Transcript tillägg 2012-11-15

1
TILLÄGG 2012-11-15
Några månader efter det att mitt material om de jämtländska bryggorna blivit klar hösten 2012
fick jag synpunkter på en del punkter vilket jag är tacksam för. Jag fick en riktig rundvandring
i Trångsviken där Arne Nilsson guidade mig runt samhället samt gav mig en bok som hans far
skrivit vilken innehåller mycket intressant information om Trångsviken. Arne gav mig tilllåtelse att använda detta samt all information Arne berättade för mig. Tack så mycket.
Av Georg Hansson, Landsarkivet i Östersund, fick jag en upplysning om Tullingsås och hur
det egentligen förhöll sig med Jämtland och dess historia med Norge samt gränsdragningen
mot Sverige. Allt detta finns nedtecknat längre ned. Det anmärkningsvärda med Tullingsås är
att man konsekvent lärt ut en historia som är helt felaktig, en historia som även undertecknad
föll för. Efter studier av bl.a. professor Edvard Bull´s bok om Jemtland och Norges historia
samt forskning som Georg Hansson och Paul Jenssen bedrivit återger jag informationen under
Tullingsås.
Georg har även gett mig mer viktig information om historien runt Ströms Vattudal med omnejd. Tack Georg.
Ett stort tack riktar jag till Hans Stål som korrekturläst allt material samt hjälpt mig med min
hemsida där jag återger allt material via det nya moderna mediet internet.
FLÅSJÖN
ALAVATTNET
1927 blev vägen mellan Strömsund – Alavattnet – Alanäset klar. Ytterligare en spik i kistan
för ångbåtarnas fortlevnad.
ALANÄS
Namnet Alanäs har nog alltid varit Alanäs, men det (liksom många andra orts- och personnamn) har stavats olika i olika handlingar.
Hösten 1944 brann tjärfabriken i Alanäs. Det var Kramfors stora AB:s stora tjärfabrik, 3 våningar höga byggnad i Lillviken som lades i aska. 3 000 hl kol samt 20 kbm ved brann också
upp.
FLÅSJÖN
Maths Höglund beskriver ett par ställen som kan hindra framfarten över sjön. Flåsjön har ju
stora fria ytor men visst finns det passager och hinder som kräver uppmärksamhet. Intill Storoch Lillholmen vid Havsnäs är det t ex ett besvärligt område med stora stenar och skär och
mellan Siljeåsen och Gubbhögen ett skär som går ända upp till vattenbrynet.
2
Flåsjöodjuret, har ni hört talas om det? Här gäller samma typ av iakttagelser som Storsjöodjuret. När det gäller Storsjöodjuret så frågade jag Thomées maskinist Olle Andersson om han
hade sett odjuret någon gång, du som har varit så länge på Storsjön, frågade jag. Olle tittade
på mig och svarade: Nä, så full har jag aldrig varit!
FLÅSJÖNS BIFLÖDEN
Fallån rinner upp i skogarna kring Svanliden. Ån faller ut i Flåsjön på dess norra sida vid Siljeåsen mitt emot Gubbhögen. Detta biflöde hette för länge sedan Siljeåsbäcken. Det beror troligen att det aldrig har funnits någon klar gräns mellan å och bäck.
Samma fråga gäller vad gäller bräda och plank. I de gamla dokument jag tittat och tittar i så
tycks det vara så att upp till 1½” säger man bräda och grövre virke benämns plank.
Fånsjön är belägen ca 2,5 mil norr om Flåsjön och Fånån rinner ut i Flåsjön längst upp i dess
nordvästra hörn. Flottningen i Fånån började 1886 och höll på till 1963.
FLÅSJÖKAJEN
Ovan ser vi resterna av Flåsjökajen sommaren 2012. Vi tittar norrut. Foto: Stefan Jönsson.
Denna kaj börjar vid Flåsjö station. Kajen hade ett stickspår som började vid nyss nämnda station och den gick i en fin och mjuk radie söderut från stationen. Kajen i sig sades vara 40 meter lång men nog känns den längre när man går på resterna av den. Stenutfyllnaden finns fortfarande, 2012, kvar men all räls är borta. Man imponeras av alla stenblock som utgjorde sidorna på kajen, det måste ha varit ett fruktansvärt tungsamt jobb att bygga detta. Kajen avslu-
3
tades med själva bryggdelen som var tillverkad av trä. Allt trä är även det borta. Denna
brygga vette mot norr och står man på dess yttersta del och tittar åt höger, mot land, så ser
man var den gamla bryggan låg. Denna brygga fanns innan Flåsjökajen byggdes.
Maths Höglund berättade: ”Till Viking kom jag 1922. Där blev jag kvar till och med 1932.
Med Viking bogserade vi massaved och tändsticksvirke till Flåsjökajen för vidare transport
med järnväg. Massaveden skulle till Ulriksfors och tändsticksvirket till Jönköping.
Det ska finnas en person som har gjort en modell av Flåsjökajen.
FLÅSJÖ STATION
Ovan ser vi vattenhästen vid Flåsjö station sommaren 2012. Foto: Stefan Jönsson.
Flåsjö station kom till då Inlandsbanan kom till Lövberga och Flåsjön 1914. Flåsjö station
kom att vara enbart en station för gods. Denna station låg ensligt till mellan Lövberga och
Hoting. Läget var ett par kilometer från Flåsjön. Hästar fick sköta transporten mellan bryggan
och stationen några år fram till dess Flåsjökajen med dess stickspår blev klar 1919/20. Än i
denna dag, 2012, finns vattenhästen kvar invid järnvägen. Ett femtiotal meter in i skogen finns
vattentornet kvar men det håller på att förfalla. Vattnet till vattentornet togs från Flåsjön, alldeles invid stickspåret till Flåsjökajen. En pump driven av en tändkulemotor pumpade så vatt-
4
net upp till vattentornet. Tändkulan på 6 hk finns fortfarande kvar och den ägs av Roger Sandemo. Om det var en tändkula ända från 1914 vet jag ej.
HAVSNÄS
I september 1937 såldes Havsnäs Gästgivaregård till fjärdingsmannen O E Söderlund, Havsnäs.
Åren runt 1945 tycks det ha gått vilt till i Havsnäs. När det kom till domstolsförhandlingar
minns ingen någonting. Av rädsla för repressalier trodde vissa.
HAVSNÄS, ÖSTRA
Det kunde gå vilt till även på den gamla goda tiden. I december 1944 utbröt en större batalj i
Östra Havsnäs. 11 – 12 personer var inblandade och större delen av byns medelålders manliga
befolkning deltog. Efter en del pokulerande samlades man på Fritz Dahléns gård där ett större
slagsmål uppstod. 8 personer skadades rätt illa och landsfiskalen från Strömsund fick ingripa.
Doktor Belander från Strömsund fick ta hand om åtta personer varav en del hade skador som
orsakats av yxhugg. Flera av de inblandade var kända bråkmakare som tidigare suttit i fängelse.
JERILÅN, FLÅSJÖN
Denna å snirklar sig ordentligt den sista biten innan den når Lövberga. Man kan säga att den
ser ut som en mask som inte vill på metkroken. Denna form på ån innebar naturligtvis
problem för timmerflottningen varför man helt enkelt grävde en flottningsränna från Järilån ut
i Flåsjön strax norr om Lövberga. Man tjänade flera kilometer på detta arrangemang. Vattnet
torde dessutom vara s.k. spakvatten så det var svårflottat om man skulle ha följt åns naturliga
sträckning. Alla svängar underlättade naturligtvis inte heller.
LILLVIKEN
I augusti 1943 stod följande att läsa: En förödande eldsvåda utbröt natten mot torsdagen vid
Klingselet omkring 6 km norr om Lillviken, varvid en del av maskinerna vid kolfabriken, tillhörande Kramfors AB, blevo fullständigt förstörda. Åt kolkrossen var inget att göra. Även lokomobilen och ångpannan voro svårt skadade. Dessbättre var kolugnen utan skador, varför
driften kan fortsätta utan avbrott. Det brunna var helt oförsäkrat.
LUGNVIK, ALANÄS
Lugnvik nämndes ofta i slutet på 1800- och i början på 1900-talet i olika dokument. 1943
skrevs följande rader: Tjugo glada ungar rasar på gårdsplanen till det herrgårdsliknande f d
forstmästarbostället i Alanäs. Dispensären i Ström kan inte nog ge uttryck för sin glädje över
att Kramfors bolag upplåtit den vackert belägna gården, där forstmästare Sigvard Arbman
residerat ett 20-tal år.
5
LÖVBERGA
Lövberga brygga på den tiden det begav sig. Foto från Stefan Jönssons samlingar.
En tragisk olycka hände vid stationen då en anställd vid järnvägen skulle fara hem. Tåget till
Östersund var försenat, så även den anställde. Då tåget for iväg passade den anställde på att
sätta sig på dressinen och enligt vittnen fick han tag på en buffert på sista vagnen. Då tåget var
försenat så körde de så fort de kunde efter vad dåtidens omständigheter medgav. Vid 60 km/tim släppte den anställde greppet om bufferten men tyvärr så for hela ekipaget, dressinen, av
spåret och mannen skadade sig så illa att han avled av sina skador.
I maj 1943 utbröt en brand vid 3-tiden på morgonen vid Lövberga station. Det var en med kol
lastad järnvägsvagn med 34 laster kol samt järnvägsvagn som brann upp. Ekipaget var oförsäkrat och värdet av det brunna beräknades till 10 000 kr. Man misstänkte självantändning då
kolen nyligen tagits ur milan.
FYRSJÖN
Tidigt på 1900-talet gick en flottarbåt byggd i trä på denna sjö. Sjön är ytterst stenrik och
svårkörd så ovan nämnda båt fick nog köras med försiktighet. Den var försedd med en encylindrig tändkulemotor och båten i fråga finns numera på Jamtli.
6
SELANDSHOLMEN
Den vänstra flottarbåten hette båt nummer 314 och den hade en 20 hk tändkulemotor. Jag fick
åka med den 1968 då Tyko Hemmingsson åkte en bit nedför Annerån, ned mot Ammerån.
Båten till höger/bakom 314 är troligen båt nr 356. Den hade en 10 hk tändkulemotor. Min
kusin Bertil Hemmingsson poserar. Bilderna är tagna av undertecknad 1969.
Nedan poserar undertecknad ombord på flottarbåt med troligen nr 301. Den hade en tändkulemotor på 15 hk. Foto: Bertil Hemmingsson 1970. Platsen är Selandsholmen i Fyrsjön.
Båten bakom är en med 15 hk tändkulemotor. Numret på den är något mellan 315 – 320.
Flottningen höll på att läggas ned vid den här tidpunkten och flottarna använde båtarna vid
strandrensning och upptagande av bommar. 2012 finns det dock fortfarande sjunktimmer kvar
som kan vara farliga för snabba motorbåtar. Av manskapshuset och förråden på Selandsholmen finns inget kvar, det är svårt att ens se några lämningar överhuvudtaget. Bryggan har för
länge sedan gett upp, det är bara stenfyllningen kvar och den rasar också ut åt sidorna. En
epok är slut.
7
Selandsholmens gamla manskapsbyggnad, nu som sommarstuga. Foto: Stefan Jönsson.
8
Båthuset plockades ned av min far som därefter byggde ett båthus för privat bruk på Käringnäset som ligger några hundra meter norr om Selandsholmen. Manskapsbyggnaden plockades
också ned och byggdes upp av Åke och Harriet Jorderud ytterligare ett hundratal meter norr
om vårt båthus. Båthuset är rivet sedan länge och ersatt med ett nytt. Käringnäset har även
smeknamnet Karelen pga. att det var så vidrigt kallt där under andra världskriget. Alfred
Malmsten, morfar åt Harriet Jorderud, bodde på Käringnäset och då han hämtade posten på
byn sade han att nu går vi ned till Karelen. Det var ordentligt kallt på finska Karelen och även
på Käringnäset, därav liknelsen och smeknamnet.
VIKEN, FYRÅS
Ovan fotografi visar byn Viken, Fyrås, i förgrunden. Nedanför byn ser vi sjön med namnet
Fyrsjön. Fotot bör vara taget i början på 1900-talet enligt min fars identifiering.
Om vi börjar från vänster så är det stora vita huset Jöns Larssons gård. Den revs och flyttades
och den står numera i Hammerdal där den används som bostadshus. Denna fastighet byggdes
troligen i mitten på 1800-talet.
Till vänster utanför bild, fanns två till lika stora hus. Det ena brann ned och den andra står i
Sundsvall. Byggnadsåren för dessa var också 1800-talets mitt, dock tidigare än Jöns Larssons
hus.
9
Till höger, nedanför Jöns Larsson, stod ett rappat hus tillhörande Sven Göransson. Det var ett
timrat och rappat hus. Fastigheten revs i mitten på 1930-talet, troligen 1937-38. Byggnadsår
okänt.
Till höger om fotografiets mitt syns den gård min farfar och far flyttade till 1940. Huset direkt till höger om mitten på kortet har ramlat ihop pga. bristande intresse och skötsel.
Den hitre delen av ladugården har rivits men förrådshusen finns kvar.
De bägge boningshusen finns även de kvar. Det vita huset är i fint skick och bebos av en av
mina kusiner. Detta hus är byggt i slutet på 1890. I de få dokument som finns står det ”senare
delen av 1800-talet”. Tillkomsten av detta hus är att han som blev måg hos Jöns Larsson lät
uppföra detta hus. Hans övningar då det gällde svärmors skogstillgångar lämnar vi därhän.
Det röda huset som delvis skyms av skog finns också det kvar. Detta hus är mycket gammalt,
ingen vet riktigt när det byggdes. Vissa uppgifter gör gällande att början på 1800-talet är troligt, vissa säger slutet på 1700-talet. Full visshet i dessa frågor lär jag aldrig få. Att huset är
gammalt ser man då man är på plats. De sista fast boende här var min farfar och farmor. De
bodde här till mitten av 1960-talet.
Om vi nu flyttar tillbaka blicken till sjön, Fyrsjön, ser vi till vänster närmast Viklandet. Den
landtunga, halvö, som sticker ut heter Rullholmen. Fortsätter vi till höger, ända till kortets
högra ytterkant, ser vi en vik. Där låg det timmer som flottades vidare på våren.
Fortsätter vi runt udden kommer vi till Karelen där min mor föddes.
Nästan mitt på kortets mitt på den högra sidan ser vi sjöns utlopp. De första 3 kilometrarna
heter vattendraget Annarån. Tre kilometer längre ned börjar den mer kända ån Ammerån.
Timret gick alltså denna väg ned till Indalsälven där Ammerån går in i Indalsälven vid Ammer.
Vi börjar nu med att titta mot det övre landet vid sjön, från vänster. Det land vi ser direkt i
överkant är Edeslandet. 1/3 in på bilden ser vi en ö. En man vid namn Jonas jagade en
vinterdag en varg på sjöisen. Isen var blank så vargen hade bekymmer med att hålla balansen
så han tog upp på denna ö. Jonas hade sett vargen hemifrån så han satte på sig skridskorna och
skrinnade efter vargen. Jonas kom fram till holmen och sköt vargen med sin hagelbössa. Efter
detta fick han namnet Varg-Jonas. Samma vinter gillrade Jonas Pålsson en fälla på Storön och
där miste varg numro två livet. Denna Jonas fick dock inget smeknamn. Dessa händelser
inträffade någon gång mellan världskrigen. Min far var bekant med bägge vargjägarna. Storön
är beläget till höger om Björnvassåns utlopp.
10
Ganska mitt på kortet ser vi i dess överkant en å rinna ut i Fyrsjön. Det är Björnvassån. Timret
som flottades kom ned denna väg fvb genom Annarån/Ammerån till Indalsälven och kusten.
Selandsholmen som beskrivs på annan plats är belägen endast några hundratal meter till höger
utanför bildens kant i Annarån.
GESUNDSJÖN
Anders Ivan Olsson fick flytta till Gesundsjön då det var färdigflottat på Fyrsjön. På Gesunden körde han bogserbåten Laxviken. De drog timmernoten från Bomsund till Krångede där
timret fick flottas vidare i timmerrännan. När de hakade på noten på bogserbåten innehöll den
drygt 100 000 stockar. Då de kommit ned till Krångede öppnade de timmerbommen varefter
de körde båten rätt igenom timret och då de kom igenom hakade de på den tomma bommen
som de därefter drog upp till Bomsund. Låg vinden rätt hade redan flottarna i Bomsund gjort i
ordning nästa bom och skickat iväg den nedströms. De som då kom med flottarbåten fick gira
runt noten och fortsätta färden upp till Bomsund. Så fort de lämnat den tomma bommen fick
de köra i kapp den som var på väg nedströms och haka på den innan den hittat på för mycket
sattyg. Detta gick oftast bra.
En gång höll det dock på att gå illa då de släppt timret vid Krångede och hade vänt mot Bomsund igen. Dåligt väder och motvind gjorde att båten inte orkade dra med sig bommen men
lyckligtvis fick besättningsmännen fast en vajer i ett betongfundament till vägräcket till vägen
som går alldeles jämte älven. Några kvalfyllda timmar fick flottarna genomlida innan de
lyckats spela upp flotten. Tack och lov satt betongfundamentet fast. Hade de tappat bommen
hade den åkt samma väg som timret, förbi kraftverket.
HETÖGELN
FROSTVIKEN
1896 hittade man kopparmalm i Frostviken. Malmen sades innehålla 25 % koppar samt även
en del guld i Lillfjället. Därefter blev det tyst om koppar- och guldbrytningen. Däremot vet vi
att såväl som under det första och andra världskriget förekom viss gruvbrytning i Frostvikenområdet. Under andra världskriget var det glimmer som bröts ca 2 mil norr om Gäddede. Det
fanns fyra brott uppe i fjällvärlden. Den svenska försvarsmakten var inblandad i brytningen.
JÄMTLANDS KOMMUNIKATIONSBOLAG
Detta kommunikationsbolag är det mest kända som Anders Jakob Thomée drog i gång. Det
var dock inte det enda utan Thomée bildade två ytterligare bolag i sin tänkta led från Sundsvall till Trondheim. De två övriga var Bräcke – Sundsvalls kommunikationsbolag och motsvarande bolag på den norska sidan. Den totala sträckan från Sundsvall till Levanger var 40,79
mil varav 22 var sjöledes. Järnvägen skulle bidra med 2,41 mil mellan Sundsvall och Stödesjön.
11
Om leden hade byggts ut i dess fulla utsträckning skulle även kanaler och slussar byggas mellan sjöarna.
På sträckan Hemgraven – Stöde hade Bräcke – Sundsvalls Kommunikations AB troligen 1866
satt ångaren Ljungan i trafik. Den fick göra allehanda arbeten, godstransporter, timmer- och
virkesbogsering, pråmbogsering samt persontransporter.
KALLSJÖN
HUSÅ
1896 annonserade Huså ångsåg att man behövde ett yngre biträde och Thor annonserade om
sin turlista för samma år. Det var f ö bara Thor som annonserade om trafik på Kallsjön detta
år.
KVARNBERGSVATTNET
BJÖRKVATTNET
Jag har varit lite slarvig och sagt att Björkvattnet ligger i Kvarnbergsvattnet. Det är fel, Björkvattnet är en egen sjö men de som bodde runt Björkvattnet nyttjade Lövvika brygga som
ligger vid Kvarnbergsvattnet.
JUNSTERNÄSET
I Junsternäset kom täljstensbrytningen igång senare än i Lermon. Trots detta var denna gruvdrift större än den i Lermon. Den brutna stenen fraktades med häst ned till Kvarnbergsvattnet
där den fraktades med båt över Junsterviken och till bryggan i Junsternäset. Denna brygga var
placerad nedanför gården Junsternäs. Den ganska okända båten Birgitta fraktade så stenen vidare. För närvarande gömmer Birgitta sin historia för mig.
KYRKBOLANDET
Det förekom täljstensbrytning i Kyrkbolandet, dock under en kort epok vid Kvarntjärn.
LERMON
Den första brytningen av täljsten började i Lermon och den började under första världskriget.
Brytningen pågick i 15 år i den första etappen. 1916 inträffade en olycka där Hans Persson
omkom. Brytning av täljsten förekom på fyra andra ställen på detta berg men på de platserna
var fyndigheterna mindre. 1940 var det definitivt slut på all täljstensbrytning på Lermo-berget. Den brutna täljstenen fraktades ned till Lermons ångbåtsbrygga där stenen fraktades till
Gäddede med ångbåt under den tid sjön var isfri.
12
LANDÖSJÖN
”Lyckligtvis fanns det folk, som då ville satsa på ett företag. En sådan var kapten Frejdenfelth, vilken bodde på gården Sandnäset i Dvärsätt. Han skaffade hit en ångbåt år 1905, för
att gå vissa turer i veckan mellan Landön och Rönnöfors. Båten fraktade både passagerare
och gods samt i enstaka fall även djur. Han hade en kapten som hette Eriksson, en gråhårsman inom sitt yrke. Hur det kunde bära sig på något sätt är emellertid svårt att förstå. Han
måste ju förutom kaptenen även hålla en eldare och maskinist till den vedeldade båten. Hur
som helst, uppsving blev det, bryggor med eller utan magasin byggdes, bl a i Enarsvedjan
(Linds), Lillanvågen och Lien samt i Rönnöfors, kanske även någon mer. Båten gick sina
turer i många år, bl a gick den mässturer om söndagarna till Rönnöfors. Ett av mina första
minnen har jag från denna båt. Det etsade sig in i minnet så att jag ser det lika klart än i dag.
Jämte min far stod jag nere vid Lillanvågens brygga en söndagsförmiddag.
LITSBRON
I september 1893 var nya Litsbron klar. Denna händelse, från byggstart till färdigställande,
omnämns flitigt i pressen.
REVSUNDSSJÖN
GRÖNVIKEN
I Grönviken fanns ett garveri som var i full verksamhet in på 1960-talet. Arvid Karlstrand
berättade: August Karlstrand var Arvids far. August kom åren runt 1882 till Jämtland. De
härstammade från Värmland. August började arbeta på garverier i Östersund.
TAVNÄS
1890 byggdes en ångsåg i Tafnäs. Tafnäs ångsåg brann ned söndag 5 juli 1896 stod det i tidningarna. Elden tros ha börjat i ångpannerummet.
STORSJÖN
ARVESUND
Carl XV skulle göra en tur från Östersund till Arvesund lördagen den 31 okt 1896 men den
ställdes in. F ö låg Arvesund i både Thomées och Carl XVs turlista denna sommar.
13
BERGVIK, Hoverberg
Våren 1896 anlades Bergviks ångbåtsbrygga i Berg av E A Wallmark. Det var den 5:e ångbåtsbryggan i ordningen i Bergs kommun. Vi vet att denne Wallmark var delaktig i flera av
ångbåtsbryggornas tillkomst i Bergsområdet.
CARLSVIK
Denna plats med dito sågverk har länge förbryllat mig, nu har jag hittat uppgifter som gör
gällande att det troligen är Millersågen i Trångsviken som menas. Se vidare under Trångsviken.
FRAMNÄS
Att det gick vilt till runt krogarna på Frösön ger följande beskrivning en vink om. En besökare
i Östersund blev rånad mellan Framnäs och Mariedal. Han blev svårt skuren i ansiktet, halsen
och händerna och rånaren kom över 10 kr.
Att buslivet till slut blev för mycket för de boende i detta område visade sig då man i december 1896 hade fått nog av dansbanan i Hornsberg och buslivet som kom i släptåg. Ett återtagande av danstillståndet övervägdes.
GALHAMMAR
Den 28 maj 1896 annonserades om att Galhammars Ångbåtsbrygga mottager och magasinerar
gods fvb. Bete för hästar upplåtes. Detta visar att återigen att det fanns ångbåtsbryggor vid
Galhammar, något som vissa har tvivlat på.
HACKÅS
Det fanns planer på att anlägga en kommunikationsled mellan Hackås kyrka och Järvsö. Båtledens längd skulle bli 7,5 mil och landsväg 9,3 mil. Sjöarna som skulle trafikeras var Näckten, Havern och Hennan. Dessa funderingar tycks ha fallit i glömska rätt omgående.
1890 fick Hackås en ny tredje klassens poststation. Den var belägen i närheten av Hackås
kyrka.
RÖDÖSUNDET
En söndag i juni 1896 körde Thomée 4 dubbelturer till Rödö brygga från Östersund. Thomée
körde då norrut från staden genom frösöbron, en rutt som inte kördes så ofta.
SANDVIKEN
Den 21 juni 1896 annonserade Sandviken om sitt öppnande. En dansbana hade byggts upp.
Trafik var det fartyg som började gå till Sandviken. Birger fick hjälpa till på de första turerna.
14
Här ser vi återigen hur vanskligt det kan vara att lyssna på hörsägen. Den gör nämligen gällande att Sandviken öppnade först år 1900.
Redan på hösten 1896 hade Sandviken blivit mycket populärt, ja så pass populärt att det kom
folk som inte endast ville festa någorlunda lugnt. Det hade blivit så pass stökigt att ordningsmakten fick patrullera då det var större folksamlingar, även artilleriregementet lät en patrull
vara där samtidigt för upprätthållande av ordningen.
TIBRANDSHÖGARNA
Carl XV gjorde 1896 en lusttur till Tibrandshögarna. Det fanns ingen brygga här så troligen
lade man till vid Rödö brygga. Detta med Tibrand och Tibrandshögarna får vi återkomma till
senare.
TRÅNGSVIKEN
Då järnvägen skulle dras fram genom bygden kom ingenjörerna till sjöstranden vid holmarna i
Trång år 1875. Tanken var att järnvägen skulle dras rakt över det relativt smala sundet vid
Holmudden – Offne. Då ingenjörerna skulle undersöka denna möjlighet rasade kanske den
svåraste storm som upplevts på länge. Stormen var så kraftig att det var omöjligt att få ut en
båt på över en vecka. Det ansågs då att ingen järnvägsbank skulle hålla för sådana stormar
varför man ändrade sträckningen så att den följde sjöstranden och vidare upp mot trakten av
Åslägden och Mattmar mot Mörsil. Detta medförde en svårighet. Backarna upp mot Åslägden
var den största stigning som kunde godkännas för den tidens svaga lokomotiv. Stigningen är 1
m på 60 m. Järnvägen fick därmed den sträckning den har idag. Byns första hus ligger alldeles
ovanför nuvarande ångbåtsbryggan. Man kan därmed utläsa att Trångsviken är ett ganska ungt
samhälle. Det tidigast kända protokollet där namnet Trångsviken nämns är vid kommunalstämman i Näskott den 3 februari 1878.
Jemtlands-Posten skrev den 18 oktober 1881 efter banans öppnade mellan Trångsviken och
Storlien: Trångsvikens station inwid Storsjön bildar för närmaste tiden ändpunkten för mellanriksbanan. Som ingen landswäg leder hit, utan resande enbart hafwa att sätta lit till ångbåtarne, hafwa arbetena på banan hitom Trång på sista tiden forcerats med all makt för att
trafiken inom tre veckor må kunna öppnas till Nälden. Derifrån finnes god landswägsförbindelse med Östersund, Alsen, Aspås m.fl. orter.
Ändtligen ljöd signalpipan och tåget satte sig i gång. Det första som antecknades war att i
den längst westligast inskjutande delen af Trångsviken redan lågo samlade i bommar omkring
30 a 40 000 timmer och dessutom stora brädupplag från Carlswiks ångsåg.
15
Fyra viktiga årtal för järnvägen var den 17 oktober 1881 då sträckan Trångsviken – Storlien
var klar och den 12 december 1881 då delen Trångsviken – Nälden var klar. Nälden – Östersund var klar i början av 1882. Invigningen av hela tvärbanan skedde den 22 juli 1882.
I mars 1890 delade ÖÅAB ut 6 % till sina aktieägare. En av revisorerna var en E Ouchterlony.
I maj 1896 beslutade ägaren till Mattmars ölservering att upphöra med ölförsäljningen pga.
Trångsvikens, Ockes och Qvittsles sågverksarbetares ordning eller snarare brist på ordning
och uppförande. Vi får här ytterligare ett kvitto på alkoholens inverkan på människans förnuft. Utan omskrivning kan man säga att det söps alldeles för mycket, många familjer blev
lidande då deras män/makar inte kunde hantera spriten.
Längst inne i vikens nordöstra sida, höger om ångbåtsbryggan, låg Ouchterlony´s såg. Den
fanns kvar ända in på senare tid. Dess liv började dock år 1900 då Mattmar såg AB köpte ett
markområde öster om stationen för uppförande av ett sågverk. ÖP skrev den 7 oktober 1901:
”Mattmars såg- och hyvleriaktiebolag invigde i lördags sin nya såg vid Trångsviken. Sågverkets namn blir Moviks ångsåg. Drivkraften till sågen och hyvleriet lemnas av en ångmaskin på 10 eff. hkr.
Movikssågen såldes senare till Äggfors AB. Åren runt 1925 övertog ingenjör E S Ouchterlony
driften. Det timmer som flottades till denna såg fyllde stora delar av viken så Vålbackens bogserare Aktiv med dess pråmar hade nog inte lätt alla gånger att angöra sin sida på ångbåtsbryggan.
16
På ovan flygfotografi ser vi den nuvarande bryggan. Texten direkt under denna beskriver
denna plats.
Thomas Owens kolupplag låg ihopbyggd på ångbåtsbryggans västra sida, man kan se lämningar på sjöbotten än i dag. Vålbacken hade sin brygga ihopbyggd med ångbåtsbryggan på
den östra sidan, mot Ouchterlonys såg sett. Man kan säga att det fanns tre bryggor i en och
dessutom var det ett stickspår dragit ut på bryggan, egentligen skulle väl den kallas för kaj.
Detta järnvägsspår kallades för sjöspåret. Trångsvikens brygga var en stor knutpunkt vid den
här tiden då sjötrafiken var livlig och pråmlaster lossades och frakterna lastades över på järnvägsvagnar. Hit kom pråmlaster med virke från Kvittsle sågverk, virke från Gärdsta ångsåg,
samma från Vikbäcken sågverk samt Västerviks Ångsåg. Vålbackens tegelbruk skickade
också iväg tegel härifrån. Tittar vi på kartan över Storsjön finner vi att det fraktades gods från
bryggor belägna långt ifrån Trångsviken. 1930 lossades så den sista pråmlasten vid Trångsvikens brygga. Arne Nilsson har länge varit intresserad att renovera bryggan till originalskick.
Väster om ångbåtsbryggan hade Ljungaverk sin brygga.
Det nuvarande magasinet är friköpt och där här man bl.a. pubaftnar.
I oktober 1903 köpte Thomas Owen & Co i Järpen ett markområde omedelbart väster om
järnvägsstationen för ett anläggande av ett uppfodringsverk för virke ur sjön för att lastas på
järnvägsvagnar. Platsen kom att få namnet Rullbo och här drogs virket upp och lades i stora
17
vältor, 75 á 100 m. långa och 5 á 6 meter höga och kanske 10 – 12 stycken vältor när planen
var full. När vintern kom lastades virket på järnvägvagnar fvb till massafabriken i Järpen. Tegefors köpte Rullbo och Millersågen 1917. Verksamheten vid Rullbo fortsatte till senare delen
av 1940-talet men då hade konkurrensen från lastbilarna blivit för svår. Även flottningen avtog för att till slut helt upphöra. Stickspåret revs upp och området är numera ett fritidsområde.
Jahne Nilsson skriver i sin bok att namnet Rullbo lär väl glömmas bort till slut. Namnet kommer av timret som rullade.
Miller´s såg låg vid Koludden, väster om bryggan och väster om Rullbo. Denna såg var länets
största med fyra ramar och sågen sysselsatte ca 300 man vid dubbelskifte. Bolaget byggde
upp en skola för de anställdas barn. Timret till sågen flottades dit av bogserbåtarna och det
färdigsågade virket transporterades iväg lastat på järnvägsvagnar till Hommelvik i Norge.
Därefter exporterades virket till England. Ett stickspår ledde till Millersågen. Skrädet efter
sågningen användes dels som bränsle i bostäderna och dels till koltillverkning, därav namnet
Koludden. År 1900 beslöt ägaren att driften skulle flyttas till New Foundland. En del av arbetarna följde med och blev kvar ”over there” men några kom tillbaka. Det bar sig inte bättre än
att sågen brann ned till grunden den 1 september 1900 när den höll på att nedmonteras. Östersunds-Posten avslutade sin artikel med följande: ”kan man ur synpunkten av det allmännas
bästa just icke beklaga det timade som någon olycka, ty ingenstans inom länet har man hänsynslösare frossat i skogsskövling än just vid detta verk”.
Det märkliga är att sågverket byggdes upp igen och drevs vidare av Miller fram till 1917 då
den såldes till AB Tegefors Verk som var beläget i Järpen. Tegefors rev den gamla sågen och
de byggde ett nytt såghus som skulle drivas elektriskt istället för ångmaskinen. Tyvärr hade
Hallens Elektriska AB svårt med elleveranserna vilket innebar att sågverket gick dåligt och
vid krigsslutet lades sågen ned för alltid.
18
Ett ånglok med namnet Hercules kom till Trångsviken med en pråm dragen av någon av Storsjöns ångbåtar åren runt 1880. Pråmen skall enligt uppgift ha sjunkit då loket lastades av. När
vi nu pratar om tåg så kan nämnas att det fanns totalt 4 stickspår vid Trångsviken, ett som
löpte parallellt med huvudspåret och tre som gick ut till olika bryggor. Idag finns inte ens
perrongen kvar, det är alltså nästintill omöjligt att kliva av eller på ett tåg. Det fungerar bara
om Inlandsbanan kommer på besök och det sker inte ofta. Dock kan tåg mötas här. På den tid
ångloken skulle iväg västerut från Trångsviken mot Norge så innebar lövfällningen på hösten
att loken slirade i uppförsbacken väster om stationen. Man fick då backa tillbaka ända till
Tång och ta fart därifrån. Redan nu hade SJ problem med förseningar, något man håller fast
vid än i denna dag.
Arne Nilsson har ägt ett kalkstensbrott. Kalkstenen bröts och användes i bl.a. Järpen och Hissmors för att bleka massan. Arnes kalksten innehöll 98 % kalkberg och konkurrenterna i närheten höll 88%. Man nyttjade järnvägen fram tom 1955 och fram till att Hissmofors lade ned
1979 nyttjades lastbilar som transportfordon.
Stickspåren som fanns och var kopplade till huvudjärnvägen var:
Nuvarande som parallellt med järnvägen.
Sjöspåret som gick ut på ångbåtsbryggan.
Spåret till Rullbo och Millersågen.
Spåret till Movik/Ouchterlony.
VÄLLVIKEN
1896 säger man Vällvikens NYA brygga. Vilken det rör sig om vet jag ej för tillfället, Vällviken hade flera bryggor vilket vi kan utläsa i texten i boken.
YTTERÅN
1896 var Ytterå bad & brunnsanstalt ett populärt utflyktsmål. Tisdag 15:e december 1896 såldes Ytterå badanstalt för 25 000 kr på auktion. Inropare var hemmansägaren Lars Nilsson från
Kälen. Nu blev det inte så för torsdagen den 24 dec 1896 står i ÖP att Ytterå brunns & badanstalt sålts till Johan Johansson, Krokom, handlanden J Olander, Ytterån och handlanden P
Gärdin i Östersund för 25 100 kr. Säljare var Jemtlands läns sparbank.
ÖSTERSUNDS HAMN
I april 1896 begärde Östersunds Ångbåts AB samt kapten Dedering att ett magasin skulle
uppföras mellan pumpen och ångbåtsbryggan. De skulle bidra med x kr.
19
STRÖMS VATTUDAL
BONÄSET
År 1758 fick drängen Olof Olofsson från Öhn tillstånd att anlägga nybygge på ”Bunäse”, där
Äspnäsbönderna haft sina fäbodar.
Tegelbruket vid Bonäset låg några hundra meter söder om Bonäsets brygga. Det första tegelbrukets verksamhet var nere vid stranden och lämningar efter detta syns än i denna dag.
Det andra senare, 1940-talet, tegelbrukets verksamhet var uppe på höjden och leveranserna
från detta skedde på landsväg med lastbilar. Vägen var ny men skicket på vägen dålig. Det
sades att halva tegellasten på varje resa gick åt till att lägga under hjulen på lastbilarna för att
dessa skulle ta sig fram. Veden till tegelbruket kom bl a med pråmar och veden fick spelas
den branta backen upp från sjön till tegelbruket.
BREDGÅRD
Den första gården i byn låg ungefär där Grand Hotell står idag. Både Virgokajen och Flottningskajen ligger på Bredgårds gamla ägor.
DIGERHÖSEN
Det förekom täljstensbrytning vid norra Digerhösen. Denna produktion sträckte sig under en
kort period i bygdens historia.
20
GÄRDNÄS
I april 1944 utbröt en eldsvåda hos hemmansägaren Nils Blomberg, Gärdnäsbyn. Branden
ödelade stall- och ladugårdsbyggnaden. En ko brändes inne, dessutom gick foder och redskap
till spillo.
HALLVIKEN
Hallviken har fått namn efter den gamla byn Hallen, som ligger i Hammerdals socken. Bynamnet ändrades i början av 1900-talet till Hallviken. För att underlätta flottningen byggdes
en kanal från Låssjön till Hostsjön som sedan mynnar ut i Hallviken, som är Vattudalens sydligaste sjö.
HALLHÅXÅSEN, HALLVIKEN
Hallhåxåsen ligger mellan Hallviken och Yxskaftkälen. Det kan i vissa fall bli lite rörigt med
byar och bryggor i dessa trakter.
HILLSAND
Byns första bönder (1670-75) var två finnar från Ångermanland – ej bröder! Han som rymde
till Norge (också finne, 1688) var deras efterföljare. Jon Hindriksson var hälftenbrukare 1696
– 1700, flyttade till Tåsjö. Björn-Pål Jonsson var brukare åren 1696 – 1717.
I maj 1937 sökte J E Larsson tillstånd för personbefordran med Hillsand som stationsort för
automobilen. Ångbåtens tid som passagerarbåt var förbi.
ÖP 29 juni 1937:
En olycka, som kunnat få mycket ödsliga följder, inträffade på måndagskvällen i närheten av
Hillsand. Förvaltare Axel Nyman och kassör Bengt Ödmark, Svaningen, skulle begiva sig från
Hillsand till Svaningen och nyttjade därvid en råoljemotor. Efter någon stunds färd stannade
motorn plötsligt, och Ödmark skulle då tända en blåslampa för att ånyo söka starta motorn.
Han värmde därför upp lampan med rödsprit, varvid det hela fattade eld och antände två
bredvidstående plåtkärl försedda med sprit respektive fotogen, vilka båda exploderade.
Ödmarks kläder antändes, och han hade inget annat val än att hoppa i sjön. Han lyckades sedan taga sig upp i båten och släcka elden i densamma. Han blev svårt bränd på händerna och
i ansiktet och måste omedelbart söka läkarvård i Strömsund. Nyman undkom med blotta förskräckelsen.
Vad sägs om följande annons som var införd i pressen 1943: Troende flicka får omedelbart
plats vid Fridsbergs barnhem. Tel 1 Hillsand.
21
STRAND
Strand är en ganska stor by – men ingen förort! Omnämns första gången 1533. (Jämtlands
äldsta jordebruk är f ö från 1550-talet). Ber om ursäkt för att jag kanske skrivit att Strand ska
vara en lite by!
STRÅKAN
På kartorna skriver man Stråck- eller Strock- (vattnet; berget, tjärnarna).
STRÖMS VATTUDAL
Enligt många kartböcker (och säkert andra källor) är ”Ströms Vattudal” ett gemensamt namn
för sjöarna (från norr till söder): Hetögeln, Fågelsjön, Torsfjärden, Svaningssjön, Dragan, Digeröfjärden, Russfjärden och Hallviken.
Jag har skrivit bysamlingar men detta uttryck bör bytas ut mot bosättningar. (Gårdar och byar kom först med jordbruket under järnåldern/vikingatiden, alltså för drygt 1 000 år sedan).
1896 annonserades om turistleden Sollefteå-Ramsele-Ström-Norska gränsen, 12 mil af ångarne Ströms Vattudal, Virgo & Turisten. Denna led och dess resor lyser efter detta datum med
sin frånvaro, succén uteblev.
Följande fanns att läsa i LT i maj 1937: Flottningen har nu fortskridit så långt, att redan den
28 maj, samma dag årets flottning påbörjades, halva virkesmängden var nedflottad förbi Ulriksfors. Totala virkesmängden för året utgör cirka 2 350 000 klampar, vilket torde vara rekord.
Hösten 1937 var vattenståndet mycket låg. En del trånga sund var ofarbara.
Våren 1943 drabbades Vattudalen av en rejäl översvämning. Bågede blev isolerat och byn hotades med livsmedelbrist. Byn Svaningen drabbades hårt och i byns enda affär steg vattnet
över golvet. Trots detta höll man öppet för folket som fick ro ända fram till butiksdörren.
SVANINGEN
Den stora stenen i Svaningssjön var under medeltiden ett viktigt gränsmärke. Där slutade
landskapet Jämtland och började det norska skattelandet Finnmork (vars sydligaste del senare
kom att kallas Ströms lappmark). De första nybyggarna slog sig ner här i slutet av 1700-talet.
De kom inte från Öjarn vilket en del hävdar.
1943 kunde man läsa om änkefru Emma Nyman som fyllde 90 år. Hon var gift med inspektorn Nils Nyman och under närmare 30 års tid förde Emma spiran på Svaningens Herrgård.
Hon visade sig vara en husmor av den gamla stammen och det nymanska hemmet var på sin
tid en kär vistelseort för många på grund av sin hemtrevnad och storartade gästfrihet.
22
1943 fick Svaningen även ett badhus där barnen skulle få bada gratis men vuxna skulle få erlägga en lämplig badavgift.
SÖDRA ÖHN
Bönderna på Öhn hade sina fäbodar (och mycket skog) på fastlandet, väster om ön. I samband
med laga skifte måste en av bönderna flytta sin gård och han valde då att flytta till en plats
”söder om ön” som senare kom att kallas södra Öhn.
TORSFJÄRDEN
TORSFJÄRDEN: nybygget togs upp 1818 och kallades till en början Bergsjön. Båda familjerna kom från Dalarna.
TULLINGSÅS
En tolkning av namnet Tullingsås är att byn fått namnet efter ett nu försvunnet gammalt namn
på sjön – Russfjärden – som kan ha varit Tullingen. Det finns många andra sjönamn i Jämtland och Tröndelag som slutar på –ingen, t ex Svaningen, Lenglingen, Limingen och Greningen. Detta finns det flera belägg för. Man får väl ändå anse att det är märkligt att man fortfarande lär ut denna felaktighet, att gränsen mellan Norge och Sverige gick efter Ströms Vattudal.
Jag skriver ned ett längre förtydligande som den som inte är intresserad kan hoppa över, det
har inte så mycket med ångbåtsbryggor att göra. Historien kan kanske vara intressant att läsa.
LANDSGRÄNSEN MOT NORGE
Som sagt, jag har skrivit att landsgränsen mellan Sverige och Norge gick ungefär efter Ströms
Vattudal vilket är en uppfattning flera har. Professor Edvard Bull har i sin bok ”Jemtland og
Norge” en helt annan förklaring, en förklaring som är väl underbyggd då det gäller Jämtlands
historia. Här tillhör Hammerdal och Ström båda Norge. I och med detta faller den påstådda
landsgränsen efter Ströms Vattudal.
Trakterna nordost om Storsjöbygden – Lit, Häggenås, Föllinge, Hammerdal och Ström kom
att räknas till landskapet Jamtaland allteftersom det bebyggdes under den yngre järnåldern,
400 – 1050 e kr.
Bull skriver bla.: Da Jemtland i det 12. årh. kom under Norge er der sikkert ikke foretatt
noen formelig grenseoppgang. Grenser var i gammel tid – som bl.a. Curt Weibull har pekt på
– grenseområder, ikke grenselinjer, og först eftersom bebyggelsen rykker fram fra begge sider
av et grenseområde og reduserer ödemarkens utstrekning, melder behovet sig for en virkelig
grenselinje. Overgangen fra grenseområde til grenselinje foregår derfor til höist forskjellig
tid på de forskjellige steder, og i de svaere skogsdistriktene som vi her beskjeftiger oss med,
er det rimelig at denne overgangen er foretatt temmelig sent.
23
Den enda del av Jämtland som det kunde råda tvivel om var det tillhörde var den östligaste
delen – Ragunda.
Den första gången Stugun nämns är 1290 då ärkebiskop Johannes av Uppsala skriver ett brev
till Gyrth Bopakarl i Ragundaskogen.
Att Jämtland med Strömsund tillhörde Norge framgår av ett brev domprosten i Uppsala skrev
1528.
”at vår nådigste herre kong Gustaf skal få den i Jemtland, eftersom det ligger i Norges rike”.
En omständighet som stärker att såväl Strömsund och Hammerdal tillhörde Norge är att I en
lengere skrivelse av 20 mars 1530 fra almuen i Jemtland til Kong Fredrik I
Under åren 1520 – 1530 hade Jämtland sina viktigaste affärer med Sverige.
1535 började Gustaf Vasa fundera på att ta tillbaka Jämtland till Sverige. Ett brev daterat den
25 maj 1535 styrker detta. 1551 har emellertid Gustaf Wasa´s intresse för den ekonomiska
förbindelsen med Jämtland avtagit. Följande skrev han till befallningsmannen Nils Munk,
Uppsala 1551: Yderligere, eftersom vi fornemmer at de jemtar intet godt förer hit i landet,
som våre undersåtter kan ha noen fordel av.
1537 kom Norge och Jämtland under dansk administration.
Bull skriver att enligt Erasmus Ludvigssons omtalade beskrivning av Jämtland år 1575 så
finns det 12 tingslag i Jämtland. Som nr 9 anges ”Hammerdals tinglag, omfattende sognene
Hammerdal og Ström.
From 1 maj 1600 tom 1 maj 1601 ges denna översikt:
Hammerdal sogn,
Ström
”
20 gårder, 74 brukere
9 ”
32 ”
Här nämns Hammerdal och Ström tillsammans, nu danska.
Åren 1613 – 14 var tydligen ett mycket dåligt år. 1639 – 40 var ett nytt missväxtår i Jämtland.
Nu fick man äta barkbröd.
Efter 1645 beslutades att ”blir det på landsting besluttet at gamla landsvägen fra Medelpad til
Jemtland, som gikk fra Indalsliden (ved Indalselven) over Fors, Ragunda og Stugun, ikke
lenger skulde brukes for handelsreiser, men at man enten skulde reise opefter Ångermanselvens dal eller langs Ljungan over Medelpads-Tuna og markedsplassen Borgsjö til Brekke i
Jemtland. Till bruk for den siste veien blev i 1651 anlegget av Jämtkrogen på Jemtskogen, ved
landskapets sydgrense, påbegynt. Sannsynligtvis er det erkebiskoppenes reiser og anlegget av
Stugun, som först har gjort veien over Ragunda og Stugun til den almindelige ferdselveien
mellem Jemtland og Medelpad.
24
De första riktiga kartorna över Jämtland och Härjedalen ritades efter Brömsebrofreden 1645.
Detta med när Jämtland blev norskt finns det flera synpunkter på, alla är inte överens med
professor Bull.
Jämtland tycks ha varit en bonderepublik fram till 1178 då drabbningen med Sverre ägde rum.
Carl Ruben Carlsson framför andra uppgifter. De uppgifter jag hänvisar till nedan är
Carlssons. Jämtland har rent geografiskt aldrig tillhört Norge. Detta innebar dock inget hinder
för att Jämtland politiskt kunde tillhöra Norge. Att Sverre ”besökte” Jämtland åren 1177 och
1178 är man överens om. Sverre blev dock inte kung förrän 1184, sex år efter slaget vid
Andersön. Jämtland kom alltså inte under den norska kungen 1178 utan Jämtland anslöts till
Sverre´s egen upprorsrörelse. Den norska kungen var alltså Sverre´s motståndare och han
hade ingen anledning att ge den norske Kungen, sin motståndare, Jämtland. Sedan följde
några år då Sverre och kung Magnus drabbade samman. 1184 besegrade Sverre kung Magnus
som stupade.
Carlsson drar slutsatsen att man dragit felaktiga slutsatser om innebörden av slaget vid Andersön 1178. Carlsson anger vidare att Jämtland omkring år 950 under Håkon den godes tid
har ställt sig under norsk lag och börjat betala skatt till Norge. 60 år senare låg Jämtland under
Sveariket. Snorre lämnar ingen förklaring till denna förändring.
1482 beskrivs gränsdragningen på följande sätt: Detta landa märe är mellan Jamtaland och
Finnmork och Hälsingland. Finnmork var sameland som låg bla. norr om Ström. Vidare står:
norrut efter fjällen och till Lenglings land lider, och därifrån norrut till Strömmen – där har
jamtarna, norrut i Finnmork, 19 raster från Strömmen, rätt att jaga älg och ekorre. Sedan går
gränsen östersut tills Ångermanna land möter – det börjar där det heter Vojmsjön.
1602 gick gränsen mellan Jämtkand (Norge) vid Ångermanlands gräns. Vid freden 1645
nämndes ingenting om vilka gränser som Jämtland hade. Den slutliga gränsen som den ser ut
idag fastställdes 1751.
VEDJEÖN
Ansökningar om nybygge på Vedjeön gjordes 1757, 1764 och 1774 innan bygget verkligen
blev av, omkring 1785.
ÄSPNÄS
Byn finns omnämnd i jordeboken från 1550-talet men anges som ”öde” i början på 1600-talet.
Äspnäs var länge den nordligaste byn i Jämtland.
Äspnäs beskrevs på 1700-talet som den nordligaste byn i Ströms socken som liggande opp
under fjället.
I Strömsund fanns det en gång i tiden ett bryggeri som hette Spaaks Läskedrycksfabrik. Där
arbetade bl.a. en kvinna som diskade flaskor i stort sett hela sitt liv. En dag bar det sig inte
25
bättre än att det levererades en butelj till Äspnäs och denna butelj innehöll en död spyfluga. På
affären ifråga satte man på en etikett där det stod att i den här flaskan var flugan spaakast.
ÖHN
1611-12 ockuperades Jämtland på nytt av svenska trupper – utan att möta motstånd. Efter freden 1613 blev jämtarna straffade av danske kungen, de flesta bönderna miste äganderätten till
sina gårdar men fick bo kvar som arrendatorer.
MURUHATTEN
Täljstensbrytningen i Muruhatten började på 1920-talet och den var den största gruvan i Frostviken.
KÄLLOR:
Trångsviken – samhället som föddes i en storm av Jahne Nilsson
Båtarna på Flåsjön och flottningen.
Ulf Näslund
Frostviken i ord och bild 1900 – 1950
Anders Ivan Olsson
Georg Hansson
Jämten 1994 – Carl Ruben Carlsson
Det märkliga hacket i gränsen av Georg Hansson och Paul JenssenEdvard Bull – Jemtlands
och Norges historia
Curt Bardosson, våra resor till Flåsjökajen och Jerilån
26
27