Transcript SOU 2012:34 - Kammarrätten i Stockholm

REMISSYTTRANDE
1 (10)
Datum
Diarienr
2012-11-14
AdmD-302-2012
Ert datum
Ert diarienr
2012-06-12
Ju2012/4191/L5
Justitiedepartementet
103 33 Stockholm
Betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34)
Kammarrätten har anmodats att yttra sig över rubricerade betänkande och får
med anledning härav anföra följande.
1. Inledning
Kammarrätten vill inledningsvis särskilt framhålla att betänkandet är
synnerligen väl genomarbetat. Det allmänna intrycket är att utredningen på ett
bra sätt har gått genom och tagit sig an de problem och brister som finns i det
nuvarande påföljdssystemet. Utredningens förslag är välgrundade och leder
enligt kammarrättens mening till ett tydligt, konsekvent och trovärdigt
påföljdssystem för såväl vuxna som unga lagöverträdare. Det föreslagna
systemet med villkorligt fängelse leder även till en minskning av antalet kortare
fängelsestraff. Kammarrätten ställer sig därför bakom utredningens förslag.
Nedan redovisas de synpunkter som kammarrätten utifrån sina utgångspunkter
har funnit skäl att presentera särskilt. Kammarrätten har delat in sitt remissvar
under ett antal rubriker.








Postadress
Box 2302
103 17 Stockholm
Övervaknings- och kontrollsanktion
Hanteringen av bristande verkställighet av tilläggssanktioner
Mellantvång
Ungdomsövervakning
Sekretess
Särskilt om hemarrest
Konsekvenser
Enskilda författningsförslag
Besöksadress
Birger Jarls Torg 5
E-post: [email protected]
Telefon
08-561 690 00
Telefax
08-14 98 89
Internet: www.kammarrattenistockholm.domstol.se
REMISSYTTRANDE
2 (10)
2. Övervaknings- och kontrollsanktion
Kammarrätten har inga invändningar mot utredningens förslag att frågan om
vilket förstärkande inslag en övervaknings- och kontrollsanktion ska innefatta,
och hur det ska utformas i det enskilda fallet, ska avgöras av Kriminalvården.
Kammarrätten tillstyrker att Kriminalvårdens beslut ska kunna överklagas till
allmän förvaltningsdomstol. Kammarrätten efterfrågar emellertid en bedömning
av om domstolsprövningen ska vara förenat med ett krav på skyndsamhet.
Kammarrätten finner i likhet med utredningen att den föreslagna ordningen inte
strider mot grundläggande principer i Europakonventionen (artikel 5) och
regeringsformen (2 kap. 8 och 9 §§).
De beslut som kommer att fattas av Kriminalvården är förvaltningsbeslut.
Huvudregeln för överklaganden av sådana beslut är att överprövningen ska ske
hos allmän förvaltningsdomstol. De allmänna förvaltningsdomstolarna prövar
redan i dag frågor om verkställighet. Kammarrätten tillstyrker därför att
Kriminalvårdens beslut ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Genom möjligheten att överklaga ges den dömde en rätt till domstolsprövning
av den alternativa inskränkningens ingripandegrad.
Kammarrätten har sålunda inga invändningar mot den föreslagna ordningen.
Mot bakgrund av att det rör sig om ett beslut om frihetsinskränkning anser
kammarrätten emellertid – även om beslutet grundar sig på domstols dom – att
det i ärendets fortsatta beredning åtminstone bör övervägas huruvida
domstolsprövningen ska vara förenat med ett skyndsamhetskrav.
3. Hanteringen av bristande verkställighet av tilläggssanktioner
Kammarrätten har inga invändningar mot utredningens förslag att
Kriminalvården får besluta att den dömde omedelbart ska omhändertas, om det
uppkommer en fråga om verkställighet i anstalt av ett villkorligt fängelsestraff
som förenats med hemarrest eller kontraktsvård. Kammarrätten avstyrker
emellertid att Kriminalvårdens beslut omprövas av övervakningsnämnd och
förordar att beslutet omgående ska underställas domstol för prövning.
Eftersom ett beslut om omedelbart omhändertagande innebär ett
frihetsberövande, har den dömde rätt till omgående prövning av beslutet av ett
organ som uppfyller Europakonventionens krav på domstol, se artikel 5:4
konventionen. Enligt utredningen bör det vara tillräckligt att Kriminalvårdens
beslut omprövas av övervakningsnämnd, förutsatt att övervakningsnämndens
beslut i sin tur kan överklagas till domstol och där bli föremål för snabb
prövning.
I detta sammanhang vill kammarrätten särskilt lyfta fram kravet på snabb
domstolsprövning av frågor om frihetsberövande som följer av artikel 5:4
konventionen. Den av utredningen föreslagna ordningen, att
övervakningsnämnden omprövar Kriminalvårdens beslut, innebär en
REMISSYTTRANDE
3 (10)
fördröjning av domstolsprövningen. Kammarrätten anser att en sådan
fördröjning inte kan anses godtagbar. Paralleller kan här dras till socialnämnds
beslut om omedelbart omhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall. Sådana beslut underställs förvaltningsrätten utan
”mellanled”.
Mot bakgrund av det ovanstående avstyrker kammarrätten att Kriminalvårdens
beslut omprövas av övervakningsnämnd. Kammarrätten förordar i stället att
beslutet omgående ska underställas domstol för prövning.
4. Mellantvång
Kammarrätten tillstyrker utredningens förslag att aktualitetskravet i 22 § LVU
tonas ned med avseende på dem som dömts till sluten ungdomsvård.
Vissa av de ungdomar som döms till sluten ungdomsvård kommer att vara i
behov av fortsatt vård när verkställigheten är över. Kammarrätten delar
utredningens bedömning att det finns skäl att se på 22 § LVU. Enligt
kammarrätten kan det inte uteslutas att aktualitetskravet i 22 § LVU ibland kan
begränsa möjligheterna till förebyggande åtgärder för den aktuella gruppen
unga, eftersom den unge genom frihetsberövandet varit förhindrad att genom
sitt beteende påvisa behovet av vård. Kammarrätten anser därför att det finns
skäl för att tona ned aktualitetskravet i 22 § LVU för unga som dömts till sluten
ungdomsvård.
Kammarrätten vill dock i sammanhanget peka på följande. Ett ärende om
mellantvång omfattas inte av rätten till offentligt biträde enligt 39 § LVU. Mot
bakgrund bl.a. av att det är socialnämnden som beslutar om mellantvång, och att
domstolsprövning endast kommer till stånd om den unge överklagar beslutet,
föreslår kammarrätten att det i ärendets fortsatta beredning övervägs om
ärenden om mellantvång ska omfattas av rätt till offentligt biträde.
5. Ungdomsövervakning
Byte av frihetsinskränkande inslag
Kammarrätten har inget att invända mot utredningens förslag att frågan om byte
av frihetsinskränkande inslag, och hur detta inslag ska utformas i det enskilda
fallet, ska avgöras av Statens institutionsstyrelse (SiS). Kammarrätten tillstyrker
att SiS beslut ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Kammarrätten efterfrågar emellertid en bedömning av huruvida
domstolsprövningen ska vara förenat med ett krav på skyndsamhet.
Se motsvarande motiveringar ovan i avsnittet om övervaknings- och
kontrollsanktion.
REMISSYTTRANDE
4 (10)
Nedtrappning m.m.
Kammarrätten avstyrker utredningens förslag till utformning av bestämmelserna
om nedtrappning och upphörande av frihetsinskränkande inslag (25 och 26 §§ i
förslaget till lag [20xx:xxx] om verkställighet av ungdomsövervakning).
Kammarrätten förordar en annorlunda utformning av dessa bestämmelser.
Enligt 25 § i nämnda förslag till lag får de inskränkningar som anges i 22 § eller
23 § minskas efter halva verkställighetstiden, om den dömde i godtagbar
omfattning medverkat vid upprättande av verkställighetsplan och därefter följer
verkställighetsplanen på ett godtagbart sätt. Bestämmelsen om att
inskränkningarna helt får upphöra (26 §) har en liknande lydelse.
Enligt utredningen (band 1, s. 444) ska som huvudregel de frihetsinskränkande
inslagen gälla under hela verkställighetstiden. Utredningen anför dock att kravet
på ”godtagbar” medverkan inte innebär att en förutsättning för nedtrappning är
att verkställighetsplanen ska ha följts i alla delar. Möjligheten att trappa ned de
ingripande inslagen bör enligt utredningen finnas även när inte alla inslag har
efterlevts fullt ut.
Enligt kammarrätten kan det, mot bakgrund av det ovanstående, förväntas att
åtminstone majoriteten av de unga kommer att uppfylla kraven för
nedtrappning. ”Huvudregeln i praktiken” blir då inte att de frihetsinskränkande
inslagen ska gälla under hela verkställigheten, utan i stället att de
frihetsinskränkande inslagen ska trappas ned. Här bör nämnas att utredningen
(band 3, s. 692) understryker att beslutet om nedtrappning inte bör vara föremål
för någon diskretionär bedömning, samt att det alltid bör beslutas om
nedtrappning om förutsättningarna för detta är uppfyllda.
Kammarrätten förordar, mot bakgrund av det ovan nämnda, att bestämmelserna
utformas så att de bättre speglar den i praktiken förväntade huvudregeln. 26 kap.
6 § brottsbalken (om villkorlig frigivning) skulle då kunna tjäna som förebild,
på så sätt att det föreskrivs att nedtrappning och upphörande av de
frihetsinskränkande inslagen ska ske, om det inte finns särskilda skäl mot detta.
”Särskilda skäl” skulle då kunna kopplas till hur den unge medverkar och följer
verkställighetsplanen.
Den av kammarrätten skisserade utformningen löser även andra problem som
uppkommer av utredningens förslag. Enligt kammarrätten bör samtliga beslut
under verkställigheten som påverkar påföljdens ingripandegrad vara möjliga att
överklaga till domstol. Såsom utredningens förslag är utformade, följer ingen
sådan möjlighet i nu aktuella fall. Enligt dem får SiS nämligen besluta om
nedtrappning och upphörande. Men vad händer när SiS avstår från att besluta
om nedtrappning och upphörande? Något beslut kommer då inte att fattas;
huvudregeln är ju – enligt utredningen – att de frihetsinskränkande inslagen ska
gälla under hela verkställighetstiden. Att SiS avstår från att besluta om
nedtrappning utgör inte heller något överklagbart förvaltningsbeslut. Detta är
viktigt att påpeka, eftersom ett avstående från nedtrappning i allra högsta grad
REMISSYTTRANDE
5 (10)
påverkar påföljdens ingripandegrad. Den unge har således ingen möjlighet till
domstolsprövning av om han eller hon uppfyller kraven för nedtrappning och
upphörande av de frihetsinskränkande inslagen. Detta är ingen önskvärd effekt,
eftersom avståendet – till följd av att huvudregeln i praktiken kan förväntas bli
att nedtrappning ska ske – innebär ett ställningstagande till nackdel för den
unge.
Med den skisserade utformningen ovan kommer det alltid att fattas ett
överklagbart beslut, när SiS beslutar att inte trappa ned de ingripande inslagen
eller att inslagen inte ska upphöra. Möjligheterna till nedtrappning respektive
upphörande av inslagen kvarstår dock med den skisserade utformningen, varför
de av utredningen nämnda fördelarna med systemet inte kommer att påverkas.
Mot bakgrund av det ovanstående avstyrker kammarrätten utredningens förslag
till utformning av de aktuella bestämmelserna och förordar en annorlunda
utformning av dem.
6. Sekretess
Kammarrätten delar utredningens uppfattning att det inte bör införas en
sekretessbrytande bestämmelse för hälso- och sjukvården avseende uppgifter av
relevans vid utarbetande av verkställighetsplan inom ramen för påföljden
ungdomsövervakning.
Uppgifter som kan finnas om den unges hälsa hos hälso- och sjukvården är ofta
av särskilt känslig natur och kan ha lämnats av den unge själv under ett särskilt
förtroende. En avvägning mellan integritetshänsyn och det behov som finns för
uppgiftslämnande i syfte att få till stånd en verkningsfull verkställighetsplan,
leder enligt kammarrätten till slutsatsen att en sekretessbrytande regel i denna
del inte skulle vara godtagbar. Ett helhetsperspektiv på den unges situation, med
en för ändamålet tillräcklig skärpa, kan enligt kammarrätten uppnås genom de
sekretessbrytande bestämmelser som föreslås för socialtjänst, skola och polis.
Det bör därför inte införas någon sekretessbrytande bestämmelse för hälso- och
sjukvården.
7. Särskilt om hemarrest
Kammarrätten föreslår att tilläggssanktionen hemarrest får ett något utvidgat
tillämpningsområde.
En förstagångsförbrytare som bedöms inte ha behov av vård och som har begått
ett brott för vilket samhällstjänst och övervaknings- och kontrollsanktion inte är
en tillräckligt ingripande påföljd, måste enligt utredningens förslag dömas till
fängelse eftersom hemarrest förutsätter att förbrytaren tidigare har begått brott.
Kammarrätten föreslår att hemarrest borde kunna dömas ut i dessa fall.
REMISSYTTRANDE
6 (10)
8. Konsekvenser
Kammarrätten anser att konsekvensanalysen innehåller vissa brister.
Utredningen föreslår bl.a. två nya verkställighetslagar, enligt vilka beslut kan
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Införandet av dessa lagar, och då
särskilt lagen (20xx:xxx) om villkorligt fängelse, kan antas leda till en ökad
måltillströmning. Kammarrätten föreslår även i detta yttrande att det i vissa fall
bör övervägas om domstolsprövningen ska vara förenat med ett
skyndsamhetskrav, samt att beslut av Kriminalvården om omedelbart
omhändertagande ska underställas domstol. För det fall dessa förslag går
igenom kommer även detta att ta domstolsresurser i anspråk. Berörda domstolar
kommer, om följderna blir de förväntade, att kräva ökade resurser.
9. Enskilda författningsförslag
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
34 kap. 4 §
Kammarrätten föreslår att paragrafen ändras enligt följande för större klarhet.
”Beslut om undanröjande enligt 2 § 2 får endast meddelas om dom för den
tillkommande brottsligheten meddelas innan straffet helt har verkställts.”
Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga
3 § andra stycket i dess nuvarande lydelse
I bestämmelsens andra stycke hänvisas till 32 kap. 5 § brottsbalken. I enlighet
med utredningens förslag till ändring i brottsbalken, ska detta ändras till en
hänvisning till 32 kap. 11 § brottsbalken.
22 §
Kammarrätten tillstyrker utredningens förslag, se motivering ovan i avsnittet om
mellantvång.
Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
5 kap. 1 §
Kammarrätten tillstyrker utredningens förslag.
Det är viktigt att det efter avslutad verkställighet av sluten ungdomsvård finns
tillgång till en väl planerad och fungerande eftervård i de fall behov föreligger.
Socialnämnden har det yttersta ansvaret för att alla som vistas i kommunen får
det stöd och den hjälp de behöver. Kammarrätten delar utredningens uppfattning
REMISSYTTRANDE
7 (10)
att socialnämnden inte är delaktig i verkställigheterna i tillräcklig omfattning.
Det finns därför ett behov av att på ett tydligare sätt påtala socialtjänstens ansvar
gentemot den aktuella gruppen unga.
Förslag till lag (20xx:xxx) om villkorligt fängelse
1 kap. 3 §
Kammarrätten föreslår ett tillägg till paragrafen enligt följande. ”Detta gäller
även om åklagare eller målsägande har överklagat domen.”
I författningskommentaren anger utredningen att verkställighet får ske även om
åklagare eller målsägande har överklagat domen. För större klarhet bör detta
anges i lagtexten (jfr 2 § första stycket lagen [1974:202] om beräkning av
strafftid m.m.).
1 kap. 4 §
Kammarrätten föreslår att bestämmelsen får en lydelse liknande den som finns i
lagen om beräkning av strafftid m.m.
Enligt 4 § andra stycket nyssnämnda lag gäller nöjdförklaring endast om den
dömde haft betänketid samt att den dömde, om möjligt, ska beredas tillfälle att
under betänketiden samråda med sin försvarare. Av tredje stycket samma
bestämmelse framgår bl.a. att den som får ta emot nöjdförklaring så snart som
möjligt ska erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring.
Kammarrätten kan inte se något skäl mot att liknande bestämmelser ska gälla
även i lagen om villkorligt fängelse. Kammarrätten föreslår därför att 1 kap. 4 §
utformas med ovan nämnda bestämmelse som förebild.
1 kap. 8 §
Kammarrätten förordar ett tillägg till andra stycket i bestämmelsen enligt
följande. ”Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.”
Det kan finnas situationer där det finns flera åtgärder som bedöms stå i rimlig
proportion till syftet med åtgärden. I författningskommentaren sägs att den
minst ingripande åtgärden då ska väljas. Visserligen kan detta sägas framgå av
proportionalitetsprincipen som sådan. För att lagtexten ska vara så klar och
tydlig som möjligt, och för att undvika onödiga, eventuella frågeställningar, bör
detta emellertid klart anges i bestämmelsen (jfr 1 kap. 6 § fängelselagen
[2010:610]).
7 kap. 8 §
Kammarrätten avstyrker att Kriminalvårdens beslut omprövas av
övervakningsnämnd och förordar att beslutet omgående ska underställas
REMISSYTTRANDE
8 (10)
domstol för prövning, se motivering ovan i avsnittet om hanteringen av
bristande verkställighet av tilläggssanktioner.
Förslag till lag (20xx:xxx) om verkställighet av ungdomsövervakning
4§
Kammarrätten föreslår ett tillägg till paragrafen enligt följande. ”Detta gäller
även om åklagare eller målsägande har överklagat domen.”
I författningskommentaren anger utredningen att det inte ska utgöra något
hinder mot verkställighet att åklagare eller målsägande har överklagat domen.
För större klarhet bör detta anges i lagtexten (jfr 5 § lagen [1998:608] om
verkställighet av sluten ungdomsvård).
5§
Kammarrätten föreslår att första stycket ändras enligt följande.
”Verkställigheten får inledas omedelbart, om den dömde före
överklagandetidens utgång förklarar att han eller hon avstår från att överklaga
domen när det gäller påföljden.”
Enligt 4 § får verkställigheten inledas om den dömde inte inom föreskriven tid
har överklagat domen när det gäller påföljden. I författningskommentaren till
4 § anges att om den dömde överklagar domen i andra delar än påföljden, t.ex.
gällande skadestånd, utgör detta inget hinder mot verkställighet. Kammarrätten
kan inte se något skäl mot att en liknande ordning ska gälla även vid
nöjdförklaring.
Kammarrätten föreslår vidare att bestämmelsen i övrigt får en innebörd liknande
den som följer av bestämmelser i lagen om verkställighet av sluten
ungdomsvård.
Nöjdförklaring avseende sluten ungdomsvård regleras i 6-8 §§ lagen om
verkställighet av sluten ungdomsvård. Av dessa framgår bl.a. att nöjdförklaring
endast gäller om den dömde haft betänketid samt att den dömde ska ges tillfälle
att under betänketiden samråda med sin försvarare. Kammarrätten kan inte se
något skäl för att en annan ordning ska gälla för verkställighet av
ungdomsövervakning. Kammarrätten föreslår därför att 5 § utformas så att
ordningen blir densamma som den som gäller för verkställighet av sluten
ungdomsvård.
7§
Kammarrätten förordar ett tillägg till bestämmelsen enligt följande. ”Om en
mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.”
REMISSYTTRANDE
9 (10)
Det kan finnas situationer där det finns flera åtgärder som bedöms stå i rimlig
proportion till syftet med åtgärden. Visserligen kan proportionalitetsprincipen
sägas innefatta att den minst ingripande åtgärden då ska väljas. Kammarrätten
förordar dock att detta ska anges uttryckligen i bestämmelsen.
25 och 26 §§
Kammarrätten avstyrker utredningens förslag till utformning av
bestämmelserna, se motivering ovan i avsnittet om ungdomsövervakning.
27 §
Kammarrätten förordar ett tillägg till paragrafen enligt följande. ”Vad som sägs
i 23 § andra stycket gäller då i motsvarande utsträckning.”
Enligt utredningens förslag får de inskränkningar som anges i 23 § första
stycket inte vara mer ingripande än ett sådant förbud som avses i 22 §. För att
ramarna avseende inskränkningar i rörelsefriheten av unga ska vara så klara som
möjligt även vid upptrappning och återupptagande, bör det enligt kammarrätten
uttryckligen anges att vad som stadgas i 23 § andra stycket även gäller i nu
aktuella fall.
28 §
Kammarrätten föreslår att ordet ”narkotika” införs i tredje stycket, första
meningen, efter orden ”av att han eller hon inte är påverkad av”.
Även om narkotika i de flesta fall kan anses falla under begreppen ”medel” och
”vara”, bör narkotika anges uttryckligen på sätt som här föreslås (jfr 17 a §
lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård).
35 §
Kammarrätten föreslår att orden ”i frågor” stryks.
36 §
Kammarrätten förordar att bestämmelsen ändras på så sätt att det uttryckligen
anges vilka beslut som får överklagas.
Vad avses med ”i särskilda fall”? Enligt kammarrätten är det viktigt för den
enskilde, för beslutsfattare och för domstol att det noga övervägs vilka beslut
under verkställigheten som ska få överklagas samt att dessa regler klart framgår
av lagen. På så sätt uppnås tydlighet, och obehövligt arbete kan undvikas.
___________________
REMISSYTTRANDE
Detta yttrande har beslutats av kammarrättspresidenten Thomas Rolén,
kammarrättslagmannen Gunilla Svahn Lindström och kammarrättsfiskalen
Omar Bembli, föredragande.
Thomas Rolén
Omar Bembli
Kopia till
Övriga kammarrätter
Hovrätterna
Förvaltningsrätterna under Kammarrätten i Stockholm
Justitiedepartementet, expeditionschefen och enheten DOM
Domstolsverket
Kammarrättens intranät
Tidningarnas telegrambyrå
10 (10)