Transcript Kanarieaktuellt - Svenska kanarieklubben

Kanarieaktuellt
ett medlemsblad för Svenska Kanarieklubben nr 2 – 2014
!
a
d
i
s
m
ny he
Läs mer på sidan 7
Från årsmötet
– sammanfattning
Medlemsmatrikel
2014 på sidorna 15–22
Olinas beskrivning
av kanariefågeln
Litterära
kanariefåglar
på sidan 4
på sidorna 11–14
på sidorna 23–26
www.kanarieklubben.se
GLOSTER, FIFE FANCY
Bertil Ahlqvist
Geijersgatan 35 A
216 18 LIMHAMN
0707-17 27 47
GRÖN OCH GUL LIPOKROM,
GULDAGAT, FIFE FANCY, GLOSTER,
BORDER
Kjell Antonius
Oscarsgatan 7 C
271 40 YSTAD
0411-698 11
JAPAN HOSO, LIZARD,
SCOTCH FANCY
Kurt Fredriksson
Lorentz Nils väg 10
245 32 STAFFANSTORP
046-25 63 41
NORDHOLLÄNDARE
Saeed Gharabi
Kometgatan 6E
784 53 Borlänge
0736-57 83 89
GIBOSO ESPANOL
MELADO TINERFENO
Juan Pedro R. Santana
Hägerstensvägen 97A
126 49 HÄGERSTEN
0705-25 51 03
GRÖN LIPOKROM
Lars-Ola Nilsson
Lilla Tobaksgatan 1
271 41 YSTAD
0411-732 76 / 0732-43 79 11
RÖD AGAT MOSAIK, GLOSTER,
RÖD MOSAIK LIPOKROM
Radislav Stajcic
Daggarp 50
312 91 Laholm
0729-32 04 84
SÅNGKANARIE
WATERSCHLAGER-MALINOIS
Okic Sefket
Rödkullastigen 9 B
214 57 Malmö
0704-54 87 66
2
Hur går det? Hur gick det?
Var du tidigt igång håller du förmodligen på att flytta ut föräldrafåglar till voljärerna
just nu. Var du – som jag – lite seg i steget kokar du fortfarande ägg till andra
kullens ungar. Här hemma har det gått hyfsat bra. Lite Gloster, många Fife och några
rödmosaik. T.o.m. min gamla mosaikhona, som jag räknat ut efter ett helt års dålig
kondition, ligger förnöjd i boet med en flygfärdig unge. Det blev bara en – men även
en är 100% mer än ingen, eller hur?
Det märks tydligt i trädgården att vintern varit ovanligt mild. Det hoppar mesar ut
och in i samtliga fem holkar. Jag kan dagligen räkna in gransångare, lövsångare,
svarthätta, bofink, grönfink, rödhake, gärdsmyg, koltrast – och tyvärr – skata och
kråka. Dessutom ett gräsandpar som, hundarna till trots, kommer och badar i
poolen och skiter på altandäcket.
Det här numret bjuder på två artiklar som Ingvar Svanberg generöst nog skickat
till oss. Den ena handlar om kanariefågeln i litteraturen. Det kan ju vara lite kul att
fråga folk om dom visste att Evert Taube skrivit en sång om kanariefåglar. Den andra
artikeln handlar om kanariehållning i 1600-talets Europa. Det var då man kallade
kanarien för ”sparven från Kanarieörna”.
Trevlig läsning och fortsatt lycka till med häckningen!
Bertil
2/2014
KANARIEAKTUELLT
Medlemsblad för SVENSKA KANARIEKLUBBEN
Redaktör och ansvarig utgivare
Bertil Ahlqvist, Geijersgatan 35 A, 216 18 Limhamn, 0707-17 27 47
SKK:s STYRELSE
Ordförande
Bertil Ahlqvist, Limhamn, 0707-17 27 47
Kassör
John Hansen, Staffanstorp, 046-25 36 66
Sekreterare
Kurt Fredriksson, Staffanstorp, 046-25 63 41
Ledamot
Kjell Antonius, Ystad, 0411-698 11
Ledamot
Lennarth Blomqvist, Malmö, 040-917686
Suppleant
Meta Bergqvist, Vellinge, 040-839 38
SuppleantMagnus
Kontaktman
Kurt Fredriksson, Staffanstorp, 046-25 63 41
SKK:s hemsidawww.kanarieklubben.se
SKK:s PlusGiro 534337-1
3
Från årsmötet
hos Meta 140322
Årsmötet avhölls hos Meta med 14
närvarande medlemmar.
Årsavgiften: Oförändrad – 300 kronor
per år.
Ordförande Bertil Ahlqvist öppnade
årsmötet och hälsade de närvarande
välkomna. Till ordförande valdes Bertil
Ahlqvist och Kurt Fredriksson valdes till
sekreterare för årsmötet.
SKM: Bestämdes att det blir sista helgen
i november, 29–30 november. Vi börjar
bygga 27 november och bedömning den
28 november.
Nästa klubbmöte blir den 3 juni hos Meta
klockan 18:30.
Kassaberättelsen upplästes och godkändes. Revisorerna läste upp revisionsberättelsen, vilken godkändes. Som
vanligt fick kassören ett gott betyg.
Revisorerna föreslog att styrelsen får
ansvarsfrihet för det gångna verksamhetsåret, vilket mötet godkände.
Övriga frågor: Vi diskuterade ekonomin
kring Kanarieaktuellt, och kom fram till att
ge ut 3 nummer av Kanarieaktuellt per år.
Ordförande Bertil Ahlqvist tackade
medlemmarna för visat intresse och
förklarade årsmötet avslutat.
Skrivelser: Fredrik Kjellberg tar över som
Webbmaster för Kanarieaktuellt.*
Kurt Fredriksson
*Efter mötet har det beslutats att reklambyrån Ahlqvist & Arvidsson
ska göra om klubbens hemsida, pro bono. Läs mer på sidan 7.
4
Vald styrelse 2014
Ordförande
Bertil Ahlqvist
Kassör
John Hansen
Sitter kvar 1 år
John har meddelat att han avsäger sig som kassör. Då vi inte har fått någon så lovade John
att sitta kvar året ut.
Sekreterare
Kurt Fredriksson
Sitter kvar 1 år
Styrelseledamot
Kjell Antonius
Sitter kvar 1 år
Lennart Blomqvist Nyval 2 år
Styrelsesuppleant
Meta Bergqvist
Sitter kvar 1 år
Magnus
Nyval 2 år
Revisor
Eva Månsson
Omval 1 år
Revisorsuppleant
Sven Nilsson
Nyval 1 år
Materialförvaltare
Kjell Antonius Omval 1 år
Valberedning
Kjell Antonius
Omval 1 år
Lennart Blomqvist
Omval 1 år
Utställningskommissarie
Kurt Fredriksson
Nyval 1 år
Kontaktman
Kurt Fredriksson
Sitter kvar 1 år
Välkomna till SKK
31.
Nevzat Serifi
Fosie Kyrkoväg 56
213 74 Malmö
33.
Mirza Begovic
Bergsjösvängen 68
415 21 Göteborg
34.
Birger Johansson
Blåklocksstigen 88
153 31 Järna
5
Kallelse till möte
NÄR
Tisdagen den 3 juni klockan 18:30.
VAR
Hemma hos Meta Bergqvist, Gamlesjövägen 67, Västra Ingelstad, Vellinge.
Anmälan
Kurt Fredriksson, senast den 30 maj. Telefonnummer: 046-25 63 41.
Hittar du inte – ring Bertil på 0707-17 27 47.
6
Kanarieklubben har en ny hemsida!
I och med att den första hemsidan kraschade och inte gick att rädda behövde det
göras en ny hemsida. Det kändes som att även adressen behövdes bytas ut till något
enklare som man kan lägga på minnet. Den nya adressen till den nya hemsidan är:
www.kanarieklubben.se
På hemsidan kommer annonser, artiklar, tidningarna och mycket annat att läggas
upp. Om ni har egna kanarie-hemsidor som ni vill ha länkade från klubbens hemsida
så skicka ett mail till Bertil på adressen: [email protected]
7
Vid årsmötet hade Bo Hedlund med sig en från pappan ärvd pryl som han ville veta mer
om. Det var ett slagnät för fångst av nordiska fåglar av precis samma typ som jag minns
från Limhamn på 50-talet. Flera på mötet hade aldrig sett något sådant. Men slagnät
har man använt i hela Europa i århundraden. Här en illustration från en italiensk fågelbok som visar hur den fungerar. Fågelfängaren sitter dold och väntar på att vildfåglarna
skall hitta de frön man lagt ut inom fällans ram. När tillräckligt många samlats drar han
i de två snören som får nätramen att slå över mot mitten.
Bertil
8
Har du frågor om Kanariefåglar?
Bertil och Lennart kan ha svaren!
Bertil svarar på frågor om raskanarier och Lennart svarar på frågor om
färgkanarier. Svaren publiceras i tidningen.
Maila dina frågor till: [email protected]
eller via brev:
Bertil Ahlqvist
Geijersgatan 35A
216 18 Limhamn
SANDBY CIKLID-HOBBY
LARS ANDERSSON
Måndag–Fredag 13.00–18.00
Lördag 9.30–13.00
046-572 20 Vinkelhaken 1C 247 32 S Sandby
9
Framsidan på Giovanni Pietro Olinas välkända bok.
10
Giovanni Pietro Olinas beskrivning
av kanariefågeln 1622
Av Ingvar Svanberg och Johnny Strand
görelsen om kanariefågeln, eller som han
kallar den Passer Canarius ’Sparven från
Kanaria’, särskilt spännande.
Kanariefågelns äldre historia är bara fragmentariskt känd. William Turner (1510–
1568) nämner 1544 kanariefåglar, Konrad
Gessner framhåller i Historia Animalium
1555 att kanariefågeln säljs överallt och
uppskattas för sin sång, Cecare Manzini,
som skrev den första boken om burfågelskötsel (Ammaestramenti per allevare,
pascere, and curare gli ucceli 1575) berör
den, och Ulisse Aldrovandi 1599 har en
del intressanta detaljer rörande import
av kanariefåglar. Vi kan också nämna en
avbildning av Marcus zum Lamm från
omkring 1580.
Vi får en inblick i sydeuropéernas
kunskaper om den lilla sångfågeln
som redan i början av 1400-talet
började komma med sjöfarare till
Medelhavsområdet. Kanariefågeln blev
snabbt uppskattad för sin sång och redan
mot slutet av 1500-talet uppvisar den
domesticeringstendenser genom de färgmutationer som hade börjat uppstå.
Olinas bok tillhör naturligtvis ornitologihistoriens klassiker och finns förstås
representerad även i svenska samlingar
(bland annat Kungl. biblioteket). Det skall
emellertid redan här skjutas in en brasklapp. Olinas bok är det arbete man refererar till, och så sent som år 2000 utgavs
en kommenterad utgåva i Italien, men i
själva verket har han hämtat mycket från
en mindre känd föregångare, nämligen
Antonio Valli Da Todi, vars Il Canto degl
’Augelli, opera nella quale, tra le altre
cose, esplicita la relazione tra territorio e
canto utkommit redan 1601 och var illustrerad med träsnitt gjorda efter teckningar
av Antonio Tempesta och Giovanni Maggi
(1566–1620). Den boken är betydligt mer
sällsynt. Plagiat, utan angivande av källa,
Italienaren Giovanni Pietro Olinas (1587–
1645) i ornitologikretsar välkända bok
Uccelliera: overo discorso della natura
e proprietà di diversi uccelli behandlar
främst jaktbara fåglar, fågelfångst och
sångfåglar i bur, och utkom i sin första
upplaga 1622 samt i en utvidgad och
förbättrad edition 1684. Olinas bok uppskattas av alla kulturhistoriskt orienterade
fågel- och jaktintresserade inte minst för
de vackra illustrationerna, 64 till antalet.
Gravyrerna är framställda av Antonio
Tempesta (1555–1630) och Francesco
Villamena (1566–1624). Men även texten
förtjänar att uppmärksammas, och för den
som intresserar sig för sällskapsdjurens
historia är förstås den utförliga redo11
i äldre tid är få. Vi finner dem på några
enstaka målningar.
tillhörde närmast en litterär kutym i fackbokkretsar långt in på 1800-talet.
Nu var det emellertid inte Olina som
var skyldig i detta fall, utan snarare hans
uppdragsgivare Cassiano dal Pozzo, skriver
Tim Birkhead. Pozzo var en hängiven avikulturalist och det var han som gav Olina
i uppdrag att framställa en definitiv bok
i fågelhållning för Accademia dei Lincei
(’Lodjursblickens akademi’, eller bättre De
skarpögdas akademi). Antonio Valli Da
Todis bok hade bara kommit ut i en mycket liten upplaga och var snart bortglömd.
Kardinal Del Monte hade emellertid tillgång till ett som han också uppskattade.
Cassiano och Olina insåg att Vallis bok
(som bara var på 35 sidor) därför kunde
utgöra grunden för ett mer omfattande
verk. Den åldrade illustratören Antonio
Tempesta fick i uppdrag att förbättra originalillustrationerna och nya illustrationer.
Den 15 augusti 1622 presenterades Olinas
bok inför de skarpögda ledamöterna och
en baktanke från Cassiano var att han därmed skulle bli invald i akademin. Faktum
är att Cassiano skrivit en hel del av texten,
men avstod att framhäva sig som medförfattare. Boken är emellertid dedicerad
till honom. Olinas bok blev en omedelbar succés och även Cassiano belönades
genom att tas upp i akademin.
Eftersom kanariefågelns äldre historia är
så lite känd kan det därför vara av intresse
för alla fågelintresserade att i översättning få ta del Olinas redogörelse för arten
från 1622. Vi återger därför här den från
italienska översatta texten in extenso,
medan kommentarer till textinnehåll och
översättning återfinns i noterna.
Om Kanariefågeln eller
Sparven från Kanaria
Kanariefågeln eller Sparven från Kanaria,
på latin Avis Canaria eller Passer
Canarius, var obekant under antiken, varför det finns ringa eller ingen kunskap härifrån. Därför skall vi presentera det som vi
hämtat från praktisk erfarenhet och från
läsning av moderna författare, som skrivit
härom.
Denna fågel hämtas till olika platser i
Europa med fartyg från Kanarieöarna,
även kallade de Lyckliga öarna på grund
av det behagliga klimatet, som råder där.
Fågeln liknar i allt en gulhämpling och en
grönsiska, men är något större än båda
och inte så mörk på huvudet som grönsiska. Den skiljer sig också från gulhämplingen, då kanariefågeln har hela bröstet i
en färg, det vill säga blekgrön med en lätt
dragning åt gult; gulhämplingen har visserligen grönaktigt bröst men med mera
gult i, och från sidorna, där vingarna slutar, är bröstet prickigt av mörka fläckar,
I Olinas bok finner vi också den första
någorlunda realistiska illustrationen av en
kanariefågel, en bild som senare användes
också av Johannes Jonstonus och Francis
Willughby. Avbildningar av kanariefåglar
12
hakan än den genuina kanariefågeln; vad
beträffar storleken är de som en grönsiska.
liksom små droppar av mörkt brungrå
färg, av rå umbra, som målarna säger;
den är fläckig på samma sätt runt ögonen
eller, som vi säger, kinderna. Kanariefågeln
har inte heller så runt huvud och så liten
näbb som gulhämplingen, vilken också
är överlägsen vad gäller stjärtfjädrarnas
längd. Den har smutsvit näbb, något vitare
vid spetsen.
Dess föda är kolvhirs, hampfrö, kanariegräs eller hirs, men det senare bör man
ge dem i måttliga mängder. Det äkta
kanariegräset är det som med samma fåglar hämtas just från Kanarieöarna; det är
fröet från Phalaris, och det är deras egentliga föda, av vilken det också kommer god
sådan från Sicilien till Genua. Somliga har
med gott resultat dristat sig att ge dem
vallmofrön.
Hanen, som uppskattas för sin sång, skiljer
sig från honan därigenom, att den kring
bröstet, hakan och hjässan är gulare än
honan, som är grönare. Bland hanarna är
de bästa de, som har mera stjärt och mindre kropp. Det är nämligen sedan länge
en erfarenhet, att ju sällskapligare de är,
desto större benägenhet har de att sjunga;
det är ofta så, att med större kropp har
de för vana att vända sig runt i buren och
vrida på huvudet, som sparvar från öarna
La Palma och Hierro, som inte duger till
att sjunga.
För att locka dem och göra dem mer
sångvilliga brukar man ibland fresta dem
med smulor av socker och rörsocker, vilket ju är röret, av vilket man gör samma
socker, fint krossat, varvid man ovanpå
buren lägger gräset våtarv, på latin
Auricula muris eller Morsus gallinae, ett
gräs uppskattat av alla småfåglar, som
sjunger.
Det är vanligt, att de får någon knöl på
huvudet, i vilket fall man bör vårda den
och smörja med smör eller gammalt
hönsfett, tills den mognar. Då öppnar
man den med spetsen på en sax, rengör
den från var och bara genom att smörja
den gör man, så att såret läks; eller också
lider de av fågelöss. Detta botas genom
att försiktigt bespruta dem med starkt vin,
när det inte är för kallt och sedan sätta ut
dem i solen eller på en varm plats.
Det finns fortfarande kanariefåglar hos
oss, som är ättlingar till äkta. En stor
mängd av dessa fraktades på ett fartyg
från Kanarieöarna till Livorno. Då detta
förliste nära Elba, och buren krossades
vid katastrofen, räddade de sig undan till
denna ö, som var närmaste land i sikte för
dem. Hit tog de sin tillflykt, fortplantade
sig och tillväxte i antal, så att de nu ses
även på andra håll. I och med olikheten
i miljön har de emellertid ändrat sitt
utseende något och blivit dessa bastarder
med svarta fötter och betydligt gulare på
Den lever från tio till femton år, alltefter
den vård och omsorg den får.
13
Uppgiften är säkert hämtad ur äldre källa
(Aldrovandi), men kan tyda på att det en
gång i tiden fanns skilda typer av vilda
kanariefåglar och att de som kom från
Gran Canaria var mer lämpade som sällskapsfåglar, och det torde vara därifrån
som dagens domesticerade fågel kommer
ifrån. Uppgiften att kanariefåglarna vid
god vård uppnådde så hög ålder som tio
till 15 år styrks av senare erfarenheter,
men talar också för att man drog omsorg
om sina skyddslingar.
Det är som vi sett både läsefrukter och
egna erfarenheter av kanariefågeln som
Olina presenterar för läsaren. Det är
också fortfarande vildfångade fåglar det i
första hand handlar om. Någon häckning
nämns överhuvudtaget inte, även om den
sannolikt redan fortplantade sig i fångenskap. Han beskriver därför vildformen
som jag bara har lite gult i fjäderdräkten.
Gulhämplingen är i jämförelse ”gulare” i
färgen än kanariefågeln, även om hanen
är gulare än honan. Intressant att Olina
skiljer på kanariefåglar av olika ursprung.
14
Litterära kanariefåglar
Av Roger Gyllin
åter visar sig i den svenska litteraturen.
Först ca 1740 finner vi en kanariefågel,
då den å andra sidan utgör huvudperson i
en gravdikt, en under 1700-talet populär
genre. Till de svenska 1700-talsförfattare
som nämner kanariefåglar hör Olof von
Dalin, Carl von Linné och Carl Michael
Bellman.
Kanariefågelns historia i den svenska
skönlitteraturen är längre än man skulle
kunna tro. Premiärförfattare, om man nu
får använda ett sådant uttryck, var Haqvin
Spegel. I sitt mäktiga barockepos Gudz
werck ock hwila 1685 skriver han målande
om kanariefåglarna att de ”kunna Tungan
böya Så mesterliga, at the Rösten snart
förhöya, Snart senkian need igen, så wj
med Hugnad höra, At it så litet Diur een
slijk Music kan göra”.
Kanariefågeln var av källorna att döma
ingen vanlig burfågel i det svenska
1600-talet. Den är visserligen omnämnd
i Sigfridus Aronus Forsius’ Physicamanuskript ca 1611 liksom i Johan Risinghs
dagbok 19 mars 1654 från hans resa till
och vistelse i Nya Sverige 1653–1656,
men ingenting tyder på att Forsius hade
personlig erfarenhet av kanariefåglar och
Risingh nämner bara att bland många
andra exportvaror från Kanarieöarna finns
”ock de sjungande Canarie fåglar”.
Haqvin Spegels poetiska återgivning av
kanariefågelns sång är emellertid sådan
att det knappast var fråga om en återdiktning ur främmande källa utan den måste
rimligtvis bygga på en egen starkt uppskattande erfarenhet.
Carl Michael Bellman.
Sångfåglar i bur var vanliga i de kretsar
som de rörde sig i. Bellman umgicks
exempelvis med Gustava Palmstedt som
födde upp kanariefåglar. Han skrev en
liten kantat 1792 betitlad ”Häckningen”
som tonsattes av Johan Wikmanson.
Kantaten är dedicerad till både fru
Palmstedt och Johan Fischerström, vilka
båda var omvittnat intresserade av burfåglar. Det är fru Palmstedts kanariefåglar
Barock och romantik
Efter Gudz werck ock hwila får vi vänta
drygt ett halvsekel innan kanariefågeln
23
av Karl August Nikander. Överhuvudtaget
blev fåglar ett vanligt tema i tidens diktning. Ett exempel på detta är finlandssvensken Michael Choræus’ dikt över en
levande kanariefågel, ”Claras kanariefågel”
(1803), verkligen inte något litterärt mästerverk men intressant som genrefenomen
(”Undan med den stygga katten! Friskt
med löf, friskt med vatten, Och en såckerbit ibland, Utur Claras egen hand!”).
Till de stora 1800-talsförfattare som ägde
kanariefåglar men som veterligt aldrig
skrivit något om dem, åtminstone inte i
litterär form, hör Esaias Tegnér och Johan
Ludvig Runeberg. Däremot hittar vi en
kanariefågel hos Johan Olof Wallin (”Min
lilla, Min lillaste Petit”).
som ”Häckningen” handlar om (”Vackra
små, som åt naturen/Hvar och en sin lofsång bär/Som vid vingens fläkt i buren/
Röjen lustar och besvär/Kommen att er
häckning röna/I er egarinnas bur/Sjung Du
hane och du höna/Sjung om oskuld och
natur!”).
Här kan också erinras om Årstafrun, Märta
Helena Reenstierna, som i en dagbok
från 1790-talet skriver om sina älskade
kanariefåglar “Petit Roy” och “Chevailler
D’ éon”, som sjöng vid levande ljus på julafton, men också hur en av dem gick ett
sinistert öde till mötes när den blev
uppäten av gårdens katt.
I berättande prosa får vi vänta rätt länge
innan kanariefåglarna på allvar gör entré i
den svenska litteraturen. Till de tidigaste
prosaförfattarna att nämna kanariefåglar hör Emilie Flygare-Carlén (”en den
vackraste kanariefågel i förgylld bur”) och
Fredrika Bremer (”I ett litet lusthus i trädgården sjöngo hennes kanariefåglar”).
1900-talet
I det tidiga 1900-talet finner vi kanariefåglar, både konkret och metaforiskt, i en
rad verk av Hjalmar Bergman: Vi Bookar,
Krokar och Rothar (”hon pysslade med
sina kanariefåglar, två små gula bollar”),
Falska papper (”en bur med kanariefåglar”), Jag, Ljung och Medardus (”Han sa:
Alla flickor tycker om kanariefåglar. Det är
det bästa de vet”), Swedenhielms (”Herr
Pedersen har kommit för att titta på min
Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, är känd
som författare till en rad berömda dagböcker
där hon beskriver livet på godset Årsta. Hon
berättar bl.a. om sina två kanariefåglar, som
sjöng på julafton i skenet från levande ljus.
På 1800-talet fortsatte djurgravdiktningen
och ett par dikter om döda kanariefåglar
i seklets början har bevarats, däribland en
24
etter och funderingar 1945 låter emellertid Uno Eng historietten ”Den besvärliga
kanariefågeln” också få utgöra boktitel.
berömda kanariefågel”) och Clownen Jac
(”lär jag ha blängt så kärligt på henne som
en katt på en kanariefågel”). Av detta får
man onekligen intrycket att kanariefågeln
var en vanlig företeelse i den tidens borgerliga miljö.
I reseberättelsen Lata latituder gör
generationskamraten Sigfrid Siwertz
iakttagelsen att medan det hos oss är
”gamla fröknar, som resa omkring med en
kanariefågel bland bagaget”, så ser man i
sydliga länder ”oupphörligt stora, starka
karlar, som vandra längs vägarna med en
fågelbur i handen”.
Kanske den mest kända kanariefågeln i
den svenska litteraturen hittar vi hos Evert
Taube i ”Bröllopsresan till Barcelona”, en
text och en melodi som en gång i tiden
var bekanta för envar (”På promenaden i
Barcelona stad, gick jag en dag i solen så
nöjd och glad och vid min sida gick min
Alida. … Plötsligt min ljuva kuttrande
duva sa: Oh! En kanariefågel det vill jag
ha”). I den första inspelningen, från 1924,
kallas sångtexten rent av ”Kanariefågeln
eller Bröllopsresan till Barcelona”.
Kanariefåglar spelar också en roll vid
Taubes första möte med den blivande
hustrun Astri: ”Hon var smärt och vacker
på ett liknande sätt som Sörmlandsflickan
vid Ekenäs Kvarn och i händerna bar hon
– inte ett mjölkfat men en bur med två
kanariefåglar.”
Den besvärliga kanariefågeln.
Bakgrunden är en framställning om hyresuppskov från den obemedlade poetens
sida ställd till hyresvärden, den godmodige poliskommissarie Gustafsson. Sedan
framställningen avslagits av den kycklingbensgnagande kommissarien kommer
samtalet att röra sig om en uppstoppad
kanariefågel på buffén, en gång i levande
skick köpt av hans gumma från en apachetyp i Paris. Kanariefågeln kom att ändra
på hierarkin i hemmet, noterar kommissarien morrande: ”Jag har haft husdjur förr,
schäfrar, bulldoggar och en apa som hade
lungsot, men värre stök än med den här
stackarn har jag aldrig varit med om. Den
fick hänga i köket och jag ville inte se’n,
men jag märkte noga att det var nogare
med honom än med mej. Fruntimmer,
herrn!” Så nog kunde det vara märkvär-
Inte så många svenska boktitlar innehåller
ordet ”kanariefågel”. I en samling histori25
andra berättelser (1972), Sjöwall/Wahlöös
Terroristerna (1975) och Ulf Lundells succédebut Jack (1976). När man träffar på
kanariefåglar i ännu senare verk utspelas
handlingen mestadels i historisk miljö,
som i P.C. Jersilds Holgerssons (1991). I de
senaste två decenniernas väldiga flod av
kriminalromaner och annan spänningslitteratur torde man få leta länge innan man
hittar en kanariefågel. I en samtida svensk
inramning skulle både burfåglar i största
allmänhet och inte minst kanariefåglar
utgöra en anomali.
digt med en kanariefågel i ett borgarhem
under mellankrigstiden, i alla fall om den
var köpt på Lepintorget i Paris.
Fåglar figurerar i barnböcker i långt mindre utsträckning än björnar, hästar, hundar och katter. Kanske skapar man inte
en personlig relation med en fågel, utom
möjligen papegojor, lika lätt som med
däggdjur. I synnerhet gör inte barn det.
Det är symptomatiskt att även när en bok
är avsedd för barn, som Hans Petersons
Gubben och kanariefågeln 1960), så är
det inte relationen mellan en fågel och
ett barn utan en fågel och en vuxen som
berättas.
Nobelpristagare
Självfallet hittar man kanariefåglar också
hos Nobelpristagare, exempelvis Ernest
Hemingway, Halldór Kiljan Laxness och
Harry Martinson. I Hemingways andra
novellsamling, Men Without Women från
1927, heter en av novellerna ”A Canary for
One”. På svenska är den publicerad i tidskriften All världens berättare 1946, nr 7,
med titeln ”Kanariefågel för en ensam”.
För Harry Martinson, uppväxt i en lantlig, både andligen och materiellt torftig
miljö, är kanariefågeln inte individualiserad, konkret, utan får stå som symbol
för instängdheten: Nässlorna blomma
(”Hjärtat skulle hoppa som en kanariefågel från pinne till pinne i samvetets
bur”), Vägen ut (”man ska inte sätta sig på
en pinne och tro att man är kanariefågel”).
Gubben och kanariefågeln.
I takt med att kanariefåglarna försvann
från de svenska hemmen efter sekelmitten blev de också alltmera sällsynta gäster
i litteraturen. Ännu på 1970-talet finner
man dem här och där, t ex i Per Olof
Enquists Katedralen i München och
Litteratur
Ingvar Svanberg, ”Kanariefågelns svenska
historia”. Svenska Linnésällskapets årsskrift 2011, s. 71–116.
26
Yorkshire, Gloster
Meta Bergqvist
Gamlesjövägen 67
235 41 Vellinge
040-839 38 0707-12 40 68
[email protected]
NORDHOLLÄNDARE,
GLOSTER, FIORINO
Eva Månsson
[email protected]
0708-52 35 55
123minsida.se/flyers 27
Rena kanariefrö
Kanarieblandning
Siskeblandning
+30 ytterligare frösorter
Susage rusk, frontgaller, massor av olika äggfoder mm
www.zooimporten.se