Transcript Sid 1-96

Nyttoväxter på friland
Odlingsanvisningar
Irmelin Nyman
ProAgria Svenska lantbrukssällskapens förbund
Odlade nyttoväxter
1
Förord
Nyttoväxter kan ge möjlighet till varierande företagsamhet på landsbygden. Både yrkesoch hobbyodlare letar efter nya trädgårdsväxter till frilandsproduktionen. Denna publikation kan fungera som ett verktyg för att nyttoväxter kan ge bättre lönsamhet i landsbygdsföretag. De till antalet ca 45 mera ingående beskrivna växter i denna skrift har valts
med tanke på att de yrkesmässigt främst kan odlas på friland i Finland. Dessutom finns
ca 15 övriga nyttoväxter nämnda som är lämpliga att odlas på friland eller plockas i naturen och ge upphov till annan företagsamhet.
Av dessa sällsyntare odlingsväxter har det funnits mycket få samlade odlingsanvisningar på
svenska med tanke på klimatet och odlingsförutsättningarna i Finland. Det är frågan om
s.k. nischgrödor som behövs i mindre mängder och för att undvika problem med överproduktion och olönsamhet bör man från början tillägna sig ett marknads- och kundorienterat tänkesätt i hela produktions- och förädlingskedjan. En del av de växter som presenteras i denna skrift är “nya”, men många odlades i Finland åtminstone redan på 1800-talet
och är omnämnda i Fredr. Elfvings bok “Kulturväxterna i Finland” från år 1897.
Text: Irmelin Nyman
Granskning av första upplagan 1992: Irma Voipio, HU, inst. för trädg.vetenskap
Seija Ahonen, HU, inst. för trädg.vetenskap
Meeri Saario, HU, inst. för trädg.vetenskap
Bilder: Irmelin Nyman om inte annat nämns vid bilden.
Främre pärmbild: Anethum graveolens, dill
Bakre pärmbild: Produktionsmiljön, Simskäla, Åland
Teckningar: Kerstin Holmström
Layout: Eva Björkas
ProAgria Svenska lantbrukssällskapens förbunds publikationer, serie B 110
ISSN 1237–1572
ISBN 978–952–9730–41–4
Dessa växter kan vara lämpliga i växtföljden och utjämna arbetsinsatsen under ett år. Vegetabilierna d.v.s. grönsaks-, krydd-, bär- och fruktväxterna i denna skrift är valda med
tanke på att de har avsättningsmöjligheter. Både nationella och internationella medicinska forskningsresultat under de senaste ca tio åren har gett information om att vegetabilier innehåller mångsidigt med för människan nyttiga ämnen. Genom att följa odlingsanvisningarna och egna odlingserfarenheter borde resultatet bli en produkt av bra yttre
och inre kvalitet som dessutom används på rätt sätt. Då utbudet av frön och plantor är
omfattande och varierande ombeds läsaren att bekanta sig med årligen publicerade fröoch plantkataloger.
Författandet och utgivningen av den första upplagan av denna skrift finansierades av
gårdsbrukets utvecklingsfond vid jord- och skogsbruksministeriet. I gruppen som då
övervakade arbetet ingick AFK Stiina Saarnijoki, AFL Seija Ahonen, AFD Irma Voipio
och AFD Johan Korkman. Till alla dessa riktas ett tack för den då gjorda insatsen.
Utgivningen av den tredje upplagan av denna skrift har finansierats med bidrag från
Maiju och Yrjö Rikalas Trädgårdsstiftelse.
Helsingfors i juni 2011
Irmelin Nyman
Trädgårdsagronom, AFM
Svenska lantbrukssällskapens förbund
Deltar i ProAgria-samarbetet
Fram Ab, Vasa 2011, tredje upplagan
2
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Förord
Odlade nyttoväxter
3
Innehåll
Förord
3
Allium cepa, lök, sipuli, salladslök, grönlök, salaattisipuli, vihersipuli
6
Allium fistulosum, piplök, salladslök, pillisipuli, talvisipuli, salaattisipuli 6
Allium cepa Aggregatum-gruppen, -ryhmä, potatislök, ryvässipuli
8
Allium sativum, vitlök, valkosipuli
10
Anethum graveolens, dill, tilli
12
Apium graveolens Dulce-gruppen, -ryhmä, stjälkselleri, blekselleri, ruotiselleri, varsiselleri, lehtiselleri
14
Apium graveolens Secalinum-gruppen, -ryhmä, snittselleri, leikkoselleri, yrttiselleri 15
Armoracia rusticana, pepparrot, piparjuuri 16
Aronia Prunifolia-gruppen, -ryhmä, bäraronia, marja-aronia 17
Asparagus officinalis, sparris, asparagus, parsa, ruokaparsa
19
Beta vulgaris var.cicla, mangold, lehtimangoldi
22
Brassica oleracea Gongylodes-gruppen, -ryhmä, kålrabbi, kyssäkaali
23
Brassica oleracea Sabellica-gruppen, -ryhmä, grönkål, lehtikaali
25
Brassica oleracea Sabauda-gruppen, -ryhmä, savojkål, kurttukaali
26
Brassica rapa, rova, nauris
27
Brassica rapa Chinensis-gruppen, -ryhmä, paksoi, blomsellerikål, pinaattikiinankaali 29
Chaenomeles japonica, liten rosenkvitten, japaninruusukvitteni
30
4
Cichorium endivia, endivia, sydcikoria, endiivi
31
Cichorium endivia Escarole-gruppen, -ryhmä, escarolesallat, siloendiivi
31
Cichorium endivia Frisée-gruppen, -ryhmä, friséesallat, krusbladig endivia, kähäräendiivi
31
Cichorium intybus Foliosum-gruppen, -ryhmä, sallatscikoria, grön cikoria, salaattisikuri, vihreä sikuri
33
Cichorium intybus Radiccio-gruppen, -ryhmä, rosensallat, röd cikoria, punasikuri
35
Foeniculum vulgare var. azoricum, sötfänkål, finocchio, salaattifenkoli
37
Fragaria vesca, smultron, ahomansikka, månadssmultron, kuukausimansikka
38
Helianthus tuberosus, jordärtskocka, maa-artisokka
40
Hippophae rhamnoides, havtorn, tyrni
42
Lactuca sativa Capitata-gruppen, -ryhmä, bataviasallat, bladbatavia, bataviasalaatti 44
Lactuca sativa Crispa-gruppen, -ryhmä, ekbladsallat, tammenlehtisalaatti
45
Lactuca sativa Longiflora-gruppen, -ryhmä, bindsallat, romansallat, sidesalaatti, roomansalaatti
45
Pastinaca sativa, palsternacka, palsternakka 46
Petroselinum crispum var. crispum, bladpersilja, kähäräpersilja
47
Petroselinum crispum var. radicosum, rotpersilja, juuripersilja
49
Prunus cerasus, surkörsbär, hapankirsikka50
Prunus domestica, plommon, luumu, väskynä 52
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Raphanus sativus, rädisa, retiisi
55
Raphanus sativus var. niger, rättika, retikka 56
Rheum rhabarbarum, rabarber, tarharaparperi
58
Ribes Uva-crispa-gruppen, -ryhmä, krusbär, karviainen
60
Rosa, nypon, ruusunmarja
62
Rubus arcticus, åkerbär, mesimarja
64
Rubus ´fruticosus´, björnbär, karhunvatukat 66
Scorzonera hispanica, svartrot, mustajuuri 68
Sorbus aucuparia var. edulis, sötrönn, makeapihlaja
69
Spinacia oleracea, spenat, pinaatti
71
Vaccinium angustifolium,
kanadeniskt blåbär, kanadanmustikka
73
Vaccinium corymbosum, amerikanskt blåbär, pensasmustikka
73
Valerianella locusta var. oleracea,
vintersallat, salaattivuonankaali
75
Vitis vinifera, vinranka, vindruva, viiniköynnös
77
Övriga odlade och vilda nyttoväxter
80
Inhemska trädgårdsprodukter rf.
86
Forskning om hälsonyttiga ämnen
i vegetabilier på 2000-talet
87
Litteratur
94
Övrig litteratur
94
Övriga seminarier
94
Frökataloger, internet-adresser
95
Innehåll
Odlade nyttoväxter
5
Odlade nyttoväxter
salladslök
Allium cepa L. Cepa-gruppen,
matlök, gul lök, salladslök,
grönlök -ryhmä, kepasipuli,
ruokasipuli, salaattisipuli, vihersipuli
Allium fistulosum L. piplök,
salladslök – pillisipuli, talvisipuli,
salaattisipuli
Salladslök är egentligen flera typer av lökväxter.
En del räknas till den vanliga matlöken och de
bildar en tydlig lök och kallas grönlök. Andra är
mera långsträckta typer utan en egentlig lök och
hör till arten piplök. Växttiden från sådd till
skörd är ca 10 veckor. Salladslöken trivs bäst i en
lätt, lucker och varm jord på en skyddad plats.
Då kan den första salladslöken sås redan i april
och därefter kan man i södra Finland så 2-3
gånger med två veckors mellanrum. I växtföljden får salladslöken inte komma för nära andra
lökväxter.
Odling
Man kan dra upp plantorna eller så direkt på friland. Planttätheten är 80-90 plantor per radmeter. Radavståndet kan variera mellan 25 och
50 cm beroende på ogräsrensningen. Salladslö-
Drivning av matlök till salladslök i växthus
6
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
ken gödslas ungefär som matlök. I samband
med bevattning kan något extra kväve ge ett
grönare bladverk. Under växtperioden bör salladslöken bevattnas vid torka. Den blir bäst om
den får växa snabbt utan tillväxtstörningar. Bevattning ger både bättre tillväxt och kvalitet
samt större skörd. Tidig salladslök kan i början
av odlingen täckas med väv.
Matlökssorter är bl.a. Hyfort, Hygro, Hysam, Jagro, Jumbo, Novabo, Rijnsburger, Robusta, Setton,
Stentor, Sturon, Stuttgarter och Summit. Piplöksorter är bl.a. Evergreen, Ishikura, Kyoto Market, Milda, Toga, White Lisbon och White Tower.
Ogräsen kan besprutas före ogräsens plantsättning eller strax före frölökens plantsättning.
Grå- och vitmögel kan förekomma på sallads-
lök, men de kan inte bekämpas kemiskt. Lökflugan kan angripa salladslöken.
Skörd
Salladslöken kan skördas som liten, mellanstor
och stor. Innan lökarna buntas putsas och sköljs
de. Efter buntning kortar man av och putsar
rötterna. Avkastningen kan vara 10-15 ton per
ha. Salladslöken är en färskvara.
Användning
Salladslöken har en mild smak och den serveras
färsk som sådan, i sallader eller löksåser och även
som ingrediens i varma rätter.
Odling av salladslök i växthus
Odlade nyttoväxter
7
Potatislök
Allium cepa L. Aggregatumgruppen -ryhmä, ryvässipuli
Potatislöken bildar många små, avlånga lökar
mellan moderlökens blad. Då löken är fullväxt
spricker det gemensamma skalet och lökarna
blir i små knippen. Det finns flera olika stammar av löken i vårt land. De nordliga stammarna har ofta brunt skal, lökarna är plattrunda och
delar sig rikligt. De sydfinska stammarna har för
det mesta gult skal, de är stora och delar sig endast litet. Denna typ av lök är ganska arbetsdryg
att odla. Ofta är lökarna virusinfekterade, vilket
resulterar i lägre skörd. Man har med hjälp av
mikroförökning börjat få fram virusfria stammar.
Odling
Potatislök odlas i stort sett som vanlig matlök.
Den bästa skörden får man från mullrika mo-
och sandhaltiga jordar på solig plats. Vattenbehovet är stort framför allt på försommaren.
Markens pH-värde skall vara nära neutralt.
Markkarteringsvärdena skall vara följande för
potatislök: N 60-90, P 50-70 och K 300-400
mg/l. Sammansatt gödselmedel som innehåller
spårämnen rekommenderas.
Ifall man vill bekämpa ogräs, växtsjukdomar eller skadedjur kemiskt följer man de för matlök
godkända direktiven. Ogräsen kan även hackas
eller rensas för hand. Av skadedjuren kan lökflugorna äta lökens underjordiska del. Bekämpningsåtgärder är djupplöjning och växtföljd. Av
växtsjukdomarna kan lökbladmögel skada blasten under växtperioden. Sjukdomen bekämpas
med växtföljd, genom att förstöra växtresterna
och genom att behandla sättlökarna före plantering i +40 grader 24 timmar i torrt eller en timme i vatten. Potatislöken är känslig för vitröta.
Virussjukdomar förekommer på potatislök och
de förebyggs genom att använda frisk sättlök
och genom att odla stammar, som i viss mån är
Matlök på sträng
virusresistenta. Under lagringsperioden kan flera svampsjukdomar förorsaka förluster. De förebyggs genom att använda frisk sättlök, genom
att torka löken omsorgsfullt samt genom att lagra lökarna enligt användningen.
Potatislök förökas från sättlök. Traditionellt har
man från skörden tagit till sättlök för nästa växtsäsong de lökar, som har en diameter på 30-50
mm. Resten av skörden har använts som matlök. Sättlök har under de senaste åren även producerats på separata sättlöksodlingar. Vid odling
till matlök är radavståndet 30-40 cm och planteringsavståndet i raden 20-25 cm. Lökarna
planteras för hand lodrätt så grunt att halsen blir
på markytan. Utsädesmängden är 2 000 – 3 500
kg/ha. Växttiden är ca 100 dygn.
Skörd
Potatislök
Matlök
8
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Under varma somrar mognar löken i augusti,
under regniga och kalla somrar växer de ännu i
september. Löken skördas när ca 50 % av blasten lagt sig. I bra väder kan löken torka på åkern,
men säkrast är att lyfta den under tak med bra
luftning. Effektivast torkas löken i en tork där
lufttemperaturen och –cirkulationen kan regleras. Löken torkas på en vecka i +35-40 grader. I
lägre temperaturer tar det 3-4 veckor. Sättlöken
skördas och torkas med blast. Blasten på matlök
kan däremot kortas av redan på åkern. Efter
torkning rengörs löken. Skörden varierar från
100 till 500 kg/ar.
Om sättlöken lagras hela lagringstiden i +20-22
grader förebygger man blomning. Ett annat alternativ är att lagra sättlöken först i kallt, i nästan 0 grader och värmebehandla den till slut i
+28 grader. Sättlöken skall värmebehandlas 3-4
månader om temperaturen tidigare varit under
+5 grader. Om sättlöken förvaras i +9-14 grader
måste den värmebehandlas i 6 månader. Större
sättlök behöver en längre värmebehandling än
mindre. Matlöken lagras i -2 – 0 grader. Luftens
relativa fuktighet skall vara ca 75 %. I fuktigare
luft bildas rötter på löken i slutet av lagringsperioden.
Användning
Potatislöken har en skarpare smak än gula d.v.s.
matlöken. Den används på samma sätt.
Odlade nyttoväxter
9
Vitlök
Allium sativum L. – valkosipuli
Vitlöken är flerårig men odlas vanligen som ettårig. Den kan vara vit, ljusröd eller rosafärgad.
Vitlöken utvecklar t.o.m. 6-20 sidolökar, s.k.
klyftor, som hålls samman av moderlökens skal.
Vitlöken fordrar en god och mullrik jord och
markens pH bör vara mellan 6 och 7. Växtplatsen skall vara solig och skyddad. Växttiden är
120 dygn.
Odling
Vitlök förökas från klyftor. Utsädesmängden är
ca 1 000 kg/ha hela vitlökar. Ju större klyftor,
desto större skörd. Vissa vitlöksstammar kräver
t.o.m. fyra månader växttid och då lönar det sig
att förkultivera och kylbehandla utsädet. Vid
kylbehandling hålls lökarna några veckor i +510 grader. Kylbehandlingen påskyndar plantsättningen och den tidiga utvecklingen och förkortar därmed växttiden, men den kan minska
skörden i någon mån. Också förkultivering av
plantorna säkrar skörden. Klyftorna sätts i torvkrukor tre veckor före utplantering. Undervärme ger snabbare rotning och plantuppdragningen blir kortare.
Vitlöken planteras på friland på 5-8 cm djup efter att marken blivit varm. Plantavståndet får
vara 10 cm och radavståndet 30-40 cm. Med 40
cm radavstånd är plantåtgången 2 500 st per ar.
Vitlöken kräver riklig gödsling, speciellt fosfor
och kalium. Den kan gödslas med kreatursgödselkompost eller sammansatt gödselmedel, av
vilket en tredjedel av kvävet ges under växtperioden senast i början av juli. Man rekommenderar följande näringsvärden: N 60-90, P 50-70
10
och K 300-500 mg/l. Under torra perioder måste vitlöksodlingen bevattnas, särskilt under första halvan av växtperioden.
Av vitlök finns bl.a. sorterna Sprint och Thermidrome. Mest används av vitlöken olika stammar. Stammarna skiljer sig från varandra beträffande skördemängd, växttid och lagringshållbarhet. De inhemska vitlöksstammarna är vanligen säkrare att odla än de utländska.
Under odlingen hackas och rensas ogräsen. Man
måste akta vitlöksrötterna som finns nära markytan. För vitlök får samma kemiska ogräsbekämpningsmedel användas som för sättlök.
Grå- och grönmögel kan förekomma på vitlök.
Sjukdomarna sprids med utsädet. Även virussjukdomar förekommer ofta och de sprids med
utsädet och skadedjur. Ifall vitröta förekommer
på odlingen får lökarna inte användas som utsäde. Lökfluga på vitlök bekämpas som vid odling
från sättlök. Trips kan även angripa vitlöken.
Vitlök i Vichtis
Skörd
Vitlöken skördas på hösten när blasten börjat
gulna. Skörden varierar mellan 60 och 120 kg
per ar. Lösgöringsbett kan användas vid skörden. Efter skörd kan lökarna i torrt väder torkas
först på åkern varefter de torkas inomhus på ett
torrt ställe eller i en tork tills lökhalsen torkat.
Temperaturen under torkning borde vara +2030 grader. Vitlök kan bra flätas samman, eftersom blasten hålls fast i löken ännu då den torkat.
Den vitlök som används under vintern lagras
helst i +1-2 graders temperatur, medan den som
sparas till utsäde följande vår skall förvaras i ett
varmt lager, helst vid +15 grader. En låg lagringstemperatur, 0 - +10 grader, inverkar som en
alltför stark kylbehandling och skörden blir
mycket liten.
Användning
Vitlök används som krydda speciellt i sallader,
korv- och kötträtter.
Fransk vitlök
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
11
Dill
Anethum graveolens L. – tilli
Dill odlas hos oss både som blad- och krondill.
Bladdillen skördas innan blomställningen bildas
och krondillen blommande. I tidig och senhöstproduktion odlas dill i växthus på torvunderlag.
Den kan då odlas i +10 graders nattemperatur
och +15-20 graders dagtemperatur. Dillen är en
ettårig långdagsväxt. Ju längre dag, desto tidigare utvecklingsstadium blommar den i. Därför är
inte dillen tidigt på våren lika frodig som senare under växtperioden. Dillen har inga stora
krav på temperaturen. Dillen trivs i de flesta
jordarter, dock bäst på en varm plats i mullrik
mineraljord. Markens pH får vara nära 7.
Odling
Dill växer snabbt och bladdill skall sås i flera
omgångar med 2-3 veckors mellanrum från
mitten av maj. I de södra delarna av landet skall
man inte så senare än i slutet av juli och i norr
inte senare än i slutet av juni. I södra Finland
börjar dill som är sådd under högsommaren
blomma tidigt och skörden blir liten. Fröna sås
på 1-2 cm djup. Fröna behåller grobarheten i två
år. Plantsättningen tar ca två veckor. Växttiden
på friland är 45-90 dygn. Krondill sås vanligen
med 40-50 cm radavstånd och 1 cm plantavstånd och utsädesmängden är ca 20 kg/ha.
Krondillen sås ungefär i mitten på maj och skördas i mitten på augusti. Vid odling av bladdill
kan man så med 10-20 cm radavstånd. Utsädesåtgången är då 30-40 kg/ha. Under växtperioden rensas eller hackas ogräsen 2-3 gånger, växtbeståndet bevattnas under torra perioder och
krondill övergödslas.
Sorter är bl.a. Bouquet, Delikat, Donar, Dukat,
Elephant, Mammut, Superdukat och Vierling.
T.ex. Dukat är en snabbt växande sort med
mörkgröna blad. Den kan odlas både som blad-
12
och krondill. Som krondill blir den ca 120 cm
hög. Mammut har mörkgröna blad och den växer kraftigt. Den tål torka bättre än andra dillsorter p.g.a. de starkt utvecklade rötterna. Sorten är
sen och blomställningarna stora och därför rekommenderas den endast till odling av bladdill.
Dill behöver en ganska stark kvävegödsling för
att man skall få riklig bladskörd. Kväve ges 0,31,0 kg/ar. Aromhalten minskar dock vid alltför
stora kvävemängder. En del av kvävet ges efter
dillens plantsättning, när växtbeståndet är ca 10
cm högt. Fosforgödslingen är viktig vid odling
av krondill. Dill har inte något stort behov av
kalium.
På basis av försök som utförts i Puumala kan
dillodlingen effektiveras genom att använda rätt
stubbhöjd vid första skörd, ca 6-10 cm, samt genom att använda svart plast som täckmaterial eller odla i upphöjd bädd. Med de här metoderna
kan man minska arbetsåtgången vid ogräsbekämpningen. Vid odling i svart plast rensades
odlingen två gånger. Första gången var arbetsåtgången 1,5 timmar/ar och den andra 1 timme/
ar. I odling på jämn mark utan kemiska ogräsbekämpningsmedel tog rensningen 9,6 timmar/
ar. I odling på upphöjd bädd behövdes 2,4 timmar manuellt arbete samt 0,6 traktortimmar/ar,
då växtbeståndet rensades tre gånger.
Före odlingsväxtens plantsättning kan ogräsen
besprutas. Bladlöss och stinkflyn kan förekomma på dill. Groddbrand kan skada dillväxtbestånd. Utsädet bör betas. Även virus- och svampsjukdomar kan förekomma.
Odling av dill i växthus
skall man skörda på stubb och övergödsla med
kväve. Den färska bladdillskörden är mellan 100
och 200 kg/ar och den torra motsvarande 20-40
kg/ar. Bladdill kan förvaras ca en vecka i kyligt,
mellan 0 och +1 grad.
Krondill skördas vid blomning eller senast då de
gröna fröna utvecklats. Krondillen blir skörde-
färdig på ca tre månader. Skördemängden varierar mellan 200 och 400 kg/ar.
Användning
Dill används i sallader, i dressing, på smörgåsar,
i inläggningar, soppor, grönsaks-, kött- och fiskrätter.
Skörd
Bladskörden skördas innan blomknopparna utvecklas och då växtbeståndet är 15-30 cm högt.
Bladdill blir skördefärdig på ca två månader.
Dill skördas för hand eller med skärare. Om
man från samma växtbestånd vill ha en skörd till
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
13
Stjälkselleri,
blekselleri
Apium graveolens L. Dulcegruppen (var. dulce) -ryhmä,
ruotiselleri, varsiselleri, lehtiselleri
De odlade formerna av selleri är rotselleri, stjälkselleri och snittselleri. Stjälksellerin går även under namnen bladselleri och blekselleri. Av stjälksellerin finns två typer: blek och grön. Stjälksellerin fordrar en lång växttid, mellan 160 och
200 dygn från sådd till skörd. Stjälksellerin trivs
bäst på varma, väl dränerade och humusrika jordar med relativt högt pH. Den kräver ganska
mycket växtnäring. Det är viktigt att jorden är
jämnfuktig. Stjälksellerin är i allmänhet en frisk
växt.
Odling
Stjälkselleriplantorna skall förkultiveras, vilket
räcker mellan 2 och 2,5 månader. Plantuppdragningen påbörjas i mars. Fröna gror bäst i
ljus, bara tunt övertäckta. Utädesmängden är
0,05 kg/ha. Fröna behåller grobarheten i 4-6 år.
Arealbehovet för plantor är 280 m2/ha. Lämplig
plantuppdragningstemperatur är +20-22 grader
på dagen och +15 grader på natten. I slutet av
maj behöver plantorna normalt en övergödsling.
Stjälksellerin planteras vid månadsskiftet majjuni. Stjälksellerin planteras för hand eller maskinellt med ca 60 cm radavstånd. I tidig odling
har man 20 cm mellan plantorna, annars 30-40
cm och plantbehovet är ca 47 000 st/ha. Stjälksellerin kan odlas under fiberduk. Sorter är bl.a.
Avalon, Bolivar, Darklet, Golden Self Blanching,
Imperial, Lino, Loret, Mentor, Murcia, Pascal,
Tall Utah, Tango, Triumph och Victoria.
Nattfrosten kan dock skada bladen och försämra deras hållbarhet. Vid skörden skär man av de
kraftiga rötterna och kapar av bladen om stjälkarna skall lagras. Medelskörden är ca 28 000
kg/ha. Stjälksellerin kan lagras 1-2 månader i 0
grader och 98-100 % relativ luftfuktighet. I kylskåpstemperatur håller sig stjälksellerin skyddad
mot avdunstning ett par veckor.
Användning
Stjälkarna av stjälkselleri används råa i sallader
och med ost i ´dips´; i soppor, grytor och stuvningar; stjälkarna äts kokta med smält smör;
gratinerade. Även bladen används.
Snittselleri
Apium graveolens L. Secalinum-gruppen (var. secalinum)
-ryhmä, leikkoselleri, yrttiselleri
Snittsellerin har ungefär samma krav på växtplats och odlas ungefär som bladpersiljan. Den
får dock växa något glesare än bladpersiljan. Av
snittsellerin kan nämnas sorterna Afina och Aromatischer. Afina har stark arom och växer snabbt.
Bladen är släta och skaften stadiga.
Jordens pH borde vara 6-7. Riktvärdena för
markkarteringen är: K 300-400 mg/l, P 50-70,
N 70-110 och B 1,5-2. Sellerin drar nytta av natrium och den tål klor. Extra kväve ges 1-2 gånger under växtperioden. Ogräsen bekämpas oftast genom hackning. Den fysiologiska sjukdomen hjärtröta beror på bor- och kalciumbrist.
Selleribladfläcksjukan sprids enbart via frön, så
det är viktigt att fröna betas. Den mest betydelsefulla lagringssjukdomen
är gråmögel. Av skadedjuren som angriper stjälksellerin kan nämnas morotsfluga, bladlus och
trips. Mot dessa är universalbekämpningsmedel
effektiva.
Skörd
Stjälkselleri
14
Stjälksellerin skördas i augusti-september för hand,
när den vuxit tillräckligt
stor. Stjälksellerin behåller sin skördeduglighet
ganska länge på fältet.
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Snittselleri
Odlade nyttoväxter
15
Pepparrot
Armoracia rusticana
P. Gaertn., B. Meyer & Scherb.
– Brassicaceae-piparjuuri
Pepparroten är en flerårig växt, som hör till de
korsblommigas familj och vars jordstam används som krydda. Den kommersiella odlingen
är ettårig. Pepparroten kräver en djup, lucker
och väl bearbetad jord. Markens pH får vara
mellan 6 och 7. Grundvattenytan får stå ganska
högt.
lingarna tas från moderplantorna på våren eller
oftast vid skörd på hösten och förvaras i sand
över vintern, t.ex. i källare. Före planteringen
hålls rotsticklingarna ca tre veckor i värme. Före planteringen tar man bort alla skott och sidorötter med undantag av de allra nedersta. Det
behövs ca 24 000 sticklingar per ha. Odlingstiden är ca 140 dygn.
Odling
Pepparroten planteras på våren med 80 cm radavstånd och 30-40 cm plantavstånd i raden.
Rotsticklingen placeras snett så att toppändan
kommer nära jordytan på ca 5 cm djup och rotändan på 12-14 cm djup. Planteringen kan ske
på slät mark eller i drillar som lagts upp med
planteringsmaskin.
Pepparroten förökas genom från huvudroten
tagna sidorötter. De 25-30 cm långa rotstick-
För att få bra kvalitet på pepparroten skall den
putsas vid månadsskiftet juni-juli. Då jorden är
fuktig lossas toppändan av pepparroten försiktigt. Alla skott förutom ett skott och alla sidorötter med undantag av den nedre delen tas
bort. Därefter lägger man ordentligt med jord
över roten. Så snart bladen rest sig görs en försiktig kupning. Ytterligare kupningar utförs under odlingen. Putsningen är mycket arbetsdryg
och därför görs den inte alltid. Hos oss används
just inte pepparrotssorter eller odlingsformer utan man förökar den vegetativt från egna moderplantor som ger slät, lång och tjock pepparrot.
Pepparroten kräver en riklig grundgödsling före
planteringen, men ingen övergödsling är nödvändig senare. Under växtperioden radhackas
odlingen. Pepparroten kan angripas av bl.a. kålflugans larver, jordloppor och bladlöss. Dessutom kan svamp- och virussjukdomar förekomma.
Skörd
Bäraronia
Aronia Prunifolia -gruppen,
(mitschurinii, melanocarpa
var. grandifolia) -ryhmä,
marja-aronia
Bäraronia Viking blir en 2-3 m hög buske med
stora bär. Övriga aronior odlas främst som prydnadsväxter och de blir mycket lägre. Bäraronian
har sämre vinterhärdighet än t.ex. svartvinbärssorten Öjebyn. Bäraronian är inte lämplig som
bärväxt i norra Finland. Också i de södra och mellersta delarna av landet borde växtplatsen vara
varm. Ett tjockt snötäcke kan bryta av sidogrenar.
Bäraronian bildar dock rikligt med sidoskott, vilket gör att den repar sig lätt från vinterskador.
Bäraronian blommar rikligt med vita blommor
i mitten på juni, då frostnätterna är förbi. Bära-
Pepparroten kan skördas efter hand som den
blir handelsduglig. Huvudskörden sker sent på
hösten då plantan dött. En traktormonterad
djupgående rotlossare gör skörden lättare. Rötterna plockas sedan upp för hand. Pepparroten
ger en skörd på 5 000-8 000 kg/ha. Av skörden
säljs den pepparrot som är minst 15 cm lång och
2 cm tjock. De långa (25-30 cm) och smala rötterna används till förökning. Alla rotbitar tas
bort från åkern, eftersom pepparroten lätt kan
bli ett ogräs. Pepparroten lagras i 0 grader. I ett
torrt lager måste pepparroten skyddas mot avdunstning med plast eller sand.
Användning
Pepparrot ger bra smak åt såser, rostbiff, kokt
kött, fisk, rårivet, stuvningar, soppor och ättikskonserver.
Pepparrot
16
Bäraronia
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
17
ronian kräver mycket ljus. Den trivs på fuktiga
platser, men växer också nöjaktigt i torrare jordar. Allra bäst klarar den sig i fuktiga och humusrika molerjordar. Snabbt torkande sandjordar och styva lerjordar är inte lämpliga för bäraronian. Torvjordar passar bra. Markens pH skall
helst vara mellan 5,5 och 6,0.
Odling
Bäraronian kan på friland förökas genom myllning och i växthus från sommarsticklingar. Om
plantorna planteras i rad planteras de på 1,5-2 m
avstånd från varandra och med 3 m radavstånd.
Ifall plantorna planteras i grupper skall de ha ca
3 m växtutrymme. Bäraronian gödslas som svarta vinbär. Med en regelbunden beskärning har
man inte fått en större skörd eller kunnat begränsa buskarnas tillväxt under de första åren.
Senare är det viktigt att buskarna beskärs för att
de skall få tillräckligt med ljus och bära frukt.
Sorter av bäraronia är bl.a. Aron, Elata, Hugin,
Nero och Viking. Den första år 1980 godkända
bäraroniasorten i Finland var Viking. Plantorna
skulle förökas vegetativt från klonen. Med förordningen försökte man försäkra sig om den odlade bäraronians höga avkastningsförmåga.
Även prydnadsaronians bär är ätbara, men skörden och bärstorleken varierar i hög grad.
Gräset kan få växa i radmellanrummen. Ogräsen kan bekämpas kemiskt med för bärväxter
godkända bekämpningsmedel. Bäraronian har i
allmänhet varit en frisk växt. Sent på hösten kan
det förekomma larver av fruktbladstekel, som
äter upp bladen. De förorsakar dock ingen större skada. Sorkar och harar kan skada buskarna
på vintern och de måste skyddas. Trastarna kan
ibland äta bären, vilket kan förebyggas genom
att man sätter nät på buskarna.
Blommande bäraronia
18
Skörd
I södra Finland har bären varit skördemogna ungefär i mitten av september. Det sena mognandet
begränsar odlingen av bäraronia i de norra delarna av landet. Skörd fås redan andra året efterr
plantering och samma buske kan skördas över 20
år. I försöken var skörden den tredje sommaren
ca 3,5 kg/buske och fr.o.m. det femte året över 8
kg/buske. Med det större plantantalet (1,5 x 3 m)
var skörden större de fem första skördeåren, men
därefter har en glesare plantering (2,0 x 3 m) gett
större skörd. Bäraroniaskörden och bärstorleken
har varit större än hos svarta vinbärssorten Öjebyn. Bären har tjockt skal och kan förvaras ca två
veckor i kyllager eller kylskåp.
Användning
Av bäraronia framställs tabletter och dryck till
medicin, ångkokt saft blandat t.ex. med äppel,
sylt, gelé, marmelad och vin. I industrin används den som livsmedelsfärg.
Sparris, asparagus
Asparagus officinalis L. –
parsa, ruokaparsa
Sparrisen är en flerårig växt som kan skördas under 10-15 år. Sparrisen är en tvåbyggare, d.v.s.
den har skilda han- och honplantor. De äldre
sorterna producerar hälften av vardera. De nyare sorterna har endast hanplantor och ger 1015 % högre skörd. Sparrisen kan skördas antingen som blekt eller som grön. För att man skall
få blekt sparris måste skotten växa i mörker i
uppkupade lister. Den gröna sparrisen behöver
inte kupas. Hos oss är odling av grön sparris att
föredra.
Sparris odlas helst på en lucker och väldränerad
jord, som dessutom skall vara fri från fleråriga
ogräs. Platsen skall vara möjligast varm. Sorter
är bl.a. Connonvers Colossal, Dansk Kämpe och
Mary Washington, som är en gammal sort. Gam-
Odling av grön sparris
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
19
la sorter är även Dansk Jätte och Martha Washington. Det finns F2-hybridsorter som endast
har hanplantor. Hybridsorterna är dyra p.g.a. de
höga produktionskostnaderna, men de ger en
skörd av jämn kvalitet.
Odling av plantor
Man kan odla plantor genom att så direkt på friland eller dra upp plantorna i växthus. Då plantorna dras upp på friland sås fröna i maj i grundgödslad jord på 3-4 cm djup och 20 cm radavstånd. Det räcker ungefär en månad från sådd
till plantsättning. Genast då plantorna kommit
upp gallras de på 10 cm avstånd. Ogräsen rensas och plantorna gödslas med kväve en gång på
sommaren. De bästa, d.v.s. de tyngsta, jordstammarna planteras följande vår.
Om man drar upp plantorna i växthus sås två
frön per kruka i mars. Den sämre plantan gall-
ras bort. Plantorna gödslas under den 2,5-3 månader långa plantuppdragningstiden. Plantorna
planteras ut på friland då vädret blivit varmt.
Om man anlägger sparrislandet i ett plasthus,
där växtperioden är längre än på friland, kan
fröna sås direkt på växtplatsen med 30 cm avstånd, tre frön på ett ställe. De två sämre plantorna gallras bort. Fröna sås på bottnen av en 15
cm djup fåra och fårorna fylls senare på hösten.
Plantorna förankras bra på detta sätt.
Utplantering
Blekt sparris planteras på avståndet 30-40 x
180-200 cm och grön sparris på 30-40 x 100120 cm. Ju tätare plantorna växer, desto större
kvadratmeterskörd får man, men från ett glesare växtbestånd får man tjockare stjälkar. Ett glest
växtbestånd producerar också under flere år än
ett tätt. Bevattningen är viktig första sommaren.
Plantorna planteras i en minst 15 cm djup fåra.
Odling av vit sparris i Frankrike
Fårorna fylls samma år på hösten. Om man odlar blekt sparris inleds kupningen nästa vår.
Tillväxt
Sparrisen får växa planteringsåret och därefter
ännu 1-2 år. Markens pH-värde skall vara över
6,5. Sparrislandet skall gödslas varje år. Sparrisen behöver måttligt med kväve och kalcium, litet fosfor och ganska mycket magnesium. Av
mikronäringsämnena är bor det viktigaste för
sparrisen. Kreaturskompost passar bra till gödsling av sparris. Av de oorganiska gödselmedlen
passar t.ex. sammansatt gödselmedel, ca 70 g/
m2. Dessutom ges i juli ca 30 g/m2 kalksalpeter.
Ogräsen rensas och sparrisstjälkarna skärs av
och bränns efter att de gulnat på hösten. Ifall
sparrisen växer i plasthus läggs plasten på i april.
Den tas bort ungefär vid midsommar, så att växterna kan vara i frilandsförhållanden resten av
sommaren och gå i vintervila normalt. Den vita
sparrisen kupas så att det småningom bildas en
60-70 cm bred och 30-50 cm hög list.
Odling av grön sparris
20
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Skörd
Sparrisen skördas i maj-juni. Det första skördeåret skördas sparris endast under en vecka. De
följande åren skördar man under en allt längre
period, men i våra förhållanden dock högst i en
månads tid, så att resten av skotten får växa och
assimilera och jordstammen samla på reservnäring. Sparrisen skördas med ett par dagars intervaller, under varma perioder t.o.m. varje dag.
Sparrisskördarna är i våra förhållanden 150-350
g/m2. Stjälkarna skärs av med vass kniv vid
markytan då de är 15-20 cm långa. Då stjälken
skördas 1-2 dagar efter att den kommit fram
hinner den inte bli förvedad. Sparrisen förvaras
i nära 0 grader och skyddad mot avdunstning. I
dessa förhållanden kan sparrisen förvaras ungefär en vecka utan att kvaliteten försämras.
Användning
Grön sparris behöver oftast inte skalas. Den används rå i sallader; förvälls knippad och äts med
smält smör; i soppor; gratinerad; i stuvningar
och i puddingar.
Odlade nyttoväxter
21
Mangold
Beta vulgaris L. var. cicla –
lehtimangoldi
Mangolden är nära släkt med betväxterna.
Mangold kan skördas upprepade gånger och
den blommar inte lika lätt som spenat. Mangold trivs på de flesta jordar bara de inte är alltför
styva eller våta. Mangold är normalt en odlingssäker och frisk växt.
Odling
Mangold sås på friland i slutet av maj med 4050 cm radavstånd. Plantorna gallras i rad på 10-
15 cm avstånd, ifall plantorna får växa stora.
Plantorna får växa tätare, ifall de används i ett
tidigare stadium som spenat. Sorter är bl.a. Bresanne, Bright Lights, Green Akta, Rhubarb Chard,
Silver Chard, Vulkan och Zilver (Silver). T.ex.
Lucullus är en tidig sort med bred stjälk och
mjukt fruktkött. Den är speciellt lämplig att användas som spenat. Silver har mörkgröna blad.
Stjälken är vit, bred och knaprig.
Mangold grundgödslas och ingen tilläggsgödsling behövs normalt under odlingen. Nitrater
kan samlas i mangold vid kraftig kvävegödsling.
Mangold har kraftiga djupgående rötter och bevattning behövs endast under längre torka.
Mangold
22
Skörd
För mangold som används som spenat är växtperioden ca 4 veckor och p.g.a. den snabba tillväxten är skördeperioden kort. Ifall man vill
skörda stjälkarna väntar man tills de äldsta bladen vuxit helt ut. Därefter skördas de enskilda
bladen försiktigt och nya blad bildas i stället.
Skörden för engångsskördad mangold kan bli
30-40 ton/ha.
Användning
Mangold används i sallader, stuvningar, soppor
och ättikskonserver. Bladen kan användas som
spenat och de tjocka bladstjälkarna som sparris.
Kålrabbi
Brassica oleracea L. Gongylodes-gruppen (var. gongylodes)
-ryhmä, kyssäkaali, kaalirapi
Kålrabbin är en kålväxt. Stamknölen bildas genom att en del av stammen sväller upp. Bladen
sitter fast i knölen med breda bladskaft. Skalet
kan vara ljusgrönt eller blårött. Formen varierar
från plattrund till oval. Kålrabbin växer snabbt,
växttiden är 2-2,5 månader, och den kan odlas
på friland i nästan hela landet. Jorden får inte
vara alltför styv. pH-värdet får vara 7-7,5, t.o.m.
över. Kålrabbin kan planteras ut eller direktsås
på friland.
Kålrabbi
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
23
Grönkål, kruskål,
garneringskål,
prydnadskål
Odling
Utsädesbehovet är 0,4 kg/ha. Fröna behåller grobarheten i 2-4 år. I tidig odling av kålrabbi måste plantorna förkultiveras. Arealbehovet för
plantor är 240 m2/ha och plantbehovet är ca
84 000 st/ha. I +20 graders temperatur blir plantorna planteringsdugliga på 4-5 veckor. För tidig
produktion planteras plantorna på friland senast
i medlet av maj med 20 x 60 cm planttäthet.
Från plantering till skörd tar det 4-8 veckor. Den
kan t.ex. sås i början av maj, planteras ut i början av juni och skördas i slutet av augusti.
För en senare skörd kan kålrabbin sås direkt på
friland, t.ex. efter tidig potatis. Man kan så med
2-3 veckors intervaller för att få jämn skörd.
Skörden från den sista sådden blir färdig i september-oktober. Man skall inte så senare än i
början av juli. Sådjupet är för kålrabbi 0,5-1 cm.
Växttiden på friland är 50-70 dygn.
Sorter är bl.a. Cindy, Delicatess Blauer, Eder,
Kolpak, Korist, Kossak, Lahn, Lanro, Oste, Purple
Vienna, Superschmeltz och White Vienna. Hybridsorterna är vanligen tidigare än de gamla
sorterna och de gröna sorterna växer snabbare
än de blåvioletta. För odling i växthus och tidig
odling på friland är t.ex. Kolpak lämplig. Sorten
har grönt skal och är litet plattrund. Den gamla sorten Lanro har bra smak, den blir inte svampig och den rekommenderas för friland.
Enligt tyska rekommendationer ges 100 kg N/
ha, 40 kg P/ha och 150 kg K/ha. Vid svag tillväxt kan man då stamknölen börjar bildas övergödsla med kväve ca 30 kg/ha. Kålrabbin spricker lätt och äldre sorter kan bli svampiga och
måste ha jämn tillgång på vatten. Vid bevattning ges 25-30 mm vatten per gång. Kålrabbin
angrips av samma växtskadegörare som andra
kålväxter. Fiberduk skyddar i viss mån mot flygande skadedjur.
I växtföljden skall kålrabbi återkomma med 5-7
års mellanrum. Bra förfrukter är potatis, morot,
24
Brassica oleracea L. Sabellicagruppen (var. sabellica, var.
acephala) -ryhmä, lehtikaali,
koristekaali
Grönkål avviker från vanlig kål i det att den inte bildar något huvud utan bladen växer solfjäderformigt utåt. Grönkålen är både mycket näringsrik och dekorativ. Den vissnar snabbt som
färskvara.
Kålrabbi
selleri, sallat, ärter och spannmål. Kålrabbi skall
inte odlas efter andra kålväxter, rotfrukter eller
vall. Klumprot och kålflugans larver förebyggs
bäst med högt pH-värde och växtföljd. Fiberduk skyddar mot jordloppor och skalbaggar på
försommaren. Senare kan kålmal och kålfjäril
förekomma. Fiberduk påskyndar plantans utveckling på försommaren. Svart plast bekämpar
ogräsen.
Grönkålen har samma krav på jord och gödsling
som andra kålväxter. Bladen gulnar vid näringsbrist. Utsädesbehovet är ca 0,3 kg/ha. Fröna bibehåller grobarheten i 2-4 år. Grönkålen gror dåligt
och av den orsaken rekommenderas plantuppdragning 4-5 veckor. Arealbehovet för plantor är
90 m2/ha. Rad- och plantavstånd är 60 x 75 cm.
Det behövs 33 000 plantor per hektar. Grönkålen
sås i början av maj, planteras ut i början av juni
och skördas i början av oktober. Växttiden på friland är 100-120 dygn. Grönkål tål några graders
köld bara den får tina upp på åkern. Skörden är i
medeltal 10 000 kg/ha beroende på sort och tidpunkt för skörd. Grönkålen skördas då växten blivit stor och bladen blivit mörka och fårade. Antingen skärs växten av vid roten eller så plockas de
större bladen med bladskaft börjande nedifrån.
Sorter är bl.a. Arsis, Black Tuscany (Nero de Toscana, ”palmkål”, ”svartkål”), Bona, Half Tall, Janysco, Moonspor, Nagoya, Osaka, Reflex, Redbor,
Rustico, Tokyo och äldre sorten Buffalo, som har
svagt fårade och mörkgröna blad. Växtbeståndet
är ca 50 cm högt och den ger skörd av jämn kvalitet. Äldre sorten Arpad är en sort med knapriga, svagt fårade och mörkgröna blad. Växtbeståndet är 70 cm högt och den ger också skörd
av jämn kvalitet.
Användning
Grönkålen används i sallader, soppor, stuvningar och som dekoration.
Skörd
Kålrabbin smakar bäst då den är ganska liten.
Stamknölen borde ha en diameter på 5-7 cm då
den skördas. Avkastningen är i medeltal 25 000
kg/ha. Liten kålrabbi kan förvaras drygt en månad i 0 grader och skyddad mot avdunstning.
En fullt utvecklad kålrabbi lagras 3-4 månader i
0-10 grader och luftens relativa fuktighet 9095 %.
Användning
Färsk används kålrabbi skivad på smörgås, på
ost bricka och råriven som kålrot eller rova; som
kokta tärningar eller klyftor; i grytor, soppor
och lådor.
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Grönkål
Odlade nyttoväxter
25
Savojkål
Odling
Brassica oleracea L. Sabaudagruppen (var. sabauda) -ryhmä,
kurttukaali, savoijinkaali
Savojkålen har även kallats för virsingkål eller
krusbladig huvudkål. Den är krusig och odlas
som huvudkål. På grund av den snabba utvecklingen kan savojkålen sås direkt på friland från
medlet av maj till början av juni i de södra delarna av landet. Man kan också förkultivera
plantor som man sår från början av maj och
planterar på friland från slutet av maj t.o.m.
midsommar. Det senare alternativet är säkrare
och kan därför föredras i de mellersta och norra
delarna av landet. Savojkålen har ett svagt rotsystem och den trivs bäst i mullrik grovmojord
eller i en lätt grynlerjord.
Utsäde behövs 0,3 kg/ha. Frönas grobarhet bibehålls i 3-5 år. Plantuppdragningstiden är 4-6
veckor. Optimala groningstemperaturen är +1520 grader, minimum +8 grader. När plantorna
grott hålls temperaturen mellan +10 och +18
grader och en vecka före plantering härdas plantorna i +6 -8 grader. Arealbehovet för plantor är
90 m2/ha. Under plantodlingen vattnar man
plantorna med näringslösning (fullgödsel, kaliumnitrat och kalksalpeter). Planteringsavståndet är 50 x 60 cm. Man rekommenderar 33 00035 000 plantor per hektar. Växttiden på friland
är 70-90 dygn. Under växtperioden behövs
luckring av jorden, växtskydd och ibland bevattning, tilläggsgödsling med spårämnen eller
övergödsling med kväve. Sorter är bl.a. Alcosa,
Aubervilliers, Colt, Eisenkopf, Goldberger, Julius,
Melissa, Ormskirk Late, Winchester och den sena
höstsorten Wirosa, som växer kraftigt och kan
lagras en kort tid.
Rova
Markens pH borde ligga mellan 6,5 och 7,5,
främst för att förebygga klumprot. Näringsvärdena borde vara följande (mg/l): K 150-400, P
30-60, Ca 2 000-4 000, Mg 150-400, B 1,52,0, Cu 3-10 och Mn 25-200. Som grundgödsling används sammansatt gödselmedel. Kalksalpeter används vid övergödsling under växtperioden. Om odlingsjordens pH är mycket högt
kan det bli aktuellt att bladgödsla med mikronäringsämnen.
Brassica rapa L. – nauris
Ogräsbekämpningen kan utföras mekaniskt genom hackning eller med kemiska preparat. Av
växtsjukdomarna bekämpas klumproten genom
att höja markens pH genom kalkning eller genom att gödsla odlingsjorden före plantering
med 500-800 kg kornad kalkkväve per hektar. I
så fall måste kvävet beaktas i grundgödslingen.
Mot groddbrand kan betningsmedel användas.
Av skadedjuren angriper t.ex. kålmal, kålfluga
och kålfjäril savojkålen. Mot dessa skadedjur
finns medel som skall användas enligt föreskrifterna för huvudkål med beaktande av karenstider.
Skörd
De flesta savojkålsorter skall skördas strax efter
att de mognat. Oftast skördas savojkålen i månadsskiftet augusti-september. Om man odlar
savojkål sent på hösten kan man låta den stå ute
på fältet tills den lagras. Savojkålskörden kan vara 30 000 kg/ha. Lagringstemperaturen skall vara 0 - +1 grader och luftens relativa fuktighet 9598 %. Savojkålen kan då hålla t.o.m. 3-4 månader i lager.
Användning
Savojkål äts oftast kokt med smält smör; i övrigt
används den som vitkålen.
Rovan har en knöl som består av den uppsvällda hypokotylen och rotdelen. Merparten av
knölen blir ovanför markytan. Fruktköttet är
gult eller vitt. Rovan har ett svagt rotsystem nära markytan. Växtbeståndet måste därför bevattnas under torra somrar. Man bevattnar litet
åt gången och vid behov flera gånger. Rovan
trivs bäst i mullrik mojord, torvjord och lätt lerjord.
Odling
Om man vill ha skörd hela sommaren sås fröna
i flera omgångar ända till början av augusti. Utsädesbehovet är ca 1 kg/ha. Rovan utvecklas på
6-8 veckor. Fröna sås på 2,5-3 cm avstånd i raden och på 0,5 cm djup. Radavståndet 30 cm är
lämpligt för tidiga rovor och 40 cm för rovor
som lagras. Om rovorna skall lagras, gallras
plantorna på 10-12 cm avstånd i raden, helst efter medlet av juni då faran för jordloppor är förbi. Vid precisionssådd är såningstätheten 8 x 50
cm.
Sorter är bl.a. Hymenia, Guldboll, Market Express, Namenia, Petrowski, Tokyo Express och Tokyo Top. Sorterna var tidigare s.k. svedjerovor,
som odlades på svedjemarker och lagrades till
vintern. Nu odlas rova främst till färskkonsumtion och sorterna har förändrats. Alla sorter blir
lätt träiga och svampiga då de blir äldre. T.ex.
sorten Guldboll har en knöl som till formen är
plattrund med gult skal. Fruktköttet är gulvitt.
Växttiden är 75-80 dygn. Petrowski har också en
plattrund knöl med gult skal. Fruktköttet är
gulaktigt. Växttiden är 65-70 dygn. Sorten är
känslig för klumprot. Tokyo Express har en rund
knöl med vitt skal. Fruktköttet är vitt. Växttiden
är endast 50-55 dygn, vilket gör sorten lämplig
för tidig odling.
Savoykål
26
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
27
paksoi,
blomsellerikål
Brassica rapa L. Chinensisgruppen -ryhmä, pinaattikiinankaali
Paksoi är hos oss en tämligen sällsynt grönsak
men sedan länge odlad i Sydostasien. Den är
närmast släkt med kinakålen. Paksoi bildar inget huvud utan karaktäriseras av kraftigt utvecklade vita bladstjälkar. Nitrater kan samlas i paksoi vid kraftig kvävegödsling. Den trivs i relativt
starkt gödslad jord. Marken skall vara tillräckligt
fuktig i plantstadiet. Paksoin är en långdagsväxt,
som går lätt i blom på försommaren då nätterna är kyliga och dagarna långa.
Odling
Paksoin bör vid tidig odling förkultiveras i växthus. Temperaturen under plantuppdragningstiden hålls vid 20-22 grader. Man kan dessutom
mörklägga plantorna med svart plast så att dyg-
nets ljusa period blir kortare än 14 timmar.
Plantuppdragningen tar ca 4 veckor. Plantorna
planteras i maj-juni. Paksoin borde inte direktsås på friland före början av juli. Ett lämpligt
plantavstånd på friland är 20-25 cm i raden och
30-60 cm radavstånd. Växttiden från sådd till
skörd är mellan två och tre månader.
För att man skall undvika klumprot bör jorden
vara väl kalkad. Paksoin angrips av samma skadedjur som övriga kålväxter. För att skydda växterna mot flygande skadedjur kan man hålla
täckväv på plantorna ända till skörd. Paksoin
bör väga ca 350 g vid skörd. Sorter är bl.a. Japro, Rico, White Chelery och Hypro. T.ex. sorten
Hypro lämpar sig för odling i plasthus och under fiberduk på våren samt i början av juli för
direktsådd på friland. Den ger enhetlig skörd av
god kvalitet. Den går inte lätt i blom. Växttiden
är 6-8 veckor.
Användning
Paksoi används i råsallader, stuvningar, gratänger och som dolmar. Stjälkarna kan förvällas och
ätas med smält smör.
Rova
Markens pH skall vara 5,5-6,8. Rovan behöver
litet gödsling. Man bör undvika för mycket kväve, eftersom det försämrar smaken. Sammansatta gödselmedel eller specialgödselmedel för grönsaker används. Rovan är utsatt för alla korsblommigas skadedjur och sjukdomar. Skadliga är
framför allt skalbaggar och kålflugans larver, vilka kan bekämpas med flera olika kemiska medel.
Klumprotsjukan angriper också rovan och den
förebyggs med växtföljd och pH över 7,2. Ogräsen kan bekämpas med bekämpningsmedel.
15 000 kg/ha. Sorter för tidig odling kan lagras
ett par veckor i 0 grader skyddade mot avdunstning. De sena sorterna har bra hållbarhet och
kan lagras i några månader i 0 grader i fuktig
källare eller i fuktigt lager.
Användning
Rovan används färsk skuren i tärningar, klyftad
och som råriven; i grytor, soppor och lådor; i
plättar och rotfruktsbiffar; som kokt eller stekt i
ugn; i grönsakssaft.
Skörd
Knölarna skördas efter hand som de uppnår en
diameter på 4-8 cm. Skörden är i medeltal
28
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Paksoi
Odlade nyttoväxter
29
liten rosenkvitten
Chaenomeles japonica
(Thunb.) Lindl. ex Spach –
japaninruusukvitteni
Av rosenkvittenarterna klarar sig liten rosenkvitten bäst i Finlands klimat. Arten växer bra i de
södra och även i de mellersta delarna av landet
där ett tjockt snötäcke skyddar växten på vintern. Frukterna kan användas som föda bara de
giftiga fröna tas bort. P.g.a. de vackra orangefärgade blommorna är liten rosenkvitten en vacker prydnadsväxt. Liten rosenkvitten är en korspollinerare, åtminstone två olika typer av plantor skall planteras nära varandra. Tillräcklig variation förekommer mellan fröplantor.
Liten rosenkvitten odlas på en likadan växtplats
som vinbär. En solig eller halvskuggig plats är
bra. I helskugga blommar den inte. Platsen skall
dessutom vara vindskyddad där snö samlas på
vintern. Markens pH får vara mellan 6,5 och 7.
Jordarten har inte så stor betydelse, både lerblandad mylla och sandjord passar bra. Växten
tål torka, men inte stående vatten.
Odling
Liten rosenkvitten förökas från frö eller vegetativt t.ex. med örtartade sticklingar på försommaren. I lettiska rosenkvittenodlingar för fruktproduktion är plantavståndet i raden 0,5 – 1 m
och radavståndet 2,5 – 3 m. I Finland har man
planterat rosenkvitten i svart plast och kört radmellanrummen tre gånger per sommar. Odling-
en grundgödslas före plantering. Rosenkvitten
behöver ingen kraftig gödsling och man bör
undvika alltför mycket kväve. En sort av liten
rosenkvitten är bl.a. Cido.
Unga rosenkvittenbuskar behöver normalt inte
beskäras. Fullvuxna buskar beskärs så att man
lämnar 10-15 stycken skott i olika ålder. Mest
skörd får man från treåriga skott, vilkas andel
hålls så stor som möjligt. Efter att femåriga skott
gett skörd skärs de bort. Bästa beskärningstidpunkten är i mars-april liksom för äppel. Liten
rosenkvitten är vanligtvis en frisk växt. Växtsjukdomar angriper plantan oftare än skadedjur.
Skörd
Ungefär fyraåriga buskar börjar ge skörd. Frukterna mognar normalt i oktober. Frukterna påminner om små äppel, först är de gröna och senare helt gula. Aromen är desto starkare ju mognare frukterna är. Färska frukter av liten rosenkvitten är stenhårda, beska och odugliga för
konsumtion. Surheten försvinner först vid kokning och då kommer aromen fram. Frukterna
tål bra några köldgrader. Plockningen kan försvåras av att buskarna är taggiga, men det finns
en taggfri lettisk sort. I Lettland har rosenkvittenskördarna varit 8-10 ton/ha. Frukterna
förvaras i +2-3 graders temperatur.
Användning
Frukter av rosenkvitten används till gelé, sylt,
saft, likör, vin, sirap, marmelad och karameller.
Liten rosenkvitten blommar med orangefärgade blommor
30
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Endivia, sydcikoria
Cichorium endivia L. – endiivi
Endivian är släkt med sallatscikorian. Man skiljer mellan två typer av endivia: den släta endivian d.v.s. escarolesallat, siloendiivi, Cichorium
endivia L. Escarole-gruppen, och den krusbladiga endivian d.v.s. friséesallat, kähäräendiivi,
Cichorium endivia L. Frisée-gruppen
Den släta endivian har långa och släta blad. Den
krusbladiga endivians blad är djupt flikiga och
krusiga. Båda typerna bildar en tät bladrosett.
Rosettens inre blad är gulaktiga och de yttre gröna. Genom blekning försöker man få åtminstone en tredjedel av rosetten ljus. Endivian har
skarp smak. Ju ljusare inre blad, desto mildare
smak. Förutom lång dag och låg temperatur kan
även hämmad tillväxt förorsaka blomning. Endivian kan odlas från vår till höst på friland och
fr.o.m. vårvintern i växthus.
Odling
För endivia, liksom för röd och grön cikoria, rekommenderas plantuppdragning. Man sår ett
frö per kub. Utsädesmängden är 0,1 kg/ha. Fröna behåller grobarheten 2-3 år. Den optimala
groningstemperaturen är +20- 22 grader. Vid tidig odling hålls temperaturen över +20 grader
ända till planteringsveckan. Då sänks temperaturen för att härda plantorna. Vid sommar- och
höstodling skall temperaturen inte vara låg,
helst inte under +15 grader. Låg temperatur kan
förorsaka blomning. Plantorna måste få vatten
och näring så att tillväxten är jämn hela tiden.
Plantuppdragningen tar ca fyra veckor. Endivian kan sås i början av maj, planteras i början av
juni och skördas från början av augusti till början av september.
Plantbehovet är 100 000 st/ha och arealbehovet
för plantorna är 400 m2/ha. Plantorna planteras
för hand eller med maskin. De planteras lika
Odlade nyttoväxter
31
djupt som tidigare. Planteringsavståndet är ca
25 x 50 cm. Endivian kräver en djup och lucker jord. pH-värdet borde vara 6-7. Gödslingsbehovet är 100-150 kg kväve, 30-40 kg fosfor och
100-130 kg kalium per hektar. Endivian är
känslig för magnesiumbrist, som märks i en
onormalt ljus bladfärg. Endivian tål inte klor.
Under den snabbaste tillväxten fordrar endivian
ca 30 mm vatten per vecka. I torr och solig väderlek måste man bevattna med 4-5 dagars mellanrum.
Konsumenterna vill ha en bladrosett med ljust
mittparti. Vissa sorter bleks litet av sig själva.
Genom blekning försöker man få åtminstone en
tredjedel av rosetten ljus. Olika täckmaterial kan
användas vid blekning. Blekningen inleds 5-6
dagar före skörd.
Goda endiviasorter bör växa snabbt och upprätt
samt vara härdiga mot kantbränna och mögelangrepp. Viktigt är även att sorten tål låga temperaturer och att blomstjälken utvecklas långsamt. Bladrosettens mittparti borde vara lätt
blekt. Hos de krusbladiga endiviasorterna varierar rosettstorleken samt bladens flikighet och
krusighet. Konsumenterna vill ha små sorter,
men dessa är svårare att odla än stora. Sorter av
slät endivia är bl.a. Catalane, Eminens och Malan. Sorter av krusbladig endivia är bl.a. Elodie,
Glory, Ricciutissima, Ruffic, Tres Fine Maraichere
(Coquette) och Wallonne Tason. T.ex. sorten Elodie har benägenhet för kantbränna.
Ogräsen hackas. Man bör undvika att plantera
endivia på skiften med mycket ogräs. För att
undvika växtsjukdomar rekommenderas inte
plantering efter växter av samma släkte och inte
efter morot, rotselleri, gurka, bönor eller ärter. I
odlingens slutskede kan endivian smittas av
bomulls- eller gråmögel. Kemiska bekämpningsmöjligheter finns inte. Ett kraftigt växtbestånd, god odlingshygien och växtföljd minskar
speciellt bomullsmögelangreppen. Av skadedjuren förekommer främst bladlöss. De kan bekämpas med preparat som har kort karenstid.
Kantbränna kan förekomma på endivia. Orsakerna är ojämn vatten- och näringstillförsel
samt kraftiga temperaturförändringar.
Skörd
Skörden är i medeltal 10 000 kg/ha. Man skördar för hand. Växttiden på friland är 60-70
dygn. En skördefärdig bladrosett skall skördas
genast. Man kan i allmänhet skörda allt på en
gång. Endiviaskörden bör kylas ned fortast möjligt efter skörd. Den rekommenderade förvaringstemperaturen är 0 grader. Luftens relativa
fuktighet borde vara 95 %. Endivian torkar lätt
och därför borde rosetterna skyddas mot avdunstning. En god produkt håller i optimiförhållanden ca två veckor.
Användning
Både slät och krusbladig endivia används i sallader, stuvningar och till dekoration. Endivian
innehåller för cikoriaväxter typiska bitterämnen
som ger endiviarätterna en pikant smak.
Cichorium intybus L. Foliosumgruppen (var. foliosum) -ryhmä,
salaattisikuri, vihreä sikuri
Sallatscikorian odlas på friland där roten bildas,
men inget egentligt huvud. Sallatscikorian drivs
senare inomhus. Cikoriarötterna blir bäst på
lucker jord. Före drivningen förvaras rötterna i
kyllager och de drivs under vintern, fr.o.m. november-december. I kommersiell odling drivs
sallatscikorian i system med rinnande näringslösning. Rötterna kan också drivas i ämbar eller
lådor i en blandning av torv och sand. Drivningen sker i mörker, eftersom sallaten får en
alltför besk smak i ljus. Sallatscikorian har ändå
en aning besk smak.
Odling på friland
Man skall undvika styva lerjordar och alltför riklig gödsling. Sallatscikorian sås på friland först
vid månadsskiftet maj-juni. Odlingstiden på friland är 18-20 veckor. Ett lämpligt radavstånd är
40-50 cm och plantavståndet i raden ca 8 cm.
Utsädesåtgången är då 1,5-2 kg/ha. Om man
använder precisionssåmaskin behövs ingen gallring. Sorter är bl.a. Catalogna, Conchad, Kristallkopf, Lubert, Primosa, Trilof och Zoom. T.ex.
sorten Primosa kan drivas i torv-sand fr.o.m. januari och sorten Zoom lämpar sig för drivning
på hösten och förvintern. Det finns röda sorter.
Före sallatscikorians plantsättning kan ogräsen
bekämpas med bekämpningsmedel. Senare bekämpas ogräsen mekaniskt. Övergödslingen ges
beroende på plantans frodighet. Bevattning behövs sällan. Sallatscikorian är i allmänhet en
frisk växt. Under regniga höstar kan bomullsmögel bli ett problem i lagret. För att förebygga
dess spridning rengörs rötterna väl från mylla
före lagring.
Slät endivia
32
Sallatscikoria,
grön cikoria
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
33
Skörd på friland
Sallatscikorian skördas i september-oktober då
roten har en diameter på 3-6 cm. Cikoriarötterna kan skördas med maskin eller grep. Man lämnar 3 cm av blasten så att tillväxtpunkten inte
skadas. Man behöver inte lyfta hela roten, utan
det räcker med en 15-17 cm lång rot till drivning. Man får ca 2 000 st rötter per ar som duger till drivning.
Kyllagring
Sallatscikorierötterna lagras helst i 0- +2 grader
eller åtminstone i under +5 grader. Rötterna behöver en viss viloperiod före drivning. Tiden be-
ror på temperatur och sort; i +2 graders temperatur bör den vara minst 3-6 veckor.
veckor i 0- +2 grader och 95 % relativ luftfuktighet.
Drivning
Användning
Sallatscikorian drivs i mörker. Rötterna placeras
upprätt, tätt inpå varandra (250-300 st/m2) t.ex.
i låda eller bänk med torv-sandblandning på
bottnen. Rötterna drivs också i näringslösning.
Ovanpå sätts väv som inte släpper igenom ljus.
Rötterna bevattnas väl innan täckmaterialet
sätts på. Temperaturen hålls vid +16-20 grader.
I +20-22 grader tar drivningen ca två veckor.
Huvudena skärs av strax under rotnacken. Den
drivna handelsdugliga skörden är i engångsskörd 15-20 kg/m2. Sallatscikorian håller 2-4
Sallatscikoria används färsk i sallader; kokt, med
kött- och fiskrätter, gratinerad och till dekoration.
Grön cikoria
Den gröna cikorian påminner till formen om
kinakålen. Den bildar ett 30-40 cm högt löst
huvud. Vid skörd tas de yttre bladen bort. Kraven på växtplats och odlingen är likadana som
för röd cikoria. T.ex. sorten Zuckerhut (sockertopp) är en grön cikoria med mild smak och den
håller bra som skuren. Den är lättare att odla på
sommaren än t.ex. endivian.
Röd cikoria,
rosensallat
Cichorium intybus L. Radicciogruppen (var. foliosum) -ryhmä,
punasikuri
Den röda cikorian påminner till växtsättet om
huvudsallat och därför har den ibland kallats
röd sallat. Dess yttre blad är rödgröna. Själva
huvudet har vita bladskaft och röda bladskivor.
Endast huvudet används, eftersom de yttre gröna bladen är mycket beska. Även huvudet har en
för cikoria typisk besk smak.
Som förkultur bör man undvika närbesläktade
växter såsom cikoria och endivia. För bomullsmögel utsatta växter, såsom balj- och oljeväxter,
bör likaså undvikas. Röd cikoria är inte krävande vad växtunderlaget beträffar. Den blommar i
låg temperatur och lång dag och p.g.a. blomning försämras kvaliteten. Risken för blomning
kan minskas genom att dra upp plantorna i tillräckligt hög temperatur, genom att skydda plantorna med täckmaterial och genom att välja
hållbara sorter.
Odling
Sådd kan ske från medlet av april till slutet av
juni. Plantuppdragningen tar ca 5 veckor. Planteringen inleds i början av juni. Från plantering
till skörd tar det ca 10-11 veckor. Huvudena
skördas i augusti-september. Växttiden är som
kortast under högsommaren och allra längst för
de sista omgångarna på hösten.
Grön cikoria
34
Röd cikoria
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Man rekommenderar inte direktsådd på odlingsplatsen p.g.a. sorternas heterogenitet. Beroende på frönas grobarhet sås ett eller två frön i
små kuber. Fröna behåller grobarheten i 2-3 år.
Utsädesmängden är 0,13 kg/ha. Temperaturen
borde vara +20 grader under hela plantuppdragningstiden. Plantavståndet i raden är 25 cm och
Odlade nyttoväxter
35
radavståndet 35 cm. Plantbehovet är 125 000
st/ha och arealbehovet för plantorna 500 m2/ha.
Under växtperioden rensas ogräsen. Plantorna
övergödslas och bevattnas vid behov.
Sorter är bl.a. Beacon, Cesare, Indigo, Medusa
och Palla Rossa Roma. Bl.a. Palla Rossa sorterna
har röda huvuden. De kan sås på friland i junijuli. De har varit mera utsatta för blomning och
färgvariation än många andra sorter. Av hybridsorterna har t.ex. Medusa klarat sig bra.
För röd cikoria finns inte kemiska bekämpningsmöjligheter. Det största problemet kan
förorsakas av gråmögel i odlingens slutskede.
Skörden bör ske i tid. En jämnt växande växtlighet tål bäst sjukdomar. Av skadedjur kan bladlössen ibland förorsaka problem.
Röda cikorian kan liksom huvudsallaten få skador förorsakade av kantbränna. De förekommer
mest under för- och högsommaren i gamla huvuden. För att undvika kantbränna borde man
försäkra sig om jämn tillgång på vatten och undvika alltför riklig och å andra sidan för försiktig
kvävegödsling.
Skörd
Skörden kan bli mycket ojämnt färdig och därför räcker skördeperioden 2-4 veckor. Huvudena skördas 1-2 gånger i veckan. Huvudena borde väga 150-200 g, vara fasta och väl slutna. Röda cikorian skördas som huvudsallat med undantag för att man tar bort alla yttre blad och
endast det kala huvudet marknadsförs. Man
brukar lämna 2-3 cm skaft i huvudena, vilket
anses förbättra hållbarheten. Skörden är i medeltal 10 000 kg/ha. Röda cikorian håller bättre
än många andra sallatsväxter. Den håller 2-3
veckor i optimala förhållanden. Den bästa förvaringstemperaturen är 0- +1 grad. Huvudena
bör skyddas mot avdunstning.
Sötfänkål,
”finocchio”
Foeniculum vulgare var. azoricum (Mill.) Thell. –
salaattifenkoli
Användning
Sötfänkålen har även kallats för sallatsfänkål eller knölfänkål. Kännetecknande för sötfänkålen
är en mild anissmak. De ätliga delarna är de
uppsvällda bladfästena. Också bladen kan användas som krydda. Om plantorna förkultiveras
kan sötfänkål odlas i hela landet. Sötfänkålen
trivs bäst i en varm, väl dränerad och väl gödslad jord. Den är frostöm. Sötfänkålen bör ha
jämn tillgång på vatten under hela växttiden.
Ogräsen hackas.
Röd cikoria används färsk i sallader och till dekoration.
Odling
Sötfänkålen går lätt i blom ifall nätterna på försommaren är kyliga eller om dagslängden överstiger 14 timmar. Därför lönar det sig att förkultivera plantorna i tidig odling. Plantorna dras
upp i ca +20 grader under fyra veckor, ungefär
från mitten av maj till plantering i mitten av juni och skörd i mitten av augusti. Utsädesåtgången är 0,4 kg/ha vid odling från plantor och
0,6 kg/ha vid direktsådd. Fröna behåller grobarheten 2-3 år. Det behövs 100 000 plantor/ha
och arealbehovet för plantor är 300 m2/ha. Efter
plantuppdragning är växttiden på friland 70-80
dygn. Vid direktsådd är växttiden på friland
100-110 dygn d.v.s. över tre månader från sådd
till skörd. Sallatsfänkålen kan sås direkt på friland under juni och skördas i mitten av september. Sådjupet är 1,5-2 cm. För att förlänga skördeperioden sår man upprepade gånger. Lämpligt
radavstånd är 50 cm och plantavstånd i raden är
20 cm. Sötfänkål kan odlas under fiberduk.
Förutom normal grundgödsling övergödslas sötfänkålen med kväve då bladfästena börjar svälla
upp. Växtsjukdomar och skadedjur brukar inte
36
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Sötfänkål
förorsaka större problem. Sorter är t.ex. Herald,
Sirio och Zefa Fino, som har en växttid på 80-85
dygn och knölen väger mellan 100 och 400 g.
Skörd
Sallatsfänkålen är skördefärdig en kort tid. En
handelsduglig sötfänkål väger mellan 200 och
400 g. Sötfänkålen skördas genom att kapa av
roten strax under knölen. Skörden är i medeltal
25 000 kg/ha vid odling från plantor och 18 000
kg/ha vid direktsådd. Sötfänkålen kan förvaras
2-3 veckor i 0 grader skyddad mot avdunstning.
Användning
Sötfänkål används rå i sallader, kokt, i lådor,
soppor, stuvningar och som gratinerad. Bladen
används som krydda.
Odlade nyttoväxter
37
smultron, trädgårdssmultron,
månadssmultron
Fragaria vesca L. – ahomansikka,
tarha-ahomansikka, kuukausimansikka
Den mest utbredda jordgubbsarten är smultronet, som också växer vild i södra Finland. Bäst
trivs den på soliga växtplatser och i backsluttningar skyddad för kalla vindar. Den klarar sig
bra i olika tillväxtförhållanden, är bl.a. i odling
på fält och i hemträdgårdar. Den är en 5-20 cm
hög, flerårig växt med långa revor. Den anses ha
den bästa jordgubbsaromen.
Trädgårdssmultron (smultron
x månadssmultron)
Av smultronet finns flera olika varianter, speciellt i Amerika. Den viktigaste av dem är månadssmultronet (F. vesca var. semperflorens, vesca ´Alpina´), som uppkommit i de italienska alperna. Den är dagsneutral och ger bär från tidig
sommar till senhösten. Det finska smultronet
har korsats med tyska måndassmultronsorten
Rugen. Korsningen har sortnamnet Minja. Trädgårdssmultronsorten Minja växer kraftigt och
den är vinterhärdig. Den bildar rikligt med revor och kan därför lätt förökas vegetativt. Blommorna och bären bildas ovanför bladen. Huvuddelen av skörden fås i juli och under första hälften av augusti, men bären mognar ännu i början av september. Sorten kan anses vara remon-
terande, d.v.s. ge kontinuerligt skörd. Bären är
klarröda och små, men i medeltal större än
smultronets bär och ungefär lika stora som Rugen-bären. Fruktköttet är nästan vitt.
Skörden är ca 300 g per radmeter, vilket motsvarar 30 kg/100 m2. Bären har mild smultronsmak. De är motståndskraftiga mot gråmögel, som just inte förekommer om bären plockas regelbundet. Minja lämpar sig för odling i liten skala. Man rekommenderar 20 cm plantavstånd i raden. Radavståndet beror på hur odlingen sköts, i försöken har man använt 1 m.
Månadssmultron
Månadssmultronet blir ca 20 cm högt. En del
typer bildar revor och en del gör det inte. Månadssmultronet blommar hela sommaren. Bären mognar från juni till senhösten. De revbildande sorterna har en mera koncentrerad skörd.
Bären är större än hos de vilda smultronen. Bärens form, färg och smak varierar med sorten, likaså vinterhärdigheten.
deår. Bären har inte samma kraftiga smak och
arom som vanliga smultron. Bären hos Rugen är
ovala och något spetsiga. Färgen är ljust röd.
Övriga månadssmultronsorter är bl.a. Alexandria, Baron och Semperflorens.
På friland odlas månadssmultronet ungefär som
vanliga jordgubbar. Plantavståndet i raden är
20-25 cm och radavståndet 50 cm. Månadssmultronet trivs bra i sandblandad mulljord.
Det kan också odlas på något lerhaltiga jordar.
Markens pH får vara nära 7. Fleråriga ogräs
måste bekämpas före plantering. Växtsjukdomar och skadeinsekter angriper sällan månadssmultronet, som är en lättskött odlingsväxt.
För att få tidig skörd kan månadssmultron också odlas i krukor i växthus. I Sverige har man i
växthus fått 300 g/planta i skörd, då de första
bären skördades i slutet av maj och de sista i början av oktober. Plockningen tar mest tid. Smultronen är känsliga för stötskador.
Användning
Den tyska månadssmultronsorten Rugen bildar
inga revor utan förökas från frö. Unga plantor
ger bra skörd under en lång period och därför
borde plantorna förnyas efter två eller tre skör-
Smultron är framför allt ett dessertbär för färskkonsumtion.
Månadssmultron
38
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
39
jordärtskocka
Helianthus tuberosus L. –
maa-artisokka, mukula-artisokka
Jordärtskockan är nära besläktad med solrosen.
Från jordärtskockans knöl växer en t.o.m. över
två meter hög stjälk. De underjordiska stamknölarna finns i jorden som täta klasar runt
stjälkbasen. Knölformen varierar. I styva jordar
förgrenar sig stamknölarna mera än i lätta jordar
och de är svårare att skörda. Jordärtskockan är
en kortdagsväxt, och den hinner alltså inte
blomma under en normal sommar. Av växten
har man dock förädlat dagsneutrala sorter, vilka
börjar bilda skörd tidigare på hösten än kortdagssorter. Den höga kolhydrathalten i jordärtskockans knölar möjliggör knölarnas övervintring. Den största delen av kolhydraterna är i form av inulin. Inulinet består
till 70-80 % av fruktos.
gles plantering i finska förhållanden. Den lämpligaste planteringstätheten torde vara 5-7 knölar/m2. Knölarna planteras i en ca 10 cm djup
fåra som täcks. I Finland har det tidigare odlats
s.k. lokalsorter, som har kallats vita, gula eller
röda enligt färgen på skalet. Det säljs knölar av
sorten Dagsneutral. Sorten är dagsneutral, tidig
och den hinner blomma under s.k. normala
somrar. Knölarna har vitt skal och de är till formen relativt regelbundna. En gammal lika tidig
sort som den föregående är Bianka, vars knöl
har rött skal, men till formen oftast är oregelbunden.
På våren grundgödslar man med sammansatt
gödselmedel och under växtperioden ges kalksalpeter 2-3 gånger, den sista gången i augusti.
Jordärtskockan är en relativt frisk växt och den
Jordärtskocka
Odling
fordrar vanligen inget växtskydd. Rotmaskarna
eller sorkarna kan ibland äta på knölarna. I täta
växtbestånd kan bomullsmögel vara orsaken till
röta i stjälkbasen och vissnande. Ogräsen bör
bekämpas mekaniskt under försommaren, då
jordärtskockans blast ännu är liten. Senare under sommaren kväver den frodiga blasten allt
ogräs.
Jordärtskockan kan odlas som ett-,
två- eller flerårig. Som flerårig odlas
den främst i hemträdgårdar. I kommersiell odling odlas jordärtskockan
som ett- eller tvåårig. I den tvååriga
odlingen skördas inte knölarna efter
första odlingssäsongen utan de får
övervintra. Växttiden är ca 140 dygn.
pH-värdet får vara ca 7. Jordärtskockan planteras antingen på hösten före
odlingssäsongen eller tidigt på våren.
Det behövs 1 000-1 500 kg utsädesknölar per hektar. I försöken har 5070 grams utsädesknölar gett bättre
nettoskördar än 30-40 grams. Jordärtskockan rekommenderas i allmänhet
att odlas i fåror liksom potatisen, där
är fårornas avstånd 70-90 cm och avståndet mellan utsädesknölarna 30-40
cm. Enligt försök är detta en alltför
40
Skörd
Skörden kan bärgas antingen på hösten i oktober eller på våren i maj, t.ex. med potatisupptagare. Maskinell skörd lyckas i allmänhet bättre
på våren än på hösten, eftersom knölarna lossnar lättare på våren. Vid skörd tar man upp alla
knölar, eftersom knölar som blir kvar i marken
kan bli problematiska ogräs. I tvåårig odling är
skördemängden större, men kvaliteten ojämnare än i ettårig odling. Medelskörden uppskattas
vara 15 000 kg/ha i ettårig odling och 30 000
kg/ha i tvåårig odling.
Skalet på jordärtskockans knöl är tunt och cellskiktet som skyddar mot avdunstning fattas. Av
denna orsak håller jordärtskockan inte lika bra i
lager som t.ex. potatisen. Dock håller knölarna
i kyligt lager i 0 - +1 grader, i t.ex. fuktig sand,
5-6 månader med små förluster. Bäst håller knölarna då de övervintrar på växtplatsen.
Användning
Om jordärtskockan skalas görs det efter kokning. Den används kokt som potatis samt i soppor, stuvningar och gratänger.
Jordärtskocka
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
41
havtorn
Odling
Hippophae rhamnoides L. –
tyrni
Havtorn växer vild i Finland vid kusten i Österbotten och på Åland. I Ryssland finns flera olika sorter i odling. Enligt försöksresultat kan
havtorn också odlas bra i inlandet. Den kräver
en öppen och ljus växtplats, helst på en sluttning. Havtorn är en pionjärväxt och allt som
skuggar, t.ex. ogräs, skall röjas. Den kan inte
konkurrera med andra växter. Jorden skall vara
genomsläpplig och pH-värdet 6-6,5. Havtorn är
en tvåbyggare, buskarna är antingen hon- eller
hanväxter. Av det totala plantantalet skall 1020 % vara hanplantor jämnt fördelade bland
honplantorna, t.ex. var fjärde planta i var tredje
rad. Havtorn är vindpollinerad och hanplantorna skall vara placerade så att de under blomningen är ovanför den rådande vinden.
Havtorn kan förökas både från frö och vegetativt. Eftersom det är en tvåbyggare förökas plantorna från sticklingar så att man i förväg vet om
busken är en han- eller honplanta. Havtorn förökas helst från sommarsticklingar och mindre
mängder också från rotskott. Mikroförökning är
också möjlig.
Ett lämpligt radavstånd är ca 4 m och plantavståndet i raden 2 m. Arten tål torka, men bevattning under torra perioder ökar bärstorleken.
Normalt behöver havtorn inte beskäras, men
7-10 år gamla buskar kan föryngringsbeskäras.
Över 12-åriga buskar anses gamla och växtbeståndet borde föryngras. Havtorn är vanligen en
frisk växt. Skadedjur förekommer lite, främst
bladlöss och ibland mal. Odlingen borde ingärdas mot älgar och harar. Ogräsen i radmellanrum kan bekämpas mekaniskt eller kemiskt.
Gångarna kan också sås med gräs.
Havtornssorter är bl.a. Oliver, Piehinki, Raisa,
Rudolf, Tarmo, Terhi och Tytti. T.ex. Raisa är en
honsort som ger större skördar än det vilda havtornet. Sorten har mindre taggar och plockningen är därför lättare. För bärproduktionens skull
behövs hansorten Rudolf. Äldre sorter som klarat sig bra i försöken i Finland är Dar Katuni,
Vitaminnaja och Mashlieshnaja.
I början kan havtorn gödslas som andra bärväxter, men man måste undvika stora kvävegivor.
Kvävebehovet är litet, eftersom rotbakterierna
kan binda luftens fria kväve. En alltför riklig
kvävegödsling hämmar bakteriernas verksamhet. Fosfor och kalium är viktiga för havtorn.
Det är också molybden.
Skörd
Havtorn
Havtorn börjar ge skörd 2-3 år efter plantering.
Skörden från unga buskar är 0,5-2 kg/buske,
äldre buskar kan ge över 10 kg (t.o.m. 20 kg är
möjligt). Bären mognar i september-oktober.
Skördandet förorsakar det största problemet i
havtornsodlingen. Bären sitter hårt och tätt fast
i klasarna och de går lätt sönder vid plockning.
För hand kan man plocka närmare 2 kg bär per
timme vid bra väder. Av den totala arbetsåtgången tar plockningen 50-60 %.
torn inte skördas genom att beskära grenar. Bären kan också pressas till saft direkt från buskarna. Pressning skadar lätt följande års generativa
och vegetativa skott, vilket förorsakar skördeminskning. Utomlands har man med goda resultat skördat havtorn maskinellt med skakare.
Sorter för maskinskörd bör ha möjligast stora
bär med långa bärskaft.
Man kan skära av de skördebärande grenarna
och pressa saften från bären på de avskurna grenarna eller först frysa ned grenarna och senare
skaka loss bären. Men beskärning av grenar
minskar skörden senare. I Finland får vilda hav-
Användning
Havtornssaften späds ofta ut och används i desserter och olika drycker. Havtornsolja används i
näringsmedel, medicin och kosmetika. Används
också som livsmedelsfärg.
Havtorn
42
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
43
Bataviasallat
Lactuca sativa L. Capitatagruppen -ryhmä, bataviasalaatti
Odlingstekniken och växtsättet för bataviasallat
påminner om vanlig huvudsallat och utvecklingstiden fram till färdig produkt är ungefär
densamma. Bataviasallat växer snabbare än isbergssallat, speciellt på hösten. Den angrips i
mindre grad av sjukdomar än många andra sallatstyper. Bladen är böjligare, mera flikiga och
krusiga och påminner om isbergssallatens blad.
Huvudet är fast men mera öppet och kan allt efter odlingstid, klimatbetingelser och växtplats
variera i storlek och fasthet. I vissa fall kan bataviasallaten nästan helt överensstämma med den
vanliga typen av isbergssallat.
Bataviasallaten blir snabbt skördefärdig och kan
stå kvar länge sedan den uppnått detta utvecklingsstadium utan att skadas i någon större utsträckning vid sämre väderlek. i I detta avseende skiljer den sig helt från såväl vanlig huvudsallat som isbergssallat, vilka båda är känsliga för
alltför riklig nederbörd under hösten.
Ekbladsallat,
plocksallat
Bindsallat,
romansallat
Lactuca sativa L. Crispa
-gruppen (var. crispa) -ryhmä,
tammenlehtisalaatti, lehtisalaatti
Lactuca sativa L. Longifoliagruppen (var. longifolia, var.
romana) -ryhmä, sidesalaatti,
roomansalaatti
Bladformen har gett namnet åt ekbladssallaten.
Det finns både rödfärgade och gröna sorter. Sorter är bl.a. Cocarde, Krauser Gelber, Maserati,
Oaklef, Salad Bowl, Red Salad Bowl och Red Salad Bowl Everest. T.ex. sorten Red Salad Bowl är
en röd ekbladsallat. Den blir inte bra i höst- och
vinterodling, eftersom god rödfärgning kräver
en hög instrålning under dagen kombinerad
med en låg nattemperatur. Torka och extrema
odlingsförhållanden ökar färgen.
Av plocksallaten finns bl.a. sorterna Amerikansk,
Australiensisk, Bijou, Cerize, Market Favorite,
Serban och Sangria.
Bind- d.v.s. romansallaten är den sallatsväxt som
traditionellt används i den populära Caesar-salladen. Sorten är bl.a. Ballon, Little Gem, Little
Leprechaun, Padox, Paris Island, Roma, Sherwood
och Winter Density.
Användning
Bataviasallat, ekbladsallat, plocksallat och bindd.v.s. romansallat används som övrig huvudsallat till dekoration; färsk i sallader; klyftad eller
strimlad som kokt.
Lollo Rosso
Bataviasallatsorter är bl.a. Lollo Rosso och Lollo
Rosso Cordoba. Allt rödare sorter har förädlats.
Lollo Rosso har starkt krusiga, röda blad med ljusa bladnerver. Sorten bildar välfyllda men öppna huvuden med mycket dekorativt utseende.
Den lämpar sig dock inte för höst- och vinterodling, eftersom rödfärgningen av bladen och
kvaliteten på huvudena då blir för dålig. Den
odlas som vanlig huvudsallat. Ibland kallas hela
gruppen för Lollo sallater.
Bindsallat
44
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
45
Palsternacka
Pastinaca sativa L. –
palsternakka
helst vara närmare 7. Palsternackan ställer stora
krav på näringsämnena. Förutom grundgödsling med sammansatt gödselmedel måste kväve
ges en till två gånger under den långa växtperioden.
flugans larv kan ibland skada rötterna. Sorter är
bl.a. Archer, Countess, Dagger, Gladiator, Pananche, White Gem och Ylioppilas.
Palsternackan är en tvåårig rotfrukt, som hör till
de flockblommigas familj. Första året bildar huvudroten och en del av stammen den saftiga
knölen, vars form kan variera från rund till kilformig. Skalet är gulgrått och fruktköttet gulvitt. Palsternackans tillväxt är som kraftigast på
sensommaren och hösten. Redan i de mellersta
delarna av landet kräver palsternackan plantuppdragning.
I södra Finland kan palsternackan sås direkt på
växtplatsen i början av maj. Utsädesbehovet är
ca 1 kg/ha vid precisionssådd. Fröna sås på 1-2
cm djup. Fröna förlorar snabbt sin grobarhet,
vilket betyder att endast ett års utsäde skall reserveras. Fröna gror långsamt. På friland kan det
ta t.o.m. 25 dygn innan plantorna kommer upp.
Växttiden på friland är ca 120 dygn och palsternackan skördas i slutet av september.
Odling
Ifall man drar upp plantorna får man en 15-20
dygn tidigare skörd. Vid plantuppdragning kan
optimal groningstemperatur, + 25 grader, upprätthållas och fröna gror snabbt. Plantsättningen tar 18-25 dygn. Härdade plantor planteras
på friland i maj.
Plantavståndet i raden är 10-15 cm och
radavståndet 50-60
cm.
Palsternackan tål köld rätt bra. Den kan få växa
ända tills marken börjar frysa till. Den kan också övervintra, men måste då skördas på våren
innan tillväxten börjar p.g.a. blomningsrisk.
Om man skördar palsternackan för hand kan
knölarna lösgöras med traktordrivet lösgöringsbett. Maskinell skörd är även möjlig med upptagare för rotfrukter. De flesta arbetstimmarna
går till skördearbetet. Om palsternackan lagras
länge försöker man lyfta den för hand, eftersom
knölarna vid maskinell skörd ofta skadas till den
grad att hållbarheten försämras. Skörden är i
medeltal 30 000 kg/ha. Palsternackan lagras i 0
grader. Lagrets relativa fuktighet bör vara 9597 %. Frisk palsternacka kan lagras 7-8 månader.
Palsternackan trivs bäst i mullrik sandjord. Man
kan också odla den i styvare lerjordar, fastän
skördandet då kan vara svårt. Markens pH skall
Eftersom palsternackan har en djupgående rot lider den
sällan av vattenbrist.
Under torra försomrar måste plantorna
dock
bevattnas.
Ogräsbekämpningen är viktig på försommaren för den
långsamt groende
palsternackan.
Palsternacka
46
Ogräs bekämpas
mekaniskt eller kemiskt. Palsternackan
är normalt en frisk
växt, endast morots-
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Skörd
Användning
Palsternackan används som råriven; i grytor,
soppor och lådor; i plättar och rotbiffar; gratinerad i ugn; i grönsakssaft.
Bladpersilja
Petroselinum crispum (Mill.)
A. W. Hill var. crispum –
kähäräpersilja
Bladpersiljan är en tvåårig köldhärdig växt som
tillhör de flockblommiga växternas familj och
odlas som ettårig. Bladpersilja kan odlas på de
flesta jordarter, men en genomsläpplig jord och
ett öppet och soligt läge är lämpligt för persiljeodling.
Odling
Växttiden på friland är ca 75 dygn. Persiljans
plantsättningstid på friland är lång, 15-25 dygn.
Man kan påskynda plantsättningen genom att
blötlägga fröet i varmt vatten i ett dygns tid. Sedan torkas fröet och sås genast. Fröåtgången är
0,6 kg per hektar vid odling från plantor. Fröna
behåller grobarheten i 2-3 år. Under groningstiden måste marken vara jämnfuktig. Persiljan
kan sås direkt på friland med precisionssåmaskin och 40-50 cm radmellanrum. Plantavståndet i raden kan vara 8-15 cm. Ingen gallring behövs. De första sådderna sker redan i slutet av
april. Persilja som skall lagras sås t.ex. på Åland
i början av juni.
Om man vill ha riktigt tidig skörd kan man
plantera 7-8 veckor gamla plantor, tidigast i slutet av april i svart plast. Normalt sås 3-8 frön
(750-900 st/g) per kruka. En dylik grupplanta
behöver ca 4 x 4 cm växtutrymme. Grupplantorna kan planteras t.ex. på 40 x 10 cm avstånd.
På grund av problem i plantsättningsskedet har
det blivit allt vanligare att man planterar också
då man odlar persilja för lagring. Då planterar
man i allmänhet 5-6 veckor gamla plantor i slutet av juli. Sorter är bl.a. Afrodite, Bravour, Darki, Masina, Mooskrause, Petra, Smaragd och Verta. T.ex. sorten Bravour har styva bladskaft, fin-
Odlade nyttoväxter
47
Rotpersilja
flikiga och mörkgröna blad. Den har god marknads- och lagringshållbarhet och kan odlas både
på friland och i växthus.
ar man bara de största bladen en gång per vecka.
För bladpersiljan är skörden i medeltal 10 000
kg/ha.
Som gödsling räcker ca 1 000 kg/ha sammansatt
gödselmedel. Om man skördar hela sommaren
kan det behövas extra kväve. I allmänhet behöver man inte bevattna under odlingen. Ogräsen
kan före direktsådd eller före odlingsväxtens
plantsättning besprutas. Under växtperioden
bekämpas ogräsen mekaniskt. Inga växtskyddsmedel är godkända mot svampsjukdomar på
persilja. Utsädet borde betas. Persiljan är i allmänhet en frisk växt.
Persilja som skall lagras skördas på en gång före
frost. Lagringspersiljan behåller sin saftspänning
bättre om man inte skär av rötterna, utan tar hela plantan i ett knippe som skärs av just under
markytan. Persilja för lagring kan bara skördas
vid torrt väder. För kortvarig lagring skall temperaturen vara -0,5 - -1,5 grader och luftfuktigheten hög. Om man lagrar en månad eller längre måste temperaturen vara -2 grader. Persiljan
håller högst 2-3 månader.
Skörd
Användning
Odling
Tidig persilja börjar skördas i slutet av juni. Beroende på marknadsföringsmöjligheterna kan
man antingen skörda större mängder på en gång
med ca 4 veckors mellanrum eller också plock-
Persilja används vid matlagning som krydda i
mindre eller större mängder. Persilja används på
smörgåsar, i sallader, dressing, soppor, bröd och
till dekoration.
Rotpersiljan odlas ungefär som andra rotväxter.
Fröna gror långsamt och fröna bibehåller sin
grobarhet endast ett år. De sås så tidigt som möjligt på våren eller sent på hösten på ca 1 cm djup.
Utsädesmängden är 2-3 kg per ha. Plantorna
gallras till närmare 10-15 cm avstånd. Lämpligt
radavstånd är 45-50 cm. Rotpersiljan fordrar
kraftig gödsling. Förutom grundgödsling med
sammansatt gödselmedel måste kväve ges en eller två gånger under den långa växtperioden. Av
rotpersiljan odlas bl.a. sorten Berliner.
Petroselinum crispum var. radicosum (Alef.) Danert (var.
tuberosum) – juuripersilja
Rotpersiljan odlas främst för rotens skull, men
också bladen kan användas. Den ca 15 cm långa
saftiga huvudroten har ljust skal och gulskiftande fruktkött. Jorden bör vara lucker och gärna
humusrik. På styva jordar utvecklas rötterna dåligt. Rotpersiljan har, liksom palsternackan, lång
utvecklingstid, men den tål inte köld lika bra.
Ogräsen kan besprutas före direktsådd eller före
odlingsväxtens plantsättning. Under växtperioden bekämpas ogräsen mekaniskt. Eventuella
svampsjukdomar på persilja är svåra att bekämpa och utsädet borde betas. Mot skadedjur kan
pyretrinpreparat med karenstid användas. Persiljan är i allmänhet en frisk växt.
Rotpersilja
ra på växtplatsen. Den skördas som palsternacka. Om man skördar för hand kan rötterna
lösgöras med traktordrivet lösgöringsbett. Maskinell skörd är även möjlig med upptagare för
rotfrukter. Avkastningen är 25-30 ton/ha. Rotpersiljan kan lagras i kyllager i + 1-2 grader och
95 % relativ luftfuktighet.
Rötter som tagits upp i oktober-november kan
också planteras i kruka eller låda. Rötterna avblastas. Krukorna eller lådorna förvaras ett par
månader i källare innan de tas upp i ljus och värme för drivning. På så sätt kan man få färsk
bladskörd mitt i vintern.
Användning
Rotpersiljans rot används i soppor och som råriven. Bladen används som krydda i maträtter.
Skörd
Stora rötter skördas vanligen i september i södra Finland, men rotpersiljan kan också övervint-
Odling av persilja i växthus
48
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter 49
surkörsbär
Odling
Prunus cerasus L. – (ingår
amarell, morell, buskkörsbär)
– hapankirsikka (sis. amarelli,
morelli, pensaskirsikka)
Körsbär hör till samma släkte som plommon
och krikon. Surkörsbär, som är anspråkslösare
och övervintrar nordligare än sötkörsbär, kan
odlas i de södra delarna av Finland, främst i odlingszonerna I och II. Surkörsbäret blir till ett litet träd eller en buske och det bildar vanligen
rikligt med rotskott. Körsbärsträd är i allmänhet
vinterhärdiga, men vårfrosten kan ibland försvåra odlingen i Finland. Äldre körsbärsträd tål torka ganska bra. Kraven på växtplats är de samma
som för plommon. Körsbär kan odlas i nästan
alla jordarter, dock inte alltför lerig eller grov
jord. Markens pH skall vara 6-6,5. Grundvattnet får inte stå för högt.
Körsbärsträden kan planteras i grupper, men
jämfört med plommonen behöver körsbärsträdet mera växtutrymme. I större odlingar planteras plantorna i raka rader med 2,5-3 m avstånd
i raden och 5 m radavstånd. Om man planterar
en planta med krona behöver plantorna beskäras väldigt lite de närmaste åren. Senare är man
tvungen att beskära träden något för att upprätthålla produktionen. I Sverige håller man träden låga på självplock genom att korta in grenarna. Där beskär man också på våren. Hos oss
rekommenderas beskärning av körsbärsträd i
augusti eftersom beskärning på vårvintern förorsakar kådflöde (gummiflöde). Körsbärskarten
gallras i allmänhet inte.
Träden kan planteras i upphöjda bäddar täckta
med svart plast eller Mypex-väv. Täckmaterialet
håller ogräsen borta och marken varmare, vilket
gynnar trädens tillväxt. Under odlingen måste
träden gödslas, kalkas och beskäras vid behov.
Ibland behövs växtskydd. Körsbär gödslas i stort
sett som övriga fruktträd. Utländska försöksresultat har dock antytt att unga körsbärsträd kan
gödslas med större kvävemängder än t.ex. plommon- och äppelträd.
Sorter är bl.a. Fanal, Huvimajas Klarbär, Ingerois
Klarbär, Stora Klarbär, Kelleris 16, Kirsa, LätiLedu Madalkirs (Lettlands Låga), Meteor, Mustilas Morell, Nordia, Pernilla, Rauhalas Morell,
Sikkolas Klarbär, Triaux, Skuggmorell, Allmänt
Klarbär, Allmänt Brunkörsbär och Yltöinens
Klarbär. De hos oss odlade surkörsbärssorterna
på egen rot kan lätt förökas från rotskott. Ifall
man ympar plantor kan man som grundstam
använda fröplantor av sötkörsbär, som dock inte har lika bra vinterhärdighet som surkörsbärens egna fröplantor.
Tidiga sorter är t.ex. Stora Klarbär och Allmänt
Klarbär. Sena sorter är t.ex. Skuggmorell och Allmänt Brunkörsbär. Den mest odlade sorten är
Skuggmorell. Hos den infaller skördeåldern tidigt och skörden är riklig. Skörden mognar i
slutet av augusti och september. Sorten passar
för inläggning och som helt mogen för färskkonsumtion. T.ex. sorterna Skuggmorell, Allmänt Klarbär och Fanal är självfertila och de behöver inte någon annan sort i närheten. Stora
Klarbär är självfertil, men den drar nytta av en
pollinerarsort. Allmänt Brunkörsbär behöver en
pollinerarsort. I Danmark rekommenderas på
körsbärsodlingar ett bisamhälle per hektar.
Ogräsen kan bekämpas kemiskt före plantering,
under växtperioden och efter skörd. Före plantering kan ett- och fleråriga ogräs bekämpas
med samma ogräsbekämpningsmedel som åkerväxter. I över två åriga planteringar kan ett- och
fleråriga ogräs bekämpas kemiskt. Av skadeinsekterna kan körsbärsbladlus, körsbärsmal och
fruktbladstekel angripa körsbär. Den sist nämnda påminner om en liten snigel, som äter bladen
senare under sommaren. Den inverkar inte på
följande års skörd. Speciellt körsbärsmalen skall
bekämpas noggrant på våren, under blomning
och på hösten. Lite växtsjukdomar kan förekomma. Harar och sorkar angriper sällan körsbärsträd. För att undvika att älgar eller rådjur
äter upp knopparna måste hela fruktträdet och
hela området ingärdas med stängsel.
Skörd
Körsbärsskörden börjar några år efter plantering, dock tidigare än hos plommon. Skördeperioden kan förlängas genom att man planterar
sorter med olika tidpunkter för skörd. Körsbären plockas antingen för hand utan skaft eller
med hjälp av en sax och då lämnas skaftet kvar.
Körsbär håller ca en vecka i 0 - +4 grader.
Användning
Fullt mogna surkörsbär smakar bra som färska.
Av körsbär kan man tillreda saft, sylt, vin och likör. Körsbär kan användas vid bakning och som
livsmedelsfärg.
Surkörsbär
50
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
51
plommon
Prunus domestica L. – luumu,
(väskynä)
Prunus domestica L. subsp. insititia (L.) C.K.Schneid., krikon
– kriikuna
Plommon är ett lågt träd med släta grenar. Trädet blommar innan bladen slagit ut. Blommorna är gul- eller grönvita. Krikon räknas ibland
som underart till plommon. Krikonen är höga
buskar eller låga träd. Grenarna är mera eller
mindre taggiga och som unga har de sammetsliknande ludd. Blommorna är klarvita.
Den bästa växtplatsen för plommon är en varm
och vindskyddad flack sluttning i sydvästlignordlig riktning. Ljusförhållandena skall vara
bra och jorden luftig. På låglänta ställen och i
svackor är köldskadorna svåra. Dålig övervintring är ofta ett problem vid plommonodlingen
och träden blir då kortlivade. För att förbättra
övervintringen skall man gödsla måttligt, beskära försiktigt och gallra karten. Man skall välja
tillräckligt vinterhärdiga sorter. Man har märkt
att det efter en riklig skörd lätt uppstår vinterskador, likaså efter en mulen och kall sommar.
Grundstammen skall vara vinterhärdig och
växtplatsen skyddad. Plommonträden kan planteras i upphöjd bädd för att förbättra vinterhärdigheten, speciellt på flat mark.
Odling
Träden klarar sig bättre i mo- än i lerjordar. Momorän och molera är också lämpliga. Rena lerjordar är problematiska. Sandjordar torkar alltför snabbt. Markens pH skall helst vara ca 7. De
som odlar plommon anser att plommon borde
I hemträdgårdar planteras plommon ofta i grupper med några träd och då räcker det med 2-3
m växtutrymme. I yrkesodlingar planteras träden ofta i upphöjda bäddar täckta med svart
plast. Den svarta plasten håller ogräsen borta
och marken varmare under plasten, vilket gynnar tillväxten på fruktträden. Under odlingen
måste träden gödslas, kalkas och beskäras vid
behov. Ibland fordras växtskydd. Kartgallring
görs för t.ex. sorten Victoria för att öka fruktstorleken men framför allt för
att förbättra vinterhärdigheten.
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
pollinerarsort bredvid. Allmänt Rödplommon är
mycket vinterhärdig. Den kan odlas på egen rot
eller ympad. Täckfärgen på plommonen varierar från gult till rött. Skörden mognar i augustiseptember. T.ex. Allmänt Rödplommon eller Allmänt Blåkrikon kan användas som pollinerarsort till Allmänt Gulplommon. Sorten är vinterhärdig. Trädet blir ganska litet. Plommonen
är medelstora och gulgröna. De mognar i september.
Victoria odlas på grundstam och kan alltså inte
förökas från t.ex. rotskott, utan den ympas. Trädet växer snabbt som ungt och får då lätt vinterskador. Skördeåldern inträffar tidigt och då
hämmas tillväxten. Samtidigt ökar vinterhärdigheten. Trädet blir ganska litet med hängande
Större träd av stenfrukter som
t.ex. plommon skall p.g.a. kådflöde (gummiflöde) beskäras
först i augusti. Man har märkt
att det för plommonets del ofta
räcker med att man tar bort
torra kvistar och gallrar lite grenar, detta speciellt om man
planterat en planta med krona.
Plommonet växer lätt till ett
träd.
Plommonsorter är bl.a. Anttola,
Czar, Herman, Kuntalas Rödplommon, Kuokkala, Opal, Savios Gulplommon, Sinikka, Victoria, Allmänt Gulplommon och
Allmänt Rödplommon. Krikonsort är bl.a. Allmänt Blåkrikon.
Plommon
rekommenderas
främst till odlingszonerna I och
II. Vissa sorter klarar sig ännu i
zon III. De hos oss odlade
plommonsorterna utom Allmänt Gulplommon är självfertila
och de behöver ingen annan s.k.
Allmänt rödplommon
52
gödslas försiktigare än äppel. Framför allt bör
rikliga kvävegivor undvikas. Ifall växtunderlaget
gödslats på basis av jordanalyser vid planteringen behövs tilläggsgödsling efter ungefär två år.
Plommonträdet är känsligt för stående vatten
och grundvattnet får inte stå för högt.
Skörd av plommon. Trädet skakas och plommonen faller på duken.
Odlade nyttoväxter
53
rädisa
grenar. Sorten ger rikliga skördar och grenarna
måste stödas. Kartgallring fordras. Frukterna
mognar i slutet av september och de har en violettröd täckfärg. Fruktköttet är gult och sött,
men med ganska lite arom. Frukterna kan mogna i rumstemperatur. Sorten Sinikka har mörkblå bottenfärg på frukterna och de har vaxskikt.
Fruktformen är rundoval. Fruktköttet är mörkbrunt och smaken söt. Mikroförökade plantor
har börjat ge frukt redan andra året efter plantering. Sorten är självfertil. Frukterna mognar i
slutet av augusti-september. Gamla sorter som
odlats i vårt land är Experimentalfältets sviskon
och Reine Claude d´Oullins samt s.k. lokalsorter.
Ogräsen kan bekämpas kemiskt före plantering,
under växtperioden och efter skörd. Före plantering kan ett- och fleråriga ogräs bekämpas
med samma ogräsbekämpningsmedel som åkerväxter. Plommon har mindre behov av bekämpning än äppel. Framför allt växtsjukdomar angriper dem mindre. Ifall detta sker på ett tidigt
stadium blir frukterna blåa och faller ned till
marken. Växtsjukdomar kan inte bekämpas kemiskt på plommon. Skadeinsekter kan bekämpas kemiskt. Bladlöss kan förekomma på plommon. Plommonvecklaren förorsakar kanske de
största skadorna genom att göra gångar i frukterna, vilket resulterar i kådflöde. Plommonvecklarens flygning och riklighet kan uppföljas
med feromonfällor. Svarta vedborren kan också
angripa plommon.
För att bekämpa sorkar måste frukträdens stammar skyddas. För att undvika att harar, älgar eller rådjur äter upp knopparna måste hela fruktträdet och hela området ingärdas med stängsel.
Raphanus sativus L. Radicula
-gruppen, -ryhmä, retiisi
Den beska smaken hos rädisan beror på senapsolja. Nuförtiden odlas rädisan allmänt i USA,
Kanada och Europa. Rädisan är ettårig och den
växer i början som en rosett. Såsom rättikan bildar även rädisan tidigt under rosettstadiet en
knöl, som sväller upp och blir rund eller avlång.
Bildandet av knölen beror på tillväxtförhållanden och det sker bäst när det är kyligt, +12-15
grader, och fuktigt. Rädisan tål torka dåligt.
Knölbildningen blir sämre ju större den blir, vid
minskad ljusmängd och då temperaturen stiger
över den optimala. I dåliga tillväxtförhållanden
bildas det inte en knöl på alla plantor. Hög temperatur samt att man sår alltför djupt är orsaker
till att knölarna blir långa.
Plommonskörd
normal, men det är inte sällsynt med 20 kg/träd.
Frukterna har bästa kvalitet då de plockas helt
mogna. Täckfärgen på plommon ökar under
förvaring. Frukterna plockas ofta utan skaft och
försiktigt för hand. I +5 grader och 80-85 %
luftfuktighet håller plommonen ca två veckor.
Användning
Plommon och krikon används färska; till inläggning och syltning. Krikon används även inom
alkoholindustrin.
Skörd
Plommon ger skörd först 2-5 år efter plantering,
ibland t.o.m. senare. En skörd på 10 kg/träd är
54
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Fröna av rädisor gror även i låga temperaturer,
men bäst i ca +20 grader. Efter att knölen bildats börjar blomstjälken med blomställning att
växa. Då förlorar knölen sin saftighet, den blir
träaktig och smaken blir mycket besk. Lång dag
och hög temperatur främjar blomningen hos rädisa. I lite ljus, speciellt i ett tätt växtbestånd
växer stjälken hos rädisan, men blombörjan bildas inte alltid. Rotsystemet är grunt och går sällan djupare än 20-25 cm.
Odling
Rädisan ställer inga större krav på jordarten,
men det skall finnas god tillgång på vatten under hela tillväxten. Näringssituationen i växtunderlaget borde vara bra och pH 5,7-7. Kvävet är
viktigt, men alltför mycket kväve gör att växtbeståndet blir för frodigt och knölarna utvecklas
dåligt. Rädisan växer snabbt och blir även snabbt
gammal. För att få en kontinuerlig skörd bör rädisan sås med 1-2 veckors intervaller från våren.
Sådjupet är 0,5-1 cm, högst 1,5 cm. Ett lämpligt radavstånd är 10-20 cm och plantavståndet
Rädisa
i raden 2-3 cm. Planttätheten varierar mellan
200-300 plantor per kvadrat beroende på sort
och den knölstorlek man vill ha. I goda förhållanden sker plantsättningen på några dagar. Ifall
man sått för tätt, bör plantorna gallras, t.ex. på
2 x 20 cm avstånd. Plantsättningen tar i medeltal 4-8 dygn och växttiden på friland är ca 35
dygn. Det behövs utsäde på 10 kg/ha och fröna
behåller grobarheten 4-3 år.
Ifall det inte regnar bör rädisodlingen bevattnas
regelbundet så att knölarna inte blir träiga.
Ogräsen bekämpas mekaniskt. Rädisodlingen
kan besväras av samma sjukdomar som andra
korsblommiga, såsom klumprot och förorsakare av groddbrand. Av skadedjuren angrips rädisan av stinkflyn och jordloppor och kålflugans
larver. En tillräckligt lång växtföljd är viktig.
Under tillväxten kan växtbestånden skyddas
mot skadedjur på våren med väv och på sommaren när det är varmt med nät.
Odlade nyttoväxter
55
Det finns skillnader rädissorterna emellan beträffande hur de reagerar till dagslängden, vintersorterna blommar lätt i lång dag, men dagsneutrala sorter blommar inte. De sist nämnda
kan odlas på friland och de är även lämpliga till
odling i växthus på vintern. Hos merparten av
sorterna är knölskalet rött eller rödvitt. Dessutom finns det sorter med vitt eller gult skal.
Knölformen är rund eller avlångt rund. Det
finns skillnader sorterna emellan beträffande
växttiden, i hur lätt de blir träiga samt i viktförhållandet mellan bladen och knölen. Sorter är
bl.a. Cherry Belle, French Breakfast, Giant of Sicily, Korto, Köpenhavns Torve, Long White Icicle,
Mantanghong, Parat, Poker, Prinz Rotin, Rebel,
Saxa (Non Plus Ultra) och Scarlet Globe.
Skörd
Rädisan kan skördas när knölen har en diameter på åtminstone 2-3 cm. Hur snabbt skörden
blir färdig beror mycket på värme- och ljusförhållanden. I goda tillväxtförhållanden kan skörden bli färdig på tre veckor, men i höst- och vinterodling blir skörden färdig på 5-6 veckor. Vid
skörd för hand skördas knölarna med blad. Rädisorna tvättas med rent vatten och knippas eller förpackas i askar. Vid maskinell skörd avblastas rädisorna och tvättas och förpackas i en förpackning som skyddar mot avdunstning. Knipperädisor hålls handelsdugliga ungefär en vecka
fastän de förvaras i låg temperatur. Avblastade
rädisor behåller kvaliteten i en förpackning
skyddad mot avdunstning i 0 grader 5-6 veckor.
Fruktköttet blir träigare ju längre de förvaras,
även i låg temperatur.
Användning
Rädisorna äts färska som sådana och i sallader.
Rättika
Raphanus sativus L. Nigergruppen (R. sativus var. niger)
– retikka
Rättikan är nära släkt med rädisan men den är
större och har tjockare skal. Rättikan utvecklas
långsammare än rädisan. Knölen är till formen
långsmal, nästan rund eller plattrund. Skalet
kan till färgen vara vitt, rödaktigt eller nästan
svart. Rättikan har en skarpare smak än rädisan.
Rättikan klarar sig bäst i en luftig humusrik jord
med jämn fuktighet.
Rättikan utvecklas bäst i +10-20 graders temperatur. Knölbildningen uteblir ifall det inte finns
tillräckligt med ljus. Många rättiksorter bildar
blomstjälk efter att plantan varit i kyliga förhållanden 10-30 dygn. Den mest kritiska temperaturen är +5-8 grader. Växten kan reagera för låga temperaturer redan som groddplanta. Knölarna har en benägenhet att bli svampiga som
äldre. Svampighet är en sortegenskap och beror
bl.a. på hög temperatur, torka och för riklig kvävegödsling. Snabbt växande, tidiga sorter blir
lättare svampiga än övriga sorter.
Odling
Det finns två odlingsformer av rättikan: de
snabbt växande sommarrättikorna och vinterrättikorna som kräver lång växtperiod. Vinterrättikorna med tjockt skal lämpar sig bra för lagring. Vinterrättikorna utvecklas på 90-120
dygn. Vinterrättikorna kan ha skarp smak, svart
skal och vitt fruktkött och kan väga 200-300 g.
Den tål lagring. Vinterrättikan sås direkt på friland i början av juni och skördas i medlet av september.
Sommarrättikorna kräver en växtperiod på 4070 dygn. Sorterna kan ha en cylinderformad
56
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Rättika
knöl med vitt skal och vitt fruktkött. Knölen
skördas helst då den väger ca 100 g. Den har en
tendens att bli svampig. Kan även odlas i tidig
odling i plasthus. Finns även sorter med rosenrött skal och vitt fruktkött. Hybridsorter kan ha
saftiga knölar med mild smak. Knölarna kan bli
40 cm långa och ha en diameter på 6 cm. Sommarrättikan sås i mitten på mars, planteras ut i
början av maj och skördas i början av augusti.
Växtperioden är ca två månader.
Fröna bibehåller sin grobarhet 3-4 år. Utsädesåtgången är ca 9 kg/ha. Bästa sådjupet är 0,5-1
cm, vilket ger bra form på knölarna. Ju större
frön, desto bättre plantsättning. Sommarrättikans radavstånd är ca 25 cm och det slutliga
plantavståndet i raden 10-15 cm. Radavståndet
för vinterrättikan är ca 50 cm och plantavståndet i raden ca 20 cm. Sorter är bl.a. China Rose,
Hilds Blauer Herbst, Musta Pitkä, Mooli Mino,
Munchener Bier och Ostergruss.
Rättikan fordrar lite gödsling. En del av kvävet
ges som övergödsling åt rättiksorter med lång
växtperiod. Av spårämnena är bor det viktigaste. Man får inte ge för mycket kväve eftersom
rättikan kan få för höga nitrathalter. Ojämn vattentillgång kan förorsaka sprickor i knölarna
och torka kan ge besk smak.
Ogräs kan bekämpas kemiskt före sådd eller
plantsättning. Av skadedjuren är det främst
jordlopporna och kålflugans larver som liksom
hos andra korsblommiga förorsakar de största
skadorna. De kan bekämpas kemiskt. Även fiberduk på växtligheten minskar effektivt skadorna som förorsakas av flygande insekter. Växtsjukdomarna är inte ett lika stort problem som
skadedjuren. Klumprot kan dock förekomma i
rättika. Den förebyggs med hjälp av växtföljd
och pH litet över 7.
Skörd
Knölarna skördas efter hand som de uppnått
den för sorten typiska knölstorleken. Skörden är
i medeltal 25 000 kg/ha. Vinterrättikan skördas
först sent på hösten och den kan lagras några
månader i 0 graders temperatur skyddad mot
avdunstning.
Användning
Rättikan används skivad, råriven, kokt, i grytor
och grönsakssaft. Den kan blandas med t.ex.
ananas.
Odlade nyttoväxter
57
rabarber
Rheum rhabarbarum L. –
tarharaparperi
Rabarberväxterna är hemma från östra Asien.
Rabarbern utnyttjades tidigare som medicinalväxt. Dess rötter innehåller kraftigt laxativa ämnen, antrakinoner. Matrabarbern tros ha spridits till Europa från Kina via Ryssland. Nuförtiden odlas rabarbern i Europa, östra delarna av
Asien och i Nord-Amerika. I Finland är rabarbern en traditionell växt i hemträdgårdar och
den odlas även till försäljning. Rabarbern klarar
sig i vårt land ända till polcirkeln och den är
mycket vinterhärdig. Den skördas på våren och
de saftiga bladskaftena har en kraftig sötsur
smak. Skaftena innehåller mycket organiska syror, speciellt äppelsyra och oxalsyra. Rabarber-
bladen innehåller mycket antrakinon och löslig
oxalsyra och därför är de inte lämpliga som näring åt människor eller djur.
raden är 75-100 cm. Vid maskinell odling används t.o.m. 3 m radmellanrum. På sommaren
tas blomställningarna genast bort när de kan
klippas. Årligen gödslar man enligt behov och
ogräsen bekämpas mekaniskt. Ett tätt växtbestånd med rabarber tävlar effektivt med ettåriga
ogräs, men det kan bli problem med fleråriga.
Rabarbern kan ha virus-, bakterie- och svampsjukdomar. Minerarlarver kan bli ett problem.
Av rabarber i skördeålder kan man på våren få
snabbare skörd genom att använda täckmaterial på växtbeståndet eller plasttunnel. Ifall man
använder täckmaterial som inte släpper igenom
ljus, blir rabarbern ljus med möra bladskaft och
små blad. Rabarbern kan också drivas redan under senhösten efter att viloperioden brutits med
kallbehandling.
Rabarbern är flerårig. På hösten går växten i vintervila. Följande vår när temperaturen stigit
börjar nya blad åter växa. Rabarberbladen kan
bli t.o.m. 60-70 cm långa. Den röda färgen är
antocyan, som kan finnas endast i ytskiktet eller
överallt i bladskaftet. För blomning behövs en
kall period på under +10 grader. Blomningstiden är på försommaren. Blomstjälken kan bli
t.o.m. 2 m hög.
Odling
Rabarber kan förökas från frö, genom att dela
moderplantor eller med hjälp av mikroförökning. I traditionell delning av rabarber används
två eller tre år gamla bra plantor, som delas i 3-6
Rabarber
delar. Man kan även dela på plantan i mindre
delar, som har åtminstone ett skott. Dessa delar
får växa ca 1,5 månader, varefter de kan delas på
nytt eller planteras till en ny odling. Vid förökning genom delning sprids olika sjukdomar till
de nya plantorna. Testade moderplantor borde
användas eller grunda en odling med sunda
mikroförökade plantor.
Rabarbern trivs i många olika jordarter, men i
en jord som torkar upp lätt kan skörden bli liten. Innan man börjar odla grundgödslas och
kalkas jorden enligt markkartering. Rabarbern
trivs i pH 5,6-7. På en lämplig växtplats kan rabarbern ge en relativt bra skörd i tiotals år. I intensiv odling förnyas växtbeståndet med ca 10
års intervaller. Sorter är bl.a. Elmblitz, Elmsfeuer, Mangold Rainbow och Victoria.
Rabarbern planteras på den slutliga växtplatsen
tidigt på våren eller vid behov sent på hösten,
när plantan redan gått i vila. Ett lämpligt radmellanrum är 100-150 cm och plantavståndet i
Skörd
Från friland börjar man skörda rabarber tidigast
året efter plantering, men en större skörd erhålls
först det tredje året. En alltför tidig skörd kan
resultera i att man inte senare får goda skördar.
Vid skörden rycker man för hand upp rabarbern
och själva bladdelen kan skäras t.o.m. helt bort.
Vanligen skördas endast den lämpligt stora rabarbern. Samtidigt ser man till att tillräckligt
med rabarber lämnas kvar så att tillväxten kan
fortsätta. Ofta har man skördat färdigt till slutet
av juni, så att nya skott till följande period blir
tillräckligt kraftiga. Ifall rabarbern förvaras
varmt avdunstar mycket vatten från den och rabarbern borde förvaras i 0-+1 grader med en relativ fuktighet över 95 %. Då kan den förvaras
i 2-3 veckor. Fastän rabarbern lagras i kyligt kan
mörheten minska under längre lagring och skaftena kan böja sig.
Användning
Rabarber kan användas till efterrätter, saft, sylt
och bakverk.
Rabarber
58
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
59
krusbär
Ribes Uva-crispa -gruppen
-ryhmä, karviainen
Krusbär är en av våra äldsta odlade bärväxter. I
Finland har krusbär odlats åtminstone i 300400 år. Förvildad hittar man den också i södra
och mellersta Finland. Krusbär växer vild i södra och mellersta Europa samt i bergstrakterna i
Nord-Amerika. De tidigare europeiska krusbärssorterna hade stora bär, men odlingen upphörde när sjukdomen krusbärsmjöldagg spred
sig från Nord-Amerika till Europa. Mjöldagget
täckte hela bäret och gjorde bären oätliga. Mjöldagg spred sig i hela Europa i början av 1900-talet och angrep alla krusbär.
I bergstrakterna i Nord-Amerika växte dock
krusbär med små bär, som var resistenta mot
mjöldagg. Dessa s.k. bergskrusbär har därefter
tagits i odling. Den kändaste av dem som odlats
i Finland är sorten Houghton, som fortfarande
finns mycket i hemträdgårdar. Bären är små,
men söta och många tycker att Houghton fortfarande är vår bästa krusbärssort och till detta instämmer även författaren.
Man ville dock ha krusbärssorter med större bär.
Finska pomologer, bl.a. Olavi Collan, korsade i
början av 1900-talet bergskrusbäret med europeiska sorter. På detta sätt fick man krusbär med
större bär och nästan mjöldaggsresistenta sorter.
De kändaste förädlingarna är Hinnonmäki Gul
och Lepaa Röd. Sorterna visade sig vara så bra att
de fortfarande är våra ända sorter förutom
Houghton.
Krusbärsmjöldagg är fortfarande ett svårt problem hos krusbär överallt i världen, eftersom det
inte finns mjöldaggsresistenta sorter. Därför odlas de finska sorterna även utomlands.
Odling
Krusbär är bland de tacksammaste växterna i vår
trädgård. De kräver mycket litet skötsel och ger
Krusbär
Krusbär
det oaktat regelbundet rikliga skördar. Krusbär
kräver dock en växtplats med mycket ljus. Buskarna blir högst en meter höga. Krusbär behöver en vattengenomsläpplig lucker jord. Det är
bra att tillsätta sand eller annat jordförbättringsmedel i växtunderlaget vid plantering. Krusbär
trivs på en svagt sluttande plats lite bättre än
vinbär, eftersom krusbär har något djupare och
bredare rotsystem. I alltför branta sluttningar
blir krusbärsskördarna dock små.
re grenar. Ifall busken förnyas alltför långsamt,
beskärs och gödslas den mera.
Vid skötseln är kanske ogräsbekämpningen det
allra viktigaste. Krusbär växer ganska långsamt
och växten har små blad som skuggar växtunderlaget litet. Efter planteringen är det viktigt
att ha täckmaterial såsom bark, väv eller svart
plast på marken så att ogräsen inte kan växa och
busken börjar växa bra. Kvistar skall även beskäras så att ljuset kommer in i busken. Under odlingen skall växtunderlaget och speciellt basen
hela tiden hållas fria från ogräs.
Krusbär behöver mycket lite gödsling. Beroende på buskens storlek 50-80 g/m2 något sammansatt trädgårds gödselmedel på våren räcker
bra. Samtidigt kan man tillsätta något organiskt
material vid basen för att hålla ogräsen borta.
Krusbärsbuskarna behöver beskäras mindre än
övriga bärbuskar. Krusbär växer långsamt och
därför behöver man inte beskära den ens varje
år och då räcker oftast att man tar bort 2-3 äld-
Krusbär
60
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Krusbär kan i hemträdgårdar förökas från nedläggare d.v.s. 3-4 långa stjälkar i en buske böjs
till marken och man sätter lite jord på en del av
den, där sedan rötter bildas efter en tid på det
stället. I plantskolor förökas krusbär från sommarsticklingar, som tas genast efter midsommar.
Sticklingarna rotas därefter under konstant vattendimma. Med denna metod blir dock rotningsprocenten mindre än i den tidigare nämnda.
Skörd
Buskarna har taggar och handskar är bra att ha
på vid plockning. Bären kan även plockas med
bärplockare. Det finns även taggfria sorter, men
odlingen av dem har inte blivit allmän. Sådana
sorter har låg avkastning och smaken på bären
är inte tillrackligt god.
Användning
Krusbär används bl.a. färska, till sylt och till efterrätter. Under vintern är i små minigrip påsar
djupfrysta Houghton krusbär speciellt goda när
de får lite tina upp innan man äter dem.
Odlade nyttoväxter
61
nypon
Rosa L. – ruusunmarja
Inom släktet Rosa L. finns många rosarter, men
den speciella nyponaromen finns endast i vissa
rosor. Vid Sveriges Lantbruksuniversitet pågick
projekt för att hitta arter och sorter samt teknik
för odling av nypon. En sort för nyponproduktion skall ha arom och färg, ge regelbunden och
säker skörd, åtminstone 4 kg/buske, kunna
plockas med maskin för industriellt bruk, vara
sjukdoms-, skadedjurs- och vinterhärdig, ha en
stor andel fruktkött och vara lätt att föröka. Den
svenska nationalrätten nyponsoppan hör dock
inte allmänt till kosten i Finland.
I Sverige anses bl.a. följande arter speciellt lämpliga för odling av nypon: Rosa canina L. (nyponros, stenros), R. dumalis Bechst. (nyponros) och
R. villosa L. (plommonros, hartsros), vilka också växer vilda i de södra delarna av Finland. Arterna R. Rubiginosa -gruppen L. (äppelros) och
R. sherardii Davies (luddros) har också varit lovande i försöken. R. pimpinellifolia L. (pimpinellros, midsommarros) har rödsvarta nypon
och de används för färgens skull. I den hos oss
allmänt odlade prydnadsrosen R. Rugosa -gruppen (vresros) är fruktköttets andel hög, men aromen är inte stark och den innehåller mycket vatten, C-vitaminhalten kan dock vara hög enligt
finländska försök. Nyponros odlas p.g.a. den höga C-vitaminhalten, som dock kan variera enligt
art, jordart, mognadsgrad och växtplats.
Buskarna kan bli t.o.m. 3 m höga. Vanligen är
grenarna taggiga, men det finns också taggfria
varianter. Blommorna kan vara rosa eller vita
och rosorna blommar i juni-juli. Nyponformen
varierar från oval till rund och färgen från röd
till orange. Jordarten skall helst vara något lerhaltig.
Odling
Skörd
Nyponen mognar i september. Samma buskar
skördas ca 13-14 år. Nyponen skördas innan
kvaliteten försämras. De skall vara högröda och
skördas före den första nattfrosten. I nyponproducerande länder uppskattas skörden till 5-6
ton färska nypon per hektar. I Sverige har 3-4 år
gamla buskar gett en skörd på 0,7 – 5,3 kg/bus-
ke. Den högsta avkastningen noterades från
fröplantor av R. rubiginosa. I Sverige har mekaniserad skörd med vinbärsskördetröskan Jonas
lyckats bäst då buskarna toppats under sommaren. För maskinell skörd skall sorten ha ett kompakt växtsätt och lämplig höjd.
Nyponen kan torkas antingen hela eller delade.
Både urkärnade och icke urkärnade nypon kan
användas. Nyponen torkas 6-8 timmar i ca +50
grader. Temperaturen får inte stiga över +60 grader för att vitaminerna inte skall förstöras. Nypon torkar också ute i solljus. Av 10 kg färska
nypon fås 4 kg hela torkade eller 2 kg urkärnade nypon. Nypon kan förvaras i torrt, svalt och
mörkt.
Användning
Färska nypon används i puré, barnmat, saft, te,
kräm och sirap. Nyponpulver används vid bakning och mattillredning, bl.a. till nyponsoppa.
Nyponrosorna förökas med örtartade sticklingar eller från frö, men då blir plantmaterialet
Rosa rugosa
62
ojämnt till kvaliteten. Plantorna planteras med
ca 70 cm avstånd för att buskarna skall stöda
varandra vid tröskningen. Före planteringen
skall jorden gödslas med sammansatt gödselmedel. Jordens pH-värde får vara högt. Rotogräsen
skall bekämpas före plantering. Buskarna beskärs varje år och då lämnas främst unga friska
grenar. Nedliggande grenar och rotskott tas
bort. Bladlöss, rosenstrit, jordgubbsvivel och
nyponfluga kan förekomma på rosorna. Svampsjukdomar har förekommit i någon mån, men
ingen kemisk bekämpning har utförts i Sverige.
Nypon
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
63
åkerbär
Rubus arcticus L. – mesimarja
Åkerbär växer i hela landet, men ger rikliga skördar bara på ett område som sträcker sig från norra Österbotten till norra Karelen. Som vild växer åkerbäret på fuktiga ängar och på dikeskanter. Åkerbäret kan inte konkurrera med andra
växter. Den bildar jordrevor och knopparna utvecklas till nya skott. Åkerbäret blommar hela
sommaren, men huvudblomningen är på försommaren.
Växtplatsen skall vara varm och vindskyddad.
Ett tjockt snötäcke är nödvändigt på vintern.
Det förbättrar övervintringen och förebygger
alltför tidig tillväxt på våren. Åkerbäret trivs bäst
i en humusrik mo- eller moränjord. Det kan
också odlas i förbättrade ler- och torvjordar, där
åkerbärets rötter har tillgång till grundvatten,
som inte får komma upp till ytan. Åkerbär tål
sur jord, men kräver det inte. Markens pH får
vara mellan 3,2 och 6,4.
Odling
Plantorna planteras oftast på våren eller på sommaren med 1,3-1,5 m radavstånd och 20-30 cm
plantavstånd i raden. Det går ca 300 plantor per
ar. Ifall plantor tas från ett växande växtbestånd
kan de också planteras på hösten. Sorter är bl.a.
Elpee, Marika, Mespi, Muuruska, Pima och Susanna. Åkerbäret är självsterilt och därför behövs
alltid två sorter i odlingen. Kontrollerade friska
plantor kan t.ex. fås av sorten Pima och dess
pollinerarsort Mespi. Sorterna kan planteras radvis med två tredjedelar Pima och en tredjedel
Mespi, men för pollineringens och bättre skördars skull är det bättre om sorterna planteras två
Pima, en Mespi, två Pima o.s.v. i samma rad.
Korspollineringen utförs av insekter, främst bin,
och bisamhällen rekommenderas i närheten.
Markytan täcks med lämpligt täckmaterial. Det
skyddar bären, förebygger skorpbildning, minskar ogrästillväxten och behåller markfuktigheten. Som täckmaterial sätts ett par cm flis, bark
eller Leca-grus eller 5 cm ren vitmossa. Svart
plast kan också användas bara plasten söndras
efter hand som revorna växer och sprids. Täckmaterialet borde hålla under hela odlingen,
d.v.s. ca 5 år. Mypex-väv kan även användas.
Mellan plantraderna lämnas ca 40 cm breda
gångar. För att inte åkerbäret skall spridas utanför bädden gräver man ned i jorden runt odlingen en 25-40 cm hög plastfolie, som är 0,15-0,20
mm tjock.
Före plantering gödslas området utgående från
markkartering med t.ex. kvävefattigt sammansatt gödselmedel. Man kan också gödsla med
komposterad kreatursgödsel. Under odlingen
kan man sprida ut sammansatt gödselmedel på
våren eller kalium- och fosforgödselmedel på
hösten.
Det är speciellt viktigt att bli av med fleråriga
ogräs före plantering. Fleråriga ogräs bekämpas
med ett- eller tvåårig träda eller med kemiska
ogräspreparat godkända för bärodlingar. Under
odlingen måste ogräsen rensas. Om ogräsen
hackas skadar man lätt revor och rötter. Efter
plantering får ogräsbekämpningsmedel inte användas. Jordloppor, rapsbaggar, hallonänger och
trips kan förekomma. Pollinerande insekter och
samtidigt med blomning mognande skörd måste beaktas. Svamp- och virussjukdomar har förekommit, men de har inte vållat större skador.
Skörd
De första bären mognar i början av juli och de
måste plockas med högst en veckas mellanrum.
Plockningen är besvärlig och tar lång tid. Skördeperioden kan fortgå t.o.m. ett par månader.
Ett moget bär skall vara genomskinligt och
mjukt. Första året efter planteringen är skörden
10-20 kg/ar, andar året efter plantering 20-30
kg/ar, tredje året 35-50 kg/ar och fjärde året 1525 kg/ar. Därefter uppstår luckor i växtbeståndet och skörden är liten. För att hålla den totala skörden på jämn nivå måste en nyplantering
göras då det föregående växtbeståndet är 2-3 år
gammalt. Bären förskäms snabbt och måste därför frysas ned eller läggas in genast efter plockning. För att underlätta plockningen har man
provodlat åkerbär i s.k. hängande säckar.
Användning
Åkerbär används i puré, sylt, marmelad och
drycker blandat t.ex. med blåbär och i likör.
Åkerbär
64
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
65
björnbär
Rubus L. (Rubus ´fruticosus´
L.) och korsningar mellan
björnbär och hallon – karhunvattu
ja karhunvattujen ja vadelmien
risteymät
Björnbär är ett samlingsnamn för flera olika
björnbärsarter och korsningar mellan björnbär
och hallon. Liksom hallonet bär björnbäret
skörd på tvåårsskotten. Det förekommer både
upprättväxande och krypande eller slingrande
sorter. De flesta sorterna har taggar, men det
finns även taggfria sorter. Björnbär odlas ungefär som hallon.
Björnbär blommar i juni och de blåsvarta bären
mognar i september-oktober. Därför kan björnbär odlas endast i södra Finland på en varm och
skyddad plats. Jorden skall vara mullrik och fuktighetshållande, pH-värdet får vara närmare 7.
Odling
Björnbär förökas genom rotskott eller rotbitar,
nedläggning, sticklingar eller delning av plantan
på våren. Speciellt de upprättväxande sorterna
gör mycket rotskott. T.ex. den taggfria sorten
Thornless Evergreen ger taggiga skott från rotknoppar. Om man förökar med sticklingar tas
de efter midsommar.
Plantorna planteras helst på våren och skärs då
ned till ca 30 cm. De planteras i rader antingen
på jämn mark eller i ås. Plantavståndet i raden
varierar mellan 1 och 3 m och radavståndet mellan 2 och 3 m beroende på sortens tillväxt och
uppbindning.
Björnbär skall bindas upp noggrant och beskäras för ljusets och hanterlighetens skull. Viktigt
är att man håller ettårsskotten och de skördebä-
66
Björnbär
jestät och Wilsons early (Wilsons Fruhe) under alla år skörd av bra kvalitet. Bären på den krypande, taggiga sorten Bedford Giant mognade tidigast. Den taggfria, krypande sorten Thornless
Evergreen hann inte mogna på friland, men nog
i plasthus. Av björnbärshallonen odlas utomlands bl.a. hybriderna Loganberry, Boysenberry
och Tayberry, som även odlas här.
skall inte planteras genast efter hallon på samma
ställe. Skadedjur och växtsjukdomar bekämpas
bäst genom att växtrester bränns bort och växtbeståndet hålls luftigt.
Björnbär bevattnas under blomning och innan
bären mognar, vilket ger bättre skörd. Björnbär
gödslas på våren ungefär som hallon med kvävefattiga och klorfria gödselmedel 8-10 kg/ar.
Björnbär lider lätt av borbrist. Pollinering med
bin ökar skörden, fastän björnbär är självpollinerande.
Skörd
Fleråriga ogräs skall bekämpas före plantering
med hjälp av träda eller odling av någon förfrukt
eller med något för hallon godkänt kemiskt
ogräsbekämpningsmedel. I radmellanrummen
kan man senare använda täckmaterial. Björnbär
Vildhallon i närheten röjs bort. Bl.a. virussjukdomar, hallonskottsjuka, gråmögel, hallonänger
och växthusspinnkvalster kan angripa björnbär.
Bären börjar mogna i slutet av augusti och skörden kan pågå ända till slutet av oktober. Bären
plockas först då de är fullt mogna, svarta och då
de lossnar lätt. Till skillnad från hallonet följer
blombottnen med när bären plockas. Bären
plockas 2-3 gånger per vecka. Skörden varierar
mellan 5 och 10 kg per planta, beroende på sort,
frostskador och odlingsförhållanden. Odlingen
ger skörd under 10-12 år. Från plasthus fås större skördar än från friland. Bären tål inte transport och de blir fort förskämda.
rande tvåårsskotten åtskilda. Man använder t.
ex. tryckimpregnerade stolpar med 3-4 m mellanrum och 3-4 starka ståltrådar fastspända i
dem med 30 cm mellanrum.
Uppbindningen av björnbär kan ske på olika
sätt. Ettårsskott kan bindas på ena sidan och
skördebärande skott på andra, eller skotten kan
fördelas på olika delar av trådarna. Skottena kan
också bindas vid vägg, staket eller mur. Genast
efter skörden tas tvåårsskotten bort. På våren tar
man bort frusna skott, gör en gallring och toppar skotten senare till önskad längd. På starkväxande sorter lämnar man 6-8 skott per planta. Plantorna kan också gallras senare under
sommaren. Ettårsskotten på krypande sorter
skall till vintern läggas ned och skyddas. Beskärningen och uppbindningen kräver mest tid vid
odlingen.
Sorter är bl.a. Bedford Giant, Black Satin, Sunberry och Tayberry. I försöken vid Helsingfors
universitet gav de upprättväxande sorterna Ma-
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Helt mogna björnbär äts färska och man tillreder bl.a. sylt, gelé, marmelad, likör och vin.
Odlade nyttoväxter
67
Svartrot
sötrönn
Scorzonera hispanica L. –
mustajuuri
Sorbus aucuparia var. edulis
Dieck – makeapihlaja
Svartroten hör till samma familj som maskrosen, cikorian och endivian. Svartroten har vanligen en 20-30 cm (kan bli t.o.m. 40-50 cm)
lång och 3-4 cm tjock pålrot med svart skal och
vitt fruktkött. Svartroten innehåller vit mjölksaft. Den kan odlas som tvåårig, men i kommersiell odling odlas den främst som ettårig för den
bättre kvalitetens skull. I hemträdgårdar skördar
man från samma sådd i flera år. Svartroten kräver en djup, lucker och välbearbetad jord. Rötterna utvecklas då ordentligt och blir inte förgrenade. Svartroten har lång växtsäsong och den
växer ännu sent på hösten.
Den vanliga rönnen växer vild i hela Finland
och av alla rönnbärsarter lämpar sig denna bäst
för bärproduktion. Sötrönnen har större och sötare bär än den vanliga rönnen. Oxelrönnen
d.v.s. finnoxeln kan också odlas för bärens skull.
Rönnen är vinterhärdig och dekorativ. Den trivs
bäst på en solig och torr växtplats i en näringsrik mineraljord, men klarar sig också i sämre
växtförhållanden. Av den vanliga rönnen har
man förädlat sorter till bärproduktion, speciellt
i Estland. I Finland har man testat estniska sorters lämplighet för bärproduktion.
Odling
Matjordsskiktet borde vara 25-30 cm djupt och
dess pH 6,5-7,5. Fröna bibehåller sin grobarhet
2-3 år. Vid precisionssådd sås fröna direkt på friland i början av maj och svartroten skördas i
början av oktober. Radavståndet är 40-50 cm
och plantavståndet 4-5 cm. Man kan också så
sent på hösten. I tvåårig odling är plantavståndet 8-10 cm. Ett lämpligt sådjup är 2-3 cm. Fröåtgången är 10-12 kg/ha med vanlig såmaskin
och 5 kg/ha med precisionssåmaskin. På våren
är plantsättningstiden 10-12 dagar på friland.
Växttiden på friland är ca 140 dygn. Plantorna
gallras ifall man inte sått med precisionssåmaskin. Den äldre sorten Rysk Jätte kan odlas i både södra och norra Finland och den förgrenar
sig svagt. Den rekommenderas till ettårig odling. Även en äldre sort Duplex har i svenska försök vuxit snabbare och gett en större skörd än
Rysk Jätte.
Svartroten har samma näringsbehov som morot
och palsternacka. I grundgödslingen är analys-
Svartrot
talen mg/l för huvudgödselmedlen: K 350-400,
P 50-70 och N 80-110. Tilläggskväve ges 1-2
gånger senare under växtsäsongen. Ogräsen kan
besprutas före plantsättningen eller harvas.
Mjöldagg kan förekomma på svartrot. Skadedjur brukar just inte förekomma.
Odling
Rönnen kan mikroförökas eller förökas från frö.
Före plantering på hösten eller våren slås en stör
i planteringsgropen. Trädet placeras tätt intill
och man binder stammen fast i stören. När trädet rotat sig bra kan stören tas bort. Grenarna
kan på våren kortas av något i samband med
planteringen. Skadade grenar skall skäras bort.
Efter några år beskärs grenkronan och grenar
som går i kors eller som växer in mot kronans
centrum tas bort. Rönnbärsmalen kan angripa
rönnen, speciellt under år då det finns rikligt
med rönnbär. Under sådana år angriper rönnbärsmalen äppelträden mindre.
Sorter av sötrönn är bl.a. Moravica, Rosina, Rossica och Rossica Major. Sorter från Estland som
varit i försök i Finland är Granatnaja, Titaan,
Skörd
Svartroten skördas helst sent på hösten, men
kan också skördas tidigt på våren. Skörden försvåras av att rötterna växer djupt och är ganska
sköra. En djupgående rotlossare fungerar bra.
Vid avblastningen tas sidorötterna bort. En normalskörd för svartrot är 10 000-15 000 kg/ha.
Svartroten kan lagras 5-6 månader i lager, där
temperaturen är 0-+1 grader och luftens relativa fuktighet över 95 %. Om man inte kan reglera luftfuktigheten i lagret kan svartroten skyddas mot avdunstning med plastfolie eller också
kan rötterna lagras i sand.
Användning
Svartrot används som råriven, kokt, i soppor
och stuvningar.
Rönn
68
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter 69
spenat
ket gör att den skummar lätt om den tillreds
t.ex. med mixer.
Spinacia oleracea L. – pinaatti
Spenaten är ettårig och den växer snabbt. Efter
plantsättning växer en 20-30 cm hög bladrosett.
En spenatplanta kan ha enbart han- eller honblommor eller ha både och. Förhållandet mellan dessa varierar i växtbestånd. Spenat får en
t.o.m. 60 cm djup pålrot, men största delen av
rötterna finns i markens ytskikt. Spenat är en
långdags växt, men känsligheten för dagslängden är en sortegenskap. Hos en del sorter försenas eller uteblir blomningen i kortare dag, den
kritiska dagslängden är 15-10 timmar, men andra sorter reagerar inte alls. Spenatblomningen
är även beroende av temperaturen.
Spenat är hemma från Asien, därifrån den kommit till Medelhavsregionen och sedan via Spanien till Mellan-Europa på 1500-1600-talet.
Nuförtiden odlas spenat i hela världen på områden där det inte är för hett så att man kan få en
bra bladskörd av god kvalitet. Mest odlas spenat
för livsmedelsindustrin. I Finland odlas spenat
ganska lite till färskvarumarknaden, men i hemträdgårdar odlas den allmänt. Spenat har ett
högt näringsvärde, men den kan även innehålla
oxalsyra och nitrater kan samlas i växten. Växten innehåller även ganska mycket saponin, vil-
Rönnen i blom
Rönnbär
Eliit och Määrinpihlaja. Speciellt söta bär har
Likjornaja och Dessertnaja.
Användning
Skörd
Rönnbären används i saft, nektar, vin, likör, sylt,
gelé och gröt.
Rönnbären skördas när de är helt mogna. Bären
kan torkas, t.o.m. som hela klasar. Den beska
smaken blir mildare av frost och kokning.
Spenat
70
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
71
Odling
Spenat gror i temperaturer mellan 0 och 30 grader, snabbast i ca +20 grader. Bäst växer den i ca
+18-20 grader. I kyligare blir bladen tjockare,
men till storleken mindre. Spenat är inte känslig för frost och om den härdats kan den tåla
t.o.m. –10 grader. Viktiga sortegenskaper under
odlingen är tillväxthastighet, plantornas enhetlighet och bladens långsamma föråldrande. Med
tanke på maskinell skörd är det bra om plantan
växer upprätt och bladen har ett långt skaft.
Viktigt är även att sortens nitrathalt inte blir för
högt och att sorten inte lätt angrips av sjukdomar. Sorter är bl.a. Matador, Monnopa och Spalding. Det behövs 25-30 kg utsäde per hektar.
Fröna behåller grobarheten 2-4 år.
Spenat trivs i lätta jordar ifall det finns tillräckligt med vatten. Markens näringshalt borde vara bra och pH åtminstone 6,5. Man gödslar vanligen på våren. Alltför riklig kvävegödsling kan
höja nitrathalten i växterna. För att få kontinuerlig skörd borde spenat sås upprepade gånger
under växtperioden. Det första partiet sås genast
när marken kan bearbetas. Den sista tidpunkten
för såning beror på hur lång odlingstid sorten
behöver. Tunnbladig spenat har 5-8 dygn plantsättning och 40-60 dygn växttiden på friland
med 1,5 x 50 cm plantavstånd. Vid direktsådd
av nyzeeländsk spenat är plantsättningen 15-20
dygn och växttiden på friland 60 dygn med 5 x
50 cm plantavstånd.
En jämn plantsättning av de tidiga partierna är
osäkrare än de sena partiernas och deras rosetter
skördas som ganska små. Därför sår man de tidiga partierna vanligen tätare än de sena partierna. I alltför täta växtbestånd kan växtsjukdomar förorsaka skador. Ogräs bekämpas mekaniskt och växtbeståndet bevattnas under torra
perioder. Av skadedjuren kan bl.a. stinkflyn och
bladlöss förorsaka skador. Spenaten har många
virussjukdomar och svampsjukdomar som förorsakar fläckar på bladen. Spenaten är känslig
för luftföroreningar.
Skörd
Skörden inleds när plantorna eller bladen bildat
en tillräcklig massa. Man bör skörda före stjälkens snabba tillväxt så att skörden blir av god
kvalitet. Spenatblad kan plockas en och en och
då får man flera skördar från samma växtbestånd. På större odlingar skördas spenaten med
maskin och hela bladrosetten skärs av. Då innehåller skörden ganska mycket stjälkar vilket kan
öka nitrathalten i massan. Den tunnbladiga spenatskörden är i medeltal 10 000 kg/ha och den
nyzeeländska 20 000 kg/ha.
Kanadensiskt
blåbär
amerikanskT
blåbär
Vaccinium angustifolium Aiton –
kanadanmustikka
Vaccinium corymbosum L. –
pensasmustikka
Det kanadensiska blåbäret är ett risblåbär och
ett alternativ till det busklika amerikanska blåbäret. Det är hos oss säkrare att odla än det amerikanska blåbäret. Korsningar mellan dessa förekommer. Eftersom plantorna är låga övervintrar
de till största delen under snötäcke. Bärsmaken
och aromen är anspråkslösa. Sorter är bl.a. Hele
och Putte.
Vaccinium Angustifolium
-gruppen, hybridblåbär
-ryhmä, tarhapensasmustikka
Det amerikanska blåbäret blir en upprätt växande, förgrenad, 1-2 m hög buske. Den odlas i
USA och i Europa, främst i Tyskland. Hos oss
Spenaten skördas under den intensiva tillväxten
då mycket värme produceras och vattnet avdunstar lätt från bladen. Strax efter skörd bör spenaten vid behov tvättas och kylas ned till förvaringstemperaturen. I kyligt, 0-+2 grader, och
skyddad mot avdunstning kan bladskörden förvaras några dagar när den är förpackad i lägre än
10 cm skikt. Alltför höga skikt upphettas och
blir oanvändbara bl.a. för att nitrater förvandlas
till nitriter. Bladrosetter som skurits av under
rothalsen håller längre än enskilt plockade blad.
Ifall hela bladrosetter förvaras i en förpackning
som förebygger uttorkning i -1 grader kan förvaringstiden vara 4-6 veckor.
Användning
Spenat används som ingrediens i många olika
maträtter.
Amerikanskt blåbär
72
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
73
har odlingen inte alltid lyckats p.g.a. dålig övervintring och förekomst av gren- och topptorka
på blåbär. Därför har man i Finland korsat det
amerikanska blåbäret och odonet. Odling rekommenderas ske i södra Finland. Växtplatsen
skall vara solig eller halvskuggig, varm och relativt öppen. En fuktig och humusrik mojord är
det bästa växtunderlaget. Växtunderlaget skall
vara surt, pH 4,5-5,5, vilket uppnås med ungefär 6 m3 torv per ar.
Odling
Sur torv är ett bra täckmaterial till sänkning av
pH, jordförbättring och balansering av markfuktigheten. Täckmaterial kan spridas 5-15 cm
med två till tre års mellanrum. Som täckmaterial kan också plast eller duk användas. Aron plantorna planteras på våren med 0,5-0,6 m avstånd
i raden och med ca 1 m radavstånd. De amerikanska sorterna behöver något större växtutrymme. Bevattning kan behövas under torra perioder, eftersom rötterna inte går djupt. Vid beskärning tas endast mekaniskt skadade, vinterskadade och av sjukdomar angripna skott bort.
Skörd
Skördeåldern uppnås 2-4 år efter plantering. Ju
äldre plantorna blir, desto härdigare blir de, och
man kan få skörd under 20-30 års tid. I södra
Finland har Aron gett skörd ca 30 kg/ar och ca
300 g/buske och under goda år t.o.m. mera än
dubbelt. De bästa amerikanska sorterna har hos
oss under goda år gett 50-80 kg/ar. Aron blommar i början av juni och bären mognar under en
längre tidsperiod från början av augusti till medlet av september. Man måste plocka 2-3 gånger.
Färska bär håller ca en vecka i kyligt.
Användning
Det amerikanska blåbäret har en mildare och
sötare smak än det vilda blåbäret. Blåbär används färska, i soppor, sylt och bakverk.
vintersallat
Valerianella locusta var. oleracea (Schlecht.) Breirst. –
salaattivuonankaali
Man tror att vild vårklynne d.v.s. vintersallat
plockades som föda från naturen redan tusen år
före vår tideräkning. Uppgifter om kommersiell
odling av den finns först från 1900-talet, först
från Frankrike och sedan från Mellan-Europa.
Nuförtiden produceras vintersallat på friland
och i växthus i södra och mellersta Europa, men
annanstans är den ganska obekant. De små
bladrosetterna används främst till sallader. Bladen innehåller eteriska oljor, som ger dem en
smak som påminner om nötter.
Vintersallaten är enligt tillväxtförhållanden etteller tvåårig. Som vild gror den på hösten, övervintrar som rosett och blommar följande vår.
Rosetten blir ca 10 cm hög och bladen är skaftlösa, avlånga med jämna kanter och de blir bredare mot ändan. I blomstadiet blir stjälken längre och den förgrenar sig. Vintersallat har ett
grunt rotsystem.
Vintersallat trivs bäst i kyligt och växer bra redan i +4-8 grader. Den är köldtålig och kan
övervintra t.o.m. i -15 grader, ifall delarna ovan
jord inte torkar. Ifall temperaturen kontinuerligt hålls högre än +14 grader förhindras blomningen. Till en långvarig alltför hög temperatur,
över +25 grader, reagerar vintersallat så att bladen rullar sig på längden och tillväxten bromsas
upp.
Av det amerikanska blåbäret finns bl.a. sorterna
Arne, June, Rancocas, Sine och Siro. Av hybridblåbär finns bl.a. sorterna Aino, Alvar, Brigitta,
Chippewa, Duke, North Blue, Northcountry, Polaris och Sierra. V. Aron, blåbäret Aron är en
korsning mellan odon, V. uliginosum, och amerikanska blåbäret Rancocas.
Man skall gödsla med sura gödselmedel i små
mängder på våren. Skadedjur har just inte förekommit. Gren- och topptorka kan angripa det
amerikanska blåbäret. Det kan vara skäl att
skydda bären mot trastar och de unga skotten
mot harar.
Vintersallat
74
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Vintersallat
Odlade nyttoväxter
75
Odling
Odling av vintersallat lyckas bra när jorden är
mullrik med hög kalkhalt och pH 6-7,5. Näringsbehovet är ganska litet och man gödslar en
gång. Odlingen kan anläggas med direktsådd eller från plantor. Man kan så på friland redan tidigt på våren, men då är risken stor för blomning i våra förhållanden. För en kontinuerlig
skörd behövs upprepade sådder under sommaren. Beroende på sort är plantavståndet 120-140
plantor per m2 när rosetterna skördas som små
eller 50-80 plantor per m2 när man vill ha ganska stora rosetter. Beroende på odlingstekniken
är radmellanrum 7-16 cm eller större, ifall hackningen av ogräs förutsätter det.
Tillväxten hos tidiga sådder kan påskyndas med
väv över växtbeståndet och samtidigt kan kanske blomningen uppskjutas. Ifall det blir torrt
bevattnas vintersallaten för att förebygga blomstjälkens tillväxt. Vintersallaten angrips av bl.a. vi-
rus-, bakterie- och svampsjukdomar. Av skadedjuren angriper bl.a. bladlöss och minerare.
Skörd
I Mellan-Europa blir frilandsskörden på våren
färdig på 45-55 dygn och på hösten på 50-95
dygn från sådd. Sorter med små blad är skördefärdiga när en planta väger mera än 1,5-2,5 g.
Plantorna beskärs så att bladen hålls i rosett. Vid
lyckad odling fås en frilandsskörd på 0,8-2 kg
per m2. I växthus blir en vinterskörd handelsduglig ungefär på två månader från sådd. Efter
skörd tvättas frilandsskörden med rent vatten.
Vintersallaten kan förvaras förpackad i låga lådor 1-2 veckor när temperaturen är ca 0 grader
och luftens relativa fuktighet 95 %.
Användning
Vintersallaten används främst färsk i sallader.
vinRANKA
Vitis L. – viiniköynnös
En del amerikanska arter av vinrankan klarar sig
på friland i södra Finland. Begränsande faktorer
är växtperiodens längd och värmesumman. För
att druvorna skall hinna bli mogna på friland
och plantorna gå i vintervila ordentligt bör
knopparna slå ut i början av maj, blomklasarna
öppna sig vid midsommar och druvorna få färg
i månadsskiftet augusti-september. Under varma höstar får frilandssorterna en stark, kryddad
arom. Växtplatsen på friland bör vara en varm,
vindskyddad vägg, stenmur eller liknande i sydvästlig riktning. Platsen skall vara solig hela dagen.
Vinrankor som växer i kärl kan gödslas med
0,1 % lösning sammansatt gödselmedel i bevattningsvattnet. Bevattningsgödselmedel ges två
gånger i veckan i början av växtperioden. Då
druvorna börjar utvecklas bevattningsgödslar
man en gång i veckan och då druvorna är fullstora upphör man med gödslingen.
Sorter i V. Labruscana -gruppen (ryhmä), labruskanadruva (tarhaojukkaviini) är bl.a. Beta,
Foch, Fredonia, Valiant och Zilga. Sorter inom
arten V. vinifera L., äkta vinranka, vindruva (aitoviiniköynnös) är bl.a. Blaue Burgunder, Gruner Silvaner, Kerner, Muller, Thurgau och Weisser Riesling. Den franska hybridsorten Foch med
mörkblåa små druvor är tidig. Den är svagvuxen. Den amerikanska sorten Fredonia har också
mörkblåa, små druvor. Den växer kraftigt och
Säkrare är att odla vinrankan i ouppvärmda
plastväxthus, där tillväxten på våren börjar ca en
månad tidigare och på hösten fortsätter ca en
månad senare än på friland. I plasthus mognar
druvorna bra till början av september. Plasten
borde tas bort till vintern eftersom snötäcket
fungerar som lämpligt vinterskydd för vinrankan som böjs till marken. På våren måste man
vara försiktig och inte röra vid de uppsvällda
knopparna som lätt faller av.
Vinrankan kan även odlas i stora kärl eller som
ampelväxt på balkonger, verandor och grönrum.
Plantor i kärl kan odlas till försäljning för hobbyodlare. Vinrankan kan angripas av mjöldagg,
gråmögel, spinnkvalster, bladlöss och fåglar.
Odling
Vinrankan trivs i nästan alla jordar, utom i styva lerjordar. Stenig jord har fördelar, då den är
varm och luftig. Vid odling i kärl används torv
blandat med sand. Jorden skall vara genomsläpplig med pH-värdet 6-6,5. På våren ges vid
roten 0,5 dl sammansatt gödselmedel. Dessutom kan man gödsla med kreatursgödsel.
Vintersallat
76
Vinranka
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Odlade nyttoväxter
77
ning. Klimatet i Finland ställer vissa restriktioner. På friland skall vinrankorna helst få växa nära markytan. Där är temperaturen hög och vindens avkylande verkan mindre än på t.ex. två
meters höjd. Dessutom förvedas stammen med
åren och kan senare inte böjas. Plantavståndet i
rad är 1-1,5 m och från en vägg ca 40 cm.
På friland är s.k. sned ranka en metod där man
låter rankan växa förgrenad med två stammar
som binds parallellt i 3-4 stödtrådar, vilka är
uppsatta på 30-40 cm avstånd. Man skördar
från rankornas upprättväxande skott. Skottena
beskärs årligen så att 1-2 knoppar blir kvar. Tidvis låter man en ny ranka växa i stället för de
gamla som tas bort. Vid t.ex. husväggar kan
man låta flera rankor växa åt olika håll, i övrigt
är metoden likadan som för sned ranka.
Vinranka med vinbär
druvorna har en kryddad smak. Sorten SeyveVillard har varit i försök i Finland och den har
gulgröna druvor och är svagvuxen. Den amerikanska sorten Beta är senast och vinterhärdigast.
Den ger riklig skörd, druvorna är små och mörkblåa med kryddad arom. Sorten växer kraftigt.
De amerikanska frilandssorterna har i allmänhet
en skarp smak. Frilandssorter trivs inte i uppvärmda växthus, de tappar lätt blomklasarna redan i knoppstadiet. Under de senaste åren har
även andra sorter för friland importerats till Finland och sorterna har klarat sig relativt bra. I
uppvärmda växthus rekommenderas t.ex. den
gamla sorten Frankenthaler, som är en europeisk s.k. äkta vinart. Sorten har en mild smak.
För att ge skörd skall vinrankan beskäras regelbundet. Vinrankans blomklasar utvecklas endast på
samma sommars skott. De europeiska sorterna beskärs på sommaren så att de skördebärande skotten
pinceras bakom två blad som lämnas efter den
översta blomklasen. De amerikanska sorterna pinceras ovanför 8-10 blad och inte ens det är helt
78
nödvändigt, eftersom en stor bladyta på sommaren
är till fördel för plantans tillväxt och övervintring.
En annan form av sned ranka är att hålla rankan
så kort som möjligt. Årligen får ett skott växa
som följande år ger skörd. På hösten skärs skottet som burit skörd bort och man binder ett nytt
skott i stället. På rankan lämnas ett skott med
två knoppar så nära markytan som möjligt. Näs-
ta år får de växa till nya skott, av vilka det ena
får bära skörd.
Om man odlar i kärl får plantan inte växa så stor
att den blir svår att flytta. Man kan sätta stödkäppar i kärlet. På hösten beskärs plantan låg
och förs till källare. Vinrankan fordrar några
månaders viloperiod i låg temperatur, mellan 0
och +10 grader.
Skörd
Druvorna är skördemogna först 3-4 veckor efter
att de fått färg och då de första druvorna börjar
spricka. Vindruvsklasarna skördas med sax. Vindruvorna mognar inte mera i kyllager där de kan
förvaras 2-3 veckor. I Finland hoppas man att
kunna få färska inhemska vindruvsklasar till försäljning och för pressning till färsk must.
Användning
Vindruvorna äts främst färska. De amerikanska
frilandssorterna kan kokas, t.ex. till saft. De europeiska sorterna går inte att koka.
Vinterbeskärningen, d.v.s. den sista beskärningen kan göras i oktober-november då rankan fällt
bladen och håller på att gå i vintervila, men ofta görs den i Finland först på våren. De europeiska sorterna beskärs så att endast några knoppar lämnas på varje ranka. På de amerikanska
sorterna lämnas 3-4 långa skott s.k. löpare. På
varje löpare lämnas 8-10 knoppar, eftersom de
bästa skördebärande skotten utvecklas från den
5-7 knoppen på löparen.
Man anser att i ju svårare klimatförhållanden
vinrankan växer, desto mindre bör den beskäras.
Om man beskär på vintern eller på våren efter
att tillväxten börjat blöder sårytorna kraftigt,
vilket dock avtar efter hand som bladen växer.
Små vätskedroppar är tecken på bra tillväxt.
Vinrankan kan i princip formas hur man vill.
Den anpassar sig och tål även kraftig beskär-
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Vinrankor
Odlade nyttoväxter
79
Övriga odlade och vilda nyttoväxter
Sommarpumpa, squash,
Cucurbita pepo L. – kesäkurpitsa
Jordgubbe, Fragaria x ananassa
(Weston) Royer – puutarhamansikka
Gräslök, Allium schoenoprasum L. – ruohosipuli, ruoholaukka
Jordgubbe på ställning
Pumpa, Cucurbita pepo L. – kurpitsa
Jordgubbar på friland
80
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Övriga odlade och
vilda nyttoväxter
Odlade
81
Äpple, äppelträd, trädgårdsapel, Malus domestica Borkh. – tarhaomenapuu
Fläder, Sambucus nigra L. – mustaselja
Hallon, Rubus idaeus L. – vadelma
Svarta vinbär, Ribes nigrum L. –
musta viinimarja, mustaherukka
82
Röda och vita vinbär, Ribes
Rubrum-gruppen, -ryhmä, –
puna- ja valkoherukka, viinimarja
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Övriga odlade och
vilda nyttoväxter
Odlade
83
Tranbär, Vaccinium oxycoccos L. –
karpalo
Lingon, Vaccinium vitis-idaea L. –
puolukka
Bondböna, Vicia faba L. – härkäpapu
Bild: Eva Björkas
Blåbär, Vaccinium myrtillus, L. –
mustikka
Sockermajs, Zea mays var. saccharata Koern. – sokerimaissi
Hjortron, Rubus chamaemorus L. –
lakka, hilla, muurain
Majskolvar
84
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Övriga odlade och
vilda nyttoväxter
Odlade
85
Inhemska trädgårdsprodukter rf.
Inhemska Trädgårdsprodukter rf. tillsammans
med hälsoorganisationerna i Finland har redan
under ca tio års tid fört kampanjen att man skall
äta åtminstone Ett halvt kilo om dagen – vegetabilier d.v.s. frukt, bär, grönsaker, örter och
svamp. Arktiska Aromer rf. rekommenderar att
2 dl av denna mängd skulle bestå av bär.
5. När man äter rikligt med vegetabilier, bl.a.
örter, kan man minska på saltmängden i matlagningen vilket har en sänkande inverkan på blodtrycket. Det har också konstaterats, att vegetabilier, tillsammans med fettfria och magra
mjölkprodukter, i en vanlig mångsidig kost,
sänker blodtrycket.
Det finns tio goda skäl att äta vegetabilier:
6. Vegetabilierna innehåller inte kolesterol. Däremot sänker de kolesterolhalten i blodet.
1. Vegetabilier innehåller rikligt med livsnödvändiga skyddsnäringsämnen såsom vitaminer,
spår- och mineralämnen, i förhållande till sitt
energiinnehåll.
7. Vegetabilier innehåller rikligt med kolhydrater. Av den dagliga totalenergin borde kolhydraternas andel vara över hälften.
2. Vegetabilier innehåller antioxidanter (betakarotin och C-vitamin) och flavonoider som förebygger oxidation av fetter i kroppen. Så minskas
risken för hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer.
8. Vegetabilierna innehåller C-vitamin, som gör
att järn upptas effektivare. Man känner sig piggare och man får bättre motståndskraft av C-vitamin.
3. Man mår bättre om kosten innehåller tillräckligt med fibrer. Det har konstaterats att fibrerna sänker blodets fettvärden. Dessutom upprätthåller fibrerna tarmfunktionen, balanserar
blodets sockerhalt och förebygger uppkomsten
av vissa typer av cancer. Vegetabilier och spannmålsprodukter är goda fiberkällor.
9. Vegetabilierna innehåller rikligt med aromämnen, vilka ger maten en läcker smak och underbar doft.
10. Med vegetabiliernas färgprakt kan man trolla fram ögonfröjd i maten. Man kan kombinera
olika färger.
4. Man håller vikten i styr om man äter mycket
vegetabilier eftersom de är energifattiga och
innehåller mycket vatten. Kroppen behöver vatten för olika livsfunktioner.
Forskning om hälsonyttiga ämnen i vegetabilier
på 2000-talet
Mycket forskning om hälsonyttiga d.v.s. hälsofrämjande d.v.s. hälsosamma ämnen i vegetabilier d.v.s. frukt, bär, grönsaker, örter och svamp
har pågått på 2000-talet. I det följande refereras
från seminarier och kongresser, som författaren
deltagit it, forskningsresultat om hälsofrämjande ämnen i de hos oss odlade vegetabilier.
Nyttiga hälsosamma ämnen från
bär och ovanligare växter
NJF (Nordiska Jordbruksforskares Förening) seminariet nr 399 ”Nyttiga hälsosamma ämnen
från bär och ovanligare växter – Hur öka koncentrationen av dem i odlade arter, utesluta förluster under processer och öka konsumtionen av
dem” hölls 14-15.3.2007 på Tuorla trädgårdsskola i Pikis. NJF seminarier hålls på engelska
och sammandrag av anföranden och posters
finns på www.njf.nu /seminar archive. De muntliga anförandena finns i sin helhet på NJF:s
hemsida som NJF Report:Vol. 3, No 1, 2007,
därifrån materialet kan skrivas ut. Läsaren ombeds även att bekanta sig med NJF seminariet
391 ”Frukt och bär: Nya växter och nya användningar” som hölls 18-20.9.2006 på Balsgård i
Sverige. Under seminariet behandlades hälsoaspekter beträffande frukt och bär. Temat fortsatte under sessionen om matkvalitet på NJF
kongressen i Köpenhamn 26-29.6.2007.
Rubriken för den första sessionen var ”Hälsonyttiga ämnen i bär och ovanligare växter - nuvarande situation”. Under denna session hölls
anföranden om ”Hälsoaspekter om olika ämnen
i bär med tanke på folkhälsan”, ”Bioaktiva fenoler i bär”, ”Absorption och metabolism hos bärfenoler” och ”Bärens antimikrobiala egenskaper”.
86
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Den andra sessionen handlade om ”Metoder att
öka på nyttiga biomolekyler i bär och ovanligare växter genom rätt odlingsteknik, val av odlingsplats samt val av arter och sorter”. I sessionen framfördes ”Ekologisk odling: ökar den på
hälsofrämjande ämnen i bär?”, ”Effekten av
gödselmedel, täckmaterial och markförhållanden på tillväxten hos havtorn i ekologisk odling”, ”Ackumulering av fenoler i jordgubbe”,
”Biosyntes av flavonoider i vilda blåbär – möjligheter till information på gennivå i framtiden”
och ”Odlade söta rönnbär har höga halter av fenoler och hög antioxidantkapacitet”.
Under den tredje sessionen behandlades hur
man under industriella processer kan hantera
och koncentrera bioaktiva molekyler. Den fjärde sessionen behandlade ”Gamla och nya
växter:deras egenskaper och utsikter i de nordiska länderna”. Föredrag hölls om ”Medicinala
växter: odling, skörd och lämplighet till odling
i Finland”, ”Hälsoaspekter och användning av
bovete” och ”Plantgenbank samlingar- källor till
varierande hälsoämnen”. Under den sista sessionen behandlades ”Marknadssituationen och
framtidsutsikter för nyttiga hälsoprodukter av
bär och ovanligare växter. Finns det marknader
för specialprodukter producerade i de nordiska
länderna”. Anföranden hölls om ”Den nuvarande situationen och framtida utsikter för bärmarknaden ur nordisk synpunkt”. Bärkonsumtionen är nu ca 14,5 kg/person/år i Finland. Rekommendationen är 100 g/dag, vilket gör 36,5
kg/år. Om ”Camelina växtens lyckade marknadsföring” hölls ett anförande och till sist berättades om ”EU:s nuvarande regler för hälsopåståenden”, vilka trätt i kraft år 2007.
Under NJF kongressen i Köpenhamn 2007
framfördes bl.a. att hälsoaspekterna beaktas vid
Forskning om hälsonyttiga
ämnen
Odlade nyttoväxter
87
val av svarta vinbärssorter i Sverige. Kimmo
Rumpunen från Sveriges Lantbruksuniversitet
berättade om sortskillnader hos svarta vinbär
beträffande halterna av fenol, antocyan, C-vitamin, äppelsyra samt citronsyra. Man jämförde
svenska svartvinbärssorterna Hildur och Intercontinental samt skottländska Ben Sarek, Ben
Tron, Ben Hope, Ben Gairn, Ben Dorain och
Ben Avon. Det fanns stora skillnader sorterna
och de hälsorelaterade föreningarna emellan.
Ingen sort var jämnt varken sämre eller bättre en
annan sort. Försöket utfördes i norra Sverige
och de skottska sorterna gav inte så stora skördar.
I Norge har Siv Fagertun Ramberg i sina försök
kommit fram till att röda vinbär och krusbär är
ungefär lika antioxidativa. Svarta vinbär är dock
fem gånger så antioxidativ som röda vinbär och
krusbär. Vita vinbärs antioxidativitet var ungefär en fjärdedel sämre än hos röda vinbär.
Symposium om trädgårdsproduktion i Europa
Internationella sällskapet för trädgårdsvetenskap, ISHS, främst de nationella och regionala
europeiska trädgårdssällskapen, anordnade det
första symposiet om ”Trädgårdsproduktion i
Europa” från 17 till 20 februari år 2008 i Wien.
Sammandrag över anföranden finns i Book of
Abstracts, ISSN 1996-9449, ISHS hemsida
www.ishs.org
Inledningsanförandet informerade deltagarna
om utmaningar som den europeiska fruktindustrin har och om forskningen. Under tre dagar
behandlades under sessionerna sex olika teman
om världsomfattande viktiga ärenden och europeisk trädgårdsproduktion: 1. Hälsoaspekter
från grönsaker till trädgårdsterapi och från eko-
88
logisk till funktionell mat; 2. Bioteknologi från
sociala aspekter till olika inriktningar inom europeisk trädgårdsproduktion; 3. Miljöaspekter
och klimatförändring i Europa; 4. Hållbar trädgårdsproduktion i Europa; 5. Kvalitetsledning
från övervakning till produktion och ledning i
butiker; 6. Biodiversitet och lokala genetiska resurser, från kunskap till utnyttjande. Varje session inleddes med ett inledande anförande och
därefter följde 8 anföranden. I programmet ingick dessutom 8 diskussionsgrupper med specifika rubriker och ordförande för 3-5 inbjudna
föredragshållare. Under symposiet presenterades även över 300 posters.
Vaccinium arter och andra ovanligare bärväxter: utmaningar
och risker
Nordiska jordbruksforskares förenings, NJF, seminarie nr 426, www.njf.nu /seminar archive,
hölls 6-8 oktober år 2009 vid Lantbruksuniversitetet i Jelgava, Lettland. Produktionen av Vaccinium artens bärväxter, tranbär och buskblåbär,
ökar konstant beroende på att de innehåller för
människan nyttiga och hälsofrämjande ämnen.
Mycket forskning pågår i världen om vegetabiliers hälsosamma effekter på människan. Vaccinium arter och andra ovanligare bärväxter utökar
sortimentet bland hälsofrämjande bärväxter.
Under seminariet behandlades och diskuterades
aktuella frågor inom produktionen av dessa växter såsom sorter och odlingsteknik och klimatförändring, bekämpning av sjukdomar och skadedjur, gödslingen i olika växtunderlag, fruktkvalitet och speciellt innehållet av hälsosamma
ämnen, lagring, vidareförädling och växtförädling. Anföranden hölls även om förädling av
hjortron i Norge, rönn som bärväxt i Lettland,
vilda blåbär i Sverige och Finland samt mikroförökningen av Vaccinium växter i Kanada.
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Symposium om inverkan av frukt,
bär och grönsaker på människans hälsa, FAVHEALTH 2009
Det tredje internationella symposiet om frukt,
bär och grönsakers inverkan på människans hälsa hölls i oktober år 2009 i Avignon i södra
Frankrike. Det första hölls år 2005 i Quebec i
Kanada och det andra år 2007 i Texas i USA. I
Finland pågår bl.a. vid flera universitet, statens
tekniska forskningsanstalt VTT och forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi
MTT forskning om bl.a. bärens inverkan på
människans hälsa. Det har redan i närmare tio
års tid forskats mycket i frukt, bär och grönsakers inverkan på människans hälsa. Att man alltid vetat att vegetabilier är hälsosamma bekräftas nu vetenskapligt. Följande gång temat behandlades var under Internationella Sällskapets
för Trädgårdsvetenskap, ISHS, kongress i Lissabon i Portugal i augusti 2010, www.ihc2010.org
Exempel på forskningsresultat var att man i
Australien kommit på att sockermajs innehåller
ämnen som kan förbättra synen hos äldre människor. Men ämnesinnehållet i nuvarande handelssorter är fortfarande mycket lägre än vad
som skulle behövas som tillskott. Man försöker
via förädling öka på ämnesmängden. En ökning
av ämnet, zeaxanthin, i sockermajs resulterar i
att färgen ändras från gul till en djupare guldfärg. Denna färgändring märks lätt i butiken
och konsumenterna godkänner den.
I Norge söker man efter milda, men dock gråtvärda, och hälsosamma löksorter för mycket
lång dag. Löken är mycket känslig för dagslängden. De flesta milda lökarna är anpassade till
förhållanden i kort eller mellankort dagslängd.
I preliminära försök har man dock märkt att en
del sorter inte är så känsliga för dagslängden eller så har de ganska vida toleransgränser för
dagslängden. För att i Norge kunna producera
milda lökar söker man efter dessa undantag.
Man forskar i lök inte enbart p.g.a. deras utomordentliga gastronomiska värde, utan även p.g.a.
deras imponerande lista över nyttiga effekter på
människans hälsa. Här ingår minskad risk över
hjärtsjukdomar och cancer, lägre blodtryck och
kolesterolnivå, antioxidant, bra mot diabetes
och svampsjukdomar, antibiotisk inverkan och
minskad risk för infektioner.
Entydigt är att en hög konsumtion av lök skulle gagna folkhälsan. Lökkonsumtionen i många
nordeuropeiska länder är mycket låg jämfört
med länder vid Medelhavet. I Norge konsumeras något under 5 kg/person/år lök. Ett sätt att
öka lökkonsumtionen är att erbjuda konsumenterna ett stort urval av lök av olika typ. Större
hälsoeffekter kunde även nås med användning
av valda löksorter med högre halt av nyttiga ämnen. Lökarna innehåller tre huvudgrupper av
nyttiga ämnen: flavonoider, polysackarider och
svavelföreningar. I Norge utfördes under åren
2006-2008 sortförsök med lök för att hitta milda löksorter för långdagsförhållanden tillika
med sorter med högt innehåll av hälsonyttiga
ämnen. Det fanns stora sortskillnader vad flavonoid-, fruktan- och sockerhalter beträffar och
även i den totala antioxidantkapaciteten. Överlag är sorter med hög flavonoidhalt mindre söta
och vice versa. Ifall en ”underlök” som innehåller allt kunde nämnas skulle enligt de norska
försöken sorten ´Red Pearl F1´ vara den starkaste kandidaten.
Forskning om hälsonyttiga
ämnen 89
Odlade nyttoväxter
Växtförädling och produktion av
människoföda, hur producera
hälsosamma växter och matprodukter?
Nordiska jordbruksforskares förenings, NJF,
www.njf.nu /seminar archive, seminarie nr 419
hölls 10-11.6.2010 i Forssa i Finland. Språket
för NJF:s seminarier är engelska. Sessionerna
under första dagen behandlade ”Vårt mål för
spannmål, basmaten i världen”, ”Oljeväxter –
uppnådda mål och utsikter för framtiden” och
”Möjligheter med potatis och baljväxter”. Dagen avslutades med exkursion till Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi –
MTT.
Den andra dagen inleddes med sessionen ”Hur
kan trädgårdsväxters hälsofrämjande effekter
förbättras?” med författaren som ordförande.
Utvecklingschef Kimmo Rumpunen från Balsgård vid Sveriges Lantbruksuniversitet berättade
om att ”Frukt och bär är rika på hälsosamma
ämnen vilket kan förbättras” och beaktas i växtförädlingen: Man kan minska på eller avlägsna
ämnen som t.ex. kan förorsaka allergier, förgiftningar eller störa upptagningen av näringsämnen; Man kan öka på eller balansera nivån på
speciella ämnen som direkt eller indirekt är bioaktiva; Man kan komma på nya gener för speciella tidigare okända ämnen bland växtarterna,
t.ex. genom bioteknologi; Genom att introducera och börja odla nya inhemska eller utländska arter. Oberoende av vilken strategi man väljer bör man ha definierade mål och tillgång till
lokalt plantmaterial för att förbättra vissa egenskaper.
Prof. Brian Grout från Köpenhamns universitet
berättade om ”Nya växter”, frukt- och bärväxter
med hälsofrämjande ämnen. Bl.a. broccoli, tomat och svarta vinbär är sådana. Ifall konsumtionen av frukt, bär och grönsaker skulle öka till
åtminstone 400 g/dag och helst till 600 g/dag
90
skulle den minska på förekomsten av många
sjukdomar hos människor. Det finns tre olika
sätt att närma sig utmaningen: Att förädla och
odla nya sorter med höga halter av hälsofrämjande ämnen av för konsumenten redan bekanta arter; Produktion av befintliga sorter i sådana
förhållanden att de innehåller höga halter av
hälsofrämjande ämnen; Import av nya frukt-,
bär- och grönsaksväxter som innehåller höga
halter av hälsorelaterade ämnen och/eller förädling och val bland detta material för eventuell
odling i europeiska förhållanden. Alla dessa
”nya växter” kan marknadsföras för odlare och
konsumenter speciellt med tanke på hälsorelaterade ämnen.
Prof. Raija Tahvonen från Forskningscentralen
för jordbruk och livsmedelsekonomi - MTT i
Jockis informerade om ”Bären i norr är superbär – hur öka konsumtionen och uppskattningen?” Bären blir allt populärare i hela världen.
Speciellt saft av olika bärväxter är populära. I
USA och England är saft gjord på jordgubbar,
buskblåbär och björnbär de populäraste. För
tranbärssaften har status som hälsoprodukt
sökts. Havtorn anses som hälsoprodukt i Kina.
De nordliga bärens hälsoeffekter har studerats
intensivt redan i många år. Det har visat sig att
olika bär har olika hälsoeffekter. Enligt finska
kostundersökningar med 150-160 g olika bär
har det minskat risken för hjärtsjukdomar och
diabetes av typ2. Den totala bärkonsumtionen i
Finland är 40 g/dag och den färska eller djupfrysta är 11-12 g/dag. Dessa mängder är långt
ifrån de mängder som har hälsoeffekter. Mest äts
bär i östra och norra Finland och att öka på konsumtionen är inte lätt. I laboratorieförhållanden
kan tydliga skillnader märkas redan efter några
veckors konsumtion. En lägre risk att få en livsstilssjukdom efter 10-30 år är inte en tillräckligt
stark motivation speciellt för ungdomar. Nya
bärprodukter lämpliga för konsumenternas livsstil borde utvecklas. Produktpriset borde vara
överkomligt och smaken utomordentlig.
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Baoru Yang, Jie Zheng och prof. Heikki Kallio
från Åbo universitet presenterade uppgifter om
”Varierande sammansättning i bären hos vinbär
beroende på genotyp och deras samband med
tillväxtförhållanden”. Vinbären är den näst
största gruppen av odlade bär i Europa. De odlas i de nordiska länderna, Polen, Tyskland,
Frankrike, Ryssland och Storbritannien med
olika sorter, i olika tillväxtförhållanden och med
olika odlingsmetoder. Bären hos vinbären har
visat sig ha många nyttiga effekter på människohälsan. De sensoriska egenskaperna och hälsoeffekterna har stor betydelse för den industriella
användningen av bären. Genotyperna och tillväxtförhållandena är viktiga för bäregenskaperna. Breddgrad och väderleksförhållanden inverkar mycket på bärens sammansättning enligt
sort, vilket tyder på stort samband mellan genotyp och tillväxtförhållanden. Vidare utredningar om betydelsen av genotyp och samband mellan genotyp och tillväxtförhållanden på generna
för de viktigaste metaboliska enzymerna hos
vinbären kommer ännu att utföras.
Under sessionen presenterades även posters. Dr.
Kaspars Kampuss från Lantbruksuniversitetet i
Lettland presenterade ”Värdering av bärkvaliteten och den biokemiska sammansättningen hos
svarta vinbärssorter och hybrider i Lettland”.
Tarja Hietaranta från MTT i Pikis informerade
om ”Bakgrundsinformation till förädling: Stora
variationer i C-vitamininnehållet inom finländska vinbärs- och krusbärssamlingar”. Saila Karhu från MTT i Pikis berättade om ”MTT:s
bärsorter – rika på polyfenoler”, där man i förädlingsarbetet försöker hålla bärens inre kvalitet
på hög nivå, och t.o.m. höja det, förutom att
man utreder odlingstekniken i tillväxtförhållanden som förändras i norr. Elena Penas från Madrid presenterade ”Produktion av hälsosam surkål med hög askorbigenhalt från vitkål odlade
på två olika områden i Spanien”. Kål anses vara
hälsosamma för att de innehåller fytokemikalier
bl.a. glukosinolater som har antikarsinogena
egenskaper. Det finns mycket askorbigen i sur-
kål, en av de populäraste fermenterade produkterna som görs av vitkål. Mängden askorbigen
åter beror på mängden glukobrassicin i växten.
Detta och C-vitaminhalten i vitkål är åter beroende av sort och den geografiska växtplatsen.
Jarkko Hellström från MTT i Jockis och Pikis
informerade om ”Stora variationer i antocyanin
innehållet mellan olika sorter av svarta vinbär”
och i försöket användes sorter av svarta vinbär
från genbanken vid MTT i Pikis i sydvästra Finland. Solvita Kampuse från Lantbruksuniversitetet i Lettland berättade om ”Jämförelsen av
bärkvaliteten hos buskblåbär och vilda blåbär”.
Blåbär anses vara mycket hälsosamma och de
säljs färska, som sylt, som saft, inlagda, djupfrysta och torkade. Det kom fram att de vilda blåbären i Lettland innehöll ungefär dubbelt med
antocyanin, signifikant högre totala fenoler och
C-vitamin än buskblåbären, men mängden
torrsubstans, syror och karotenoider var ungefär
lika som hos odlade buskblåbär. Växtplatsen är
mycket viktig för bärens kemiska sammansättning och bären hos samma sort kan ha en signifikant varierande kemisk sammansättning ifall
den är odlad på olika sätt, på olika platser i olika växtunderlag och i olika klimatförhållanden.
Under sessionen ”Regler om hälsopåståenden
beträffande människoföda” framförde dr. Laima
Cesoniene från Botaniska trädgården i Kaunas
information om ”De antioxidativa och antimikrobiella egenskaperna hos amerikanska och europeiska tranbäret”. Försök under de senaste
åren har kommit fram med att bären både hos
det europeiska och amerikanska tranbäret har
en mycket värdefull kemisk sammansättning.
Fenolföreningar har identifierats som starka antioxidanter med egenskaper att förebygga oxidativa skador och skydda mot hjärtsjukdomar och
en del cancer. I dessa försök kom det fram att i
de båda tranbären finns fenolföreningar och flavonoider, bären innehåller även många mikronäringsämnen inklusive C- och E-vitamin. De
olika föreningarna är även mycket hållbara och
Forskning om hälsonyttiga
ämnen
Odlade nyttoväxter
91
förstörs inte lätt och därför kan extrakt av tranbär i framtiden vara aktuell som tilläggsämne i
hälsonyttig funktionell mat. Undersökningen
av de antimikrobiella egenskaperna visade att
extrakt både från det europeiska och amerikanska tranbäret förhindrade tillväxten av många
patogena bakterier. Det kan finnas möjligheter
att man i framtiden med hjälp av bärens antimikrobiella aktivitet kan rena vatten och förlänga
matprodukters hållbarhet i matkedjan. Antimikrobiella bärföreningar kan i framtiden ha en
viktig roll som naturligt antimikrobiellt ämne i
matindustrin eller inom läkemedelsindustrin.
Utvecklingschef Kimmo Rumpunen från Balsgård vid Sveriges Lantbruksuniversitet presenterade en poster om ”Anticancer egenskaper i extrakt av havtorn”. På Balsgård inleddes förädlingen med havtorn i mitten av 1980-talet. Arbetet med att utreda bärens bioaktiva sammansättning fortsätter ännu. Försöket utfördes in vitro med olika extrakt av havtorn på tjocktarmsoch levercancer celler.
Övriga sessioner under den andra dagen var
”Att förbättra hälsosamma egenskaper i animalieprodukter med hjälp av foderkvalitet och
djurförädling” och ”Möjligheter att förbättra
människoföda i utvecklingsländer med hjälp av
växtförädling och produktion”. I sessionerna båda dagarna ingick både föredrag och posterpresentationer.
Vetenskap och trädgård för
människan
Den 28nde Internationella Sällskapets för Trädgårdsvetenskap, ISHS, kongress hölls i Lissabon
i Portugal i augusti år 2010. Kongressen hålls
vart fjärde år. För kongressen ansvarade de portugisiska och spanska trädgårdssällskapen.
Kongresstemat hade tyngdpunkten på trädgårdsvetenskap i förhållande till forskare, pro-
92
ducenter, konsumenter och samhället i sin helhet. Kongressprogrammet var mycket varierande. Förutom otaliga vetenskapliga sessioner
fanns gruppdiskussioner, en utställning, e-posters, tekniska exkursioner, produktsmakning
och många informella tillställningar, www.ishs.
org
Symposierna var de mest omfattande under
kongressen med 98 inbjudna föreläsare, 488
muntliga anföranden och 2703 posters, vilka representerade 74 % av det totala antalet sammandrag. Symposierna varierade från 451 sammandrag under fyra dagar om förhållande efter
skörd till 22 sammandrag under en dags Protea
symposium. Symposier såsom bär och ISAfruit
hade mycket med EU-projekt att göra. Övriga
symposier behandlade bl.a. växthus, förädling,
bioteknologi, medicinalväxter, nötter, frukt och
bär och grönsaker samt hälsan, oliver, prydnadsväxter, trädgårdsproduktion i utvecklingsländer,
grönsakers kvalitetskedja, ekologisk trädgårdsproduktion, klimat och vatten, vinranka och
klimat samt banan och övriga tropiska frukter.
Utbudet av program var alltså enormt och den
som deltar i kongressen följer kanske med anföranden inom sitt eget specialområde eller något
annat område som intresserar speciellt. I det följande presenteras lite information om frukt, bär
och grönsaker samt hälsan.
För att säkra marknadsföringen är en av de populäraste påståenden att något är hälsosamt eller hälsofrämjande. Frukt allmänt och bär i synnerhet klassificeras ofta som superfrukt eftersom
de innehåller rikligt med bioaktiva ämnen som
kan vara till nytta för människans hälsa. Bär
innehåller vanligen mycket fenoler såsom flavonoider, tannin och fenolsyra. Det finns mycket
forskningsresultat om dessa molekylers hälsofrämjande förmåga. Syftet med sådan forskning
är att främja ny hälsosam mat, som skulle säkra
och förbättra människan hälsa. Några bär är
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
mycket lovande och några produktmöjligheter
kan realiseras. Men det finns fortfarande vissa
viktiga vetenskapliga utmaningar för att bären
lagenligt allmänt kan anses vara hälsofrämjande
antingen som färska eller prosesserade.
Det finns allt mer vetenskapligt bevis för att
långvarig konsumtion av frukt, bär och grönsaker kan minska förekomsten av hjärtsjukdomar
och vissa typers cancer samt att de på annat sätt
är nyttiga för människans hälsa. Bären som
innehåller mycket polyfenola fytokemikalier
kan vara bra på att förebygga sjukdomar och
åldrande. Ursprungligen trodde man att det var
polyfenolers antioxiderande egenskaper som
svarade för den hälsofrämjande effekten hos bär.
Men nya bevis säger att det kan finnas flera in
vivo mekanismer och att direkt antioxidant reaktion kan ha mindre betydelse än man tidigare trott. Ett viktigt beaktande vid bestämmandet av polyfenolers hälsofrämjande egenskaper
har samband med deras kvantitativa och kvalitativa in vivo biotillgång. Nya bevis om rollen
av polyfenoler i bär som hälsofrämjande bioaktiva agenter och speciellt som antioxidanter
kommer att diskuteras i förhållande till deras
biotillgång och övriga in vivo egenskaper.
Regelbunden konsumtion av frukt, bär och
grönsaker korrelererar med mindre förekomst
av cancer. Man tror att polyfenoler hjälper till
detta och deras kemopreventiva effekt kanske
beror på deras förmåga att bilda gener för antioxidativa och detoxifierande enzymer. Undersökningar om tjocktarms-, bröst- och prostatacancer har visat effekten av polyfenoler i bär och
med hjälp av dessa uppgifter kan man bygga
upp strategier i framtiden för hälsofrämjande
bär. Bär och nötter kan även minska på risken
för att utveckla åldersbaserade neurologiska
sjukdomar såsom Alzheimer och Parkinson.
Forskningsresultat tyder även på att valnötter
och bär i dieten kan främja kognitiva funktioner
i människans åldrande.
Försök utförda med svarta vinbär visar att smaken och näringsinnehållet hos bär har positiv inverkan på människans hälsa och är därför viktiga element för matkvaliteten. Frukt-, bär- och
grönsaksrik diet främjar hälsan och gör att sjukdomar associerade med oxidativ stress uppskjuts
till senare. Bär och frukt med högsta halten av
totala polyfenoler gav även i försök det bästa antioxidativa skyddet.
Skördetidpunkten under dagen inverkade på
halten av ellagen och askorbinsyra hos hallon.
Bär som skördades tidigt på morgonen hade
mera ellagen än de som skördades på kvällen.
Halten var 10-15 % högre på morgonen hos tre
sorter som var med i försöket. Däremot förekom det mera askorbinsyra i bär skördade på
kvällen än i de som skördats på morgonen.
Nuförtiden är man mycket intresserad av näringsinnehållet, speciellt hälsofrämjande ämnen, i frukt, bär och grönsaker. I jordgubbar är
dessa ämnen främst polyfenoler och askorbinsyra. Innehållet av bioaktiva ämnen varierar med
sort och miljö. Man har känt lite till hur odlingsplatsen inverkar på mängden polyfenoler.
Inom EU-Cost genomfördes projektet ”Eurobär 863” där bl.a. jordgubbar odlades på fem
olika platser i Europa. Elsanta odlades på alla
platser och sedan fanns en lokalsort med på de
olika platserna. Från bär odlade på de olika platserna analyserades innehållet av den totala antioxidant kapaciteten, totala fenoler, totala antocyaniner och C-vitamin under åren 2008 och
2009. Signifikanta skillnader förekom beroende
på var jordgubbarna var odlade. Speciellt märkte man en tendens mot högre halter av totala antocyaniner vid lägre breddgrader.
Forskning om hälsonyttiga
ämnen
Odlade nyttoväxter
93
Litteratur
Övriga seminarier
Inhemska och utländska frökataloger, internet-adresser:
ENGBLOM, S. 2011. Frilandsgrönsakstabell
och odlingskalender för frilandsgrönsaker.
Lantbrukskalender. ss.224-229. Helsingfors.
Ammattikeittiösenssit Oulussa 28.10.2009,
www.arktisetaromit.fi
www.evira.fi
NYMAN, I. 1992. Nya nyttoväxter och gamla.
Svenska lantbrukssällskapens förbund. 80 s.
Helsingfors.
RÄTY, E. & ALANKO, P. 2004. Viljelykasvien
nimistö. Puutarhaliiton julk. nro 328. 200 s.
Helsinki.
SAARIO, M. 2008. Kotipuutarhan marjat ja
hedelmät. 223 s. Hämeenlinna.
www.kauppila.fi
Suttons –frön.
www.tukes.fi
Luonnontuotepäivät Helsingissä 8-9.10.2009,
www.luontoyrittaja.fi/386.html
Terveyttä ja hyvinvointia luonnosta! 4.11.2009
St.Michel, www.arktisetaromit.fi och NTM
(ELY) centralen i södra Savolax.
Elintarvikeyrittäjyyden kehittämisen hankeseminaari 1-2.12.2009 Kuopio. www.tkk.utu.fi/
extkk//ruokasuomi/materiaalit.html
VOIPIO, I. 2001. Vihannekset-lajit, viljely ja
sato. 351 s. Forssa.
Övrig litteratur
AALTO, A. 2010. Näin on marjat! Ympäristöanalyysi. Maa- ja metsätal. ministeriön tietopalvelukeskus, TIKE. 48 s. Helsinki.
Arktiska Aromer rf. www.arktisetaromit.fi
www.arctic-flavours.fi
www.korpikangas.fi
Mr.Fothergill´s och Thompson & Morgan -frön
www.Richters.com
Inhemska Trädgårdsprodukter rf.
www.kasvikset.fi
Siemen Vesa. Björneborg
[email protected]
Trädgårdsförbundet, www.puutarhaliitto.fi
www.hl-vihannes.fi
www.exoticgarden.fi
www.blomqvistplantskola.com
www.helle.fi
Lord Nelson –frön.
www.maatiainen.fi
www.hyotykasviyhdistys.fi
www.viherpeukalot.fi
www.impecta.se
www.sgnieminen.fi
www.isoaidinkasvit.fi
www.schetelig.com
www.jelitto.com
BLOMQVIST, L. 2007. Trädgårdens Bär. 224
s. Karleby.
BLOMQVIST, L. 2010. Våra fruktsorter: äppel, päron, plommon, körsbär. 271 s. Vasa.
MATALA, V. 1999. Herukan viljely. Trädgårdsförbundets publ. nr. 306. 267 s. Helsingfors.
MATALA, V. 2006. Mansikan viljely. Trädgårdsförbundets publ. nr. 340. 335 s. Helsingfors.
RUUTIAINEN, I. 2004. Vadelman viljely. Trädgårdsförbundets publ. nr 330. 363 s. Helsingfors.
TAHVONEN, R. & al. 2007. Omenan viljely.
Trädgårdsförbundets publ. nr 345. 246 s.
Helsingfors.
94
Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011)
Litteratur, seminarier,
internet-adresser
Odlade
nyttoväxter
95