Transcript Här finns en utskriftvänlig PDF

Den Nordsvenska brukshästen
Tidig historia
N
ordsvensken har en mycket speciell bakgrund och utvecklingshistoria väl värd att känna till.
Tyvärr har dess historia förkortats och endast
återgivits rapsodiskt i modernare texter. Diskussion om den Nordsvenska brukshästen
har förts på ett sådant sätt att dess historia ofta
misstolkats.
Den Nordsvenska brukshästen började
renavlas under de sista åren av 1800-talet och
fick omkring år 1900 sitt rasnamn. Rasen är i
grunden ett urval ur, och en utmejsling av, det
Nordiska kallblodet för mycket specifika exteriöra egenskaper lämpade för tyngre dragarbete i jord- skogs- och militärbruk. Hästen har
därför en mycket lång historia i människans
tjänst och utveckling som brukshäst.
Situationen i slutet på 1800-talet kan
nog kännetecknas som kaotisk. Den tidigare
så uppskattade och användbara Lanthästen,
den mer än 1000-årige hästen, var i stort sett
utplånad och ersatt med alla möjliga varianter.
Samtidigt var efterfrågan på dugliga arbetshästar i snabb ökning (hästantalet i Sverige
steg ju från ca 250-300 000 1850 till ca 725
000 1920). Importen av hästar var stor. Utöver
en stor ardennerimport togs ca 3 000 kallblod
årligen in ifrån Norge.
I detta läge bildades 1894 Södra Dalarnes Hästavelförening i syfte att bevara och ut-
veckla den svenska Lanthästen. Veterinär Hallander (sedermera professor) var en drivande
kraft. Man utvecklade också, mycket fyndigt
och kraftfullt, en ny och slagkraftig benämning
på den nya rasversionen – Nordsvensk häst -.
År 1900 blev benämningen ”officiell”.
En första åtgärd var att importera ett antal norska hingstar, utvalda ur Dölerasen, med
den exteriör och de egenskaper man nu efter-
Gimle 425 ee. Dovre u. Galdebruna född 1890.
En linjebildare för Nordsvensk Brukshäst
strävade. Det blev naturligt nog den grövre
versionen av Dölen. Dessa korsades med
utvalda svenska ston, men en import av norska
ston ägde också rum.
Succén blev omedelbar och en viktig
del av renavelsarbetet var statens inrättande
av hingstuppfödningsanstalten Wången från
år 1902. 1903 infördes stränga prestationsprov
för rasen och 1924 inrättades stamboken. En preliminär stambok utgavs av Hallander redan 1909. Prestationsproven har
genom åren arbetats fram för att kolla kvaliteten på den kompakta, mycket aktiva och
rörliga hästen med mycket god arbetsförmåga.
Den största prägeln har hingstarna Valde 643
och Benus 652, båda Wångenhingstar, satt på
dagens Nordsvenskar.
Den nya rasen och versionen av det Nordiska
kallblodet, Nordsvensk brukshäst, blev som
sagt i huvudsak en häst för norra halvan av
Sverige. Ardennern (och halvardennern) dominerade i antal ända fram till 1950-talet. Arbetshästen avvecklades snabbt efter 1930-talet
och var i praktiken avvecklad inom jordbruket
i tidigt 1950-tal och i Skog- och militärbruk
under 1960-tal.
Idag är den Nordsvenska brukshästen en
kulturras med särskilt skydd. Den har också i
stigande grad funnit ny användning som hobbyhäst och i fritids- och turistnäringar.
av en fattig landsbygdsbefolkning utan avelsplaner och medel för avel hade hästen bland
annat minskat till ponnystorlek. Medelhöjden
var kanske 125 cm. I detta läge blev militärens

Varför Nordsvensk brukshäst
Kerrim 1599, e. Hejda 1316 u. Nilsine e. Skartind (Briminlinje).
Född 1961 och exempel på senare tids grövre typ.
– en djupare bakgrundsbeskrivning
behov, inspirerade av Napoleons ryttarkompanier med stora varmblod, uppmärksammade
av staten och åtgärder vidtogs för att förstora
och förädla lanthästen. Avelshingstar (halvblod
och varmblod) utstationerades och påbud om
inkorsningar gavs.
Denna utveckling gav jord- och skogsbrukarna en häst som inte passade, var vekare
och sjukligare, varför nya krafter uppstod.
Enskilda större hästhandlare och hushållningssällskap gjorde dels motstånd till denna
utveckling men främst vidtog egna initiativ
till import av utvalda hingstar från Norge, så
kallade Dölehästar. Under några decennier
vid mitten på 1800-talet importerades härvid
en rad kända och betydande hingstar. En ”ny”
version av större och mer renodlade Lanthästar kom till. Flera av dessa hingstar blev vad
vi kallar avelsmatadorer som Modig 121 och
R
asen är alltså drygt 100 år gammal, men kännedom om hästens ursprung och rasens förhistoria under 1800-talet
ger oss en god förståelse om rasen. Vi gör här
en snabb sammanfattning av huvuddragen,
men läs gärna också texten om det Nordiska
kallblodet.
Några särdrag från utvecklingen under 1800talet ger oss en förståelse för rasens framkomst.
Vid 1800-talets början var det svenska
kallblodet, allmänt kallad Lanthäst, i mångt
och mycket en överexploaterad degenererad
häst. Överutnyttjad som skjutshäst, militärhäst
och allmän brukshäst, men samtidigt ägd och
2
sonen Brask-Modig. Inom parantes kan vi
också notera att denna nya version också var
synnerligen travdugliga varför de blev populära i det begynnande allmänna travintresset.
Vi ska också komma ihåg att ursprunget till
importen och aveln var marknaden för hästar.
I allt väsentligt användes hästen vid denna tid
som kör- och skjutshäst samt för ridning, dvs
dåtidens transportväsende.
I mitten på 1800-talet uppstod en ny
tredje trend att uppmärksamma och som sedermera blev kärnan för framtagandet av den
nordsvenska rasen. Ny teknik i jordbruket samt
de allt starkare kraven på ökad produktivitet
inom jordbruket (samhället behövde föra över
arbetskraft från jordbruket till den nu snabbt
växande industrin) ställde krav på att oxen
ersattas med snabbare och starkare dragare.
Oxen var vid denna tid den helt dominerande
dragaren. Blickarna riktades mot hästen, men
då en större och starkare häst än det dåvarande
nordiska kallblodet. Så kom det sig att den
Belgiske Ardennern importerades i stort antal
och sedermera korsades med svenska lanthästston. I en snabbt växande efterfrågan på häst
i jordbruket, och snart nog i skogsbruket och
militären (för tyngre arbeten) korsades ett allt
större antal av de bättre stona med ardennerhingstar. En halvardenner kom till som visade
sig vara ytterst lämplig i storlek och lynne.
Denna häst blev snabbt populär men tyvärr visade sig korsningen i nästa led utveckla allvarliga defekter som t ex hovbrosk?förbeningar.
Innan vi är framme vid slutsatsen,
Nordsvensken, ska vi också notera en viktig
geografisk faktor. Skillnaden i behov mellan södra Sverige (Stockholm och söderut)
samt norra Sverige var påtaglig. Den norra
halvan hade dels en annan näringsstruktur
(bl a mycket handel-transporter över Norgesamt mer småskaligt näringsliv) dels ett annat
klimat med mycket snö. För dessa behov var
större och tyngre samt mindre rörliga hästar en
belastning. Här efterfrågades alltså en arbetsvillig, tålig men lättare och rörligare häst, dvs
det som den klassiska Lanthästen stått för.
Namnet Nordsvensk häst känns därför som en
naturlig slutstation för denna utveckling.
Idag används Nordsvensken i allt större
utsträckning som familjehäst och lämpar sig
väl både som rid- och körhäst både till barn
och vuxna.

Den Nordsvenska hästen
– en mångsidig häst i människans tjänst
F
rån 1930-talet och framåt uppstod allt oftare konflikter mellan företrädare för en lättare respektive en tyngre häst.
Förenklat kan vi kalla det en kamp mellan
travintressen (särskilt efter totons införande på
1920-talet) och bruksintressen, men här fanns
också tydliga regionala dimensioner. I Värmland, Dalarna och Dalsland fanns många
företrädare generellt för en lättare häst. Som
ett resultat skedde en rasdelning 1964 mellan
en travarras och en bruksras. Nämnda konflikter har tyvärr efterdyningar än i denna dag
vilket i flera avseenden är till nackdel för båda
raserna. Vi nämner detta här eftersom det
3
påverkar synen på särdrag inom gruppen
Nordiskt kallblod. Dels förvanskas historien,
dels förvanskas hästarnas företräden och
specifika egenskaper. Detta är till men eftersom varje ras borde utvecklas och företrädas
av egna meriter och inte av förmenta egenskaper av andra raser.
Nordsvensken karaktäriseras som en
rörlig, muskulös och lättare draghäst med god
uthållighet och ett gott lynne. Rasen är ovanligt långlivad och anses vara immun mot de
vanligaste hästsjukdomarna.
Rasens framtid och utveckling
F
ramtiden för Nordsvensken ser ljus ut men det krävs en liten gnutta nytän
kande om rasens popularitet stadigt ska
vandra uppåt. Nordsvensken är en utomordentligt god ridhäst och för att den yngre gene-

Rasbeskrivning
E
n typisk nordsvensk har ett kantigt och ganska stort huvud i förhållande till övriga kroppen.
Halsen är kort och tjock, bröstdjupet är stort,
bogen kraftfull och sluttande. Benen är starka
och korta med hovskägg. Man och svans är
yviga, ryggen kan ibland vara lång men stark.
Alla hela färger är godkända för rasen, dock
med undantag för gulanlag i dubbel uppsättning. Avblekbar skimmel är godkänd om
den kan härledas till den norska Dölehästen.
Mankhöjden på en nordsvensk ligger vanligtvvis mellan 150cm och 160cm. Samtliga godkända avelshingstar i nordsvensk avel ska idag
vara friröntgade från hovbroskförbening, klarat
sig igenom en veterinärundersökning, avlagt
bruksprov vid 4 års ålder eller senare samt att
ha erhållit lägst 40p exteriört.

4
Cyklon 670 e. Gulhövding u. Freja. Född 1926 och en betydande
uppföljare från Gimle-linjen
rationen ska fortsätta avla aktivt behövs ett
ridprov som alternativ till körprovet som idag
är obligatoriskt vid stambokföring. Även ökad
kunskap om färger och dess genetik behövs
också tillföras så de Nordsvenskar med fulla
stammar men med t.ex. dubbla gulanlag kan få
ett avelsvärde i framtiden.

Redaktör och ansvarig utgivare:
Hans-Erik Uhlin [email protected]
Ordförande:
Anna Berglund [email protected]
Webmaster:
Ida Krekula [email protected]
Design:
Annika Almqvist [email protected]