Transcript Trollpackorna i Finsta

Trollpackorna i Finsta
Pia Cederholm
Vidskepliga föreställningar om troll och häxor kopplar nog många ihop med den
mörka medeltiden. Men i Sverige drog de hysteriska häxförföljelserna igång i Dalarna
1667, långt efter medeltiden, när reformationen sedan länge var genomförd. Lika
hastigt och oväntat som häxprocesserna startat upphörde de nio år senare, 1676 i
Stockholm. Då hade minst 280 personer (mest kvinnor) avrättats och många andra
dött i fängelse efter tortyr. Tusentals familjer var splittrade sedan barn anklagat sina
mödrar för färder till Blåkulla – och blivit trodda av vuxensamhället.
Tänk dig att detta ännu inte har hänt. Ordet häxa orsakar ingen särskild panik som
får människor att släppa allt förnuft, det kanske inte ens är ett ord du har hört förut.
Föreställ dig Finsta år 1661, vid påsktid, en gråkall vårmorgon. Jöran Hertigsson är
en gammal soldat som nu bor som inneboende i Skederid. Han har stigit upp före alla
andra den här morgonen för att gå till Norrtälje, en rejäl promenad. Då möter han på
gärdet nedanför Skederids kyrka en annan som är tidigt uppe.
Jöran Hertigsson känner genast igen Gertrud, en änka från en av socknens torftiga
backstugor. Hon verkar komma från kyrkan. Men vad gör hon här denna okristliga
tid på dygnet? Han frågar henne och hon svarar: ”Det kommer dig föga vid, men säg
att du inte såg mig, så vill jag giva dig något för omaket.” Gertrud erbjuder alltså den
häpne soldaten en muta om han håller tyst. Och det gör han, även om hans nyfikenhet nu är väckt.
Finsta på 1600-talet med ån i mitten och Skederids kyrka nere till vänster.
(Bild ur Suecia Antiqua)
Ett helt år passerar. Jöran Hertigsson håller ögonen öppna och öronen på helspänn.
Han hör att det pratas om blod i mjölken – Finstas kor har börjat ”blodmjölka”. Det
måste vara onda makter i farten! Påskafton 1662 bestämmer sig Jöran Hertigsson för
att försöka avslöja aktörerna bakom den magiska skadegörelsen. En misstänkt har
han redan, Gertrud, men nu behöver han bevis. Tillsammans med Ösbybonden Joen
Persson klättrar han på kvällen upp på ett tak nära Skederids kyrka. De två männen
ska under natten bedriva spaningsarbete.
I gryningen på påskdagens morgon får de lön för mödan. Då ser de nämligen i klockstapeln ”några trollkonor stå under klockan på bräderna”. De mystiska kvinnorna är i
full färd med att skrapa malm från kyrkklockorna, ”skavandes den ena på östra och
den andra på västra sidan, in i klockan så hårt att hon klang därvid”. På den här tiden
var det inte ovanligt att man försökte stjäla sig några spån av den helgade klockmalmens kraft, i tron att den hade undergörande egenskaper, men givetvis var det
strängt förbjudet. Och vad skulle trollkonorna använda den avskavda malmen till?
Fram till 1775 klämtade kyrkklockorna i Skederid från en fristående klockstapel. I dag är de
flyttade till ”stigluckan”, ingången i muren.
Som den modige soldat Jöran Hertigsson är, och dessutom initiativtagare till spaningarna, klättrar han genast ner från taket för att närmare undersöka saken. Joen
Persson blir däremot uppskrämd och vägrar följa med. Jöran får därför på nära håll
se hur slagsmål utbryter mellan trollkonorna. I enlighet med den bakvända ordning
som råder bland djävulens anhängare har de kjolarna ”dragna över huvudet”. Deras
långa hår hänger fritt, oflätat och exponerat på ett sätt som var otänkbart för anständiga kvinnor på den här tiden. Med sig har de varsin kalv.
Jöran hör hur kvinnorna hotar och förbannar varandra. Bland annat säger den ena
”Trå dig Gertrud huru illa du högg mig”. (Trå dig är en frambesvärjelse av olycka
över motparten.) Då kliver Jöran fram ur buskarna. Han är bara några steg från dem
när han känner ”liksom någon slagit kallt vatten över honom”. Men det hindrar
honom inte från att ropa ”Hej, här är trollpackor på vägen, kom hit och hjälp mig att
taga fast dem”. I nästa ögonblick är kvinnorna spårlöst försvunna.
Joen uppfattar kamratens rop och skyndar sig iväg till närmsta gård för att hämta
hjälp. Men på vägen dit är Joen nära att springa rakt i famnen på trollkonorna som
nu har dykt upp på ett annat ställe. I sista stund kastar han sig in i ett lider. Försiktigt
kikar han ut och får se ”tre stycken skiljas åt, två farandes mot söder och den tredje
norr över en grind”. De flyger på kalvarna, får man förmoda. Både Joen och Jöran har
vid det laget identifierat Gertrud som en av kvinnorna.
Vid det ting som hölls i Rimbo 26 juni 1662 ställdes ”hustru Gertrud vid Täppström”
inför rätta, anklagad för trolldom. Förutom de två vittnena Jöran Hertigsson och
Joen Persson fanns en andrahandsuppgift från en fogde, Siwardt Hansson. Denne
sade sig kunna gå ed på att han hört pastorn i Husby-Skederid socken, Olof Johannis
Balk, avslöja ett förtroende: Gertrud ska ha bekänt för sin präst att hon skavt på
kyrkklockan.
Under förhören framkommer dock att pastorn varit ”något drucken” när han berättade detta, och när pastorn nu kallas till tinget har han inget minne av något klockkarvande. Däremot, säger han, har ”Gertrud varit hos honom och beklagat sig över
det rykte, som hon kommit i”. Han uppger att han svarat att hon inte behöver oroa
sig om hon är oskyldig.
Skederids kyrka är i dag utbyggd. När man passerar in genom porten i muren går man
rakt under de två klockorna. Den större är ända från 1300-talet.
Gertrud själv nekar konsekvent till anklagelserna. Hon har inget med onda makter att
göra och hon kommer inte att bekänna det heller om de så skulle ”slita henne i
stycken”. Tinget konstaterar även att hon inte är tidigare straffad eller ens anklagad
för något. Så varifrån kommer egentligen ryktet om Gertrud?
När man börjar nysta i härvan visar det sig att alla trådar leder tillbaka till Jöran
Hertigsson. Och om honom vet ju alla att han ”i dryckenskap är mycket underlig till
sinnes”. Kanske såg han inget annat där på kyrkbacken än sina egna fantasier? Och
kanske var hans berättelse så medryckande att Joen Persson också tyckte sig se
samma sak?
Den som vill
skava lite på
klockmalmen
kan numera
göra det utan
att synas från
något närliggande tak.
Några år senare drar häxprocesserna igång på allvar och då är det få som vågar
ifrågasätta anklagelser om trolldom. I stället torteras kvinnor och män tills de bekänner, och då avrättas de, eller så döms de till döden utan att ha bekänt. Men i
Rimbo 1662 sansar sig tingsmännen och inser att de inte kan döma ”uti detta mörka
mål” för de blir inte kloka på vad som är fakta och vad som är fantasi.
Så Gertrud går fri. Eller rättare sagt: hon underställs ”Guds allvisa dom” som innebär
att högre makter får rätta till det här domslutet ifall det skulle vara felaktigt.
Den lärdom vi kan dra av detta är att ibland ska man avstå från att döma. För det är
sannerligen inte lätt att veta vad man ska tro om allt tokigt man hör.
Källa: Sjuhundra härads domböcker 1660-1670 tolkade och kommenterade av Nils
Sundelius