Transcript Hängiven Herren

Hängiven Herren
Sanna och falska Teorier
Daniels Regler för Måttfullhet
Att styra Aptiten och Lidelserna
Den glödheta Ugnen
Daniel i Lejongropen
Daniels Böner
Johannes’ Sinnelag
Johannes’ Verksamhet
Johannes landsförvisad
Den Kristnes Karaktär
Den Kristnes Förmånsrätt
Sanna och falska Teorier
Helgandet, som omtalas i den Heliga Skrift, har att göra med hela människan – ande, själ och kropp.
Här framställs den sanna vägen till fullständig hängivenhet. Paulus ber att församlingen i
Thessaloniki i allt skall få njuta av denna stora välsignelse. ”Må fridens Gud själv helga er helt och
fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi
ankomst” (Första Tessalonikerbrevet 5:23).
Det finns i den religiösa världen en teori om helgelse, som i sig själv är falsk och farlig till sitt
inflytande. I många fall äger inte de, som säger sig vara helgade, den äkta varan. Deras helgelse
består i prat och tillbedjan i egen kraft. De, som verkligen försöker att fullända en kristen karaktär,
kommer aldrig att ge näring åt tanken, att de är syndfria. Deras liv må vara oförvitligt, de må vara
levande företrädare för den sanning som de har anammat; men ju mer de vänjer sig vid att tänka på
Kristi karaktär, och ju närmare de kommer Hans gudomliga avbild, desto tydligare kommer de att
skönja dess fläckfria fullkomlighet, och desto djupare kommer de att känna sina egna brister.
När personer hävdar sig vara helgade, ger de övertygande bevis för, att de är långt ifrån heliga. De
misslyckas med att se sina egna fel och brister. De betraktar sig själva som en återspegling av
Kristus, eftersom de inte har någon riktig kunskap om Honom. Ju större avstånd mellan dem och
deras Frälsare, desto rättfärdigare framträder de i sina egna ögon.
Samtidigt som vi med ånger och ödmjukt förtroende ingående tänker på Jesus – som våra synder
har genomborrat och våra sorger har belastat – får vi lära oss, att vandra i Hans fotspår. Genom att
skåda Honom, blir vi förvandlade till Hans gudomliga avbild. Och när detta verk åstadkoms i oss,
gör vi ej anspråk på någon egen rättfärdighet, utan upphöjer vi Jesus Kristus. I tillägg förenar vi
Hans meriter med våra hjälplösa själar.
Självrättfärdighet fördöms
Vår Frälsare fördömde alltid självrättfärdighet. Han lärde Sina lärjungar, att den ädlaste sortens
religion är den, som yttrar sig i ett lugnt, oansenligt sätt. Han förmanade dem, att de skulle utföra
sina barmhärtighetsverk lugnt och stilla, inte för att synas, inte för att få beröm eller bli hedrade av
människor, utan för Guds ära, sedan skulle de få sin belöning. Om de hade för avsikt att utföra goda
gärningar, för att bli lovordade av människor, skulle deras himmelske Fader inte ge dem någon
belöning.
Kristi efterföljare instruerades att inte be, för att höras av människor. ”Nej, när du ber, gå in i din
kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det
fördolda, belöna dig” (Matteusevangeliet 6:6). Uttryck som detta från Kristi läppar visar, att Han
inte såg med gillande den typ av fromhet, som var så vanligt förekommande ibland fariséerna. Hans
undervisning på berget visar, att gärningar av välvilja antar en ädel form och handlingar av
gudsdyrkan sprider den dyrbaraste väldoft, när de utförs på ett anspråkslöst sätt, i ånger och
ödmjukhet. Den rena bevekelsegrunden helgar handlingen.
Sann helgelse är detsamma som fullständig överensstämmelse med Guds vilja. Upproriska tankar
och känslor övervinns, och Jesu röst väcker ett nytt liv, som genomsyrar hela personen. De, som
verkligen är helgade, torgför inte sin egen åsikt som måttstock för rätt och fel. De är inte trångsynta
eller självgoda; i stället fruktar de sitt eget jag – de är rädda för, att de inte skall uppfylla villkoren,
trots Guds givna löften om hjälp.
Låt inte Känslor ta Förnuftets Plats!
Många, som bekänner sig vara helgade, är helt ovetande om det arbete, som utförs av nåden i
hjärtat. När de blir satta på prov, visar de sig vara som den självgode farisén. De tål inte att bli
motsagda. De lägger förnuft och omdöme till sidan, och rättar sig helt efter sina känslor, de grundar
sina anspråk på helgelse på känslor som de någon gång har upplevt. De är envisa och vrånga, de
kommer med sina ihärdiga påståenden om helighet, de talar många ord, men bär ingen dyrbar frukt
som bevis. Dessa påstått helgade personer lurar inte bara sina själar genom sina anspråk, utan
utövar ett inflytande som vilseför många, som innerligt önskar att rätta sig efter Guds vilja. De hörs
upprepa om och om igen: ”Gud leder mig! Gud lär mig! Jag lever utan synd!” Många, som kommer
i kontakt med denna anda, stöter på något mörkt, mystiskt, som de inte kan förstå. Men det är detta,
som är helt och hållet olikt Kristus, det enda, sanna mönstret.
Biblisk helgelse består inte av stark sinnesrörelse. Det är här, som många leds in på villospår. De
gör sina känslor till måttstock. När de känner sig upprymda och lyckliga, hävdar de att de är
helgade. Glada känslor eller avsaknad av glädje är inga belägg för att en person är helgad eller inte.
Det finns inget sådant som ögonblicklig helgelse. Äkta helgelse innebär en daglig ansträngning,
som fortsätter så länge som livet varar. De, som kämpar mot dagliga frestelser, övervinner sina egna
böjelser för synd, och söker efter helighet hos hjärta och liv, gör inga skrytsamma anspråk på
helighet. De hungrar och törstar efter rättfärdighet. För dem ter sig synden outsägligt fördärvlig.
Det finns de, som hävdar sig vara helgade och som bekänner sanningen, liksom sina bröder, och det
kan vara svårt att se skillnad på dem; likväl föreligger den skillnaden. Vittnesbördet från dem som
menar sig ha en sådan förnämlig upplevelse, orsakar att Kristi milde Ande drar Sig tillbaka från ett
möte, och lämnar ett kyligt inflytande på de närvarande. Om de verkligen levde utan synd, skulle
deras blotta närvaro locka heliga änglar till mötet, och deras ord skulle faktiskt vara ”som
guldäpplen i silverinfattning” (Ordspråksboken 25:11).
Prövningens Tid
På sommaren, när vi ser på träden i en avlägsen skog, alla klädda med en vacker mantel av grönt,
kanske vi inte lyckas skilja mellan de städsegröna och de andra träden. Men när vintern närmar sig,
och Kung Bore omsluter dem i sin isiga omfamning, så att de andra träden fäller sina vackra
lövverk, blir de städsegröna lätt urskiljbara. Så kommer det att bli med alla, som vandrar i
ödmjukhet, misstänksamma mot det egna jaget, men som darrande håller fast vid Kristi hand.
Medan de självsäkra – som förtröstar på sin egen fullkomliga karaktär – förlorar sin falska
rättfärdighetsklädnad när de utsätts för prövningens stormar, bär de verkligt rättfärdiga – som
uppriktigt älskar och fruktar Gud – Kristi rättfärdighets dräkt såväl i framgång som i motgång.
Självförnekelse, självuppoffring, välvilja, vänlighet, kärlek, tålamod, mod och kristet förtroende är
de dagliga frukter, som bärs av dem som verkligen är förbundna med Gud. Måhända deras
handlingar inte basuneras ut i världen, men de själva brottas dagligen med det onda, och vinner
värdefulla segrar över frestelse och lögn. Högtidliga löften förnyas och bevaras genom den styrka
som uppnås genom allvarlig bön och ständig vaksamhet. Den brinnande entusiasten upptäcker inte
dessa tysta arbetares kamp, men ögat hos Honom, som ser hjärtats hemligheter, lägger märke till
och betraktar med godkännande varje ansträngning gjord i ödmjukhet och saktmod. Det krävs
prövningens tid, för att avslöja kärlekens rena guld och tro i karaktären. När prövningar och
bryderier drabbar församlingen, då utvecklas Kristi sanna efterföljare ståndaktiga nit och varma
känslor.
Vi sörjer, när vi ser bekännande kristna vilseledas av den falska och förtrollande läran att de är
perfekta, eftersom det är så svårt att öppna ögonen på dem och leda dem in på den rätta vägen. De
har sökt att göra det yttre vackert och tilltalande, medan den inre smyckningen, Kristi ödmjukhet
och saktmod, saknas. Prövningens tid kommer att stunda för alla. Då kommer hoppet hos många,
som i åratal känt sig säkra, att visa sig vara ogrundat. När de befinner sig i nya lägen, under
varierande omständigheter, kommer vissa som verkat vara pelare i Guds hus, att visa sig ha enbart
ruttet timmer under färgen och lacken. Men de i hjärtat ödmjuka, som dagligen har känt vikten av
att nita fast sina själar i den eviga Klippan, kommer att stå oberörda mitt i prövningens oväder,
eftersom de inte förlitat på sig själva. ”Guds fasta grund består och har detta sigill: Herren känner
de sina” (Andra Timoteusbrevet 2:19).
Normalt Fruktbärande
De, som bemödar sig om att få uppmärksamhet för sina goda gärningar, ständigt talar om sitt
syndfria tillstånd och vinnlägger sig om att göra sina religiösa meriter framträdande, bedrar bara
sina egna själar på det här viset. En frisk människa, som kan sköta livets sysslor och som dagligen
går till sitt arbete med gott mod och med en hälsosam ström av blod pumpande genom sina ådror,
påkallar inte uppmärksamheten från var och en han möter till sin sunda kropp. Hälsa och styrka
kännetecknar det naturliga tillståndet hos hans liv, och därför är han knappt medveten om att han är
i åtnjutande av så rik välsignelse.
Så är det också med en verkligt rättfärdig människa. Hon är omedveten om sin godhet och fromhet.
Religionens måttstock har blivit drivkraften i hennes liv och beteende, och det är lika naturligt för
henne att bära Andens frukt, som för fikonträdet att bära fikon eller för rosenbusken att ge
avkastning i form av rosor. Hennes karaktär är så grundligt genomsyrad av kärlek till Gud och sina
medmänniskor, att hon utför verk Kristi med ett villigt hjärta.
Alla, som kommer inom ramen för hennes inflytande, uppfattar skönheten hos och doften från
hennes kristna liv, medan hon själv är omedveten om det, för det är i harmoni med hennes vanor
och böjelser. Hon ber om gudomligt ljus, och älskar att vandra i det ljuset. Det är hennes kött och
dryck, att göra sin himmelske Faders vilja. Hennes liv är dolt med Kristus hos Gud, men hon skryter
inte om detta, eller verkar vara medveten om det. Gud ler åt de ödmjuka och de ringa, som nära
följer i Mästarens fotspår. Änglar lockas till dem, och älskar att dröja vid deras väg. Kanske de
förbises som värda föga uppmärksamhet av dem, som hävdar att de nått långt och som njuter av att
göra sina goda gärningar framträdande, men himmelska änglar böjer sig kärleksfullt över dem och
är som en mur av eld runt omkring dem.
Varför Kristus tillbakavisades
Vår Frälsare var världens ljus, men världen kände Honom inte. Han höll ständigt på med
barmhärtighetsverk, kastade ljus på vägen för alla, men uppmanade ändå inte omgivningen att
skåda Hans exempellösa dygd, Hans försakelse, självuppoffring och välvilja. Judarna beundrade
inte ett sådant liv. De betraktade Hans religion som värdelös, eftersom det inte överensstämde med
deras rättesnöre för fromhet. De drog slutsatsen, att Kristus inte var religiös till vare sig sinne eller
karaktär; ty deras religion bestod i att skylta med tron, i offentlig bön, och att göra
barmhärtighetsverk för syns skull. De omtalade sina goda gärningar, liksom de som hävdar
helgelse. De önskar att alla skall förstå, att de är utan synd. Men hela Kristi liv var i direkt motsats
till detta. Han sökte varken vinst eller ära. Hans underbara helandegärningar utfördes så tyst som
möjligt, även om Han inte kunde hålla tillbaka entusiasmen från dem, som var mottagare av Hans
stora välsignelser. Ödmjukhet och saktmod utmärkte Hans liv. Och det var på grund av Sin ringa
ställning och Sitt anspråkslösa sätt – som stod i så bjärt kontrast till deras egen – som fariséerna
vägrade att ta emot Honom.
Saktmod en Andens Frukt
Den mest dyrbara frukten av helgelse är ödmjukhetens egenskap. När detta utslag för nådens verkan
sitter ordförande i själen, formas läggningen av dess inflytande. Personen väntar ständigt på Guds
instruktioner och underordnar viljan Hans vilja. Förståelsen griper tag i varje gudomlig sanning, och
viljan bugar sig för alla Guds bud, utan att ifrågasätta eller muttra. Sann ödmjukhet gör hjärtat
mjukt och kuvat och gör sinnet skickat att härbärgera det inlemmade ordet. Den leder tankarna till
lydnad för Jesus Kristus. Den öppnar hjärtat för Guds ord, såsom Lydias öppnades. Den placerar oss
hos Maria, som studerande vid Jesu fötter. ”Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg”
(Psaltaren 25:9).
De ödmjukas språk kännetecknas aldrig av skryt. Liksom barnet Samuel, ber de: ”Tala HERRE, din
tjänare hör’” (Första Samuelsboken 3:9). Då Josua innehade den högsta hedersställningen, som
befälhavare över Israel, bjöd han motstånd mot alla Guds fiender. Hans hjärta var fyllt av ädla
tankar på det stora uppdraget. Men så fort ett meddelande från himmelen tillkännagavs, intog han
ett litet barns inställning, för att vägledas. ”’Vad har min herre för budskap till sin tjänare?’”(Josua
5:14), löd hans svar. De första orden från Paul, efter det att Kristus uppenbarats för honom, var:
”Herre, vad vill du att jag skall göra?” (Apostlagärningarna 9:6, King James Version).
Ödmjukhet genom skolgång hos Kristus är en av Andens uttalade frukter. Det är en egenskap
formad av den Helige Ande som helgare, och gör det möjligt för innehavaren att alltid styra ett
snarstucket och häftigt temperament. När egenskapen ödmjukhet omhuldas av dem, som av naturen
är sura eller häftiga till läggningen, kommer de att uppriktigt anstränga sig, för att dämpa sitt
eländiga humör. Varje dag kommer de att uppnå självbehärskning, tills det som är otäckt och olikt
Jesus betvingats. De tillgodogör sig det Gudomliga Mönstret, tills de lyckas lyda det inspirerade
föreläggandet: ”En människa skall vara snar att höra och sen att tala och sen till vrede”
(Jakobsbrevet 1:19).
När en person påstår sig vara helgad, och ändå i ord och gärning kan framställas genom bilden av
en oren källa, som skickar ut sitt bittra vatten, kan vi säkert säga, att vederbörande är lurad. Han
måste lära sig själva kristenlivets ABC. Vissa, som bekänner sig vara Kristi tjänare, har så länge
omhuldat ovänlighetens demon, att de tycks älska det oheliga och finna nöje i att tala ord, som
misshagar och irriterar. Dessa personer måste bli omvända, innan Kristus kan erkänna dem som
Sina barn.
Ödmjukhet är den invärtes utsmyckning, som Gud uppskattar så mycket. Aposteln talar om detta
som mer utsökt och värdefullt än guld eller pärlor eller dyrbara kläder. Medan yttre prydnader bara
förskönar en kropp som dör, förskönar ödmjukhetens prydnad själen och anknyter den begränsade
människan till den obegränsade Guden. Detta är en prydnad enligt Guds eget val. Han, som
smyckade himlen med klot av ljus, har genom samme Ande lovat att ”han smyckar de ödmjuka med
frälsning” (Psaltaren 149:4). Himmelens änglar kommer att registrera som vackrast smyckade dem,
som ikläder sig Herren Jesus Kristus och vandrar med Honom i ödmjukhet och med saktmod i
sinnet.
Det finns höga nivåer att uppnå för den kristne. Han kan alltid stiga till högre höjder. Johannes hade
en upphöjd bild av en kristens privilegium eller förmånsrätt. Han säger: ”Se, vilken kärlek Fadern
har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn” (Första Johannesbrevbet 3:1). Det är inte möjligt för
mänskligheten att stiga till en högre värdighet än den, som här är underförstådd. Människan beviljas
förmånen, att bli en Guds arvtagare och en gemensam arvtagare med Kristus. För dem, som på detta
sätt har upphöjts, öppnas den outgrundliga rikedomen i Kristus, som är tusen gånger mer värd än all
världens skatter. Genom Jesu Kristi förtjänster upphöjs alltså den begränsade människan till
gemenskap med Gud och Hans älskade Son.
Daniels Regler för Måttfullhet
Profeten Daniel var en vida berömd personlighet. Han utgjorde ett strålande exempel på, vad
människor kan bli, när de är förenade med visdomens Gud. En kort redogörelse för denne helige
gudsmans liv har nedtecknats, för att uppmuntra dem, som senare skulle komma att bli kallade att
uthärda prövningar och frestelser
Då Israels folk, dess kung, adel och präster fördes bort i landsflykt, valdes fyra av dem ut till att
tjäna vid den babyloniske kungens hov. En av dessa var Daniel, som tidigt gav löfte om den
anmärkningsvärda förmåga, som han utvecklade på senare år. Dessa ungdomar var alla av förnäm
börd, och beskrivs som "sådana som inte hade något kroppsligt lyte utan var vackra att se på. De
skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga att tjäna i
kungens palats" (Danielsboken 1:4). Då kung Nebukadnessar blev varse de unga fångarnas
överlägsna förmågor, bestämde han att de skulle utbildas för att inneha viktiga ämbeten i riket. För
att de i allt skulle bli dugliga för sitt liv vid hovet, skulle de – i enlighet med österländsk sed – läras
kaldéernas språk, och genomgå tre års fullödig fysisk och intellektuell beredelse.
De unga vid denna utbildningsanstalt skulle inte bara slussas in till hovet, utan man såg till att de
skulle få äta maten och dricka vinet, som kom från kungens bord. Härvidlag ansåg kungen att han
inte endast visade dem stor ära, utan också garanterade dem bästa tänkbara fysiska och mentala
hälsa.
Att bestå Provet
Ibland de rätter, som placerades framför kungen, fanns griskött och annat kött, som i Mose lag
förklarats vara orent, och som hebréerna uttryckligen förbjudits att äta. Här ställdes Daniel inför ett
svårt prov. Skulle han hålla sig till fädernas läror beträffande mat och dryck, och därmed förolämpa
kungen samt troligen både förlora sin ställning och livet självt? Eller skulle han vifta bort Guds bud,
och behålla kungens favör och på så vis säkra stora intellektuella fördelar och de smickrande
utsikterna till en världslig karriär?
Daniel tvekade inte länge. Han bestämde sig för, att avgjort hålla fast vid sin redbarhet, kosta vad
det kosta ville. Han såg det som angeläget "att inte orena sig med kungens mat eller med vinet som
han drack" (Danielsboken 1:8).
Varken inskränkta eller fördomsfulla
Av dagens bekännande kristna är det många, som skulle tycka att Daniel var för noga, ja, de skulle
kalla honom för inskränkt och fördomsfull. De tycker inte att mat och dryck är så viktigt, att man
skall behöva inta en sådan bestämd hållning – en hållning, som kan komma att medföra att man
förlorar varje världslig fördel. Men de, som är av den uppfattningen, kommer på domens dag att se,
att de vänt sig bort ifrån Guds uttryckliga krav och upphöjt sina egna åsikter som måttstock för rätt
och fel. De kommer att finna, att vad de ansåg vara oviktigt, ansåg Gud vara viktigt. Hans
fordringar borde lydas som en helig plikt. De, som godtar och lyder en av Hans föreskrifter för
bekvämlighets skull, medan de förkastar en annan, därför att dess iakttagande skulle innebära en
uppoffring, halar ned normen för rätt och fel och förmår genom sitt exempel andra att ta det lätt på
Guds heliga lag. "Så säger Herren" skall vara vår regel i allting.
En fläckfri Karaktär
Daniel utsattes för de svåraste frestelser, som kan ansätta dagens unga; ändå var han trofast mot den
religiösa undervisning han erhållit tidigt i livet. Han omgavs av inflytanden, som var tänkta att få
dem på fall, som skulle komma att vackla mellan princip och böjelse; ändå framställer Guds Ord
honom som en fläckfri person. Daniel vågade inte sätta sin lit till sin egen moraliska kraft. För
honom var bönen ett måste. Han gjorde Gud till sin starkhet, och gudsfruktan styrde alla hans
handlingar under livets gång.
Daniel ägde egenskapen äkta ödmjukhet. Han var trofast, bestämd och ädelmodig. Han försökte att
leva i fred med alla, samtidigt som han var okuvlig som den ståtliga cedern närhelst principer
ställdes på sin spets. I allting, som inte kolliderade med hans lojalitet mot Gud, var han respektfull
och lydig mot dem, som ägde makt över honom; men hans uppfattning om Guds krav var så sträng,
att världsliga styresmäns fordringar underordnades. Han vägrade att låta sig inledas i självisk
eftergivenhet, för att undvika sin plikt.
Daniels sinnelag framställs inför världen som ett slående exempel på, vad Guds nåd kan göra av
människor, som till naturen är fallna och av synden fördärvade. Nedteckningen av hans ädla,
självförnekande liv är en uppmuntran för gemene man. Av hans leverne kan vi finna kraft till att
högsint stå emot frestelse, och att bestämt, samt utrustade med saktmod, stå upp för det rätta mitt
under den allvarligaste prövning.
Guds Godkännande viktigare, än Livet
Daniel kunde ha funnit en rimlig ursäkt för att avvika från sina strängt återhållsamma vanor; men
Guds gillande var viktigare för honom, än en ynnest från jordens mäktigaste potentat – viktigare än
det egna livet. Sedan han genom sitt artiga uppträdande vunnit förste hovmarskalkens gunst – denne
var den tjänsteman, som ansvarade för de unga hebréerna – bad Daniel om, att de inte skulle behöva
äta kungens mat eller dricka hans vin. Hovmarskalken fruktade att skulle han uppfylla deras önskan,
kunde han väcka kungens ogillande, och på så sätt riskera sitt eget liv. Liksom många i vår tid,
trodde han att ett återhållsamt kosthåll skulle göra ungdomarna bleka och magra samt muskulärt
svaga, medan den ypperliga maten från kungens bord skulle göra dem rödlätta och stiliga samt
skulle befrämja fysisk och mental aktivitet.
Daniel bad om, att det hela skulle avgöras genom tio dagars prov – de hebréiska ungdomarna skulle
under denna korta tid tillåtas äta enkel mat, samtidigt som deras kamrater skulle förtära kungens
läckerheter. Slutligen godkändes önskemålet, och då kände Daniel sig säker på att han redan avgått
med segern. Fastän han bara var en yngling, hade han sett de skadliga verkningarna av vin och
överdådigt leverne på den fysiska och mentala hälsan.
Gud rättfärdigar Sin Tjänare
Efter de tio dagarna befanns utfallet vara det rakt motsatta till förste hovmarskalkens förväntningar.
I tillägg till det yttre, fysisk aktivitet och mental vigör, hade de som varit återhållsamma i sina
vanor, uppvisat en påtaglig överlägsenhet gentemot sina kamrater, som gett efter för aptiten. Tack
vare sin prövning, fick Daniel och hans vänner fortsätta med sitt enkla kosthåll under
utbildningstiden före sin tjänstgöring åt staten.
Herren betraktade med gillande de hebréiska ynglingarnas bestämdhet och självförnekelse, och
Hans välsignelse åtföljde dem. Han "gav [dem] Guds kunskap och insikt i all slags skrift och vishet,
och Daniel förstod alla slags syner och drömmar" (Danielsboken 1:17). Då de tre årens utbildning
var över, och deras kunnande och färdigheter prövades av kungen, "fanns ingen av dem som kunde
jämföras med Daniel, Hananja, Misael och Asarja. De fick då tjänstgöra hos kungen. Han fann att
de i alla frågor som krävde vishet och förstånd var tio gånger klokare än någon annan av de spåmän
och besvärjare som fanns i hela hans rike" (verserna 19-20).
Självbehärskning en Förutsättning för Helgelse
Daniels liv är en inspirerad bild på, vad som utgör ett helgat sinnelag. Det utgör en lärdom för alla,
och i synnerhet för de unga. Sträng lydnad för Guds krav gynnar kroppens och sinnets hälsa. För att
uppnå bästa möjliga moral och intellektuella färdigheter, behöver man söka vishet och starkhet från
Gud och iaktta sträng återhållsamhet inom livets samtliga områden. Daniel och hans vänners
erfarenhet utgör ett exempel på principfasthetens seger över frestelsen, att ge efter för aptiten. Den
visar oss, att med hjälp av religionens rättesnören kan ynglingar besegra köttets lustar och bevara
trofastheten mot Guds krav, fastän det innebar en stor försakelse för dem.
Vad hade hänt, i fall Daniel och hans vänner hade ingått en kompromiss eller jämkning med de
hedniska ämbetsmännen och gett efter för stundens tryck, genom att äta och dricka med
babylonierna, såsom seden bjöd? Detta enda avsteg från principfastheten skulle ha försvagat deras
känsla för det rätta och deras avsky för det felaktiga. Eftergivenhet för aptiten skulle ha medfört att
man offrat sin fysiska vigör, tankens klarhet och sin andliga kraft. Ett felsteg skulle antagligen ha
lett till flera, tills deras förbindelse med himmelen brutits och de skulle ha svepts iväg av frestelsen.
Gud har sagt: "Jag skall ära dem som ärar mig" (Första Samuelsboken 2:30).Samtidigt som Daniel
klängde sig fast vid sin Gud med osviklig förtröstan, kom den profetiska kraftens Ande över
honom. Medan han lärdes upp av människor angående sysslorna vid hovet, undervisades han av
Gud för att kunna läsa hemligheterna om framtida åldrar och framställa för kommande mansåldrar,
genom bilder och liknelser, de förunderliga händelser som skulle komma att inträffa under de
yttersta dagarna.
Att styra Aptiten och Lidelserna
”… Håll[a] er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen", lyder budskapet från
aposteln Petrus (Första Petrusbrevet 2:11). Många betraktar denna text som en varning endast mot
lössläppthet, men innebörden är djupare än så. Här förbjuds varje skadlig tillfredsställelse av aptiten
eller lidelserna. Ingen, som bekänner sig till helgelsen, skall se med liknöjdhet på kroppens hälsa,
och smickra sig själv med tanken, att omåttlighet inte är en synd, och att den heller inte påverkar
andligheten. Starka band knyter den fysiska naturen till den moraliska. Varje vana, som inte bygger
upp hälsan, fördärvar de högre och ädlare själsförmögenheterna. Felaktiga vanor på ätandets och
drickandets område medför felaktiga tankar och handlingar. Eftergivenhet för aptiten stärker de
djuriska drifterna, så att de får herravälde över de mentala och andliga krafterna.
Ingen kan njuta helgelsens välsignelser, som är självisk och omåttlig. Många stönar under en börda
av sjukdomar på grund av felaktiga vanor vad gäller mat och dryck. Dessa ovanor gör våld på livets
och hälsans lagar. De försvagar matsmältningssystemet, genom att personen ger efter för en förvänd
aptit. Mänskokroppens förmåga att stå emot den misshandel, som den utsätts för, är fantastisk, men
oavlåtligt felaktiga vanor, i form av överdrivet ätande och drickande, försvagar varje
kroppsfunktion. Genom att tillfredsställa en förvänd aptit och lidelse, slår även bekännande kristna
undan benen på naturen i dess arbete och minskar sin fysiska, mentala och moraliska kraft. Dessa
kraftlösa individer bör betänka, vad de kunnat vara, om de levat måttfullt och befrämjat hälsan, i
stället för att föröda den.
Nivån går att uppnå
Då Paulus skrev: "Må fridens Gud själv helga er helt och fullt" (Första Tessalonikerbrevet 5:23),
manade han inte sina bröder till att sikta på en nivå, som var omöjlig för dem att uppnå; han bad
inte att de skulle få välsignelser, som Gud inte tänkte ge dem. Han visste, att alla som skulle bli
lämpliggjorda att möta Kristus i frid, måste äga en ren och helgad karaktär. "Men alla som tävlar
underkastar sig i allt hård träning – de för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en
som aldrig vissnar. Jag löper alltså inte utan att ha målet i sikte. Jag boxas inte likt en som slår i
tomma luften. I stället behärskar [King James Version] jag min kropp och tvingar den till lydnad,
för att jag inte själv på något sätt skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra"
(Första Korintierbrevet 9:25-27). "Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som
bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är
betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!" (Första Korintierbrevet 6:19, 20).
Ett fläckfritt Offer
Vidare skriver aposteln till de troende: "Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att
frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst"
(Romarbrevet 12:1). Entydiga anvisningar gavs åt dåtidens Israel, för att inget bristfälligt eller sjukt
djur skulle komma att frambäras som offer åt Gud. Endast de mest fullkomliga skulle väljas ut för
detta ändamål. Genom profeten Malaki åthutade Herren strängeligen Sitt folk, för att de avvikit från
dessa instruktioner.
"En son hedrar sin far, en tjänare sin herre. Om nu jag är en far, var är då den heder som borde visas
mig? Och om jag är en herre, var är då fruktan för mig? Detta säger HERREN Sebaot till er präster
som föraktar mitt namn. Och ni frågar: ’På vilket sätt har vi föraktat ditt namn?’Jo, genom att ni på
mitt altare offrar oren mat. Och ni frågar: ’På vilket sätt har vi kränkt din renhet?’ Genom att ni
säger: ’HERRENS bord betyder ingenting.’ Om ni bär fram ett blint djur som offer, är inte det
något ont? Om ni bär fram det som är lamt och sjukt, är inte det något ont? Kom med sådant till din
ståthållare! Tror du han blir glad och tar nådigt emot dig?[,] säger Herren Sebaot. . . . Som offer bär
ni fram det som är stulet och djur som är halta och sjuka. Sådant offrar ni. Och det skulle jag med
glädje ta emot av er?[,] säger HERREN" (Malaki 1:6-13).
Även om de riktades till forntidens Israel, innehåller dessa ord en läxa för Guds folk i dag. När
aposteln vädjar till sina bröder, att de skall frambära sina kroppar "som ett levande och heligt offer
som behagar Gud", framställer han grundsatserna för sann helgelse. Helgelsen är inte bara en teori,
en känsla, eller ett uttryck, utan en levande, handlingskraftig grundregel, som genomsyrar vardagen.
Detta kräver, att våra vanor gällande mat, dryck och klädsel är sådana att kroppens, sinnets och
moralens hälsa bibehålls. Då kan vi åt Herren frambära våra kroppar, ofördärvade genom felaktiga
vanor, ja, "ett levande och heligt offer som behagar Gud".
Stimulantia och Narkotika
Petrus’ förmaning, att avstå från köttets lustar, utgör en personlig och eftertrycklig varning mot att
bruka stimulantia och narkotika typ té, kaffe, tobak, alkohol och morfin. Dessa njutningar går att
klassa ibland de lustar, som utövar ett ytterst skadligt inflytande på moralbegreppet. Ju tidigare man
lägger sig till med dessa skadliga ovanor, desto bestämdare håller de sitt offer i lustens träldom, och
desto säkrare åsamkar de andlig nedgång.
Bibelns undervisning gör endast ringa intryck på dem, vars sinnesförmögenheter blir avtrubbade
genom jagets tillfredsställande. Tusentals offrar hellre både hälsa, liv och sitt hopp om himmelen,
innan de tar upp kampen mot den egna, förvända aptiten. En dam, som i åratal hävdade sig vara
helgad, gjorde uttalandet att om hon måste ge upp sin pipa eller himmelriket, skulle hon säga:
"Farväl, himmelen; jag förmår icke att betvinga min kärlek till pipan." Den här avguden satt tryggt
på själens tron. Därmed fick Jesus en undanskymd plats. Likväl påstod denna kvinna, att hon helt
och hållet var Herrens!
Lustar, som krigar mot Själen
Var de än må vara, kommer de som verkligen är helgade att höja sin moraliska nivå, genom att hålla
fast vid sunda, kroppsliga vanor och, i likhet med Daniel, för andra föregå med gott exempel i
måttlighet och självförnekelse. Varje förvänd aptit blir till en krigförande lust. Allting, som strider
mot naturens lag, skapar ett sjukligt själstillstånd. Eftergivenheten för aptiten medför dålig
matsmältning, en trög lever, en omtöcknad hjärna, och förvränger därmed personens temperament
och anda. Och dessa förtvinade krafter frambärs till Gud, som vägrade att ta emot offerdjuren,
såvida inte de var utan fläck och lyte! Det är vår skyldighet, att rätta aptiten och vanorna efter
naturens lag. Om de kroppar, som offras på Kristi altare, undersöktes lika noga som de judiska
offren, vilken skulle då bli godkänd?
Med vilken omsorg borde inte kristna styra sina vanor, för att bevara varje förmåga vid full vigör
och använda den i Kristi tjänst! Om vi vill bli helgade, till själ, kropp och ande, måste vi leva i
enlighet med den gudomliga lagen. Hjärtat kan inte odelat vara Guds, samtidigt som personen ger
efter för aptiten och lidelserna till bekostnad av hälsa och liv. De, som överträder de lagar som styr
hälsan, får till slut lida straffet. De har så begränsat sina förmågor, att de ej på rätt sätt förmår att
fullgöra sina skyldigheter mot nästan, och de misslyckas fullständigt med att motsvara Guds krav.
Då Lord Palmerston, brittisk premiärminister, av Skottlands prästerskap ombads att utlysa en dag
för fasta och bön för att mota bort koleran, svarade han, i grund och botten: "Rena och desinficera
era gator och hus, främja renlighet och hälsa ibland de fattiga, och se till att de förses rikligt med
bra mat och kläder, samt vidta allmänt riktiga sanitära åtgärder, så slipper ni att fasta och be. Herren
kommer heller inte att höra era böner, medan dessa, Hans förebyggande medel, förbises."
Paulus säger: "låt oss rena oss från all besmittelse från kött och ande och i gudsfruktan fullborda vår
helgelse" (Andra Korintierbrevet 7:1). Som uppmuntran för oss, offentliggör han den frihet som de
verkligen helgade äger: "Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus, vilka inte
vandrar enligt köttet, utan enligt Anden" (Romarbrevet 8:1, mestadels ur King James Version). Han
ålägger galaterna: "vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär" (Galaterbrevet
5:16). Han nämner några köttsliga lustar – "avgudadyrkan, . . . fylleri, . . . och annat sådant"
(verserna 20, 21). Och efter att ha nämnt Andens frukt, vari ingår återhållsamhet eller
självbehärskning, tillägger han: "De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser
och begär" (vers 24).
Tobak
Jakob säger, att den ovanifrån kommande visdomen är "först och främst ren" (Jakobsbrevet 3:17).
Om han hade sett sina bröder använda tobak, skulle han då inte ha fördömt deras ovana som
"jordisk, oandlig, ja, demonisk" (vers 15)? Hur ofta händer det inte, i denna tid av kristen
upplysning, att läpparna som formar Kristi dyrbara namn är besudlade av tobaksspott och
andedräkten förorenad av stanken! Förvisso måste den själ, som kan njuta av dylikt snusk, också
själv vara förorenad. Då jag sett personer, som påstått sig vara alltigenom helgade – samtidigt som
de slavat under tobaken – förorena allting i sin närhet, har jag tänkt: Hur skulle himmelen te sig
med tobaksbrukare där? Guds ord har entydigt förklarat, att "Aldrig någonsin skall något orent
komma in i den" (Uppenbarelseboken 21:27). Hur kan då de, som hänger sig åt denna snuskiga
vana, hoppas på att de skall bli insläppta där?
Människor, som bekänner sig vara gudaktiga, lägger sina kroppar på Satans altare och bränner
tobakens rökelse till Hans Sataniska Majestäts ära. Verkar det uttalandet strängt? Förvisso frambärs
offret till någon gudom. Då Gud är ren och helig, och vägrar att godta något som helst orent i vår
gudstjänst, måste Han förkasta detta dyrbara, äckliga och oheliga offer; alltså drar vi slutsatsen, att
det är Satan, som önskar att bli hyllad på detta vis.
Jesus dog, för att rädda människan ur Satans klor. Han kom för att frigöra oss genom blodet från sitt
försoningsoffer. Den person, som blivit Jesu Kristi egendom, och vars kropp är den Helige Andes
tempel, låter sig inte förslavas av tobaksbrukets ödeläggande vana. Hans krafter tillhör Kristus, som
har köpt honom till priset av Sitt blod. Det han äger, tillhör ändå Herren. Hur skall han då kunna stå
skuldfri, när han dagligen använder det kapital Herren anförtrott åt honom, för att tillfredsställa en
onaturlig aptit?
Enorma belopp slösas årligen bort på detta missbruk, samtidigt som själar går under i avsaknad av
livets ord. Bekännande kristna rövar tionden och offer från Gud, samtidigt som de, i form av
tobaksbruket, offrar på den fördärvande lustans altare mer än de ger bort, för att lätta de fattigas
börda, eller för att täcka behoven i Guds verk. De verkligt helgade tuktar varje skadligt begär.
Därigenom täpps alla dessa kanaler för onödiga utgifter till och gynnas Herrens skattkammare.
Alltså går kristna före i självförsakelse, självuppoffring och i måttfullhet. Då blir de världens ljus.
Té och Kaffe
Té och kaffe, liksom tobak, utövar ett skadligt inflytande på organismen. Té är berusande. Fastän
mildare, är dess verkan av samma slag som spritdryckers. Kaffe dövar än kraftigare tanken och
styrkan. Det är inte lika kraftfullt som tobaken, men påminner om den till verkan. Sakskälen mot
tobaken går också att använda mot bruket av té och kaffe.
När de, som vanemässigt använder té, kaffe, tobak, opium, eller spritdrycker, förvägras sitt tillvanda
missbruk, finner de det omöjligt att med intresse och iver delta i tillbedjan av Gud. Den gudomliga
nåden tycks vara kraftlös, att liva upp eller göra deras böner och vittnesbörd andliga. Dessa kristna
bekännare borde rannsaka källan till sitt nöje. Är den från ovan, eller nedifrån?
För en användare av stimulantia verkar allting intetsägande utan älsklingsnjutningen. Denna dövar
både kroppens och sinnets naturliga ömtålighet och gör individen mindre lyhörd för den Helige
Andes röst. I frånvaron av det vanliga, stimulerande medlet, hungrar hans kropp och själ, fast inte
efter rättfärdighet, inte efter helighet, inte efter Guds närvaro, utan efter den omhuldade avguden.
Genom att ge efter för skadliga lustar, försvagar bekännande kristna varje dag sina krafter,
varigenom det blir omöjligt att förhärliga Gud.
Den glödheta Ugnen
Samma år, som Daniel och hans landsmän började i den babyloniske konungens tjänst, inträffade
det som allvarligt prövade de unga hebréernas redbarhet och inför ett avgudadyrkande folk bevisade
Israels Guds makt och trofasthet.
Medan kung Nebukadnessar med oro tänkte på framtiden, drömde han en anmärkningsvärd dröm,
som allvarligt bekymrade honom, och gjorde honom "sömnlös" (Danielsboken 2:1). Men fastän
denna nattliga syn gjorde ett djupt intryck på hans sinne, var det omöjligt för honom att minnas
detaljerna. Han kallade till sig sina astrologer och magiker, och med löften om stor rikedom och ära
befallde han dem att förtälja eller berätta för honom drömmen och dess uttydning. Men de sade:
"Berätta drömmen för dina tjänare så skall vi tyda den" (vers 4).
Kungen visste, att om de verkligen kunde berätta uttydningen, kunde de även förtälja drömmen. I
Sin försyn hade Herren gett Nebukadnessar drömmen, och hade orsakat att han glömt detaljerna,
samtidigt som det förskräckliga intrycket kvarstod i hans sinne, för att avslöja de babyloniska vise
männens lösa påståenden. Monarken blev väldigt arg, och hotade alla med döden, i fall de inte
kungjorde drömmen inom en bestämd tid. Daniel och hans vänner skulle komma att avlida
tillsammans med de falska profeterna; dock riskerar Daniel livet genom att träda fram i kungens
närvaro, vädjande om uppskov, för att kunna framlägga drömmen och tolkningen.
Denna anhållan går monarken med på; och nu kallar Daniel samman sina tre landsmän, och
tillsammans går de med saken till Gud, sökande klokskap från Källan till ljus och vetande. Även om
de befann sig vid kungens hov, omgivna av frestelse, glömde de inte sitt ansvar gentemot Gud. De
var väl medvetna om, att Hans försyn försatt dem där de var; att de uträttade Hans verk, genom att
motsvara kraven på sanning och pliktfullbordan. De litade på Gud. De hade vänt sig till Honom för
styrka, då de råkat i bryderi och fara, och Han hade varit för dem en ständig hjälp.
Hemligheten avslöjad
Guds tjänare vädjade inte förgäves till Honom. De hade ärat Honom, och i nödens stund ärade Han
dem. Hemligheten yppades för Daniel, och han hastade för att anhålla om ett samtal med kungen.
Den judiske fången står framför härskaren i det mäktigaste rike, som Solen någonsin strålat över.
Trots all sin rikedom och ära, är kungen i stor vånda, men den unge landsflyktingen är lugn och
lycklig i sin tro. Nu, om någonsin, är tiden inne för Daniel att upphöja sig själv, att låta den egna
godheten och överlägsna kunskapen lysa igenom. Det första han gör, är emellertid att avsäga sig all
ära och upphöja Gud som visdomens upphov:
"’Den hemlighet som konungen vill veta, kan inga vise män, besvärjare, spåmän eller stjärntydare
meddela konungen. Men det finns en Gud i himlen som kan uppenbara hemligheter, och han har
låtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i kommande dagar" (Danielsboken 2:27, 28).
Kungen lyssnar med allvarsmättad uppmärksamhet, när varje detalj hos drömmen återges; och när
tolkningen exakt återges, känner han att han kan lita på den som en gudomlig uppenbarelse.
De allvarliga sanningar, som förmedlades genom den nattliga synen, gjorde ett djupt intryck på
härskarens sinne, och i ödmjukhet och djup respekt föll han ned och tillbad med orden: "’Er Gud är
i sanning en Gud över andra gudar, en Herre över kungar och en som uppenbarar hemligheter" (vers
47).
Den gyllene Bildstoden
Ljus direkt från Himmelen hade fått lysa på Nebukadnessar, och under en kort tid påverkades han
av gudsfruktan. Men några års framgång fyllde hans hjärta med stolthet, och han glömde bort sitt
erkännande av den levande Guden. Han återupptog sin avgudadyrkan med förnyad iver och
inskränkthet.
Av de skatter, som erövrats i krig, gjorde han en gyllene bildstod som skulle föreställa den han sett i
drömmen. Han lät ställa upp den på Duraslätten, och befallde samtliga makthavare och folket att
tillbe den, vid hot om dödsstraff. Bildstoden mätte omkring 27,5 meter i höjd och 2,7 meter i bredd,
och det avgudadyrkande folket blev ytterst imponerat av dess majestätiska utseende. Ett
tillkännagivande gjordes om, att rikets alla styresmän skulle samlas för invigningen av bildstoden,
och att de vid ljudet från musikinstrument skulle falla på knä och tillbe den. I fall någon vägrade att
göra det, skulle vederbörande genast störstas ned i en flammande ugn.
Den utsatta dagen har kommit, och den väldiga skaran är församlad, när kungen underrättas om att
de tre hebréer han utsett till förvaltare över provinsen Babylon, har vägrat att tillbe bildstoden.
Dessa är Daniels tre vänner, som kallats av kungen, Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Kokande av
ilska, kallar monarken dem till sig, och i det att han pekar på den hotande ugnen, säger han till dem
vad deras straff blir, om de icke följer hans vilja.
Kungens hotelser var förgäves. Han förmådde inte, att övertala dessa ädla män att frångå sin
trofasthet mot ländernas store Styresman. De hade lärt sig av förfädernas historia, att olydnad mot
Gud innebär skam, katastrof och undergång; att Herrens fruktan inte bara är början till vishet, utan
grunden till all sann framgång. De tittar lugna på den glödande ugnen och den avgudadyrkande
mängden. De har litat på Gud, och nu kommer Han inte att svika dem. Deras svar är respektfullt,
men bestämt: "skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe
den staty av guld som du har låtit ställa upp’" (Danielsboken 3:18).
Den stolte monarken är omgiven av sina stora män, de översta myndighetspersonerna, och hären
som erövrat hela länder; och alla stämmer in i hyllningskören för hans visdom och gudomliga makt.
Mitt upp i detta vördnadsbjudande uppbåd står de tre unga hebréerna, ingenting kan få dem att
lyssna till kungens påbud. De hade lytt Babylons lagar, så länge som dessa inte kolliderade med
Guds krav, men de tänkte inte avvika en millimeter från sin plikt gentemot sin Skapare.
Kungens vrede var gränslös. Att på toppen av sin bana bli trotsad på detta sätt av företrädarna för ett
föraktat och tillfångataget släkte, var en skymf som hans stolta ande icke kunde uthärda. Den
flammande ugnen hade hettats upp sju gånger mera än brukligt, och i den störtades de landsflyktiga
hebréerna. Så intensivt flammade elden, att männen som störtade dem ned i den, själva brändes till
döds.
I den Oändliges Närvaro
Plötsligt blev kungen blek i ansiktet av skräck. Hans blick var fästad vid de glödande flammorna,
och i det att han vände sig till sina höga herrar, sade han: "’Var det inte tre män vi band och kastade
i elden?’" (vers 24). Svaret löd: "’Jo visst, o konung.’" Och nu utropade monarken: "’Ändå ser jag
nu fyra män som går lösa och lediga inne i elden, och de är helt oskadda. Och den fjärde ser ut som
en gudason’" (vers 25).
När Kristus ger Sig till känna för människors barn, talar en osynlig kraft till deras själar. Då känns
det som om den Oändlige vore närvarande. Inför Hans majestät darrar konungar och högvälborna
män, och vidgår att den levande Guden står över varje jordisk makt.
Med känslor av ånger och skam, utropade kungen: "ni den högste Gudens tjänare, kom ut" (vers
26). Och de lydde, varvid de visade sig vara oskadda inför den väldiga skaran, ja, det luktade inte
ens rök av deras kläder. Det här miraklet föranledde en anslående ändring i folkets sinne. Den stora
bildstoden av guld, som ställts fram med sådan ståt, var bortglömd. Kungen utfärdade ett påbud om,
att den som baktalade dessa mäns Gud, skulle avrättas, "För det finns ingen Gud som kan hjälpa så
som han’" (vers 29).
Orubblig Redbarhet och ett helgat Liv
De tre hebréerna ägde äkta helgelse. Handlar man enligt sanna, kristna grundsatser, stannar man
inte upp för att överväga följderna. Man frågar inte: Vad kommer folk att tro om mig, i fall jag gör
så här? Eller: Hur kommer det att inverka på mina världsliga utsikter, i fall jag gör si eller så? Med
den intensivaste längtan önskar Guds barn få veta, vad Han vill att de skall göra, för att deras
gärningar måtte förhärliga Honom. Herren har vidtagit tillräckliga föranstalter, för att hjärta och liv
hos alla Hans efterföljare skall gå att styra med gudomlig nåd. Därmed fungerar de som brinnande
och strålande ljus i världen.
De trofasta hebréerna ägde stor talang av naturen, de hade åtnjutit förmånen av den högsta
intellektuella bildning, och nu innehade de ett ärofullt ämbete; men inget av detta fick dem att
glömma bort Gud. De lät sina krafter helgas genom Guds nåd. Genom sin stadiga redbarhet prisade
de i praktiken Honom, som kallat dem ut ur mörkret och in i Sitt vidunderliga ljus. Inför den
väldiga skaran gav deras fantastiska räddning prov på Guds makt och majestät. Jesus ställde Sig vid
deras sida i den glödheta ugnen, och med hjälp av Sin närvaros härlighet övertygade Han Babylons
stolte kung om, att det bara kunde röra sig om Guds Son. Himmelens ljus hade lyst från Daniel och
hans vänner, tills alla i omgivningen förstod sig på den tro, som förädlade deras liv och förskönade
deras sinnesarter eller karaktärer. Genom att befria Sina trogna tjänare, tillkännager Herren att Han
ämnar stötta de förtryckta och störta alla jordiska makter, som tänkt trampa den himmelske Gudens
myndighet i smutsen.
En Lärdom för de Trossvaga
Vilken lärdom detta innebär för de trossvaga, de vacklande, de fega inom Guds verksamhet! Vilken
uppmuntran åt dem, som inte låter sig dras bort ifrån plikten genom hot eller fara! Dessa trogna,
ståndaktiga individer ger exempel på helgelse, samtidigt som de inte har en tanke på att tillskriva
sig själva den stora äran. Det myckna goda, som jämförelsevis okända men hängivna kristna förmår
att uträtta, går inte att mäta förrän facit över våra liv skall offentliggöras vid böckernas öppnande
under domen.
Kristus likställer Sina intressen med denna grupps; Han skäms ej för att kalla dem för bröder. Det
borde finnas hundratals där det nu enbart finns en ibland oss, som är så nära allierade med Gud och
vars liv så fullkomligt inriktas på Hans vilja, att de skulle vara klart strålande ljus och alltigenom
helgade, till själ, kropp och ande.
Striden fortgår mellan ljusets barn och mörkrets barn. De, som tar det kristna namnet, borde skaka
av sig den slöhet och liknöjdhet, som försvagar och förkrymper deras ansträngningar, och borde ta
sig an det skickelsedigra ansvar, som vilar på dem. Alla, som gör det, kan förvänta sig att Guds
makt skall uppenbaras i deras liv. Guds Son, världens Förlossare, kommer att märkas i deras ord
och i deras gärningar, och Guds namn kommer att bli förhärligat. . . . . . .
”Liksom på Sadrak, Mesak och Abed-Negos tid, kommer Herren att på ett mäktigt sätt verka för
dem, som troget värnar det rätta. Han, som vistades med de hedervärda hebréerna i den glödheta
ugnen, kommer att vara med Sina efterföljare var än de befinner sig. Genom Sin kvardröjande
närvaro kommer Han att trösta och upprätthålla. Mitt under nödens tid – en tid av nöd som inte har
haft sin like ända från den dag då människor blev till – kommer Hans utvalda att stå orubbade.
Satan, med ondskans samlade krafter, mäktar icke att fördärva den svagaste av Guds heliga. Änglar,
som utmärker sig för sin starkhet, kommer att beskydda dem, och å deras vägnar kommer Jehova att
uppenbara Sig som en "gudars Gud", med förmågan att till det yttersta frälsa dem, som satt sin lit
till Honom.” – Prophets and Kings, s. 513.
Daniel i Lejongropen
Då Darius intog tronen i Babylon, inledde han genast en omorganisering av myndigheterna. Han
"fann det lämpligt att sätta etthundratjugo satraper över riket . . . Över dem satte han tre furstar; av
dessa var Daniel den högste" (Danielsboken 6:1, 2; vers 2:s avslutning ur KJV). Och "Daniel
utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, ty en ande utan like var i honom, och
kungen övervägde att sätta honom över hela riket" (vers 3). De hedersutmärkelser, som tilldelades
Daniel, uppväckte avundsjuka hos rikets ledande män. Furstarna och satraperna sökte att finna
någon orsak till klagomål mot honom. "Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller
något brottsligt hos honom" (vers 4).
Vilken lärdom detta är för alla kristna! De avundsjukas forskande blickar fästes vid Daniel dag efter
dag; deras övervakning skärptes av deras hat; likväl förmådde de icke, att få ett ord eller en
handling hos honom att framstå som fel. Och ändå kom han inte med några anspråk på helgelse,
utan gjorde det som var oändligt mycket bättre – han levde ett liv kännetecknat av trohet och
hängivenhet.
Ju mera felfritt Daniel uppträdde, desto häftigare tilltog fiendernas avsky mot honom. De fylldes av
vanvett, eftersom de inte fann något hos hans uppfattning om rätt och fel eller i hans
pliktuppfyllelse, som skulle utgöra grund till klagomål mot honom. "Då sade männen: ’Vi lär inte
finna något att anklaga den där Daniel för, utom möjligen när det gäller hans gudsdyrkan"
(vers 5). Tre gånger om dag bad Daniel till himmelens Gud. Endast på denna punkt gick det att
anklaga honom.
Så gjorde man upp en plan, för att bringa honom på fall. Fienderna samlades på slottet och bad
enträget kungen om, att utfärda ett påbud om att ingen i hela riket skulle få be antingen Gud eller
människor, utom kung Darius, om något under trettio dagar, och att brott mot påbudet skulle
straffas genom att överträdaren kastades ned i lejongropen. Kungen var omedveten om männens hat
mot Daniel, och misstänkte inte att påbudet alls skulle kunna skada honom. Med smicker försökte
de att intala monarken, att utfärdandet av ett dylikt påbud skulle utgöra en stor ära för honom. Med
ett sataniskt segerleende på läpparna lämnar de kungens kammare, och fröjdar sig över snaran, som
de lagt för Guds tjänare.
Ett Exempel på Mod och Trofasthet
Påbudet utfärdas av kungen. Daniel förstår, att hans fiender har för avsikt att slunga honom i
fördärvet. Men han ändrar inte kurs i något som helst avseende. Lugnt utför han sina vanliga plikter,
och när bönetimmen är inne, går han till sitt rum, och med fönstret öppet mot Jerusalem lyfter han
upp sina böner till himmelens Gud. Genom sitt handlande tillkännager han utan fruktan, att ingen
jordisk makt har rätt att träda emellan honom och hans Gud och säga åt honom, till vem eller hur
han skall be eller inte be. Vilken principfast, ädel person! Han står i dag inför världen som ett
hedervärt exempel på kristen djärvhet och trofasthet. Han vänder sig till Gud med hela sitt hjärta,
fastän han vet att döden är straffet för hans fromma andaktsövning och hängivenhet.
Hans vedersakare eller motståndare iakttar honom en hel dag. Tre gånger har han dragit sig tillbaka
till sitt rum, och tre gånger har hans röst hörts uppsända enträgna vädjanden. Morgonen därpå
framförs klagomål till kungen om, att Daniel, en av de judiska fångarna, trotsat hans påbud. Då
monarken hörde dessa ord, öppnades genast hans ögon, så att han såg den snara som lagts ut. Han
blev allvarligt förnärmad på sig själv, för att han utfärdat ett sådant påbud, och ansträngde sig till
solnedgången för att komma på en plan, varigenom Daniel skulle kunna räddas. Men profetens
fiender hade förutsett detta, och de inställde sig hos kungen med följande ord: "’Vet, o konung, att
det är Mediens och Persiens lag att inget påbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan
återkallas.’
Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: ’Din Gud,
den som du så oavbrutet dyrkar, han må rädda dig!’" (verserna 15, 16). En sten lades över
lejongropens öppning, och stenen förseglades med det kungliga inseglet eller sigillet. "Sedan gick
kungen hem till sitt palats och fastade hela natten och lät inga kvinnor komma in till sig och han
kunde inte sova" (vers 18).
"Min Gud har sänt Sin Ängel"
Tidigt nästa morgon hastade monarken till lejongropen och ropade: "’Daniel, du den levande
Gudens tjänare, har din Gud, som du oavbrutet dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?’" (vers 20).
”Min Gud har sänt sin ängel och stängt till lejonens gap, så att de inte skadat mig. För jag är utan
skuld inför honom och jag har heller inte förbrutit mig mot dig, o konung.’
Då blev kungen mycket glad och befallde att man skulle ta upp Daniel ur gropen. När han hade
tagits upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom, ty han hade förtröstat på sin Gud"
(verserna 22, 23). På detta sätt räddades Guds tjänare. Och den snara, som hans fiender lagt för hans
undergång, visade sig innebära deras eget fall. På kungens befallning kastades de i lejongropen, och
slukades omgående av vilddjuren.
Daniels Böner
Då tiden för utgången av de sjuttio årens fångenskap närmade sig, framträdde Jeremias profetior
extra tydligt i Daniels sinne. Han insåg, att det nu var dags för Gud att utsätta Sitt folk för
ytterligare en prövning; och med fasta, ödmjukhet och bön lade han sig ut för Israel inför
himmelens Gud med dessa ord: "’O Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund
och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga
och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina
tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i
landet" (Danielsboken 9:4-6).
Daniel basunerar inte ut sin egen trofasthet inför Herren. I stället för att påstå sig vara ren och helig,
likställer sig den hedrade profeten ödmjukt med de verkligt syndfulla i Israel. Den klokhet, som
Gud hade ingjutit i honom, var lika överlägsen klokheten hos världens stora män, som Solens klara
middagsljus strålar mera lysande, än den svagaste stjärna. Betänk ändå bönen från denne man, som
var så högt gynnad av Himmelen. Med stor självförkrosselse, med tårar och hjärtenöd bönfaller han
intensivt för egen del och för sitt folk. Han blottställer själen inför Gud, bekänner sin egen
ovärdighet och vidgår Herrens storhet och majestät.
Iver och Nit
Vilken iver och nit utmärker hans böner! Trons hand sträcks uppåt, för att gripa tag i den Högstes
osvikliga löften. Hans själ brottas med pina och ångest. Och så får han beviset för, att han blivit
bönhörd. Han inser, att segern är hans. Om vi som ett folk skulle bedja såsom Daniel bad, och
brottas såsom han brottades, samtidigt som vi lade oss i gruset inför Gud, skulle vi bli bönhörda i
lika hög grad som Daniel. Hör här, hur väl han lägger fram sin sak vid himmelens domstol:
"Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat
oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet
utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. O Herre, hör,
Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, ty din
stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn’" (verserna 18, 19).
Den gudfruktige mannen bönföll om Himmelens välsignelse för sitt folk och för klarare insikt om
Guds vilja. Tungt vägde omsorgen om Israel, som strängt taget inte höll Guds lag. Han vidgår, att
alla deras olyckor berott på deras överträdelser av den heliga lagen. Han säger: "Vi har syndat, vi
har varit ogudaktiga. . . . På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och
ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss" (verserna 15, 16). Judarna hade förlorat sin
heliga särart som Guds utvalda folk. "Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt
ansikte lysa över din ödelagda helgedom" (vers 17). Daniels hjärta brinner av längtan efter Guds
ödelagda helgedom. Han vet, att dess återställelse hänger på, om Israel tänker ångra sina
överträdelser av Guds lag, samt bli ödmjuka, trofasta och lydaktiga.
Den himmelske Budbäraren
Samtidigt som Daniel formulerar sin bön, kommer ängeln Gabriel i flygande hast från de
himmelska salarna, för att säga honom att hans åkallan hörts och besvarats. Denne mäktige ängel
har fått i uppdrag, att ge honom insikt och förstånd – att lägga i dagern för honom framtidens
händelser. Då Daniel alltså uppriktigt sökte att få veta och förstå sanningen, fick han lov att samtala
med Himmelens utsedda sändebud.
Som svar på sin bön, fick Daniel inte bara det ljus och den sanning som han själv och hans folk så
väl behövde, utan även en sammanfattning av framtidens stora tilldragelser, ända fram till
framträdandet av världens Förlossare. De, som hävdar att de är helgade, men är ovilliga att forska i
Skrifterna och att kämpa med Gud i bön för tydligare förståelse av Bibelns sanning, vet inte vad
äkta helgelse är.
Daniel talade med Gud. Himmelen öppnades för honom. Men den stora ära, som bevisades honom,
berodde på det egna jagets förödmjukelse och allvarligt forskande. Alla, som av hjärtat tror på Guds
ord, kommer att hungra och törsta efter insikt om Hans vilja. Gud är sanningens upphov. Han lyser
upp förmörkade sinnen och ger människor kraft till att få fatt i och förstå de sanningar, som Han har
uppenbarat.
Sök Visdom från Gud!
Under den nyss beskrivna händelsen, ingöt ängeln Gabriel i Daniel alla de upplysningar, som denne
då kunde ta emot. Några år senare önskade dock profeten lära sig mera om de ännu inte fullt
uttydda ämnena, och på nytt föresatte han sig att söka ljus och klokskap från Gud. "Jag, Daniel,
hade då gått och sörjt i tre veckors tid. Jag åt ingen god mat. Kött och vin kom inte i min mun, och
jag smorde inte heller min kropp med olja. . . . När jag såg upp fick jag se en man stå där, klädd i
linnekläder. Han hade ett bälte av guld från Ufas kring sina höfter. Hans kropp tycktes vara av
krysolit, hans ansikte var som en blixt, hans ögon som eldsfacklor och hans armar och fötter som
glänsande koppar. Ljudet av hans tal var som ett väldigt dån" (Danielsboken 10:2-6).
Den här beskrivningen liknar den, som Johannes gav, då Kristus uppenbarades för honom på ön
Patmos. Ingen mindre, än Guds Son framträdde inför Daniel. Vår Herre kommer med en annan,
himmelsk budbärare, för att förklara för Daniel, vad som skulle ske i den yttersta tiden.
De stora sanningar, som världens Förlossare avslöjat, tillhör dem som letar efter sanningen såsom
efter gömda skatter. Daniel var en åldrad man. Hans liv hade utspelat sig ibland glittret och
lockelserna vid ett hedniskt hov, hans sinne hade tyngts av ett stort rikes angelägenheter. Ändå
struntar han i allt detta, för att allvarligt rannsaka sin själ inför Gud, och för att få veta den Högstes
avsikter. Och som svar på hans åkallan, förmedlades ljus avsett för dem, som skulle komma att leva
i den yttersta tiden. Hur allvarligt skulle då inte vi söka Gud, så att Han skulle kunna skänka oss
insikt i den sanning, som skickats ned till oss från himmelen!
"Jag, Daniel, var den ende som såg synen. De män som var med mig såg den inte, men stor
förskräckelse föll över dem, så att de flydde och gömde sig . . . . försvann all min kraft. Färgen vek
från mitt ansikte så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar" (verserna 7, 8). Alla, som
verkligen är helgade, kommer att ha en liknande erfarenhet. Ju tydligare de uppfattar Kristi storhet,
härlighet och fullkomlighet, desto tydligare kommer de att bli varse sin egen svaghet och
ofullkomlighet. Det kommer icke att falla dem in, att påstå sig ha ett felfritt sinnelag; det, som
verkat vara sunt och riktigt hos dem själva, kommer – i motsats till Kristi renhet och härlighet – att
enbart verka vara ovärdigt och fördärvat. Det är när människor är skilda från Gud, när deras
uppfattning om Kristus är högst bristfällig, som de säger: "Jag är syndfri; jag är helgad."
Sedan framträdde Gabriel för profeten, och så här sade han till honom: "’Daniel, du högt älskade
man, ge akt på de ord som jag vill tala till dig och res dig upp på dina fötter, ty jag har nu blivit sänd
till dig.’ När han sade detta till mig reste jag mig bävande upp. Han sade till mig: ’Frukta inte,
Daniel, ty redan från första dagen när du vände ditt hjärta till att förstå och ödmjuka dig inför din
Gud, har dina ord varit hörda, och jag har nu kommit för dina ords skull" (verserna 11, 12).
Kunglig Ära för Daniel
Vilken stor ära himmelens Majestät visar Daniel! Han tröstar Sin skälvande tjänare och försäkrar
honom om, att hans åkallan blivit hörd i himmelen. Som svar på hans innerliga bön, sändes ängeln
Gabriel ut, för att påverka den persiske kungens hjärta. Monarken hade stått emot Guds Andes
inflytande under de tre veckor, då Daniel fastade och bad, men himmelens Furste, Ärkeängeln
Mikael, skickades dit för att förmå den envise kungen att skrida till verket, för att besvara Daniels
bön.
"Medan han talade så till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum. Och se, han som var
lik en människoson rörde vid mina läppar. . . . Han sade: ’Frukta inte, du högt älskade man! Frid
vare med dig, var stark, ja, var stark!’ När han talade med mig kände jag mig styrkt och sade: ’Tala,
min herre, för du har styrkt mig’" (verserna 15-19). Så väldig var den gudomliga härlighet, som
uppenbarades för Daniel, att han inte orkade med synen. Sedan dolde den himmelske budbäraren
sin närvaros härlighet och framträdde för profeten som "som var lik en människoson" (vers 16).
Med Sin gudomliga makt styrkte Han denne redbare trons man, så att han skulle kunna höra det
budskap Gud skickat till honom.
Daniel var en hängiven tjänare åt den Högste. Hans långa liv var fyllt av ädla handlingar i tjänst för
sin Mästare. Hans rena karaktär och orubbliga trofasthet motsvaras bara av hans ödmjukhet till
hjärtat och hans syndaånger inför Gud. Vi upprepar: Daniels liv utgör en inspirerad bild på sann
helgelse.
Johannes’ Sinnelag
Aposteln Johannes var mer ryktbar än sina bröder som "lärjungen, den som Jesus älskade". Ehuru
icke i ringaste omfattning feg, vek, eller vacklande till sinnelaget, ägde han en vänlig läggning och
ett varmt, kärleksfullt hjärta. Han tycks, i högsta grad, ha åtnjutit Kristi vänskap, och han mottog
många bevis på Frälsarens förtroende och kärlek. Han var en av de tre, som fick bevittna Kristi
förhärligande på berget samt Hans svåra vånda och själskval i Getsemane; och åt Johannes’
omvårdnad anförtrodde vår Herre Sin mor under de sista fasansfulla timmarna på korset.
Frälsarens tillgivenhet för den älskade lärjungen gengäldades med den varma fromhetens hela
styrka. Johannes klamrade sig fast vid Kristus likt vinrankan klänger sig fast vid den ståtliga
pelaren. För Mästarens skull trotsade han farorna i domsalen och dröjde sig kvar vid korset; och
efter nyheten om Kristi uppståndelse skyndade han sig till graven, ja, i sin iver hann Johannes dit
före den impulsive Petrus.
Johannes’ kärlek till sin Mästare var inte bara en vänskap mellan människor, utan den utgjorde en
ångerfull syndares kärlek, som insåg att han köpts loss med Kristi dyrbara blod. Han betraktade det
som den största ära, att verka och lida i tjänsten för sin Herre. Kärleken till Jesus kom honom att
älska alla, för vilka Kristus dog. Hans religion var av den praktiska sorten. Han menade, att kärlek
till Gud skulle visas i kärlek till Hans barn. Om och om igen hörde man honom säga: "Mina
älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra" (Första
Johannesbrevet 4:11). "Vi älskar därför att han först har älskat oss. Om någon säger att han älskar
Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett,
kan inte älska Gud som han inte har sett" (verserna 19, 20). Apostelns liv stod i samklang med hans
undervisning. Hjärtats glödande kärlek till Kristus fick honom att lägga ned det allvarligaste,
outtröttliga arbete för sina medmänniskor, och då i synnerhet för bröderna inom den kristna
församlingen. Han var en mäktig förkunnare, eldig samt synnerligen allvarlig och uppriktig, och
hans ord förde med sig djup övertygelse.
En ny Skapelse Tack vare Nåden
Den tillitsfulla kärlek och osjälviska hängivenhet, som utmärkte Johannes’ liv och sinnelag,
kommer med ovärderliga lärdomar för den kristna församlingen. Somliga kanske hävdar, att han i
sig själv ägde denna kärlek, utan inverkan från Guds nåd; men av naturen hade Johannes allvarliga
karaktärsbrister; han var stolt och äregirig samt rask att brusa upp inför skymfningar och
nedrigheter.
Djupet och omfattningen hos Johannes’ tillgivenhet mot Mästaren var inte orsaken till Kristi kärlek
för honom, utan verkan av den kärleken. Johannes ville bli lik Jesus, och under Kristi kärleks
omvandlande inflytande blev han ödmjuk och saktmodig. Det egna jaget doldes i Jesus. Han var
nära förenad med det Levande Vinträdet, och blev på så vis delaktig av den gudomliga naturen.
Detta blir alltid följden av samvaro med Kristus. Detta är sann helgelse.
Det kan visst förekomma tydliga fel hos en persons sinnesart, men när vederbörande blir en äkta
lärjunge åt Jesus, gör kraften hos den gudomliga nåden individen till en ny skapelse. Kristi kärlek
förvandlar, helgar honom eller henne. Men när människor bekänner sig vara kristna, och deras
religion ändå inte gör dem till bättre män och kvinnor på alla områden i livet – levande företrädare
åt Kristus till läggning och sinnelag – tillhör de inte Honom.
Lärdomar i Karaktärsdaning
En gång var Johannes djupt oense med flera av bröderna om, vilken av dem det var, som skulle
räknas som den störste. De avsåg inte, att deras ord skulle nå Mästarens öra; likväl läste Jesus deras
hjärtan, och tog tillfället i akt att lära Sina lärjungar en läxa i ödmjukhet. Den riktades inte bara till
den lilla grupp, som lyssnade till Hans ord, utan skulle komma att nedtecknades till förmån för
samtliga Hans efterföljare intill tidens slut. "Jesus satte sig ner, kallade på de tolv och sade till dem:
’Om någon vill vara den förste skall han vara den siste av alla och allas tjänare’" (Markusevangeliet
9:35).
De, som äger Kristi anda, strävar inte efter att vinna någon ställning över sina bröder. Det är de,
som är små i sina egna ögon, som kommer att räknas som stora i Guds ögon. "Sedan tog han ett litet
barn och ställde det mitt ibland dem, slöt det i sin famn och sade till dem: ’Den som tar emot ett
sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte bara emot mig
utan honom som har sänt mig’" (verserna 36, 37).
Vilken värdefull lärdom detta är för alla Kristi efterföljare! De, som förbiser de vardagliga plikter
som ligger mitt framför dem, som försummar förbarmande och vänlighet, artighet och kärlek, om så
bara mot ett litet barn, försummar Kristus. Johannes tog personligen till sig denna lärdom och drog
nytta av den.
Vid ett annat tillfälle hade hans broder Jakob och han själv sett en man driva ut djävlar i Jesu namn,
och eftersom han inte omgående anslöt sig till deras grupp, ansåg de att han inte hade någon rätt att
utföra detta verk, och därför förbjöd de honom det. Med uppriktigt hjärta delgav Johannes
händelsen för sin Mästare. Jesus sade: "’Hindra honom inte. Ingen som utför en kraftgärning i mitt
namn kan sedan genast tala illa om mig. Den som inte är emot oss är för oss" (verserna 39, 40).
Vidare kom Jakob och Johannes genom sin mor med en vädjan om, att få de högsta
hedersställningarna i Kristi rike. Frälsaren svarade: "’Ni vet inte vad ni ber om" (Markusevangeliet
10:38). Hur dåligt inser många av oss den sanna innebörden av våra böner! Jesus var medveten om
det oändliga offer, med vilket härligheten skulle vinnas, då Han, "i stället för den glädje som låg
framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen" (Hebréerbrevet 12:2). Den
glädjen innefattade, att Hans skam, Hans vånda och utgjutandet av Hans blod skulle leda till själars
frälsning.
Det var denna härlighet, som skulle bli Kristi, och som de två lärjungarna bad om att de skulle få en
del i. Jesus frågade dem: "Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag
kommer att döpas med?’ De svarade: ’Det kan vi’" (Markusevangeliet 10:38, 39).
Föga begrep de, vad det dopet innebar och stod för! "Jesus sade till dem: ’Den kalk som jag dricker
skall ni dricka, och med det dop som jag blir döpt med skall ni döpas. Men platsen på min högra
sida och på min vänstra sida är det inte min sak att ge bort, de platserna skall tillfalla dem som de är
beredda för’" (verserna 39, 40).
Inget Utrymme för Stolthet och Äregirighet
Jesus förstod vilka drivkrafterna bakom önskemålet var, och bestraffade därför de två lärjungarnas
stolthet och ärelystnad: "’Ni vet att de som anses vara folkens ledare uppträder som herrar över dem
och folkens stormän härskar över dem. Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland
er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty
Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för
många’" (verserna 42-45).
Vid ett tillfälle skickade Kristus Sina budbärare i förväg till en samaritisk by, för att de skulle be
folket där att ordna med förfriskningar åt Honom och lärjungarna. Men då Frälsaren närmade Sig
staden, syntes Han gå vidare mot Jerusalem. Detta väckte samariternas fiendskap, och i stället för
att sända ut budbärare med en inbjudan, ja, en vädjan om att stanna hos dem ett tag, höll de inne
med det brukliga tillmötesgående, som de skulle ha visat den vanlige resenären. Jesus tvingar Sig
aldrig på någon, och samariterna förlorade den välsignelse, som skulle ha blivit deras, om de bjudit
Honom att bli deras gäst.
Vi må förundra oss över den ohövliga behandlingen av himmelens Majestät, men hur ofta gör inte
vi som bekänner oss vara Kristi efterföljare oss skyldiga till samma slags försummelse! Ber vi
enträget Jesus att göra Sin boning i våra hjärtan och i våra hem? Han är full av kärlek, av nåd, av
välsignelse, och står redo att skänka oss dessa gåvor; men, i likhet med samariterna, är vi ofta lika
nöjda utan dem.
Lärjungarna var medvetna om Kristi avsikt, att välsigna samariterna med Sin närvaro; och då de såg
köld, avund och missaktning riktas mot Mästaren, uppfylldes de av överraskning och förnärmelse.
Särskilt Jakob och Johannes upprördes. Att Han, som de aktade så högt, skulle bli behandlad på det
viset, tycktes de ett brott för allvarligt att begås utan omedelbar bestraffning. I sin iver sade de:
"’Herre, vill du att vi skall kalla ner eld från himlen som förtär dem, såsom Elia gjorde?"
(Lukasevangeliet 9:54, de tre sista orden ur KJV). Härmed åsyftades dödandet av de syriska
befälhavarna och deras trupper, som skickats ut för att ta profeten Elia till fånga.
Jesus åthutade lärjungarna med dessa ord: "Ni vet inte av vilken ande ni är. Ty Människosonen har
inte kommit för att förgöra människosjälar, utan för att frälsa dem" (verserna 55, 56, ReformationsBibeln). Johannes och hans medlärjungar studerade vid en skola, där Kristus var läraren. De, som
var beredda att se sina egna fel och längtade efter att förbättra sin karaktär, fick rika tillfällen till
det. Johannes satte stort värde på varje lärdom och sökte ständigt, att föra sitt liv i samklang med det
Gudomliga Mönstret. Jesu undervisning, som betonade saktmod, ödmjukhet och kärlek som
byggstenar för tillväxt i nåden, och som kvalifikation för deltagande i Hans verk, var av största
betydelse för Johannes. Dessa lärdomar framställs för oss var och en personligen och som
församlingssyskon, liksom för Kristi första lärjungar.
Johannes och Judas
En upplysande lärdom går att dra från den slående skillnaden i karaktär mellan Johannes och Judas.
Johannes utgjorde en levande bild på helgelse. Å andra sidan ägde Judas ett sken av gudaktighet,
samtidigt som hans sinnelag var mera sataniskt än gudomligt. Han bekände sig till att vara en Kristi
lärjunge, men förnekade Honom i ord och gärning.
Judas fick samma dyrbara möjligheter som Johannes, att studera och ta efter Förebilden. Han
lyssnade till Kristi undervisning, och hans sinnesart kunde ha förvandalts genom Guds nåd. Men
medan Johannes på allvar tog upp kampen mot sina egna svagheter och sökte att bli lik Kristus,
gjorde Judas våld på det egna samvetet, föll för frestelser och lade sig till med oärlighetens fula
ovana, som skulle komma att gestalta honom till Satans avbild.
Dessa två lärjungar står för den kristna världen. Alla bekänner sig som Kristi efterföljare; men
medan en grupp vandrar i ödmjukhet och saktmod samt lär sig av Jesus, visar den andra att de icke
är ordets görare, utan blott dess hörare. En grupp blir helgad genom sanningen; den andra är helt
okunnig om Guds nåds förvandlande kraft. De tidigare dör dagligen bort ifrån det egna jaget, och
segrar över synden. De senare ger efter för sina lustar, och blir till Satans tjänare.
Johannes’ Verksamhet
Aposteln Johannes tillbringade sin tidiga tillvaro i umgänge med Galiléens ohyfsade fiskare. Han
kom ej i åtnjutande av någon särskild skolgång; men genom att umgås med Kristus, den Store
Läraren, skaffade han sig den högsta möjliga utbildning, som dödliga kan motta. Han drank ivrigt ur
visdomens källa, och försökte sedan att leda andra till den "källa, som flödar fram och ger evigt
liv’" (Johannesevangeliet 4:14). Enkelheten hos hans tal, den upphöjda och storslagna kraften hos
de sanningar han yttrade, och den andliga livlighet som utmärkte hans undervisning, öppnade dörrar
för honom hos alla klasser. Men inte ens de troende var fullt i stånd till, att förstå de heliga
mysterierna hos den gudomliga sanning, som framställdes genom hans uttydningar. Han tycktes
ständigt vara fylld av den Helige Ande. Han försökte att leda folkets tankar uppåt, så att de kunde
greppa tag om det osynliga. Visdomen, som han talade med, fick hans ord att drypa som av dagg,
varvid själen mjukades upp och lades i stoftet.
Efter Kristi himmelsfärd framstår Johannes som en trofast, varm arbetare åt Mästaren. Tillsammans
med andra mottog han Andens utgjutelse på Pingstdagen, och med ny iver och kraft fortsatte han att
till folket tala livets ord. Han hotades med fängelse och död, men han lät sig inte skrämmas.
Mängder från alla samhällsklasser kommer ut för att lyssna till apostlarnas förkunnelse, och får sina
sjukdomar botade genom Jesu namn, detta namn som var så hatat ibland judarna. Prästerna och
styresmännen bjuder på frenetiskt motstånd, när de ser de sjuka bli helade och Jesus upphöjd som
livets Furste. De fruktar, att snart kommer hela världen att tro på Honom, och sedan anklaga dem
för att ha mördat den Mäktige Helbrägdagöraren. Men ju ihärdigare deras ansträngningar för att
hejda uppståndelsen, desto flera tror på Honom och vänder sig bort ifrån de skriftlärdes och
fariséernas lärosatser. Dessa fylls då av vrede, griper Petrus och Johannes och kastar dem i fängelse.
Men på natten öppnar Herrens ängel fängelsets portar, för ut dem och säger: "’Gå och ställ er i
templet och förkunna för folket allt som hör till detta liv’" (Apostlagärningarna 5:20).
Troget och uppriktigt frambar Johannes vittnesbörd för sin Herre vid varje lägligt tillfälle. Han såg,
att församlingen levde under en ytterst hotfull tid. Sataniska förvillelser förekom överallt.
Människornas sinnen utsattes för otrons försåtligheter och bedrägliga läror. Vissa, som låtsades vara
äkta Guds medarbetare, var simpla bedragare. De förnekade Kristus och Hans evangelium samt
införde avskyvärda irrläror och levde i överträdelse av Guds lag.
Johannes’ Älsklingsämne
Johannes’ älsklingsämne var Kristi omätbara kärlek. Han trodde på Gud såsom ett barn tror på en
vänlig och ömsint far. Han förstod Jesu väsen och verk; och då han såg sina judiska bröder famla
sig omkring utan en enda ljusstråle från Rättighetens Sol, som eljest skulle ha lyst upp deras stig,
längtade han efter att för dem presentera eller föreställa Kristus, världens Ljus.
Den trogne aposteln insåg, att deras blindhet, deras stolthet, vidskepelse och okunnighet om
Skrifterna kring deras själar smidde länkar, som aldrig skulle kunna brytas. Fördomarna och hatet
mot Kristus, som de envist uppammade, förde olycka över dem som folk och grusade deras
förhoppningar om evigt liv. Men Johannes fortsatte att framställa Kristus för dem som enda väg till
frälsning. Beläggen för, att Jesus från Nasaret var Messias, var så entydiga att Johannes
tillkännager, att ingen behöver vandra i lögnens mörker, när sådant ljus erbjuds vederbörande.
Beklämd av giftiga Lögnläror
Johannes levde länge nog, för att se Kristi evangelium förkunnas nära och fjärran, och tusentals
ivrigt ta emot dess läropunkter. Dock fylldes han av bedrövelse, då han blev varse giftiga falsklärors
intåg i församlingen. En del, som tog emot Kristus, gjorde gällande att Hans kärlek fritog dem från
lydnaden mot Guds lag. Å andra sidan lärde många ut, att lagens bokstav skulle hållas, liksom alla
judiska seder och ceremonier, och att detta var tillräckligt för frälsning, utan hjälp av Kristi blod. De
menade, att Kristus var en god man, i likhet med apostlarna, men förnekade Hans gudomlighet.
Johannes såg farorna, som församlingen skulle utsättas för, i fall den godtoge dessa uppfattningar,
och han bemötte dem snabbt och beslutsamt. Han skrev till en särskilt högt ärad medhjälpare i
evangelii verksamhet, en kvinna med gott rykte och omfattande inflytande:
"Ty många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har
kommit i köttet. En sådan är Bedragaren, Antikrist. Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för
utan får full lön. Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som
förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig
denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som
välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar" (Andra Johannesbrevet 7-11).
Johannes skulle inte komma att bedriva sitt arbete utan att möta stora hinder. Satan låg inte på
sofflocket. Han ingav onda människor, att förkorta denne gudsmans produktiva liv, men heliga
änglar skyddade honom mot deras angrepp. Johannes måste stå som ett trofast vittne för Kristus.
Församlingen behövde, i sin utsatthet, hans vittnesbörd.
Genom falskmålning och lögn hade Satans sändebud sökt att uppegga motstånd mot Johannes och
mot Kristi lära. Som följd härav hotades församlingen av splittringar och irrläror. Johannes bemötte
dessa felaktigheter, utan att vika sig en tum. Han spärrade vägen för sanningens vedersakare. Han
skrev och uppmanade, för att ledarna inom avfallet inte skulle uppmuntras det lilla minsta. I vår tid
förekommer det onda saker och ting, som liknar hoten mot den tidiga församlingens välgång, och
apostelns undervisning härvidlag bör noga följas. "Ni måste visa kärlek", ljuder ropet från alla håll,
i synnerhet från dem som bekänner sig vara helgade. Men kärleken är för ren, för att överskyla en
enda icke bekänd synd. Johannes’ undervisning är viktig för dem, som lever under de yttersta,
farliga dagarna. Han hade stått Kristus ytterligt nära, han hade lyssnat på Hans undervisning och
bevittnat Hans mäktiga mirakler. Han frambar ett övertygande vittnesbörd, vilket gjorde Guds
fienders falsarier verkningslösa.
Ingen Undfallenhet gentemot Synden!
Johannes upplevde välsignelsen från sann helgelse. Men märk väl, aposteln påstår sig ej vara
syndfri; han strävar efter fulländning, genom att vandra i ljuset från Guds anlete. Han vittnar, att
den som säger sig känna Gud, och ändå överträder Hans lag, gör sin bekännelse till en lögn. "Den
som säger: ’Jag känner honom’ och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen
finns inte i honom" (Första Johannesbrevet 2:4). I innevarande tidsålder, med sin omskrutna
fördomsfrihet, skulle de orden brännmärkas som svår inskränkthet. Men aposteln lär, att medan vi
skall visa kristen artighet, ankommer det på oss att kalla synden och syndarna vid deras rätt namn –
att det stämmer överens med sann kärlek. Samtidigt som vi skall älska själarna, som Kristus dog
för, och verka för deras frälsning, får vi aldrig ge efter det minsta för synden. Vi får inte förena oss
med de upproriska, och kalla det för kärlek. Gud kräver av Sitt folk i denna period av
världshistorien att det, såsom Johannes gjorde på sin tid, utan vacklande skall stå upp för det rätta, i
strid med själsfördärvande falsarier.
Ingen Helgelse Lydnad förutan
Jag har träffat många, som påstått sig leva utan synd. Men då de prövats med Guds ord, har dessa
personer visat sig öppet överträda Hans heliga lag. De tydligaste bevis för det fjärde budets
beständighet och bindande krav har inte kunnat väcka samvetet till liv. De har inte kunnat förneka
Guds fordringar, men dristat sig till att skylla ifrån sig sina brott mot vilodagsbudet. De har menat
sig vara helgade, och att de tjänat Gud alla dagar i veckan. Många fina människor, har de sagt, höll
aldrig Sabbaten. Helgade personer skulle inte fördömas för vilodagsbrott. Gud var för barmhärtig,
för att straffa dem för att de inte helighållit den sjunde dagen. De skulle ha räknats som udda av
övriga i samhället, i fall de skulle ha iakttagit Sabbaten, och skulle ha förlorat sitt inflytande i
världen. Och de hade måst underordna sig den överhet de haft över sig.
En dam i New Hampshire vittnade vid ett allmänt möte, att Guds nåd härskade i hennes hjärta och
att hon helt och hållet var Herrens. Så uttryckte hon sin uppfattning, att detta folk gjorde mycket
gott genom att väcka syndare till insikt om den fara de svävade i. Hon sade: "Den vilodag, som
detta folk uppmärksammar oss på, är den enda, bibliska vilodagen"; och sedan uttalade hon, att
hennes tankar kretsat livligt kring detta ämne. Hon såg stora prövningar framför sig, som hon måste
möta som iakttagare av den sjunde dagen. Påföljande dag kom hon till mötet och vittnade på nytt.
Hon sade sig ha frågat Herren, om hon måste helighålla Sabbaten, och Han hade sagt till henne att
det behövde hon inte göra. Alltså hade hon sinnesfrid på den här punkten. Därpå kom hon med en
ytterst rörande uppmaning till alla, att de skulle omfatta Jesu fullkomliga kärlek, som inte fördömde
själen.
Den kvinnan ägde inte äkta helgelse. Det var inte Gud, som sade till henne att hon skulle bli helgad,
medan hon trotsade ett av Hans entydiga bud. Guds lag är okränkbar, och ingen kan bryta mot den
ostraffat. Den, som lovade henne att hon kunde fortsätta att överträda Guds lag och vara syndfri, var
härskaren över mörkrets makter – samme person, som genom ormen sade till Eva i Eden: "’Ni skall
visst inte dö!" (Första Moseboken 3:4). Eva smickrade sig själv med, att Gud var för snäll för att
straffa henne för hennes olydnad mot Hans uttryckliga kommandon. Samma spetsfundighet
framhålls av tusentals som ursäkt för deras överträdelse av det fjärde budet. De, som har Kristi
sinne, kommer att hålla samtliga Guds bud, oavsett omständigheterna. Himmelens Majestät säger:
"jag har hållit min Faders bud" (Johannesevangeliet 15:10).
Adam och Eva dristade sig till, att gå emot Herrens krav, och den fruktansvärda följden av deras
synd skulle vara för oss en varning: Följ inte deras exempel i olydnad! Kristus bad för Sina
lärjungar med följande ord: "Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning" (Johannesevangeliet
17:17). Det förekommer ingen äkta helgelse, utom genom lydnad mot sanningen. De, som älskar
Gud av hela hjärtat, kommer att även älska samtliga Hans budord. Ett helgat hjärta står i samklang
med stadgarna hos Guds lag; ty de är heliga, rättfärdiga och goda.
Gud har inte förändrats
Guds karaktär har inte förändrats. Han är samme nitälskande Gud i dag, som då Han utgav Sin lag
på Sinai och skrev den med Sitt eget finger på stentavlorna. De, som trampar Guds heliga lag i
smutsen, kan visst säga: "Jag är helgad"; men att verkligen vara helgad, och att bara påstå sig vara
det, är två vitt skilda saker.
Nya Testamentet har inte ändrat på Guds lag. Heligheten hos det fjärde budets vilodag står lika fast
förankrad som Jehovas tron. Johannes skriver: "Var och en som gör synd bryter mot lagen, ty synd
är brott mot lagen. Och ni vet att han uppenbarades för att ta bort synderna, och synd finns inte i
honom. Den som förblir i honom syndar inte. Den som syndar {överträder lagen} har inte sett
honom och känner honom inte" (Första Johannesbrevet 3:4-6). Vi är bemyndigade, att betrakta på
samma sätt som den älskade lärjungen dem, som påstår sig förbli i Kristus, vara helgade, samtidigt
som de lever i överträdelse av Guds lag. Han träffade på samma slags personer, som vi ställs inför.
Han sade: "Kära barn, låt ingen föra er vilse. Den som gör det rätta är rättfärdig liksom han är
rättfärdig. Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen"
(verserna 7, 8). Här talar aposteln klarspråk, vilket han bedömde att ämnet krävde.
Johannes’ epistlar andas en kärlekens anda. Men när han kommer i beröring med den grupp, som
bryter mot Guds lag och ändå påstår sig leva utan synd, tvekar han inte att varna dem för deras
ohyggliga självbedrägeri. "Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så
ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har
vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi
inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är
han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att
vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss" (Första Johannesbrevet
1:6-10).
Johannes landsförvisad
Den storartade framgång, som åtföljde apostlarnas och deras medarbetares förkunnelse av
evangeliet, föranledde än värre hat från Kristi fiender. De gjorde allt de kunde, för att hindra dess
framgång, och lyckades slutligen att rikta den romerske kejsarens makt mot de kristna. Ohygglig
förföljelse följde, under vilken många av Kristi efterföljare dödades. Aposteln Johannes var nu en
gammal man, men han fortsatte att förkunna läran om Kristus med stor iver och framgång.
Motståndarna kunde inte säga emot hans kraftfulla vittnesbörd, som kraftfullt uppmuntrade
bröderna.
Då de kristnas tro tycktes skaka på grund av det ursinniga motstånd, som de utsattes för, brukade
aposteln med stor värdighet, kraft och vältalighet upprepa: "Det som var från begynnelsen, det vi
har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets
Ord är det vi vittnar . . . Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha
gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus" (Första
Johannesbrevet 1:1-3).
Det bittraste hatet tändes mot Johannes för hans aldrig sviktande trofasthet mot Kristi sak. Han var
den siste överlevande av lärjungarna, som varit nära knutna till Jesus, och hans fiender bestämde att
hans vittnesbörd måste tystas. Om det lyckades, trodde de att läran om Kristus inte skulle spridas
vidare; och om den bemöttes med stränghet, kunde den snart dö ut i världen. Alltså kallades
Johannes till Rom, för att ställas inför rätta för sin tros skull. Falska vittnen anklagade honom för
uppvigling, genom att han påstods offentligt förkunna läror, som skulle undergräva myndigheterna.
Aposteln framställde sin tro på ett klart och övertygande sätt med sådan enkelhet och frispråkighet,
att hans ord hade en kraftfull inverkan. Åhörarna blev förbluffade över hans klokhet och vältalighet.
Men ju mera övertygande hans vittnesbörd, desto mera glödande hat från sanningens motståndare.
Kejsaren fylldes av ursinne, och hädade Guds och Kristi namn. Han förmådde inte att motbevisa
apostelns resonemang eller tala med samma kraft som aposteln. Därför bestämde han sig för, att
tysta den trogne förkunnaren.
Guds Vittne tystades inte - Här ser vi, hur hårt hjärtat kan bli, när det tjurigt vänder sig emot Guds
syften. Församlingens fiender var fast beslutna, att försvara sin stolthet och makt inför folket.
Genom kejsarens påbud förvisades Johannes till ön Patmos, dömd, som han säger oss, "för Guds
ord och Jesu vittnesbörds skull" (Uppenbarelseboken 1:9). Dock misslyckades Kristi fiender
fullständigt i sin avsikt, att tystna Hans trogna vittne. Från hans plats i landsflykt hörs apostelns
röst. Den når ända fram till tidens slut och förkunnar de mest spännande sanningar, som någonsin
meddelats till dödliga.
Patmos, en öde klippö i Egeiska Sjön, hade utsetts av de romerska myndigheterna till förvisningsort
för brottslingar. Men för Guds tjänare visade sig denna dystra boning vara himmelens port. Han
stängdes ute från livets jäkt och från aktivt arbete som evangelist, men han utestängdes inte från
Guds närvaro. I sitt ödsliga hem kunde han umgås med konungars Konung och mera ingående
studera yttringarna av gudomlig makt i naturens bok och på inspirationens sidor. Han fann nöje i, att
begrunda det stora skapelseverket och älskade den Gudomlige Arkitektens kraft. Under tidigare år
hade hans ögon hälsats av åsynen av skogstäckta kullar, gröna dalgångar och fruktbärande slätter;
och i naturens samlade skönhet hade han glatt sig åt att spåra Skaparens visdom och skicklighet. Nu
var han omgiven av anblickar, som för många skulle ha tett sig dystra och ointressanta. Men för
Johannes var det annorlunda. Han lyckades dra de väsentligaste lärdomar från de hotande, ödsliga
klipporna, mysterierna hos det stora djupet och himlavalvets härlighet. För honom bar det hela
avtrycket av Guds makt och tillkännagav Hans härlighet.
Naturens Röst
Runt omkring sig såg aposteln vittnesbörden om Syndafloden, vilken dränkte Jorden därför att
inbyggarna dristade sig till att överträda Guds lag. Klippor, som rivits upp ur det stora djupet och ur
marken då vattenmängderna välde fram, tecknade för honom en levande bild av det fruktansvärda
utgjutandet av Guds vrede.
Men samtidigt som hela omgivningen tycktes öde och kal, var den blå himlen som välvde sig
ovanför aposteln på det isolerade Patmos, lika strålande och vacker som den ovanför hans älskade
Jerusalem. Väl en person blickar på kvällshimlens härlighet och lägger märke till Guds verk i form
av dess härar, då drar vederbörande en lärdom om Skaparens väldighet i jämförelse med den egna
litenheten. I fall personen burit på stolthet och självupptagenhet på grund av rikedom, eller
förmågor, eller yttre skönhet, då bör han eller hon gå ut en vacker kväll och titta på den stjärnprydda
himlen. Det skall lära personen, att tygla sin stolthet i närvaron av den Oändlige.
I rösten från många vatten – djup, som ropade till djup – hörde profeten Skaparens stämma. Havet,
piskat till ursinne av de obarmhärtiga vindarna, var för honom en bild på en sårad Gud. De mäktiga
vågorna, vars värsta utbrott hämmades genom den gräns som en osynlig hand stakat ut, talade till
Johannes om en oändlig makt, som styrde över djupet. Och dess motsats framträdde också för hans
syn: Svaga dödligas oförstånd – de är blott maskar i stoftet – som förhärligar sig själva i sin klokhet
och styrka samt sätter sig upp emot världsalltets Härskare, som om Gud skulle vara som en av dem.
Hur blind och utan allt vett är inte människors stolthet! En timme av Guds välsignelse i form av
solsken och regn över marken gör mer för att förändra naturen, än människan med all sin omskrutna
vetskap och ihärdiga ansträngningar förmår att uppnå under en hel livstid.
Den landsförvisade profetens vistelseort, en ö, uppvisade yttringar av Guds kraft, och genom
naturens företeelser umgicks han med sin Gud. Själens intensivaste längtan efter Gud, dess
innerligaste böner, steg upp till himmelriket från det klippiga Patmos. Då Johannes betraktade
klipporna, blev han påmind om Kristus, grundvalen till hans egen styrka, i vars skugga han kunde
gömma sig utan fruktan.
Han helighöll Vilodagen
Den av Johannes omnämnda Herrens dag, var Sabbaten. På den dagen vilade Herren efter Sitt stora
skapelseverk, och Han välsignade och helgade den, eftersom Han vilade på den dagen. Johannes
iakttog Sabbaten lika noga på ön Patmos, som då han rörde sig ibland människorna och predikade
på den dagen. De kala, omgivande klipporna påminde Johannes om det steniga Horeb, och hur Gud
sade, då Han uttalade Sin lag till människorna där: "Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den"
(Andra Moseboken 20:8).
Guds Son talade till Moses från bergets topp. Gud gjorde klipporna till Sin helgedom. Hans tempel
var de eviga höjderna. Den Gudomlige Lagstiftaren steg ned på det klippiga berget, för att tala Sin
lag så att den hördes till allt folket. De skulle ta intryck av den storslagna och skräckinjagande
uppvisningen av Hans makt och härlighet, samt frukta för att överträda Hans bud. Gud uttalade Sin
lag mitt i åskknallar och ljungeldar ur det täta molnet på berget, och Hans stämma ljöd som en
högljutt skallande trumpet. Herrens lag var oföränderlig, och tavlorna som Han skrev lagen på,
bestod av solid sten – ett tecken på oåterkalleligheten hos Hans stadgar. Det klippiga Horeb blev en
helig plats för alla dem, som älskade och högaktade Guds lag.
Instängd med Gud
Medan Johannes begrundade scenerna från Horeb, kom Anden åt Honom som helgat den sjunde
dagen över honom. Han tänkte ingående på Adams synd, då denne bröt mot den gudomliga lagen,
och de fruktansvärda följderna av hans överträdelse. Guds omätbara kärlek, i att utge Sin Son för att
återköpa det förlorade släktet, var nästan för mycket att uttrycka med ord. När han framställer denna
kärlek i sin epistel, manar han församlingen och världen att betrakta den. "Se, vilken kärlek Fadern
har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att
den inte har lärt känna honom" (Första Johannesbrevet 3:1). Det var en gåta för Johannes, att Gud
kunde utge Sin Son till att dö för den upproriska människan. Och han blev stum av förundran över,
att frälsningsplanen – som kostat Himmelen så oerhört mycket – skulle förkastas av dem, för vilkas
skull det oskattbara offret hade gjorts.
Johannes var instängd med Gud. I takt med att han lärde sig mera om Guds sinnelag genom
skapelsens verk, steg hans aktning för Skaparen. Han frågade ofta sig själv: Varför vill inte
människorna, som i allt beror på Gud, få frid med Honom genom lydnad av hjärtat? Hans visdom
vet ingen gräns, och Hans kraft och makt går ej att uttömma. Han styr över himlarna med deras
oräkneliga världar. Han bevarar storslagenheten och skönheten hos Sina skapade verk i fullkomlig
samklang. Synd är lika med överträdelse av Guds lag, och straffet för synd är döden. Det skulle
aldrig ha uppstått disharmoni i himmelen eller på Jorden, om synden aldrig hade existerat. Olydnad
mot Guds lag har medfört allt det elände, som förekommit ibland Hans skapade varelser. Varför
vägrar människorna, att låta försona sig med Gud?
Det är ingen småsak, att synda emot Gud, att låta människans vrånga vilja förhäva sig mot
Skaparens vilja. Även i denna värld är det bäst för människan, att lyda Guds bud. Och det ligger
utan tvivel i hennes intresse, att hon underordnar sig Gud, och håller fred med Honom. Djuren i
naturen lyder sin Skapares lag genom instinkten, som styr dem. Han säger till det stolta havet: "’Hit
får du komma, men inte längre" (Job 38:11); och genast lyder vattnen Hans ord. Planeterna förs
högtidligt fram i fullkomlig ordning, lydande lagarna Gud har instiftat. Av alla de varelser, som
Gud skapat på Jorden, är människan ensam i sitt uppror. Ändå har hon ett förstånd, som gör att hon
kan begripa kraven hos Guds lag och ett samvete, som gör att hon kan känna skuld över brott mot
lagen samt frid och lycka över lydnad mot lagen. Gud danade henne med fri vilja, för att hon
antingen skulle lyda eller inte lyda. Lönen evigt liv – en härlighet, som väger tungt och varar i
evighet – lovas åt dem, som gör Guds vilja, medan hotet om Hans vrede hänger över alla, som
vänder Hans lag ryggen.
Guds Majestät
Då Johannes begrundade Guds härlighet, såsom den framgår av Hans skapade verk, överväldigades
han av Skaparens storhet och majestät. Om så alla invånare i denna lilla värld skulle vägra att lyda
Gud, skulle Han ändå inte stå där utan härlighet. Han skulle kunna sopa undan varje dödlig från
Jordens yta på ett ögonblick, och åstadkomma ett nytt släkte, som skulle befolka den och förhärliga
Hans namn. Gud är inte beroende av människan för att bli hedrad. Han skulle kunna samla himlens
stjärneskara, millionerna världar där ovan, för att de skulle stämma upp en sång till ära och pris åt
sin Skapare. "Himlarna prisar dina under, HERRE, och din trofasthet i de heligas församling. Ty
vem i skyn kan jämföras med HERREN? Vem bland Guds söner är HERREN lik? Gud är
fruktansvärd i de heligas råd, mycket fruktansvärd är han för alla omkring honom" (Psaltaren 89:68).
Han fick se Kristus
Johannes återkallar i minnet de fantastiska händelser, som han bevittnade i Kristi liv. I fantasin
upplever han på nytt de dyrbara tillfällen, som en gång var hans, och detta tröstar honom storligen.
Plötsligt avbryts han i sitt begrundande; någon kallar på honom med klar och tydlig röst. Han
vänder på sig, för att se varifrån rösten kommer, och, se, där står Herren, som han har älskat, med
vilken han vandrat och talat, och vars lidanden på korset han bevittnat. Men Frälsarens yttre har nu
märkbart förändrats. Han är ej längre "en smärtornas man och förtrogen med lidande" (Jesaja. 53:3).
Han bär inte märkena efter Sin förödmjukelse. Hans ögon är som eldslågor; Hans fötter liknar
skinande malm, som glöder i smältugnen. Hans röst låter som dånet av väldiga vatten. Han ansikte
lyser som Solen på middagens höjd. I Sin hand håller Han sju stjärnor, som står för
församlingstjänarna. Ut ur Hans mun går ett skarpt, tveeggat svärd, en bild på kraften hos Hans ord.
Johannes, som älskat sin Herre så mycket, och som troget hållit fast vid sanningen trots hotet om
fängelse, piskning och död, uthärdar inte strålglansen från Kristi närvaro, och faller likt en död till
marken. Jesus lägger så handen på Sin platt liggande tjänare och säger: "’Var inte förskräckt... Jag
var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter" (Uppenbarelseboken 1:17, 18). Johannes fick
kraft till att leva i närvaron av sin förhärligade Herre, varpå visades för honom i en helig syn Guds
avsikter inför framtiden. De underbara lockelserna i det himmelska hemmet visades för honom. Han
tilläts att betrakta Guds tron, och se de förlossades vitklädda skara. Han hörde de himmelska
änglarnas musik, och segersången från dem, som segrat genom Lammets blod och sitt vittnesbörds
ord.
Johannes’ Ödmjukhet
Den älskade lärjungen beviljades förmåner, som dödliga sällan fått. Han hade dock blivit så
grundligt delaktig av Kristi karaktär, att stoltheten inte kunde slå rot i hans hjärta. Hans ödmjukhet
bestod icke bara i en bekännelse; den bestod av en nåd, som klädde honom lika naturligt som ett
ytterplagg. Han försökte alltid, att skyla över sina egna rättfärdiga handlingar och att undvika allt,
som skulle verka vara ett försök att dra uppmärksamheten till honom själv. I sitt Evangelium
nämner Johannes den lärjunge, som Jesus älskade, men döljer faktumet att den som hedrades på
detta sätt, var han personligen. Hans förfaringssätt var alltid fritt från själviskhet. I sitt dagliga liv
lärde och levde han ut kärlek i högsta grad. Han var synnerligen väl medveten om den kärlek, som
borde förekomma ibland blodsbröder och kristna syskon. Han framställer och tillråder denna kärlek
såsom ett nödvändigt kännetecken på Jesu efterföljare. Saknas denna, är alla anspråk på det kristna
namnet förgäves
Johannes undervisade om handfast helgelse. Han lägger fram ofelbara regler för kristnas
uppförande. De måste vara renhjärtade och uppträda korrekt. De får aldrig nöja sig med en tom
bekännelse. Med omisskännliga ord förklarar han, att vara en kristen är att vara lik Kristus.
Johannes’ liv var ett enda ihärdigt försök, att rätta sig
fter Guds vilja. Aposteln tog efter sin Frälsare så noga, och hade en sådan klar förnimmelse av
Kristi helighet, att hans egen karaktär, å andra sidan, var synnerligen bristfällig. Och då Jesus
framträdde i Sin förhärligade kropp inför Johannes, räckte en hastig blick för att han skulle falla till
marken som en död. Så kommer alltid de att känna det, som känner sin Herre och Mästare bäst. Ju
mera ingående de begrundar Jesu liv och sinnelag, desto mera medvetna kommer de att bli om sin
egen syndighet, och desto mindre benägna kommer de att vara påstå sig ha ett syndfritt hjärta eller
skryta över sin helgelse.
Den Kristnes Karaktär
Den kristne visar sin karaktär genom sina handlingar i vardagen. Kristus sade: "Så bär varje gott
träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt" (Matteusevangeliet 7:17). Vår Frälsare jämför Sig
Själv med ett vinträd, vars grenar motsvaras av lärjungarna. Han tillkännager entydigt, att alla som
vill bli Hans lärjungar, måste bära frukt; och sedan visar Han hur de kan bli grenar rika på frukt.
"Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den
förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig" (Johannesevangeliet 15:4).
Aposteln Paul beskriver frukten, som den kristne skall bära. Han säger, att den "består i allt vad
godhet, rättfärdighet och sanning heter" (Efésierbrevet. 5:9). Och vidare: "Andens frukt däremot är
kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning" (Galaterbrevet
5:22, 23). Dessa dyrbara storheter är helt enkelt grundsatserna hos Guds lag omsatta i praktiken.
Guds lag är den enda riktiga måttstocken för moralisk fulländning. Denna lag exemplifierades på ett
praktiskt sätt i Kristi liv. Han säger om Sig Själv: "jag har hållit min Faders bud"
(Johannesevangeliet 15:10). Ingenting mindre, än detta slags lydnad motsvarar kraven hos Guds
ord. "Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde" (Första
Johannesbrevet 2:6). Vi kan inte ursäkta oss med att vi inte förmår detta, ty vi har denna försäkran:
"’Min nåd är nog för dig" (Andra Korintierbrevet 12:9). När vi blickar i den gudomliga spegeln,
Guds lag, ser vi det oerhört onda hos synden, liksom vårt eget förlorade tillstånd som överträdare.
Men genom ånger och tro blir vi rättfärdiggjorda inför Gud, och genom Guds nåd förmår vi att visa
lydnad mot Hans bud.
Gud och Människan
De, som verkligen älskar Gud, kommer att visa en uppriktig önskan om, att veta Hans vilja och göra
den. Så här säger aposteln Johannes, vars epistlar så ingående behandlar ämnet kärlek: "Detta är
kärleken till Gud: att vi håller hans bud" (Första Johannesbrevet 5:3). Ett barn, som älskar sina
föräldrar, visar sin kärlek genom villig lydnad; men ett själviskt, otacksamt barn uträttar minsta
möjliga för sina föräldrar, samtidigt som barnet vill dra nytta av alla förmåner, som tilldelas de
lydiga och trofasta. Samma skillnad märks ibland dem, som bekänner sig till att vara Guds barn.
Många, som vet om att de är mottagarna av Hans kärlek och omsorg, och som önskar att få Hans
välsignelse, ogillar att göra Hans vilja. De betraktar Guds krav på dem som en obehaglig ofrihet,
Hans bud som ett tungt ok. Men den, som verkligen eftersträvar hjärtats och livets renhet, finner att
Guds lag är en glädje, och sörjer enbart över att han eller hon är så dålig på att motsvara dess krav.
Ordern till oss lyder, att vi skall älska varandra såsom Kristus älskat oss. Han har visat Sin kärlek,
genom att offra livet för att förlossa oss. Den älskade lärjungen säger, att vi bör vara villiga att offra
livet för bröderna. Ty "var och en som älskar Gud som har fött, älskar också den som är född av
honom" (vers 1). Om vi älskar Kristus, kommer vi att älska dem, som liknar Honom till liv och
sinnesart. Och inte enbart dem, utan vi skall också älska dem, som levat "utan hopp", och varit
"utan Gud i världen" (Efésierbrevet 2:12). Det var för att frälsa syndare, som Kristus lämnade Sitt
hem i himmelen och kom till världen, för att lida och dö. För den sakens skull arbetade Han hårt
och kämpade samt bad, tills Han, med brustet hjärta och övergiven av dem Han kommit för att
frälsa, göt ut Sitt liv på Golgata.
Ta efter Förebilden
Många ryggar undan för ett sådant liv, som vår Frälsare levde. De menar, att uppoffringen för att ta
efter förebilden är för stor – för stor, för att bära frukt i form av goda gärningar, och sedan tålmodigt
uthärda Guds tuktande för bättre fruktsamhet. Men när den kristne helt enkelt betraktar sig själv
som ett ödmjukt redskap i Kristi händer, och gör sitt bästa för att trofast fullgöra varje plikt – och
det gör han, genom att lita på Guds utlovade hjälp – då bär han Kristi ok och finner det milt; då bär
han bördor för Kristus, och säger att de är lätta. Han kan blicka uppåt med mod och tillförsikt, samt
säga: "jag vet vem jag tror på, och jag är övertygad om att det står i hans makt att till den dagen
bevarar det som har blivit anförtrott åt mig" (Andra Timoteusbrevet 1:12).
Om vi stöter på hinder längs vår stig, och nogsamt betvingar dem; om vi möter motstånd och hån,
och i Kristi namn vinner seger; om vi axlar ansvar och fullgör våra skyldigheter i Mästarens anda –
då kommer vi förvisso att göra en värdefull erfarenhet av Hans trofasthet och makt. Då kommer vi
ej längre att vara beroende av andras erfarenhet, ty vi kan vittna härom med vår egen ande. I likhet
med dåtidens samariter kan vi säga: "Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens
Frälsare’" (Johannesevangeliet 4:42).
Ju mera vi begrundar Kristi väsen, och ju mera vi upplever Hans frälsande kraft, desto intensivare
kommer vi att inse vår egen svaghet och ofullkomlighet, och desto ivrigare kommer vi att blicka
hän till Honom som vår styrka och vår Förlossare. Vi saknar egen kraft till att rena själens tempel
från dess nedsmutsning; men när vi ångrar våra synder mot Gud, och söker förlåtelse genom Kristi
meriter, kommer Han att ingjuta den tro, som fungerar och verkar genom kärlek och rengör hjärtat.
Genom tro på Kristus och lydnad mot Guds lag kan vi bli helgade, och på så vis bli lämpliggjorda
att vistas i heliga änglars sällskap och ibland de vitskrudade frälsta i härlighetens rike.
Förening med Kristus vår Förmånsrätt
Det är både en förmånsrätt och en skyldighet för varje kristen, att upprätthålla ett nära förbund med
Kristus och att uppnå en rik erfarenhet i det, som har med Gud att göra. Då kommer vederbörandes
liv att bära rik frukt i form av goda gärningar. Kristus sade: "Min Fader förhärligas, när ni bär rik
frukt" (Johannesevangeliet 15:8). När vi läser levnadsskildringar om människor, som utmärkts
genom sin fromhet, betraktar vi ofta deras erfarenheter och framgångar som någonting långt bortom
vår räckvidd. Men så förhåller det sig inte. Kristus dog för alla; och Hans ord försäkrar oss om, att
Han är villigare att skänka Sin Helige Ande till dem, som ber Honom om det, än jordiska föräldrar
att skänka goda gåvor till sina barn. Profeterna och apostlarna fullkomnade inte en kristen karaktär
genom ett underverk. De använde sig av de medel, som Gud lagt fram inom deras räckvidd; och
alla, som gör samma ansträngning, kommer att uppnå samma goda utfall.
Paulus’ Bön för Församlingen
I sitt brev till församlingen i Efesus framställer Paulus för medlemmarna "evangeliets hemlighet"
(Efésierbrevet 6:19), "Kristi outgrundliga rikedom" (Efésierbrevet 3:8), och garanterar dem sedan,
att han skall bedja innerligt och ingående för deras andliga välstånd:
"Därför böjer jag mina knän för Fadern åt vår Herre Jesus Kristus, . . . Att han i sin härlighets
rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron
skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni skall då tillsammans med
alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek,
som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet"
(Efésierbrevet 3:14-19, avslutningen på vers 14 ur KJV).
Vidare skriver han till sina bröder i Korint: "de som helgats i Kristus Jesus. . . : Nåd vare med er
och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Jag tackar alltid min Gud för er, för den
Guds nåd som ni har fått i Kristus Jesus. Ty i honom har ni blivit rika på allt, i fråga om allt tal och
all insikt, eftersom vittnesbördet om Kristus har fått stadigt fäste hos er. Därför saknar ni inte någon
nådegåva, medan ni väntar på vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse" (Första Korintierbrevet 1:2-7).
Dessa ord riktas inte bara till församlingen i Korint, utan till hela Guds folk intill tidens ände. Varje
kristen kan åtnjuta helgelsens välsignelse.
Aposteln fortsätter med de här orden: "I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla
vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i
samma uppfattning och samma mening" (vers 10). Paulus skulle inte ha vädjat till dem om, att
uppnå det omöjliga. Enighet är det säkra utfallet av kristen fullkomlighet.
I episteln till kolosserna framställs också de underbara förmåner, som säkrats åt Guds barn. "Vi har
hört om er tro i Kristus Jesus och om den kärlek ni har till alla de heliga,. . . Från den dag vi hörde
om det, har vi därför inte upphört att be för er. Vår bön är att ni skall uppfyllas av kunskap om hans
vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt i Herren och i allt behaga honom,
när ni bär frukt i alla slags goda gärningar och växer till i kunskapen om Gud. Hans härlighets makt
skall då styrka er och ge er all kraft till att vara uthålliga och tåliga i allt" (Kolosserbrevet 1:4-11).
Riktmärket för Helgelsen
Aposteln själv eftersträvade samma nivå av helgelse, som han lade fram för sina bröder. Han
skriver till filipperna: "Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi
skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen
om Kristus Jesus, min Herre. . . . Då känner jag Kristus och kraften från hans uppståndelse och
delar hans lidanden genom att bli lik honom i en död med honom, i hoppet om att nå fram till
uppståndelsen från de döda. Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men
jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar
inte att jag redan har gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig
mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i
Kristus Jesus" (Filipperbrevet 3:7-14). Det är en slående likhet mellan de skrytsamma,
självrättfärdiga påståenden från dem som hävdar sig vara utan synd, och aposteln blygsamma språk.
Ändå var det renheten och trofastheten hos hans eget liv, som skänkte sådan kraft åt hans
uppmaningar till bröderna.
Guds Vilja
Paulus tvekade inte för att, vid varje lämpligt tillfälle, med kraft hävda betydelsen av biblisk
helgelse. Han säger: "Ni vet vilka föreskrifter vi har gett er från Herren. Detta är Guds vilja: att ni
helgas" (Första Tessalonikerbrevet 4:2, 3). "Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga,
så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket
mer nu när jag inte är hos er. Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans
goda vilja skall ske. Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds
oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen"
(Filipperbrevet 2:12-15).
Han omber Titus, att lära församlingen att samtidigt som de skall förlita sig till Kristi förtjänster för
sin frälsning, kommer Guds nåd i hjärtat att leda till trofast fullgörande av alla livets plikter.
"Påminn dem om att de skall underordna sig och makthavare och vara beredda att göra allt som är
gott, att inte förolämpa någon utan hålla frid och vara tillmötesgående och visa vänlighet mot alla
människor. . . . Detta är ett ord att lita på, och jag vill att du med kraft inskärper det, så att de som
tror på Gud vinnlägger sig om att göra goda gärningar. Sådant är gott och nyttigt för människorna"
(Titusbrevet 3:1-8).
Paulus försöker att få oss att förstå, att själva grundbulten till all godtagbar tjänst åt Gud, liksom
själva kronan ibland de kristna dygderna, är kärlek; och att Guds frid endast bor i den själ, där
kärleken härskar. "Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet,
godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon
har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta
skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Kristi frid regera i era
hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord bo
rikligt hos er med all vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga
sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör
det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom" (Kolosserbrevet 3:12-17).
Den Kristnes Förmånsrätt
Många, som verkligen eftersträvar helgelse av hela hjärtat och ett rent liv, tycks vara rådlösa och
modstulna. De betraktar hela tiden sig själva, och beklagar sin bristande tro; och eftersom de saknar
tro, anser de sig inte kunna åberopa Guds välsignelse. Dessa personer blandar samman känsla med
tro. De bortser från enkelheten hos sann tro, varigenom de smittar ned sina egna själar med stort
mörker. De borde upphöra att tänka på jaget, för att snarare uppehålla sig vid Guds barmhärtighet
och godhet samt upprepa Hans löften. Sedan borde de helt enkelt tro på, att Han kommer att
uppfylla Sitt ord. Vi skall inte lita på vår tro, utan på Guds löften. När vi ångrar våra tidigare
överträdelser av Hans lag, och föresätter oss att vedergälla Hans godhet med framtida lydnad, skall
vi tro att Gud för Kristi skull godtar oss, och förlåter oss våra skulder.
Det händer, att mörker och besvikelse slår till mot själen och hotar att överväldiga oss, men vi får
icke släppa taget om vår tillit och gudstro. Vi måste hålla blicken fästad vid Jesus, oavsett våra
känslor. Vi bör försöka, att troget utföra varje känd plikt, och sedan lugnt vila i Guds löften.
Ett Liv i Tro
Stundom förnimmer vi en väldigt klar, skräckingivande insikt om vår ovärdighet, men därmed
bevisas ej att Gud vänt Sig bort ifrån oss, eller att vi skulle ha övergett Honom. Inga ansträngningar
bör göras, för att egga upp sinnet till en viss känslonivå. Kanhända vi i dag inte känner gårdagens
frid och fröjd; men vi bör i tro gripa tag om Kristi hand, och lita på Honom lika fullt i mörkret som i
ljuset.
Måhända Satan viskar: "Du är en för stor syndare, för att Kristus skall kunna frälsa Dig." Samtidigt
som Du vidgår, att Du visst är syndig och ovärdig, kan Du möta frestaren med utropet: "Tack vare
försoningen, åberopar jag Kristus som min Frälsare. Jag litar inte till mina egna förtjänster, utan till
Jesu dyrbara blod, vilket renar mig. I detta ögonblick hänger jag min hjälplösa själ på Kristus." Den
kristnes liv måste genomsyras av en beständig, levande tro. En orygglig tillit, ett bestämt beroende
på Kristus, skänker själen frid och försäkran.
Att stå emot Frestelse
Misströsta inte, därför att Ditt hjärta verkar vara hårt. Varje hinder, varje fiende i sinnet, bara ökar
Ditt behov av Kristus. Han kom för att ta bort stenhjärtat, och för att ge just Dig ett hjärta av kött.
Vänd Dig till Honom för särskild nåd, att besegra Dina utmärkande fel med. När frestelsen
beskjuter Dig, stå då bestämt emot de onda lockelserna; säg till Din själ: "Hur skall jag kunna
skämma ut min Förlossare? Jag har överlämnat mig åt Kristus; jag kan bara inte gå Satans ärenden."
Ropa till den käre Frälsaren om hjälp, för att kunna offra varje avgud och avstå från varje
skötesynd. Betrakta med trons öga Jesus, där Han står inför Faderns tron och håller fram Sina
sårade händer, när Han vädjar för Dig. Tro, att kraften blir Din på grund av Din dyrbare Frälsare.
Att se med Trons Öga
Se, med trons hjälp, på kronorna reserverade åt segervinnarna; lyssna till de frälstas jublande sång:
Värdigt, värdigt är Lammet, som dödades och förlossade oss åt Gud! Försök att betrakta dessa
scener som verkliga. Stefanus, det första kristna blodsvittnet, utropade mitt uppe i sin fruktansvärda
strid med ondskans härskare i andevärlden: "’Jag ser himlen öppen Människosonen stå på Guds
högra sida’" (Apostlagärningarna 7:56). Han fick se, att världens Frälsare tittade ned på honom från
himmelen med det största intresse, och det underbara ljuset från Kristi anlete strålade på Stefanus
med sådan klarhet, att till och med hans fiender såg hans ansikte skina likt en ängels.
Om vi bara ville låta tankarna syssla mera med Kristus och den himmelska världen, skulle vi få en
kraftfull sporre och stöd, när vi kämpar Herrens strider. Stolthet och kärlek till världen kommer att
förlora sin makt, när vi begrundar härligheten i det skönare land, som så snart kommer att vara vårt
hem. Jämförda med Kristi underbarhet, ter sig alla jordiska lockelser av föga värde.
Ingen skall inbilla sig, att Guds kärlek garanteras utan allvarlig ansträngning. När sinnet under lång
tid fått sysselsätta sig med världsliga angelägenheter, är det vanskligt att länka tankarna i en annan
riktning. Det, som ögat ser och örat hör, fångar alltför ofta uppmärksamheten och upptar intresset.
Men om vi över huvud taget skall träda in i Guds stad, och betrakta Jesus och Hans härlighet, måste
vi vänjas oss vid att se Honom med trons öga här. Kristi ord och karaktär borde ofta uppta våra
tankar och samtal, och varje dag borde viss tid ägnas åt bön och begrundan rörande dessa ämnen.
Att tysta ned Anden
Helgelse är något, som sker varje dag. Ingen skall bedra sig själv med tanken, att Gud kommer att
förlåta och välsigna personen, medan vederbörande trampar något av Hans krav i smutsen. Om man
med flit medvetet syndar, tystar man Andens vittnande röst och skiljer man själen från Gud. Oavsett
ens religiösa hänryckthet, kan inte Jesus dväljas eller bo i ett hjärta, som struntar i Guds lag. Gud
ärar endast dem, som ärar Honom.
"... ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar" (Romarbrevet 6:16). Om
vi ger efter för ilska, lusta, begärelse, hat, själviskhet, eller någon som helst annan synd, blir vi
syndens tjänare. "Ingen kan tjäna två herrar" (Matteusevangeliet 6:24). Om vi tjänar synden, kan vi
inte tjäna Kristus. Den kristne kommer att känna syndens lockelser, ty köttet kämpar emot Anden;
men Anden kämpar emot köttet, ja, bedriver ständig krigföring. Det är här, som Kristi hjälp är av
nöden. Mänsklig svaghet förenas med gudomlig kraft, och tron utropar: "Gud vare tack, som ger oss
segern genom vår Herre Jesus Kristus" (Första Korintierbrevet 15:57)!
Sunda religiösa Vanor
Om vi alls skall utveckla ett sinnelag, som Gud kan godta, måste vi lägga oss till med sunda vanor i
vårt kristna liv. Daglig bön är lika grundläggande för tillväxt i nåden, ja, för vårt andliga liv, som
mat på tallriken för vårt kroppsliga välmående. Vi bör göra det till en vana, att ofta lyfta upp
tankarna till Gud i bön. I fall tankarna vandrar iväg på egna vägar, måste vi tygla dem; genom
ihärdig ansträngning kommer slutligen den goda vanan att göra detta enkelt. Vi kan inte för ett
ögonblick skilja oss från Kristus och vara trygga. Med Sin närvaro kan Han följa oss vid varje steg,
men då måste vi rätta oss efter de villkor, som Han Själv har bestämt.
Tron måste göras till det väsentligaste i livet. Allting annat skall underordnas detta. All vår kraft,
från själ, kropp och ande, måste tas i bruk i den kristna krigföringen. Vi måste vända oss till Kristus
för styrka och nåd, och då kommer vi att vinna segern lika säkert som att Jesus dog för oss.
Värdet av en Själ
Vi måste komma närmare Kristi kors. Botfärdighet vid korsets fot är den första lärdomen angående
frid, som vi har att lära oss. Jesu kärlek – vem kan förstå den? Oändligt ömmare och mer
självförnekande, än en mors kärlek! För att rätt värdera en människas själ, måste vi betrakta korset i
levande tro, och alltså inleda det studium som kommer att vara de förlossades forskningsämne och
sång hela evigheten lång. Värdet av vår tid och våra förmågor går endast att beräkna genom
storheten hos lösesumman, som erlades för vår frälsning. Vilken otacksamhet vi visar Gud, när vi
rånar Honom på Hans eget, genom att undanhålla från Honom vår tillgivenhet och vår tjänst! Är det
för mycket begärt, att överlämna oss till Honom, som har offrat allting för oss? Kan vi välja
världens vänskap i stället för odödlighetens hedersutmärkelser, som Kristus erbjuder – "få sitta hos
mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron"
(Uppenbarelseboken 3:21)?
Ett framåtskridande Verk
Helgelse är ett fortgående verk. De olika stegen för oss framställs i Petrus’ ord: "Gör därför allt ni
kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen
uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna
kärlek till alla människor. Ty om allt detta finns hos er och växer till, blir ni inte overksamma eller
utan frukt när det gäller kunskapen om vår Herre Jesus Kristus" (Andra Petrusbrevet 1:5-8). "Var
desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast. Gör ni det, skall ni aldrig
någonsin snubbla och falla. Då skall ni få en fri och öppen ingång till vår Herre och Frälsare Jesu
Kristi eviga rike" (verserna 10, 11).
Här har vi ett tillvägagångssätt, som garanterar att vi aldrig skall falla. De, som således använder
metoden med addition för att säkra de kristna dygderna, har Guds försäkran om att Han skall
använda metoden med multiplikation för att skänka dem Sin Andes gåvor. Petrus vänder sig till
dem, som äger samma dyrbara tro: "Må nåd och frid i ännu rikare mått komma er till del genom
kunskapen om Gud och vår Herre Jesus" (vers 2). Med hjälp av Guds nåd kan alla, som vill, klättra
uppför den strålande stegen till himmelen, och till sist, "med sånger och evig fröjd" (Jesaja 35:10,
KJV), genom portarna gå in i Guds stad.
Vår Frälsare vill ha hela oss; Han begär alla våra tankar, vår renaste och största tillgivenhet. Om vi
verkligen är delaktiga av den gudomliga naturen, kommer Hans pris att ständigt finnas i våra hjärtan
och på våra läppar. Det enda säkra är, att överlämna allt till Honom och att fortgående växa till i
nåden och i kunskapen om sanningen.
Paulus’ Segerrop
Aposteln Paulus blev storligen ärad av Gud, ja, i en helig syn fördes han till och med till tredje
himlen, där han såg scener, vars härlighet han ej fick avslöja. Detta föranledde honom dock inte till
skryt eller överdrivet självförtroende. Han insåg behovet av ständig vaksamhet och självförnekelse,
och säger rätt ut: "Jag bemästrar min kropp, och tvingar den till lydnad, för att jag inte själv på
något sätt skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra" (Första Korintierbrevet 9:27,
första delmeningen ur KJV).
Paulus fick lida för sanningen, och ändå hör vi honom aldrig klaga. När han går igenom sitt liv, så
fullt av hårt arbete och omsorg samt uppoffring, säger han: "Jag hävdar att den här tidens lidanden
väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår" (Romarbrevet
8:18). Segerropet från Guds trofaste tjänare hörs ända till vår tid: "Vem kan skilja oss från Kristi
kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? . . . Men i allt detta
vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken
död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma,
varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i
Kristus Jesus, vår Herre" (Romarbrevet 8:35-39).
Fastän Paulus spärrades slutligen in i romerskt fängelse – utestängd från himmelens ljus och luft,
förnekad sitt handlande på missionsfältet, och väntande sin dödsdom när som helst – blev han inte
ett offer för tvivel eller nedslagenhet. Från den dystra fängelsehålan kom den döende mannens
vittnesbörd, laddat med en finstämd tro och mod, som har fyllt hjärtat med hopp hos helgon och
blodsvittnen under alla därpå följande tidsåldrar. Hans ord beskriver på lämpligt sätt utfallet av den
helgelse, som vi försökt att framställa på dessa sidor: "Jag är nu redo att offras, och tiden för mitt
uppbrott är inne. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.
Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge
åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla dem som älskar hans återkomst" (Andra
Timoteusbrevet 4:6-8).