Transcript Är personer med demens våldsbenägna?

Opinion
Debattredaktör: Patricia Pohto, tel 784 8289, [email protected]
Debattredaktionens e-post: [email protected]
pälsnäringen
Sinnemäki ute och cyklar attityder
I Arbetsministern Anne Sinnemäki är ute och cyklar. Igen en
gång. Nu vill hon förbjuda en laglig näringsgren, pälsfarmningen.
För en tid sedan gick hon också ut mot företagarkåren genom
missvisande uttalanden gällande
dividendbeskattningen.
Som arbetsminister borde
Sinnemäkis primära mål och
bekymmer vara att skapa flera
arbetsplatser. Men nej. I stället
satsar hon sin energi på att uttala förbud mot en för vårt land
och speciellt landsbygden viktig
näringsgren.
Eventuella missförhållanden
i djurhållningen bör rättas till.
Men tänk om den gröna ministern skulle satsa samma energi
på att granska missförhållanden
som sker inom vård och omsorg
av människor.
Jag vet inte hur bra ministern
förstår sig på matematik, men
om hon kan kalkylera borde
hon genast inse att det procentuellt sett finns betydligt större
problem till exempel inom äldreomsorgen i huvudstadsregionen
än vad det finns problem inom
djurhållningen i vårt land.
Ifall ministern inser vidden av
detta problem, samt innebörden
av en sådan jämförelse, skulle
hon eventuellt inse konsekvenserna av sitt uttalande. Eller var
månne hennes uttalande utstuderat populistiskt och åter en
gång planerat som grönt gift mot
landsbygdsföretagarna?
Hur det nu än vara må, men
man förväntar sig nog ett bättre
omdöme av en minister.
Peter Östman
pälsnäringen
Var gick det fel?
I Jag vet inte om man ska skratta
eller gråta. Nu har (igen) personer med för hög lön och för
mycket fritid tänkt till.
Jag syftar först och främst på
arbetsministern Anni Sinnemäkis idé att förbjuda pälsnäringen
i Finland. Hur tänker
har funnits i detta land i åratal och djuren har det bättre på farmerna än
en del av den finska befolkningen
har ute i det fria, de får mat och
vatten minst tre gånger om dagen
och har fina lyor att bo i.
Till er djuraktivister, som har
för lite att göra, skaffa er ett liv!
Med dagens teknik kan man
klippa ihop och redigera filmer
hur man vill, för knappast kom
de omskötta farmerna fram i
rampljuset.
Som Rainer Sjöholm säger
(Vbl 19.2), om de filmat misskötta
djur redan i somras, varför kontaktade de inte en veterinär.
Sen har vi också Emma Karis
förslag om en kött- och fiskfri
dag i veckan i skolorna i Helsingfors, som stadsfullmäktige
godkände. Vill man äta kaninmat så ät kaninmat, men låt fullt
friska och förståndiga köttätare
äta sitt kött.
Var i det finländska välfärdssamhället gick det så fel att man
försöker utplåna en del av den
mänskliga naturen och kulturer
som pågått över flera generationer?
Ann-Louise Ahlskog
nytt försök
Svenskspråkig
brandmannautbildning
I Försöken att få till stånd kontinuerlig svenskspråkig brand- mannautbildning har säkert
pågått i 30 år, om inte längre.
Sporadiskt har det anordnats
svenskspråkig utbildning, ibland
i Österbotten, ibland i Nyland.
Aktiviteten för den svenskspråkiga utbildningen har från
räddningsinstitutets sida inte
varit speciellt stor. Mycket beroende på den osäkerhet som rått
har det varit svårt att få tillräckligt med sökande.
Testerna till brandmannautbildningen är utmanande. Där
ges ingen pardon. Är man inte
över strecket till exempel på
Coopertestet då tiden är ute så
är man borta. Vid den senast
genomförda
svenskspråkiga
brandmannautbildningen
besattes endast två tredjedelar av
platserna. Mycket beroende
på få sökande och att man inte
klarade testerna. Utbildningen
hölls i Västra Nyland och av de
antagna var största delen från
Österbotten, endast ett par var
från övriga Finland. Genomgående har österbottningarna varit
i majoritet på de svenskspråkiga
kurserna.
Det här är nog sista möjlighe-
ten att visa att det finns ett behov
av svenskspråkig brandmannautbildning. Fås inte tillräckligt
med sökande så knäpper man
händerna i Kuopio och säger.
Vad var det vi sa.
Den som är intresserad av yrket skall inte tveka att söka till
utbildningen, men ta kontakt
med det lokala räddningsverket, Svenska Österbottens brandkårsförbund eller räddningsinstitutet och skaffa all information om tester med mera. Om inträdesproven hålls våren 2011 så
börja träna nu! Kontakta någon
som kan lägga upp ett träningsprogram utgående från hela testet och som kan följa med och ge
fortlöpande råd.
Brandmannayrket är ett int- ressant och omväxlande yrke.
Svensk- och tvåspråkiga brandmän är en bristvara inom räddningsväsendet. Det går också att
den här vägen studera vidare till
brandförman och -befäl.
Flerspråkiga brandbefäl är
efterfrågade inom räddningsväsendet men också av storindustrin, försäkringsbranschen med
flera.
Utanför livet, mitt i det
I
sin kolumn 3.2 skriver Anna Jeanne Söderlund om någonting jag känner igen,
miraklet som på ett egendomligt sätt
känns så vardagligt. Här är min nyfödda
– och vad blir det månne till frukost?
Det är Anna Jeannes underbara exempel;
själv tycker jag mig minnas att jag fem timmar efter förlossningen med den nyfödda i
famnen tog mig till tv-rummet för att se på
Varuhuset. Möjligen var det så att jag bara
tänkte på att göra det. Hur som helst – miraklet är så jättestort att det knappt ryms in
i ens medvetande. Anna Jeanne konstaterar att det att få
barn är det största livet har att erbjuda, och
så är det verkligen. Allt annat verkar tamt,
i synnerhet i jämförelse med förlossningen. På något märkligt sätt står man plötsligt
utanför livet, men samtidigt fullkomligt
mitt i det för en gångs skull.
Hon skriver om Lättnaden snarare än
lyckokänslan efteråt, just det. Lyckan får
plats bara som en dimension man anar.
Men redan själva aningen är ju euforisk.
Och Lättnad är förstås också en Lycka.
Med tanke på att mirakelkänslorna
knappast är något bara två av Vasabladets
kolumnister undfägnats med, utan mänskotypiska livsupplevelser, är det egentligen
riktigt konstigt att något som kallas ”nära
föräldraskap” är så ovanligt att man gör
tidningsreportage om det. Det var Sara och Marcus Jungersten
Charlotta
Ödman:
Relationen till
barn är som
en maktkamp
där de vuxna
försöker vinna
över allt det
som representerar barnets
väsen, i stället
för att ta vara
på det.
som fick berätta om sin tillvaro med sonen
Emerick, två år, i Vasabladet 2.2. Hos
Jungerstens satsar man på närhet, lyhördhet och trygghet, inte bara som vackra ord
utan som konkret verklighet: lugn och ro
för anknytning, lång amningstid, närhet
med barnet också på natten, inga långa
separationer från barnet, ingen forcerad
träning. Detta bär självklarhetens prägel,
men i vårt samhälle är det inte så. I reportaget vinklas det både mot det omgivande
sociala sammanhanget och mot den förment professionella rådgivningen.
Jag tror jag vet precis vad det handlar
om. Det finns en absurd hårdhet mot
nyfödda och småbarn i vårt samhälle. Men
den som gör invändningar och vägrar samarbeta i det systemet framstår som apart
och får nog verkligen inte mycket stöd. För över tjugo år sedan berättade jag för
min mormor och morfar om mina vänner
som aldrig lät sin nyfödda ligga och gråta
utan uppfattade varje hennes pip som ett
budskap att ta på allvar. Mormor och morfar fick beklagande miner: tänk så korkade
nutidens föräldrar är som inte låter babysen träna sina lungor med att skrika.
Tyngden av den sortens gammaldags
okänslighet drar fortfarande ner vårt förhållande till barnen. En särskild eftersläpning finns på barnrådgivningen och därför
insåg jag ganska snabbt att den avstår vi
från. Det var ett klart störningsmoment att
gå dit för att utsätta sig själv och barnet för
den hårda attityd som man annars försöker
sopa sitt sinne rent ifrån och sprida till
barnen i så liten grad som möjligt. Det var hemskt att sitta där på helspänn
och inte kunna lita på personalens lyhördhet och respekt för barnet eller ens på
meningsfullheten i deras råd och rutiner. Att hela tiden vara tvungen att avvärja och
tacka nej – kort sagt, att tvingas skydda
barnet som om man var i fientlig miljö.
Vilket man ju alltså var.
Till bilden hör naturligtvis att den som
inte samarbetar på rådgivningen blir utan
bekräftelse och stöd. Rådgivningens attityd illustreras i ovan
nämnda reportage med att den gång på
gång sägs ha påpekat att det vore bäst om
Emerick sover i sin egen säng. Man kan
verkligen undra vad som driver rådgivningen att tjata om det? Med mycket större
trovärdighet kan man för resten hävda att
det allra bästa för Emerick och alla hans
små gelikar är att få sova tillsammans med
andra levande, varma kroppar. Vilket ju
framför allt bevisas av att det är till föräldrarnas säng barnen söker sig frampå morgonnatten om de placeras i egna sängar. Varför framhåller inte rådgivningen det
i stället?
Men att respektera barnets naturliga
instinkter har hört till det allra mest förbjudna i vår kultur. Med alla medel har
man försökt bekriga dem. Relationen till
barn är som en maktkamp där de vuxna
försöker vinna över allt det som representerar barnets väsen, i stället för att ta vara
på det. I den kampen uppfattas också den
som försöker respektera barnets väsen som
ett hot. När jag läser om familjen Jungersten no-
terar jag alltså att ännu tjugo år efter att jag
själv på allvar började sätta mig in i frågan
om attityden till barn, och då fick märka
vilken provokationskraft det fanns i begreppen lyhördhet och närhet, är detta att
Jungerstens ”sätter barnets behov i första
hand” ännu så ovanligt att det intresserar
för ett reportage. Det är desto märkligare som den erkända kunskapen om barnets väsen gjort
sådana framsteg under dessa tjugo år. Fortfarande kan man provocera genom en
lyhörd inställning till barnets väsen. Fortfarande är lyhördheten inte det som stöds. Medan barnfientlighet kan lindas in och
presenteras som den eller den goda modellen och inte bli genomskådad och avslöjad.
Skribenten är litteraturvetare bosatt i Vasa.
P.S. I min förra kolumn ingick ett diktcitat,
vilket säkert många märkt, liksom Jenni
Vikman, som kommenterar saken på ett
något egendomligt sätt i en insändare 25.1. Men det är trevligt att citatet blev igenkänt.
Skrik kan vara uttryck för ångest eller rädsla för att bli övergiven.
Är personer med demens våldsbenägna?
I Socialstyrelsen i Sverige
uppskattade år 1999 att cirka
tio procent av samtliga sjukhemspatienter med en demensdiagnos uppvisade psykotiska
symtom. Antalet varierar mellan
olika typer av vårdenheter.
Man kan anta att det överensstämmer rätt väl med situationen hos oss.
Ett fåtal av de demenssjuka
har problem med aggressivitet,
ifall vården är av god kvalitet.
I de fall där hjärnskadan är
av sådan art att aggressivitet
förekommer utgörs det stora
problemet av att det inte finns
speciella vårdavdelningar
som kan ge adekvat vård med
samlad kompetens för denna
specialgrupp. De vårdas tillsammans med andra, både dementa
och icke-dementa personer, och
sprider därmed oro och otrygghet bland alla övriga.
Man skulle hoppas att man
när vårddistrikt bildas och klientunderlaget blir större skulle
tänka på detta och planera en
speciell avdelning för dessa svårt
sjuka människor. Har själv erfarenhet från att ha arbetat på en
sådan specialavdelning i Umeå,
och där fungerade det väl.
De beteendemässiga och psykiska symtom som kan uppstå
på grund av en demenssjukdom brukar benämnas BPSD.
Symtomen kan vara till exempel
ångest och hallucinationer. Den
sjuke kan ropa, oroligt vandra
omkring eller uppvisa aggressivitet.
Läkemedelsverket i Sverige
ordnade 2008 ett expertmöte för
att utarbeta behandlingsrekommendationer för BPSD. Rekommendationerna ”Behandling
och bemötande vid Beteendemässiga och Psykiska Symtom
vid Demenssjukdom – BPSD”
finns publicerade på Läkemedelsverkets webbplats.
De fastslår att det finns ett
starkt vetenskapligt stöd för att
det inte är läkemedel som ska
användas i första hand, utan
man ska börja med att se över
vårdmiljön och bemötandet. De
säger också att det finns få läkemedel som har någon bevisad
positiv effekt på BPSD.
Forskning visar att en för
den demenssjuke främmande
miljö eller störande faktorer
förstådd med ord, som man ju
kan sakna. Där hjärnan tar slut,
tar nävarna vid.
Den goda demensvården handlar om kontinuerlig tillsyn, småskaliga, hemlika miljöer och närhet till personalen. Arkiv
i omgivningen kan framkalla
BPSD. Obehandlad smärta, förstoppning, urineringsbesvär och
fraktur hos den sjuke utgör exempel på andra orsaker. Oftast
är fysisk och verbal aggressivitet
ett uttryck för att personen i
fråga upplever att man överträder den sjukes privata sfär, att
man befinner sig i underläge
och inte kan försvara sig och bli
Om än den dementes minne
sviker kan känslominnet fungera; om jag har tvingat dementa
Ida i duschen en gång kommer
hon i fortsättningen att förknippa mig med en negativ känsla
och vårt samarbete blir lidande
under en lång tid.
Skrik kan vara uttryck för
ångest eller rädsla för att bli
övergiven. Vandring kan vara
uttryck för hemlängtan, oro eller brist på stimulans.
Demenssjukdomen förändrar
människan och hennes sätt
att uppleva, känna, tänka och
handla, och därför måste också
stödet och vårdandet vara annorlunda än det ”normala”. Det
här gäller speciellt kommunikation och bemötande. Det är på
detta plan som den goda vården
skapas.
På dessa områden har tyvärr
mången vårdare alltför bristfällig kunskap, varför vägledande
handledning och utbildning borde
ges kontinuerligt. Det sägs med all
rätt att demensvård är det etiskt
mest vanskliga arbete som finns.
En person med demens är helt
utelämnad i vårdarnas händer.
Kan varken tala för sin rätt eller
berätta om respektlöst bemötande
för sina anhöriga.
Ett litet barn är lika utelämnat
i en vårdsituation. Skillnaden
ligger i att där är det oftast en
förälder eller mor-/farförälder
som växlar om med att vara
tillsammans med barnet och
samtidigt övervaka vården.
Anhöriga i dessa situationer
frågar, ifrågasätter och kräver.
Vem övervakar den demenssjuka personens vård och för
den dementes talan? I de fall
det görs upplevs man ofta som
en besvärlig anhörig.
Viktigt vore att vårdpersonalen tog sig tid för reflektion, där
man delger varandra positiva
erfarenheter av hur man lyckats
i svåra vårdsituationer. Om
man diskuterar misslyckanden
förstärks endast den negativa
attityden att personer med
demens är aggressiva och svåra
att samarbeta med.
Den goda demensvården
handlar, utöver ett speciellt
Jan-Erik Herrgård
Korsholm
bemötande och en speciell kommunikation, om kontinuerlig
tillsyn, småskaliga, hemlika miljöer och närhet till personalen.
Det är här behovet av en anpassad fysisk miljö med en levande
vårdfilosofi kommer in i bilden.
Men även i icke-anpassade
utrymmen kan man ge en trygg
och kärleksfull omsorg, om man
tar ansvar för att ändra gamla
rutiner och anpassa verksamheten till vårdtagarnas behov.
Det handlar om att skapa
trygghet, närhet, gemenskap
och vi-anda på avdelningen.
När vi människor blir sedda
och uppskattade, respektfullt
bemötta och ges möjlighet till
delaktighet blir gensvaret oftast
lugn och samarbetsvilja.
Det sociala mötet är av ytterst
stor betydelse. Än i dag lever
föreställningen kvar att det är
bättre arbetsmiljö om man är
två vårdare som hjälper en vårdtagare. Men det ger en social
slagsida där vårdtagaren kan
känna sig i underläge. Också
viljan att hjälpa till själv minskar när det är två vårdare, vilket
ju motverkar rehabiliteringsmålet. Man är två vårdare endast i
situationer som kräver det.
Eftersom personer med demens är mycket stresskänsliga
och behöver lång tid för att göra
eller få hjälp med sina dagliga
aktiviteter är personaltätheten
en viktig kvalitetsfaktor. Men
den är långt ifrån det enda saliggörande. De anställdas kunskap, kompetens och professionalism väger trots allt tyngre än
antalet anställda.
Tyvärr har vi fortfarande ingen
de fysiska aktiviteterna i vuxen
ålder. Att röra på sig i unga år
ökar sannolikheten för att man
gör det längre fram i livet och ju
större paletten av bekanta motionsformer är, desto lättare är
det att hitta en lämplig aktivitet
som vuxen.
Argumenten för att uppmana
barn och unga att bygga kojor i
snön eller bege sig ut i skidspåret
är välkända men värda att upprepas. Att röra på sig får blodet
att cirkulera, stimulerar kroppsorganens funktioner, ger god
aptit och skön sömn. Det kallas
välbefinnande.
lag i vårt land mot tvång och
begränsande åtgärder. Och
speciellt inom demensvården
finns det mycket av detta.
Övermedicinering, stängda
dörrar, överanvändning av säkerhetsbälten och sänggrindar,
individens gamla vanemönster
plockas bort och man tvingas
kanske bo med någon man inte
tycker om, etcetera. Kanske vi
till och med borde se det som
ett sundhetstecken att man reagerar med ilska under sådana
förhållanden.
Genom att utveckla vården till
en god, meningsfull omvårdnad
som omfattar hela människan
skapar vi också goda arbetsmiljöer.
Västra Nyland
Anneka Pitkänen
Mary Andrén-Pada
Korsholm
Andras mening
Motionera mera
En färsk doktorsavhandling
gjord av pedagogie magister
Marko Kantomaa vid Uleåborgs
universitet stöder de tidigare rönen
om positiva effekter av motion i
skolåldern: Fysisk aktivitet påverkar minne och koncentrationsförmåga, unga som rör på sig kommer
bra överens med sina kamrater och
har framgång i skolan.
Omvänt gäller att unga som
inte sysslar med motion har
större benägenhet för störningar
i känslolivet, sociala problem
och koncentrations- och beteendestörningar. Barndomens motionsvanor lägger grunden för
redaktionen i vasa
Öppen 9-23.30, lö-sö 13-22.30.
Ansvarig chefredaktör:
Lars Rosenblad
Deskchef, ansvarig redaktör för
vasabladet.fi: Patrik Stenvall
Redaktionschef: Johan Backholm
Redaktionschef (skrivande,
utveckling): Nina Dahlbäck
Nyhetschef tel (06) 784 8203
Nattredaktionen tel (06) 784 8211
Redaktionens telefax: (06) 784 8881
lokalredaktioner
Karleby Karlebygatan 22,
tel (06) 784 8503.
Jakobstad Jakobsgatan 13,
tel (06) 784 8800.
Nykarleby Bankgatan 12,
tel (06) 784 8470.
Oravais – Vörå-Maxmo Ånäsvägen 49,
tel 050 313 0762.
Närpes Närpesvägen 4,
tel (06) 784 8700.
Kristinestad Staketgatan 10,
tel (06) 784 8703.
Helsingfors Estnäsgatan 10 C,
tel (09) 694 8583.
Prenumerationer
Prenumerationer, adressändring:
tel (06) 784 8201. E-post: pren@
vasabladet.fi
  1 mån
  2 mån
  3 mån
  4 mån
  6 mån
  9 mån
12 mån
Sparpren. Tidsbunden pren.
-
33,00 e
-
58,00 e
65,00 e
82,00 e
84,00 e
104,00 e
122,00 e
148,00 e
-
204,00 e
235,00 e
252,00 e
Postavgift tillkommer för utlandsprenumerationer.
Annonser
Telefon: (06) 784 8202
Annonsbokning: annonser@
vasabladet.fi
Annonsmaterial: material@
vasabladet.fi
Korrektur: (06) 784 8227
Telefax: (06) 784 8880
Annonser mottas inte efter kl 16.
I text: s-v 2,15 e, färg 2,50 e/spmm.
Eftertext: s-v 1,95 e, färg 2,30 e/spmm.
Dödsannons 1,80 e/spmm.
Söndagstillägg 0,10 e/spmm. Paradannons 110 e/modul. Blickhörna på
sista sidan 50 e. Faktureringstillägg
4,00 e. Till priserna tillkommer mvs
22%. Födda, förlovade, vigda, förlorat
och upphittat 15 e, med bild 30 e inkl.
mvs. Beställ mediekort för mera info.
Annonschef: Nils Sundquist
(06) 784 8306, försäljningschef:
Leena Melarti (06) 784 8276,
annonssekreterare: Isabella Wiik
(06) 784 8265
Tidningens största ansvar för fel, som uppstått
i samband med publicering av annons är
annonsens pris och framställningskostnaderna
för till andra publikationer levererat material.
Besöksadresser
Karleby: Karlebygatan 22, 67100
Karleby. Öppet 8.00-16.00.
Jakobstad: Jakobsgatan 13,
68600 Jakobstad. Öppet 8.00-16.00.
Närpes: Närpesvägen 4, 64201
Närpes. Öppet må-fr 8.00-16.00.
Kristinestad: Staketgatan 10, 64100
Kristine­
Vid klagomål beträffande TIDIGA UTBÄRNINGEN tag kontakt direkt till följande telefonnummer (Postens utdelningstjänst): 0200 127 127 (lokalsamtalsavgift), vard. kl 6.00-16.00, lörd-sönd. kl 6.00-12.00. VÖRÅ Vbl:s egen utdelning vard. kl 8.00-16.00 tel 784 8201, vard. kl 6.00-8.00, lörd-sönd. kl 8.00-10.00 tel 0400 924 061.
REPLOT vard. kl 8.00-11.00 tel 784 8201. PÖRTOM­RUTTEN Vbl:s egen utdeln. Långåminne, Pörtom, norra Övermark vard. kl 8.00-16.00 tel 784 8201, lörd-sönd. kl 9.00-11.00 tel 040 3541 990. YTTERMARKRUTTEN Vbl:s egen utdeln. Södra Övermark, Yttermark vard. kl 8.00-16.00 tel 784 8201, lörd-sönd. kl 9.00-11.00 tel 040 3547 076.
VÄSTRA NÄRPES Vbl:s egen utdeln. Närpes, Kalax, Nämpnäs, Norrnäs, Rangsby vard. kl 8.00-16.00 tel 784 8201, lörd-sönd. kl 9.00-11.00 tel 044 055 0924. TÖJBYRUTTEN Vbl:s egen utdeln. Korsbäck-Taklax-Harrström-Töjby-Träskböle-Velkmoss vard. kl 8.00-16.00 tel 784 8201, lörd-sönd. kl 9.00-11.00 tel 040 8215 800.