Transcript Lämplig övre storlek på lax och havsöring för

Effekten av att återutsätta stora laxhonor (maximimått) på
sportfiskefångster och rommängd på västkusten.
Erik Degerman, Lars Karlsson, Johan Dannewitz, Stefan Palm
Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium
2011-01-11
Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium Dnr: 00003-2011
1
Effekten av att återutsätta stora laxhonor (maximimått) på
sportfiskefångster och rommängd på västkusten.
Bakgrund
På grund av en minskning av vildbestånden av västkustlax (Degerman & Karlsson 2010) är
det önskvärt att minska uttaget av lekfisk i syfte att öka den naturliga produktionen. Perioden
1985-2009 minskade tätheten av laxungar 60%, dvs med ca 2,4% årligen. För att vända denna
trend bör romdepositionen ökas, förslagsvis med i storleksordningen 10-20% mot dagens
förhållanden.
Återvandringen av lekfisk in till svenska kusten påverkas mycket ringa av havsfiske utanför
svenskt fiskevatten. Yrkesfisket på kusten i havet redovisar låga fångster och endast tre
bottengarn återstår i Halland och Västra Götalands län. Fritidsfisket efter lax i havet med spö
torde vara mycket ringa, medan en del lax fångas med nät i fritidsfiske på grunt vatten
(Thörnqvist 2000). Hur mycket lax detta utgör är okänt. Degerman & Karlsson (2010) har
skattat att den icke rapporterade fångsten utgör 10% av den rapporterade fångsten. En
skattning som är mycket osäker.
Huvuddelen av beskattningen sker i åarna vid sportfiske, samt i Rolfsån vid det s k brickfisket
(nätfiske). Även omfattningen av detta nätfiske är okänd. Sportfisket i åarna är däremot väl
känt och utgör ca 90% av den svenska rapporterade fångsten. Det skall då betonas att 75% av
den totala fångsten utgörs av lax av odlat ursprung.
Ett sätt att öka mängden vild lekfisk vore att få sportfisket i åarna att avstå från att landa stora
laxhonor. En stor hona har fler och större romkorn än en mindre hona. Flera försök har också
visat att ungar av större honors rom blir dominanta och tillväxer bättre än ungar från mindre
honor.
I detta PM sammanställs storleken på stigande leklax i olika åar på svenska västkusten. Data
kommer från sportfiskets registrerade fångster (Göta älv, Säveån, Örekilsälven, Lagan, Ätran,
Viskan, Stensån) samt lekfiskregistreringen vid Nydala i Högvadsån. Syftet är att se vilken
effekt det skulle få på sportfiskets fångster samt på mängden lekfisk om man gör olika
åtgärder i form av att återutsätta stora lekhonor, dvs tillämpar ett maximimått.
Det bör betonas att det görs en del antaganden för att möjliggöra beräkningar, t ex är andelen
honor vid en viss längd inte säkert känd på grund av ett litet underlagsmaterial. Dessutom är
effekten av förändringar i fisket, t ex genom att återutsätta honor, naturligtvis helt beroende på
hur stor andel av lekpopulationen som påverkas av fisket. Grovt har man skattat att
exploateringsgraden är 28% på svenska västkusten (Degerman & Karlsson 2010), dvs
någonstans mellan var fjärde och tredje leklax som når svenska vatten fiskas bort, främst i
åarna. Nedan presenteras en genomgång av exploateringsgrad i sportfisket i olika länder som
jämförelse.
Material och metoder
Dataunderlaget består dels av databasen Salmonidage som finns vid Fiskeriverkets
försöksstation i Älvkarleby (Lars Karlsson). Data från sportfisket i Ätran har tillställts av
Falkenbergs turistbyrå och omfattar fisket år 2001-2010. Data för sportfisket i Örekilsälven
2
(2009-2010) har hämtats från http://www.orekil.com/laxfiske/. Data för sportfisket i Säveån
(2000-2010) har hämtats från Sportfiskarnas hemsida (www.sportfiskarna.se) under fliken för
Västra regionen. Data för sportfisket vid Laholmsfiske i Lagan (odlad lax; 2009-2010) har
hämtats från http://www.laholmslaxfiske.nu/. Statistik från laxfisket vid Lilla Edet, Göta älv,
har erhållits från SFK Laxen, Lilla Edet (avser åren 2008-2009). Statistik från Viskan har
erhållits från Kullagårdsfisket (åren 2006-2010). Även statistik från ett fåtal fångade laxar
från Stensån redovisas (2006-2010). Slutligen ingår mätningar av uppvandrande leklax förbi
Nydala i Högvadsån (åren 2001-2003 samt 2009).
Datamaterialet har kontrollerats och individer med orimliga längder och vikter (kontrollerade
genom att studera konditionsfaktorn) har eliminerats. För vissa individer saknades uppmätt
längd eller vikt, och för flera även könsbestämning.
Resultat
Längd och vikt
Totalt erhölls information om 9415 laxar fångade 2000-2010. Minimimåttet på lax är 45 cm
och endast en kortare lax fanns rapporterad. I fortsättningen används endast individer på 45
cm eller längre i analyserna. Medellängden var ca 73 cm (Figur 1) och medelvikten 4,1 kg.
Figur 1. Alla registrerade och längdmätta västkustlaxar om 45 cm eller större (n=9173).
Det förelåg ett starkt samband mellan längd (cm) och vikt (kg):
3
Vikten = Längden3,211 * 3,79*10-6
(r2=0,95)
Ekvation 1.
Detta medför att medelvikten på en lax på 75 cm var 4 kg, 80 cm var 4,9 kg, 85 cm var 5,9 kg
samt 90 cm var 7,1 kg (Tabell 1).
Tabell 1. Förväntad vikt på en lax av en viss storlek enligt ekvation 1.
Längd
(cm)
45
50
55
60
65
70
75
80
85
90
95
100
105
110
115
120
125
Vikt (kg)
0,8
1,1
1,5
1,9
2,5
3,2
4,0
4,9
5,9
7,1
8,5
10,0
11,7
13,6
15,7
18,0
20,5
Storleksfördelningen avvek mellan åarna. Framförallt var laxen från Lagan, Säveån och Göta
älv betydligt större än laxen från Ätran (Figur 2 & 3). Samma minimimått (45 cm) tillämpas i
fisket i alla åarna.
4
100
90
Kumulativ (%) antal
80
70
Ätran
Lagan
Säveån
Örekilsälven
Viskan
Göta älv
60
50
40
30
20
10
118
103
108
113
88
93
98
73
78
83
58
63
68
43
48
53
0
Längd (cm)
Figur 2. Kumulativ frekvensfördelning av laxens längd (cm) i olika åar.
120
110
100
Längd_cm
90
80
70
60
Örekilsälven
Ätran
Viskan
Säveån
Stensån
Lagan
Högvadsån
40
Göta älv
50
Vattendrag
Figur 3. Ett alternativt sätt att åskådliggöra skillnader i laxarnas storlek mellan olika älvar.
Längden är avsatt vertikalt och materialets omfattning anges horisontellt.
5
Könsfördelning
Endast 3511 laxar var könsbestämda. Dessa kom från fem åar; Örekilsälven, Göta älv,
Säveån, Viskan samt Högvadsån. Från den senare används enbart data från 2009. Andelen
honor i åarna var 54%, 56%, 45%, 37% respektive 63%. För samtliga åar avvek andelen
honor från en förväntad fördelning 50:50 (Tabell 2).
Tabell 2. Andel av alla fångade laxar som var av respektive längd, samt andelen honor av
alla fiskar i respektive längdklass. Fördelningen hona:hane testad med Chi-square gentemot
en förväntad fördelning 50:50..
Antal
Vattendrag
Högvadsån
Hane
Hona
Total
Andel (%)
hona
Chi-square
df
P
Göta älv
Örekilsälven
Säveån
Viskan
Totalt
97
207
304
410
520
163
189
352
357
288
645
142
85
227
1175
1448
2623
68,1
99,5
1
<0,001
55,9
13
1
<0,001
53,7
1,9
1
0,166
44,7
7,4
1
0,007
37,4
14,3
1
<0,001
55,2
Andelen (%) honor i en viss längdklass skilde mellan åarna, men uppvisade en likartad
tendens, undantaget Högvadsån (Tabell 2). Skillnaderna mellan sportfiskets fångster och
registreringen vid fällan i Högvadsån kan vara reella eller bero på det urval som genereras vid
sportfiske med en större andel fångad hannar. Risken för felaktig könsbestämning bedöms
som ringa. Honorna var framför allt representerade av fiskar över 70 cm (Tabell 3). Eftersom
detta PM behandlar effekten av att frivilligt införa maximimått för honor i sportfisket så
används i fortsättningen data från sportfiskefångster och inte fiskfällan i Högvadsån, då denna
avvek. Medelvärdet för andel honor vid olika storlekar presenteras i Tabell 3 samt i Figur 4.
Tabell 3. Andel (%) honor per längdklass i de olika åarna. Medel* avser medelvärde förutom
Högvadsån.
Längdklass
(cm)
-55
>55-60
>60-65
>65-70
>70-75
>75-80
>80-85
>85-90
>90
Örekilsälven Göta älv
39,1
16,7
21,7
52,0
42,2
63,8
67,3
69,4
70,7
50,0
33,3
55,6
54,1
60,0
63,8
59,2
55,6
45,5
Säveån
31,3
22,5
19,8
18,6
40,5
66,7
71,2
50,6
44,5
Viskan
12,0
18,4
47,6
30,4
55,3
41,9
52,9
58,8
29,4
Högvadsån
Medel*
54,5
50,0
39,4
75,0
82,7
84,0
63,3
63,6
41,7
33,1
22,7
36,2
38,8
49,5
59,1
62,7
58,6
47,5
6
70,0
Andel (%) honor
60,0
50,0
40,0
30,0
20,0
10,0
0,0
-55
>55-60
>60-65
>65-70
>70-75
>75-80
>80-85
>85-90
>90
Längdklass (cm)
Figur 4. Medelandel (%) honor av fångad lekfisk vid sportfiske: data från Örekilsälven, Göta
älv, Säveån och Viskan sammanslagna (se Tabell 3).
Havsår och andel grilse
Av de åldersanalyser av lax från västkusten som skett vid Fiskeriverkets försöksstation i
Älvkarleby framgick att vid en storlek över 80 cm dominerade fiskar som varit ute i havet mer
än 1 år (Figur 5). En stor andel av grilsen (ett havsår) var hanar (jämför Figur 4). De allra
största fiskarna dominerades också av hanar som kan ha tillbringat mer än två år ute i havet.
7
Totadage
120
1
2
3
4
6
100
Count
80
60
40
20
0
6
45 50 53 56 59 62 65 68 71 74 77 80 83 86 89 91 94 97 100 103
Figur 5. Storleksfördelning (längd i cm) hos laxar från västkusten med olika antal havsår
(åren anges med olika färg). Data från åldersdatabasen Salmonidage, Fiskeriverkets
försöksstation, Älvkarleby.
Storleksskillnaderna mellan åarnas laxar (Figur 2 & 3) återspeglar till stor del skillnader i
andelen grilse (lax som bara stannar i havet ett år). Som en approximativ övre gräns för grilse
kan anges en storlek av 3,6 kg (73 cm). Andelen grilse i de olika åarna varierade från 27% i
Göta älv till 61% i Högvadsån (Tabell 4). För västkusten som helhet (25% vild + 75% odlad
lax) angavs för år 2009 34% grilse (Degerman & Karlsson 2010).
Noterbart var att 75%-percentilen, dvs den längd som 75% av laxarna är kortare än (och 25%
längre än) skilde nästan 20 cm mellan lax från Stensån och Lagan eller Säveån. Det innebär
att den längsta fjärdedelen laxar i Stensån var 70 cm eller längre, medan de var 88-89 cm i
Göta älv, Säveån och Lagan.
8
Tabell 4. Andel (%) grilse, medelvikt och –längd för rapporterade laxar. Percentilerna 75%,
90% och 95% redovisas också (dvs minsta längden för de 25% största, 10% största resp. 5%
största rapporterade laxarna i respektive å).
Andel (%)
grilse (<=3,6
kg)
Stensån
Lagan
Ätran
Högvadsån
Viskan
Göta älv
Säveån
Örekilsälven
85
28
63
61*
56
27
38
45
Medelvikt (kg)
2,5
5,5
3,4
3,7
5,2
5,3
4,4
Medellängd
(cm)
63
81
69
70
72
81
78
75
Längd-percentil
Antal
75%
90%
95%
fiskar
70
89
77
77
80
88
88
84
76
95
84
82
90
95
96
93
84
98
90
85
95
98
100
96
37
584
4452
1399
227
930
623
610
* Skattat från längdfördelning då
viktsuppgifter saknas
Förväntad exploateringsgrad i sportfiske i åar
För svenska förhållanden finns få rapporterade försök att beräkna exploateringsgraden på
leklax som stiger i åar och älvar. Exploateringsgraden är andelen fångad lax av dem som
stiger i älven. Man har jämfört antalet laxar som steg förbi fiskvägen i Herting (Ätran) med
den rapporterade sportfiskefångsten uppströms åren 1992-1995. Exploateringsgraden var då
10-15%. I sportfisket uppströms Herting fångades då i medeltal 308 laxar per år. Till detta
skall dock läggas fångsterna nedströms Herting, under denna period i medeltal 484 per år.
Lägger man till dessa laxar bör exploateringsgraden ha varit runt 20% i Ätransystemet.
I engelska och skotska älvar brukar exploateringsgraden vara förhållandevis låg; ofta kring
10-25% (Environment Agency 2007). Fisket i dessa älvar är ofta hårt reglerat. Exempelvis
kan nämnas att i River Tay, Skottland, har man infört landningsförbud på lax år 2010. I Ponoi
på Kolahalvön var exploateringsgraden 10-19% (Whoriskey m fl 2000). Isländska älvar med
ett renodlat spöfiske kan uppvisa en högre exploateringsgrad; Ellidaar 34,6%, Ulfars 28,6%,
Blanda 64,9% och Nordura 25,3 % som medelvärde för all lax, såväl grilse som större lax
(Gudjohnsen 1986, Mills 1989). I spanska älvar med enbart spöfiske uppmättes
exploateringsgraden till 26% i Nansa och 43% i Ason (de Leaniz m fl 1992). I Irland skattas
generellt exploateringsgraden på vildlax till hela 50%, och 60-70% för odlad lax (Report of
the Standing Scientific Committee of the National Salmon Commission, 2006). Den högre
exploateringsgraden för odlad lax beror på generösare fiskeregler i sådana älvar.
Generellt är exploateringsgraden störst på de laxar som kommer in i älvarna tidigt på
säsongen. I Tanaälven mellan Norge och Finland var exploateringsgraden år 1993 hela 69%
för lax med flera havsår (Erkinaro m fl 1999). I de spanska älvar som redovisats ovan var
exploateringsgraden hela 80% på tidigt stigande lax, men bara 10% på sent stigande grilse (de
Leaniz m fl 1992). Thorley m fl (2007) menar därför att reglering av laxfisket utifrån en
medelexploateringsgrad över säsongen är meningslöst eftersom de stora laxarna exploateras
hårdare än de små. De fann att tidigt stigande lax löpte tolv gångers högre risk att fångas
jämfört med sent stigande lax.
9
Således finns stora skillnader i exploateringsgrad mellan regioner och älvar. För det fortsatta
resonemanget antas exploateringsgraden i åar med utvecklat sportfiske på västkusten vara i
intervallet 20-50%. I några mindre åar är exploateringen mindre, till och med noll.
Effekter av maximimått på fisket, rommängden och beståndet som helhet
De stora skillnaderna mellan åarnas laxpopulationer gör att det är svårt att införa generella
regler, t ex att alla laxhonor över 80 cm skall återutsättas. I Säveån skulle det innebära att 30%
av fångsten skulle försvinna för de fiskande, medan endast 3% skulle återutsättas i Stensån
(om vi antar att honor utgör 60% av fiskarna över 80 cm). Förutom att åfisket drabbas på
olika sätt innebär detta också att den positiva effekten på avgiven mängd rom i Stensån blir
liten. Således bör rekommendationer om återutsättning av stora honor anpassas för situationen
i de olika åarna.
För en lax av en viss längd kan vikten skattas med ekvation 1 och andelen honor per
längdklass med Tabell 3. Därmed kan den totala vikten av honor skattas i varje längdklass per
å utgående från data i Figur 2. Slutligen kan dettas räknas om till rommängd (antaget 1300
romkorn per kg hona). Resultatet (Figur 6) ansluter väl till Figur 2.
100
90
Andel (%) av rommängd
80
70
Lagan
Ätran
60
Säveån
50
Örekilsälven
40
Göta älv
Viskan
30
20
118
113
108
103
98
93
88
83
78
73
68
63
58
53
48
0
43
10
Längd (cm)
Figur 6. Andelen av skattad total rommängd som skulle ha lagts av spöfångade laxar av olika
storlek (cm) i åarna. Skattad med hjälp av ekvation 1, samt data som presenteras i Tabell 3
samt Figur 2.
För tydlighets skull redovisas resultatet i Figur 6 även i form av en kort tabell (Tabell 5). Där
redovisas hur mycket av rommängden som skulle sparas till reproduktion om olika
maximimått på honor infördes. De två odlade bestånden (Lagan och Göta älv) redovisas ej.
Man kan förvänta sig en dödlighet på ca 10% på återutsatta honor, beroende på
vattentemperatur etc (Mills 1989). Således skulle siffrorna över rommängden behöva justeras
något, men då andra osäkerheter ändock föreligger ansågs detta inte nödvändigt.
10
Tabell 5. Andelen av rommen hos sportfiskefångade laxhonor som skulle sparas till naturlig
reproduktion om olika maximimått infördes i respektive å.
Maximimått (längd cm)
80
85
Örekilsälven
Säveån
Viskan
Ätran
60%
75%
48%
39%
39%
51%
33%
21%
90
95
24%
32%
18%
11%
12%
20%
12%
5%
Förslag 1 – Frivilliga infört maximimått anpassat till älven (ökar rommängden med 512%)
Antag att man strävar efter att låta den potentiella avgivna rommängden för lek från de fiskar
som fångas vid sportfisket öka med exempelvis 25% i varje å. Det bör betonas att om 25% av
den rom som skulle ha fångats bort i sportfisket sparas genom införande av maximimått så
innebär det inte att rommängden i ån ökar i samma utsträckning. Vi antar grovt att 20-50% av
laxarna som stiger i ån fångas. Det innebär att den totala rommängden skulle öka med 512,5% (25%*0,2 resp. 25%*0,5) om fisket för övrigt är konstant.
För att nå målet skulle laxar på 84 cm och längre återutsättas i Ätran. I Säveån skulle
motsvarande värde vara 93 cm. Ett eventuellt maximimått bör dock rimligen sättas till
närmast ”jämna” fem-centimeter, dvs för Ätran t ex 85 cm istället för 84.
Om dessa maximimått införs skulle 11-15% av årsfångsten behöva återutsättas, eller 5-7% om
man enbart återutsätter honor (Tabell 6). Således skulle ett ansvarsfullt fiske kunna ske som
ökar rommängden med 25% från den fisk som normalt fångas med enbart 5-7% minskad
fångst, tack vare att de stora honorna har mer romkorn än de små.
Tabell 6. Andelen (%) av årsfångsten i sportfisket som skulle behöva återutsättas om man
strävade efter att öka avgiven rommängd med 25% från fisk som normalt fångas i sportfisket.
Antal (%) återutsatta
Maximimått
(cm)
Örekilsälven
Säveån
Viskan
Ätran
90
93
88
84
Totalt
Enbart honor
15
15
11,4
11,3
7,2
7,1
5,5
5,6
Önskar man någon slags tumregel för att införa maximimått på honor kan man säga att 15 cm
längre än medellängden på alla fångade laxar kan vara lämpligt (jfr medellängder i Tabell 4
med maximått i Tabeller 5 och 6). En sådan generell regel torde kunna tillämpas även i andra
laxåar längs västkusten, där detaljerade data av ovanstående slag saknas.
Förslag 2- Gemensamt infört maximimått över hela året (ökar rommängden med 820%)
Skall ett gemensamt infört maximimått införas så kommer det att ge olika effekt i olika
bestånd. Om man tillämpar ett maximimått i sportfisket bör motsvarande mått gälla även för
övrigt fiske. I åar utan organiserade fiskevårdsområden som sköter laxfisket kan det vara
nödvändigt att införa generella regler. I åar där fiske sker med redskap som inte medger
återutsättning bör sådana fisken inte tillåtas under en minst 10-årig återhämtningsperiod (2
laxgenerationer) för västkustlaxen. På kusten bör icke-selektiva redskap undvikas, lämpligen
genom att förhindra nätfiske i åmynningar och på grunt vatten (0-3 m). Effekten av ett
11
maximimått på kusten går dock inte att skatta eftersom fångstmängderna och
storleksstrukturen är okända. Troligen är dock fångstmängderna små.
Om 85 cm appliceras (ca 5,9 kg) kommer ca 60% av den icke landade fångsten att vara honor.
Fisk på 85 cm eller större utgjorde 17% av den samlade sportfiskefångsten i tillgängligt
material från åarna. Medelvikten på dessa fiskar var 7,7 kg. Dessa honor har ca 40% av den
samlade rommängden, vilket med en exploateringsgrad på 20-50% innebär att den totala
deponerade rommängden ökar med 8-20% (40%*0,2 resp. 40%*0,5). En komplikation vid
dessa beräkningar är att vi inte har tillgång till ett proportionerligt viktat urval av längder, dvs
idealt skulle varje å representeras av längder i förhållandet till fisket i respektive å. Ett sätt att
nå detta är att enbart använda data från ett och samma år. Då det dock är svårt att få fram
enhetliga material har detta inte kunnat ske.
Förslag 3 – Förbud att landa honor från 1 augusti (ökar rommängden med 10-25%)
I slutet av säsongen bör laxhonor vara möjliga att identifiera även för den mindre kunnige
laxfiskaren. Tyvärr har vi inte sådan upplösning i våra nuvarande dataset att vi kan säga hur
stor andel av laxfångsten som fångas augusti-oktober och hur stor andel som är honor. I Ätran
tas cirka 50% av fångsten efter 1 augusti, men fisken könsbestäms inte. I Göta älv var
motsvarande värde 62%. Andelen honor i detta fiske var 56%. Exakta beräkningar går således
inte att göra men vi kan anta att 50% av fångsten tas efter 1 augusti och att 50% är honor.
Medelvikten på dessa honor är 4,6 kg (medellängd 71 cm). Förbud att landa honor från 1
augusti skulle överslagsmässigt spara 50% av rommen och med en exploateringsgrad på 2050% skulle detta innebära att den totala avgivna rommängden ökar 10%-25%.
En nackdel med att införa fångstförbud den 1 augusti är att de stora honorna kommer tidigt på
säsongen och löper risk att fångas undan. På väldigt lång sikt skulle detta kunna gynna grilse,
men på kort sikt bör detta problem vara försumbart.
Diskussion
Vilken effekt införande av maximimått får på produktionen i populationen som helhet beror
även på hur mättat vattendraget är på lekfisk. Om beståndet ligger nära full mättnad
(”carrying capacity”) så blir effekten endast marginell eftersom ytterligare lekfiskar inte
kommer att öka produktionen nämnvärt. Om emellertid lekbeståndet är långt ifrån mättat, dvs.
det råder brist på lekfisk (vilket verkar vara fallet i många vattendrag på västkusten,
Degerman & Karlsson 2010) kan införande av maximimått få betydande effekt på
produktionen.
Ett problem med ett införande av maximimått kan vara att alla fiskande inte kan särskilja
honor och hanar, speciellt tidigt på säsongen. Hanen har ett större huvud än honan, med
längre käkar. Under säsongen blir huvudet större och underkäken växer ut till en krok (detta
redovisas bra på http://www.morrum.com/sv/Hane-eller-hona/). Vid osäkerhet om
könsbestämningen måste all fisk över maximimåttet gå tillbaka. Med försiktig hantering bör
fotografering och mätning av fisken kunna ske nere i vattnet, och sedan kan vikten relativt väl
skattas från ekvation 1. Rekordfisken kan alltså dokumenteras, om än inte på grammet när.
Om ett maximimått på honor skulle påverka fiskeintresset (mängden försålda kort) negativt är
osäkert. I Mörrumsån har funnits en regel om återutsättning av laxhonor i augusti utan någon
synbar minskning av fiskeintresset. Regel togs nyligen bort, men kan komma att återinföras
(pers. komm. Percy Assarsson, Mörrums Kronolaxfiske, Sveaskog).
12
Hur stor andel av laxpopulationen som tas i sportfisket (exploateringsgraden) är egentligen ett
mer angeläget fiskevårdsinstrument än maximimåttet. För att veta denna andel krävs dock
omfattande undersökningar. På sikt måste vi anpassa uttaget av leklax till lekbeståndets
storlek. Eftersom vi har goda elfiskeundersökningar i många vattendrag kan det vara möjligt
att använda ungfisktätheten som ett mått på fiskets omfattning, dvs bedöma om
uppväxtområdena är fullgott besatta, vilket skulle indikera om antalet lekfiskar är tillräckligt
stort. Tätheterna av laxungar har sjunkit stadigt i västkustens vattendrag sedan 1990, samtidigt
som mängden återvandrande leklax minskat signifikant (Degerman & Karlsson 2010). Data
talar således för att laxbestånden på västkusten minskat sedan 1990-talet, dock anses de vara
inom säkra biologiska gränser (ICES 2010).
Erkännanden
Stort tack till alla sportfiskeklubbar och Fiskevårdsområden som beredvilligt delat med sig av
sin fångststatistik. Tack till Ingemar Berglund, Fiskeriverket, för granskning av manus.
Referenser
Degerman, E. & L. Karlsson, 2010. Salmon fisheries and status of salmon stocks in Sweden.
National report for 2009. ICES WGNAS, Working paper 2010/32, 11 s.
Environment Agency 2007. Annual assessment of salmon stocks and fisheries in England and
Wales 2007. CEFAS, 80 s.
Erkinaro, J., Ökland, F., Moen, K. & E. Niemelä, 1999. Return migration of the Atlantic
salmon in the Tana river: distribution and exploitation of radiotagged multi-sea-winter
salmon. Boreal Environment Research 4: 115-124.
de Leaniz, C.G., Caballero, P., Valero, E., Martinez, J.J. & A.D. Hawkins, 1992. Historical
changes in some Spanish rod and line salmon, Salmo salar L. fisheries: why are large multiseawinter fish becoming scarcer? Journal of Fish Biology, Vol. 41, No. Suppl. B. (1992), 179.
Gudjonsson, T., 1986. Exploitation of Atlantic salmon in Iceland. 3. Int. Atlantic Salmon
Symp., Biarritz (France), 21 Oct 1986. Editor D.H. Mills & D.Piggins.
ICES 2010. Report of the Working Group on North Atlantic Salmon (WGNAS). ICES CM
2010/ACOM:09, 294 s.
Mills, D.H., 1989. Ecology and management of Atlantic salmon. Chapman and Hall, London,
351 s.
Report of the Standing Scientific Committee of the National Salmon Commission, 2006.
The Status of Irish Salmon Stocks in 2005 and Precautionary Catch Advice for 2006.
27/01/2006 SSC Report, 34 s.
Thorley, J.L., Youngson, A.F. & R. Laughton, 2007. Seasonal variation in rod recapture rates
indicates differential exploitation of Atlantic salmon, Salmo salar, stock components
Fisheries Management and Ecology. Vol. 14, no. 3, sid. 191-198.
13
Thörnqvist, S. 2000. Nätfiske med öringgarn i grundområden längs västkusten år 2000.
Fiskeriverket Kustlaboratoriet, PM, 17 s.
Whoriskey, F.G., Prusov, S. & S. Crabbe, 2000. Evaluation of the effects of catch-and-release
angling on the Atlantic salmon (Salmo salar) of the Ponoi river, Kola Peninsula, Russian
Federation. Ecol. Freshw. Fish 9:118-125.