana.
Vi är unga och gamla, ensamstående och med storfamiljer.
Den gröna kvinnan kan ha
bott här hela livet eller nyss
blivit medborgare. Gröna kvinnor finns i skogarna och på
åkrarna på landsbygden, i
kontoren i storstäderna, på institutens bänkar och i fabrikssalarna.
Det vi har gemensamt är vår
vilja att påverka.
Vi vill ha ett jämlikt samhälle,
där man bryr sig om de svagare och tillsammans har omsorg om människor. Vi vill ha
en ren natur som även kommande generationer kan ta del
av. Den gröna kvinnan är inte
ett passivt objekt utan en aktiv
aktör som är redo att ta sig an
även svåra saker och inte räds
tuffa tag.
Den gröna kvinnan vill förändra världen, nu.
100 år av ­­
kunskap och färdigheter
Alexandra Gripenberg
Alexandra Gripenberg (1857–
1913) var en av de frigjorda
kvinnor under sekelskiftet som
inte mer behövde bli kvar för
att ta hand om släktingars
hushåll eller barn, trots att
hon var ogift. Då hon var 14
år skrev hon till en vän om sin
styvsyster Emilia Gripenberg,
som levt ogift i deras barndomsfamilj, efter hennes död
år 1871 om vilken tur det var
att stackars ”Tante” fick lämna
det erbarmliga livet. En tid såg
det ut som om Xanny skulle
råka ut för samma öde, för hon
vårdade sina gamla kvinnliga
släktingar och ansvarade för
hushållsarbetet. Efter att de
dött berättade Xanny att hon
skulle bli lärare för Sederholms två barn. Så blev det
dock inte. Istället tog den unga
Alexandra hand om sin sjuka
mor.
Livet var tungt för Alexandra.
Enligt henne drogs hon med
en ständig, sugande aptit på
kunskap och hon tänkte såväl
dagar som nätter på hur hon
skulle kunna få läsa och lära
sig. Hon fick inte gå i skola, för
familjens svåra penningsituation tillät endast pojkarna att
studera. Dessa erfarenheter
under ungdomsåren fick Alexandra Gripenberg att ägna sig
åt kvinnosaken.
Alexandra Gripenberg grundade 1884 Finsk Kvinnoförening och 1911 Finska Kvinnors
Nationalförbund (Kvinnoorganisationernas Centralförbund),
tack vare vilka de finska kvinnoorganisationerna inledde ett
regelbundet samarbete med
organisationen The International Council of Women. Gripenberg blev en av ICW:s ledande gestalter. Hon valdes in
i lantdagen som en av de första
19 kvinnliga ledamöterna år
1907.
Röstberättigade
Ida
År 1910, när Ida som 21-åring
blev myndig, fick hon rösta i
riksdagsvalet. Under 1910-talet
ordnades hela sex val eftersom
den ryske kejsaren upplöste
riksdagen genast då riksdagen
kritiserade de ryska angreppen
på Finlands autonoma ställning. Under dessa omständigheter var valdeltagandet rätt
lågt. Det var lägre bland kvinnor än bland män och de flesta kvinnor röstade på en man:
i genomsnitt var endast 9 % av
de invalda riksdagsledamöterna kvinnor.
Redan från den första lantdagen arbetade de invalda kvinnliga riksdagsledamöterna för
kvinnors sak och krävde samma rättigheter för gifta kvinnor som för ogifta kvinnor. De
krävde att kvinnor skulle ha
tillgång till alla typer av avlönat arbete och få lika lön för
lika arbete. På kravlistan stod
även att öka antalet barnmor-
skor, höja äktenskapsåldern
för kvinnor från 15 till 17 år,
förbättra den rättsliga ställningen för utomäktenskapliga
barn, höja skyddsåldern för
flickor från 12 år och att få ett
slut på prostitutionen.
Alla kraven var relevanta för
1910-talets Ida Hon hade rätt
att arbeta endast inom några
få yrken och i dem fick hon
ungefär hälften av den lön som
männen med samma arbetsuppgifter fick. Kvinnor gifte
sig unga och födde barn utan
hjälp av kompetenta barnmorskor. Det avspeglade sig i
mödra- och barndödligheten.
Då Ida gifte sig hamnade hon
under sin mans målsmanskap,
men som ogift var det svårt
ekonomiskt. En kvinna utan
utbildning fick endast arbete
som piga utan reglerade arbetstider eller tungt fabriksarbete.
Hilma – fru utan
rättigheter eller fattig fröken
Hilmas glada 20-tal förlöpte
i äktenskapets trygga hamn.
Hon fick tre barn och skötte
dem hemma såsom de sociala
normerna för mödrar på den
tiden föreskrev. Eftersom hela
samhället var uppbyggt enligt en modell med en försörjare i familjen var det svårt att
kombinera avlönat arbete och
familj. Arbetsveckan var 47
timmar lång och moderskapsledigheten fyra veckor. Många
kvinnor hade ändå ingen möjlighet att välja. Turligt nog
fanns det mormödrar, fastrar
eller äldre syskon hemma, för
barnträdgårdar fanns det inte
många.
Gifta kvinnor fick utöva affärsverksamhet och från och med
år 1922 fick Hilma underteckna arbetskontrakt i eget namn.
För passansökan behövde hon
ändå sin mans underskrift,
och barnens far var deras officiella vårdnadshavare. Hilma
hade ingen bestämmanderätt
över sina barn ens då de fötts
utom äktenskap. De måste ha
en man eller en ogift kvinna
som förmyndare.
Hilma, som gått i flickskola,
hade begränsad tillgång till
olika jobb. Hon kunde exempelvis bli sjuksköterska eller
lärarinna eller kontorist. Alla
jobb med jurisdiktion var utom
räckhåll för henne. Lagen om
offentlig anställning, som de
kvinnliga riksdagsledamöterna
jobbat för under två decennier,
stiftades år 1926 då Finlands
första kvinnliga minister Miina
Sillanpää satt i regeringen. Lagen utvidgade visserligen kvinnors rätt till olika befattningar,
men det var fortfarande många
uppgifter som var förbjudna för
kvinnor. Det bästa med lagen
var ändå att kvinnor inte längre behövde ansöka om dispens
på grund av kön i samband
med tjänsteansökan.
Tyyne nöjer sig
med manlig representation
Tyyne var en självständig medborgare, vare sig hon var gift
eller ogift. Äktenskapslagen
från 1929 hade frigjort henne
från mannens målsmanskap.
Tyyne fick använda sin rösträtt i statliga och kommunala
val. Cirka 60 % av kvinnorna
röstade, men röstade fortsättningsvis hellre på en man. På
1920-talet utgjorde kvinnorna
9 % av riksdagsledamöterna
och på 1930-talet 7 %. I kommunfullmäktige var de ännu
färre. Fruarna var kanske
vana vid att herrn i huset hade
makten och litade inte på andra kvinnor.
Under 1930-talet strävade finska staten efter att trygga befolkningstillväxten, men att
föda barn var fortfarande en
betydande hälsorisk. År 1920
fick kommunerna de barnmorskor som kvinnor efterlyst
sedan 1907, men endast en
barnmorska per 5 000 invånare. Det var inte mycket i ett
Finland där avstånden var
långa och därmed förblev mödra- och barndödligheten hög.
Till reformerna på 1930-talet
hörde även att ge mindre bemedlade kvinnor moderskapsunderstöd och knyta det till
rådgivningsbesöken. Samma
lag gav även myndigheterna
rätt att utföra tvångssteriliseringar.
På 1930-talet fick en kvinna
till och med en professur. Tyyne lyssnade på professor Laimi
Leidenius föreläsningar om obstetrik och kvinnosjukdomar.
Leidenius var den första kvinnan att få ordinarie tjänst som
professor. Även om endast få
kvinnor studerade vid universitet erbjöd lagen om läroplikt
från 1921 flickor och pojkar
samma fyraåriga grundutbildning. Flickläroverken var ett år
längre än pojkarnas, eftersom
det ju var viktigt att lära flickorna hushåll och handarbete.
Kaarinas ungdom
vid fronten
Kaarina tillbringade sina ungdomsår som lotta. Hon var en
av de frivilliga som utspisade
männen som under sommaren
1939 byggde terränghinder vid
Karelska näset. Sedan fortsatte Kaarina laga mat åt det s.k.
b-lagets trupper som röjde upp
i terrängen efter de avancerande trupperna. Under vapenvilan förflyttades Kaarina till
matförsörjningen vid arméns
depåer och därifrån vidare för
att igen utspisa röjningstrupperna.
Under kriget utvecklades Kaarina till ett proffs inom mathushållning. Någon annan
utbildning hade hon inte heller hunnit få. När kriget tagit
slut var Kaarina lyckligtvis
frisk. Männen hemförlovades
på officiella vägar via en läkarkontroll, men kvinnorna fick
klara sig själva. Hemmet hade
blivit bakom gränsen, men
lyckligtvis tog Vårdstiftelsen
för Finlands Kvinnor hand om
lottorna enligt bästa förmåga.
I Helsingfors byggdes Kvinnornas hus och i dess rum fann
många forna lottor ett hem.
Många fick även jobb i tvätteriet eller i någon annan av
affärerna på bottenvåningen.
Restaurangen White Lady i
samma hus var förresten den
första i Finland som tillät
kvinnor inträde utan manligt
sällskap.
Efter kriget fick många kvinnor barn. År 1945 föddes
96 000 barn och under de
följande fyra åren mer än
100 000 barn per år. De unga
kvinnor som under kriget haft
många olika uppgifter, stannade nu hemma för att ta hand
om sina barn. Man fick bosättningslån, mödravården förbättrades och år 1948 började
barnbidrag betalas ut. Man
förfasade sig över utnämningen av Finlands första kvinnliga
generaldirektör, Hella Wuolijoki, som ledde Rundradion
under åren 1945–1949.
Aulikki får lov att
stanna hemma
Aulikki lyssnade beundrande
på biträdande professor Salli
Eskolas föreläsningar i kemi
och planerade en egen akademisk karriär. Nästan hälften (46 %) av de studerande
vid Helsingfors universitet
var kvinnor. Av dem som ut­
examinerades utgjorde kvinnorna 37 %. Många avbröt
studierna efter att de gift sig,
senast då de blev gravida. Den
allmänna normen föreskrev att
moderns plats var hemma. Äktenskapet med pappersingenjör
Juhani och tre barn förändrade även Aulikkis livsplaner.
Familjen flyttade till Inre Finland och på fabriksorten såg
man inte med blida ögon på en
fru med ett jobb. Det lönade sig
inte för frun att förvärvsarbeta
eftersom sambeskattningen
höjde progressionen. I så fall
borde familjen dessutom ha
anställt ett hembiträde.
De flesta husmödrar på
1950-talet bar in vatten och
ved och ut slaskvatten. De
odlade potatis och morötter,
plockade och konserverade bär
och svampar. De sydde kläder,
klippte hår och tvättade byk.
Det var ett jobb i sig att vara
hemma, men det innebar också att de var helt beroende av
sina äkta män.
De kvinnor som hade avlönat
arbete fick ungefär 60 % av
vad männen betalades i lön
för motsvarande arbete. Den
internationella arbetsorganisationen ILO godkände år 1951
en konvention om lika lön, som
även Finland förband sig till.
Det dröjde ändå 12 år innan
Finland år 1963 ratificerade
konventionens krav på lika
lön för lika arbete. Lönenivån
för branscher dominerade av
kvinnor respektive män förändrades inte i och med konventionen och löneskillnaden
inom samma yrken cementerades genom att exempelvis
ändra titlar och benämningar.
Att starta eget var egentligen
det enda sättet för kvinnor att
bli rika på sitt eget arbete.
Leenas värld revolutioneras
På 1960-talet var det allt fler
kvinnor som förvärvsarbetade.
Kvinnornas andel av arbetskraften utanför lantbruket
var 41 %. Leena bodde liksom
majoriteten av finländarna i
en stad. Hon kunde köpa rätt
många olika förädlade livsme­
del i butiken, exempelvis mjölken packades först i påsar och
sedan i kartonger. Hon hade
färdigsydda kläder, strumpbyxor, aravalån och egen bil.
Vatten, avlopp och värme var
bara räkningar som skulle
betalas. Det som påverkade
Leenas liv mest var ändå att ppillret introducerades.
Leena avsade sig ansvaret för
att ensam sköta hemmet och
krävde att också Jussi skulle
delta i hushållsarbetet. Hon
fick stöd för sina krav av kvinnorna och männen i Förening
9. Det var ju inte förnuftigt att
kvinnorna tog hand om barnen hemma. Man ville ha ut
kvinnorna på arbetsmarknaden, då det behövdes mycket
folk för att producera tjänster
och förnödenheter. Kvinnorna
var dessutom högre utbildade
än männen. Kvinnorna utgjorde 60 % av dem som tog
studentexamen och 50 % av
alla universitetsstuderande.
Det fanns ändå ingen korrelation mellan lön och utbildning,
men kanske var det just därför
som arbetsmarknaden ville ha
kvinnorna.
Anna-Liisa Sysiharjus doktorsavhandling om kvinnans roll
hemma och i arbetslivet introducerade den internationella
diskussionen i den akademiska världen och inom kvinnorörelsen började man leta efter
lösningar för att kombinera
moderskap och avlönat arbete.
En del stödde moderskapslön,
andra deltidsarbete, men allt
fler ville ändå utveckla dagvården. Kvinnosaken ansågs
så viktig att statsrådet tillsatte
en kommitté som skulle utreda
kvinnans ställning.
Helena bygger
välfärdssamhället
Under 1970-talet blev Finland
en välfärdsstat. Staten övertog
ansvaret för mycket som tidigare skötts inom familjen. Förvärvspensionssystemet hade
skapats redan 1962. Lagen om
sjukförsäkring stiftades 1964
och 1966 infördes fem dagars
arbetsvecka. Till reformerna
under 1970-talet hörde gratis
och lika grundskola i sju klasser för alla samt kommunala
hälsovårdscentraler. De sociala
normerna luckrades småningom upp. Allt fler par flyttade
ihop utan att gifta sig. Kvinnor
kunde få abort även av sociala
skäl. Lagen om underhåll tryggade de utomäktenskapliga
barnens rättigheter. Homosexualitet var inte längre något
brott.
Helena fick moderskapspenning i sex månader. När hon
återvände till sitt jobb måste
kommunen ordna dagvård åt
barnen. Sedan 1978 hade Helenas make haft möjlighet att
dela föräldraledigheten med
henne, men han var inte vil-
lig att nyttja den rätten. Vad
skulle arbetsgivaren tänka!
Det kunde vara dåligt för hans
karriär. Att bli mamma påverkade definitivt Helenas karriär.
År 1970 stipulerade arbetsavtalslagen diskriminering på
grund av kön som straffbart.
Helena kunde få vilket jobb
som helst utom att tjänst som
präst, inom försvarsmakten eller vid gränsbevakningen.
Det var verkligen ett kvinnornas decennium. Finska Helvi
Sipilä ansvarade i egenskap av
FN:s biträdande generalsekreterare för dess kvinnopolitik.
Mot slutet av årtiondet antog
FN CEDAW-konventionen om
avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor. I
Finland steg kvinnornas andel
av riksdagsledamöterna från
15 % till 25 %. Inom kommunalförvaltningen var situationen inte lika bra, trots att
KOC:s ihärdiga arbete för att
öka andelen kvinnor.
Sari och jämställdhetspolitiken
På basis av rekommendationerna från den kommitté som år
1966 utsetts för att undersöka
kvinnors ställning grundades
TANE, Delegationen för jämställdhetsärenden. Tack vare
TANEs arbete fick Finlands
regering sitt första jämställdhetsprogram åren 1980–1985.
År 1986 stiftades jämställdhetslagen. FN-deklarationen
från världskonferensen 1975
om nationella handlingsplaner
för att förbättra kvinnors ställning bidrog till att programmet
och lagen kom till. Det tog mer
än tio år innan den finländska
lagstiftningen harmoniserats i
enlighet med konventionen.
Sari, som studerade vid universitet, skrev sin doktorsavhandling inom det dynamiska
området kvinnovetenskap. Där
ifrågasattes gamla forskningsperspektiv och teman. Kvinnor inom olika akademiska
områden bildade föreningar för
kvinnliga forskare. De funderade över kvinnliga forskares
karriärhinder. Även om den
direkta diskrimineringen började försvinna märktes det
att det fanns många indirekt
diskriminerande mekanismer.
Begreppet ”lätt favorisering”
introducerades.
Forskningen gjorde kvinnors
vardag och värderingar till en
del av den samhälleliga debatten och lagstiftningen. Man
stiftade lagar om vårdnad av
barn samt om umgängesrätt
vid skilsmässa. Kroppsaga förbjöds. Sari fick hemvårdsstöd
när hon blev hemma ett par
år efter att ha fött sitt andra
barn. Att återvända till arbetet
blev lättare av att föräldrarna
kunde stanna hemma för att
ta hand om barnet om det t.ex.
fick öroninflammation. Saris
mormor, som deltagit i kriget,
bjöd på kaffe när hon i samband med reformen av folkpensionslagen fick samma rätt till
frontmannapension som sin
man. Det var på ett krigssjukhus de träffats, den ena patient och den andra sköterska.
Kvotkvinnan Minna
När Minna i kommunalvalet
1996 valdes in i fullmäktige
i sin hemkommun hade jämställdhetslagen trätt i kraft
året innan och i den stadgades
om könskvotering i statliga
och kommunala organ. Det
innebar att kvinnor och män
skulle vara representerade
till minst 40 procent vardera
i offentliga organ. Minna fick,
i likhet med många av de 3
932 kvinnor (32 %) som valts
in i kommunfullmäktige, höra
kommentarer om kvotkvinnor som man ”måste” utse till
olika organ.
Det var en betydande förändring, eftersom den kommunala
förvaltningen traditionellt hade
styrts av män. Kvinnornas
andel av riksdagsledamöterna
var på 1970-talet redan en
fjärdedel, men endast dryga
15 % av ledamöterna i kommunfullmäktige var kvinnor.
Under 1980-talet steg kvinnornas andel i kommunfull-
mäktige till en fjärdedel och
under 1990-talet till en tredjedel. Lagstiftningen var mer
progressiv än attityderna och
efter valet år 1996 fick man
anstränga sig för att hitta
kvinnor för att uppfylla kvotprincipen.
Minna var gärna en kvotkvinna. Så som hon såg det hade
alla ledande positioner tidigare
fyllts av ”kvotmän”, som ofta
inte haft några andra starka
sidor än en hög röst och hårda
åsikter. Minna var utbildad
och kunnig, och visste att hon
förde in viktiga perspektiv i
diskussionerna. Hon nöjde sig
aldrig med att vara den snälla
flickan när hon ombads att
hålla ett inlägg någonstans
”när det nu ska vara en kvinna också.” Enligt Minna var
kvoterna det som mest skakat
om maktstrukturerna under
de senaste åren. Annars hade
de inte fått så mycket kritik!
Annas arbete uppskattas inte
Anna utexaminerades för några år sedan till psykiatrisk
sjukskötare och fick genast
jobb. En fast anställning låter ändå vänta på sig. Annas
yrke, sjukskötare, är ett av de
tre vanligaste kvinnoyrkena.
Det finns ännu fler försäljare,
sekreterare, städare och personal inom barnavården än det
finns sjukskötare. Grundlönen
för en sjukskötare är 2 400
euro, inklusive skifttillägg. Det
är ungefär samma lön som
kvinnors medelinkomst per
månad (2 575 euro år 2009)
och ungefär 800 euro mindre än männens (3 185 euro),
men skifttilläggen förutsätter
kvälls-, helg- och nattarbete.
Det är ganska svårt att spara till en bostad, att resa eller
annars skaffa sig något extra
på Annas lön. Det verkar nästan som om lönen skulle vara
dimensionerad efter att det ska
finnas också en annan försörjare i familjen.
Anna ska lyckligtvis gifta sig
med Janne, som snart amineras till ingenjör, och som redan
nu förtjänar nästan dubbelt
så mycket som Anna. Visst är
det lite irriterande, men de där
löneskillnaderna verkar ingenting råda bot på. Men visst är
det lite konstigt med tanke på
att studierna är lika långa för
båda yrkena. Kvinnorna har
dessutom varit högre utbildade än männen ända sedan
1960-talet, men majoriteten av
cheferna inom både den offentliga och privata sektorn är
fortfarande män.
Anna planerar att behålla sitt
eget efternamn, trots att både
hennes och Jannes föräldrar
– för att inte tala om far- och
morföräldrarna, tycker att familjen ska ha ett gemensamt
efternamn. Men inte Annas
efternamn ändå! Vad barnen
ska heta kommer att diskuteras senare. Då ska de också
lösa frågan om vem som ska
bli hemma med barnen. Jannes arbetsgivare skulle nog
inte tycka om att den unge ingenjören blev hemma. Hoppas
den där 6+6+6-modellen träder
i kraft före barnen kommer!
Du avgör hur 2010-talet blir!
Soppa och sjukvård
Soldathemmet,
ca 6 000 soldats­
hemssystrar,
1918
Lottatraditionsförbundet i Finland, ca
4 300 medlemmar
1992
är Finlands äldsta frivilliga försvarsorganisation som
verkat utan uppehåll. Soldathemsarbete utförs av 37
föreningar och mer än 6 000
systrar i olika garnisoner såväl på land, vid gränserna,
vid kusten som på befästa öar
med otroliga 200 000 timmar
per år till förmån för finska
beväringar! Organisationens
grundläggande uppgift är att
säkerställa beväringarnas välbefinnande. Försvarsmakten
och Gränsbevakningsväsendet
är Soldathemmets viktigaste
samarbetspartner.
grundades för att upprätthålla
minnet och det andliga arvet av föreningen Lotta Svärd
som verkade åren 1921–1944,
då föreningen måste läggas
ned efter kriget. Förbundets
historieprojekt har resulterat
i fyra publicerade vetenskapliga verk om lottornas historia.
Förbundets 27 medlemsföreningar främjar den mentala
vitaliteten hos lottor som varit
med om krig och erbjuder öppen rehabilitering genom Lotta
Svärd-stiftelsen. Förbundet
ökar även intresset för landets
försvar och utvecklar kvinnors
beredskap att överleva under
undantagsförhållanden genom
beredskapsförbundet för kvinnor.
www.sotilaskotiliitto.fi
www.suomenlottaperinneliitto.fi
Förbundet Kvinnor
för landets försvar,
ca 3 000 medlemmar, 2004
är en förening för kvinnors
frivilliga arbete för landets
­försvar. Förbundet verkar för
att öka kvinnors beredskap,
för att garantera trygghet i
vardagen samt för att ha beredskap för krissituationer
som en del av totalförsvaret.
Samtidigt stärker det kunskap om försvaret och försvarsviljan. Förbundet ordnar
olika seminarier, motions- och
idrottsevenemang samt egna
praktiska övningar inom krishantering. Förbundet har medlemmar i alla åldrar, och på så
sätt länkas generationer samman och kunskap överförs åt
båda hållen.
www.maanpuolustusnaistenliitto.fi
Lottorna – goda
gärningar på stationerna
Under kriget rörde sig människorna fram och tillbaka speciellt med tåg. De evakuerade
utgjorde 11,6 % av Finlands
befolkning. Det var folk som
i början av kriget evakuerats
från gränsområdena, sådana
som evakuerats efter mellanfreden samt de karelare
(en dryg halv miljon) som efter återerövringen av Karelen
återvände till sina hemtrakter och under senare delen av
kriget igen blev tvungna att
flytta bort därifrån, de evakuerade under Lapplandskriget
(ca 170 000) och de som efter
att kriget tog slut måste lämna
sina hem på Porkala udd (ca
10 000). Dessutom skickades
krigsbarn från Finland till de
skandinaviska länderna, ingermanländare kom till Finland
och de barn och äldre som
flydde bombningarna av städerna behövde omvårdnad.
Det var långsamt att resa och
resenärerna var i huvudsak
åldringar samt mödrar med
barn. Ingen service hade ordnats. Den enda hjälpen var
det frivilligarbete som lottorna
organiserat. Det innebar att
man delade ut mat och dryck,
erbjöd möjlighet att tvätta sig
och småskalig läkemedelsförsörjning eller exempelvis förlossningshjälp. Lottorna delade
ut ”pulver, kamfer, vaselin för
att rengöra småbarn, magdroppar mm. Och det behövdes
mycket av det.”
En karelsk evakuerad berättar: ”Ibland stod vi upp till sju
timmar på någon bangård. Men
det fanns lokala lottor, med gott
humör, energiska, hjälpsamma.
De delade ut mat på stationerna och vi fick het soppa, till och
med surrogat. Det fanns mjölk
för mödrarna att fylla mjölkflaskorna för sina barn. Ibland
kunde man till och med få skölja ansiktet. Nog frågar man sig
efteråt hur många saker skulle
ha skötts om inte lottorna tagit
hand om dem.”
Kunskap, färdig­
heter, beredskap
och upplevelser
Välkommen på kurs i terrängfärdigheter för kvinnor om du
är intresserad av att röra dig
i skogen, planera vandringar
eller annars bara vill komma
ifrån vardagen. Kursen ger
grundläggande färdigheter att
delta i även andra terrängkurser som Försvarshögskolan
ordnar, exempelvis i proviantering, spaning och fältmedicin.
Kurshelgen innehåller utbildning, proviant och inkvartering i halvplutonstält. Därutöver utrustas alla deltagare med
kamouflagedräkter för kursen.
Under kursen lär man sig under ledning av en expert de
färdigheter som krävs för att
röra sig i naturen. Målsättningen är att behärska medborgarfärdigheter och grunderna i att röra sig i naturen.
Kursen är avsedd för alla kvinnor som fyllt 15 år. Ingen tidigare erfarenhet eller speciella
färdigheter krävs.
Utrustning som bör tas med
är sovsäck och liggunderlag,
bastu- och andra hygienartiklar, byteskläder och regnkläder, bestick och kärl för att
äta ute i naturen, fick- eller
pannlampa, kniv och kompass
om möjligt, samt de mediciner
man behöver.
Mer information: www.mpky.fi
Soldathemssystrar
– fortfarande i form
Det första soldathemmet öppnades i april 1918 i Helsingfors KFUM:s utrymmen och
innan året var slut hade redan
16 orter ett soldathem. För att
koordinera verksamheten vid
de föreningar som upprätthöll soldathemmen grundades
Soldathemsförbundet år 1921.
Nuförtiden finns det 37 soldathemsföreningar.
Före krigen var underhållet
vid den finska försvarsmakten väldigt anspråkslöst. Man
undrade hur soldaten kunde
tillbringa sin fritid då till och
med kasernerna var rätt halvfärdiga. Verksamhetens kärna bestod från början av att
ordna med kafétjänster. Även
det mobila soldathemsarbetet
inleddes tidigt. I början rörde
man sig med lastbil eller häst.
De första bilarna skaffade föreningarna i början av 1950-talet. Även båtar fungerade som
soldathem på havet från första
början.
Från slutet av 1940-talet verkade man i tysthet, eftersom
man ville undvika hotet om
att tvingas lägga ned organisationen. Exempelvis instruerade man soldathemssystrarna att inte använda sin
dräkt förutom då de rörde sig
på garnisonsområden. Soldathemssystrarna har behållit
sin gröna dräkt, och kallas
också därför ”de gröna systrarna”. De utför frivilligarbete
i soldathemmen, på läger i
soldathemsbilarna, var än det
behövs. Finska medborgare,
kvinnor och män, som fyllt 16
år kan bli soldathemssystrar.
Soldathemssystrarna får nya
vänner, oförglömliga stunder,
utbildning i totalförsvar och
möjligheten till fosterländsk
verksamhet.