Transcript Kolets kemi

Kolets kemi
(organisk kemi)
PDF skapad med hjälp av det öppna källkod-verktyget mwlib. Se http://code.pediapress.com/ för mer information.
PDF generated at: Mon, 14 May 2012 10:27:12 UTC
Innehåll
Artiklar
Organisk kemi
1
Kol
2
Grafit
6
Diamant
7
Fulleren
11
Grafen
12
Alkan
13
Alken
14
Alkyn
14
Oljeraffinaderi
15
Alkoholer
17
Karboxylsyra
18
Referenser
Artikelkällor och författare
20
Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare
21
Artikellicenser
Licens
22
Organisk kemi
1
Organisk kemi
Organisk kemi är vetenskapen om kolföreningarnas kemi. Organiska
föreningar innehåller alltid kol och ofta väte, och ofta även andra
grundämnen. Atomer som ofta ingår i organiska föreningar är syre,
kväve, halogener, och ibland fosfor eller svavel. Organiska molekyler
som består av enbart kol och väte benämns kolväten.
En stor del av den organiska kemin som ämne och forskningsområde
handlar om de organiska föreningarnas kemiska reaktioner, och särskilt
sådana reaktioner som kan användas för syntes av organiska
föreningar.
Historia
Urea
Ursprunget till uppdelningen i en organisk kemi och en oorganisk kemi
stod att finna i att flertalet organiska ämnen är jämförelsevis svåra att framställa ur rena grundämnen. Därav blev de
tillskrivna en livskraft, en kraft som fanns i allt levande och var nödvändig för att framställa de organiska ämnena.
År 1828 framställde Friedrich Wöhler för första gången ett organiskt ämne, urinämne (urea), ur rent oorganiska
ursprungsämnen och visade därmed att det inte finns någon principiell skillnad mellan organiska och oorganiska
ämnen. Uppdelningen har dock levt kvar med vissa modifikationer som en praktisk, men möjligen något godtycklig
uppdelning av ämnet kemi.
Uppdelningen ligger till grund för biologins uppdelning av organismerna i autotrofa, som kan syntetisera alla sina
ämnen ur oorganiskt utgångsmaterial, och heterotrofa, som saknar den förmågan. De organiska ämnenas roll som
energibärare är här viktig.
Åter av praktiska skäl så skiljer man idag åter ut en gren: biokemin, vilken studerar de molekyler som finns i de
biologiska organismerna, däribland makromolekyler som DNA-kedjor och proteiner. Själva organkemin har mest
kommit att handla om hur man syntetiserar olika organiska föreningar.
Klassificering av organiska föreningar
•
•
•
•
•
•
•
Beskrivning och nomenklatur
Kolväten
Funktionella grupper
Alifatiska föreningar
Aromatiska föreningar
Polymerer
Biomolekyler
Organisk kemi
2
Exempel på molekylgrupper inom organisk kemi
•
•
•
•
•
•
•
Alkaner
Alkener
Alkyner
Alkoholer
Arener
Estrar
Karboxylsyror
Externa länkar
• Organic Chemistry Resources Worldwide [1]
• Organic Chemistry Portal [2]
Referenser
[1] http:/ / www. organicworldwide. net
[2] http:/ / www. organic-chemistry. org
Kol
Den här artikeln handlar om grundämnet kol. För olika bergarter som benämns kol, se kol (bränsle). För
andra betydelser, se Kol (olika betydelser).
bor - Kol - kväve
C
Si
Periodiska systemet
Allmänt
Namn, kemiskt tecken, nummer Kol, C, 6
Ämnesklass
icke-metaller
Grupp, period, block
14, 2, p
Densitet
2267 kg/m3 (273 K)
Hårdhet
0,5 (grafit) 10,0 (diamant)
Utseende
färglös (diamant)
svart (grafit)
Atomens egenskaper
Atommassa
12,0107 u
Atomradie (beräknad)
70 (67) pm
Kovalent radie
77 pm
Kol
3
van der Waalsradie
170 pm
Elektronkonfiguration
[ He ]2s22p2
e− per skal
2,4
Oxidationstillstånd (oxid)
4, 2 (svagt sur)
Kristallstruktur
hexagonal
Ämnets fysiska egenskaper
Aggregationstillstånd
fast
Magnetiska egenskaper
diamagnetisk
Smältpunkt
3 773 K (3550 °C) (grafit)
3823 K (3600 °C) (diamant)
Kokpunkt
5100 K (4 827 °C)
Molvolym
5,29 ·10 m /mol
Ångbildningsvärme
355,8 kJ/mol
Smältvärme
(sublimerar) kJ/mol
Ångtryck
0
Ljudhastighet
18 350 m/s vid 293,15 K
-6
3
Diverse
Elektronegativitet
2,55 (Paulingskalan)
Värmekapacitet
710 J/(kg·K)
Elektrisk ledningsförmåga
0,061·10 S/m (Ω ·m )
Värmeledningsförmåga
129 W/(m·K)
6
a
1 086,5 kJ/mol
a
2 352,6 kJ/mol
3 jonisationspotential
e
4 620,5 kJ/mol
4e jonisationspotential
6 222,7 kJ/mol
5e jonisationspotential
37 831 kJ/mol
6e jonisationspotential
47 277,0 kJ/mol
1 jonisationspotential
2 jonisationspotential
−1
−1
Stabilaste isotoper
Isotop Förekomst Halv.tid Typ Energi (MeV) Prod.
12
98,9 %
12
C, stabil isotop med 6 neutron(er)
13
1,1 %
13
C, stabil isotop med 7 neutron(er)
14
spår
5 730 år β-
C
C
C
0,156 MeV
14
N
SI-enheter & STP används om ej annat angivits
Kol (latin: carbonium) är grundämnet med atomnummer 6. Som rent material förekommer det i fem olika former
(allotroper): grafit, grafen, diamant, fullerener och amorft kol. Livet vi känner är baserat på grundämnet kol. Av detta
skäl kallas alla molekyler, där kol- och väteatomer ingår, för organiska. Icke-organiska ämnen är således de ämnen
Kol
4
som innehåller vilket som helst av de över 110 övriga grundämnena, utom både kol och väte samtidigt. Trots detta
känner vi idag till fler organiska ämnen än icke-organiska.
Det rena kolets egenskaper och dess användning beskrivs under respektive uppslagsord (se nedan). Grafit, diamant
och stenkol bryts i gruvor. Alla allotroper av kol är kemiskt motståndskraftiga, men kan oxideras med syre eller
halogener. Kol finns med några procents halt i de flesta sorters stål och järn. Kolet är då legerat i järnet och bidrar till
järnets hårdhet.
Av de oorganiskt kemiska kolföreningarna kan speciellt nämnas:
• kiselkarbid (SiC) ett mycket hårt syntetiskt ämne som bland annat används som slipmedel,
• koldioxid (CO2) spelar stor biologisk roll, och produceras när levande varelser andas, används för att få piff på
läskedrycker och för viss eldsläckning, koldioxid är även en viktig växthusgas
• kolmonoxid (CO) en mycket giftig gas som produceras vid ofullständig förbränning, men som också används för
ett stort antal tekniskt/kemiska processer, bland annat nickelframställning,
• karbonater (metall + CO32-) av många former finns i naturen som mineral,
• cyanider (ämne + CN-) är mycket giftiga eftersom de liksom kolmonoxid har förmågan att blockera hem-gruppen
i hemoglobin, som därmed förhindras att uppta syre.
Kol är universums fjärde vanligaste grundämne. Endast väte, helium och syre är vanligare.
"Kol" är också en beteckning på ett antal bränslen i fast form (se kol (bränsle)), med en hög andel av grundämnet
kol. Inget av dem utgörs dock av grundämnet i ren form, vilket ibland skapar viss begreppsförvirring på svenska. På
de flesta andra språk har grundämnet och bränslet olika namn, exempelvis carbon (grundämnet) respektive coal
(bränslet) på engelska och Kohlenstoff (grundämnet) respektive Kohle (bränslet) på tyska.
Historia
Diamant, grafit och förbränningskol har varit känt sedan urminnes tid, och man tros också ha känt till att de var olika
former av ett och samma ämne. Engelsmannen John Dalton var dock den förste som 1803 förstod att kol var ett
grundämne, ett resultat som inte publicerades förrän 1807. Den senast upptäckta formen (grafen) fick 2010 års
nobelpris i fysik.
Orbitaler
Anledningen till att ämnet kol förekommer i en sådan mångfald av former är att dess elektronkonfiguration gör att
det har exakt fyra valenselektroner. Dessa kan hybridiseras på tre olika sätt (sp3, sp2 och sp), vilket betyder att
kolatom kan bilda en enkel-, dubbel- eller trippelbindning till en annan kolatom. Kol kan därmed skapa extremt
starka riktade kovalenta bindningar mellan atomer.
Isotoper
Kol har endast två stabila isotoper, kol-12 (vars massa atommassenheten u definierats utifrån) och kol-13. Av de
radioaktiva isotoperna är kol-14 den klart viktigaste, eftersom dateringsmetoden C14-metoden baseras på dess
sönderfall. Eftersom alla livsformer på jorden är kolbaserade, och kol-14 ständigt nybildas i atmosfären, så kommer
det tas upp i allt levande och förhållandet mellan kol-14 och de stabila isotoperna kommer att vara någorlunda
konstant under organismens livstid, med undantag för långlivade arter som träd (vilka å andra sidan kan användas för
att kalibrera skalan). När organismen dör börjar kol-14 direkt sönderfalla till kväve. Eftersom kol-14:s halveringstid
är 5730 år har det förutom att det ingår i alla levande organismer i någorlunda höga halter dessutom fördelen att det
sönderfaller över en tidsskala som är lämplig för att mäta mänskliga aktiviteter, och är därför ett ovärderligt verktyg
för arkeologer, dock blir den mindre precis, ju äldre materialet är, och därför knappast kan användas för föremål som
är äldre än 40 000 år.
Kol
5
Former
Kristallint kol antar ett flertal former, med kraftigt varierande
egenskaper:
• Diamant är det hårdaste ämnet människan känner som förekommer
i naturen. Det används därför som skärverktyg och i borrspetsar.
Dessutom är den en ädelsten och används ofta i smycken.
• Grafit är kol ordnat i lager, där bindningarna i varje lager är mycket
starka medan bindningarna mellan lagren är betydligt svagare. Detta
gör att grafit används i både blyertspennor och som smörjmedel.
Endast ett enkelt lager av grafit kallas grafen, ett ämne forskarna
Andre Geim och Konstantin Novoselov utfört experiment med,
experiment som belönade dem med Nobelpriset i fysik 2010.
Fasdiagram för Kol.
• Fullerener är kolatomer formade i "bollar" eller rör, med ett flertal olika möjliga varianter av båda. Båda har
intressanta egenskaper för nanoteknik, bland annat för att rören är extremt hållfasta samtidigt som den elektriska
ledningsförmågan varierar mellan olika varianter av dem.
• Grafen är ett material som till stora delar har samma egenskaper och uppbyggnad som grafit. Till skillnad från
grafit utgörs grafen av en ytterst tunn skiva, endast en atom tjock. Atomerna är ordnade i ett hexagonalt mönster
vilket ger materialet ett antal unika egenskaper utöver de som delas med grafit. Grafen upptäcktes av Andre Geim
och Konstantin Novoselov som fick Nobelpriset i fysik för upptäckten. Grafen är mycket speciellt på grund av att
det är just en atom tjockt men kan ändå bära vikten av en katt ifall man formade ett "lakan" av det. Styrkan i
materialet är 200 gånger den hos stål, dessutom har materialet en utmärkt förmåga att leda elektricitet.
Utöver de kristallina formerna förekommer rent kol i naturen i varierande blandningar av amorft och kristallint kol,
till exempel som sot eller stenkol.
Galleri
Stiften i blyertspennor består
av grafit
En solid
kiselkarbidkristall (SiC)
Kol är basen i alla moderna
plastprodukter
En oslipad diamant
Kol
6
Källor
• Nationalencyklopedin11. Bra Böcker. 1989. sid. 161. ISBN 91-7024-621-1
• Sherwood, Martin (1990). Kemin, Grundämnen & föreningar. Bonniers. sid. 32. ISBN 91-34-50893-7
• Alhgren, Lena (1995). Bonniers Lexikon. Bonnier Lexikon AB. sid. 130. ISBN 91-632-0046-5
Externa länkar
• Wikimedia Commons har media som rör Commons:Category:Carbon.
• Wiktionary har ett uppslag om kol.
Grafit
Grafit är en kristall av grundämnet kol där atomerna bildar plana skikt
med hexagonstruktur. I grafit binder en kolatom fyra andra. Inom
lagren sitter atomerna fast hårt, men mellan lagren mindre hårt. Det
behövs alltså ingen större yttre påverkan för att lagren ska lossna från
varandra. Detta gör att när man drar ett stycke grafit mot något, så
lämnar det ett svart streck efter sig.
Om man blandar grafit med olja blir det ett utmärkt smörjmedel.
Pulveriserad grafit utan olja är bra för smörjning av lås, som då
fungerar även i sträng kyla utan att kärva. Om man blandar grafit med
lera och värmebehandlar denna blandning får man blyerts. Grafitgarn
används för att täta ångrör, på engelska heter det Graphite Yarn.
Grafit leder elektrisk ström, precis som metall, men resistiviteten är
högre än för metall.
Grafit
Kristallstruktur av grafit
Diamant
7
Diamant
Uppslagsordet Diamanter leder till denna
artikel. Se även Diamanter (olika betydelser).
Diamant är en form av kol. Till skillnad från grafit
(som också består av kol) är den mycket hård. Ordet
"diamant" kommer från grekiska, adamas (αδάμας),
som betyder oövervinnerlig. Diamanten är en ädelsten.
Oslipade diamanter kallas för rådiamanter.
Fysikaliska egenskaper
Ett ämnes hårdhet mäts ofta i Mohs hårdhetsskala, som
är baserad på tio naturligt förekommande mineraler.
Oslipad diamant
Här definieras mineralet talk till att ha värdet 1 och
diamant som det hårdaste med värdet 10. Alla andra
material placeras på skalan i förhållande till sin förmåga att repa varandras yta: ett material med hårdhet 7 kan till
exempel göra repor i alla material med hårdhet 1 till 6.
Diamant är det hårdaste mineral som förekommer i naturen, men i dag kan man tillverka några få material som är
hårdare. Ett sådant ämne är kol-60-molekyler, som tyska forskare 2005 pressade ihop under våldsamt tryck och
värmde upp till 2 200 grader. Därmed skapades ämnet ACNR (Aggreted Carbon NanoRods), som är 11% svårare att
pressa ihop än diamant. Det finns emellertid andra material som också är hårdare än diamant men inte baserade på
kol. Ett exempel är rheniumdiborid, som tillverkades för första gången 2007 av forskare i Kalifornien och som man
har visat kunna åstadkomma repor i ytan på diamant. Ämnet är emellertid inte lika hårt som ACNR. Den stabila
formen av kol vid de tryck som råder på jordens yta är grafit. Diamant, som bildas i jordens övre mantel och snabbt
transporterats med vulkaniska magmor till jordens yta, bibehåller dock sin kristallstruktur genom att den låga
temperaturen vid jordytan förhindrar att atomstrukturen övergår till grafit. Sålunda är diamant vad man kallar
metastabil. Till skillnad från andra ädelstenar är den dock inte eldfast, och vid 700 °C börjar den angripas av syret i
luften och omvandlas till koldioxid. Därför kan diamanter försvinna spårlöst efter bränder.
Diamant är värmeledande och elektriskt isolerande. Den har också ett mycket högt brytningsindex, vilket ger det
speciella glittrande utseendet.
Densiteten är 3,15-3,53 g/cm³ med ett värde på 3,52 g/cm³ för extremt rena diamanter. Brottsegheten har beräknats
till 3,4 MNm-3/2[1] vilket är högt för ädelstenar men lågt för konstruktionsmaterial. På grund av kristallstukturen är
diamanterna sprödare i vissa riktningar och segare i andra.
Kristallstrukturen är så stark att bara kväve-, bor- och väteatomer är små nog att ta sig in i strukturen och orsaka
färgskiftningar. Kväve är den vanligaste föroreningen och ger upphov till en gul, brun eller rosa nyans. Bor orsakar
gråblå nyanser och väte röda, olivfärgade, blåa och violetta färgnyanser. Gammastrålning kan ge gröna nyanser och
plastisk deformation ger rosa och röda nyanser.
Bildande
Diamanter bildas under högt tryck och hög temperatur i jordens övre mantel på 150-200 kilometers djup. Det finns
huvudsakligen två typer av diamanter som bildas genom metasomatiska processer i bergarterna peridotit och eklogit.
Peridotitiska diamanter bildades för cirka 3,5 miljarder år sedan och eklogitiska har bildats i olika generationer som
är mellan 900 miljoner och 2,9 miljarder år gamla. Diamanterna förvaras i jordens övre mantel i upp till flera
miljarder år innan de transporteras till jordens yta med vulkaniska magmor, vanligtvis kimberlit-magma. En
Diamant
"perfekt" diamant som bildats långsamt består av rent kol, är färglös, har oktaedrisk form och är mycket hård. Det
som har hänt är att kolatomen har bundit sig till fyra andra kolatomer i form av en tetraeder runt sig. Kolatomerna
hålls ihop med hjälp av mycket starka bindningar. Diamantens andra grundform är kubisk och bildas snabbare än
oktaedriska diamanter. Sålunda är kubiska diamanter ofta mer oregelbundna och har mer mineral- och
vätskeinkluderingar vilket drar ner dess värde. Atomära föroreningar av olika slag ger diamanter med olika färger, så
kallade "fancies".
Diamanter kan även skapas naturligt vid meteoritnedslag. Det plötsliga tryck och den snabba temperaturhöjningen
som uppstår vid ett nedslag kan vara tillräckligt för att skapa mikrodiamanter och kan användas som en indikator på
att ett nedslag har ägt rum.
Konstgjorda diamanter
Metoden att tillverka konstgjorda diamanter uppfanns i februari 1953 för ASEA av Erik Lundblad och hans
medhjälpare. De konstgjorda diamanterna kunde framställas med hjälp av högtrycksmaskiner utvecklade på ASEA
inspirerade av Baltzar von Platens modell. De så kallade syntetiska diamanterna, som främst används inom industrin,
blir ofta inte lika stora som de naturligt bildade och har oftast en gulaktig färg. Dock har det på senare tid utvecklats
metoder för att framställa större färglösa diamanter som endast kan skiljas från naturliga diamanter med hjälp av
mycket sofistikerade analystekniker.[2] [3] [4]
Laserborrade diamanter
Laserborrade diamanter är vanligt förekommande i bl.a. USA, men i Sverige så har branschen en helt annan och
betydligt mer restriktiv syn på denna metod att manipulera diamanter. De diamanter som denna metod ofta används
på är diamanter med större tydliga inneslutningar där man med hjälp av laserborrning kan borra bort dessa och sedan
fylla igen hålrummet med en fyllning som har samma ljusbrytningindex (2.42) som diamanten. Dessa stenar är dock
förrädiska då t.ex. en ring som hettas upp vid storleksändring kan leda till att stenen spricker. I Sverige förekommer
denna försäljning av stenar inte över disk men risk kan dock finnas på andrahandsmarknaden av stenar som
importerats från fri import utan ursprung. Det som i USA kallas för "treated diamonds" är vanligt förekommande
men accepteras inte i Sverige utan en sådan sten klassificeras inte enligt GIA-regler.
Användningsområde
Diamanter är mest kända som ädelstenar men används även som skärverktyg för glas och i borrindustrin som
borrspetsar.
Ädelsten
Inom diamantbranschen kvalitetsgraderas och värderas diamanter efter fyra olika egenskaper, diamantens 4C – Carat
(vikt), Clarity (renhet), Color (färg), Cut (slipning).
Vikten på en diamant nämns i carat. En carat är 200 milligram.
Renhet klassificeras enligt följande skala, efter analys av erfaren diamantgraderare med en lupp med 10 ggrs
förstoring:
LC=Loupe clean, luppren. (Fri från inneslutningar) VVS=Very very small inclusions.(Väldigt, väldigt små
inneslutningar) VS=Very small inclusions. (Väldigt små inneslutningar) SI=Small inclusions. (Små inneslutningar)
I=Inclusions.(Inneslutningar, synliga för blotta ögat)
Som orenheter eller felaktigheter avser man inneslutningar, sprickor, blåsor med mera som kan minska värdet högst
betydligt.De vanligaste orsakerna till orenheter (inneslutningar) i diamanter är kväveatomer och järn som har trängt
in i stenen och orsakat bruna, eller svarta "fläckar".
8
Diamant
9
Färgen bör vara rent vit helst med skiftning i blått (blåvit är den finaste kvaliteten). Gul- och brunaktiga skiftningar
nedsätter värdet. Man brukar gradera färgen i en skala från D till Z. Den undre gränsen för vad man kallar för
färglösa diamanter går vid Wesselton (H). Wesselton är traditionell term för en vit diamant. Top Wesselton är
sällsynta vita diamanter. Det finns diamanter i gul, röd, blå, grön och champagnefärg. Färgerna kommer av att små
mängder grundämne ingår i diamanten.
Gemological Institute of Americas (GIA) färggraderingsskala, samt traditionella benämningar:
Fullslipad briljant
D-E
River
R
Mycket sällsynt vit. Den högsta färgkvalité som finns på diamanten
F-G
Top Wesselton TW Sällsynt vit
H
Wesselton
W
I (Com)
Top Crystal
TCr Mycket lätt tonad vit.
J (Com)
Crystal
Cr
Vit
Lätt tonad vit
K (Com)-L Top Cape
TCa Tonad vit
M-N
Cape
Ca
Lätt gulaktig
O-R
Light Yellow
LY
Lätt gult
S-Z
Yellow
Y
Gult
Slipning av diamanten gör man för att fånga och reflektera ljuset på ett tilltalande sätt och ge ädelstenen dess
glittrande utseende. En fasettslipad diamant kallas briljant.
Det är mycket viktigt att få rätt proportioner vid briljantslipning. När diamanten har rätt vinkel vid briljantslipning
reflekteras ljuset ut igen via taffeln (bordsfasetten som är den plana översidan). Om man slipar stenen för djup eller
för platt återreflekteras inte det infallande ljuset utan läcker ut via underdelen av stenen.
De viktigaste slipformerna är:
• Fullslipade briljanten, med taffel, 32 fasetter på översidan och 24 på undersidan.
• 8-kantslipade briljanten, med taffel, 8 fasetter på översidan och 8 på undersidan.
• Rosenstenen med fasetter över hela översidan (vanligen 24 stycken) och plan undersida.
Diamant
10
• Carré- och baguettslipning, det vill säga kvadratiska eller rektangulära briljanter med långsmala fasetter längs
kanterna; även med brutna hörn (smaragdslipning).
Historia
Diamanter utvanns såvitt är känt för första gången i Indien för över 4 000 år sedan. Det var dock först 1456, när
Louis de Berqueur upptäckte hur diamanter kunde slipas, som intresset vaknade för denna sten. Fram till 1700-talet
var det i princip bara i Indien diamanter utvanns, närmare bestämt i gruvorna i Golconda. 1726 gjordes sedan fynd av
diamanter i Brasilien.
Den moderna diamantindustrin och diamantslipningsindustrin föddes
genom fynden av diamanter i Hopetown, söder om Kimberley i
Sydafrika 1867. Ett av företagen från diamantruschen i Sydafrika, De
Beers, är idag det dominerande företaget på marknaden, med en
ställning så stark att man på egen hand kan påverka priset på
rådiamanter, vilket har skett genom Londonsyndikatet eller senare
Central Selling Organisation (CSO). Större omfattning har
bearbetningsindustrin/diamantslipningsindustrin
bland
annat
i
Nederländerna, USA, Israel och Indien.
Två tredjedelar av alla diamanter i världen kommer från gruvor i
Afrika, oftast från Angola, Botswana, Centralafrikanska republiken,
Kongo-Kinshasa, Namibia, Sierra Leone och Sydafrika. På senare tid
har diamanter av god kvalitet hittats i Kanada,Ryssland Sibirien och
även i Australien Argyle (1970) finns det diamanter. Man har även
hittat diamanter i små mängder i Sverige, till exempel på Alnön och i
Lappland.
Hope-diamanten
Kända diamanter
Världens största diamant, Cullinandiamanten, påträffades 1905 i Transvaal i Sydafrika. Två andra kända exemplar är
Hope och Koh-i-noor.
Cullinan-diamanten och Koh-i-noor ingår idag i de brittiska kronjuvelerna. Cullinan-diamanten sågades i 9 delar,
slipades om, och den största av dessa delar, Cullinan I (eller The Great Star of Africa) på 530 carat/106 g, sitter i
spiran The Sceptre of the Cross. Koh-i-noor ('Berg av ljus' på farsi) sitter i drottningmodern Elizabeths krona sedan
1936.
Världens dyraste diamant blev köpt av prinsen av Abu-Dhabi, han betalade i olja av ett värde av ungefär 50 miljoner
svenska kronor. Detta skedde den 23 november 2010.
Diamant
11
Referenser
[1] J. E. Field; C. J. Freeman (3 March 1981). ”Strength and fracture properties of diamond” (http:/ / www. informaworld. com/ smpp/
content~db=all?content=10. 1080/ 01418618108240397). Philosophical Magazine A. 595 - 618. .
[2] http:/ / www. tekniskamuseet. se/ 1/ 1937. html
[3] http:/ / www. dn. se/ nyheter/ vetenskap/ odlade-diamanter-utmanar-akta
[4] http:/ / www. bbc. co. uk/ science/ horizon/ 1999/ diamonds_first. shtml
Vidare läsning
• Lundblad, Erik G. (1989). ”Diamanter: utvecklingen vid ASEA 1953-1965”. Dædalus (Stockholm) 1989/90(58),:
sid. 118-137 : ill.. ISSN 0070-2528. ISSN 0070-2528 ISSN 0070-2528 (http://worldcat.org/issn/ISSN). Libris
2834567 (http://libris.kb.se/bib/2834567)
• Lundblad, Erik G. (1988). ”Om konsten att göra diamanter”. Dædalus (Stockholm) 1988(57),: sid. 60-76 : ill..
ISSN 0070-2528. ISSN 0070-2528 ISSN 0070-2528 (http://worldcat.org/issn/ISSN). Libris 2834210 (http://
libris.kb.se/bib/2834210)
Externa länkar
• Wikimedia Commons har media som rör Commons:Category:Diamonds
• 50+books, 5000 pages (e-texts) on Diamanten (http://www.farlang.com/diamonds-references) Robert Boyle,
Albertus Magnus, US Geological Survey, George Frederick Kunz etc.
• En svensk webbplats som förklarar hur gradering av diamanter sker. (http://www.diamantgradering.se)
Fulleren
Fulleren är en av de fyra kristallina former av kol som förekommer
naturligt i naturen. En fulleren är en ihålig struktur (vanligen klot- eller
rörformad) av kolatomer. Den fulleren som fått mest uppmärksamhet
utanför forskningsvärlden är kol-60 eller C60 som består av sextio
kolatomer som ligger ordnade i fem- eller sexkantiga figurer ungefär
som lädret i en fotboll. En annan känd fullerentyp är nanorör, som är
av rörform.
Kol-60 och andra fullerener upptäcktes 1985 i laboratorieexperiment.
De upptäckterna belönades med Nobelpriset i kemi 1996. Molekylen
har senare hittats utanför laboratoriemiljön i bland annat vanligt sot.
Namnet kommer från arkitekten Richard Buckminster Fuller, vars
byggnader ofta baserades på fem- eller sexkantiga nätverk av stänger
och kablar.
Fullerenmolekyl (kol-60)
Fulleren
12
Kristaller av fulleren (kol-60)
Grafen
Grafen (uttalas med betoning på e [gra'feːn]) är en allotrop av
grundämnet kol som till stora delar har samma egenskaper och
uppbyggnad som grafit. Till skillnad från grafit utgörs grafen av en
ytterst tunn skiva, endast en atom tjock. Atomerna är ordnade i ett
hexagonalt mönster vilket ger materialet ett antal unika egenskaper
utöver dem som delas med grafit.
Nobelpriset i fysik 2010 tilldelades Andre Geim och Konstantin
Novoselov "för banbrytande experiment rörande det tvådimensionella
materialet grafen".[1]
Grafen finns i tre former: som flak, grafen på metall och grafen på
kiselkarbid. Forskare vid Linköpings universitet har utvecklat en metod
för att framställa grafen på kiselkarbid. Materialet tillverkas av
företaget Graphensic AB som finns i Linköping.
Grafen är ett skikt kolatomer ordnade i ett
hönsnätsmönster.
När kolatomerna befinner sig i ett monoatomärt skikt uppträder de, till skillnad från i grafit, inte som en halvmetall
med överlappande energiband. I stället bara nuddar banden varandra, och ferminivån kan påverkas med ett elektriskt
fält över skiktet.
Grafen är 200 gånger starkare än vanligt stål och är dessutom genomskinligt, böjligt och har en mycket god elektrisk
ledningsförmåga, vilket ökar användningsmöjligheterna för materialet. Ämnet är även ogenomträngligt för både
gaser och vätskor, fasta föremål kommer inte heller igenom det tunna lagret.
Elektronmobiliteten hos grafen har blivit uppmätt till 200 000 cm²/Vs, vilket är 100 gånger snabbare än
elektronhastigheten för kisel, och 30 gånger den för galliumarsenid.
En liten mängd grafen som tillsätts polymerer kan förändra dessas egenskaper påtagligt. 0,5 promille grafen gör
plasten upp till 30 °C värmetåligare, och så lite som 0,1 promille gör den drygt 30 procent styvare.[2]
Grafen
13
Alternativt namn
Grafen har i litteraturen ibland kallats grafin, men den benämningen är mindre lämplig på grund av risken för
förväxling med grafit och bör inte användas.
Användning
Materialet är böjligt och kan användas i trycksensorer för tryckkänsliga skärmar. Materialet leder elektricitet väldigt
lätt, lättare än kisel. Det gör grafen till en väldigt bra komponent för transistorer till framtida datorer.
Källor
[1] ”Grafen - den perfekta atomväven” (http:/ / kva. se/ Documents/ Priser/ Nobel/ 2010/ pop_fy_sv_10. pdf). Kungliga Vetenskapsakademien.
2010. .
[2] Falk, Johan (2008). ” Tunt kol ger stark plast (http:/ / fof. se/ tidning/ 2008/ 6/ tunt-kol-ger-stark-plast)”. Forskning & Framsteg (6). ISSN
0015-7937 (http:/ / worldcat. org/ issn/ 0015-7937). .
Externa länkar
• Populärvetenskapligt om grafen (http://www.liu.se/senmat/grafen.html)
• High Temperature Graphene Process (http://www.liu.se/senmat/fsgp.html)
Alkan
Inom kemin är en alkan ett mättat kolväte, det vill säga ett kolväte
utan dubbelbindningar eller trippelbindningar mellan kolatomerna,
vilka är placerade i en rak eller förgrenad kedja av enkelbindningar
kol-kol.
Den generella summaformeln är CnH2n+2. Den minsta alkanen med
n=1 är metan, CH4, och alkanen med exempelvis n=8 heter oktan,
C8H18.
Alkanerna är relativt reaktionsobenägna - förutom vid oxidation.
Mildare oxidation med syrehaltiga ämnen ger upphov till alkoholer,
ketoner, aldehyder eller karboxylsyror, fullständigare oxidation
(förbränning) ger koldioxid och vatten samt (beroende på
förbränningsgrad) varierande mängder av kolmonoxid. Alkaner är
opolära.
Metan, den enklaste av alkanerna
Alkaner utgör huvudbeståndsdelarna i bensin, dieselolja och jetbränsle/flygfotogen. Alkaner kallas även för
paraffiner.
Nomenklatur
För kedjor längre än fyra kolatomer, utgår IUPAC-nomenklatur för alkaner från det grekiska räkneordet för alkanens
längsta kolkedja, följt av suffixet -an. Exempel: heptadekan C17H36, oktadekan C18H38, nonadekan C19H40, eikosan
C20H42.
Alken
14
Alken
Alkener är en typ av kolväten som är enkelomättade, det vill säga ett
kolväte med en dubbelbindning, –C=C–, och utan trippelbindningar
mellan kolatomerna. Kolatomerna är placerade som i en (förgrenad
eller oförgrenad) kedja. Ett äldre ord för alken är olefin.
Den generella summaformeln är CnH2n.
Alkenerna är mer reaktiva än alkanerna. De kan exempelvis påvisas
med en vattenlösning av brom – alkener reagerar med brom och tar
därmed bort den karakteristiska bruna färgen hos bromvattnet. Dock är
reaktionen inte specifik, liknande reaktioner sker med till exempel
diener och alkyner.
En etenmolekyl, den enklaste sortens alken
De enklaste alkenerna är eten (C2H4) och propen (C3H6).
Då en och samma kolvätemolekyl innehåller två dubbelbindningar mellan kolatomer, så kallas den för dien, och
ingår i den grupp av kolväten som kallas för diener. Exempel är butadien (CH2=CH-CH=CH2) och isopren
(CH2=C(CH3)-CH=CH2). Om ett kolväte innehåller tre dubbelbindningar kallas den för trien och så vidare.
Källor
• Nationalencyklopedin 1. Bra Böcker. 1989. sid. 221. ISBN 91-7024-621-1
• Sherwood, Martin (1990). Kemin, Grundämnen & föreningar. Bonniers. sid. 21,72,73. ISBN 91-34-50893-7
Alkyn
En alkyn är inom organisk kemi ett omättat kolväte med en
trippelbindning. Den generella summaformeln är CnH2n–2. Alkyner har
systematiska namn som slutar på -yn.
Alkyner är ganska reaktiva jämfört med alkaner och alkener. Liksom
alkenerna så avfärgar alkyner bromvatten, det vill säga en lösning av
brom i vatten.
Den enklaste alkynen, etyn (eller acetylen, strukturformel: H-C≡C-H)
används till svetsning eftersom acetylen kan ge mycket höga
temperaturer vid förbränning i ren syrgas. Andra enkla alkyner är
propyn och butyn.
En bild som föreställer acetylen, den enklaste
alkynen
• Slå upp wikt:Special:Search/ i ordlistan Wiktionary.
Den generella formeln för alkyner
Oljeraffinaderi
15
Oljeraffinaderi
Ett oljeraffinaderi är ett raffinaderi där
råolja raffineras och uppdelas i olika
beståndsdelar med olika kokpunkt. De tre
viktigaste produktströmmarna utgörs av gas
och bensinråvara (nafta), mellandestillat
(lätt eldningsolja och diesel) samt
återstodsolja som utgör basen för tung
eldningsolja (tjockolja).
Olika typer av raffinaderier
Man brukar skilja mellan enkla och mer
Oljeraffinaderi i Martinez, Kalifornien
komplexa raffinaderier. I ett enkelt
raffinaderi - som i huvudsak består av en
destillationsanläggning - omvandlas råoljan i princip till de tre tidigare nämnda huvudprodukterna. Därefter sker en
viss förädling, som exempelvis avsvavling och höjande av oktantal.
I ett komplext raffinaderi finns förutom destillationsanläggning även så kallade vidareförädlingsanläggningar. Syftet
med sådana anläggningar är att ur råoljan få ut en så stor del lätta bränslen som möjligt, då dessa har ett högre pris än
de tunga oljorna. För vidareförädling används bland annat visbreakers (eng.art), krackers etcetera.
Raffineringsprocessen
Destillation
Råoljan separeras först genom en uppdelning av komponenter med
olika kokpunkt i en process som kallas destillation. Råoljan
upphettas under tryck till mellan 370 °C och 430 °C och pumpas
in i den nedre delen av en destillationskolonn.[1]
Destillationskolonnen är uppdelad i 20-30 nivåer med 60
centimeters mellanrum. De nivåer som är längst ned är varmast
och sedan avtar temperaturen ju högre upp man kommer. På det
viset kommer olika delar av råoljan att kondensera på olika nivåer,
varvid får man en uppdelning i komponenter med olika kokpunkt.
De lätta produkterna hamnar högt upp i kolonnen, medan de tunga
hamnar långt ned, se bild till höger.
Bild över olika typer av olja som framställs i
raffinaderier
Oljeraffinaderi
Kracker-anläggningar
Bland de olika produkter som utvinns ur råolja är det i världen störst efterfrågan på lätta produkter, såsom gasol,
bensin och diesel. Efter destillationsfasen får man emellertid ut en förhållandevis stor mängd tunga oljor. Därför har
man funnit nya sätt att utvinna mer lätta produkter ur de tunga fraktionerna som finns efter destilleringen.
Vid termisk krackning värms oljan kraftigt under högt tryck. Under denna behandling sönderdelas de långa
kolvätena och bildar kortare kolväten.
Vid katalytisk krackning värms oljan tillsammans med en katalysator, t ex aluminiumoxid eller kiseloxid, och i
denna process sönderdelas kolvätena till mindre molekyler. Vid katalytisk krackning har man även möjlighet att
kontrollera vilka slutprodukter som bildas genom att justera katalysatorerna och reglera temperaturen.
Efter krackningen destilleras produkterna. Gaser, främst lägre alkener, eten och propen men även alkyner som
acetylen bildas vid krackningen. Dessa gaser används bl a till framställning av plaster. Alkener som bildas kan även
reagera med varandra och bilda grenade (högoktaniga) kolväten.
Ett problem som uppstår när man tar ut mer lätta produkter ur de tunga är att de tunga får ännu sämre egenskaper.
Kol-, Vanadin- och Svavel-halterna i tjockolja är idag mycket högre än de var förr. Detta leder till att fartygsmotorer,
som är de främsta användarna av tjockolja, utsätts för stort slitage. Tjockoljan kan även innehålla farliga gifter som
inte är skonsamt för miljön.
Noter
[1] Shells beskrivning av raffineringsprocessen (http:/ / www. shell. com/ home/ content/ se-sv/ about_shell/ refinery/ production/
production_030209. html)
Källor
Webbkällor
• ”Principskiss av ett raffinaderi (via archive.org avbild 9 januari 2006)” (http://web.archive.org/web/
20060109045923/http://www.krc.su.se/raffprojektet/text/Uppdelade+pdf-filer/sid+045.pdf). Kemilärarnas
Resurscentrum. Läst 2010-11-07.
• Shells beskrivning av produktionen på ett raffinaderi (http://www.shell.com/home/content/se-sv/about_shell/
refinery/production/production_030209.html)Wikipedia:Döda länkar
• Flödesschema som visar hur de olika produkterna framställs och vad de används till (http://www.shell.com/
home/content/se-sv/about_shell/refinery/production/production2_030131.html)Wikipedia:Döda länkar
Tryckta källor
Rolf P Nilsson (16 december 2005). ”Sjöfartens bok 2006”. Svensk Sjöfarts Tidning: s. 37-40.
16
Alkoholer
17
Alkoholer
Alkoholer, av arabiska ‫( ﺍﻟﻜﺤﻮﻝ‬transkriberat som al kohoul[1]), är organiska
ämnen där en eller flera hydroxylgrupper (-OH) är bundna till en alifatisk
kolkedja, vilket ger dem strukturformeln CnH2n+1-m(OH)m. De aromatiska
kolkedjor som binder hydroxylgrupper kallas däremot fenoler.
I dagligt tal avser ordet alkohol, etylalkohol eller etanol, den typ av alkohol
som återfinns i spritdrycker.
Struktur
Generell strukturformel för en
alkoholmolekyl, där R är en alkylgrupp
eller annan alifatisk kolkedja.
Alkoholer utöver metanol kan ha en av tre olika strukturer. Dessa tre typer är
primära, sekundära och tertiära, vilket åsyftar antalet kolatomer som binder
till den kolatom som binder till hydroxylgruppen. I primära alkoholer binder den hydroxylbindande kolatomen till
endast en mer kolatom, i de sekundära binder den till två stycken kolatomer och i de tertiära tre. Metanol är ett
specialfall, då den ej binder någon annan kolatom. R nedan betecknar en kolvätegrupp.
Primära alkoholer
Sekundära alkoholer
Tertiära alkoholer
Storlek
De minsta alkoholerna i varje struktur är etanol bland de primära, isopropanol bland de sekundära, och bland de
tertiära, tert-butanol. Metanol är den minsta alkoholen överhuvudtaget, och tillhör därför inte någon av de tre
strukturerna.
Oxidering
Oxidering av primära alkoholer ger aldehyder och karboxylsyror. Vid oxidering av sekundära alkoholer bildas
ketoner. När tertiära alkoholer oxideras bryts molekylen sönder i mindre delar.
Nomenklatur
En alkohols namn kommer av att man lägger till -ol till namnet på den alkan som oxideras till just den alkoholen.
Trivialnamn på alkoholer, så som glykol, följer inte denna nomenklatur, men de har även ett annat namn vilket följer
nomenklaturen.
Alkoholer
18
Kända alkoholer och deras egenskaper
Andra kända alkoholer inkluderar CH3OH, metylalkohol, metanol eller träsprit, och C2H4(OH)2, etandiol eller
glykol. Metanol är mycket giftigt och uppstår vid torrdestillation av trä (därav namnet träsprit). Det ovan nämnda
glykol är även det mycket giftigt, men bildas inte vid normal jäsning av socker.
Enklare alkoholer som metanol, etanol och propanol (CH3CH2CH2OH) samt några flervärda alkoholer som glykol
(etandiol) och glycerol (propantriol,C3H5(OH)3) är lättlösliga i vatten och är vid rumstemperatur färglösa vätskor.
Metanol, etanol och propanol har en karakteristisk lukt och brinner med klar, blå låga.
Användning
Alkoholer kan bland annat användas som desinfektionsmedel
rengöringsmedel,speciellt i avfettningssammanhang.
och
är
också
bra
lösnings-
och
Etanol används som tillsats i bilbränsle då det ansetts vara mer miljövänligt än bensin. De vanligast förekommande
blandförhållandena är E5 och E85, det vill säga fem respektive 85 procents tillsättning av etanol. E5 är vanlig bensin
och E85 kallas oftast bara etanol.
Estrar
Tillsammans med syror kan alkoholer bilda estrar. Estrar är ämnen med kraftiga aromer eller färger som ofta
används som lukt- eller smakämne i bland annat godis.
Källor
[1] http:/ / www. wordinfo. info/ words/ index/ info/ view_unit/ 2979/ ?letter=A& spage=5
Karboxylsyra
Karboxylsyror är en stor grupp av organiska föreningar som
innehåller en eller flera karboxylgrupper, -COOH. Dessa syrors
styrka påverkas till stor del av hur resterande delen av molekylen
är uppbyggd. Karboxylsyror är i allmänhet mycket svagare än
oorganiska syror som till exempel saltsyra och svavelsyra, och
endast ungefär 1 % av syramolekylerna är protolyserade. Salter
och anjoner av karboxylsyror kallas karboxylater.
Karboxylsyror uppkommer oftast genom kraftig oxidation av en
alkohol.
Karboxylsyror finns i alla levande organismer och fyller där
livsviktiga funktioner. Exempel på stora undergrupper av
karboxylsyror är fettsyror och aminosyror.
Atommodell av karboxylgrupp, "R" ingår inte i
gruppen, utan representerar alla de olika varianter av
molekyler som karboxylgruppen kan ingå i.
Karboxylsyra
19
Exempel på karboxylsyror
•
Arakidonsyra
•
Maleinsyra
•
Bensoesyra
•
Myrsyra
•
Acetylsalicylsyra •
Nervonsyra
•
Citronsyra
•
Oxalsyra
•
Erukasyra
•
Palmitinsyra
•
Fumarsyra
•
Ricinolsyra
•
Gadoleinsyra
•
Salicylsyra
•
Isocitronsyra
•
Smörsyra
•
Japansyra
•
Sorbinsyra
•
Kanelsyra
•
Stearinsyra
•
Lysergsyra
•
Valeriansyra
•
Ättiksyra
Artikelkällor och författare
Artikelkällor och författare
Organisk kemi Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=15378526 Bidragsgivare: Arnef, Axelv, Calandrella, Den fjättrade ankan, Essin, Fluff, Habj, Hapsiainen, Lovanski, Mike,
Niklo, Nirmos, Oshifima, Pieter Kuiper, Puckot, Saccharomyces, Scooba, ThureP, Tomas e, Tsemii, Twincinema, Vit Platina, Yvwv, 28 anonyma redigeringar
Kol Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=16358028 Bidragsgivare: -nothingman-, 2ofAKind, Ace90, Alers, Andejons, Annavon, Aragorn, Backstr, BjörnF, Boivie, Caesar,
Calandrella, Daedalus, Dewil, Diupwijk, Eliashedberg, Ephemeronium, Esquilo, Ettrig, Fabben, Folken, Fredrik Ostrozanszky, Fyrfatet, FöredettaMH, Grundin, Hallabro, Herr X, Höstblomma,
Idunius, Ion-5, Irony, Iupboken, Jsdo1980, Knuckles, Kung Midas, Kungcarl1, LA2, Lars Törnqvist, Larske, LeonardoRob0t, Lokal Profil, Lol132, Lord of Konrad, Mason, Mikaelbook, Mike,
Mimarob, Mkh, Mnbv, Mnemo, MoRsE, NERIUM, Natox, Nicke L, Niklas R, Nirmos, Obelix, Okokok, PJ, Paracel63, Pettern, Pieter Kuiper, Proton sv, Radelid, Raggaren94, Romanm, Rosp,
Rotsee, Rursus, ShineB, Softssa, Sten André, Strangnet, Suisui, TKU, Tegel, Tournesol, Tubaist, Vargungen, Vinum, Väsk, Yjg, Zaijaj, 84 anonyma redigeringar
Grafit Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=16255393 Bidragsgivare: Annika64, Damast, Ean, FöredettaMH, Gahrons, Grön, Jordgubbe, Kjell André, Kruosio, Lars Törnqvist,
Leone, Mnbv, Nirmos, Overengen, Pieter Kuiper, Redux, Sjö, Stigfinnare, Tehvata, Yjg, Yvwv, 27 anonyma redigeringar
Diamant Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=16394096 Bidragsgivare: -nothingman-, AHA, Abaddon, Ainali, Alex2010, Alexmcfire, Andejons, Andre.laszlo, AntonBeckman,
Bensin, Bruno Rosta, Bulver, Calandrella, Carnot, ChrisPsi, Dgse87, Dh8b, Dillinger, Diupwijk, E23, Eggeman, Ehn, Elfsborgarn, Elinnea, Excrucior, Flinga, Flintkedde, Fluff, GameOn,
Golfarenurban, Grisenhållerhandenmedkatten, Grävaren, Hakanand, Herr X, Hobe, Höstblomma, IP, Idunius, Inteloutside2, Irony, Jlundqvi, Jordgubbe, Kamfjord, Kudden88, LX, Lars Törnqvist,
Lavallen, Linda W, Luzker, MagnusA, Marsve, Mats33, Micke, Microlab, Mjäk, Mnbv, Mr Bullitt, Mux, Neoventa, Nicefinger, Nicke L, Nisse VII, Nyberg87, Palica, Pantburk95, Paracel63,
Patrik77, Pelle321, Pettern, Rasmus124, Riggwelter, Roubert, Rudolf 1922, ShineB, Sjö, Skolpojken, Spito, StefanB, Sten André, Stigfinnare, Stringence, Sumpen, Tegel, Ternarius, The Ace,
Thoasp, Thuresson, Tobiasteil, Torvindus, Tournesol, Wasell, Wvs, Xenus, Yvwv, Ztaffanb, Åkebråke, Örn1, 139 anonyma redigeringar
Fulleren Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=15964318 Bidragsgivare: Ace90, Diminuendo-se, Elinnea, Ettrig, Irony, Mike, Mnbv, Momyr, Muneyama, PJ, Simon9B, Solkoll,
TERdON, Tournesol, Vostok, Yvwv, 13 anonyma redigeringar
Grafen Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=16412155 Bidragsgivare: 1800talshus, Bjornebarn, Christian47, CommonsDelinker, Cryonic07, Essin, Ettrig, Idefix, Isthmus,
Iupboken, Kjell André, Kurtan, Lokpest, Misyv, Overengen, Paracel63, Pieter Kuiper, Staffel, Terraformer, Tournesol, Wikipower, Yger, Yvwv, Zaijaj, 15 anonyma redigeringar
Alkan Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=15864325 Bidragsgivare: Bomkia, CalleC, Essin, FriskoKry, Hashar, Mike, Moralist, Niklo, Nirmos, Pieter Kuiper, Softssa, Sten
André, Tomas e, Tournesol, 8 anonyma redigeringar
Alken Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=16310788 Bidragsgivare: Annavon, Bounce1337, Essin, Mike, Moralist, Niklo, Nirmos, Palmerston, Softssa, Sten André, Stok, TKU,
Tomas e, 16 anonyma redigeringar
Alkyn Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=16541697 Bidragsgivare: Common, Essin, Hashar, Jalla, Jt, Mike, Moralist, Niklo, Nirmos, OlofE, Redux, Softssa, Stok, 14 anonyma
redigeringar
Oljeraffinaderi Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=15974324 Bidragsgivare: Alexeller, Andreas E, CalleC, Essin, Fenix, Grundin, Hubba, Inteloutside2, Kiruna, Korall, Le533,
Marcusroos, MikaelLindmark, Mike, Pieter Kuiper, ReDefiner, Tegel, Thuresson, Yvwv, Zaijaj, 7 anonyma redigeringar
Alkoholer Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=16130578 Bidragsgivare: Ace90, Andre Engels, Andreas E, Caesar, Dh8b, Enfant terrible, Erif, Esquilo, Essin, Ettrig, Fyrfatet,
Grillo, Information, Inteloutside2, Jordgubbe, Karpeth, Klemen Kocjancic, Konstantin, Kung Midas, Lamré, Liftarn, MikaelLindmark, Mike, Moralist, Murer, Mux, Nicke L, Niklo, Nirmos,
Petomatick, Pralin, Ptunen, RaSten, Rickcar, Rosp, Skärpa, Smärtis, TKU, Yger, Yvwv, 45 anonyma redigeringar
Karboxylsyra Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=15987229 Bidragsgivare: Andreas E, Chrizz, Esquilo, Essin, Ettrig, Folken, Hubba, Ledsvold II, Mike, Niklo, Nirmos,
Saccharomyces, Sten André, Stok, Tommy Kronkvist, Wasell, Yvwv, 6 anonyma redigeringar
20
Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare
Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare
Fil:Urea-3D-vdW.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Urea-3D-vdW.png Licens: Public Domain Bidragsgivare: Benjah-bmm27, Esquilo
Fil:C-TableImage.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:C-TableImage.png Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Ahoerstemeier, Atanamir, Jacek FH,
Mav, Paddy, Pieter Kuiper, Saperaud
Fil:Diamond-and-graphite-with-scale.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Diamond-and-graphite-with-scale.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Modifications made by
Jynto
Bild:Carbon-phase-diagramp.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Carbon-phase-diagramp.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Trackler (talk) 13:05, 18 July 2010
(UTC)
bild:Mechanical pencil lead spilling out 051907.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Mechanical_pencil_lead_spilling_out_051907.jpg Licens: Public Domain
Bidragsgivare: Mrs Scarborough
bild:SiC p1390066.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:SiC_p1390066.jpg Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported Bidragsgivare: David
Monniaux
bild:Plastic household items.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Plastic_household_items.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: ImGz
bild:Rough diamond.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Rough_diamond.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Unknown USGS employee
Fil:GraphiteUSGOV.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:GraphiteUSGOV.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Kluka, Pjetter, Ra'ike, Saperaud, Spundun, Yuval
Madar
Fil:Graphit gitter.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Graphit_gitter.png Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Anton Original uploader was Anton at
de.wikipedia
Fil:Rough diamond.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Rough_diamond.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Unknown USGS employee
Fil:Eppler-Brillant top and bottom view.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Eppler-Brillant_top_and_bottom_view.png Licens: GNU Free Documentation License
Bidragsgivare: Ra'ike (see also: de:Benutzer:Ra'ike)
Fil:Hope Diamond.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Hope_Diamond.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 2.5 Bidragsgivare: User:Cybjorg
Fil:C60-rods.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:C60-rods.png Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Rob Hooft, Saperaud
Fil:C60-Fulleren-kristallin.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:C60-Fulleren-kristallin.JPG Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Machmit,
Saperaud
Fil:Graphene xyz.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Graphene_xyz.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Carbophiliac
Fil:Methane-2D-stereo.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Methane-2D-stereo.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: SVG version by Patricia.fidi
Fil:Ethylene-3D-vdW.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Ethylene-3D-vdW.png Licens: Public Domain Bidragsgivare: Benjah-bmm27, Cwbm (commons), Sarregouset,
Time3000
Fil:Acetylene-3D-vdW.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Acetylene-3D-vdW.png Licens: Public Domain Bidragsgivare: Benjah-bmm27
Fil:Alkyne general.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Alkyne_general.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Calvero.
Image:ShellMartinez-refi.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:ShellMartinez-refi.jpg Licens: Creative Commons ShareAlike 1.0 Generic Bidragsgivare: User:Leonard G.
Bild:Crude Oil Distillation-sv.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Crude_Oil_Distillation-sv.png Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported
Bidragsgivare: Crude_Oil_Distillation.png: Users Psarianos, Theresa knott on en.wikipedia derivative work: Inteloutside2 (talk)
Fil:Alcohol-(general)-skeletal.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Alcohol-(general)-skeletal.png Licens: Public Domain Bidragsgivare: Benjah-bmm27, EugeneZelenko,
KlaudiuMihaila, Rhadamante
Fil:Alcool primaire.gif Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Alcool_primaire.gif Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Maksim, Rhadamante
Fil:Alcool-secondaire.gif Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Alcool-secondaire.gif Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Maksim, Rhadamante
Fil:Alcool tertiaire.gif Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Alcool_tertiaire.gif Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Maksim, Rhadamante
Fil:Carboxyl-3D-space-filling-labelled.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Carboxyl-3D-space-filling-labelled.png Licens: Public Domain Bidragsgivare:
Benjah-bmm27, Hystrix, 1 anonyma redigeringar
21
Licens
Licens
Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported
//creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/
22