Transcript 3 sönd i fastan Den osynliga kampen kvinnan med

2013-03-03
Den osynliga kampen – kvinnan med blödningarna (3 Sönd i fastan, 2 årg)
Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. 25Där fanns en kvinna som hade
lidit av blödningar i tolv år. 26Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket.
Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit
sämre. 27Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen
och rörde vid hans mantel, 28för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder
skulle hon bli hjälpt. 29Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att
hon var botad från sitt onda. 30När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom
vände han sig om i hopen och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?” 31Lärjungarna
sade: ”Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!”
32Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. 33Kvinnan, som visste vad som
hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade
om hur det var. 34Han sade till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du
är botad från ditt onda.” (Mark 5:24-34)
Den här söndagen är temat kampen mot ondskan. Ondska… ont… Vad är det för något?
Säkert bär vi som är här i kyrkan med oss olika erfarenheter som vi helst skulle ha sluppit.
Men jag vet ju inte vad det är för er, vad ni har varit med om.
Det kan vara situationer där någon annan människa inte ville oss väl. Situationer där vi insåg
– kanske i stunden eller kanske i efterhand att vi själva inte ville någon annan väl. Som i den
gammaltestamentliga texten där vi hörde att ärligheten har gått förlorad och att ingen
trädde fram… ingen ingrep.
Men ondskan är inte bara något vi möter i våra mänskliga relationer: vi lever också i en andlig
verklighet med en ond makt som inte vill att vi ska höra ihop med Gud. Vi hörde i
textläsningen om djävulens lömska angrepp, Ef 6:12. På alla möjliga sätt försöker den onde
distrahera och locka oss bort från Gud genom att tala till våra begär och vårt ego.
Men så finns det också den där mer passiva onda, den fallna skapelsens onda, som vi möter i
dagens evangelietext... sjukdom och lidande, som är konsekvenser av att vi lever i en brusten
värld – en värld där Gud ännu väntar på att göra allt gott, upprätta, hela och ställa allt tillrätta.
Hur tänker ni er kampen mot ondskan? Jag associerar spontant till bönens kamp och hur vi får
klä oss i den andliga rustningen som Paulus berättar om i episteltexten, med Guds Ords svärd
i högsta hugg mot demoner och djävul… eller i försök att göra upp med ondskan i oss själva.
Det vi föreställer oss hade kanske lätt kunnat platsa i en actionfilm? I evangelietexten möter
oss en annan scen… inte alls lika flashig men med en kamp som är jämförbar… en svår kamp
som pågick i det tysta. Är det inte ofta så med det vi kämpar med i våra liv... att det kan vara
en tyst och kanske ganska hemlig kamp?
Så var det för kvinnan vi möter i texten. Hon var sjuk, men inte på ett sätt så att hon fick
massor av besök på sängkanten, blommor och choklad av sina anhöriga. För hennes sjukdom
innebar ett stort socialt utanförskap. Hon betraktades som oren. Vi skulle kunna jämföra
hennes situation med hur någon som drabbats av HIV kunde ha det, särskilt för några år sedan
när situationen var ännu värre än den är idag.
2013-03-03
För kvinnan i evangelietexten innebar hennes sjukdom att hennes föräldrar, syskon eller
vänner inte fick krama om henne, inte hålla hennes hand eller torka hennes tårar, inte ens sitta
där hon hade suttit. Då skulle också de räknas som orena en tid. Hon fick inte vistas i
offentliga miljöer där hon skulle kunna råka stöta emot någon och hon fick inte smeka sina
små syskonbarn över kinden. Är det inte sådana små enkla saker som betyder så mycket i
livet?
Hon kunde inte heller gifta sig med någon man. Medan hennes jämnåriga hade fått barn efter
barn och stora familjer hade hon istället levt ensam med detta elände i tolv år. Vi kan ju bara
föreställa oss hur bedrövligt det hade varit, hennes kamp mot den fallna skapelsen onda. Hon
hade försökt med allt för att bli frisk, men läkarna hade inte kunnat hjälpa. Nu stod hennes
hopp till Jesus. Hon hade hört att han botade sjuka.
Men hur skulle hon göra för att Han skulle bota henne? Hur skulle du göra? Hon ville inte gå
fram till honom och berätta om vad hon led av, och be honom bota henne, så som andra
brukade göra. Det kändes nog alltför jobbigt. Så hon försökte undvika att möta honom, att
komma i skydd av den opersonliga folkhopen och i smyg bara få del av hans helande kraft.
Hon var kanske egentligen inte så intresserad av honom, utan mest av att själv bli helad. Så
kanske det ibland är också för oss – att vi mer söker Guds kraft och hjälp än Gud själv?
Men Jesus vände sig om och frågade efter henne. Kanske ville hon sjunka under jorden i det
ögonblicket? Eller vad tror du? Markus berättar: att kvinnan, som visste vad som hade hänt
med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det
var. Trodde hon att Han var arg för att hon lurat av Honom gudomlig kraft? Eller anade hon
gudomlig närvaro? Hon som var kultiskt oren och inte fick komma i kontakt med det heliga
hade, utan att veta det, rört vid Jesus som är Gud… och hon hade blivit botad, frisk. Det som
ingen läkare kunde göra.
Jesus vänder sig om och ser på henne med kärlek. Det blir ett möte mellan två personer. Jesus
sade till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”
Det onda stod inte längre mellan henne och Gud, inte längre mellan henne och människor.
Hon egentligen inte sökt upp Jesus för hans egen skull, utan för sina egna behov, ändå ville
han veta vem hon var. Vi kan notera att Jesus kallar henne ”dotter” – ett respektfullt och
ömsint tilltal. Där, i det mötet, sker något som slutligen upprättar henne, från det bottenläge
där hon befann sig. Hon sökte ett helande, men så fick hon ett möte som helade henne djupare
än hon hade vågat tro.
Kanske var det största helandet inte det som skedde i hennes kropp, utan det som hände i
hennes själ och med hennes självbild när Gud själv lät henne röra vid Honom? Och det tror
jag kan säga något viktigt till oss, vad det kan göra med oss när vi vågar komma till Gud –
även om vi känner oss orena inför Honom och inför människor. Vågar vi tro att Jesus skulle
låta oss komma som kvinnan i folkhopen, att Han skulle ta emot oss, att Han till och med
skulle välkomna dig och mig och vända sig om och se på dig med kärlek, mitt i allt som är
som det är? Det är det som kallas för nåden.
2013-03-03
Om vi försöker tänka lite konkret vad det kan betyda i vardagen kan vår bön vara ett viktigt
sammanhang. Där kan vi öva att försöka låta bli de fina orden, formuleringarna som lätt
skapar distans mellan oss och Gud för att vi tycker att man borde tala med Gud i en viss ton
eller viss jargong. Den gemensamma bönen i kyrkan är ofta ganska välformulerade och
egentligen ingen bra förebild för hur bönens nära samtal med Gud därhemma borde vara. Vi
får komma som vi verkligen är. Och när vi själva har kommit, kan vi hjälpa och uppmuntra
andra att våga komma så.
Det allra viktigaste och mest effektiva sättet som vi kämpar mot det onda är att söka Jesus, lite
som kvinnan i texten gjorde, och att ställa oss på hans sida. Du kan få ett heligt helande möte
med Gud, när du vågar komma, komma som du är, i sanningen… det är bara där vi kan möta
Gud, eftersom Gud är Sanningen. På de plan där vi drabbats av eller utsatt oss för det onda får
vi ta emot det helande som han vill göra i oss.
Här idag ska även vi få möjlighet att röra vid Jesus, när vi kommer fram för att ta emot honom
med våra hjärtan och med våra kroppar i nattvardens bröd och vin. Känner vi oss orena, som
kvinnan, är det inget hinder. Vi ska finna att Han ger sig åt oss.
Vi är i tystnad en liten stund…