Transcript no 2 | 2012 - Norrbottens läns landsting

no 2 | 2012
Cancervård
på hemmaplan
Fredrik, 10 år, får större delen av sin
behandling på Sunderby sjukhus
tema barncancer: sidorna 3–5
Foto: maria åsÉn
Nya miljoner till forskning om smärta sidan 6
Trycksår – något som går att förhindra
sidan 7
Kalix – i väntan på beslutet
sidorna 8–9
Gästkrönikören kia karlman
”Vårdhygien är en viktig
del av patientsäkerheten.
Rena händer räddar liv!”
a n d s t i n g s t i d n i n g e n är er
personaltidning. Det är viktigt för
oss att veta hur ni uppfattar och
använder den. Men det
är inte det enklaste att
få grepp om era åsikter
– ni som är positiva
hör ofta av er, men vad tycker ni andra?
För att få svart på vitt hur ni läser tidningen – hur ofta, hur mycket, var och på vilket sätt – gav
vi företaget
Skop i uppdrag
att göra en läsvärdesmätning.
Under två
veckor kontaktades 457
slumpmässigt utvalda anställda, av vilka 401
ville medverka i undersökningen – tack för att
ni tog er tid. Antalet är tillräckligt för att resultatet ska vara statistiskt säkerställt.
Vårstädning
att vänta
– eller en helrenovering?
M e d r a p p o r t e n i h a n d e n känner jag
mig både lugnad och glad – vi som gör tidningen är på rätt väg. Några resultat:
E De flesta, 79 procent, läser alla eller nästan
alla nummer.
E Nästan alla läsare, 97 procent, tycker att
innehållet är mycket eller ganska trovärdigt.
E En majoritet, 55 procent, brukar läsa mellan
hälften och hela innehållet.
E Intresset är störst för personporträttet,
som läses av 82 procent, följt av texter om
forskning (79 procent), krönikor (64 procent)
och Nytt om namn (60 procent).
En annan intressant siffra är att nästan
vartannat exemplar läses av fler än en person
– tidningen engagerar alltså inte bara dig
som är landstingsanställd.
at t ko r s o r d e t är omtyckt visste vi sedan tidigare, men aldrig hade vi anat att var
tredje läsare, 36 procent, brukar lösa krysset
som den tidigare operationssköterskan Ingrid
Nordin konstruerar. Med en upplaga på
10 500 exemplar innebär det att över 3 500
personer ger sig i kast med uppgiften varje
gång tidningen anländer.
Klart är också att ni vill fortsätta få en
tryckt tidning; hela 93 procent föredrar att
läsa på papper i stället för på webben.
Samtidigt är jag glad över att vi även har
en webbvariant att erbjuda, exempelvis för läsare som inte jobbar i landstinget men som
ändå intresserar sig för vår verksamhet.
d e t f i n n s n at u r l i g t v i s sådant som
vi kan bli bättre på. 66 procent hör tidningen
nämnas på arbetsplatsen. Det borde vara fler.
För att göra tidningen mer levande på jobbet
har vi därför börjat skicka ut den till alla personalrum på våra fem sjukhus samt till personalrum och väntrum på vårdcentraler och
folktandvårdskliniker. Kontakta mig om ni vill
att också ert personalrum ska få ett exemplar.
Nära hälften av läsarna, 47 procent, ger
tidningens utseende ett bra eller mycket bra
betyg, medan lika många är neutrala i sitt
omdöme. Även där vill vi bli bättre och planerar nu för en omgörning.
Kanske blir det en vårstädning, där vi varsamt vädrar ut, dammar av och möblerar om.
Eller också gör vi en helrenovering där vi
slänger ut allt gammalt, ändrar planlösning
och byter ytskikt. Vi får se vad vi mäktar
med…
i d e t ta n u mm e r får ni bland annat följa
med till centraloperation i Kalix. Vad vill ni
läsa om framöver? Förslag på intressanta ämnen kan vi aldrig få för många av.
ULRIKA ENGLUND, redaktör
2 Redaktör:
Ulrika Englund
0920 – 28 43 64
070 – 32 55 750
Ansvarig
utgivare:
Anna Källström
Grafisk form:
Tor-Arne Moe,
Moe Media AB
Besöksadress:
Norrbottens
läns landstings
kansli, Roberts­
viksgatan 7, Luleå
Postadress:
Landstingstidningen, NLL
971 89 Luleå
E-post:
ulrika.englund
@nll.se
Upplaga:
10 500 exemplar.
Teknisk
produktion:
Daily Print, Umeå
Detta nummer
är presslagt
29 mars 2012
Årgång 40
Innehållet
i Landstings­
tidningen får
gärna citeras om
källan anges.
Nästa nummer
utkommer
25 maj 2012
Landstingstidningen på webben:
www.nll.se/landstingstidningen
Norrbottens läns
landsting, NLL,
har till huvuduppgift att erbjuda
länets omkring
249 000 invånare
hälso- och sjukvård samt tandvård, och arbetar
dessutom med
regional utveckling inom kultur,
utbildning,
näringspolitik och
kommunikationer.
NLL bedriver verksamhet vid fem
sjukhus, 33 vårdcentraler, 26 tandvårdskliniker och
4 tandvårdsannex.
Landstinget är en
av länets största
arbetsgivare med
drygt 7 000 anställda. Bland
dessa finns cirka
700 läkare och
2 200 sjuksköterskor. 490 personer arbetar med
tandvård, 130 med
undervisning, 330
med driftservice
och 1 030 med
administration.
Retts ska höja den medicinska säkerheten vid akutmottagningarna. ”Jag blev undersökt nästan direkt jag kom in. Då
gör det mindre om man får sitta och vänta efteråt”, säger Gösta Landstedt, 75 år, här med Ulf Åhlander, undersköterska, och
Elin Ellert, sjuksköterska.
Foto: ANDERS ALM
Retts sätter färg
på akutpatienter
Förr kunde besökare på akutmottagningen få vänta länge på
en första bedömning. Med besluts- och prioriteringsstödet
Retts ska det bli enklare att ge
rätt patient vård först.
– Det blir säkrare för patienten och tryggare för oss i personalen, säger Elin Ellert, akutsjuksköterska på Sunderby
sjukhus.
Varje år ökar trycket på akutmottagningen i Sunderbyn – besökarna bli
åtta till tio procent fler. I snitt söker 85
personer hjälp varje dygn; den senaste
tiden har det ofta handlat om över 100
patienter per dygn. Om många kommer in samtidigt är risken stor att väntrummet fylls av mer eller mindre sjuka
och skadade patienter som kan bli sittande i timmar innan en inledande
undersökning.
En åtgärd som kan förbättra den
besvärliga situationen är införandet av
Retts, en förkortning av Rapid emergency triage and treatment system.
Hösten 2010 började personalen på
akutmottagningen vid Gällivare sjukhus att använda sig av den standardiserade arbetsmetoden. Nu har Sunderby
sjukhus och akutmottagningarna vid
de övriga sjukhusen i länet följt efter.
Retts används även av all ambulanspersonal samt för prioritering av patienter
vid primärvårdens obs-avdelningar.
– Hela akutsjukvårdkedjan berörs.
Totalt har cirka 400 landstingsanställda utbildats, säger Johan Strömbäck,
enhetschef vid
akutmottagningen i Sunderbyn.
På akuten i Sunderbyn innebär
nyordningen i
korthet att patienten tar en kölapp
och sedan, så
snart som möjligt, blir undersökt. I ett formulär fylls besöksor- Johan Strömbäck,
enhetschef.
saken in samt
uppgifter om den fysiska statusen,
exempelvis puls, temperatur, blodtryck
och andningsfrekvens. Retts bygger
även på ESS (emergency symtoms and
signs), som innefattar sökorsak och
symtom. Till det läggs den bedömning
som görs av sjuksköterskan eller läkaren.
Vid den så kallade triagen, den inledande sorteringen/prioriteringen, får
varje patient en färgmarkering i ett
protokoll. Om tillståndet förändras
sker en upp- eller nedgradering på
färgskalan.
Utvärderingar på andra håll – Retts
används i dag vid 32 av 37 akutmottagningar i landet – visar att cirka 10 procent av patienterna markeras med rött
eller orange, medan 80 procent blir
gula eller gröna. Ungefär 10 procent
får en blå färgmarkering.
– Det stämmer även in på hur vi har
det i Sunderbyn, konstaterar Johan
Strömbäck.
Elin Ellert är nöjd med systemet, som
stramat upp turordningen på akuten.
– Det har blivit enklare för oss som
arbetar här. Vi ser snabbt vilka som
direkt måste till läkare och vilka som
kan vänta. Dessutom känns det lugnare när vi vet att alla i väntrummet är
kontrollerade och har blivit bedömda.
Hennes kollega Ulf Åhlander, undersköterska, är av samma uppfattning.
– Det blir en snabbare första
bedömning och alla får en prioritering.
Av de patienter jag mött är de flesta
positiva. De tycker att det känns bättre
att sitta och vänta om de blivit påbörjade, säger han.
För att ytterligare öka förståelsen för
att sjukast går först rullar även en informationstext på en monitor i väntrummet.
I Sunderbyn utses varje dag två så
kallade triagesjuksköterskor som svarar för undersökningarna, men fler
rycker ut om behov finns.
Ett problem som uppstått efter införandet av Retts är att två behandlingsrum numera används till de inledande
undersökningarna. Det har inneburit
fler patienter i sängväntrummet eller i
korridorerna, en otillfredsställande
situation.
– Vi är rejält trångbodda och väntar
på en framtida större ombyggnad. Som
en symtomlindring slår vi under våren
ihop fyra behandlingsrum och får på så
sätt åtta platser med skärmväggar
emellan, säger Johan Strömbäck.
ULRIKA ENGLUND
fakta
Prioriteringsgrupper i Retts
Röd = livshotande
tillstånd, omedelbar
läkarkontakt är nödvändig.
Orange = akut läkarkontakt, exempelvis vid tillstånd som
kan bli livshotande.
Gul = kontinuerlig
observation och kontroll krävs.
Grön = ett standardtillstånd, men där patienten även har en tidigare sjukdom.
Blå = ett standardtillstånd, men där patienten är under 60 år
och i övrigt frisk.
Källa: NLL
nr 2 · april 2012
Barncancer
Varje gång ett barn insjuknar i cancer mobiliseras
den främsta expertisen för att hjälpa barnet att
besegra sjukdomen.
Läkare och övrig personal i Sunderbyn, Gällivare
och Kiruna samarbetar med Norrlands universitets­
sjukhus i Umeå, där ett av landets sex barnonko­
logiska centrum finns.
Tioårige Fredrik Andersson från Boden har fått
sin diagnos i Umeå men kan få den mesta av sin
behandling i Sunderbyn.
Sjukhusen samverkar – för
de drabbade barnens skull
För 50 år sedan överlevde bara
enstaka barn som drabbats av
cancer. I dag botas 80 procent.
– Vetskapen om att vi kan rädda
så många gör jobbet väldigt inspirerande, säger Per-Erik Sandström, barnonkolog vid Norrlands
universitetssjukhus.
Vid mer svårbehandlad sjukdom kan
barnen behöva vara på sjukhus 50 till 75
procent av tiden.
Mellan de intensiva och komplicerade
behandlingsomgångarna får de sin regelbundna vård på det länssjukhus de tillhör.
– Det är inte ovanligt att barnen drabbas av infektioner, som obehandlade kan
vara livshotande. Där spelar hemmasjukhusen en viktig roll.
De norrbottniska barnen kan därigenom slippa en del av de långa resorna till
Umeå och finnas nära familj, släkt och
kompisar under behandlingstiden.
– Många kan gå i sin vanliga skola en
stor del av tiden och det är någonting vi
också uppmuntrar om barnen orkar,
säger Per-Erik Sandström.
I Norrbotten drabbas cirka åtta till tio
barn av cancer varje år. Totalt bor det
45 000 barn under 18 år i länet.
– Det är viktigt att betona att det inte
sker någon ökning. Det kommer ofta
olika larm, men när det gäller orsaken till
barncancer har vi liten misstanke om att
miljöfaktorer spelar någon roll, säger PerErik Sandström som är verksamhetschef
vid Barn- och ungdomscentrum Västerbotten.
Att barncancersjukdomar är så ovanliga är ett av skälen till att man koncentrerat vården i hela landet till sex barnonkologiska centrum, där specialistkompetensen finns samlad.
Alla under 18 år med misstänkt cancersjukdom i Jämtland, Västernorrland,
Västerbotten och Norrbotten remitteras
till universitetssjukhuset i Umeå, där
diagnosen ställs.
– I Sverige har vi kommit överens om
att alla barn med cancer ska behandlas på
exakt samma sätt utifrån nordiska eller
europeiska behandlingsprotokoll – en
gemensam standard för hur behandlingarna ska genomföras. Det spelar ingen
roll om du bor i södra eller norra Sverige,
i en storstad eller en liten by.
Per-Erik Sandström har varje vecka
kontakt med överläkarna i Sunderbyn och
Gällivare för att konferera om de gemensamma patienterna.
– Men det kan också hända att jag
ringer upp en kollega i Stuttgart eller Ber-
Per-Erik Sandström, barnonkolog och verksamhetschef för Barn- och ungdomscentrum Västerbotten, är
ansvarig för barncancervården i de fyra nordligaste länen.
Foto: Annakarin Drugge
lin för att diskutera att ovanligt fall. När
det gäller barncancer finns ett extremt väl
utvecklat samarbete och nätverk över hela
Europa.
De vanligaste cancerformerna hos
barn är leukemi och hjärntumörer som
vardera utgör en tredjedel av fallen,
medan lymfom står för en femtedel.
Övriga är en blandning av ovanliga tumörer.
Barncancer är svårt att diagnostisera
och nästan alltid spridd vid upptäckt.
Trots det blir 80 procent av alla drabbade barn botade och är fortfarande friska
Överlevnad
De allra flesta får cytostatikabehandling
och ibland också strålning. Det är sällan
som enbart kirurgi hjälper. Vissa kan
botas efter en operation och två veckor på
sjukhus. För andra pågår behandlingen
betydligt längre tid – upp till två och ett
halvt år.
”Vi måste
bygga upp
en så stor
tillit så att
de känner
och tror på
att vi har
gjort allt för
deras barn.”
Åldersfördelning
%
100
efter fem år, vilket innebär att de löper
ytterst liten risk att bli sjuka igen.
– Eftersom barn i grunden är friskare
än vuxna tål de högre doser cytostatika.
Det är orsaken till framgången i behandlingen av barncancer.
Akut myeloisk
leukemi
80
Akut lymfatisk
leukemi
60
Hjärntumörer
Neuroblastom
Non-Hodgkins
lymfom
Neuroblastom
6%
Njurtumör
6%
Neuroblastom
Leukemi
Övriga
tumör- 6 %
31 %
Njurtumör 6 %
Leukemi
typer 9 %
Övriga tumör-
Diagrammet visar åldersfördelningen för de vanligaste
cancerformerna för barn.
Antal
250
200
typer 9 %
Tumörer i muskler
och bindväv
Bentumörer
0
Leukemier
Neuroblastom
100
Hjärntumörer
Njurtumörer
50
Retinoblastom
1950–55
60– 65
70– 75
8 1– 85
9 1– 95
0 1– 05
65–70
55– 60
75 – 80
8 6 – 90
9 6– 00
Diagrammet visar hur många barn (0–15 år) i procent som botas från
de vanligaste barncancersjukdomarna från 1950-talet fram till våra dagar.
För samtliga gäller att överlevnaden har förbättrats avsevärt.
nr 2 · april 2012
31 %
Sarkom 9 %
150
Hodgkins lymfom
20
U L R I K A VA L L G Å R D A
Diagnoserna
Njurtumörer
40
Flertalet barn som tillfrisknat från cancer blir helt återställda. De lever normala
liv och kan oftast själva bli föräldrar när
de blir vuxna.
En tredjedel får däremot långsiktiga
komplikationer.
– Det gäller till exempel barn som haft
en hjärntumör. Både tumören och strålbehandlingen kan vara skadlig för hjärnans utveckling och dessa barn riskerar
därför att drabbas av nedsatt närminne,
inlärningsförmåga och minskad psykisk
energi.
Därutöver finns det också barn som
inte överlever.
– För dem gäller det att göra den sista
tiden så bra som möjlig.
A och o är att vinna förtroende hos de
drabbade familjerna – både medicinskt
och mänskligt.
– Vi måste bygga upp en så stor tillit
så att de verkligen känner och tror på att
vi har gjort allt för deras barn.
Lymfom
0
0
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11 12 13 14
Ålder
Källa: Childhood Cancer Incidence and Survival in Sweden 1984-2005.
Sarkom 9 %
Lymfom
Lymfom
11 %
11 %
Hjärntumör
Hjärntumör
28 %
28 %
Leukemier och hjärntumörer utgör drygt hälften
av
alla tumörsjukdomar
hos barn (0-15
år). drygt
Leukemier
och hjärntumörer
utgör
Källa:
NOPHO,
Report on Epidemiologic
andbarn
Therapeutic
av alla
tumörsjukdomar
hos
(0-15
Results from Registries and Working groups.
hälften
år).
3
Källa: NOPHO, Report on Epidemiologic and Therapeutic
Results from Registries and Working groups.
Barncancer
Izabell Persson, 10 år, från Åsele är inlagd på avdelning 3 vid Norrlands universitetssjukhus, där alla cancersjuka barn från de fyra nordligaste länen får sin diagnos och startar behandlingen. En
av dem som tar hand om Izabell är sjuksköterskan Rut Inger Enryd från Gällivare. När Izabell orkar besöker hon lekterapin där hon kan få pyssla och leka en stund tillsammans med lekterapeuten Caroline Tellhammar.
Foto: Annakarin Drugge
Till barnonkologen i Umeå kommer alla cancersjuka barn från norra Sverige
Hon stöttar familjerna
genom det allra svåraste
Barnsjuksköterskan Rut Inger Enryd från Gällivare har arbetat med
sjuka barn i snart 35 år. 2001
började hon på barnonkologen i
Umeå.
– Det är spännande att få vara
med och se hur utvecklingen går
framåt.
Till avdelning 3 vid Norrlands universi-
tetssjukhus kommer samtliga barn från
de fyra nordligaste landstingen när de
drabbas av cancer. Avdelningen, som
även tar emot barn med neurologiska
sjukdomar och hjärtsjukdomar, har tolv
platser. Alla barn har någon av sina föräldrar boende hos sig på rummet.
– Det är svårt att tänka sig, men på
1970-talet när jag började var föräldrarna
inte med barnen på sjukhuset. Vi barnsköterskor fick vara något av reservmammor, säger Rut Inger Enryd.
Hennes roll har förändrats sedan dess
och hon tycker det är betydligt bättre för
barnen som det har blivit.
– Det är ju föräldrarna som står barnen
närmast och är den största tryggheten.
I dag arbetar personalen med hela familjen, även syskonen. Hennes uppgift
som barnsjuksköterska är att ge stöd och
information, se till att barnen får sin behandling, samt planera för hemgången
och hålla kontakt med hemsjukhusen.
Rut Inger Enryd träffade cancersjuka
barn redan under sin tid på barnkliniken
i Gällivare. Hon kände att hon ville lära
sig mer om barnsjukvård och bestämde
sig år 2000 för att vidareutbilda sig till
4 Rut Inger Enryd,
barnsjuksköterska,
trivs med sitt jobb.
”De flesta blir ju
friska”, säger hon.
”Jag känner
ödmjukhet
inför att få
följa med
familjerna
på deras
resa genom
det allra
svåraste.”
barnsjuksköterska i Umeå. Under praktiken på barnkliniken i Umeå trivdes hon
så bra att hon stannade.
– Visst är det ett jobb som berör och
kräver mycket engagemang av en. Men
det ger också mycket tillbaka. Barn är världens bästa patienter.
Det händer att barn inte överlever sin
sjukdom.
– Då tänder vi ljus och försöker göra
det till en så fin och minnesvärd stund
som möjligt för familjen.
All personal får professionell handledning, men pratar också alltid med varandra inom kollegiegruppen när det händer
något jobbigt.
– Men det mesta på jobbet är ändå
positivt. De flesta blir ju friska och det är
lika härligt att få uppleva varje gång.
Ute i korridoren cyklar en liten pojke
runt på en trehjuling. I allrummet sitter
en annan pojke och ser på tv tillsammans
med sin mamma. Längre bort ligger tvättstugan och pentryt.
– Många föräldrar bor här under lång
tid och måste kunna tvätta och laga mat.
I pentryt kan de även laga något till sina
barn, som kanske inte alltid vill äta av
sjukhusmaten.
Att föräldrarna får sitta ner och äta tillsammans med andra i samma situation
tror hon har en viktig social funktion.
– De har mycket stöd av varandra.
Nytillkomna föräldrar brukar få hjälp av
dem som varit här längre.
Avdelningen har tillgång till både kura-
tor och psykolog. Ett nutritionsteam är
inkopplat för att se till att barnen får rätt
näringstillförsel.
En gång i veckan kommer sjukhusclownerna och hälsar på.
– Då brukar det bli mycket skoj, skratt
och bus.
En lekterapeut, två sjukhuslärare och
en syskonstödjare, anställd av Barncancerfonden, arbetar på lekterapin, som ligger
vägg i vägg. Här finns möjlighet till sysselsättning för både stora och små barn.
– Vi lyssnar in vad de önskar göra och
utgår från vad de tycker är trevligt, säger
lekterapeuten Caroline Tellhammar.
Det finns leksaker, pussel, spel, pysselmaterial, biljard- och pingisbord och ett
rum där man kan lyssna på musik.
– Leka kan nästan alla barn göra även
om de är sjuka. På något sätt. Det betyder
mycket att få fokusera på något annat än
sin sjukdom, om än bara för en stund.
Rut Inger Enryd knackar på dörren till
sal H. Utanför hänger en skylt med
patientens namn. Izabell Persson, 10 år,
tittar upp under täcket och hälsar.
Hon känner sig trött idag.
– Doktorn tyckte att du behövde lite
extra salter i blodet, säger Rut Inger Enryd
och byter ut droppåsen på ställningen.
– Och så ska du få blod också, då tror
jag du blir lite piggare, tillägger hon.
När Izabell Persson har presenterat sig
sträcker hon sig mot nattygsbordet efter
en skål med chips.
– Hon får äta allt hon vill – godis, chips,
det spelar ingen roll. Huvudsaken är att
hon äter, säger mamma Pernilla Norberg,
som bor med Izabell på sjukhuset.
– Det är medicinen som påverkar
smaklökarna, så allting smakar inte som
det brukar göra. Och så har det varit jobbigt att svälja, förklarar Izabell Persson.
Utöver det hon stoppar i sig själv får hon
näringsdropp och sondmat via en slang i
näsan.
Hon fick diagnosen akut lymfatisk leukemi strax före jul. Hon hade känt sig trött
under en längre tid och blödde näsblod.
Ett prov som togs på vårdcentralen hemma i Åsele tydde på leukemi. Izabell Persson skickades omedelbart med ambulans
till Umeå, där diagnosen fastställdes och
behandling genast sattes in. I första
omgången låg hon inlagd i sex veckor. Nu
är hon inne på sin andra behandlingsomgång och har hittills varit här två veckor.
Hon tycker det är lite långtråkigt på
sjukhuset, men får undervisning av sjukhuslärarna en stund varje dag. Hon berättar också att hon har gjort lerfigurer som
snart ska målas och lackas.
– Och i eftermiddag ska vi plantera
blommor.
Men nu behöver hon först vila sig en
stund. Rut Inger Enryd lämnar henne
och mamman ensamma på rummet och
går ut i korridoren igen.
– Izabell är en riktig liten kämpe, både
modig och tuff, säger hon och fortsätter
tankfullt:
– Jag känner ödmjukhet inför att få
följa med och stötta familjerna på deras
resa genom en del av det allra svåraste
som man någonsin kan uppleva i livet.
Det är helt fantastiskt att se vilken styrka
de besitter.
U L R I K A VA L L G Å R D A
nr 2 · april 2012
Den mesta av sin behandling har Fredrik kunnat få hos barnonkologsjuksköterskan
Catharina Knutsson på Sunderby sjukhus. I dag har han med sig sin pappa Robert.
Fredrik, 10,
får vård nära
hemmet
I augusti förra året fick Fredrik
Andersson, 10 år, från Boden diagnosen Wilms tumör.
– Jag kände att jag hade en
knöl här, precis under revbenet,
berättar han och pekar.
Den mesta av sin behandling
har han fått på Sunderby sjukhus.
I dagsjukvårdens behandlingsrum i
anslutning till barnmottagningen vid
Sunderby sjukhus sitter Fredrik Andersson och hans pappa Robert. Det är snart
dags för en ny omgång cellgifter och
barnonkologsjuksköterskan Catharina
Knutsson tar ett blodprov för att kontrollera att blodvärdet ligger tillräckligt högt
inför behandlingen.
Fredrik Andersson har full koll på sin
sjukdom och sina behandlingar, det märker man genast när man pratar med
honom.
– Vi har blivit mycket bättre på att
informera barnen jämfört med förr. Jag
tror att det är bra för det ger dem en känsla av kontroll, säger Catharina Knutsson.
Till dagsjukvården kommer cancersjuka och kroniskt sjuka barn som inte
behöver inläggning.
– De här barnen får ligga så mycket på
sjukhus ändå, så i samband med att Sunderby sjukhus öppnades bestämdes det
att dagsjukvården skulle placeras i egna
lokaler.
Sunderbyn har just nu åtta cancersjuka barn i sitt upptagningsområde. Ansvarig för vården av dem är överläkaren Svetlana Hortin.
Vid Lapplands barnklinik GällivareKiruna är överläkare Andrea Kischkel
profilerad mot barn­onkologi.
Fredrik Andersson kommer till dagsjukvården i Sunderbyn ett par gånger i veckan för behandling eller provtagning.
I april ifjol fick han en oförklarlig feber
som återkom gång på gång. Ett par månader senare upptäckte han själv knölen
som visade sig vara en tumör i höger
njure.
I augusti fick han sin diagnos på sjukhuset i Umeå, där han stannade i två
veckor och startade sin behandling med
cellgifter. Med sig hade han hela sin
familj – pappa, mamma och lillasyster.
Systern och den ena föräldern bodde på
patienthotellet medan en av föräldrarna
bodde i patientrummet med Fredrik.
Efter de två inledande behandlingsnr 2 · april 2012
veckorna kunde han få sina cellgifter i
Sunderbyn fram till operationen i Uppsala då både tumören och njuren avlägsnades.
Efter operationen blev han strålad två
veckor i Umeå och har sedan dess fortsatt
att få cellgifter i Sunderbyn. Behandlingen väntas pågå fram till och med april.
– Nu ser vi ljuset och hoppas att Fredrik ska bli helt frisk. Men det har varit en
kämpig tid och fortfarande är det bitvis
jobbigt. Det är fruktansvärt att se sitt barn
så här sjukt. Jag hade gjort vad som helst
för att gå igenom sjukdomen i stället för
Fredrik, säger Robert Andersson.
Men, tillägger han, själv hade han troligen blivit mycket sjukare.
Fredrik Andersson har efter omständigheterna mått ganska bra, även om cellgiftbehandlingen i sig är påfrestande.
– Det har berott lite på vilken sorts
cellgift jag har fått. Jag har mått lite illa
ibland och tappat matlusten, säger han.
En stor del av tiden har han till och
med kunnat gå i skolan mellan 10 och 14
på dagarna.
Värst var det att tappa håret, tycker
han. Samtidigt som Fredrik tappade
håret, vilket drabbar alla barn som går
igenom en cellgiftbehandling, ”sympatirakade” pappa Robert sitt huvud. Fast det
har hunnit växa ut igen. Och det kommer
Fredriks hår också att göra så småningom, understryker Catharina Knutsson.
Att Fredrik Andersson har kunnat bo
hemma under större delen av sjukdomstiden och få behandling i Sunderbyn är
något som han och hans familj verkligen
har uppskattat.
– Att bo på sjukhuset i Umeå hela
familjen var ingen höjdare, men det spelade förstås in att vi nyss hade fått beskedet om sjukdomen. Allting var väldigt
tungt just då, säger Robert Andersson.
Det är många – till och med bland
landstingets egen personal – som inte
känner till att barn kan få cellgiftbehandling på Sunderby sjukhus, berättar Catharina Knutsson.
– All behandling styrs från Umeå,
men lättare cytostatikabehandlingar kan
vi ge här.
Eftersom barnen blir extra infektionskänsliga behöver de ibland antibiotikabehandling som också ges på hemmasjukhuset, liksom blod- och trombocyttransfusioner om det blir aktuellt.
Fredrik Andersson, 10 år, från Boden är ett av de norrbottniska barn som just nu behandlas för cancer.
Foto: maria åsÉn
”Vi har helt
fantastiska
föräldrar och
barn – det är
sällan någon
ledsam
stämning
här.”
Catharina Knutsson är den enda sjuksköterskan som arbetar full tid på dagsjukvården, övriga sköterskor alternerar
med arbete på barnmottagningen. Hon
älskar sitt arbete och känner glädje varje
dag hon går dit, trots att det naturligtvis
finns en del tunga inslag.
– Det är ju den värsta mardrömmen
att ens barn ska drabbas av en dödlig
sjukdom och man tror inte att man ska
klara av det. Men ändå gör familjerna det.
Jag måste säga att vi har helt fantastiska
barn och föräldrar – det är sällan någon
ledsam stämning här, säger Catharina
Knutsson.
Det jobbigaste som kan hända är att en
patient får återfall i sin sjukdom eller att
man tvingas ge upp en behandling för att
den inte lyckas.
– Ibland kan föräldrarna önska att vi
ska fortsätta behandla, men det finns en
gräns när det inte är etiskt försvarbart –
man bara förlänger lidandet. Men de allra
flesta barn blir trots allt friska.
Catharina Knutsson träffar ofta barnen
under lång tid – ibland flera år – och hinner verkligen lära känna dem.
– Jag försöker bemöta dem på ett positivt sätt och skojar mycket med dem.
Barn, framförallt de yngre, lever här och
nu och ser inte så långt framåt. Då är det
mer föräldrarna man måste stötta och
trösta.
U L R I K A VA L L G Å R D A
5
hallå där…
Forskning i landstinget
Peter Mikaelsson, lektor vid institutionen för hälsovetenskap vid LTU, Gunvor Gard, lektor inom sjukgymnastik vid LTU, koordinatorn Margareta Eriksson
och doktoranden och sjukgymnasten Catarina Nordin driver projektet framåt tillsammans med 13 vårdcentraler i Norrbotten.
Foto: MARIA ÅSÉN
Tio miljoner till
smärtforskning
Forskningsprojektet Smärtrehabilitering i samverkan vänder sig till
150 smärtpatienter i länet.
Satsningen har beviljats totalt
9,8 miljoner kronor i anslag från
rehabiliteringsgarantin.
Norrbottens läns landsting och Luleå
tekniska universitet, LTU, har fört sitt
tidigare samarbete ett steg längre. Det
omfattande projektet Smärtrehabilitering i
samverkan pågår under två år, till och med
2012.
Målet är att utveckla rehabiliteringsmetoderna för patienter med långvarig
smärta. Förhoppningen är att rehabiliteringen ska bli effektivare och kortare och
leda till snabbare återgång till arbete samt
ge ökad livskvalitet för patienterna.
Den första ansökan genererade 4,8
miljoner kronor i anslag. Det lade grunden till det arbete som man nu är mitt
uppe i. Nyligen kom beskedet att ytterligare fem miljoner har beviljats för nästa
steg av projektet.
– Vi är jätteglada! Det är mycket pengar och det möjliggör fortsatt forskning på
ett viktigt område. Det innebär också att
vi kan utveckla samarbetet mellan landstinget och universitetet, säger Margareta
Eriksson, forskningskoordinator.
I dagsläget ingår 13 certifierade vårdcentraler och eventuellt är fler på väg in. Projektet erbjuder patienter med långvarig
smärta i nacke, skuldror eller rygg så kal�lad multimodal rehabilitering, MMR. Det
innebär att patienten och personalen
arbetar i team utifrån ett gemensamt mål.
I behandlingsteamet ingår alltid läkare
och ytterligare två olika professioner,
”Det innebär att vi kan
utveckla samarbetet
mellan landstinget och
universitetet.”
6 Doktoranden och sjukgymnasten Catari-
fakta
Rehsam
E Smärtrehabilite-
ring i samverkan är
ett projekt inom
Rehsam, som står
för rehabilitering
och samordning.
E Rehsam är ett
forskningsprojekt
för effektivare behandling inom ramarna för rehabiliteringsgarantin.
E Det finansieras
av Socialdepartementet via Försäkringskassan.
E Forskningen bedrivs på landstingens kliniker och
vårdcentraler.
Nästan varje landsting har ett Rehsam-projekt.
Totalt pågick 17 projekt 2011 och 46
miljoner kronor har
fördelats.
E I ett första skede
fick det norrbottniska projektet 4,8
miljoner i forskningsanslag. Nyligen kom beskedet
att man i en ny ansökan har blivit beviljade ytterligare
fem miljoner kronor.
Källa: Nll och
Försäkringskassan
Rehabiliteringskoordinatorerna Gudrun
Palo och Ing-Marie Persson från Mjölkuddens vårdcentral samt Tarja Lehtonen,
Haparanda vårdcentral, upplever att det
webbaserade självhjälpsprogrammet ger
patienterna stöd att hantera sin vardag.
oftast arbetsterapeut, sjukgymnast, kurator eller psykolog. Patienten deltar aktivt i
målsättning, planering, behandlingsåtgärder och utvärdering av sin rehabilitering. Hälften av patienterna erbjuds även
att få arbeta med ett webbaserat självhjälpsprogram. Vårdcentralernas roll är
att ansvara för behandling och rekrytering av de cirka 150 patienter som behövs
i projektet.
– Att arbeta i team har visat sig vara
framgångsrikt. MMR är den metod som i
dagsläget rekommenderas vid långvarig
smärta, men mer forskning behövs. I den
fortsatta studien kommer vi att vidareutveckla självhjälpsprogrammet och kombinera det med individuell coachning för
att skräddarsy rehabiliteringen för patienten, förklarar Margareta Eriksson.
na Nordin, Gunvor Gard, lektor inom
sjukgymnastik vid LTU, och Peter Mikaelsson, lektor vid institutionen för hälsovetenskap, är de som tillsammans med
Margareta Eriksson finns med under hela
projektets gång. De diskuterar de frågor
som kommer fram och driver arbetet
framåt tillsammans med vårdcentralernas rehabiliteringskoordinatorer.
Förutom ökad livskvalitet för patienterna lägger studien också grunden till ett
standardiserat arbetssätt för denna typ av
behandlingsmetoder. För en del vårdcentraler innebär det ett nytt arbetssätt,
andra har redan tidigare arbetat i team.
– För oss är arbetet upplagt ungefär på
samma sätt som tidigare men det tillkommer vissa arbetsmoment, förklarar Tarja
Lehtonen, rehabiliteringskoordinator vid
Haparanda vårdcentral.
Det som är nytt för de flesta inblandade
är det webbaserade stöd som vissa av
patienterna får tillgång till. Tarja Lehtonen upplever programmet som varierande och bra.
– De får eget ansvar att via dator få
stöd att hantera sin vardag, komma vidare och hitta balans, men många behöver
såklart människor också, tillägger IngMarie Persson, rehabiliteringskoordinator vid Mjölkuddens vårdcentral.
Generellt sett ser de att högpresterande och stressade kvinnor i allt yngre ålder
blir fler bland smärtpatienterna, vilket
enligt dem också ger anledning att lägga
in en genusaspekt i projektet.
ANNA B E R G STR Ö M
Ewa Öhström
Holmqvist,
hjälpmedelskonsulent vid Huvudsaken, landstingets
resurscentrum för
kognitivt stöd.
För någon vecka
sedan anordnade du och Hjälpmedelsinstitutet en kursdag i Luleå
om hur man kan använda mobilen
som stöd. Vilka vände ni er till?
– Till förskrivare och annan personal som arbetar nära brukare med
kognitiva nedsättningar. De flesta av
deltagarna var arbetsterapeuter. De 30
platserna tog snabbt slut – både
intresset och behovet är mycket stort.
Varför är mobiltelefonen ett bra redskap?
– Teknikutvecklingen har gjort att
man kanske inte behöver ett speciellt
kognitivt hjälpmedel; man kan ibland
klara sig med en mobiltelefon, som är
något som de flesta redan har. Anteckningar, kalender och påminnelser,
ibland kopplade till larm eller SMS, är
exempel på funktioner. Till ”smartphones” finns dessutom olika appar,
små program, som är anpassade för
målgruppen.
Vad var syftet med utbildningen?
– Att deltagarna skulle få en ökad
medvetenhet och mer kött på benen,
exempelvis kännedom om olika abonnemang och telefonmodeller. Dessutom ingick en praktisk del där de fick
söka och ladda hem appar.
– Det finns ingen möjlighet att
känna till alla funktioner och appar –
det här är ett område som utvecklas
snabbt. Men genom att göra en kartläggning och bedömning av svårigheter och behov kan man ringa in vad
brukaren behöver för att få vardagen
att fungera.
Vilket stöd kan behövas?
– Personer kan ha problem med
struktur och planering: de kan ha svårighet att komma i tid, att veta när en
aktivitet börjar och hur länge den ska
pågå, att planera sin vecka och sina
inköp, för att nämna några områden.
Ge exempel på hjälpmedelsappar?
– Det kan vara allt från en app som
används vid veckoplaneringen till en
som berättar hur länge det är lagom
att duscha eller borsta tänderna.
Appen Handla är till hjälp när man
behöver komma ihåg vad som ska läggas i vagnen och hur mycket pengar
som behövs. Fler exempel, som går att
ladda ner, finns på www.hi.se/appar.
Blir det fler kurser i ämnet?
– Jag tror inte att vi får Hjälpmedelsinstitutet att komma hit igen
på ett tag; landet är stort. Däremot har
jag planer på att under våren eller
hösten anordna en informationsträff
där vi via videolänk ger intresserade
möjlighet att ta del av det vi lärde oss
under dagen.
ulrika englund
Arbetsmiljön gör
kvinnor sjukare?
Arbetsmiljöverket ska kartlägga vad
i arbetsmiljön som gör att kvinnor
drabbas mer av ohälsa än männen:
kvinnors ohälsotal är 45 procent högre
och fler kvinnor än män tvingas avsluta sitt arbetsliv i förtid av hälsoskäl.
Omkring 1 500 inspektioner ska göras
inom bland annat parti- och detaljhandel, lokalvård och hälso- och sjukvård.
Syftet är att öka arbetsgivarnas kunskaper om de risker som leder till arbetsrelaterad ohälsa bland kvinnor.
Vid besöket tar inspektörerna reda
på vilka orsaker som arbetsgivare och
skyddsombud bedömer ligger bakom
ohälsan bland kvinnor och vad som
kan göras för att åtgärda dem.
Flest litar på sjuksköterskor
Sjuksköterskor och läkare är de yrkesgrupper som svenskarna har störst förtroende
för, enligt Förtroendebarometern från
Medieakademin.
84 procent har mycket eller ganska
stort förtroende för kompetensen hos
sjuksköterskor, 79 procent för läkare,
medan motsvarande siffra för forskare är
74 procent.
När Sveriges samhällsinstitutioner
jämförs hamnar sjukvården på andra
plats (56 procent). Bara universitet och
högskolor får bättre resultat (64 procent).
Längst ner på förtroendebarometern hamnar de politiska partierna (18 procent),
skriver Dagens Medicin.
Resultatet baserar sig på nätenkäter
med 1 000 personer.
nr 2 · april 2012
Trycksår – ett onödigt ont
Förekomsten av trycksår bland
patienter i Norrbotten minskade
stadigt, för att sedan stiga igen vid
mätningen i oktober förra året.
- Det är så onödigt. De flesta
fall av trycksår ska inte behöva
uppstå, säger Monica Forsberg,
utvecklingsledare.
Den 6 mars genomfördes ännu en punkt-
prevalensmätning av trycksår, den femte i
ordningen för Norrbottens läns landstings
del och den tredje på nationell nivå. Vid
ett och samma tillfälle kontrollerades alla
patienter över 18 år i länet som var
inskrivna på sjukhusen, inom psykiatrin
samt vid primärvårdens obs-avdelningar.
Monica Forsberg väntar med spänning
på resultatet, som kommer i april. Vid
den första mätningen, i mars 2010, hade
15,2 procent av patienterna trycksår
i någon form. Motsvarande siffra i oktober samma år uppgick till 14,4 procent.
I mars 2011 hade den sjunkit ytterligare,
till 12,0 procent. I oktober hade siffran
däremot stigit till 13,9 procent; trycksår
observerades då på 75 av de 541 inne­
liggande patienterna.
– Det var verkligen ett tråkigt besked.
Visst kan slumpen spela in eftersom mätningen sker under en enda dag, men
resultatet berättar ändå ungefär hur det
ser ut. Vi har helt enkelt inte lyckats tillräckligt bra med att identifiera riskpatienter och förebygga trycksår, säger hon.
”Trycksår är något
som går att förhindra”, säger Monica
Forsberg, utvecklingsledare.
Ett trycksår uppkommer när en patient
ligger eller sitter länge i samma ställning.
Trycksår är svårläkta och innebär ofta
mycket lidande.
– Alla vet hur ont ett skavsår kan göra,
för att inte tala om ett skavsår med en
blåsa. Det är grad ett respektive två på
den fyragradig skala som används. Den
värsta typen av trycksår, exempelvis en
svart nekros, kan gå ända in till benet; det
handlar om svåra smärtor.
Patienten tvingas stå ut med ständiga
omläggningar och av att vara beroende av
vårdpersonal. En del sår luktar illa, vätskar och kan förstöra kläder.
– Sammantaget kan trycksår orsaka
nedstämdhet och depressioner.
Det är inte bara den enskilde patienten
som vinner på att slippa trycksår.
Omläggningar tar tid och personalresurser i anspråk. Kostar gör även det extra
vårddygn som personer med trycksår
i genomsnitt stannar på sjukhuset. En
stor utgift är kopplad till det som behövs
för att lägga om såret. I Jönköpings län
uppgick år 2005 kostnaderna för omläggningsmaterial vid trycksår till 53 miljoner
kronor.
– Förutom ett minskat lidande för
patienter finns alltså mycket pengar för
landstinget att spara om antalet fall kan
minimeras, konstaterar Monica Forsberg.
Till riskpatienterna hör de äldre, multisjuka, liksom människor med en grund-
sjukdom eller en funktionsnedsättning.
De som blir liggande efter en operation
har också en förhöjd risk att få trycksår,
liksom de som tillfälligtvis är svårt sjuka
och har svårt att förflytta sig på egen
hand.
Vid riskbedömningen inspekteras
huden. Dessutom värderas allmäntillståndet – personalen ska bland annat vara
uppmärksam på om patienten har fått i
sig tillräckligt med näring.
De inledande iakttagelserna ska journalföras, något som inte alltid sker i dag.
– Vi är skyldiga att dokumentera riskbedömningen, samtidigt som det är nödvändigt för att kunna upprätta en individuell vårdplan. Vi måste veta hur det såg
ut från början för att kunna följa utvecklingen. Avvikelser ska sedan anmälas i
Synergi.
Landstinget har en nollvision; ingen
patient ska drabbas av trycksår under sin
vårdtid. Några fall inom den palliativa
vården kommer dock alltid att finnas –
i slutet av livet minskar cirkulationen
samtidigt som smärta hos patienten kan
göra det svårt att vända honom eller
henne tillräckligt ofta.
I oktober 2011 låg Norrbottens läns
landsting strax under medelvärdet för
den nationella mätningen, 13,9 procent
jämfört med 14,4 procent. I mätningen
deltog 14 landsting, troligen de mest
engagerade, vilket gör att Norrbotten trots
allt ligger bra till vid en jämförelse med
övriga landet.
Och även om Monica Forsberg är
besviken över att den fina utvecklings­
kurvan brutits kan hon konstatera att
mycket hänt i länet de senaste åren.
– Medvetenheten och kunskapen har
ökat, både inom vården och äldreomsorgen. Jämfört med för 20 år sedan är
an­talet trycksår betydligt färre i dag. Vi
är på rätt väg.
ULRIKA E N G LUND
fakta
Så förebyggs trycksår
E Inspektera huden, gradera eventuella
trycksår enligt skala 1-4.
E Vid identifierad risk för trycksår – sätt
genast in preventiva insatser.
E Avlasta! Tryckreducerande madrasser
och kontinuerliga lägesändringar enligt
ett vändschema är viktiga åtgärder.
E Håll huden torr, mjuk och smidig.
E Tillgodose närings- och vätskebehovet.
E Informera patienten och närstående
om hur trycksår kan förebyggas.
E Dokumentera alla åtgärder och effekterna av dessa. Det är viktigt för patientsäkerheten och en förutsättning för att
kunna kvalitetssäkra de åtgärder som
gjorts.
Källa: Monica Forsberg, Norrbottens läns landsting
Tage Backgård var
en av de omkring
550 norrbottniska
patienter som den
6:e mars deltog
i punktprevalensmätningen av
trycksår. Sjuksköterskorna Lena
Gustafsson och
Hanna Nyberg,
avdelning 51 i
Sunderbyn, ser
satsningen som ett
viktigt led för att
förebygga trycksår.
Foto: ANDERS ALM
”Vid god omvårdnad ska trycksår inte behöva uppstå”
Klockan åtta på morgonen den 6 mars
börjar sjuksköterskorna Lena Gustafsson och Hanna Nyberg leta efter
trycksår på patienter inskrivna vid
avdelning 51, Sunderby sjukhus.
Två timmar senare är de framme
vid den sista patienten – för den här
gången.
Den nationella punktprevalensmätningen av
trycksår genomförs två gånger varje år inom
vården och vid äldreboenden. Vid avdelning 51,
med 22 vårdplatser för patienter från urologin,
Öron-näsa-hals/Käk- och munsjukdomar,
kirurgkliniken och ögonsjukvården, tar man
det obligatoriska uppdraget på största allvar.
nr 2 · april 2012
– Mätningen lyfter fram trycksår som en viktig angelägenhet, vilket är bra. Vid god omvårdnad ska trycksår inte behöva uppstå. De är svårläkta, svårbehandlade och gör ont, säger Elisabeth Lass, enhetschef.
Det är inte speciellt vanligt med trycksår på
avdelningen. Dels är personalen duktig på att
identifiera riskpatienter och snabbt sätta in
avlastande åtgärder, dels är den van att uppmärksamma patienternas näringsintag.
– Nutrition är ständigt i fokus här eftersom
en del av våra patienter har problem med matorganen, exempelvis svårigheter med att svälja.
Ytterligare en anledning till att få trycksår
uppstår är att 51:ans patienter oftast har korta
vårdtider.
– Det är sängen som är den farligaste platsen, konstaterar Elisabeth Lass.
Lena Gustafsson och Hanna Nyberg inleder
med att studera journalerna och tar bland
annat reda på om patienterna haft trycksår tidigare.
Därefter går de runt till de 21 patienter som
just den här dagen varit inneliggande i minst
24 timmar; de ställer frågor, gör hudbedömningar, letar efter rodnader och sår samt noterar om förebyggande eller behandlande åtgärder redan satts in. De avslutar med att gå tillbaka till journalerna för att söka mer information.
Allt protokollförs och skickas sedan in för
registrering.
Sist ut av patienterna är Tage Backgård, som
har tagit på sig sina egna kläder och gjort sig
redo för att åka hem. Han svarar på frågor och
får sedan armbågar, fötter och öron undersökta. Några trycksår går inte att finna, allt ser bra
ut.
– De som är sängliggande vänder vi på och
kontrollerar noga, medan vi enbart tittar på de
mest utsatta områdena på dem som är uppe,
förklarar Lena Gustafsson.
Vid kontrollen av de 21 patienterna hittar
sjuksköterskorna totalt två mindre trycksår,
dock inget nytillkommet.
– Mätningen ger oss ett kvitto på att vi arbetar på rätt sätt, säger Hanna Nyberg.
ULRIKA E N G LUND
7
Oviss framtid
för personalen
”Det finns en risk att
kompetens lämnar länet”,
anser Maria Mörsare, ivasköterska. ”Toppstyrt och
tungarbetat”, säger kollegan
Marie Hedman, till höger, om
hanteringen av förslaget om
nedläggning av operation i
Kalix.
Foto: ANDERS ALM
De berörda operations-, narkos- och undersköterskorna på centraloperation i
Kalix har redan innan beslutet är taget intervjuats om vad de vill göra om nedläggningsförslaget går igenom. Personalen brottas nu med tankarna på att
pendla eller flytta till Gällivare eller Sunderbyn, stanna i Kalix eller lämna länet.
”Ni är bara bäst”. Orden står skrivna på
ett kort som tillsammans med andra häls­
ningar i lunchrummet visar patienternas
uppskattning. Denna uppmuntran håller
tillsammans med den goda sammanhåll­
ningen modet uppe på den berörda perso­
nalen i väntan på beslutet om operations­
verksamheten ska läggas ned. Beslutet kan
påverka hela deras framtid, inte bara yrkes­
mässigt.
– En del verkar tro att vi ska massemi­
grera till Sunderbyn och Gällivare, men
hela landet skriker efter specialistutbildade
sjuksköterskor. Risken är att länet kommer
att tappa kompetens, säger Maria Mörsare,
sjuksköterska på Ivak.
Maria Mörsare, sjuksköterska på Ivak.
Personalen beskriver operationsverksam­
heten i Kalix som effektiv, med en väl sam­
arbetad och stabil personalstyrka, nöjda
patienter och bortarbetade köer. Men hand­
läggningen av ärendet om en eventuell
nedläggning upplevs som utdragen och
jobbig.
– Därför har vi inlett enskilda samtal
med personalen om vilka arbetsuppgifter
de kan tänka sig att ha om operation läggs
ned, fast beslutet inte är taget än. En del
tjänster kan vi lösa med vakanser och pen­
sion, men inte alla, förklarar Birgitta Fors­
berg, verksamhetschef på Kalix sjukhus.
Enligt henne finns inget som tyder på
att intensivvården, inklusive narkosläkare,
skulle vara hotad.
– Det finns inga indikationer på att den
läggs ned även om operationsverksam­
heten upphör. Vi har ett uppdrag att fort­
sätta bedriva akutsjukvård, innefattande
ambulanssjukvård, akutmottagning och
företrädesvis medicinsk intensivvård.
Men bortom alla fakta kan personalen
ändå inte se förbi den oro och ovisshet
som förslaget skapar. Frågorna och funde­
ringarna är många. Hur påverkas intensiv­
vården? Hur intressant är det för narkos­
läkare att söka till Kalix om centralopera­
tion försvinner? Vilka blir övertaliga om
Marie Hedman, sjuksköterska på Ivak.
Birgitta Forsberg,
verksamhetschef på
Kalix sjukhus, har
låtit intervjua all
berörd personal om
vad de vill göra om
nedläggningsbeslutet går igenom,
allt för att göra
processen så kort
och smidig som
möjligt.
operationssköterskorna får andra tjänster
på sjukhuset? Hur kan 14 tjänster ersättas
med två i Gällivare och två tjänster i Sun­
derbyn? Och hur ska den lilla personal­
ökningen klara de 800 operationer som
nu görs i Kalix?
Det största frågetecknet är dock om eko­
nomin är det egentliga skälet till förslaget.
– Motiveringen till att stänga operation
i Kalix är att spara sju miljoner. Jag tror
inte att landstinget sparar pengar på att
skicka patienter 20 mil längre eller på att
behöva bygga ut för 50 miljoner i Sunder­
byn, säger Maria Mörsare.
”Hela landet skriker efter
specialistutbildade sjuksköterskor. Risken är att
länet kommer att tappa
kompetens.”
Operationssköterskan Slaviza Grba
beskriver det som att hon och många med
henne först var i en förnekelsefas då för­
slaget om nedläggning kom.
– Jag tänkte att det kan inte vara sant,
det fungerar ju så bra här. Och så har man
jobbat på och varit glad och positiv. Men vi
som jobbar här borde ha fått prata mer
med dem som bestämmer för att hitta fler
vägar att spara. Vi hade kunnat ta över mer.
Jag önskar att vi hade fått jobba med ett
förbättringsprojekt i stället, för att få mer
operationer här, säger hon.
Sköterskorna beskriver en känsla av att
personalen ute i verksamheten befinner
sig långt från beslutsfattarna. De uppger
att de har försökt ge sin syn på de informa­
tionsmöten som har hållits, men upplever
att de setts som störande och att man inte
vill lyssna på dem.
– Nu önskar jag bara att förslaget ändras
så vi kan fortsätta göra det ännu bättre här
i Kalix, säger Slaviza Grba.
ANNA BERGSTRÖM
E Hur ser du på förslaget om operationsverksamheten i Kalix?
Elisabet Ranvald,
Mats Lindström,
Ivar Wizelius,
Mervi Rundgren,
Torbjörn Resin,
enhetschef, Operation, Kalix sjukhus:
– Jag tror inte att
det är ekonomin
som styr. Det är en
kris i Malmfälten
som måste lösas
och för att bibehålla
kompetensen där
måste man få fler
operationer. Jag tror
också att det kom­
mer att ta flera år
innan man sparar
några sju miljoner.
iva-sköterska, Kalix
sjukhus:
– Jag förstår att
man måste ta
ansvar för hela
länet, men då vill
jag se svart på vitt
att man verkligen
sparar någonting
och få en ordentlig
konsekvensanalys.
Oavsett vad den
visar är det bättre
än det underlag
som finns i dag. Jag
tycker också att
landstinget ska titta
på möjligheten att
sälja vård till andra
delar av landet för
att få intäkter och
utveckling.
vikarierande ivaläkare, Kalix sjukhus:
– Jag är skeptisk
mot att spara på det
här viset. För fram­
tida personalför­
sörjning ser jag att
landstinget får vad
de vill ha om de
betalar. Men ingen
läkare tar ett sådant
jobb för att få erfa­
renhet.
iva-specialistsjuksköterska, ambulansen, Haparanda:
– Om anestesi­
läkare försvinner
påverkar det oss
enormt. Blir de
kvar om det inte
finns operation?
Om vi har dåliga
patienter kan vi
behöva nyttja dem.
Det är inte kul att
ligga på vägarna
och veta att man
har ännu längre än
i dag till närmaste
anestesiläkare. Det
är svårt att se något
positivt eller någon
besparing i detta.
enhetschef, Ivak,
Kalix sjukhus:
– En operations­
avdelning för med
sig kompetens som
stärker iva, akut­
mottagning och
ambulans, ger
trygghet för perso­
nalen och är till
gagn för patient­
säkerheten. Aneste­
sipersonal har en
kontinuitet att
utbilda och under­
hålla prehospital
personal i att säker­
ställa fria luftvägar.
Vi hjälper ambu­
lansstationerna i
hela östra Norrbot­
ten med utbildning.
”Hellre utveckla än avveckla”, säger
Slaviza Grba, en av de berörda operationssköterskorna i Kalix.
Personalen oroas över att andra enheter på
Kalix sjukhus ska påverkas negativt om operationsverksamheten läggs ner.
Frågan tas upp igen – här är
Framtiden för operationsverksamheten i Kalix har debatterats kraftigt både lokalt och på länsnivå.
Den 12 april tas frågan upp igen.
Vid centraloperation i Kalix utförs huvud­
sakligen allmänkirurgiska operationer som
bråck, gallor och åderbråck. Det utförs
också ingrepp på medicinpatienter, främst
inläggning av venportar, pacemakeringrepp
och perkutan endoskopisk gastrostomi
(PEG), samt tandvård i narkos. Samtliga
operationer är planerade dagkirurgiska
ingrepp som vanligtvis inte kräver inlägg­
ning.
Behovet av allmänkirurgiska ingrepp har
minskat vilket innebär att 1 450 genomförda ingrepp i Kalix 2007 beräknas sjunka
till cirka 800 under 2012.
Av patienterna vid operation i Kalix
kommer cirka 27 procent från östra Norr­
botten (Kalix, Haparanda, Överkalix, Över­
torneå), 40 procent från Luleå/Boden, 30
procent från Piteå älvdal (Piteå, Älvsbyn,
Arvidsjaur, Arjeplog) och ungefär 2 procent
från andra platser i länet.
Skälen till avvecklingen av operations­
verksamheten i Kalix uppges vara rent eko­
nomiska samt ett led i ett effektivare nytt­
jande av de samlade resurserna i länet.
Divisionschef Hans
Rönnkvist hoppas att
de föreslagna förändringarna ska gynna
hela länet.
Foto: ANDERS ALM
”Man måste se
till hela länet”
Förslaget om nedläggningen av operationsverksamheten i Kalix har en direkt koppling till länsperspektivet.
– Vårt ansvar och uppdrag är att effektivisera i hela
Norrbotten, säger Hans Rönnkvist, divisionschef för
Opererande specialiteter.
Divisionsledningen för Opererande spe­cialiteter inom Norrbot­
tens läns landsting beklagar om personalen i Kalix känner att de
befinner sig i en annan verklighet än tjänstemän och politiker.
– Det här är inget förslag som har kommit som en blixt från
klar himmel. Det är helt i linje med den landstingsplan som
beskriver vad vi ska göra och de politiska beslut som har tagits för
att effektivisera verksamheten i länet. I det här fallet måste man
se till hela länet, säger Hans Rönnkvist.
Han förklarar att det har varit en bred process som började
redan 2010. Divisionernas chefer, även inom andra divisioner
som Medicinska specialiteter och Folktandvården, har varit del­
aktiga. Man har även rådgjort med bland andra länets sjukrese­
ansvariga och med de enheter i Sunderbyn och Gällivare som
planeras överta Kalix operationer. Allt detta sammantaget ligger
till grund för förslaget.
Han anser att de flesta frågor som man nu vill ha svar på i åter­
remissen av ärendet finns beskrivna sedan tidigare. Bland annat
har man varit tydlig med att det akuta omhändertagandet av
patienter inte kommer att förändras vid en avveckling av central­
operation i Kalix. Ivak-enheten bedöms inte beröras nämnvärt av
förändringarna förutom den personal som hanterar postoperativ
vård. Akutmottagning, iva och ambulans förblir intakta.
Några svårigheter att bemanna med narkosläkare till Kalix om
operationsverksamheten läggs ner ser inte Hans Rönnkvist. Idag
finns två narkosläkare i tjänst dagtid i Kalix. Om centraloperation
avvecklas minskar behovet av narkosläkare och därför föreslås det
bli en tjänst mindre dagtid. Men det kommer även fortsättnings­
vis att finnas tillgång till narkosläkare dygnet runt i Kalix. För­
hoppningen är att man ska kunna nyttja fler läkare via Sunderbyn
och ha färre inhyrda än idag.
Operationssköterskan Marina Noujdinova och hennes kollegor
i Kalix väntar på beslutet om verksamhetens framtid.
Uppmuntrande och tacksamma hälsningar från patienter sprider glädje i operationspersonalens lunchrum.
bakgrunden till de föreslagna förändringarna
Landstingsstyrelsen har föreslagit följan­
de till landstingsfullmäktige:
O De operationer som kräver centralopera­
tionsresurser vid Kalix sjukhus överförs till
Sunderby och Gällivare sjukhus.
O Antalet vårdplatser minskas med två
inom omvårdnadsenheten vid Kalix sjuk­
hus, med en utökning med en vårdplats
inom området allmän kirurgi/urologi vid
Sunderby sjukhus och en vårdplats inom
omvårdnadsenheten på Gällivare sjukhus.
O Förändringarna genomförs senast den
1 september 2012 och beräknas spara
sju miljoner kronor per år.
O Cirka tio operations- och narkossjukskö­
terskor och fyra undersköterskor vid
operationsverksamheten i Kalix berörs.
Inga uppsägningar är planerade. Dagens
bemanning med två narkosläkare dagtid
reduceras till en tjänst dygnet runt.
O Omkring fyra specialistsjuksköterskor
ytterligare behöver anställas; två vid Sun­
derby sjukhus och två vid Gällivare sjuk­
hus.
Vid senaste landstingsfullmäktige återre­
mitterades ärendet för att utredas ytterliga­
re. Det slutgiltiga beslutet fattas den 12
april.
Till dess har fullmäktige begärt in svar
på ett antal frågor som bland annat berör
hur man kan uppnå en besparing när per­
sonalen finns kvar inom landstinget, kapa­
citets- och arbetsmiljökonsekvenser på alla
berörda sjukhus, resursbehov gällande per­
sonal, arbetsmiljö och lokaler i Sunderbyn
och Gällivare och kostnader för detta, för­
ändringen på sikt i Kalix, vårdköer, rese­
mönster med mera.
Man har också efterlyst tydligare redo­
visning av volymer och kostnader på de
olika orterna som har operationsverksam­
het samt logistiken i den föreslagna nya
organisationen.
anna bergström
Den inriktning som landstingsfullmäktige har fastställt för hälsooch sjukvården i länet innebär att samtliga sjukhus måste ha fort­
satt tillgång till såväl narkosläkare som intensivvård. Detta gäller
även Kalix sjukhus.
Hur fyra nya tjänster fördelade mellan Gällivare och Sunder­
byn kan ersätta 14 tjänster i Kalix förklaras med att stordriftför­
delar gör att dessa förhållandevis korta operationer kan hanteras
effektivare totalt sett. Jämfört med den totala verksamheten vid
Sunderby sjukhus bedöms den volym som kommer från Kalix
relativt liten.
Kostnader för om- och utbyggnad av Sunderbyns sjukhus har
ingen koppling till flytten av operationsverksamheten från Kalix.
Att Kalix operationsverksamhet skulle offras för att behålla kom­
petens och kvalitet i Gällivare bemöts på följande vis:
– Kompetensförsörjningen är en utmaning i hela länet. Vår
syn är att det blir lättare att kompetensförsörja tre sjukhus med
personal i stället för fem sjukhus, säger Veronika Sundström,
som har handlagt ärendet om operationsverksamheten i Kalix.
Men både hon och Hans Rönnkvist vidhåller att det endast är
av ekonomiska skäl som man har tagit fram förslaget om att lägga
ner Kalix operationsverksamhet, och att målet är att det ska bli till
det bättre sett ur ett länsperspektiv.
ANNA BERGSTRÖM
nr 2 · april 2012
Vi fikar med…
Anställda på Tandteknik i Luleå från
vänster Carina
Englund, Eva
Leffler, Charlotte
Nilsson, Ulrika
Nilsson Kuoljok,
Elma Labba och
Birger Billenman.
Dagens ros…
… till Sandra Keränen på Lapplands
barnklinik i Gällivare som fixat nya
barnvagnar till avdelningen.
Karin
… personalen på Tandteknik Norr i Luleå
Arbetsplats: Tandteknik Norr i Luleå. Antal anställda: 11. Yrkesgrupper: 10 tandtekniker och en assistent. Samtalsämnen på fikarasten: ”Matlagning och recept. Vi har en mästerkock här på arbetsplatsen och vi diskuterar gärna goda efterrätter och bakverk”. Tabun: ”Ekonomi. Allt mer av vår verksamhet handlar
om att tänka på kostnader, så vi pratar aldrig om pengar på fikarasten”.
… till min vän och sjuksköterskekollega Martina Björk vid Specialistmottagningen, Piteå älvdals sjukhus. Rosor till dig för att du så tappert och
målinriktat genomfört Vasaloppet.
Hejja dej!
Mia Markstedt, Strokeenheten avd 2A
… till tjejerna på klin kem lab i Kiruna:
GRATTIS till Equalis-diplomet!
Tjejerna på klin kem lab i Gällivare
Vi vill skicka ett stort gäng med rosor
och kramar till våra fantastiska medarbetare Karin (Kalix), Ulrika (Piteå),
Lena (Gällivare) och Åse (Kiruna) som
bokar in patienter på MR-kamerorna
runt om i länet. Ni gör ett fantastiskt
arbete och är för oss guld värda. Kramar från oss på MR-enheten i Sunderbyn.
Eva, Kirsi, Maria, Carina,
Christina, Johanna och Susanne
Tusen röda rosor vill vi skicka till läkarsekreterarna Catarina Thomteen och
Kerstin Wirén-Björk, Råneå vårdcentral, som har hjälpt oss på Bergnäsets
vårdcentral att skriva diktat, då vi har
varit överhopade av jobb. Ni är änglar.
Vad hade vi gjort utan er?
Kramar från personalen
genom Eva Westerberg
Elma Labba, Carina Englund och Eva Leffler tar paus från tillverkningen av tandställningar, proteser, kronor och bryggor.
Foto: MARIA ÅSÉN
Fikapaus i ”konstnärsateljén”
Att komma till Tandteknik i Luleå
är som att besöka en konstnärs­
ateljé.
Här gjuts gipsmodeller, tand­
protester skulpteras, porslins­
kronor målas i rätt nyans och stål­
trådar till tandställningar böjs till
rätt mönster.
– Nästan alla som jobbar här
har någon form av konstnärlig
ådra, berättar verksamhetschef
Marianne Ek-Holmkvist.
Tandteknik Norr finns förutom i Luleå i
Kiruna, Gällivare, Arjeplog och Piteå och
har 22 anställda. Hälften av dem, 11 personer, sitter i Folktandvårdens hus på
Skeppsbrogatan i centrala Luleå.
De tillverkar 1 500 tandställningar,
260 proteser, 700 bettskenor, 150 apnéskenor och 900 kronor och bryggor varje
år både till Folktandvården och till privata
tand­läkare.
Varje tandtekniker har sin egen specialitet. Elma Labba böjer till tråden till en
tandställning med en adamstång. Det ser
så lätt ut när hon får fram den exakta formen på tråden.
De flesta tandtekniker håller på med
något sorts konstnärligt skapande vid
sidan av jobbet.
– Det krävs att man har blick för färg
och form för att jobba här, säger Birger
Billenman som tillverkar proteser.
Själv gör han ibland smycken på sin
fritid.
Hela arbetsplatsen känns mer som en
Verksamhetschef
Marianne
Ek-Holmkvist.
konstnärsateljé än ett sterilt laboratorium.
Varje dag kommer mellan 20 och 30
beställningar in från tandläkare runt om
i länet. De skickar med ett avtryck från
patientens mun och utifrån det gjuter
tandteknikerna först en gipsmodell. Om
det rör sig om kronor och bryggor scannas modellen in på datorn och skickas
med en fil till ett företag i Tyskland som
gör grundstommen i metall. Några dagar
senare levereras den till Luleå och tandteknikerna formar av porslinsmaterial
tänderna på den. Tandläkarna gör också
alltid en beställning på vilken färg tänderna ska ha.
Charlotte Nilsson ser till att kronorna
och bryggorna får rätt färgnyans och
målar dem med små porslinspenslar
innan de bränns i en ugn. Hon fick höra
talas om yrket och utbildade sig till tandtekniker på 80-talet.
– Jag får utlopp för min kreativitet här,
säger hon och drar fram en låda med
olika färgburkar.
Klockan halv tio avbryts skapandet för
en paus i fikarummet en trappa upp. Den
Regionalt centrum stärker danskonsten
Inom ramen för länets gemensamma kulturplan har landstinget utrett frågan om
förutsättningarna för en framtida dansinstitution i Norrbotten. Enligt förslaget inrättas
ett regionalt centrum för danskonsten. Det
ska bedrivas med utgångspunkt från Luleå,
där scener och studior byggs upp.
Under den gemensamma administrationen inrättas också en institution
för pedagogiskt arbete inom dansområ-
10 det som placeras i Piteå. Utredningen föreslår dessutom att frågan om att etablera ett juniorkompani med utgångspunkt från verksamheten i Piteå ska undersökas. För att stärka danskonstens förankring i inlandet kan Norrbottens läns
landsting och Gällivare kommun tillsammans med LKAB titta på förutsättningarna för att skapa en plattform i Gällivare.
Haparanda- och Torneåområdet kan på
här dagen har personalen beställt en Operatårta från ett konditori. Bakverk och
desserter är ett vanligt samtalsämne på
fikarasten. Birger Billenman är mycket
förtjust i matlagning.
– Jag har förmånen att få njuta av hans
goda mat till lunch. Han är jätteduktig på
husmanskost, säger Carina Englund.
Flera andra tandtekniker är också
intresserade och det utbyts många recept
under fikarasten.
Är ni särskilt intresserade av sötsaker eftersom ni jobbar på ett ställe där man inte
ska vara det?
– Nej det tror jag inte men vi fikar
gärna med gott samvete, eftersom vi vet
hur man sköter sina tänder, säger Carina
Englund.
Däremot talar de sällan om sport på
fikarasten. Ett annat ämne som är bannlyst är ekonomi, både när det gäller de
egna pengarna eller landstingets budget.
– När vi fikar pratar vi om roligare
saker än kostnadseffektivitet och ekonomi, säger Eva Leffler.
Tårtan är slut och kaffekopparna åker
in i diskmaskinen. Det är dags att återvända till den skapande verksamheten i laboratoriet bland gips, färger och porslinspenslar. Det är lätt att förstå varför de här
konstnärssjälarna trivs på sin arbetsplats.
A n n - K atri n Ö hma n
sikt bli en internationell knutpunkt för Barentsregionen.
Sammanlagt räknar utredaren Maria
Rydén med att ett 20-tal nya arbetstillfällen skapas. Utredningen ska nu ut på en
remissomgång.
– Vårt mål är att vi redan under nästa
år ska vara igång med uppbyggnaden
av dansinstitutionen, säger Kent Ögren,
landstingsråd.
… till Veronika Eriksson som jobbar på
centrala informationsenheten. Hurra
för en glad och hjälpsam tjej.
Agneta, informatör
division Diagnostik
Skulle vilja tacka Ingemar och Tobbe
på postsorteringen, Sunderbyn, för deras snabba hjälp och deras enorma
kunnande i viktiga frågor gällande
posten och en hel del andra områden.
Tack killar! Ni är guld värda!
Marcus Hansson
Vi vill ge dagens ros till Barbro Juuso,
gemensam vårdenhet, Gällivare sjukhus. Tack för all hjälp och stöd i samband med planering och införande av
bedside.
Kramar från Johanna,
Helena och Carina
… till min vfu-handledare Malin Henriksson på avd 35, Sunderby sjukhus,
för att hon har ett lugn som gör min
utveckling möjlig som student! Peppning, kunskap och handledning – perfekt och få förunnat!
Annie
… till Magnus Westerlund på Länsservice i Piteå som tack för hjälpen när
jag fick punktering.
Eva-Marie
… till personalen vid reception och restaurang Solsidan på landstingshuset
för den fantastiska servicen. Speciellt
tacksam med anledning av Barn i fokus-dagen den 6 mars. 250 personer
och allt flyter på. Ni är guld värda!
Tanya Jendersen
… till alla de trevliga och mysiga tjejerna på PVA! Ni gör arbetet så mycket
roligare!
Per
Ge Dagens ros till någon eller några
som du vill uppmärksamma eller
berömma. Alla ”rosor” publiceras på
Insidan, en del även i Landstingstidningen. Mejla till Agneta Spaton Norqvist: [email protected].
Tala om vem du är, vem som ska ha
rosen – och för vad.
nr 2 · april 2012
Planen – central
i rehabiliteringen
Intresset var stort när Rehabilite­
ringsmedicin vid Sunderby sjuk­
hus bjöd in till en utbildningsdag.
– Norrbotten ligger långt fram
när det gäller ett gemensamt syn­
sätt på rehabilitering, säger över­
läkaren och professorn Jan Lex­
ell, en av de ledande i landet inom
den högspecialiserade neurolo­
giska rehabiliteringen.
Ett tiotal olika yrken fanns representerade
när 75 personer från olika enheter och
orter i länet kom till Sunderby folkhögskola för att lyssna till Jan Lexells föreläsning om rehabiliteringsmetodik. Efter en
genomgång av rehabiliteringsprocessens
olika delar fokuserade han på rehabiliteringsplanen och klassifikationsverktyget
ICF, det gemensamma språk som
används för att beskriva hälsa och hälsorelaterade tillstånd (International Classification of Functioning, Disability and
Health).
En handuppräckning visar att de
flesta av åhörarna
redan känner till
ICF, något som inte
förvånar Jan Lexell.
– ICF klassificerar konsekvenserna
av en skada eller en
sjukdom, omfattar
alla aspekter av
människors hälsa
Jan Lexell, dagens
och är grunden för
föreläsare.
allt arbete inom
sjukvården. Inom rehabiliteringen är vi
redan vana vid att tillämpa ICF, vilket inte
är fallet på alla håll i vården.
Genom att använda sig av ICF skapas
förutsättningarna för en lyckad rehabilitering, enligt Jan Lexell. Samtidigt är det av
största vikt att rehabiliteringsplanen går
från att vara ytterligare ett dokument som
man pliktskyldigt fyller i till något som är
centralt i arbetet med patienten.
– Först lär man sig upplägget tekniskt,
men därefter måste planen bli en integrerad del av rehabiliteringsarbetet.
Under eftermiddagen gavs tillfälle till
erfarenhetsutbyte i mindre grupper.
Bland annat diskuterades hur den ICFbaserade rehabiliteringsplanen används
idag, vilken samverkan som finns mellan
olika yrkeskategorier när den upprättas
och hur patienter och deras anhöriga
involveras i arbetet med planen.
Till vardags är Jan Lexell verksam som
överläkare vid Rehabiliteringsmedicinska
kliniken vid Skånes universitetssjukhus i
Lund. Han är även professor vid institutionen för hälsa, vård och samhälle vid
Lunds universitet.
Nätverket KBT i
Norr inbjuder till
Schematerapi
Landstingshuset, Luleå
9 maj kl 08.00 – 12.00
(videolänk möjlig)
Föreläsare:
Poul Perris
Legitimerad läkare, psykoterapeut,
handledare och rektor vid Svenska
institutet för kognitiv psykoterapi
Kostnad: 400 kr för deltagande
under föreläsning och 350 kr för
deltagande via videolänk.
Anmälan: Senast den 30 april till
[email protected] eller
[email protected]
Anmälan är bindande
Joakim Norström, sjukgymnast vid öppenvårdsrehab i Luleå, utbyter erfarenheter med bland andra Sofie
Hansson, sjukgymnast och tf enhetschef för paramedicin och öppenvårdsrehab, Kiruna sjukhus, och Camilla
Innala, arbetsterapeut vid Rehabiliteringsmedicin, Sunderby sjukhus (närmast kameran). Stefan Stridsman,
enhetschef vid Rehabiliteringsmedicin, och Jan Lexell, överläkare och professor, följer diskussionerna.
Foto: ANDERS ALM
fakta
”Gräset är
inte alltid
grönare på
andra
sidan, ska
ni veta.”
Kopplingen till Norrbotten är stark –
han är född och uppvuxen i Luleå och har
E Har ett länsuppdrag för rehabilitering av personer i yrkesverksam
ålder med neurologisk sjukdom,
hjärnskada eller långvarig smärta.
E Har ett länsuppdrag när det gäl-
också arbetat i länet i olika omgångar,
både som neurolog i Boden och Luleå,
som lärare vid vårdhögskolan i Boden och
som adjungerad professor vid institutionen för hälsovetenskap vid Luleå tekniska
universitet. Under 2004 inledde han som
konsult i neurologi ett samarbete med
Rehabiliteringsmedicin i Sunderbyn.
– Att Norrbotten var tidigt ute märks i
jämförelse med andra landsting. Här har
man tagit ett samlat grepp och har en tydlig ambition att utveckla verksamheten,
säger han.
Det finns en rehabiliteringsstrategi för
hela länet samt en länsorganisation. I de
gemensamma styrdokumenten ligger
fokus på teambaserade insatser runt
patienten. Samtliga enheter använder sig
av rehabiliteringsplaner, vilket inte är
någon självklarhet sett till landet som helhet.
– Ungefär en av tre rehabiliteringskliniker i Sverige upprättar inte några rehabiliteringsplaner, konstaterar han.
När horisonten
flyttar sig
– att bli gammal i en ny tid
Rehabiliteringsmedicin Sunderby sjukhus
E Består av tre enheter: Neurorehab avdelning 41 (nio vårdplatser), Neuro- och smärtrehab
(öppenvård) och Garnis Rehabcenter.
Bodil Jönsson
professor emerita
och författare
ler personer med ryggmärgsskada,
oavsett ålder.
E Fungerar som ett kompetenscentrum i länet.
Källa: Norrbottens läns landsting
Den gemensamma journalföringen och
Vas kan ha bidragit till den helhetssyn
som finns i Norrbotten.
– Gräset är inte alltid grönare på andra
sidan, ska ni veta. I exempelvis Skåne
lever varje klinik ett eget liv, utan samordning av resurser eller något gemensamt
synsätt på rehabilitering, berättar han för
deltagarna.
Stefan Stridsman, enhetschef vid
Rehabiliteringsmedicin, är nöjd med det
fleråriga samarbetet med Jan Lexell. Nu
förbereder han och hans medarbetare sig
för nästa steg i det strategiska utvecklingsarbetet: En internationell kvalitetssäkring av verksamheten enligt CARF, en
oberoende organisation som ackrediterat
vårdinstitutioner i drygt 40 års tid.
– Det kräver mycket av oss och vi är
inte där än, men det skulle vara ett sätt att
utvärdera att våra insatser håller hög kvalitet och är kostnadseffektiva, säger han.
ULRIKA ENGLUND
E Vad hoppas du få ut av dagen?
19 maj kl.18.30-20.00
Landstingshuset,
Sessionssalen, Luleå.
Välkommen till en föreläsning arrangerad av
Best Agers, ett regionalt
utvecklingsprojekt om hur
55-plussarnas kunskaper
och erfarenheter ska tas
tillvara.
Drop-in och fri entré
Mer information: Projektledare
Ewa Hedkvist Petersen
[email protected]
0920-28 46 43
www.nll.se/bestagers
Norrsken
- samverkan inom
klinisk forskning i Norr
En regional
forskningskonferens
16 -17 oktober 2012
Nordkalottens
konferenscenter i Luleå
Petter Holmfrid, arbets­
terapeut, öppenvårdsrehab,
Boden:
– Att få dela erfarenheter
med andra verksamheter
och få idéer om hur vi kan
utveckla vårt eget arbete
med rehabplaner utifrån
ICF.
nr 2 · april 2012
Anna-Maj Öhlund, sjukgymnast, Rehabiliteringsmedicin, Sunderby sjukhus:
– Jag har jobbat länge
med rehabplaner och ICF
inom området, så jag ser
främst fram emot att under
eftermiddagen få tillfälle att
diskutera med kollegor från
olika håll i länet.
Marina Rönnlund, kurator, Rehabiliteringsmedicin,
Sunderby sjukhus:
– Ny kunskap och input
från andra hur de arbetar.
Enheter arbetar olika med
exempelvis rutiner, vi kan
alla ta lärdom av varandra.
Maria Ribom, sjukgym-
nast, öppenvårdsrehab, Kalix sjukhus:
– Att lära mig mera om
ICF och hur man kan
använda ICF inom rehabilitering, samt att träffa kollegor för erfarenhetsutbyte.
Ingrid Johansson, kurator,
öppenvårdsrehab och strokeenheten, Gällivare sjukhus:
– Inspiration och repetition, i kombination!
Du kan medverka med
en föreläsning/poster eller
delta som åhörare.
Mer information:
Annsofie Nilsson
FoU-samordnare
Norrbottens läns landsting
Tfn: 0920-28 41 06
[email protected]
11
KRÖNIKAN Kia Karlman
Fem smutsiga små fingrar …
et var fredag nära lunch. Jag fick
meddelande från mikrobiologis­
ka laboratoriet om att en patient
legat inne på ett av länets sjuk­
hus med en multiresistent bakte­
rie (MRB) som är smittspårnings­
pliktig.
När det blir känt på en avdelning
att en patient är infekterad eller bärare av
en MRB uppstår oro. ”Har jag följt de
basala hygienrutinerna varje gång jag vår­
dat, undersökt eller behandlat den patien­
ten?” tänker ofta vårdpersonalen på den
enheten. I minnet går många igenom ruti­
nerna och försöker komma ihåg om hän­
derna blev desinficerade före och efter
varje patientkontakt. ”Hade jag handskar
på mig när jag lade om såret och plastför­
kläde när vi bäddade?”
informationen förs till dem som då inte är
i tjänst kan det bli missuppfattningar.
En medarbetare på en enhet frågade
mycket undrande om det var korrekt att
man efter besöket hos patienten med MRB
skulle byta arbetskläder och sedan gå hem.
Med den regimen skulle det bli glest
med personal på avdelningen. Eller var det
ett önsketänkande? Information till alla
i skiftlaget är inte lätt.
Vårdpersonal som har deltagit i patient­
nära vård och närstående blir smittspårade
för att undvika vidare spridning av dessa
svårbehandlade bakterier. Hygiensjuk­
sköterskan eller jag besöker avdelningen
för att informera och svara på frågor. När
Patientsäkerhet är en aktuell fråga som
engagerar både vårdpersonal, patienter,
närstående, beslutsfattare och myndighe­
ter. Vårdhygien är en viktig del av patient­
säkerheten.
Basala hygienrutiner är begreppet som
brukas för att poängtera att handdesinfek­
tion, bruk av handskar och plastförkläde är
något som ska användas i vårdsituationer.
Vi vet genom vetenskap och beprövad
erfarenhet att dessa rutiner förhindrar
smittspridning och vårdrelaterade infektio­
ner. Basal hygien heter föreskriften från
Socialstyrelsen SOSFS 2007:19. Norrbot­
tens läns landsting har fastställt hygien­
policyn; den ska ingå i introduktionen av
all vårdpersonal och underskrift krävs.
Jag vill därför uppmana er som inte har
sett den nya filmen ”Stopp för smitta och
smittspridning” att gå in på vårdhygiens
hemsida (V under A-Ö) och se den från en
dator med högtalarfunktion. Den tar åtta
minuter och ger tydliga instruktioner.
Glöm inte heller att ge patienter och
besökare information och broschyr om vik­
ten av handtvätt och handdesinfektion.
Broschyren beställs utan kostnad från
Länsservice, artikelnummer 20679.
Affisch att hänga vid tvättställ kan du få via
oss på vårdhygien.
Den 5 maj är handdesinfektionens dag
enligt WHO och aktiviteter pågår världen
över.
Rena händer räddar liv!
KIA KARLMAN,
hygienöverläkare
Ur museets samlingar
En ”1912 års
Norrbottensdräkt”, tillverkad 1912-1913.
Dräkten kan
du se i en utställning på
Norrbottens
museum under perioden
14 april – 26
augusti 2012.
Foto: göran
Divisionscheferna
Klas Tunbrå och
Teija Joona stannade till vid Länstekniks bord där
Agneta Nilsson,
utredare, informerade om Kunskapsbanken, Lösenordskiosken och Ärendeportalen.
dahlin, Norrbottens museum
Norrbottensdräkt
fyller 100 år
Länets första ”folkdräkt”, skapad i nationalromantisk anda, visades upp för första
gången den 16 april 1912, under en soaré
på Stadshotellet i Luleå. Den kallas idag
för ”1912 års Norrbottensdräkt”.
Kommittén som arbetade med att
konstruera den nya dräkten ville att den
skulle påminna om äldre tiders klädskick
i Norrbotten, men utformningen var snarare inspirerad av dräkter från Dalarna
och den då rådande modestilen jugend.
Det bestämdes att den skulle se likadan ut i hela länet, men att bottenfärgen i
kvinnodräktens kjol skulle varieras för de
olika älvdalarna; grön för Torne och Kalix
älvdalar, brun för Luleå älvdal och blå för
Piteå älvdal. Mansdräkten bestod av blå
byxor, blå rock, grön broderad väst samt
röd skjorta.
Dräkten verkar ha gjort succé. Det vävdes och syddes på folkhögskolor, hushållsskolor och arbetsstugor, vilket säkert
bidrog till att den fick en snabb spridning
i hela länet.
anja wrede
Fotnot: Läs mer om 1912 års Norrbottensdräkt på nll.se. Klicka dig fram till
Kultur och utbildning, Norrbottens museum
och Månadens föremål.
12 Foto: MALIN
CARLBORG
Konsten att skapa ett team av individualister
Landstingets chefs- och ledardag
på Kulturens hus i Luleå gick i
utmaningens och inspirationens
tecken. De 310 deltagarna bjöds
på ett varierat program med föreläsare, posterutställning och filmvisning.
I år arrangerades utbildningsdagen för
8:e gången i rad och som vanligt var
uppslutningen god.
Chefs- och ledardagen ingår som en
del i landstingets ledarutbildning och är
lika mycket en utbildningsdag som en
dag där deltagarna kan umgås med kol­
legor och diskutera gemensamma frå­
gor.
En föreläsare som väckte både mun­
terhet, nyfikenhet och eftertanke var
Carl-Axel Hageskog. Han är professor i
idrottens ledarskap, men kanske mest
känd som före detta förbundskapten för
tennislandslaget under en tid då det
svenska tennisundret skördade stora
framgångar i Davis Cup och i andra täv­
lingar.
Carl-Axel Hageskog delade frikostigt
med sig av sina erfarenheter som
idrottsledare. Det fordras ett skickligt
ledarskap för att få till ett fungerande
team av ett gäng superindividualister.
En av hans teser var att ta tillvara på
special­begåvningen och bygga vidare
på denna styrka, i stället för att försöka
stöpa alla i samma form.
– De som är ganska eller hyfsat bra
på allting vinner aldrig en stor turne­
ring, utan vinnarna är de som har något
utöver det vanliga, en suverän forehand
till exempel eller en kanonserve, menade
han.
Det sista föranledde tf landstingsdi­
rektör Gunnar Persson att ställa frågan
hur vi i landstinget tar hand om och vår­
dar våra individuella stjärnor.
Mats Olsson, framtidsstrateg på
Kairos Future, har tidigare föreläst i
Norrbotten om framtiden inom hälsooch sjukvården.
Temat för denna föreläsning var
framtidens interaktion inom området.
Utvecklingen inom kommunikations­
tekniken kopplat till sjukvården går
rasande snabbt och det kan vara svårt för
sjukvårdshuvudmännen att hinna med
i svängarna, även på nationell nivå.
Ett stående inslag under chefsdagar­
na har varit att vinnarna av landstingets
stipendium för bästa förbättringsarbete
i vården får presentera sin verksamhet.
Ortoped Jan Viklund vid ortopedklini­
ken i Piteå berättade om arbetet bakom
de utmärkta resultat man redovisat.
En av framgångsfaktorerna har varit att
alla specialiteter funnits representerade
i projektgruppen.
Lars Tyskling
Jan Viklund, ortoped och medicinskt
ledningsansvarig,
berättade om arbetet som lett till ett
bättre flyt vid ortopedkliniken i Piteå;
vinnare av landstingets förbättringsstipendium 2011.
nr 2 · april 2012
Norrbottens museum
Utställningar, lekmiljö, film, butik & kafé
Lördag 5.5 kl 12-16
14.4-26.8
Biljetter Norrbottensteatern 0920-24 34 00
Kulturens Hus 0920-45 59 00 • ticnet.se • norrbottensteatern.se
1912-års Norrbottensdräkt
Nytt av onytt
Hemslöjdsförening, Svenska Folkdansringen Övre Norrlands
distrikt och Länshemslöjdskonsulenterna/HS
Slöjdad folkkonst
från skogens källor
öppen verkstad för alla åldrar med
100 år I jubileumsutställningen får du bland annat
inspiration från bloggen 365 saker
veta hur det gick till när den första ”Norrbottensdräkdu kan slöjda
ten” kom till.
Norrbottens museum i samarbete med Norrbottens läns
Lördag 12.5 kl 14
Musikalen
Grabben
i gravenbredvid
Föreläsning med slöjdare s u r o l l e
alias Jögge Sundqvist, som berättar
om sitt 25-åriga slöjdande och om
den skapande processen bakom ett
slöjdat uttryck.
Text/regi Åsa Melldahl
Musik Erik Petersen
Lördag 19.5 kl 13
Antero gör så gott han kan!
efter Katarina Mazettis roman
Kom och inspireras av Antero Koskitalo, rackelmakare och slöjdfilosof
från Persön.
”Bra sång och musik” (DN)
”Gillar den...
en myllrande muande
musikal” (PT)
Barnens
söndag
28.4-9.9
Hemslöjden 130 år
h 26 april
Söndag 15.4 kl 13-16
Jubileumsutställningen handlar om vilken roll slöjden
kan spela i samhället & i människors liv. Om dess
miljövänlighet, dess hållbarhet, och dess förmåga att
ge ro och välbefinnande.
na 18-21 oc
Sista föreställningar
Vi gör tidskapslar
Söndag 29.4 kl 13-16
Gör varma hjärtan!
Kom och gör varma hjärtan av
uttjänta t-shirtar och annat!
Norrbottens museum i samarbete med Norrbottens läns
Hemslöjdsförening och Länshemslöjdskonsulenterna/HS
Biljettsläpp
Söndag 6.5 kl 13-16
Nytt av onytt
-6.5
Gör fönstersmycken av återbrukat
material
Tiden i tryck
Norrbottens-Kuriren 150 år
Söndag 13.5 kl 13-16
Genom tidningsrubriker & artiklar följer vi Norrbottens historia under 150 år.
23 maj kl 11.00
Slöjda så det hörs!
Vi gör kapsylskramlor och
annat som rasslar.
Kring Finska kriget 1808-09
Höstsäsongen
Söndag 20.5 kl 13-16
Anta Pirak
Nyskriven Revy på stora scenen
När vinterns stjärnor lyser här
Tova ett huvud!
Ur ett samiskt liv
Tova dej ett ulligt huvud.
Lekmiljö ”Förr i tiden”
Slöjd för barn med Eva Öhrling
& Alexandra Norén
Här kan du gammal som ung med hjälp av fantasin
resa tillbaka i tiden vid sekelskiftet 1900
Gästspel Norrlandsoperan • Dans i Nord • Cullbergbaletten
Hope - det sista som överger dig
Norrbottens museum i samarbete
med Bilda
Norrbottens minne
Höstvägen 7, Luleå. Boka besök tel 0920-24 35 80
Torsdag 24.5 kl 17-20
Arkivkväll med öppet hus. Tema Botanik
Kl 18.30 Ulf Zethraeus föreläser om floraprojekt i
Norrbottens landskap & Pite lappmark, med bildvisning av norrbottniska växter.
Arkivhandlingar & litteratur till kvällens tema visas.
Pressade växter finns på plats.
Tis-fre kl 10-16 · Lör-sön kl 12-16
Storgatan 2 Luleå · 0920-24 35 02 ·
Kraftcentrum för ny musiK presenterar
Kulturens hus lÖr 21april
monolog x + joaKim
tracKermatte milder
jazzverK
ann-soFi sÖderqvist
- dirigent
Kl 16.00 - 02.00
nacKa Forum
ayjo KrocK
new music incuBator
Biljetter: Kulturens hus 0920 - 45 59 00 och ticnet.se
Festivalpass: 250 Kr ord, 125 Kr pens/stud
norrBotten neo
nr 2 · april 2012
norrBotten Big Band
arrangÖrer:
www.norrBottensmusiKen.se
13
OKOKT
BÄST
FÖRR
SCHACKTERM
ÄR AMSAGOR
PARK
I NORR
SNUSAR
BUFFEL
ÄR MÖ
STAD I
JAPAN
DEL AV
BIBELN
MEJA
ARTIST
VARNING
RITADE
FÖRR
PÅ BIL
FRÅN
SPANIEN
BYXOR
TVÅSIDIGA
SLOTT
I PARK
SKÄNKER
FISK
BOXARE
SUP
TORK
FLUOR
GUN
NORD
NÄMNDE
ANNA
TELL
SKOR
BLOMMOR
STAD MED
ALMA
ALICE
TEGNER
FEMTIO
KULRAM
UTEPLATSER
SVÄRS
RIKE
FÖRST
EJ MÖR
MEN
BLODSUGARE
KOLVÄTE
MAGISK
VÄXT
SPEL
I JAPAN
26 DEC.
ANNIKA
MOGREN
YTTERBIUM’
NERVCELL
AGAT
KASSERA
SAGOKUNG
NÄSTA
KRAFT
FRUKTADE
OHYRA
TILL
GITARR
GRUVBOLAG
SKIVA
EJ IN
NÖT
EJ VÅRA
UNITED
KINGDOM
INGRID NORDIN,
pensionerad operationssjuksköterska
från Kiruna som
nu vänder kosan
söderut.
RÖNTGEN
FOSFOR
FÖRE F
SVAVEL
SVARTSJUK
LÖPER
SVERIGE
RASANDE
FELFRI
IBLAND
BIBELDEL
JAKOBS
BROR
EJ DE
BLOMMA
ITU
GUDOM
TÖS
ETT
SLAGS
VIN
VISST!
PINGIS
LÄROSATS
I EKA
PLANTERA
OSTORT
TROPISK
Ö
STJÄRNA
DANSK
Ö
STEN
TON
PÅBUD
PRICK
RANSON
WASA
TRISTESS
ORIKTIG
FÖRE M
RÖSTLÄGE
RAKELS
SYSTER
FILMFIGUR
KATT
PLATTA
ROSA
MATT
KORT
KANSKE
TÄT
GENOMRESA
ÖSTERGÖTLAND
KAN ROS
HUNDFLICKA
Senast den 7 maj 2012 vill vi ha ditt korsord.
Skicka till: Landstingstidningen, NLL, 971 89 Luleå
Märk kuvertet ”Kryss 2”. Lycka till!
Namn..............................................................................................................
Adress..............................................................................................................
Postnummer och ort ......................................................................................
STILLHET
KÄND
BJÖRN
DÅRE
NR 1
ÖREBRO
LÄN
ÖDLA
Kryss nr 2
14 I DRINK
NÄRKE
FÖRR
KYLDE
FÅGLAR
VIDE
SPEC.
LJUS
RITA
IIVARI
FRANSOS
GIRAFFDJUR
TUSEN
OFELIAS
BROR
500
GRUPP
TJURFÄKTARE
RIKTNING
GREK-Ö
LUGN
C
F
D O
T
A B
J
H U
D
S N
I
E N
G
A
F I
D
A
Y
S
T
R
A
A
F
O
R
I
S A
M
E D
R E
P
R Å
E
N A
A L
R M
U
A
T L A G
Ä M N E
N
O R
K A D A
A L
R E R
E R A
T V I
R
I D
E R N O
B E
L
E N A
L
N O
L A S
V A L
E
O
S B U
N
S
O
L
B R A
B O
E D E
N E
O R
V
O
D
Ö D Ö
R O L
S A
S A N
A N D
A
G
R
E
A
B
E
L
T
D
R
K
A
S
S
A
V
A
Ä
Ö R
A K
R E M
Ä
O N
R G O
L E
O L L
U
V
D Å R
I
A D E
M A G
A N
N T A
T E N
E
D
N D
R A
T O R
A G G
I
I
R
O
N
I
M
E
S
A
N
N
Ä
R
Y
E
T
I
N T
A R
Y
I C
N K
K
A O
C
C H
R
O A
N V
E T
R R
Y
A C
R K
V
T
E R
K O
Lösning på
kryss
nr 01|12
Kryssvinnare
BRITT-MARIE KITOK
Raattamaavägen 25, Gällivare
ROSE-MARIE SUNDQVIST
Jokkmokksvägen 15, Boden
TOMMY ISAKSSON
Industrigatan 9, Gällivare
MARIA HENRIKSON
Blåbärsstigen 13, Piteå
ULLA ANDERSSON-JUNKKA
Kyrkogatan 18, Kiruna
Trisslotter kommer med posten.
Grattis!
nr 2 · april 2012
kåseriet patrik warg
En temporär dipp
Söndag 25 mars 2012
D
en här gången flydde jag
utomlands. Men det hjälpte
inte. Redan efter någon dag –
när jag hade läst ut kriminal­
romanen jag köpte på flygplatsen, två
tanttidningar, en kärleksdravelhistoria,
bara hittat tyska låneböcker på hotellet
och det hade gått 37 timmar av charter­
resan – så började folk sprida rykten om
att jag hade fyllt femtio.
En del sa det rätt upp i ansiktet på
mig. De måtte fått solsting. Vad värre var:
jag hade 257 timmar kvar på ön att längta
hem till elljusspår, ljusnande morgnar
och kaffe som inte smakar klorerat diskvatten. Jag gillar inte att sola. Inte bara
mitt namn har irländska drag.
Att simma är mer min grej, men hotellet snålade på strömmen. Poolvattnet höll
nitton grader. Ingen badade. Om de hade
kickat två av de sovande livräddarna skulle de haft råd att höja tempen till tjugoen.
Miniklubben höll i alla fall ungarna sysselsatta med att måla varandras ansikten
istället för att ständigt vara i mitt.
Chartermaskoten, en stackars prakti-
kant som svettas ihjäl i en pälsförsedd
maskeraddräkt, föreställde på det här
hotellet en blå fisk förstås och sprang
omkring och skrämde ungar. Den hette
passande nog ”Panchi”. I samma anläggning fanns nämligen halva Tysklands
PRO samlat kring wurstbaren. De var
jättegamla. Säkert femtio.
Sådana tar rätt stor plats, om man så
säger. Går långsamt gör de också. Framför allt när de väl kommit fram till fläskgrytan i matkön.
Det var då jag gav upp med en suck
som ekade mellan de spanska betong­
väggarna. Jag lämnade de senila tyskarna
vid brysselkålen, gick till rummet och
tog ett resolut tag i grabbens, av läraren,
medtvingade historiebok. Historia är inte
min grej. Jag är för ung helt enkelt.
Sådant läser bara skolbarn under kvar­
sittningshot och de som är så gamla att
de har tröttnat på korsord.
Men skulle jag nu lida på Kanarieön i två
veckor så var det ingen idé att försöka
hindra eländet. Ju outhärdligare tillvaro
där nere, desto mer skulle jag uppskatta
elljuspårets dräparbacke och resten av det
vårliga Norrbotten vid hemkomsten.
Enda skälet att stanna i söder var den
gudasända aiolin. Så fort man sätter vitlök i majonnäs så heter det aioli. Ett ord
som inte alls på samma sätt associerar till
konstverk berättar
fettekvationens samvete. Jag menar, att
klicka majonnäs på brödet är liksom lite
för mycket. Men att köra ner mackan
i meterdjup aioli, ja det är bara kulturellt
uppfräschande och stort sett nyttigt.
Jag tog upp historieboken, slog mig
ner i skuggan med en kopp klorkaffe,
började bläddra och fastnade direkt
i beskrivningarna hur den nionde Ludvig
var lika galen som den fjortonde, att
första lagen skrevs på 1200-talet och
att drottning Kristina blev katolik och
rymde till Rom. Det var i och för sig
lätt att hitta henne. Alla vägar leder ju
dit. Å andra sidan var det ingen som
ville ha hem henne igen.
Patrik Warg
är inte känd från
Idol, Robinson
eller Big Brother.
Däremot är han
glad över att vara
läkare i Norrbotten.
Men jag ville verkligen hem. Inte
minst för att komma ifrån de som
påstod att jag ”fyllt gubbe”. Men när
jag med två stela knän landade i
Norrbottens gnistrande vårsol dök
det upp ännu fler galningar som ordnade överraskningspartyn med fänkålsskinka, små såser, champagne
och presenter. Jag vägrar fortfarande
att acceptera deras bestämda uträkningar kring min ålder. Otrevligt folk
måste jag säga. Försöka stjäla någons
identitet på det sättet.
Foto: CAY HEDBERG
Den här lilla målningen, Snår, är utförd
av Lennart Rodhe (1911-2005), tillkomst
i slutet av 1940-talet. Rodhe skulle
komma att tillhöra konkretisterna men
tog så småningom sin egen väg, liksom
de flesta av de andra. Alla blev mycket
framgångsrika.
För att vara skapad av Rodhe är målningen stillsam och försiktig. Kanske
var den inträdesbiljetten till konkretisterna/1947 års män; bilden är ett
embryo till konkretism.
Rodhe gjorde många offentliga
utsmyckningar i väldigt stort format, i
blandade tekniker. Snår mäter dock bara
cirka 30 x 40 centimeter. Trots det har
den ett riksvärde som dokument eftersom den tillhör en konsthistorisk epok.
Målningen finns på Sunderby sjukhus.
1919-2011. Hans rätta namn var Karl
Hellid, en konstnär som främst målade i
olja. Han var tidvis bosatt i Spanien,
men tillbringade många somrar hos
familjen Lindberg, Ninnis föräldrar, i
Jokkmokk. Enligt uppgift ställde han ut
både i Spanien och Sverige, bland annat
i Linköping 1986 och i Jokkmokk 1999.
TORSTEN WIKSTRÖM
I förra numret av Landstingstidningen
Landstinget äger
tre målningar
signerade Karl
Hall. En av dem
är Höst, troligen
skapad under
1930-1940-talet.
nr 2 · april 2012
Kört bil har jag förstås gjort ett tag. Så
kanske är jag i slutet av tjugoåren. Och
håret har blivit lite tunt. Men sånt kan
hända tidigt. Okej, trettiofem. Men där
går gränsen. Jag vet ju fortfarande inte
vad jag ska bli när jag blir stor.
Äldre än så är jag bara inte. Gubbknän
eller ej.
För det är ingen tvekan om att jag fortfarande kan allt, förmodligen högre, längre och snabbare än någonsin. Jag har
bara liksom inte haft lust att briljera på
sistone. Säkert bara tillfälligt.
nytt om namn
Karin Larsson är ny personalchef
i division Opererande specialiteter
efter Barbro Holmqvist, som går i pension. Karin kommer från en tjänst som
personalstrateg vid Luleå tekniska universitet. Innan dess har hon jobbat som
personalspecialist inom tre av landstingets divisioner, och även vikarierat som personalchef i division
Opererande.
Teija Joona är ny divisionschef för
division Service från den 1 mars. Hon
har arbetat inom Service sedan 2003,
de tre första åren som verksamhets­
utvecklare. Sedan 2006 har hon varit
verksamhetschef för Gemensam service. Teija har bland annat ansvarat för att utveckla
kvalitetsarbetet avseende städning; Gemensam
service är sedan 2009 certifierad enligt ISO 9001.
Klas Hällerstrand är landstingets
nye konstkonsulent. Klas, som fick Rubus Arcticus-stipendiet 2011, är från
Piteå och utbildad vid konsthögskolan
i Umeå, där han tagit en master i fri
konst. Efter sin examen har han varit
verksam i Stockholm och Luleå och flyttar nu tillbaka
till Norrbotten. Han efterträder Bengt Frank.
Malin Vennberg är ny personalchef
i staben för division Folktandvården,
där hon arbetat som personalspecialist
sedan 2008.
Annsofie Nilsson är ny FoUsamordnare. Hon har tidigare arbetat
som beteendevetare vid Öjebyns vårdcentral. Före det var hon under åtta år
enhetschef för Psykiatriska vårdenheten, vuxenpsykiatrin i Piteå. Annsofie
efterträder Louise Fredriksson som går i pension.
skrev jag om en målning föreställande
ett höstfärgat lövträd, signerad endast
Hall. Då visste jag enbart att upphovsmannen kunde vara en Karl Hall och
efterlyste fler uppgifter.
Omgående kom svar från paret Torbjörn Arnold och Ninni Lindberg. De
bekräftade att det funnits en Karl Hall,
Sedan begynnelsen har mitt personnummer varit detsamma. Och på något
sätt har jag känt att det betyder att jag inte
åldras.
Mitt personummer är ju jag, och det
har jag ju varit hela tiden. Nej, jag kan
helt enkelt inte vara femtio. Jag är inte
ens fyrtio. Det är jag säker på, eftersom
jag sedan 1974 väntat på att jag en vacker
dag ska skrika: ”Undan gubbar!”
För det sa nämligen Dunderklumpen,
i filmen från samma år, att fyrtioåringar
gör. Han sa också att han ibland "skjut
me slangbella som en tioåring." Det gör
jag rätt ofta. Så mer än nio år är jag
garanterat.
Bengt Jakobsson, i dag verksamhetschef för akutsjukvården i Gällivare,
är ny länschef för akutsjukvården från
den 2 april. Han efterträder Håkan Hällgren som går i pension.
Anna Söderman är ny informatör
vid centrala staben, där hon huvudsak­
ligen ska arbeta med webbfrågor. Anna
har tidigare vikarierat som informatör,
bland annat i staben på division Primär­
vård.
Ylva Sundkvist är från den 1 mars
ny chef för division Medicinska specia­
liteter. Ylva har varit divisionschef för
Diagnostik sedan 2005 och arbetade
innan dess som platsansvarig vid Piteå
älvdals sjukhus. Ylva, som har en magisterexamen i arbetsterapi med inriktning mot ledarskap, har arbetat inom landstinget sedan 1982, bland
annat med neurologisk och arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon efterträder Britta Wallgren som går i
pension.
Håkan Odeberg är ny överläkare
inom vuxenpsykiatrin i Piteå. Håkan
har i många år varit specialiserad inom
behandling av depression och manodepressiv sjukdom och driver ett utvecklingsprojekt vid Piteå älvdals sjukhus om behandlingsdokumentation och uppföljning
av ECT. På senare år har han utvecklat ett allt större
intresse för tillstånd som gränsar till den manodepressiva sjukdomen, såsom utmattningssyndrom,
ångestsyndrom och neuropsykiatriska störningar.
Foto: CAY HEDBERG
15
Fernando
Almeida
Fernando Almeida har inga planer på att lämna Piteå, där han bor med sin hustru Graça och två döttrar. Tack vare honom är en av sex tandläkare i Norrbotten från Portugal,
cirka 20 av 120.
Foto: SOFIA WELLBORG
Fernando Almeida – tandläkaren som lämnade Porto för Piteå
För tio år sedan tänkte Fernando
Almeida, nyutexaminerad från
tandläkarhögskolan i Porto, resa
till Afrika. I stället kom han till
folktandvårdens klinik i Hortlax
utanför Piteå.
I dag är han landstingets länk
till Portugals unga tandläkare –
tack vare honom är tandläkarbristen i länet inte längre akut.
Utanför Tandvårdens kompetenscentrum, TKC, i Norra hamn i Luleå har isbanan öppnat och människor vandrar ut i
vårvintersolen. På tredje våningen tar Fernando Almeida emot i tandläkarrock.
Här har han arbetat halvtid sedan han
blev ST-tandläkare för ett och ett halvt år
sedan, efter åtta år vid kliniken i Hortlax.
Resterande tid ägnar han sig åt teoretiska
studier vid Uppsala universitet, dit han
regelbundet reser. Om ytterligare ett och
ett halvt år hoppas han vara klar som specialist på sjukdomar i tandrötterna, endodonti. Just nu väntar han dessutom på
klartecken för en doktorandplats i
Malmö.
– Får jag den kommer jag att forska
parallellt med ST-utbildningen. Eftersom
det är klinisk forskning jag ägnar mig åt
fortsätter jag att arbeta här i Luleå.
I juli 2002 tog Fernando sin tandläkarexamen vid Portos universitet. Han ville
göra något spännande innan han började
jobba och letade sig fram till Eures, en
webbportal om arbets- och utbildningsmöjligheter i Europa. Men det blev inte
Afrika, som han först funderat på. I stället hittade han en annons där landstinget
berättade att tandläkare behövdes till
Norrbotten.
– Jag mejlade och fick ett snällt svar. Vi
var tre tandläkare från samma universitet
som några månader senare, i oktober,
landade på Kallax.
En av dem som 24-årige Fernando
lockat med sig var Graça, en studiekamrat
som han redan då hade ett gott öga till.
Hon återvände till Portugal efter ett år,
men de två behöll kontakten och träffades
när Fernando kom hem på besök. Kärlek
uppstod så småningom och när de blev
ett par beslutade de att Piteå var den rätta
platsen att bo på.
”Glesbygd har alltid svårt
att locka till sig unga
människor. De väljer mer
tätbefolkade områden,
så är det i alla länder.”
Graça flyttade tillbaka till Piteå i juli
2006 och kunde börja på sin gamla arbetsplats, folktandvårdens klinik i Öjebyn.
I familjen finns nu även fyraåriga Helena
och lilla Isabel, som föddes i september.
– Vi reser till Portugal tre eller fyra
gånger per år och har dessutom regelbunden kontakt med familj och vänner
via internet. Som vi ser det får vi ut det
bästa av två världar, säger han.
De har inga tankar på att lämna Norrbotten.
– Nej, det här fungerar så bra att vi inte
känner något behov av att flytta härifrån.
Språket lärde sig Fernando snabbt
med hjälp av en kurs i SFI, Svenska för
invandrare. Han talar portugisiska
hemma, både med sin hustru och med
döttrarna, men på jobbet är det svenska
som gäller.
– Jag har till och med haft svårt att
komma ihåg ordet för ”gapa” när jag haft
portugiser som patienter, säger han och
skrattar.
Det finns portugiser på många håll i
världen – hans mormor och morfar bodde
i Angola och han har en moster i Austra-
lien. Men just nu driver den höga arbetslösheten, som enligt Fernando eventuellt
är högre än den officiella siffran 14 procent, extra många att lämna landet.
Hans 37-årige bror är ett exempel på
hur människor drabbats.
– Han är utbildad lärare i geologi och
biologi, men fick inget jobb. Nu har han
utbildat till sig ingenjör i stället, utan att
veta om han kommer att få en anställning.
Även tandläkarna har det svårt – det
utbildas fler än vad som behövs för att
täcka det egna landets behov och det
finns få jobb att söka.
Folktandvård med fri tandvård för
barn och högkostnadsskydd finns i princip inte; tandvården bedrivs i privat regi
och betalas fullt ut av patienten. Den
djupa ekonomiska krisen innebär att
människor inte har råd att prioritera sina
tänder. Dessutom är synen på tandvård
en annan än i Sverige.
– Här handlar mycket om förebyggande tandvård, medan portugiser enbart
uppsöker tandläkare när de har problem.
Ungefär som svenskarna gör när de går
till läkare.
Fernando Almeida vill gärna bidra till att
fler landsmän ska få upp ögonen för Norrbotten. Samtidigt har landstinget fått upp
ögonen för de portugisiska tandläkarna.
Varje vår åker han och representanter
från folktandvårdens stab till Porto och
träffar tandläkarstudenter. Fernando lyfter fram de yrkesmässiga fördelarna, års-
tidernas växlingar och möjligheterna till
ett rikt friluftsliv, men beskriver även
kuriositeter som de dagliga kafferasterna.
– Det är något som inte förekommer i
Portugal!
Hans engagemang och smittande
entusiasm har gett resultat. Just nu arbetar ett 20-tal portugisiska tandläkare
i Norrbotten. Många är unga och kommer att flytta härifrån efter något eller
några år, men deras insats under tiden de
befinner sig i länet värdesätts högt.
– Glesbygd har alltid svårt att locka
till sig unga människor. De väljer mer tätbefolkade områden, så är det i alla länder.
Om man vill få de nya tandläkarna att
stanna gäller det att se till att de trivs på
fritiden också. De som bosätter sig här är
oftast de som träffar någon de vill dela sitt
liv med …
Själv lever Fernando ett intensivt små-
barnsliv just nu – utanför familjen, stu­
dierna, arbetet i Luleå och resorna till
Uppsala finns inte tid och ork över till så
mycket annat. Graça och han umgås en
del med andra portugisiska par och när
han har möjlighet åker han längdskidor,
det tycker han om.
Men trots att han vill bo och leva
i Piteå kommer han aldrig att känna sig
som en ”riktig” pitebo, konstaterar han.
– Och det är verkligen inget problem.
Jag är en portugisisk kille som bor i Piteå
och det fungerar utmärkt. Jag har ett
bra liv.
ULRIKA ENGLUND
Bilder från Fernandos eget fotoalbum
På en strand i Qeensland, Australien,
när jag hälsar på min moster och mina
kusiner.
Har varit på Jokkmokks marknad fyra
gånger. Något så exotiskt måste man
uppleva!
Vandring i Abisko tillsammans med två
kompisar från Portugal.
Ålder: 34 år
Yrke: ST-tandläkare. Specialiserar sig inom endodonti, en inriktning
inom odontologin
som rör tandpulpans sjukdomstillstånd.
Familj: Gift med
Graça, även hon
tandläkare. Döttrarna Helena, 4 år,
och Isabel, 6 månader.
Bor: Villa på Annelund, Piteå.
Bakgrund: Uppvuxen i samhället
Ovar några mil
från miljonstaden
Porto. ”Det var en
lycklig barndom.
Jag spelade fotboll
och dator, ingenting märkvärdigt.
Pappa arbetade
som administratör
på en brödfabrik
och mamma var
lärare”.
Om klimatet:
”I norra Portugal
blåser det mycket
från havet. Det är
milt året om, men
fukten gör att jag
faktiskt fryser mer
där än här i Norrbotten under vintern”.
Intressen: ”Jag är
en del på datorn,
där jag kan följa
vad som händer
i Portugal. I mån
av tid åker jag
gärna längdskidor. Jag har vandrat i Muddus och
Abisko; det är
något jag skulle
vilja göra igen”.
Beskrivning av
sig själv: ”Hjälpsam och ärlig. Jag
går lite på högvarv
hela tiden, på både
gott och ont. Intresserar mig för
små saker, detaljer
på mikronivå. Kanske är det därför
jag valt att inrikta
mig på pulpan och
dess vävnader, en
väldigt liten del av
kroppen och tanden…”.
Motto: ”Jag har
inget speciellt
motto, men för­
söker ta tillvara
möjligheter som
dyker upp – de
kommer kanske
aldrig tillbaka”.