Transcript 1 Kultur–Demokrati–Medborgarskap Minnesanteckningar från

Kultur–Demokrati–Medborgarskap
Minnesanteckningar från teoriseminarium med temat Nation tisdagen den 11 december kl
15.15–17 i sal 6-0022. Om Hannah Arendt.
Inledare:
Anders Burman, Södertörns högskola
Dana Villa, University of Notre Dame, USA
Värd:
Jon Viklund
Texter: Hannah Arendt, "The Decline of the Nation-State and the End of the Rights of
Man", The Origins of Totalitarianism (1951), i sv. övers. "Nationalstatens tillbakagång
och slutet för de mänskliga rättigheterna" i Fronesis 14-15, 2003
Maria Bexelius, "Arendt och rätten till rättigheter", Konsten att handla - konsten att
tänka. Hannah Arendt och det politiska, Ulrika Björk & Anders Burman, red. (2011), s.
93-127
Dagen började olyckligt: Ulrika Björk, Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet,
var inbjuden att inleda seminariet om Hannah Arendt tillsammans med Anders Burman,
men Ulrika blev hastigt sjuk och kunde inte komma. Hon löste dock själv situationen på
ett lyckligt sätt genom att i sitt ställe skicka en god vän och Arendtforskare: Dana Villa är
professor i politisk teori vid University of Notre Dame (USA) och har varit redaktör för
The Cambridge Companion to Hannah Arendt (2000), förutom att han publicerat ett par
egna studier om Arendt, Arendt and Heidegger. The Fate of the Political (1996) och
Politics, Philosophy, Terror. Essays on the Thought of Hannah Arendt (1999).
Anders Burman inledde med att presentera Arendts tänkande i ett bredare perspektiv
med utgångspunkt i begreppet ”det politiska”. Distinktionen mellan ”politik” och ”det
politiska” har sedan 1990-talet vunnit insteg i forskningen genom tänkare som Chantal
Mouffe, Jacques Rancière och Pierre Rosanvallon, och i denna distinktion griper de
tillbaka på Hannah Arendt och Carl Schmitt. Arendt begreppsliggör visserligen inte
någon skillnad mellan ”politik” och ”det politiska”, men i praktiken skiljer hon dem åt.
Dagens teoretiker definierar ”det politiska” lite olika, men grovt sett täcker ”politik” de
praktiker och institutioner som utgör politikens dagliga verksamhet – det som studeras
inom disciplinen statsvetenskap. ”Det politiska” däremot är föremålet för den politiska
teorin och täcker en dimension av mer grundläggande förutsättningar för politikens
dagliga verksamhet. Rosanvallon definierar i boken Demokratin som problem (sv. övers.
2009) ”det politiska” som de föreställningar om makt, rätt, stat och nation som ligger
bortom de politiska partiernas omedelbara kamp om makt. Mouffe å sin sida hämtar i
essän Om det politiska (sv, övers. 2008) inspiration ur Heideggers distinktion mellan
”det ontiska” och ”det ontologiska”: politik motsvarar den ”ontiska” nivån – politikens
praktiker – medan ”det politiska” motsvarar den ”ontologiska” nivån –
begreppsliggörandet av ”själva de sätt varpå samhället inrättas” (Mouffe, s. 17).
Arendt och Schmitt, de två föregångarna, utgör på flera sätt varandras
motpoler. Schmitt, som uttryckligen gjorde en distinktion mellan ”politik” och ”det
politiska”, var nazistisk medlöpare och har därför under lång tid varit omöjlig att
1
åberopa, men har alltså de senaste decennierna aktualiserats av vänsterintellektuella,
eftersom han med hjälp av begreppet ”det politiska” utmanar en liberal förståelse av
samhället. Schmitts människosyn är mörk – människan är ond – och han definierar ”det
politiska” i analogi med ”det estetiska” (som rör frågor om skönt och fult) och ”det
moraliska” (som rör frågor om gott och ont): ”det politiska” rör frågor om vän och
fiende. Därmed präglas det politiska för Schmitt med nödvändighet av konflikt, av
antagonism. Arendt har en mer positiv människosyn och menar tvärtom att våld förstör
politik. Ett kampmoment finns visserligen i hennes förståelse av det politiska, men hon
betonar kommunikation; dialog snarare är strid, agonism snarare än antagonism.
Hos Arendt grundas det politiska i vad hon kallar ”pluralitetens faktum”,
alltså i det faktum är människor är olika. Varje människa är unik, inskärper Arendt, och
politik är en fråga om relationer mellan dessa olika människor. Människan i singular är
möjligen skapad av Gud eller av naturen, och låter sig studeras av teologin eller filosofin,
men människor i plural är en människoskapad kategori och studeras enbart inom den
politiska teorin, menar Arendt. Genuin frihet kan nämligen endast uppstå i
mellanrummen mellan människor, som tillsammans skapar ett offentligt rum – det är
politik! Burman framhöll att Arendts begrepp ofta är idealtypiska och att hon bygger
upp sin teori med utgångspunkt i distinktionen mellan ”polis” och ”oikos” i den antika
athenska stadsstaten. Dessa begrepp används för en kritisk analys av dagens offentliga
rum. Liberalismens idé om att frihet tar vid där politiken slutar är en missuppfattning,
enligt Arendt. Tvärtom förutsätter frihet och politik varandra. Däremot är stat och
politik inte liktydigt i hennes tänkande: ideologi, stat och våld utgör hot mot politiken.
Politikens mening är nämligen frihet och den kommer till uttryck i handlande:
”Frihetens erfarenhet är handlandet”, skriver Arendt.
Slutligen lyfte Bruman fram några centrala begrepp i ”Was ist Politik”
(1950) och framför allt i Människans villkor. Vita activa (1958), liksom i den
ofullbordade Life of the Mind. I Människans villkor identifierar Arendt tre
verksamhetsformer: arbete, tillverkning och handlande. Arbete är det livsnödvändiga,
den ständiga upprepningen, och den uppsättning värderingar som denna verksamhet
framkallar hos människor sammanfattar hon i begreppet ”animal laborans”. Tillverkning
i Arendts förståelse ger, till skillnad från arbetet, upphov till en artificell värld, till något
bestående. Emellertid präglas tillverkningen av en nyttoaspekt som innebär att de
värderingar denna verksamhet för med sig blir cyniska: ”homo faber” gör allt till varor
och blir därför oförmögen att överhuvudtaget förstå mening. Arendts låga uppfattning
om arbete och tillverkning syftar till att upphöja den tredje kategorin: handlandet. Att
handla är att sätta igång något nytt, något oöverskådligt och oåterkalleligt. Burman
påpekade att förlåtelse därför blir en intressant och central politisk kategori i Arendts
tänkande. Den oavslutade Life of Mind och Arendts föreläsningsanteckningar visar att
hon försökte destillera fram en politisk teori ur Kants tredje Kritik, Om omdömeskraften.
I dessa sena fragment framstår omdömeskraften som det mest politiska hos Arendt!
Dana Villa uppehöll sig huvudsakligen vid den omedelbara omgivningen för dagens text
"Nationalstatens tillbakagång och slutet för de mänskliga rättigheterna", nämligen
verket The Origins of Totalitarianism (1951). Han började emellertid med att påpeka
paradoxen i att Arendt blivit så populär bland poststrukturalistiska tänkare, trots att
hennes förståelse av subjekt, stat och samhället är allt annat än poststrukturalistisk. I
2
kretsar som är kritiska mot Arendt har hon rentav kallats ”Carl Schmitt in drag”! Kritik
som riktats mot henne har delvis handlat om att hon är antiliberal och alltför upptagen
av konstitutionella aspekter och lagsystem, och för lite upptagen av just handling. De
poststrukturalister som försöker anpassa Arendt för egna syften måste bortse från den
starka uppdelningen i hennes tänkande mellan den politiska och den sociala sfären,
vilken hon hämtar från Hegel. Den begränsade staten, reglerad i lag och grundad i en
konstitution som tillerkänner individen rättigheter – det är hennes förståelse av den
politiska sfären. Arendts analys av 1900-talets katastrof i The Origins of Totalitarianism
pekar ut en orsakande faktor i den begränsade statens sammanbrott. Totalitarismen gör
anspråk på statens struktur i namn av en ideologi, men uppfattar strukturerna som
hinder för frihet istället för skydd för frihet. Staten expanderar mer och mer, och river
ner alla system som skapar frihet för att inrätta totalitär ordning. Nationsstaternas kris
under mellankrigstiden fick till följd enorma flyktingströmmar av denaturaliserade
medborgare. Med Nationernas Förbund hade idén om mänskliga rättigheter fått
genomslag, men ingen förmådde skydda dessa rättigheter. Stora mängder av statslösa
människor sattes i olika slags läger.
Arendts intresse för de statslösas situation hade en bakgrund i att hon
delade den. Efter att ha spionerat för en judisk organisation, flydde hon från Tyskland
till Tjeckoslovakien och levde därefter som statslös i Paris och i USA innan hon efter
många år fick amerikanskt medborgarskap. Att vara delaktig i ett politiskt sammanhang
är grundläggande för Arendt: det innebär en tillgång till en rätt till rättigheter, som
måste garanteras av lagen. Villa lyfte fram hur Arendt komplicerar idén om mänskliga
rättigheter genom att påpeka att denna upplysningstanke förutsatte en emancipation
från Gud och från historien genom att förstå människan i relation till naturen. 1900-talet
har emanciperat människan också från naturen, vilket innebär att mänskliga rättigheter
är rättigheter som människan såsom människa ger till sig själv. När föreställningen om
”nationalfolket”, nationen som ethnos, under 1900-talet tar över staten och övervinner
den, uppstår problem. Vad kan göras? FN och det internationella samfundet som helhet
har uppenbarligen misslyckats. Arendt menar dock att det internationella samfundet
trots allt är den enda räddningen, det enda som kan ta ansvar för det primära moraliska
imperativet: rätten till ett politiskt hem, rätten till rättigheter. Asylrätten måste
återupprättas! Villa tipsade om Samuel Moyns studie The Last Utopia. Human Rights in
History (2010), som behandlar avpolitiseringen som ett politiskt problem, och menade
att han kommer till en liknande ståndpunkt som Arendt, nämligen att mänskliga
rättigheter riskerar att dölja det politiska problemet. Början på lösningen är att erkänna
just rätten att ha rättigheter.
Arendt förordade federalism och framhöll i On Revolution (1963) USA som
ett föredöme i bemärkelsen att en nation av emigranter aldrig kan göra anspråk på att
bli en nationalstat på samma sätt som vissa europeiska stater. Europas katastrof var inte
ett resultat av en handfull onda personer, utan av en uppsättning element, som
imperialism och antisemitism, som präglade hela den europeiska utvecklingen från
1800-talet. Totalitarismen utlovade en ny människa, men hävdade att statens
begränsande strukturer måste förstöras för att åstadkomma detta. Arendt betonar att
möjligheten till frihet ligger att den begränsade statens strukturer bevakas. De öppnar
mellanrummen mellan människor och utgör det politiska.
3
Diskussionen efteråt rörde möjligheten av en distinktion mellan ett politiskt hem och
medborgarskap, konsekvenserna av Arendts åtskillnad mellan den politiska och den
sociala sfären, samt Arendts relevans i dagens situation. En fråga handlade om ifall det
finns en position att aktivt inta utanför de politiska sammanhangen, en politisk kraft i att
göra sig till främling. Det skulle emellertid innebära att ställa sig utanför det politiska för
Arendt och därmed enbart innebära att man avhänder förmågan till politisk röst och
handling. Arendt noterar vidare i sin text att de som berövats nationalitet genom att
kastas ut ur en nationalstat, hävdar sin rätt i kraft av just nationalitet. Det ”nakna livet”
hos Arendt verkar trots allt inte vara naket, utan alltid bemängt med plats, med
nationalitet. I dagens värld finns inget sätt att undfly nationaliteten och, om man får tro
Arendt, är vi tvingade att ta plats i ett politiskt hem för att kunna göra vår röst hörd.
Anna Bohlin
4