2011-03-13 Foto: Harald Holmberg 1

Innehållsförteckning

En berättelse om min uppväxt i Pauträsk

................................................................................3 Minnen från skoltiden...................................................................................................................5 Slåttern hemma i byn på 1930-talet ..............................................................................................7 Slåtterarbetet i Grena ....................................................................................................................8 Vårsådden och utsläppet av korna på sommarbetet....................................................................10 Fisket ..........................................................................................................................................12 Pappas affär ................................................................................................................................14 Arbetet åt Vägstyrelsen (numera Vägverket) .............................................................................16 Timmerhuggning 1939 ...............................................................................................................16 Timmeravverkning i Hemberget och Granhobben .....................................................................17 Timmerhuggning vid Risbäckens mynning i Pauträsksjön, 1940 ..............................................17 Timmerhuggning vid Lövberget, norr om Pauträsk ...................................................................18 Timmerhuggning i Risliden våren 1941 .....................................................................................18 Timmerhuggning våren 1941 .....................................................................................................19 Skogsavverkning vintern 1941-42..............................................................................................20 Timmeravverkning i Bredträskliden 1945..................................................................................21 Timmeravverkning i Bäckliden 1945 .........................................................................................25 Skogsavverkning hösten 1945 ....................................................................................................27 Timmerhuggning i Tallberget 1946............................................................................................28 Timmerhuggning i Sumasberget ................................................................................................29 Elströmmen kommer till Pauträsk ..............................................................................................30 Resa till Siksjöhöjden .................................................................................................................31 Pappa som gårdfarihandlare .......................................................................................................31 Svag is, häst genom isen.............................................................................................................32 Valdemars och Svens militärtjänst .............................................................................................33 Farfar köper hemmanet i Pauträsk..............................................................................................34 Sådd och skörd i Pauträsk...........................................................................................................36 Ett sätt att leda in vatten till slåtterängarna.................................................................................37 Gångstigen till Grena..................................................................................................................38 En berättelse om en kraftig man .................................................................................................39 Frits och Amanda .......................................................................................................................40 Bostäder och Per-Albins torp .....................................................................................................41 Vatten och avlopp i Pauträsk under 1930-1950-talet .................................................................42 Flottnings- och Bomningsarbeten...............................................................................................44 Flottningen i Paubäcken från dammen till Umeälven ................................................................45 Spelflotten...................................................................................................................................46 Minnen från södra sidan Pauträsksjön 1933...............................................................................47 Minnen från Pauträsk och Joranträsk .........................................................................................47 En resa till min barndoms trakter ...............................................................................................48 Byggnation av Pingstförsamlingens kapell i Pauträsk................................................................49 Lindvalls kaffe som köptes genom postorder.............................................................................51 Inmönstring av hästar på 1930-talet ...........................................................................................52 Historien om då Lambert Isaksson blev lastbilsägare ................................................................52 Utvecklingen i Pauträsk från 1940-talet .....................................................................................53 Minnen från sista året i Pauträsk och första året i Bollsjö..........................................................54 Flytten från Pauträsk den 14-3-1947 ..........................................................................................55 Avslutning ..................................................................................................................................56

En berättelse om min uppväxt i Pauträsk

Jag föddes den 18 jan 1926 och mina föräldrar gav mig namnet Hans Joel. Jag var sjuklig i lunginflammation som spädbarn så föräldrarna trodde inte att jag skulle överleva. Trots allt överlevde jag och jag hade en rolig barndom med mycket stoj och lek. Ett av mina intressen var hästar. Jag fick börja med att köra med en getabock men fick sedan pröva på att köra häst på riktigt. Mamma gjorde ordning en sele till bocken och en liten kälke med linor till. När mamma hade selat bocken ledde hon den mot stugan. Så vände hon kälken och bocken mot ladugården. Det blev gallopp ända in i porten in till höet. Jag ramlade av i den våldsamma farten och grät. Det blev ej någon mer åktur med en getabock. Joel som barn. Foto: Mamma Gerda Grenmyr Min tre år äldre bror Albin och jag lekte som barn. Vi växte upp med många syskon. Vi fick börja arbeta redan i unga år. Albin var åtta år när han började hjälpa till med slåtterarbetet. Jag var nio år. När Albin gick i tredje klassen i skolan fick han arbeta med att mocka och utfodra tre kor och ungdjur innan han gick till skolan. Läraren sa att det luktade ladugård av honom. Det var inte så lätt att hinna göra undan allt och tvätta sig riktigt ren från ladugårdslukten. Det fanns ingen dusch på den tiden. Orsaken till att Albin skulle till Slåtterkojan i Grena och sköta djuren var att mamma var blodfattig och svag. Hon hade arbetet med barnen och hemmet. Dessutom skulle hon mjölka korna. Pappa var i arbete i skogen på vintrarna och flottningen Slottarkojan i Grena invid Harrgrubben – Från vänster: farbröderna Sven Tegelstedt & August Andersson, kusinen Assar Andersson, Joels storebror Albin och längs till höger Joels pappa Valdemar. på våren. Han måste tjäna pengar så att han kunde handla det nödvändigaste som kaffe, socker, mjöl, och salt med mera. Vi växte upp och flera barn i hemmet blev det. Albin och jag fick börja tidigt med att hjälpa till med fisket på somrarna. Vi fick äta fisk minst en gång om dagen under sommaren. Sen saltades den i trätunnor. Mamma fick lägga den i vatten, för att den ej skulle vara för salt när den skulle kokas. Den åt vi till potatis som vi odlade själva. Dessutom hade vi hembakat bröd och eget smör. Så hade vi en gris som slaktades till jul. Pappa var byslaktare, han fick kött för arbetet. Hungriga var vi aldrig när kvällen kom. Barndomshemmet i Pauträsk, däri Joel också föddes med hjälp av en barnmorska. Foto: Okänd kvinna från Joranträsk

Eftersom det föddes elva barn i familjen, så fick vi börja hjälpa till med olika arbeten. När vi fick jullov så brukade jag och Albin få följa pappa och lasta grus, som han körde med hästen, ett finskt sto, en pigg körhäst. Gruset lades upp i stora upplag på olika anvisade platser efter landsvägen. När Albin var fjorton år fick han börja köra hem höet från Grena med häst och skrinda. Det var åtta kilometer till platsen där höet fanns i lador och hässjor. När jag fick lovdagar från skolan brukade jag följa med. Vi satte upp hermelinfällor och fångade hermeliner, som vi fick en extra inkomst på. Vi flådde dem och spitade skinnet. När uppköparen kom och köpte skinnen fick vi mellan två och femtio och fyra och femtio kronor per styck för dem. Vi brukade även skjuta ekorrar och skogsfågel som vi sålde. När jag var 11-12 år köpte jag av Karl Mörtsell en vit kaninhona som var dräktig. Priset var 10 kronor. Jag fraktade den från Joranträsk, på pakethållaren på min cykel, när jag hälsade på mina kusiner, Manne och Idas barn. (På bilden syns deras stuga.) Kaninen fick många ungar. Det var en bra hona. Valdemar Nordström ägde Stabberholmen i Pauträsk. Jag frågade honom om jag fick släppa dit dem över sommaren. Det fick jag. När hösten kom fick jag en svår uppgift att fånga in dem. Men det gick bra till sist. När jag var klar med grundskolan började jag och Albin hugga timmer och köra fram till avläggningsplatsen. Det var kallt och arbetsamt, men Manne Mörtsells stuga i Joranträsk. Foto: Joel Grenmyr det var roligt. Vi högg även åt andra skogsägare. Arbetsredskapen var stocksåg, timmersvans, yxa, lyftkrok, dragsax och timmerklov samt snöspade när det var djup snö. När vi högg på egen skog, tog vi rätt på veden samtidigt. Det blev flera kubikmetrar som vi körde hem på vedbacken och sågade upp. Årsveden sågade vi och klöv eftersom det passade under vårvintern. Det behövdes ungefär tjugo kubikmeter för ett årsbehov. På sommaren fällde vi även björkar, som låg okvistade till hösten. Löven drog ur vattnet ur träden. Då hösten kom kvistade vi dem och lade i högar och körde hem det under vintern. Den veden kunde vi elda direkt, frånsett att vi lade in den i spisugnen och torkade bort isen som kunde finnas. Det var bra ved att elda med. När jag var femton år började jag att köra hem hö och ved på egen hand. Albin var då sjutton år, så han började själv i skogen. På den tiden var det så att en avverkare fick ta ansvar för både huggningen och framkörningen till avläggningsplatsen. Där skulle timret inmätas, tumning som det kallades. Det behövdes kunnighet för detta, för att få debet och kredit att gå ihop. Det blev ej några höga inkomster för huggningen och körningen. Det blev ej någon höjning av budet som var givet. Den som skulle lägga budet fick en stämplingslängd att tillgå. I stämplingslängden fanns antal träd, samt grovleken på träden i brösthöjd, mätt i tum upp till arton tum. Träden som var grövre fick markägaren inget för. När träden stämplades höggs det bort en barkblecka i brösthöjd, samt slogs in kronans märke. Likadant gjordes det i ett rotben. Det var förbjudet att hugga andra träd. Endast där en skotväg skulle gå fram, eller om man fällde fast ett träd. I de två fallen skulle en fyrkant utmärkas i rotändan. Då inmättes de träden nere på avläggningsplatsen, så skogsägaren fick betalt för dem.

Minnen från skoltiden

År 1938 ordnade vår skollärare en resa till Lycksele för de elever som var intresserade. Det var Flygfoto över lärarbostaden och skolan i Pauträsk. (Detta vykort finns att köpa i Pauträsk byamuseum) en avgift, men hur mycket det var kommer jag inte ihåg. Det var på hösten, när skolan börjat. Vi var ett antal som kunde fara med Artur Vallin till Stensele och därefter med tåget till resmålet. Det var första gången som jag och min syster Birgit åkte tåg. När vi kom fram och steg av tåget och jag såg vyerna, älven, husen och den norra sidan av hoppbacken, då tyckte jag att det var stort. Vi gick på bron över Umeälven till skidbacken. Jag vågade inte gå i trapporna ända upp. Det var en fin utsikt över Lycksele samhälle, som inte var stad då. När vi kom tillbaka till järnvägsstationen besökte vi Sven Duvas minnessten*. Jag har levt i tron att han var begravd på Lycksele kyrkogård, men så är inte fallet. Han fick ett nytt namn, Johan Zakarids Bång och ska ligga begravd inom Vilhelmina socken. Han skulle ha skaffat sig ett litet jordbruk på en plats i Kroksjö, Bångnäs. *(Om Sven Duvas person och leverne och hans sista tid i livet, finns att läsa i boken Gamla byar i Vilhelmina 1-11 av O. P. Pettersson del 11 sidan 77. Han föddes 1782 i Österbotten i Finland. Efter en sjukdom avled den tappre krigaren Johan Zakarias Bång. Han erhöll sitt sista viloläger på kyrkogården invid nya kyrkan, på berget nordväst om kyrkbyn i Vilhelmina by och socken.) I Lycksele fick vi choklad och smörgås. Efter det gick vi och tittade på många andra ställen. På senare tid har jag kommit ihåg när pappa berättat om marknader han fick vara med om i början av 1900-talet och där farfar sålde renkött, skinn, fågel m.m. Det var en nöjesplats, tivoli, karamellstånd mm. Öhnell berättade om hästaffärerna han gjorde. Då arrenderade farfar Björnabäck. Till Lycksele blev det ungefär fem mil. Efter marknaden hade de med sig hem matvaror, som kaffe, socker, mjöl, salt mm. som behövdes tills nästa vinter. På återresan var det flera hästforor. Vägen gick över Lycksele, Hedmark, Björnabäck, Pauträsk. Den sträckan är cirka sex mil. När vi åkte hem från vår skolutflykt åkte vi med tåget, som kom från Vännäs till Storuman. Det var ett tåg med ånglok och vagnar med träbänkar. I Stensele steg vi av och åkte med A. Vallin tillbaks till Pauträsk. Vi hade nog med oss egen matsäck, för något annat än det vi fick i Lycksele blev det inte. Denna resa blev en upplevelse, som jag inte glömmer.

Ett minne från sommarloven var att jag och Albin brukade hälsa på mina kusiner, som bodde i Joranträsk. Vi åkte med Artur Vallin till Bergsäter. Sen gick vi en sträcka av 7-8 kilometer till Joransjön. Där blev vi hämtade av någon från Karl Mörtsells familj med båt till norra sidan. Därefter var det ungefär en kilometer till kusinerna. Det var semester för oss i Joranträsk. Vi lekte med barnen i hela byn. Det fanns sex familjer där på 1930-talet. En vår gjorde vi en utflykt från skolan. Flottningen hade ej börjat. Dammen var stängd och timret fanns kvar i Kvarnviken, där Kvarnbäcken mynnar ut. Timret fanns ungefär 80 meter nedanför gamla landsvägsbron. Det var före skolavslutningen när det blev bestämt att det skulle bli utflykt till Kvarnbäcken. Varje skolelev hade med sig matsäck för dagen. Från skolan till utflyktsmålet var det ungefär två kilometer. Det var en solig dag, varmt och skönt i backen bredvid bäcken. Stövlar hade vi på fötterna. Pojkarna som kommit upp i femte och sjätte klassen gick ner till timmervältorna som flöt i vattnet. Vi började springa på timret. Det var så roligt. Vi blev modigare och började tävla om hur långt ut vi vågade. Timret låg tätt intill varandra, men det hände att vi halkade och blev blöta upp till midjan. Vid ett tillfälle såg jag Knut Danielsson åka ned, så mössan flöt upp och han blev genomblöt. Carlstedt och Alfrida Stenvall som var våra lärare visste inte om hur roligt vi hade och hur riskabelt det kunde vara på dessa stockar. När vi kom upp till de andra frågade lärarna varför vi var så blöta. Hela sanningen om hur vi lekt berättades ej. Bara att vi lekt med timret som låg i vattnet. När vi vandrade hemåt kändes det ej behagligt att vara blöt om fötterna och byxorna. Men roligt hade vi på denna utflykt. En höst när skolan börjat, talade Carlstedt om att när det blir en fin dag skall vi låna båtar och ro över sjön, söka rönnplantor och plantera en häck. I slutet av september när lövet var gult, rodde vi över sjön, till Storsand. Där var det bra plats för flera båtar. Vi behövde inte gå långt upp. Nedanför Artur Sjöströms stuga hittade vi fina plantor. Det var hela storskolan som följdes åt. Spadar och säckar hade vi tagit med. Tillräckligt med plant till en häck av cirka 30 meters längd söktes. När vi kom tillbaka till skolan, började vi plantera vid landsvägen på gränsen mellan skolans mark och Isak Lamberts. Plantorna räckte så långt som det var beräknat att häcken skulle vara. Klippningen av häcken till lagom höjd sköttes under skoltid. 1998 var jag där på skolgården. Jag var inne i alla skolsalar och begrundade minnen från skoltiden. Nu används skolan till byns museum, för allehanda saker. Lärarbostaden är såld till en privatperson, men skolan vårdas av Pauträsk byalag. Häcken som vi planterade är ovårdad. En gång varje höst och vårtermin kom doktor Collert så de som hade olika krämpor kunde bli undersökta. Jag var en av dem som fick en tand utdragen av honom. Det var ingen bedövning. Han tog fram tången och tog armen om mitt huvud. Jag skrek, men tanden följde med. Jag blev även opererad för ljumskbråck, innan jag började skolan. Det skedde i Stensele sjukstuga. Collert opererade mig. Mamma var också där. Hon vårdades för blodbrist. Så det kändes tryggare för mig. Vi låg på samma sal. Att opereras då, kan ej jämföras med nutidens läkarvård. När de tog bort agrafferna från såret var det svåraste minnet från operationen 1934.

Slåttern hemma i byn på 1930-talet

Året före var det brukligt att skära till lämpligt grova ämnen, som användes till pinnar i räfsorna. Det togs från rönnen. Det blev starka pinnar både i räfshärva och i bärarhärva. Samma år som slåttern var det brukligt att se över hur man hade med hässjevirket. Stängerna och hässjegubbarna rundbarkades. Det var bäst att hugga det när träden savade. Lieorven sågs över så att de var hela. Om det var någon lie som var sliten byttes den mot en ny. Efter midsommarhelgen öppnades dammarna så att vattnet rann från bäcken ut på myrslåttern. Samt högg vi ved i närheten av slåtterkojan. Den höggs från björken för den veden var säker, så det ej skulle komma glöd från eldpallen i höet, som var torrt och lättantändligt. Det hade vi på britsarna som vi låg på. Veden staplades under en risig gran, som fungerade bra som regnskydd. Omkring 20 juli började slåttern. Då kunde man höra ljudet från lien när den slipades, samt ljudet från slåttermaskinerna när gräset slogs av. Det fanns en del som ägde en sådan på 1930 talet. Vi köpte slåttermaskinen 1945 av Fridolf Söder i Gunnarn. Före detta lejde pappa någon enstaka gång. Bland annat Henning Grönborg, som slog någon enstaka vall. På södra sidan sjön minns jag att Viktor Sjöberg slog någon vall, som pappa ropade in när det var höauktion, från morbror Oskars ägor. Han hade blivit sjuk. Därför kunde han inte slå något gräs. Flera somrar hjälpte Robert Sjöström oss att slå med lie och hässja. Vi slog det mesta för hand. En sommar kommer jag ihåg att pappa köpte Helmer Öhnells vallslåtter. Den sommaren måste det ha varit en bra skördesommar, för vi hann med både vårt och Helmers vallslåtter och bäckslåttern i Grena. Vad jag minns så klarade jag, Albin och pappa av allt skördearbete själva. Detta måste ha varit före världskrigets början. Sen skulle höet ladas. Vi lade höet på en bred rem eller en bår, som vi bar in i ladan. Om det var en längre sträcka hade pappa iordningställt en vagn med två hjul. Pappa drog fram och Albin och jag sköt på bak på vagnen. Det var små och låga lador, så det blev fort fullt i dem. Det var väl av den anledningen som det fanns så många lador förut. På vintern kördes höet hem till vinterladan.

Förberedelser inför myrslåttern i Grena

En vecka före vallarna var färdigslagna gick pappa till Grena och tog bort vattnet från bäcken och myrslåttern. Då blev det torrt på raningarna. Fördämningen i bäcken togs bort och i vattenledningsdikena dämdes inloppet för. När pappa gick till Grena och tog bort vattnet hade han med sig en flaska gjord av trä som rymde tio liter. Han lämnade flaskan till Amanda Johansson. Hon satte långmjölk som var klar att hämta när vi gick till Grena. Vi köpte även vanlig mjölk av henne. Den mjölken gick ej att förvara hela veckan, men däremot långfilmjölk. Pappa hade grävt in en stor låda på en bra plats där det var skugga hela dagen. Så färsk mat förvarades där. Den övriga maten tog vi med oss hemifrån. Det var potatis, smör, bröd, kaffe, socker, rökt fläsk, salt, havregryn, mjöl och rågbröd. Fisk fanns i Risbäcken. När kvällen kom tog vi ett metspö och satte en röd trasa på kroken. Då fick vi den fisk som behövdes dagen därpå. Den kokades på morgonen medan liarna slipades. Även potatisen kokades då. Det var middagsmaten. Gröt var det varje kväll. Till frukost långmjölk och havregryn, samt bröd och kaffe.

Slåtterarbetet i Grena

Slåtterarbetet vid Grena pågick tre veckor varje år på en plats som låg cirka sju kilometer sydost om Pauträsk vid Risbäcken. På måndagsmorgonen gjordes den mat som behövdes för en veckas behov, vi bar den i ryggsäckarna. Dessutom hade vi var sitt liorv, lie och två typer av räfsor och en yxa som vi bar med oss. Först rodde vi över sjön Pauträsket till Johan Söderlunds. Där fanns det plats för båten. Därefter satte vi på oss var sin ryggsäck. De övriga sakerna bar vi i händerna. Vi gick efter vägen som var både vinter och sommarväg till Sjöliden. Där bodde Frits och Amanda Johansson. Där hämtades mjölken, som var iordningställd för vår del. Då var vi lastade med en veckas matförråd. Efter Sjöliden delades vinter och sommarvägen på sig. Vi gick över Mattisberget och över en del myrar som var iordningställda med spänger, där det var lätt att gå. När vi var framme vid kojan packades sakerna upp. Kaffe och en smörgås intogs och vi vilade ett tag. Sen var det dags att se över slipstenen så att den fungerade. Vi hämtade mera slåtterredskap från Nyladan som fungerade som ett förråd för både hö och redskap. Därefter slipades liarna och vi satte i gång. Det gällde att ta vara på tiden. Först slog vi av gräset på Kojbacken och sedan nere mot Harrgropen, där vi hade vårat diskställe. Därefter slog vi runt norra sidan om Harrgropen upp mot Forsladan. Innan det var gjort var det eftermiddag. Sen tog vi bort det gamla höet från britsarna och hämtade nytt väldoftande hö. Det kändes underbart att få lägga sig på kvällen, för då man var trött. När vi började vara med på slåttern i Grena var Albin sju år. Vi fick börja med att räfsa ihop högar av hö. När vi började hantera lien var vi cirka nio till tio år. Jag brukar tänka nu, när min ålder är sjuttiotre år, att man orkade med detta arbete från morgon till kväll. Det var oftast bra väder då. Det som vi slog under förmiddagen vändes dagen därpå vid middagstid och hässjades innan kvällen. Där lador fanns fick höet ligga ute i två dygn. Sen bars det in med bärarhärva och lades runt väggarna. Det var sällsynt att vi måste avbryta slåtterarbetet på grund av regn. Kom det en eller två dagars regn slog vi ner gräset och därefter vändes det och hässjades. Det hände någon gång att det regnade för mycket så att vattnet i bäcken steg för högt, då avbröt vi slåttern i Grena och gick hem till byn. Där slog vi grönfoder. Det gjorde inget om det slogs och hässjades när det var dåligt väder. Grönfoder såddes varje år. Det bestod av havre, vicker och ärter. Det var en liten yta på cirka 2000 kvadratmeter som såddes, som brukade räcka till ungefär sju till åtta hässjor. När torrvädret kom igen fortsatte vi med slåttern i Grena. Efter Kojbacken och Forsraningen var klara slog vi nere på udden. Där fanns det en lada där vi bar in höet från hässjorna. Därefter slog vi Kroknäset där det fanns en lada och efter det Sundströms Tuvholmen. På namnet kan man utläsa att det var en ojämn mark. Där behövdes det vara rätt torrt hö. Det blev en parhässja med dubbla famnlager på varje hässjestång. Sista stången gjordes ett tak av utvalt längre hö, så att det låg stadigt för blåsten. Denna parhässja stod ute tills vintern kom, då vi tog häst och skrinda och lastade och körde hem till byn. Sen slog vi Nickes raning. Där fanns det en lada, så vi bar in höet på en bår, när det var torrt i hässjan. Där tog vår slåtter slut ovanför kojan. Därefter började vi att slå och hässja nedanför Kojbacken. På Myran, som den hette, var det starrhö, därför att vattendiket hade släppt fram vattnet en hel månad. Där fanns det en lada, som var byggd av barkade bräder och hade spåntak. Den var lite större. Där rymdes fyra skrindor hö. Nästa slåtteräng nedanför Myran, kallades Kroken. Därefter kom Båtesraningen. Där blev det en parhässja, som måste hässjas som vinterhässja. Sen kom vi till Febobäcken. Där blev det tre hässjor, som höet kördes hem direkt ifrån. Sen kom vi till Stornäset. Där blev det en vinterhässja och en del som bars in i ladan. Efter att Stornäset var avslaget fortsatte vi med Vintervägen, som den raningen kallades. Där blev det en hässja, som fick stå ute tills den hämtades direkt i skrindan. Sista raningen var Bäverforsen. Där slog vi en vinterhässja, som hämtades direkt. När det var färdigslaget från Nickes raningen

till Bäverforsen blev det uppskattningsvis 20-22 skrindor hö. En del år slog vi Spångmyrarna, södra och norra, vartannat år. Där kunde vi skrapa ihop tre hässjor på varje myr. Det var glest med gräs där. Vi var tre som slog och räfsade samt hässjade. Vi fick vara belåtna om det blev en hässja i genomsnitt varje dag. Dessa hässjor fick stå kvar tills vintern och de hämtades direkt i skrindan. Namnet Spångmyrarna talar om att det var utlagt spänger över båda myrarna. Jag har tidigare berättat hur det gjordes. Vintervägen gick också över dessa myrar. Om man räknar söderifrån, delades sommarvägen och vintervägen vid norra Spångmyran. Vintervägen gick över Sörmattesmyran, mot Norrmattesmyran och möttes ett par hundra meter före Frits Johanssons stuga. Från Grena och Hojarfjället var det många hushåll, som på detta vis kunde slå många skrindor hö till kor och ungdjur. Uppskattningsvis var det mellan 15-20 hushåll, som slog mellan tre till tjugo skrindor hö varje sommar. Detta år 1999, finns mig berättat, att endast Slottarkojan i Grena invid Harrgrubben – Från vänster: Sven Tegelstedt, August Andersson, Assar Andersson, Albin Grenmyr och Valdemar Grenmyr. Grenstugan/Slottarkojan är bevarad. Många lador är hemkörda till ved. Resten är hopsjunkna eller utruttnade. Av vår koja finns lämningar av eldpallen och plåträppen. Hemkörningen av höet påbörjades i slutet av november då sjön och myrarna var körbara med hästarna och var i regel avslutad innan januari månads slut. År 1941 var enda gången, som renarna gjorde skada på höhässjorna, som inte var hemkörda innan jul. Det var vanligt att Samma slåtterkoja ungefär 75 år senare (2010) med Harrgrubben skymtandes i bakgrunden. samerna kom med renarna från Kalvsjön-Pauträsket till Tallberget, som ligger sydost om Pauträsk. Orsaken till att renarna kom vägen förbi Grena kunde ingen ge någon förklaring till. Detta berättade pappa, som varit med på slåttern sen slutet av 1910-talet till 1946.

Ludvig Vallin brukade sälja hästar. Han tog dem från Vindeln. Hästarna fraktades med lastbil och finka. När lastbilen kom, var jag och tittade på när de lastades av. Det var i regel två stycken varje gång. Fram på finkan var det en stor skylt. A. O. Andersson, Vindeln. Tel. 100. Vid ett tillfälle, när Ludvig varit till Umeå, det var i juli och bönderna skördade vallhöet, fick han se att högaffel användes, när höet lades upp i hässjorna. När han kom hem var det den tiden när vi hade börjat med slåttern. Ludvig kom till oss när vi höll på att hässja höet. På den tiden användes bärarhärvan. Man famnade höet med räfsan och lade upp det på axeln, bar och lade upp det i hässjan. När han berättade för pappa om högaffeln, blev han nyfiken och köpte en sån, troligast i Storuman. Sen blev det fler som började använda högaffel när vallhöet hässjades. Det måste varit omkring 1936.

Vårsådden och utsläppet av korna på sommarbetet

Ungefär tionde, femtonde juni brukade vi köra ut stallgödsel och sprida ut. Fyrhjulsvagnen med skäppa användes då. Med gödselgrepen spriddes gödseln ut. Det fanns några enstaka personer som ägde gödselspridare, men de var få. Vi var noga med att gödseln som var utspridd under dagen, skulle harvas ned samma dag. Hade vi öppen åker ner mot sjön, körde jag ut den på vinterföre. Det var för brant att köra med hjuldon och lass på. Totalt ägde vi ett tunnland åker, så det blev en tredjedel öppen åker. Det var ej mycket, men det var god hävd i jorden. Vi hade gödsel efter tre till fyra kor, häst och några ungdjur, så den blev väl genomgödslad. Två tunnor potatis sattes, lite grönfoder och ett trädgårdsland. Resten var vall. Det blev normalt tjugo till tjugotre hässjor det vill säga cirka 4000 kg. Efter vårsådden var det dags att släppa korna på skogen, samt kalvar får och getter, om det fanns sådana. Djuren flyttades till sommarladugården och fick vara där tills potatisen var upptagen. Det brukade bli omkring den tjugonde september. Då fick korna gå som på sommaren. En hage delades av på mitten. Då blev det en väst och en östdel. På sommarbetet var det en getare eller vallpojke, som det kallades, som såg till djuren. På västdelen, som vi tillhörde var getarnas namn, Tycko Stahf och Algot Sundkvist. Getarpojkarna hade ett stationärt sovställe, hur länge han stannade och hur mycket mat han skulle ha bestämdes av hur många kor som varje djurhållare hade. För en mjölkko skulle han ha matsäck för en dag, med två kor matsäck för två dagar och så vidare. Vallpojken fick frukost, medhavd matsäck och kvällsmat. På detta sätt flyttade han från olika platser, mellan hushållen. Tycko och Algot hade en uppgörelse om två fridagar under sommaren. Tycko tog ut sina i samband med midsommarfestligheterna. Algot tog sina, när det blev stormöten i början av juli månad. Varje djurhållare hade en sommarladugård tillsammans med en annan familj. Det fanns en del, som hade en egen sommarladugård. När korna släpptes på skogsbete hade mamma sparat fruset hö, samt det som korna ratade på vintern. Det bar vi i säckar upp till sommarladugårdarna. De åt detta ratade hö med god aptit. Den första veckan på våren var det dålig tillgång på betet. Först i juli månad var det tillräckligt bete för djuren. När vallpojkarna hade sina lediga dagar, brukade jag och John Granström valla djuren. Detta arbete fick vi ej något betalt för. Getarpojken brukade få mer arbete när det blev svamptid. Då drog korna så långt ut i skogen. På kvällen, när höstmörkret kom och korna lade sig, tystnade skällorna. Då var det svårt att hitta djuren. Varje bohag hade en skällko och en av kalvarna skälla. Det kunde hända på hösten att getaren inte hittade dem. Dagen därpå kom de hem. Men det var ej bra för mjölkningen. Det blev ömma juver. Insektsplågan under sommaren var svår för alla djur. Det surrade av mygg och broms och på kvällarna kom sviarn i tusental. Ungefär i sjutiden på morgonen var korna mjölkade och släpptes ut. Henning Granströms och Bengt Nystedts kor var de första som kom ut och Gottne Lindströms var de sista. I lön fick djurägaren betala femton kronor för en vuxen

ko och tio kronor för en kviga i lön till vallpojken för en hel sommar. Dessutom tillkom maten och sängplatsen. Omkring tjugonde september togs de ner till vinterladugården. Då fick korna äta upp andra skörden från vallen. Då behövdes ingen getare, utan då fick varje djurägare se över sitt bohag. Månadsskiftet september, oktober stallades alla djur för vintern. Robert Kärrman hade inte sitt bohag blandat med de andras, den tiden som jag minns. Hans pojke Ivar vallade deras djur. Från Robert Kärrman var det David Karlssons pojkar, som var vallpojkar för en del bohag. Det var säkert någon fler, som jag inte kommer ihåg. Från 1910-1920 talet har jag hört berättas om en getare, som kallades gamm-Jaktlund. Det var en rolig person. Han lyssnade in koskällornas ljud och gav varje koskällas ljud en ramsa efter ägarna till bohaget. Ljudet på hans koskälla lyssnade han in, tomt, tomt och så vidare. Karl Sundströms koskälla, doktor, godeman och präst. Henfrid Stenvalls koskälla, rik och mäktig. Israel August Israelssons, åt och fram åt Skarven. Isak Lamberts, kut och skaff. Karl Karlssons, Storbacksvika. Wallins, skriv på en växel. Detta är några exempel. Det fanns säkert flera koskällor med olika ljud som fick olika ramsor. Sommarbetet för hästarna var i Svartliden, åtta kilometer väster om Pauträsk. När vårbruket var klart i byn, släpptes hästarna på bete. De var borta hela sommaren, tills början av september, frånsett om någon behövde dem för slåtterarbetet. I skogarna runt Svartliden var det mellan åttio och nittio hästar. De grupperade sig i olika antal i en grupp. Det hände olyckor med två hästar, som troligen blev jagade av någon annan häst och gick ner sig. Den ena var på Storstenmyran. Det var för sank mark. Det andra stället var inte långt ifrån Manne Jonssons stuga. Den hästens ägare var Peter Danielsson. Det är tragiskt men sant. Vårat sto hette Frigga. En sommar hade hon ett föl vid sin sida. Det var olidligt för djuren om sommaren, på grund av mygg, knott och broms. På somrarna blev de magra. Det var mot höstsidan, som de kunde få lite fett på sig. Hästgetaren brukade tända eld på tidigare eldtomter, med en tjärrot, som räckte länge. Därefter lade han på mossa. Då fick de lugnt från insekterna ett tag. Så gjorde han på flera ställen. Vallpojken gick varje dag och såg till hästarna, på olika platser där de Manne Jonssons (tog sig senare namnet Barkestam) stuga. Foto: Manne Jonsson fanns. Varje häst hade en skälla på sig, så i medvind hördes det en lång sträcka. Han fick femton kronor för varje häst, för sommaren i mitten av 1930-talet. I september månad togs de hem, för att vara en kär arbetskamrat ett år igen. Det berättades en historia om en getare, Pelle Vestin. Han hade varit på en fest och hade salt i en påse. Han blev trött och lade sig och somnade och vaknade ej av att hästarna slickade i sig saltet. Men han blev riktigt neddreglad den gången innan han vaknade. I början av 1930-talet var det en skogsbrand. Det var en hästgetare, som gjorde upp en myrrök, som det kallades. Det var för torrt i marken, så det spreds till skogen. Folk från Pauträsk var med i släckningsarbetet. Det var svårsläckt, för mossan på myrarna tog eld. Först när regnet kom upphörde röken. Det var i närheten av Risträsk. Troligast 1933 eller 1934.

År 1999 finns endast en sommarladugård kvar i Pauträsk. Resten är rivna och en del utruttnade. Den som är bevarad är Robert Kärrmans. Senare ägare är sonen Paul. Han bevarade vinterladugården, men inredde den till en snickarbod. Allt detta är sålt, så det är en ny ägare. Arvid Sundkvist hade fäbod åtta kilometer öster om byn, nere vid Paubäckdammen. Där var han även dammvakt ett antal år. I mitten av juni månad sattes grimma på skällkon. Hon leddes och de andra korna och ungdjuren följde efter ned till fäboden. Där var de till mitten av september. Då kom de tillbaks till byn. Sen gick sonen i faderns fotspår. Han hette Sven och hans bror hette Algot. Han var hästgetare för ett antal hästar, som gick på skogen, söder om dammen Svartliden, Ekorrliden och flera platser. Dit släpptes hästarna från Finnäs och även någon från Pauträsk. En var Sven Sundkvists häst och en annan var Ludvig Vallins. Det minns jag så väl, för Algot meddelade Ludvig att hans häst var borta. Det ordnades en skallgångskedja, där jag var med. Vi rodde från byn till dammen och gick söderut. Där hade getaren hört hästskällorna, så vi visste på ett ungefär var vi skulle söka. Sökandet blev ej så långvarigt förrän vi hittade hästen. Den var död. Den flåddes och kroppen grävdes ner. Skinnet bar vi med oss hem. Arvid Sundkvists fäbod använde Sven och Algot en del vintrar, när de högg och körde fram timmer. Deras skogsägor var där och även deras bäckslåtter nedanför Pauträskdammen. Samt en del uppodlad jord, så deras vinterfoder hämtades hem till byn på vinterföret. Min morbror Oskar brukade lämna sitt sto på sommarbetet på Risträskskogen, som jag tidigare omnämnt i samband med skogsbranden. I början av 1930-talet kom vallpojken till min mormor och ville ha förskott på lönen, som var tio kronor. Han fick hälften, fem kronor.

Fisket

Snösmältningen brukade sätta igång i början av maj månad. Normala år började isen på sjön smälta och försvinna omkring tjugonde maj, till sjätte juni. Under tiden som snösmältningen pågick fiskade vi, för då ökade vattenståndet i sjön. Redan i april månad hade vi dragit båten upp till sundet, medan vi vågade färdas på isen. Vi drog den på en kälke på skarföre. När snösmältningen kom igång på allvar, steg vattnet i sjön snabbt. Då var dammluckorna stängda, för att vattnet skulle räcka till för flottningsarbetet. När landvattnet steg, så att isen släppte från land, visste vi att det var dags att packa näten och maten. Vi åkte med Artur Vallin, som körde turbilen. Vi åkte ungefär sjuhundra meter väster om Brånaberg. Där steg vi av. Vi tog säckarna med näten och maten och gick ner till sundet där vi hade båten. Sträckan ned var ungefär en och en halv kilometer. Vi fick plumsa i delvis halvmeterdjup snö. Vi lånade nyckeln till Henfrid Karlssons koja. Han och David ägde den. Det var en timrad koja med brits över hela dess bredd och en rökutgång, som var tillverkad av bräder. Jag var många gånger förvånad över att den inte fattade eld, när elden slog upp mot räppen. Men pappa sa att det var sotet som skyddade den. I båten hade vi tagit med såg, yxa och sängkläder. Det behövdes inte så mycket. Sängkläderna bestod ofta av en tjock rock och en filt. Vi låg ju påklädda och hade en krimmermössa nerdragen över huvudet. När det var skare sökte vi torra träd och drog hem, sågade och klöv upp. När vi var i kojan försökte vi hålla elden vid liv på eldpallen. Det var många grader kallt ute på natten. Första tiden var det is tills långt fram på dagen, innan det gick att vittja näten. Dom tog vi upp på land, för gäddorna kunde få riktiga knutar på dem. Näten fick torka innan vi lade ut dem igen. Under den tiden rensades fisken och lades i säckar. De grävdes ner i snön, väl skyddade från hermelin, som fanns. Frampå kvällen lades näten ut, där vi visste att fisken brukade gå för att lägga sin rom. På detta vis upprepades det varje dag. När det blev isfritt i sundet, kunde vi flytta kläder och övriga grejor till Johan Söderlunds koja. Den var närmare vattnet. Den låg på södra sidan sundet. Den var i stort sett likadant byggd, men med betydligt bättre läge för fisket.

Albin och jag brukade turas om med att hjälpa pappa med fisket. När vi fått tillräckligt med fisk, tog vi fiskbördorna i ryggsäcken och gick upp till landsvägen. Där väntade vi på att A. Vallin skulle komma med turbilen. Han var rätt precis på tiden. Vi sålde en del av fisken. En del åt vi färsk och resten saltades. Då klarade den sig länge. Det var gott med gravad fisk till potatis, hembakat bröd och smör samt mjölk, som var egen tillverkning. Dagen efter åkte vi med turbilen upp igen. Då tog vi med en mjärde och satte ut den. Ibland hände det att vi kunde få ett par hinkar fulla med abborrar. De som var små släppte vi tillbaks i sjön. På abborrarna tog vi bort inälvor och huvud och gravsaltade den. Detta fiske pågick tills sjön blev isfri. Då tog vi hem alla saker, för då var vinterfisket slut. Under sommaren brukade vi ro upp till sundet ett par gånger och ligga över. Vi tog med oss ungefär tjugo nät av olika maskstorlek. Vi valde ett högtrycksbetonat väder. Då gick fisken upp i vikar för att sola sig. Näten lades ut över viken, Sen rodde vi innanför och körde ut dem. På några timmar kunde vi fånga femton till tjugo gäddor och flera stycken fina abborrar. Fisken rensades, sköljdes och saltades ned inom några timmar. I annat fall skulle den ha blivit förstörd. Det fanns träkaggar, som var en fjärdedels tunna, som användes. Den blev inte så tung att hantera. Dagen när vi rodde hem togs näten och alla grejor med. Pappa brukade lossa fisken från näten och rensa den. Albin och jag rodde hem. Innan vi var framme var Pappa klar. Han brukade göra i ordning näten under dagen och sätta upp dem till torkning. Om det var bra väder gick det att ta ned dem innan kvällen. De lades i en bod, som farfar byggt bredvid Sjöladan.

Dammvaktarbete

Troligen 1932 eller 1933 började pappa som dammvakt. Dessförinnan var Arvid Sundkvist dammvakt. Dammluckorna stängdes helt, omkring första veckan i maj månad. Man var bunden hela dygnet med översyn av vattenståndet. Blev det kraftig västvind och mycket regn, kunde det börja rinna över vallarna. Det fick det ej göra. Då fick man öppna en lucka och tappa ut en del vatten, samt stänga den när vattenståndet sjunkit en del. Vid dammstugan som troligen var byggd på tidiga Dammen i Paubäcken. Foto: Joel Grenmyr trettiotalet, fanns även ett stall för två hästar. Den användes även på vintrarna, för timmeravverkningar, för folk och hästar. Det var öppenspis och slafar att ligga i. Nu är den del som var för hästarna borttagen. Troligen år 1934 berättade pappa om en tidig vår. Farfar var där. Han var morgonpigg och var uppe vid femtiden. Han kom in till pappa och sa - Valdemar, det ska du veta att häggen har slagit ut i blom och det är det tidigaste jag har varit med om. Det torde nog dröja länge innan det upprepas. Det var den artonde maj, eller Erik i almanackan. Tidsfördrivet var bland annat att söka ämne för tillverkning av brytspett. De såg ut som en kraftig åra i den nedre änden och var hyvlade i den övre änden, för att undvika stickor i händerna. De användes när timret släpptes genom dammen, om någon stock slog på tvären. Engelbert, som var farfars namn, dog hösten 1938. Efter det brukade Albin eller jag vara sällskap åt pappa. Varje vecka tog vi båten och rodde uppströms till Björkås. Där köpte vi mjölk av Kajsa och Ludvig Karlsson och pratade bort någon timme. Det var en sträcka på ungefär sex kilometer fram och åter. När isen smält i sjön, kunde vi ro fram och åter till byn efter maten. Men när motorbåten började dra ned timmer i Paubäcken, var det svårt att ro för timret. Då fick vi gå till fots efter vintervägen till byn. En sträcka på åtta kilometer enkel väg. Det var Albin eller jag som fick göra det. Tunga saker som potatis, mjöl, fläsk som var rökt eller saltat, klarade sig, för dammvakt arbetet brukade vara slut

när flottningen var klar. Det blev normalt sista dagarna i juni. Vi fiskade, så färsk fisk åt vi ofta. Jag brukade meta på nedre sidan av dammen. En dag beslöt jag mig för att meta, samt vara försiktig när jag tog bort fiskarna från kroken. Jag fyllde en hink med mört och abborre, samt vatten. Hinken med fisken gick jag med till en tjärn, som ligger i nordlig riktning, ungefär en kilometer bort. När jag var nästan framme, fick jag se en ren komma lunkande mot mig. Jag blev rädd och sprang mot dammstugan. Så fort tror jag inte att jag hade sprungit någon gång förut. Jag berättade det för pappa. Han följde mig tillbaka till hinken, så att jag fick tömma den i tjärnen. Jag har fått höra att det finns fisk i den. Förut var den tom på fisk. Senare fick jag veta att den heter Morktjärn.

Pappas affär

När mina föräldrar var nygifta bodde de i en kammare hos Arvid Sundkvist, under tiden som de byggde stugan. Det var 1920. Ladugården byggdes 1930. Till dess hade de sina djur i farbror Augusts ladugård. Däremellan byggdes ett magasin. De hade en liten lanthandel, där de sålde de viktigaste livsmedlen. Mamma kokade karameller, som hon sålde i strutar för fem öre styck. Den affären fanns kvar till slutet av 1930. Jag har ett minne av affären, som måste vara från slutet av 1920-talet. Folket som köpte varor betalade inte kontant. Det skrevs upp en månad i taget. En del betalade inte hela månadsskulden. Följden av detta blev att pappa inte hade pengar att betala grossisten, så det blev konkurs. Det kom en kronofogde till oss och satte lappar på de bättre möblerna, bland annat symaskinen, som var rätt ny. Jag frågade mamma varför han gjorde så. Hon svarade att om de inte kunde betala till ett visst datum, skulle kronofogden komma och hämta dem. På något sätt, som jag ej vet, ordnades det så att vi fick behålla dessa möbler. Det var inte första gången, som det var problem, berättade mina föräldrar för mig. Min pappa var godtrogen och lämnade ut varor på kredit. Skulderna ökade. För att klara av fordringsägarna, fick han försöka att låna pengar, som borgenärer skrev på. Det blev tråkigheter av det. På grund av dessa svårigheter beslöt mina föräldrar att skriva över stugan och hemmanet på min äldre bror Albin. Det var nog tur. Annars hade nog kronofogden sålt det på exekutiv auktion. Vi bodde kvar i Pauträsk till 15-3- 1947 då det blev flyttning till Dalarna. Albin hade kvar stället några år efteråt. Sen sålde han det till farbror August. Det var svårt att få något arbete och dåligt betalt under 1920 och 1930-talets första hälft. Det berättades att i början av 1930-talet auktionerades väglotter ut. Så kallade enkronasvägar. Det var priser från en och trettiofem till en och åttiofem för varje löpmeter, för brytningen av dessa vägar. Det var bättre många gånger att jaga räv och ekorre, eller fånga hermelin och sälja. Men det var ju så kort tid på året. Som tur var hade nästan varje barnfamilj några kor, får och getter. Så det blev mat därifrån. Men en sak tror jag, att folk är mer stressade nu, än på den tiden. Det fanns ju också fisk i sjön, som man fick äta. Att någon fick svälta hörde jag inte talas om.

Jag har ett kort från 1929 av mamma, Albin, mig och hunden Viva. Fyrtio meter väster om kortets motiv efter gamla landsvägen, hade Ludvig Vallin en lada. Där hade han pallat upp en personbil, troligen en Ford. Där brukade jag, Albin och Rune Vallin låtsas köra bil. I en lada nedanför posten, som tillhörde Valdemar Nordström, fanns också en bil, som ägdes av vår folkskollärare Carlstedt. De stod där under hela andra världskriget, eftersom det inte fanns bensin att köpa. Det fanns endast gengas. Artur Vallin och Henfrid Stenvall hade monterat gengas på sina bilar. Artur hade träkol på sin bil och Från vänster: Mamma Gerda, hunden Viva, Joel och Albin. Foto: Okänd kvinna från Joranträsk, Henfrid hade björkknubb på sin. Vi tillverkade och sålde knubb till sådana bilar. Troligtvis 1940-1941 började vi hugga björk, som helbarkades. Platsen var mellan norr och Sörspångmyrarna. När vårarbetet var avslutat, gjorde vi i ordning en matsäck var, som skulle räcka i en vecka, samt huggarverktyg. Vi högg de som var minst tio centimeter i brösthöjd, helbarkade dem och lade upp dem, så att de kunde torka riktigt under sommaren. När hösten kom och marken var frusen, körde vi ihop allt med häst och kälke. Vi lade det i stora högar intill vinterkörvägen. När vi högg, bodde vi kvar hela veckan i slåtterkojan. Jag kommer ihåg att beckoljan användes ofta för att skydda oss mot myggen. På natten ordnade vi till björktickor, som glödgades på eldpallen och lades i en järngryta utanför kojdörren. På så vis fick vi sova i fred för myggen. När björkveden kördes ihop, tog vi med ett litet lass varje gång. Det var nog i början av december, så det blev korta dagar, för mörkret kom redan vid tvåtiden. Jag körde hem många lass före nyåret. Från vedhögarna till byn var det ungefär fem kilometer, så det blev ett lass varje dag. Det blev minst hälften kvar till året därpå, så det måste ha varit minst trettiofem kubikmeter sammanlagt som vi högg. Vi började såga veden med bågsågen, men björkveden var så hårdsågad, så det blev inte en stor hög på en dag. Pappa talade med Ossian Backlund från Friheten, om han kunde komma med traktorn och vedkapen och kapa en dag och det gick bra. Han hade troligen hamstrat bensin, för traktorn kördes på den. Det blev en stor hög med fem centimeter långa björkskivor kapat under dagen. Ossian fick fila kapklingan en extra gång under dagen, eftersom veden var så hårdsågad. Största delen av vedhögen blev uppsågad. Björkskivorna klövs med yxan i fyra, fem centimeters bitar. Sen paketerades de i pappsäckar som rymde en hektoliter. Ester Jonsson var död sen några år, så stugan där hon bott ordnades till för fortsatt torkning av knubben. Ventiler togs upp och sen eldades det i vedspisen, så den skulle bli tillräckligt torr för att säljas. Henfrid Stenvall köpte av oss i flera år och även andra med gengasbilar köpte av oss. Vi satte upp en skylt vid landsvägen där det stod, knubb till salu. Året därpå fortsatte vi att köra hem resten av veden, så det räckte till att tillverka knubb av även det året. Vid några tillfällen kapade Emil Kärrman åt oss. Han hade en motor, som drevs med råolja. Den grövre björken kapades med vedkapen, den klenare med bågsågen. Problemet att få kapat med motorkraft var att det saknades drivmedel. Det var minst två år, som vi tillverkade och sålde knubb. Det var en bra extra inkomst på det. Veden som vi huggit räckte till hela tiden. När det blivit fred togs torkställningarna bort och de skador som blivit inne i stugan reparerades.

Arbetet åt Vägstyrelsen (numera Vägverket)

När jag slutade folkskolan, som var sexårig, fick jag börja arbeta åt Vägstyrelsen. Innan snösmältningen fick jag skotta upp ett dike i snön, från nedre sidan av landsvägstrumman. Där brukade det vara stor vattenströmning när snön smälte på våren. Det skottades från nedre vägkanten ett tio till tjugo meter långt dike i snön. Sex decimeter brett och sex till sju decimeter djupt. På det viset hindrades översvämning när snösmältningen satte i gång. Den kunde vara intensiv en del vårar. Albin var också med och arbetade samtidigt som jag. Vid fjorton års ålder fick jag och Albin, som var två år äldre, börja lasta grus på lastbilen. Det var tungt och slitigt. Genom ett galler, som skilde större stenar från gruset, fick vi skotta upp en större mängd stenar och grus, än det som blev på bilen. Det var mot solsidan, så en del dagar var det svettigt i solgasset. Det var ransoneringskort på bildäcken, så bilen brukade lasta ungefär fyra kubikmeter varje gång. Det blev ej lång vila mellan lassen, för vi skulle jämna till stenhögen mellan vändorna. Som längst bort hade lastbilen sex kilometer att köra. Arbetsdagen var då åtta och en halv timme. Det var verkligen skönt när middagsrasten kom. Då kunde man ta av sig gummistövlarna, tömma bort gruset som blivit i dem och torka fotlapparna, som man använde på den tiden, när värmen hade kommit. Det var ej så vanligt med gruskörning på lastbil. Det blev längre sträckor, som den användes. Det kördes med häst när det var vinterföre. Gruset lades i stora högar, där det var upplagsplatser. Pappa brukade köra en del grus med sin häst. Det sorterades på samma sätt, som med bilen. När Albin och jag hade jullov brukade vi följa med och lasta grus. Då fick vi använda spett där det var tjäle. Men det gick bra, för det lastades bara en kubikmeter på lasset. Dessa grushögar lastades på fyrhjulsvagnen och spriddes ut, när landsvägen torkat upp. En del vårar var det större vägförbättringar. Då kunde det vara sex till åtta hästar med fyrhjulsvagn. De körde direkt från grusgropen i flera dagar och tippade av i de mängder, som behövdes på olika ställen av vägen. Det var minst två man på vägen, som skottade ut högarna och krattade, så det blev fint på landsvägen. Vid Kvarnbäcken var den ena grusgropen och den andra vid infarten till Hästliden. Den först nämnda ägdes av Hjalmar Grönborg och den andra av Nicke Backlund. Den första tiden av detta arbete fick vi fem och femtio i dagsverksersättning. För häst och karl blev det något mera. En bit in på 1940-talet arbetade jag och John Granström en försommar med dikningsarbete. Det var någon kilometer öster om Bergnäsvägskälet. Vi rensade upp befintliga diken och sprängde bort stenar. För detta arbete hade vi ackord och kunde tjäna rätt så bra, i jämförelse till dagsverksarbetet. Karl Sundström var ansvarig arbetsledare för alla dessa arbeten. Han hade sitt vägdistrikt från Pauträsk till Bergnäs vägskäl.

Timmerhuggning 1939

Pappa gjorde en stämpling (märkning av träden som skulle avverkas) på södra sidan sjön, som gränsade mot Valfrid Lindströms skifte. Han frågade Tea Lindström om vi fick sitta inne i deras kök och äta vår medhavda matsäck och koka kaffe på deras spis. Det gick bra. Albin och jag högg och körde fram hela stämplingen under vintern. Vi tog med veden, som blev samtidigt. Pappa hade bytt till sig en lugnare häst. Det var ett sto, ungefär tolv till femton år gammal. På den tiden var det svårt att bestämma åldern på en häst. Det var till att öppna

munnen på hästen, titta på tänderna och på det viset bilda sig en uppfattning om åldern. Hästhandlarna kunde på så sätt ge en vilseledande ålder på några år. Frigga, som vi kallade stoet, var en lugn och snäll körhäst. Jag vill berätta om en händelse, som jag var med om. När jag satt på skotlasset och körde utför en backe, ramlade jag framåt mot hästen. Jag skrek pro och hon stannade direkt. Om lasset hade åkt fram en meter, så hade mitt ben kommit under kälkmeden. På vårvintern tummades timret och massaveden in och veden körde vi hem. Det blev en årsved. Det vi kallade kaffe, var nog surrogatkaffe Mabou. Det var ju första krigsvintern. Huggarredskapen var det vanliga, som jag tidigare omnämnt.

Timmeravverkning i Hemberget och Granhobben

Sommaren 1940 gjorde pappa en stämpling på ovannämnda ställen. Albin och jag sommarhögg massavedsskogen. Träden som var tillräckligt stora lämnades tills efter första september, därför att timmer fick ej huggas under tiden som träden savade. När hösten kom högg vi timmerträden. Under barmarkstiden på hösten släpade jag ihop det som var hugget i Hemberget i stora högar. När vinterkylan kom, trampade jag vägen över Stormyran, så vägen frös fortare. Då kunde jag börja köra med hästen över myren. Först släpade jag ned timret och massaveden från Granhobben. Det var för brant att köra med timmerkälkarna. Sen släpade jag grova timmerstockar och lade dem som slanor i kurvorna nedför hemberget, så man kunde klara lasset i kurvorna. Eftersom stockarna släpades på kälken, blev det en bra väg över myren. Nu kunde jag börja lasta på timmerkälkarna och köra ned till Kvarnviken. Där lastade jag i skoter enligt föreskrifterna. När jag var klar med virket i Granhobben och norra delen av Hemberget, fortsatte jag att släpa ned resten till sommarladugården. Sen lastade jag timmerkälkarna och körde ned det virket till sjön, nedanför Ludvig Vallins. Veden hade vi huggit och lagt i res, från Stormyran ner till byn, så jag fortsatte med att köra hem den. Hästen som vi hade då var en vallack. Den var brun till färgen och i fem års ålder. Den var lugn men inte så stark. Brunte hette den. Den hästen bytte pappa bort 1942, till en hästhandlare i Storuman, mot en vallack av blandras, en norsk-nordsvensk tvååring. Färgen var svart med något brunt i botten. Den hästen var den bästa som vi haft. Den var orädd, snabb och bra på alla sätt. Den fick följa med till Bollsjö i Dalarna 1947. Sen till Kramfors 1952, där blev den kvar tills den blev gammal och slutade sina dagar. Det var 1960. Den hästens namn var Kvicken. Den hästen glömmer jag aldrig.

Timmerhuggning vid Risbäckens mynning i Pauträsksjön, 1940

När jag var fjorton år och Albin sexton år, högg vi timmer åt Ludvig Vallin, öster om Pauträsk, vid Risbäckens mynning. Kojan som vi bodde i var uppsatt cirka femtio meter från Risbäcken, där vi hämtade vattnet. Vi som bodde och arbetade där var Ludvig Vallin, som var skogsägaren och även ansvarig för avverkningen. De övriga var J. Robert Öhnell, som var hästkörare tillsammans med Ludvig. Brosslarna var Bengt Svedberg och Rune Vallin, som var son till Ludvig. Huggarna var Frans och Valfrid Ökvist , samt Fridde Risberg. De tre var från Risträsk. Dessutom Albin och jag. Kojan som vi bodde i var timrad, med isolering mellan stockarna. Där fanns eldpall med plåträpp och rökutgång av plåt. Den var cirka tre decimeter och var öppen jämt. Kojan var ungefär sju gånger nio meter och hade två fönster. Sängplatsen var en slaf i ett stycke över kojans bredd. Där lade vi våra madrasser, stoppade med halm, fårskinnsfäll, täcke och kudde. När brasan slocknade framåt natten var det bra att vara påklädd med varma strumpor, långkalsonger, islandströja och krimmermössa neddragen för öronen. På eldpallen fick vi samsas och laga och värma maten, samt så kallat kaffe, som mestadels var Mabou blandat med något riktigt kaffe. Det var kort på allt som kunde tänkas. Avverkningsplatsen var

ungefär femhundra meter söder om kojan och uppemot Risliden och en del på västra sidan om Risbäcken. Veden till uppvärmningen i kojan sköttes i den vanliga ordningen. Brosslarna högg den, körarna körde fram den och huggarna högg upp den och bar in den i kojan. Eftersom det var så nära, åkte vi skidor till kojan och värmde upp någon mat och kokade kaffe. Maten var delvis färdiglagad hemifrån, så vi behövde bara värma den. Potatis, fläsk, smör, bröd och mjölk fanns med, ja allt i matväg fanns med på måndagsmorgonen, när vi åkte till kojan. Det var bara cirka fem kilometer hem till byn. Vi arbetade till lördagseftermiddag. De som var från Risträsk åkte hem mer sällan. De hade cirka femton kilometer. Hästarna kördes inte hem varje helg, för stallet skulle ha blivit så utkylt och även kojan. Det var ju vinter och temperaturen varierade mellan tio och tjugo grader kallt. Det brukade vanligtvis vara kallare intill sjön. Vi påbörjade huggningen efter trettondagshelgen och vi blev klara med avverkningen i slutet av mars månad. Inmätningen eller tumningen, som vi kallade det, var avklarad innan april månads utgång. Troligen julen 1940, hade jag önskat mig en klocka till julklapp. För en del av huggarlönen hade pappa köpt ett fickur av Ludvig Vallin. Jag blev verkligen glad för denna julklapp. Den klockan har jag fortfarande kvar i mina ägor detta år 1999. På den tiden var det brukligt, att när man bodde hemma gick inkomsterna till hemmet och då fick man endast de saker som behövdes bäst.

Timmerhuggning vid Lövberget, norr om Pauträsk

Vintern 1941 högg jag, Albin och Frans Ökvist från Risträsk timmer åt Ludvig Vallin. Hans pojke Rune brosslade åt honom. Det var grov skog, toppbruten skog och röta i träden. Vi fällde med stocksågen, för det var så stora träd och röta så vi fick lumpa bort en del. Ludvig körde ned virket till Kvarnviken. Han körde två vändor om dagen. Vi hade matsäck med oss, som mamma gjort i ordning. Den bestod av amerikanskt fläsk, rökt fläsk, bröd, mjölk som var instoppad i en strumpa, så den ej skulle frysa och kaffe. Det var ofta Mabou eftersom det var ransoneringskort då. Kaffet förvarades i en påse av skinn. När det blev middagsrast tände vi upp en eld. Dels för värmen och dels för att koka kaffet. Vattnet hämtades från en kallkälla, som fanns i närheten. Vi kokade kaffet gemensamt i en stor kaffepanna. Vi brukade även sätta på oss en rock, för det var ej ovanligt med temperaturer på femton till tjugo minusgrader. Huggarskiften märktes upp och kastades lott om. Det var färdighugget där innan mitten av mars månad. Stocksågen kom från Amerika 1865-1875. Tio år senare började den tillverkas i Sverige av Sandviken AB. Timmersvansen började troligen tillverkas samtidigt.

Timmerhuggning i Risliden våren 1941

Jag och Albin högg även samma vinter i Risliden åt ett skogsbolag ovanför övre Bergmyran. Där bodde vi i en skogskoja. De arbetare som bodde i kojan och som jag minns var Elving Jaktlund, Hugo Öhnell, Ville Lycksell, Albin och jag, samt två av Hugo Sjöbergs pojkar. Den ena var Helmer. Den andra minns jag inte. Där fick var och en ordna med sin mathållning. Albin och jag hade delvis färdiglagad mat hemifrån, som mamma gjort i ordning. Potatis, fläsk, smör och bröd hade vi även med. Veden hjälptes vi åt att iordningställa. Vi bodde hela veckan i kojan. På lördag eftermiddag for vi hem till våra hem och kom tillbaka på måndagsmorgonen. Elving körde hästen. Han hämtade hö och havre till den. Även mat och alla grejar som arbetarna behövde, samt sängkläderna och huggarverktyg åt oss. De andra hade börjat tidigare på vintern. Det var senare delen av mars vi började hugga där och tre veckor framåt. Där var det grova träd. Sju till åtta decimeter nere vid roten var ej ovanligt och korta träd. Det var mycket röta från toppen, men det fick vara en del ruttet i kolveden. Vi högg ungefär 25-30 bitar

om dagen. Elving körde ned virket till Risbäcken. Han hade även kontraktet för avverkningen. Pappa hade genom telefon kontaktat skogsbolaget att Albin och jag skulle hugga åt Elving. Det skulle inte vara något problem för oss att få betalt. Vi kunde göra långa dagar. Det var ju redan fram i april månad. När vi fällde träden hann de knappt lägga sig förrän renarna var där och åt lav från grenarna. Djup snö var det. Vi apterade själva en fot. I rotändan högg vi in bolagets märke och med timmerpenna skrev vi vår signatur. I toppändan skrev vi längden. När kvällen kom åkte vi skidor till kojan. Där hjälptes Albin och jag åt att göra i ordning mat. Huggarna hjälptes åt att såga, klyva och bära in veden, samt elda i spisen och torkrummet, där vi torkade våra kläder, så att de skulle vara torra till nästa morgon. När vi flyttade oss mellan träden använde vi skidor, för det var så djup snö. De användes också mellan kojan och avverkningen, samt när vi skulle hem på helgerna. Innan körföret tog slut blev vi klara med avverkningen. När vi skulle få lönen för arbetet nekade förvaltaren till att han skulle ha anlitat oss för att hugga åt Elving Jaktlund. Pappa ringde flera gånger, men inga pengar kom. Då ringde Ludvig Vallin upp förvaltaren och berättade för honom att han hade hört telefonsamtalet när vi blev anlitade för huggningen. Så om inte pengarna utbetalades skulle han lämna in det för indrivning. Pengarna kom då inom några dagar. Ludvig var en anlitad person när det gällde deklarationer med mera.

Timmerhuggning våren 1941

Vintern 1941 hade bröderna Sundström åtagit sig en avverkning på norra sidan om Björnbäcksjöliden. Timret lastades av på nedre Mejvansjön. Kojan var placerad vid övre Mejvansjön. Mejvansjön är början till Mejvanbäcken som rinner ut i Umeälven vid Mejvanselet, ungefär mitt emellan Grundfors och Åskilje. Det blev ett avstånd av cirka två och en halv kilometer från kojan till avverkningsplatsen. Jag högg timmer åt dem på vårvintern. Det var en bra tid att hugga timmer. Det var ljusa dagar. Arbetsdagen var minst tio timmar. Min ålder var femton år, men jag högg ungefär sextio till sjuttio timmer varje dag. Det var fin skog, men som regel barkades toppbiten av tallen. Den var frodväxt. Henry och Erhard körde var sin häst. Erik och Henning Granström brosslade (lägger ihop timmerhögar). Jean Jaktlund, Otto Sundkvist och jag högg timret. Framkörningen av det sista timret inföll faktiskt samtidigt. Jag hantlangade vid tumningen (inmätning av timmer). Då tummarna, som var två stycken började genomgången av timret, visade det sig att vintern varit sträng och kall. Det var många tallbitar obarkade, så de vägrade att fortsätta med tumningen och bad mig hämta den som var ansvarig för avverkningen. Det gjorde jag direkt. De höll på att köra fram de sista stockarna. Körarna och brosslarna kom direkt ned till avläggningssplatsen. Henning var en kraftkarl. Han gick fram till dem med yxan i handen och stirrade på de båda tummarna och kommenderade att tumningen skulle fortsätta. Vi blev två stycken som hantlangade och tumningen fortsatte. Det var många toppbitar som måste barkas efteråt, minst tvåhundra bitar. Tumningen avslutades på det villkoret att några dagar senare skulle de inmäta alla bitar, om de var barkade. Jag blev erbjuden att stanna kvar och barka bitarna, men jag avböjde. Otto, som huggit hela vintern och en annan person, som jag tror var Assar, åkte dit och barkade upp alltsammans. De fick samma pris för varje bit, som genomsnittet på hela huggningen. Avståndet från Pauträsk till avläggningsplatsen är cirka femton kilometer. Jag tror att de övernattade en natt i kojan, så var det avklarat. Under den här avverkningen hade vi en kocka. Hon hette Helga Gustavsson och var syster till Fridian Nilssons fru.

Skogsavverkning vintern 1941-42

Hösten 1941 pågick andra världskriget. Pappa fick meddelande att han skulle göra en skogsavverkning. Han skulle stämpla ett visst antal kubikmetrar som han skulle hugga och köra fram för intumning våren 1942. Pappa, Albin och jag satte igång med Joel markerar var gamla skogskojan vid Fäbodbäcken stod. Foto: Bernt Grenmyr att bygga en koja vid Febobäcken, cirka fyrahundra meter i nordlig riktning från slåtterkojan. Den var för kall att bo i på vintern. Visserligen hade Kalle Sundström, Gustav Sjöström och Axel Israelsson bott i den för en del år sen. Kalle hade grävt ned och byggt stallet vid norra gaveln mot kojan, där han hade hästen. Men det var så kallt där att det sades på skoj, att håret frös fast i väggen. Det var eldpall med räpp och en tre decimeters rökutgång, som alltid var öppen. I slutet av september började vi bygga kojan. Lämningarna av kojan kan du se på bilden i form av en upphöjning kring mig, där jag markerar ut platsen med rör. Platsen ligger ca 40 meter nedanför nuvarande Flottarkojan som då inte fanns på denna plats (se sidan 45). Vi valde en plats med sluttande mark och grävde ned ungefär åtta decimeter på djupaste stället. Ungefär sju meter lång blev kojan. Vi högg lämpliga stockar och timrade två varv på lägre sidan. En stock behövdes på övre sidan och en längre stock till nocken. Kojan blev två och en halv meter bred och två meter och två decimeter hög invändigt. Vi högg och klöv plankor som passade i längd och spikade fast dem från timringen till nockåsen. Formen blev lik en lappkåta från gavlarna sett. I gavlarna gjorde vi dörröppningarna. Sen lade vi grästorv runt om hela kojan och därefter skottade vi över ett par decimeter jord. När snön kom blev det riktigt varmt i den. Invändigt delades den med en enkel brädvägg, så det blev en spilta åt hästen. I vår del gjordes en liggplats i kojans bredd. Vi lade granris i botten och ovanpå det hö, som togs från hässjan som fanns strax intill och som var slaget samma sommar. En grov stock höggs och lades i fotändan, som även kunde brukas som sittplats. En kamin sattes in bredvid dörren. Det var en kamin som pappa tagit reda på när farfars stuga köptes av Bengt Nystedt 1940, varefter den revs och kolades upp. Kolmilan sattes upp norr om Nanny Granströms stuga och Filadelfiakapellet. På den tiden var det inte tal om röklukten, som blir från en kolmila. Den kändes i hela byn. Orsaken till att farfars stuga revs, var att farbror August byggde en stuga strax öster om den gamla. Det var 1939. Det var en norsk kamin. Den var ungefär nio decimeter lång och den gav bra värme. Den var även bra för matlagningen. I mitten av november drog vi kaminen och sängkläderna på en kälke till Grena. Isen på sjön var för svag för att köra med hästen. Nu var vi så långt komna med kojan så vi kunde flytta över sakerna från sommarkojan och bo i den nya. Vi hade även tagit dit huggarredskapen, så vi kunde börja med timmerhuggningen. Vi högg till jul, innan framkörningen av timret började. I början av december kunde en av oss köra hem höet, som djuren skulle äta. Vallhöet måste ransoneras. Hästen skulle ha hö hela vintern. Korna delvis beroende på tillgång. Kojan var placerad nära Febobäcken så det var nära att hämta vatten och nära till stämplingen runt om.

Jag skall berätta om en ovanligt stor gran. Albin och jag räckte lagom att nå varandras fingertoppar, när vi omfamnade trädet. Många personer hade besökt den. Första stocken var tretton fot lång. Det var lite röta i rotändan. I toppändan var den frisk. Tumsaxen räckte ej på långa vägar, när den var helt utdragen. Saxen tar arton tum, så den var uppskattningsvis mellan trettio och fyrtio tum. Därefter var den utgrenad, så totalt blev det åtta bitar av trädet. När den skulle flottas ned på våren, blev den kvar i en fors på grund av för lite vatten i Risbäcken. Året efter hade den torkat, så den kom ned till skiljestället i Umeå. Vi högg fram till julhelgen och lade upp i högar. Efter trettondagen körde jag en skrinda hö till kojan och sellfor, som var en ersättning för havren, eftersom havren var ransonerad. Vi blandade havre och sellfor tillsammans. Höet hade vi utanför stallet i skrindan. Den var täckt med ris, mot snö och renar. De hade inte varit där sen 1914 vad pappa kunde minnas när han började slå höet där. Men den här vintern måste alla som hade hö i hässjor hämta det så fort som möjligt, för annars trampade renarna ned det. Vi hade det mesta i lador och vi hade kört hem från hässjorna först. Lapparna kom förbi där en dag och de fick koka sitt kaffe i kojan. Det var inte någon som klagade på att renarna förstörde höet. Jag körde och pappa hjälpte mig att lasta på det som vi hade huggit före jul. Timret lastade jag av dels på Stornäset och dels på Båtesraningen. Jag lade tre grova stockar i botten och tre ovanpå på andra leden och sen fullt ut. Men det måste lämnas en liten lucka för tumningens skull. Det blev en tumning före sluttumningen, för då kunde man lägga slanor och fortsätta att lägga ovanpå det som var inmätt tidigare. Det var flera som körde ned timmer, så därför blev det trångt om plats. Till exempel Robert Kärrman hade köpt en stämpling tre kilometer längre upp, som kördes ned dit. De körde med två hästar och brukade komma i femtiden med sin tredje vända. De fick långa dagar och fick arbeta hårt, minst tio till elva timmar. Det hördes på långt håll när de kom med timmerlassen. Det var tio till femton grader kallt och bra hästklockor. Innan vi blev klara med stämplingen blev det en bit in på april månad. Då var det djup snö. Sluttumningen blev strax efteråt, för Risbäcken brukade flottas i månadsskiftet april maj, när vårfloden kom. Risbäckens timmer flottades ned till Pauträsket. Det var tidigare utlagt ihopsatta bomslanor med bomkoppel. Den timmernoten drogs ned med en bogserbåt till Paubäcken. När flottningen var slut var det i mitten av juni. Matlagningen i kojan sköttes av pappa och Albin. Det fanns delvis färdiglagad mat med hemifrån. Potatis, fläsk, bröd, smör, havregryn, mjöl och mjölk, samt mat till hästen hade vi med oss när vi åkte till kojan på måndagsmorgonen. Sluring brukade pappa laga. Flott blandades med havregryn och lite socker och kokades upp. Jag skötte om hästen och veden hjälptes vi åt med. Huggarredskapen var de vanliga, men stocksågen användes ofta, för det var så rotgrov skog. I kojan hade vi mysigt. Vi hade en karbidlykta, så vi kunde fila sågarna, laga maten, koka kaffet och lyssna på när hästen åt. Kaffet var en blandning av riktigt kaffe och Mabou.

Timmeravverkning i Bredträskliden 1945

Trettondagshelgen var allt iordningställt för att åka till Bredträskliden. Vi hade timmerkälkar med ett lätt flak på. De lastade vi med ett par höbalar på cirka åttio kilo, ett par havresäckar på åttio kilo och en lunningskälke. Dessutom sängkläder, huggarredskap och övriga redskap som behövdes för att utföra arbetet. Tidigt på morgonen startade bröderna Henry och Erhard Sundström samt Bengt Nystedt färden mot Björnabäck, en sträcka på åtta kilometer. Jag följde med hästarna hela vägen på skidor. I Björnabäck blev det paus en stund och där tillkom Verner Abrahamsson med två hästar. Karl Lindström körde den ena. Nu var det fem hästar, lastade med utrustning att driva timmeravverkning. Den bestod förutom foder åt hästarna, även av mat till tjugotre personer, som kocklaget bestod av, plus kockan vars namn var Hedvig.

Färden fortsatte mot Brändatomtkojan, som låg vid Mejvanbäcken. Sträckan blev cirka sex kilometer. Den vägen var körd med häst tidigare, för ett annat arbetslag hade startat något tidigare med avverkningen. Där fick hästarna vila ett tag, medan vi åt vår medhavda mat. Nu började den sista sträckan på cirka fem kilometer. Den var helt okörd och med sex till sju decimeter djup snö och på vissa ställen ihopdriven, så det gick upp till selpinnarna på hästarna. Det blev sena kvällen innan vi kom fram till kojan. Det fanns två stall. I det ena fick två hästar plats och i det andra tre hästar. Lador med tre väggar och tak fanns, till hö och havre. När hästarna ställts in och fodret var inlastat fick vi ordna med vår mat. Kockan och de övriga arbetarna hade åkt skidor, så de kom tidigare till kojan. De hade skottat undan snön, huggit ved och eldat i de tre spisar och en kamin som fanns i kojan. Varje arbetare fick iordningställa sin egen sängplats i våningssängarna som fanns. Kockan var gift och hon och hennes man Tore bodde tillsammans i rummet, som var avsett för henne. Han hjälpte henne ofta med maten, för tjugotre personer var ett stort kocklag. Den mat vi hade med oss bestod av kött, fläsk, smör, potatis, mjölk och annat som vi behövde den första veckan, tills kocklaget kommit igång på riktigt. Kött och fläsk som var med hade inhandlats i Pauträsk, utan matkuponger och även en del smör. Det var krig och all mat samt kläder var det kuponger på. Det fanns en bod utanför kojan, där vi kunde hänga upp kött och fläsk, så det klarade sig bra en längre tid. Köttförrådet var riktigt gjort, för det fanns räv och hermelin där. Vi utsåg en kockbas, som ansvarade för räkenskaperna. Varje månads utgång, lämnades en uppskattad kostnad för maten för varje person, till honom, som han vidarebefordrade till handelsmannen. Det visade sig snart att kojan var för liten, så det sattes upp en barack till. Varje man ville disponera ett skåp för kläder och diverse saker. Varje torsdag lämnade kockan matnotan till den som ansvarade för apteringen åt skogsbolaget. Han hette Örfjäll och bodde i Åskilje där det fanns en diversehandel med det mesta som behövdes. Varje söndag var det en av hästägarnas tur att köra till Åskilje och hämta mat för en vecka till kocklaget. Då handlade han också hö, havre och cellfor. Cellfor var en ersättning för havren, som var belagd med en viss tilldelning varje månad för hästägaren. Den var en produkt med inblandning av mineraler och melass. När havren var slut fick hästarna cellfor i stället. Som tur var fanns det rikligt med hö, så de fick äta så mycket de orkade. En söndag fick jag åka och hämta maten i stället för Erhard Sundström. Min timmersvans hade gått av, så jag måste lämna den trasiga och en summa pengar mot en ny. Handlarens namn var Andersson. Sommaren 1998 besökte jag Åskilje och fick veta var affären fanns, som nu var ombyggd till bostadshus. Jag var in till huset. Hon som bodde där var nu änka. Hon berättade att de övertagit affären efter Andersson. Från kojan till affären var det ungefär elva kilometer. Vägen var delvis plogad med bil. Andra dagen som arbetslaget var i kojan började de att iordningställa basvägen från skogsskiftet till avläggningsplatsen. Det var en sträcka av cirka fem kilometer. Vi började vid Hundsjön. En del arbetare började skotta från sjöns norra ände upp mot avverkningsplatsen, en del från norra änden upp mot avläggningsplatsen. Över sjön gjordes omvänt. Vi plogade och skottade in snön, som packades ihop till cirka tre meters bredd. På det sättet höjdes vägen, minst fyra decimeter. När den packade snön frusit något dygn, kunde man köra med häst och kälkar. Ett par man tillverkade en vattentät låda, som rymde ungefär tusen liter. Samtidigt hade de tillverkat en vattenpump. Med den pumpades det vatten från sjön till lådan. Den spändes fast på kälkarna. I lådans bakre ände borrades två hål, som stämde överens med kälkarnas medar, tjugofyra tum, invändigt mått. I lådans hål sattes träplugg, som reglerade vattenflödet. Vägen vattnades

ordentligt en gång och fick frysa till över natten. Dagen därpå fortsatte man att ploga bort snön, för att få minst en och en halv meters bottenbredd på vägen. Arbetslaget fortsatte att ploga och skotta hela veckan, innan vägen gick att köra lätta lass timmer på. För iordningställande av basvägen fick varje arbetare elva kronor och tjugofem öre i dagsverksersättning för åtta och en halv timmas arbetsdag. Jag antar att hästägaren fick det dubbla. Det blev tre olika arbetslag. I det första Sundströms. I det andra Verner Abrahamsson. I det tredje Bengt Nystedt. Tre olika körarskiften var, uppmärktes med nummer i träd, som syntes när syningen av avverkningen gjordes på våren, när snön var borta. Det blev femtio öre i stubböter, om den var högre än tre tum ovanför det högsta rotbenet och böter för timmer som hittades kvarlämnade i skogen. Efter lottdragning av skiftena kunde huggarna sätta igång med uppmärkning och lottdragning av huggarskiften. Sundströms huggare var August och hans son Assar. Han var endast tretton år, men hade ordnat med arbetsbok. Det ordnades genom läkarundersökning om man var under femton år. Dessutom Jean Jaktlund, Fridian Nilsson och jag. Det ordnades fem huggarskiften och genom lottdragning fick varje huggare ett uppmärkt skifte. Verner Abrahamssons huggare var Göte, Gösta och Arne, som var bröder till Verner, samt Sven Sjöberg. Bengt Nystedts huggare var Sigvard Lindström och Karl Forsgren. Brosslarna till Sundströms var Erik Sundström och Henning Granström. Verners brosslare var Holger Abrahamsson och Tore Sjöberg. Bengts brosslare var Arnold Israelsson. Avverkningen pågick hela vintern tills i mitten av april. Basvägen plogades, hyvlades och vattnades över Hundsjön varje gång det snöade. Från avverkningsplatsen lades det ut slanor, som bestod av hela träd. Slanorna lades i kurvorna, så lassen kunde hålla sig kvar på vägen. I mars lade man ut jord i de brantaste backarna, annars kunde det gå för fort. Det blev lass på tvåhundra till trehundra kubikfot, när det var bra före. Virket lastades av efter bäcken, som sammanband övre och nedre Mejvansjön. Tumningen eller inmätningen av timret brukade göras en eller två gånger under vintern, innan sluttumningen på våren. Virket lastades av i skoter, varje sort för sig. Det lades tre björnstockar av grova senvuxna träd i botten, tre slanor ovanpå och därefter ett lager av samma sort i samma välta. Det var körare med häst, som hade ansvaret för basvägens skötsel. Om det var snö och blåst fick de åka till Hundsjön, spänna för väghyveln och köra upp kälkspåren över sjön och motlutet. Sen fick de sätta för vattenlådan och fylla den med vatten. Hyvelspåren vattnades i god tid, innan hästarna kom med lassen. Det var ofta tio, femton grader kallt. Det frös till is i medspåren rätt snabbt. Om detta inte hade gjorts, skulle det säkert ha blivit stopp i motlutet från sjön med timmerlassen. Lassens storlek varierade, beroende på om det var talltimmer eller gran. I regel var botten på timmerkälkarna lastad med fem stockar. Andra varvet sex stockar och tredje varvet sju stockar. Det blev arton timmer. Om vi räknar med ett genomsnitt på åtta kubikfot för varje stock, blir det 144 kubikfot. Sen lastades det ungefär tjugo massavedsbitar ovanpå, på tre kubikfot vardera. Det blir sextio kubikfot. Alltså sammanlagt 204 kubikfot på ett lass. Det var ett vanligt lass under januari och februari. I mars började det bli bättre före, så lassen kunde ökas på till 250 - 275 kubikfot. Första delen från avverkningsplatsen var det medlut, så det måste läggas ut jord i utförsbackarna, när lassen ökade i storlek. Vid sjutiden gick vi till arbetet. Vi åkte skidor till avverkningsplatsen. Den första biten var det en brant backe. Det var ungefär en halv kilometer att åka. På förmiddagarna fälldes och kvistades den övre sidan av trädet. Med timmerpenna skrev man sin signatur i rotändan. Måste man fälla ett ostämplat träd, sattes ett fyrkantigt tecken plus signaturen. Avmätaren fanns hos

huggaren från morgonen. Han gick mellan arbetarna och apterade alla träd som fälldes. Avmätaren mätte in det ostämplade trädet när det var en fyrkant i rotändan. Klockan tolv var det frukost i kojan. När vi kom tillbaks till avverkningsplatsen var avmätaren klar, så vi kunde kapa och kvista, samt barka om det var någon frodväxt toppbit. Det var viktigt att sätta sitt signaturmärke i varje stock eller massavedsbit, för om man struntade i att barka, mättes ej den biten in vid tumningen. Före sluttumningen på våren, måste alla bitar, som var frodväxta barkas. Annars förlorade den huggaren lönen för den biten. Brosslaren ordnade med lunningsvägarna och lastbänken. Den fick ej blockera basvägen för någon annan körare och var gjord av ris och trampad snö, i två avsatser. Brosslaren hade ett hårt arbete. När snön blev djup måste han skotta bort snö från lunningsvägen, samt dra ihop timret efter huggarna och hjälpa till med att lasta timmerlasset. Det var inte ovanligt med tio till tolv timmars arbetsdag för en brosslare. Häst och kusk hade även lång arbetsdag. Kusken selade hästen klockan sju på morgonen och det blev sällan kväll före klockan sex på kvällen. Huggaren hade nog lite kortare arbetsdag, fast ett hårt arbete. På kvällen skulle veden till kojan sågas och huggas, samt bäras in till vedlådorna. Det var ved för tre vedspisar och en kamin. Vi var två stycken som hjälptes åt varje kväll. Det var även huggarnas uppgift att bära in vatten till kockan. En bräda var uppsatt, där vattenhinkarna ställdes. På den var alla huggarnas namn antecknade. Det fanns ett hål till höger med en pinne i. När man hämtat sina två femtonliters hinkar med vatten, flyttades pinnen till hålet nedanför. Detta fungerade bra. Avståndet till vattenhålet var sextio meter. Körarna var befriade från vattenhämtning. De hade hästarna att bära vatten till. Brosslarna och körarna hade till sin uppgift att ordna veden till Kojbacken. Huggarna måste även se till att huggarverktygen var skärpta, om det skulle bli ett gott resultat av arbetet. Snöspade användes de flesta vintrar, om man skulle undvika stubböter, som var femtio öre trädet. Det var därför som körarskiften och huggarskiften var väl utmärkta. När körarskiften upprättades skedde det vanligtvis i samband med när stämplingen utfördes. När en stämpling gjordes högg man bort en barkbit med stämplingsyxan i brösthöjd, samt slog in kronans märke och likadant i ett rotben. Skiftena fick ett nummer och varje träd mättes med tumsaxen vid det övre märket. Skogvaktaren prickade in trädets storlek på en stämplingslängd. På så vis visste skogsägaren hur många kubikmeter skiftet innehöll. Den som tog åt sig avverkningen, fick ordna med huggningen och framkörningen till flottleden, samt intumningen av det framkörda virket. Då kunde skogsägaren kontrollera, att arbetet var riktigt utfört. Syningen av skiftet gjordes på våren, när snön var borta. Kronjägaren som tjänstgjorde inom detta revir det året hette Bertilsson. Kockan hade en lång arbetsdag, från halvfem på morgonen till klockan nio på kvällen, sex dagar varje vecka. Söndagen var något lugnare, men det var alltid en del som stannade kvar över helgen, som hon ordnade mat till. Hon var i stort sett kvar i kojan hela vintern. Körarna turades om med att sköta om hästarna. De var kvar hela avverkningssäsongen. Huggarna brukade som regel åka hem var fjortonde dag. Kockans arbetsuppgifter var att städa matsalen och sitt eget rum. Att tända i två spisar, koka gröt eller välling till frukost, duka fram porslin, smör, bröd och uppskuret rökt fläsk, eller kokt kött till pålägg, dels till frukosten och även till kaffet, som vi tog med oss. Kockan kokade en stor panna med kaffe, som var ett surrogat som hette Mabou. Färgen liknade riktigt kaffe, men smakade annorlunda. Kaffekupongerna fick vi behålla själva och koka riktigt kaffe på kvällarna, var och en i vår egen panna. Då fick vi känna hur gott det smakade och även hushålla med den varan. Klockan halvsju åt vi frukost. Efter det ordnades en smörgås av hårt

bröd eller rågbröd, som kockan hade bakat. Vi hade var sin termosflaska, som vi fyllde i från den stora kaffepannan, som var kokt av Mabou. Kockan bakade även bullar till kaffet, samt lagade middag. På kvällen fick vi te med husmansbröd och ost till pålägg. Alla matkuponger lämnades till kockbasen och förskott till maten, som han ordnade med handelsmannen. Kockans lön var femton kronor för varje arbetare och månad, plus fri mat. Matkostnaden för varje person per dag slutade ungefär på två och sjuttiofem. Innan senare delen av april var avverkningen klar och sluttumningen aktuell. All massaved som ej intummats under föregående tumning måste barkas. Om det ej gjorts, skulle det sjunka innan det kom till skiljestället i Umeå. Cellfor kostade tio till elva öre kilot. Varje häst fick en tilldelning på tjugofem kilo havre i veckan. Den kostade fyrtiofem öre kilot. Brosslarlönen för en dag var sjutton och femtio. En bra timmerhuggare hade i genomsnitt sjutton kronor per dag. Kusk och häst hade ungefär trettio kronor per dag. Dagsverke på åtta och en halv timme, elva och tjugofem per dag. Jag som då var sjutton år, kunde hugga för ungefär tolv till tretton kronor per dag.

Timmeravverkning i Bäckliden 1945

På våffeldagen i slutet av mars var det stormöte i Taborförsamlingen i Pauträsk. Där träffade jag Frits Johansson, som undrade om jag kunde hugga timmer åt honom, så länge som det var körföre. Jag gjorde i ordning huggarverktygen och sängkläderna, som han hämtade på lasset när han återvände till kojan. Jag åkte skidor till Bäckliden och följde ett tidigare skidspår, som huggarna i Fågelmyrtjärn hade åkt. Därefter var det en kort sträcka till kojan som vi bodde i. Georg Abrahamsson högg åt Frits Frits Johansson med timmerlass. Foto: okänd tidigare, men en huggare brukar inte kunna hålla timmer åt en häst. Platsen där vi högg måste vara Skavberget, enligt kartan. På våren brukar det vara mjukt i vägen av solen, så jag tror att han lastade mindre och körde tre vändor. Avlastningsplatsen var intill kojan, vid bäcken som rinner ut i yttre Joransjön. Basvägen var brant i övre delen, så det var slanor utlagda i kurvorna och även jord på vissa ställen. Det var fin skog, men grov. Det fanns träd som jag fick ut tre sågstockar och två massavedsbitar från. Jag tror att avverkningen avslutades omkring femtonde april. Ingrid Johansson var kocka. Det var Frits och Amandas adoptivbarn. Sigvard Danielsson brosslade åt Frits. Under denna period hade jag fått meddelande om inställelse till förhör hos Hugo Berlin i Lycksele angående min vapenvägran. Tidigt den dagen, som jag skulle vara på förhör, åkte jag skidor till Kovallberget, en sträcka av ungefär tolv kilometer. Kovallberget var en järnvägshållplats, där man fick stoppa tåget själv med en stoppsignal. Framme i Lycksele blev jag förhörd av prästen om min åsikt för min vapenvägran. Därefter steg jag på första tåget, som gick tillbaks till Storuman. Innan kvällen var jag tillbaks till kojan i Bäckliden.

När Frits körde till kojan i Bäckliden, for han den vanliga vägen, som var en vinterväg. Den utgick från Pauträsk förbi Hästliden, Storstenmyran, Åsmyran, Brattbäck till Fågelmyrtjärnkojan och till kojan i Bäckliden, som vi bodde i. Från Fågelmyrtjärnkojan brukade Nicke Backlund och Johan Söderlund ofta om vintrarna köra fram timmer ned till yttre Joransjön. När avverkningen var slut för vintern valde Frits en annan väg hem, på grund av att det började bli högt vatten i en del bäckar. Han valde vägen över Joranliden upp mot Börtinberg. Frits körde timmer många vintrar åt Domänverket, så han kände till basvägar, så vi kom fram till Börtingberg. Snön hade töat ihop, den var kanske tre till fyra decimeter djup. Den sträckan var aldrig körd den vintern. Det var ungefär fyra, fem kilometer. Från Börtingberg var det plogad landsväg, men solen hade smält bort snö fläckvis på vägen. Det var ej så tungt lass. Det var körredskapen, sängkläder för fem personer, samt kockutrustningen. Det var inga problem med möte med bilar då, för det var endast de som var utrustade med gengas, som kunde köra och de var få. Han kunde välja att köra där den mesta snön fanns på vägen. Färden från Börtingberg blev över Jovan, Bergsäter, Norråker till Brånaberg. Där blev det en rejäl vila, för hästens del. Frits och jag gick överallt, där det var barmark. Vi hade matsäck med oss. Men hos Elof Danielsson fick vi både mat och kaffe. Vi var båda bekanta med Elof och hans fru sedan tidigare. Efter vilan fortsatte vi mot Pauträsk. När vi kom fram till vägen, som gick ned till Nicke Backlund och Friheten, körde Frits den vägen över Pauträsksjön upp mot Elon Sjöberg. Sedan till Sjöliden, där Frits, Amanda och Ingrid bodde. Från Friheten var det kört med hästar, så det var vinterväg. När Frits vek av mot Friheten, fortsatte jag mot Pauträsk. Skidorna hade jag på lasset, så dem använde jag fram till byn. Sträckan från Bäckliden är ungefär trettiofem kilometer. Kojan i Bäckliden är riven och Viktor Berglunds stuga, som var fyrahundra meter nedanför kojan är också riven. Skogen är borthuggen och genom kraftverksbygget är färjestället borta. Där brukade Viktor jobba med färjan och med att kontrollera isen på vintern. Det var åtta till tio meter djupt vatten genom kraftverksbygget i Grundfors. Detta är en epok som är slut.

Skogsavverkning hösten 1945

Hösten 1945 hade vi låtit göra en stämpling från norra Spångmyran till norra Mattismyran. Det hade börjat bli bättre betalt för timret. Jag hjälpte till med stämpling tidigare på hösten. Då fick den personen tio kronor kubikmetern på rot. Det räknades som bra betalt. Detta var i Risliden, med toppbrott och röta av detta. Det var grova träd, så tumsaxen räckte ej till i brösthöjd. Då prickades de in som babo. Där vi hade stämplat var det mer normala träd. Albin och jag började hugga i oktober vid norra Mattismyran och fortsatte söderöver mot Spångmyran. Vi bodde i en stuga, som Elon och Olga Sjöberg ägde. De hade köpt Fridian Nilssons ställe. De var närmaste grannar. De hade flyttat till Fridians stuga, så deras stod tom. Vi högg hela hösten, tills sjön var frusen. Då kunde jag börja ordna med framkörning av timret. Jag vill berätta hur hårt man kan sova. En natt vaknade jag av att Albin tog täcket, låste upp dörren och gick ut på bron för att skaka täcket. Han vaknade när han steg i snön på bron. När han kom in frågade jag varför han tog täcket och gick ut. Han svarade att han tyckte att det var skräp på det och skulle skaka av det. Vi hade nog arbetat hårt den dagen, så han drömde nog om det. Albin och pappa fortsatte att hugga, men eftersom skidorna kunde brukas åkte dom hem. Jag och hästen bodde hos Frits Johansson (se bild). Stallet där var ledigt, för Frits var och körde timmer någonstans på Kronparken, så hästen var borta flera veckor. Frits Johanssons stuga i Sjöliden med stallet utom bild till vänster. Foto: Joel Grenmyr Det var dåligt fruset delvis, så jag skodde Kvicken, för att kunna sätta på honom trydjor. Jag satte på trydjor på bakhovarna. Han uppförde sig helt perfekt, fyra år som han var. Jag lastade på släpkälken några stockar och körde en gång där jag ansåg att det var dåligt fruset. Ett par dagar efteråt kunde jag köra obehindrat på de vägarna. Det var flera minusgrader på nätterna. Några dagar före jul, när jag skulle hem till byn, fick jag se något som jag aldrig tidigare sett. Strömmen var påsläppt för hela västra byn. Det var så ljust för förut hade vi bara karbidlampor. Fotogen fick vi inte köpa, för det var under andra världskriget. Östra delen fick ström något senare. Vi högg och körde och avverkningen var klar innan mars månads slut. Pappa gjorde en raststuga av brädor och masonit, som placerades ungefär sextio meter norr om Nordspångmyran intill vintervägen. Kaminen som vi hade i vinterkojan flyttades över till den kojan. Det var flera som avverkade den vintern vid Grenbrännan. Elon och Sven Sjöbergs, som jag minns. Ungefär 1944-1945 avverkade Frits Johansson på sista föret på södra sidan av Mattisberget. Då högg jag åt honom. Bertil Sjöberg körde med sin häst och Frits med sin. Det var på slutet av säsongen. Det var flera som högg där, så jag var inte ensam. De avverkningarna avlastades efter Risbäcken. Jag bodde även då hos Frits och Amanda.

Timmerhuggning i Tallberget 1946

I senare delen av februari och början av mars högg jag timmer åt bröderna Sundström i Tallberget. Vi bodde i Björkås cirka 50 meter från stugan på bilden (med på bilden är Rosa och Erhard Sundström), där det var kocklag och Rosa Vallin var kocka. Gustav Sjöström och jag högg åt dem. Det blev klart med avverkningen i senare delen av mars. Stugan, som var inredd, var före detta Ludvig Karlssons stuga. Där hade jag i början av 1940-talet hjälpt Ludvig och Kajsa med hemkörning av ved och utkörning av gödsel. Hästen som pappa hade då hette Frigga. Det var Rosa och Erhard Sundström vid stugan i Björkås. Foto: Joel Grenmyr en snäll häst. Hon stod i ett kobås, som var anpassat till en fjällko. Bredvid stod korna. Det berörde henne inte något. Dörröppningen var låg, så hon fick formligen böja sig ned för att komma in. Vid Ludvig Karlssons stannade pappa och jag, den tiden som vi plogade vägen från Pauträsk till Norrbäcksgränsen. Den vägunderhållningen hade vi i många år. Vägens sträckning var från Pauträsk österut efter Militärvägen, förbi Kåtabäcken, ner mot Svanavakan, över Paubäcken vid Ludvig Karlssons. Där stannade vi ett tag, för att sedan fortsätta söderöver myrorna till Norrbäcks rågång. Där vände vi mot Pauträsk. Plogen var gjord av trä. Lagom för en häst. Tiden som detta tog, inräknat vilopausen blev ungefär åtta timmar. 1942 köpte Sundströmmarna Björkås.

Timmerhuggning i Sumasberget

Sumasberget ligger cirka två kilometer nordväst om Storuman, efter vägen mot Tärna. I senare delen av mars, bodde jag på Luspholmen, i ett kök, hos en familj. Familjefadern högg även på samma ställe. Jag åkte skidor över Luspviken, tills jag kom på landsvägen, som går till Tärna. Efter fyrahundra meter vek jag av mot norr, ungefär en kilometer. Den vägen var även basvägen som Henry Gustavsson och Henry Sundström körde ned virket på till Luspviken. Det var inte Luspholmen. Foto: Joel Grenmyr många bilar som körde efter den vägen, eftersom hästkörarna kunde använda samma väg. Orsaken till att jag kom att hugga där var att Henry Gustavsson hade åtagit sig avverkningen av en stämpling och det började bli knappt om tid att hinna göra avverkningen klar, medan det var körföre. Henry tog kontakt med Sundströmmarna och frågade om de kunde hjälpa till med avverkningen och det gick bra. Henry frågade om jag kunde följa med och hugga. Han visste att jag var ledig, eftersom jag huggit åt dem tidigare i Tallberget. Jag ordnade till huggarverktygen samt sängkläder, så Henry tog med det på timmerkälkarna de fyrtiofem kilometer som sträckan Pauträsk, Storuman är. Henry och Erik Sundström bodde i en stuga som hette Rosenborg. Det var i närheten av Seth Andersson. Där fanns det stallplats. Han hade ett rätt stort stall, för han var hästhandlare. Erik brosslade åt sin bror Henry. Jag ordnade maten själv. Jag handlade i Storuman. Jag hade matsäck bestående av smör, bröd, rökt fläsk, råglimpa och ibland en korvbit och kaffe, som förvarades i en speciellt gjord påse av läder, som tillslöts med en fastsydd rem, så kaffet inte skulle dunsta bort. Kriget slutade i maj 1945, så då blev det lättare att köpa kaffe, socker och övriga matvaror som behövdes. Mjölken köpte jag hos familjen, som jag bodde hos. Vägen över sjön Storuman och upp till avverkningsplatsen var ungefär fyra kilometer. Det var rätt djup snö fortfarande, fastän det var i slutet av mars, men mellan träden kunde man gå. I övrigt användes skidorna till och från avverkningen. Huggarverktygen var timmersvans, yxa, barkspade, lyftkrok och tumsax. Avverkningen hann slutföras innan snön började smälta bort. Så det fanns snö kvar på landsvägen för Henry Sundström och Henry Gustavsson att komma hem till sina permanenta hem. Henry Gustavsson bodde i Norråker. Hästen som han ägde var köpt av min moster Ester i Finnäs. Priset var tolvhundrafemtio med selen. Den var en blandras, ardenner och nordsvensk. Det var en bra körhäst. Den var rätt stor, men även pigg. När Henry köpte den av moster Ester var den sex år. Den hade fått födas upp med nappflaska, för stoet vägrade fölet att dia. Bengt Nystedt ägde stoet. Frits Johanssons hingst var pappa till fölet. Frits bodde i Sjöliden. Bengt i Pauträsk. Detta är säkert, för Johan Öhnell berättade hela födelseförloppet för mig. Han var med Bengt hela natten när hon fölade.

Elströmmen kommer till Pauträsk

Troligen 1944, under vårvintern, körde Bengt Nystedt och Henning Grönborg ut kraftledningsstolpar och isolatorer, samt linor och övrigt material till en fyrtio kilovolt kraftledning, som kom från Norrbäck, förbi Pauträsk mot Skarvsjöby. Ledningen gick över Paubäcken vid övre änden av Svanavakan. Materialet var utkört i upplag på olika platser, frånsett stolparna. Under försommaren sattes stolparna upp, samt isolatorer och lintrummor. Sten kördes ut eftersom linjearbetet fortgick. På detta vis hade vi fått en starkströmsledning till byn innan nyåret. Våren 1945 kunde vi gräva och sätta upp svagströmsledningen från Pauträsk-Friheten-Bergnäs-Brånaberg till Svartliden. Stolpresning vid den första elektrifieringen i Pauträsk med omnejd. Foto: Okänd Jag har ett foto av arbetslaget, taget ovanför Valdemar Jägers i Friheten. Personerna på kortet tror jag är Johan Robert Öhnell, David Karlsson, Bengt Svedberg, John och Alfred Granström, Thule Lindström, Rune Vallin, Arnold och Israel August Israelsson, Henfrid Karlsson, Bror och Valdemar Jäger, Ville Lycksell och jag, samt Engelbert Sjöberg och Nicke Backlund som körde ut stolpar och övrigt material som behövdes och sten som användes längst upp för fastkilning av stolpen. Stakningen och uthuggningen av skog för kraftledningen var gjord vintern före. Arbetslaget började gräva och resa stolpar från Pauträsk till Svartliden efter vårsådden. När vi kommit cirka en kilometer väster om Brånaberg och var på Henfrid och David Karlssons skifte med grävning och stolpresning, visste vi om att det skulle bli en total solförmörkelse på förmiddagen. Det var den 9-7-1945. Vi tog kafferasten något tidigare och tände upp en brasa och kokade kaffet den timmen som förmörkelsen skulle bli. Det var sol och bra väder. Fåglarna sjöng i den gröna och fina björkskogen, som vi slagit oss ned i. När solförmörkelsen kom, tystnade fågelsången och man kunde tydligt se eldskenet mot lövskogen. Det kändes nästan obehagligt. Så mörkt blev det. Det varade inte länge förrän solen kom fram och fåglarna började sjunga igen, efter att ha varit tysta några minuter. När vi kommit så nära Svartliden hade Alfred Granström och jag talat med Gustav Berg om att få slå upp tältet i hagen intill hans stuga. Det var visserligen bara ungefär en mil ifrån Pauträsk, men när det är sommar och man är ung kändes det roligt att få bo i tält ett tag. När vi kommit fram till Svartliden med stolpresningen var vi klara med arbetet, som arbetslaget skulle utföra. Då var det hög tid att sätta igång med vallslåttern, som brukade infalla omkring den tjugonde juli. Arbetsredskapen som användes vid grävning av stolphålen var spetsspade och jordskopa. Det var ett ungefär arton decimeter långt stålspett med ena änden spetsig och den andra änden i form av en halvmåne. Den var som ett handtag och användes även då man kilade fast sten runt stolparna. Uppsättningen av isolatorer och linor gjordes av ett annat arbetslag. Om man önskade ett lyse på gården fick man ordna det själv. Det gjorde vi, med flera. Jag gjorde arbetsbyte med Bengt Israelsson. Då fick jag hugga en fin tall på hans skifte. Bengt följde mig och valde ut tallen. Med hästen Kvick följdes vi åt till Murberget och högg stolpen och körde hem den på fyrhjulsvagnen. Monteringsarbetet i stugorna hade börjat tidigt på hösten. Innan julen 1945 var det ljust i bostadshusen i västra halvan av byn. Det var en syn när vi kom från timmerarbetet i Grena och kom till Sjöliden och såg detta ljussken för första gången. Stolpen som jag fått tag i av Bengt Israelsson, sattes upp vid höladan, som var ihopbyggd med ladugården. I den monterades upp en elektrisk lampa, så det blev ljust vid ladugården. Mer el-montering blev det ej för vår del, eftersom vi flyttade till Dalarna 1947.

Det var två elfirmor som monterade i byn. Västra delen fick inmonterat före jul 1945. Östra delen blev klar i januari 1946. En av montörerna som arbetade på västra delen var Ragnar Holmberg från Bergnäs. När stolparna restes användes en vanlig stubbrytare. När 40 kilovoltledningen var utstakad 1944, högg Albin och jag upp ledningsgatan på vårt skifte. Den skulle vara tio meter bred och gick strax ovanför sommarladugårdarna. Nu, år 1999, när jag skriver detta, finns inget av dessa ledningar kvar.

Resa till Siksjöhöjden

Troligen 1945 eller 1946 åkte pappa, min syster Mimmi och jag med Artur Vallin till Vinlidsberg. Där inväntade vi tåget som gick till Vilhelmina. I Vilhelmina stannade vi och besökte farbror Ebert. På tåget hade vi med oss en del saker, bland annat hade pappa tagit med några nät i en jutesäck. Det var ju lite skrymmande, så konduktören sa att han skulle ha polletterat det, men pappa sa att jag behöver det när jag kommer fram. Vi hade även sängkläder och mat med oss. När vi varit hos Ebert och druckit kaffe, åkte vi med hans son Bo Johansson. Ebert hade bil och bensin hade börjat finnas i bensinmackarna, efter världskrigets slut. Bo körde oss till Siksjöhöjden. Siksjöhöjden. Foto: Joel Grenmyr Det var resans mål. Pappa hade fått veta att det var ett ställe till försäljning där. Det var i storleksordning sextiotvå hektar skog och åkermark. Vi undersökte stugan och ladugården, men stugan var inget vidare. Men skogen verkade bra. Men Mimmi och jag förstod att vi inte skulle trivas där. Vi sa det till pappa och han sa inget om vad han tyckte. Han tänkte provfiska i sjön med näten som han hade i säcken, men det blev det inget av. Vi stannade två nätter där. Vi besökte en familj där, som hette Vestins. Det var pappas bror Sven, som friat där och gift sig med deras flicka. Hennes namn var Elsa. Pappa var på det sättet lite bekant med Vestins. Vi hälsade på dem och fick mat där. Det var roligt. Det blev inget köp av stället. Priset som begärdes vill jag minnas var tolvtusenfemhundra kronor. Det var rimligt, eftersom skogen var bra. Resan från Vilhelmina till Siksjöhöjden, betalade pappa tio kronor för. Hur vi åkte hem har jag inget minne av, om Bo hämtade oss, eller om vi åkte buss. Från Vilhelmina till Pauträsk åkte vi på samma sätt som dit. Jag besökte Siksjöhöjden 1999 och träffade den nuvarande ägaren till Vestins. Han var väl bekant i byn och följde med mig och sökte det stället. Genom att jag visste hur stort stället var och att det räckte ner till landsvägen, kunde han med all säkerhet visa mig var det fanns, femtiofyra år efter att jag var där. Stugan fanns kvar och den var nu k-märkt. Jag tog kort av den, så på detta vis kan jag tänka mig tillbaks så många år. Mimmi har berättat för mig, att hon följde med för att ordna med maten, för det var ju vanligt på den tiden. Hon kom även ihåg att det var efter kriget, som vi tänkte köpa detta ställe.

Pappa som gårdfarihandlare

Under senare delen av 1930-talet och till mitten av 40-talet tillbringade pappa vissa perioder under hösten och våren som gårdfarihandlare. Han cyklade på en damcykel, en tjugoåttatummare med pakethållare fram och bak. Han hade en stor resväska, fylld med prover på kläder. Det var kostymer, trenchcoat, underkläder mm.. Han hade en orderbok, där han skrev

in de varor som kunden önskade köpa. Kostymer och trenchcoat måttbeställdes. Övriga kläder köptes efter storleksnummer. Varorna skrevs på en beställningsorder. Där fanns inköpssumman och en handpenning, som han fick en del av, för sitt arbete. Det kunde vara kämpigt många gånger vintertid att förflytta sig mellan byarna. Vägarna var ofta dåligt plogade och igendrevade. Hans försäljningsplatser var från Pauträsk, Norråker, Jovan, Börtingberg, Joranträsk, Grundfors, Gunnarn, Barsele, Stensele, Storuman, Långsjöby och Skarvsjöby med flera ställen. Den firma som han sålde varorna åt var Västgöta Textilindustri Överlida. Det kunde vara perioder på en eller flera veckor, som han var ute och sålde. Förtjänsten varierade, men det blev alltid en inkomst sedan han betalat mat och logi. Under den kallaste vintern var han i olika skogsarbeten. Oftast körde han åt någon. Pappa berättade att han blev väl bemött på de platser som han besökte. På vissa ställen var de så glada att han kom, att de fick besök, så han fick inte betala något. På ett ställe där han övernattade, berättade han att när han släckte lyset hördes det knarr på tapeterna. Då tände han lyset och fick se vägglöss som krälade. De var även i hans säng, men det gjorde inget, för han blev aldrig biten av dem, så han släckte lyset och somnade. Detta var en berättelse om min pappas arbete under vinterhalvåret. Samtidigt som han sålde kläder, var han ombud för Trygg livförsäkringar. Han sålde försäkringar både i byn och på sina resor. Han var också ombud för Framtidens sjukförsäkringar i byn. En period sålde han skor och stövlar av märket Tretorn från hemmet.

Svag is, häst genom isen

År 1937 arbetade pappa med utkörning av bomsmide och bomslanor åt flottningsföreningen. Den dagen arbetade laget någonstans väster om Bergnäs. Vintervägen hem till byn gick mellan båda uddar, alltid uppstucken genom Holmsundet. Det var den ordinarie körvägen. När våren och snösmältningen börjat blev det fin väg, bredvid den ordinarie vägen. Genom sundet, vid varje udde blev det strömdrag. Pappa körde för nära den västra udden, isen brast och hästen sjönk genom isen. Han lösgjorde skaklarna från kälkarna snabbt, samtidigt som han ropade på hjälp. Det är ungefär trehundra meter från holmsundet till byn, så ropet hördes väl. Det kom karlar med hässjestänger och rep. Det gick rätt fort att dra upp stoet på fast is. Det är en fördel när sådana olyckor händer, om det är en riktig sele och stallgrimma och kraftig bukgjord. Hon reste sig snabbt, så hon kunde snabbt börja springa mot hemmet. Inne i ladugården var det varmt, genom att det fanns kor och ungdjur där. En liknande olycka hände några år senare. När Paul Kärrman körde för nära östra udden genom holmsundet, brast isen för hästen. Paul ropade på hjälp. Folket kom från byn med rep och hässjestänger. Det gick bra, tills hästen var nästan uppe. Då brast bukjorden och den åkte tillbaks i vaken. Selen och stallgrimman blev kvar på isen. Den försvann helt i djupet, men kom upp igen. Då fick man försöka sätta på stallgrimman, så man kunde hålla huvudet ovanför vattenytan. Sedan tog man hjälp av rep och stänger under magen och benen. Då hade det kommit många hjälpande människor, så det gick bra att dra upp den på isen. Den hade varit rätt så lång tid i iskallt vatten, så den var stel i benen. Paul fick den att börja gå och springa och när den kom in i stallet var det varmt, eftersom det var flera djur där. Det var en stor häst. Troligen var den av rasen Ardenner. Det var en stor påfrestning för bukjorden. Om en häst fastnade på dåligt frusen myrmark och man var ensam, kunde det vara svårt att få upp den på fast mark. En nära bekant till mig berättade att när han var på väg till en timmerkoja, sjönk hästen ned till buken. Han började med att hugga ris och trampa ned under honom, men det hjälpte ej. Han fick ta sina sängkläder och på det viset fick han upp hästen. Madrassen som var stoppad med halm var till stor hjälp. På så sätt kom han fram till kojan, men fick skaffa andra sängkläder.

Valdemars och Svens militärtjänst

Jag skall berätta om när min pappa Valdemar hade gjort sin militärtjänst i Umeå 1914. När han hade gjort sin rekryt och muckat hade han en vägsträcka på tjugoen mil hem till Pauträsk. Pappa var född den 20-6-1893, så år 1914 eller 1915 gjorde han sin rekryt. För sista avlöningen som han fick, köpte han ett par läderskor, som skulle vara bra att gå i den långa vägen hem. Betalningen för skorna tog en stor del av de pengar som han sparat under tiden. Han började gå till fots sträckan Umeå Lycksele, som är fjorton mil. Pappa hade räknat med att innan han skulle komma till Lycksele, borde det komma någon bil, som han kunde få åka med. Det var hans mål den första dagen. Det kom lyckligtvis en bil när han gått några timmar. Bilen stannade och chauffören frågade om han ville åka med. Det blev han glad för och frågade vad det kostade. Han fick till svar att det kostade en krona och femtio öre. Det betalade han och han kom fram till Lycksele den första dagen. Valdemar Johansson (tog sig senare namnet Grenmyr efter Grenmyren i Grena) Där var han bekant med några personer, eftersom han brukade fara till marknaden där, en eller två gånger om året. Där övernattade han och gjorde matsäck för den fortsatta resan. Det återstod sju mil till Pauträsk. Pappa var väl orienterad om var vintervägen gick, eftersom han åkt hästskjuts med sin pappa Engelbert Andersson till marknaden flera gånger. Det var i slutet av april och tövädret hade gjort att det var mycket vatten i småbäckarna, som han måste över. Pappa blev blöt upp till midjan, men han kom fram till Paubäcks dammstuga sent på kvällen. Där hade Arvid Sundkvist redan börjat sitt dammvaktsarbete för våren. Där fick han mat och fick torka sina kläder och skor och sov över den natten. När han skulle ta på sig skorna, som han köpt i Umeå var det svårt att få på sig dem, för fotsulorna kom på sidan av foten. Den dagen gick det bra att komma hem, för det var endast åtta kilometer kvar. Pappa berättade för mig, att sträckan från Lycksele till dammstugan var den svåraste sträckan, för smältvattnet från bäckarna. Det var inget annat val än att plumsa i det iskalla vattnet och det var flera små bäckar att passera över. Den sträckan var cirka sex mil lång.

J

ag skall berätta om Sven när han var inkallad 1940. Det är en yngre bror till min pappa som fortfarande lever. Han var en av trettiosju stycken vapenfria värnpliktiga i Umeå. Då var det andra världskriget. Fanjunkare Jäger var deras befäl. En lördagseftermiddag ansökte de om permission till klockan tjugofyra. Några grabbar kom för sent till nattvakten och blev rapporterade för sen ankomst. På söndagen blev de utkommenderade att tömma tunnor från utedassen som straff. Min farbror var snickare i det militära beredskapsarbetet och var en kunnig och bra arbetare. Han var även med när kooperativa affären byggdes i Pauträsk 1945. Sigurd Ejderud var ansvarig byggherre för bygget. Sven arbetade snabbt Joels farbror Sven i Sundsvall Foto: Joel Grenmyr och ändå var arbetet mycket väl utfört. I unga år hjälpte han pappa med slåtterarbetet och var med när Ester Jonssons stuga byggdes i mitten av 1930-talet. Han var född 1911 och är bosatt i Sundsvallstrakten, när jag skriver detta, den 10-5-1999.

Farfar köper hemmanet i Pauträsk

År 1914 flyttade min farfar och farmor med deras barn från Björnabäck till Pauträsk. Där köpte de ett hemman. Stugan var troligen byggd 1830-1840. (Bilden är en frihandsteckning av Joel Grenmyr 1998, såsom den såg ut 1940) Den brädfodrades 1918, så när som på norra sidan. Bräderna räckte inte till hela stugan. Nedanför Arvid Sundkvists, på en udde, fanns en ångsåg, som ägdes av Bäcklund. Där sågades bräderna. Strax väster om sågen fanns ett bärtorkeri. Det var illa medfaret. Där brukade vi leka. Senare övertog K. Öberg från Gunnarn sågen. Där sågades troligen Teckning av Farfars (Johan Engelbert Andersson) hus. Tecknad av Joel Grenmyr även plank och bräder till stugan som Ester Jonsson var ägare till, fram till sin död. Det var i början av 1930-talet som Ester talade med mina föräldrar, om pappa kunde bygga en liten stuga åt henne. Ettusen femhundra kronor skulle hon betala för den och den skulle vara hennes så länge hon levde. Stugan byggdes på vår mark och hon bodde där till sin död. Jag kommer ihåg när Johan Larssons fru och några till, var och städade ut ur stugan. Nere vid landsvägen väntade de på Artur Vallin, som de åkte med, vart vet jag ej. Ester var en mycket snäll person. Vi barn var ofta in till henne och blev bjudna på godsaker. Mellan hennes stuga och magasinet, fanns en vedbod, som pappa flyttade och placerade bakom ladugårdsbygget. Denna vedbod fanns kvar när vi flyttade 1947. Ester och flera andra hyresgäster använde den. Det fanns en liten timrad lada, som stod cirka trettio meter norr om hennes stuga. Den revs i samband med att vedboden flyttades. Stugans storlek var ungefär 6 x 9 meter. Det fanns kök, sängkammare, hall och en enkel trappa till vinden, som var förvaringsutrymme. Om farfars stuga och Bäcklunds såg har min farbror Sven berättat för mig. Efter Esters död hyrdes stugan ut till bland annat Stenman, som var gift med en Robert Kärrmans flicka. Sen flyttade de och Holger Önnestig bodde där i många år. Han var gift med Olga. Sen flyttade vi och några år senare sålde Albin hemmanet till farbror August. Om han fortsatte att hyra ut, vet jag inget om. August hade en dotter Mirjam, som gifte sig med Alexander och de byggde om ladugården och hade sina djur där, ett antal år. Sedan deras barn blivit vuxna, har deras pojke rivit ner alla hus utom stugan, som är ombyggd till ett förråd och verkstad. Anders Persson, som pojken heter, har byggt upp en snickeriverkstad, samt ett sågverk, där våra hus var byggda. Som tur var tog jag kort av vår stuga, magasinet och stugan där Ester Jonsson bodde. Det är det enda minnet som är kvar. Båda ladorna nedanför landsvägen är rivna. Ungefär femtio meter nedanför gamla landsvägen fanns, till framemot mitten av 1930-talet, en stor kornhässja och bredvid grundstenarna till logen, samt vandringen. Gustav Sjöström berättade, att i den logen brukade det vara stormöten anordnade av pingstvännerna. Karl Öberg köpte logen, rev den och flyttade den, samt satte upp den nedanför Gunnar Kärrman intill sjön. Jag minns när den var uppsatt, men ej färdigställd, med något golv. Bredvid den hade Öberg ångsågen. Där såg jag när det sågades plank och bräder. Jag har kort taget, där lämningar av ångpannan finns. Logen måste vara köpt av min farfar Engelbert Andersson.

Några namn som min halvsyster Torborg född 1918 berättat om: Hennes mormor var Klara Granström. Hon dog åttiotvå år gammal. Klara var syster till Arvid Sundkvist. Deras pappa var Jakob. Han dog 1923. Klara var gift med Olov Granström. Han dog julaftonen 1938. Jakob var byggmästare. Min pappa var gift med Loide. Hon födde Torborg och dog i spanska sjukan innan de skulle få sitt andra barn. Nanni, gift Lindström var syster till Klara. Seth Andersson, Stensele, var ägare till hemmanet, som Ludvig Vallin och hans fru Elvina köpte. Ludvig dog 1967, Elvina dog 1979. Henry Sundström var född 1919. Hans bror Erik var född 1920. Erhard var född 1922. De hade en syster som hette Greta. Det var Kalle och Hildur Sundströms barn. Pappa och Hildur var syskon. Torborg växte upp hos sin mormor Klara Granström i en liten stuga, som ännu finns kvar. Den ligger femtio meter väster om Karl Forsmans stugor. Forsman var skolvaktmästare och sågade och klöv ved till skolan. Pappa sålde meterved till skolan en vinter, som han mätte in. Kajsa Forsman och hennes flicka Edit var skolstäderskor. Edit var gift med Ville Lycksell. I skolan gick vi i småskolan på nedre våningen. Alfrida Stenvall var lärarinna. Klasserna tre till sex hade skolsalen en trappa upp. Lärare var A. Carstedt. I en skolsal på nedre våningen undervisades vi i fortsättningsklasserna. En fortsättningskurs undervisades vi av N. F. Fritiof Pilström. Den andra kursen var slöjdkurs. Lärare var Georg Bergström. Kurserna var sex veckor vardera. När vi gick i femte och sjätte klass, hade ansvar att vädra och sköta om eldningen i kaminen i vårt klassrum, en vecka var. Vi som gick i de klasserna var Helena Sjöberg, Inga Sjöberg, Einar Sjöberg, Lena Nilsson, Maja-Stina och Tor Lycksell, Mary Sjöberg, Knut Danielsson, Ivar Kärrman, Arne Lindberg, Astrid Vallin och jag. Det kan ha varit någon till, som jag inte kommer ihåg. Tor och jag var bänkkamrater. Om kylan var sträng, hade jag matsäck med mig. Den bestod av mjölk och bröd. Tor kunde också ha med sig matsäck. Det hände att han inte orkade med allt. Då fick jag någon smörgås av honom. Det var goda smörgåsar med knäckebröd och messmör som pålägg. 1972 hade våra föräldrar guldbröllop. 1922 gifte de sig. De byggde troligen stugan i Pauträsk samma år. Mamma var född 14-05-1903. Pappa hade tidigare varit gift med Ester Loide Katarina Granström född 28-05-1895. Död 01-02-1921. Första tiden som pappa och mamma var gifta bodde de i Sundkvists kammare. Under den tiden byggde de stugan, har mamma berättat för mig. Farfar hade delat upp hemmanet mellan pappa och hans bror August. Skogsmarken fick de tillsammans. Stugan byggdes på motsatta sidan av landsvägen där farfars stuga stod. Farbror Sven berättade att han hjälpte till med att fylla sågspån i väggarna och August Jaktlund arbetade med att borra och kila till grundstenarna till stugan. Storleken på stugan var 8x9 meter. Det var två rum och kök, plus trappuppgång och två skrubbar. På övre våningen var det ett rum och kök och en skrubb. Omkring 1940, i samband med att Sjöbergarna lät såga virket till sina byggnader, högg jag några risiga granar på Nils skifte. Där sågades plankorna till portgolvet i vår ladugård, som jag iordningställde. Det är delade åsikter om vilken som utförde sågningen den gången. Jag påstår att det var Karl Öberg. 1939 byggde farbror August en ny stuga bredvid farfars stuga. Något år senare köpte Bengt Nystedt den gamla stugan. Han rev den och fraktade den till potatislandet bredvid Nanny Granströms bagarstuga, där han kolade upp den. August högg sågtimret till nya stugan på Nils skifte och Frits Johansson körde ned det till sjön. August borrade och gjorde en läns av stockar, rullade ut timret och kopplade ihop länsen. Vid lagom västlig vind släppte han den. Med vindens hjälp kom den mitt emot Karl Sundströms, där sågen fanns för tillfället och roddes in mot land. Jag var med och hjälpte till med att köra upp timret till sågbänken, med

häst och kälke. Det sågades under våren och strölades. Innan senare delen av sommaren kunde stugan byggas. Karl och Yngve Lindström byggde den.

Sådd och skörd i Pauträsk

I mitten av juni, när björkarna började skifta i grönt och gräset började växa, var det tid för vårsådden. Alla jordbrukare försökte få så och sätta så fort som möjligt. Kornet skulle sås och potatisen sättas, för att hinna mogna innan hösten kom med frosten. Den 25 augusti kunde någon köldgrad komma. Jag minns en sommar när pappa sått en kornåker. Det klarnade upp på kvällen och på morgonen kunde pappa konstatera att frosten slagit till. Då fick han slå kornet med lie och hässja det som foder åt korna. Åker i Pauträsk. Foto: Joel Grenmyr Genom att sommarnätterna var ljusa, hann potatisen växa innan det blev någon köldgrad omkring Lovisanätterna. Den togs upp omkring 10 september. Till grönfoder såddes havre, ärter och vicker. Det brukade ge en god skörd till djurfoder. Det skördades omkring andra veckan i augusti. Vallslåttern påbörjades omkring 20 juli och var klar till 10 augusti om vädret var bra. Vi fick cirka 20 hässjor = 4 ton. Resten av fodret till en häst, tre mjölkkor och någon kviga skulle tas från bäck och myrslåttern. Minst 20 skrindor behövdes. För en ko beräknades 6 skrindor för vintern, för en häst 7 skrindor, en kviga 3 skrindor, ett får 1 skrinda och likadant för en get. En skrinda hö beräknades till 400 kilo. Slåtterredskapen var liorv, lie med krag på, räfshärva och bärarhärva. Härva är detsamma som räfsa. Bäck och myrslåttern var cirka 7 kilometer från byn, så vi bodde i en koja (Grenkojan). Den var gjord av timmer. Det var jordgolv med en eldpall i mitten med plåträpp och ett rör på ungefär tre decimeter. Där fanns fem slafar med nyslaget hö. Taket var gjort av enkla bräder med näver ovanpå, sedan grästorv och sist ungefär en decimeter jord. Mycket mygg fanns det. Nattetid tog vi björktickor och glödgade dem på eldpallen. Vi lade dem i en gjutjärnsgryta och ställde den utanför kojdörren. Med ständig glöd på eldpallen fick vi sova i fred för myggen. Under dagtid använde vi beckolja. En slipsten fanns vid kojan. En av oss pojkar drog och pappa slipade lien. Det var en konst att få bra skärpa på den. Vi började slå av gräset på Kojbacken och sen närmast kojplatsen. Det fick inte trampas ned något gräs. Om vädret var bra hässjades det upp dagen därpå. Blev det en eller flera dagar med regn, slog vi ned höet. På den tiden blev det sällan mer än två eller tre dagar med regn. När torkvädret kom, vändes gräset med räfsan. Dagen därpå kunde vi hässja höet. Kraget som sattes på lien, fångade upp höet till ungefär två meters bredd. Ett slag fram och åter var fem meter. Hässjorna hade alltid två stänger i botten. Den var alltid fem varv. Vi hade sex hölador. De var glest timrade, med locktak. En del var av bräder. Äldre lador var av handklyvna bräder. Till en lada hade far valt ut bakabräder. När höet hämtades tog han med några stycken varje gång. Resvirket höggs i närheten, där ladan byggdes. På det sättet blev en lada byggd. Det var troligen 1932 - 1933, för jag fick inte följa med. Jag var för liten. Det var pappa, farbror Sven och Albin som byggde. När de höll på med ladubygget fick de se en älg, som gick ned till Risbäcken och drack vatten. Det var ovanligt då. Alla dessa sex lador fylldes

med hö. Varje lada rymde ungefär två skrindor med hö. I den nybyggda ladan rymdes fyra skrindor. En del höhässjor blev kvar ute. De lastades med två, tre famnar på varandra. Det blev två bottenstänger och två stänger till. På det sättet kunde det bli sju till nio lager hö, plus en stång längst upp, som famnades på ett särskilt sätt för att det skulle motstå regn och snö bättre. När den hämtades på vintern var det bara det som låg på den övre stången, som var hopfruset. Det fick korna när det blivit torkat på våren. Det övriga i hässjan var bra hö. Det var grönt och luktade gott.

Ett sätt att leda in vatten till slåtterängarna

Från forsen i Risbäckens övre del, handgrävdes med spade, gräftyxa och spett, ett dike med en bredd på 2,5 till 3 meter. På vår dialekt kallades det grova. Detta arbete som jag skall berätta om, var min pappa med om. (Bilden är från en myr i Grena med Mattisberget i bakgrunden.) Ursprungligen kom min farfar från Luspsjö (Lerberg), som ligger på södra sidan av Umeälven och sydväst om Storuman. Min farfars namn var Johan Engelbert Andersson, född 2/6 1868. Min pappa var född 20/6 Myr i Grena med hölada och Mattisberget i bakgrunden. Foto: Joel 1893. Min farfar tog ett bolagsarrende och flyttade från Luspsjö till Björnabäck 1904. Där var han arrendator till 1914. Då köpte han ett eget hemman i Pauträsk. Det var cirka 175 hektar. För det betalade han 3500 kronor. På den tiden var det värdefullt om det fanns mycket ängs och myrslåtter. Min uppskattning av dessa 175 hektar är 40 hektar myr och slåttermark. Uppodlad åkermark var ungefär 1 hektar. Resten var gran och björkskog. Tillräckligt med vedbrand och timmer till sågning för reparation och nybyggnad av hus fanns. Sju kilometer sydväst om Pauträsk fanns Grena. Redan då var södra sidan röjd och det var grävt ett vattenledningsdike, som min farfar lät rensa upp och fortsatte att röja mer slåtteräng. Denna södra sida om Risbäcken blev senare min pappas bror Augusts del av slåtterängen. Min pappa Valdemar blev tilldelad den norra sidan om bäcken. Där var det ett vattenledningsdike påbörjat, som pappa fortsatte med. Han fick hjälp av min farfar och Nils att gräva och röja. Först lejde han Johan Jäger att sätta ut var vattendiket skulle grävas. Jäger brukade hjälpa till med sånt. Då förlängdes vattendiket med cirka 200 meter. Från en annan bäck, Febobäcken grävdes ett dike som vattnade Stornäset. En del regniga dagar kunde jag, Albin och Birgit röja bort ris. När vattnet sattes på ängarna, dämdes bäcken upp med sten, så vattnet gick in i båda dikena. I de stora ledardikena, var det små öppningar, som i sin tur med ungefär femton meters mellanrum, ledde vatten till slåtterängarna. Vattnet sattes på ungefär första veckan i juli och togs bort sista juli, så det skulle torka upp innan slåttern. Det växte bra och ju varmare det var, desto mer växte det. Vi skördade mellan tjugo och tjugofem skrindor hö varje sommar. Två kojor brann ner, men den tredje, som jag fick möjlighet att bo i, finns det ännu rester av plåträppen och de grövre stockarna kvar år 1999 (se bild på sidan 9). I den första kojan, som brann ner berättades det om vittra. En dag när farfar skulle gå till Grena, gick Nils dit tidigare för att slå gräs. De gjorde upp om att när farfar kommit till kojan och kokat kaffe, skulle han ropa på Nils. Det blev först den tredje gången, som Nils kom till kojan, som farfar var där. De två första gångerna var det ingen där och ingen glöd på eldpallen.

På ett av skogsskiftena, som farfar ägde, hade Nils satt upp en timrad ladugård och stuga, likaså ett slåtterställe, som vi kallade Nils starrhässja. Nils fru hette Maria. Hon rökte pipa. En gång när hon skulle hämta vatten i kallkällan, som var cirka 80 meter nedanför stugan, tappade hon pipan i källan, men den fick hon så småningom upp. Vattenledningsdiket smalnade av eftersom, både på bredden och djupet. I slutändan var det nära nog obefintligt. Längden var ungefär 500 meter vardera.

Gångstigen till Grena

En redogörelse hur gångstigen var iordningställd från Pauträsk till Grena och Hojarfjället, där Nicke Backlund och Waldemar Jägers slåtter låg längst bort från byn. Från byn roddes över sjön. Där lämnades båten vid båtplatsen som var nedanför Johan Söderlunds. Därefter var det en kombinerad vinter och sommarväg, fram till Frits Johansson, som bodde uppe på Sjöliden. Därefter gick vägarna skilda åt. Vintervägen gick över myrarna och mindre skogspartier. Sommarvägen gick över fastare marker, över Mattisberget, myrhalsar och en del myrar. På många ställen fanns det vattensamlingar och myrarna var svåra att gå över med matbördorna. Vid slåtterarbetet låg man oftast över hela veckan. Av gran var det utlagda spänger på myrarna Frits Johansson stuga i Sjöliden. Foto: Joel Grenmyr i längder om tre till sex meter. På ena sidan var det täljt en plan yta, så det blev gångbart. Under dessa lades bitar på en meters längder på lämpliga ställen. Den plana sidan vändes upp. Undre sidan täljdes in, så stocken låg stadigt. Därefter borrades ett hål, cirka 40-50 mm. i diameter genom den täljda stocken och underlaget i både rot och toppändan. Genom dessa hål användes väl inpassade rundbitar och drevs igenom i botten på dessa. Spängerna, som vi kallade dem, gick man obehindrat fram på utan att ramla av. Över alla vattensamlingar och myrar gjordes detta, fram till där Risbäcken och Västerbäcken förenades till en bäck, Risbäcken. Där, högt ovanför vattnet, täljdes och lades upp en kraftig gran, som fastsattes med dubblingar, så den klarade av vårfloden, när den kom. Det sattes även upp en ledstång, för det var många som under sommaren använde denna väg till Risträsk, när det var stormöten eller dans. Dessa slåtterängar betydde mycket för människorna, som bodde i Sjöliden, Finnäs, Friheten och Pauträsk. Det var cirka tjugo hushåll, som skördade mellan tre och tjugo skrindor hö där. I mitten av augusti var de flesta där och skördade sitt hö. Det var brukligt att man hojtade när man gjorde kväll. Klockan kunde vara åtta eller nio på kvällen innan de sista slutade med sitt arbete. På vintern, när höet kördes hem, kunde det vara ett tiotal hästar med skrindor, som vid sju-åtta tiden på morgonen åkte till Grena och lastade sina skrindor fulla och med en stor råge därtill.

När det var fina höstar med lite snö, gick det bra att hämta hem höet. Men kom det mycket snö på ofrusna myrar, var det svårt att få till en väg, så det gick att komma fram med hästen. Dels skottades och trampades det till, så att det kunde frysa igenom, eller så skoddes hästen med ett nummer större skor, som stack fram bakom hoven. Då sattes trydjor på hästen. På så sätt kunde hästen gå, när det frusit ett par dagar. När det var tio-tjugo graders kyla gick den obehindrat fram i trydjespåret. Kortare sträckor trampades snön ihop.

En berättelse om en kraftig man

Hans namn var Israel August Israelsson. Han var den förste som började dika ut Stormyran, omkring 1936. Dessutom arbetade Arvid Nilsson med västra änden och Robert Kärrman med östra änden. De hade redan odlingar på sina skiften. Israel August började på Själevadspojkarnas skifte vid Rålidsbäckens början. När vattenflödet var rikligt, använde han vattnet till hjälp. Annars använde han gräftyxa och spade. Han fortsatte dikningen till Stordrävjan på vårt skifte. Det var ett dike på ungefär en meters bredd. Det diket fick jag trampa igen (bilden visar Israel August stuga) med snö och is, när jag Israel Augusts stuga. Foto: Joel trampade vägen som jag skulle köra timret på från Granhobben. Ett tillfälle när jag fick se hans styrka, var när pappa byggde Ladugård. När pappa gjorde betongen till golvet, bars den in i tiolitershinkar. Då kom Israel August till oss. Han tog en hink med betong på lillfingret och sträckte ut den på rak arm. Jag såg det med mina egna ögon. Året var 1930. En annan gång, när man fick se hans uthållighet, var när han tog båten och rodde upp till sundet. Så gick han upp till Simiskile och plockade hallon under dagen och rodde hem samma dag. Då hade han rott ungefär två mil och gått cirka en och en halv kilometer. Jag hjälpte honom att köra hö från ladan nere vid sjön. Han brukade köpa gödselstackar från sommarladugårdar, som vi hjälptes åt att köra ut med långsläden på hösten. Den stjälpte vi ut i högar på hans myrodlingar och han spridde den för hand med grepen. Han brukade betala tio till femton kronor per styck för varje stack, beroende på storleken. Jag fick tio kronor om dagen och mat, för mig och hästen. Hans fru hette Edit och var sömmerska. Jag minns en gång under senvintern, när det var auktion i Risträsk. Då nämnde jag för henne att jag skulle fara dit. Hon hade en beställning, som var klar, som jag tog med i ryggsäcken åt henne. Det var fint skidföre den dagen. Till Risträsk blev det ungefär två mil fram och åter. Min syster Birgit berättade att hon fått ett kapptyg av Doris Stenvall. Av det sydde Edit en kappa åt henne. Edit och Israel August var bra att arbeta åt. Jag minns gott av dem. 1943 blev Birgit erbjuden av dem, att låna pengar till en cykel, som hon tänkte köpa. Den kostade 167 kronor och 50 öre. Det var en Monark ballongcykel. Det var ett räntefritt lån. Då var en butiksanställds lön så låg i förhållande till cykelns pris, att det motsvarade en månadslön.

Frits och Amanda

Jag minns när Frits och Amanda samt hennes mamma Eva Apoloni Israelsson bodde i gamla stugan i Sjöliden. Eva var född 1861 och dog 1945. Amanda var född 1898. Frits var född 1901. Den stugan flyttade Leo Johansson omkring 1970. Den står kvar nu 2001, men används som redskapsförråd. I den stugan bodde farbror August en vinter, när han högg timmer på sitt skogsskifte uppe på Sjöliden. Den var så kall, så vattnet frös i vattenhinken innan morgonen. Där bodde även lång Albin Johansson, när han var gift med Ella Söderlund i början av 1940 talet. Albin och Ella flyttade till Erik Larssons fäbod och bodde där tills de köpte ett ställe i Stensele. Frits och Amanda fick inga egna barn, men adopterade en flicka som hette Ingrid. De hade även en pojke, som dog i tjugo års ålder. Han hette Gustav Sjöberg och var en kraftig man. Tidigare kom en syster till Gustav, som hette Anna-Lisa Sjöberg, till familjen. Hon var gravid. Hon bad om Frits och Amandas hjälp, att få stanna där tills barnet var fött. Det gick bra. Lisa födde en flicka. Barnmorskan hette Fanny. Flickan fick namnet Ann-Mari Johansson. Hon blev ej adopterad. En kort tid efter att flickan fötts, skulle mamma Lisa fara till Stensele. Hon återvände aldrig till sitt nyfödda barn. Det blev Frits och Amanda, som tog hand om flickan, tills hon blev vuxen. Då började hon arbeta i Storuman. Ann-Mari blev gift och bosatt där. Som gift fick hon efternamnet Karlsson. Ingrid Johansson gifte sig och flyttade till Stensele. Som gift fick hon efternamnet Persson. När jag besökt Pauträsk har jag hälsat på dem och fått kaffe. 1948 började Frits köra hem grus till en ny stuga från holmen och hugga timmer, så 1949 kunde de flytta in i den nya stugan. Sigurd Ejderud byggde den, med hjälp av Adrian Johansson. Det är källarvåning under halva huset. Det är ett rum på andra våningen, där Amandas mamma bodde på slutet innan hon dog. Ingrid och Ann-Mari hjälpte Frits och Amanda från unga år, med olika göromål. De deltog i slåtterarbetet, skötte djuren och körde med hästen. Ann-Mari berättade att när Frits var i skogsarbetet med hästen, blev den borta ett par månader. Så när hon skulle dra hem hö från ladorna tämjde hon oxen och körde hem höet med den. De hjälpte även till med hushållsarbetet och skottade snö. När de var så unga att de gick i skolan, var de inackorderade i Pauträsk under veckan och var hemma bara under söndagen. De bodde då hos tant Klara och moster Ester. Våren 1945 tog Frits en mindre timmeravverkning på södra sidan av Mattisberget. Då högg jag timmer åt honom. Det var flera andra som högg åt honom också. Bertil Sjöberg och Frits körde timret till Risbäcken. Det pågick bara någon vecka, så tog snön slut. Då bodde jag i rummet på andra våningen. Maten fick jag hos dem. Hösten 1945 hade pappa gjort en stämpling från Nord Mattismyran och ner mot Spångmyrarna. I oktober började Albin och jag hugga timret. Då bodde vi i Elon Sjöbergs lilla stuga. I december började jag att köra ned timret till Risbäcken. Då var det bra skidföre, så pappa och Albin åkte hem varje kväll. Jag bodde hos Frits. Han var borta med sin häst, så vi fick ha vår häst Kvicken i hans stall. Någon dag före julafton, när jag körde hem med hästen till byn, var strömmen påsläppt i Pauträsk på västra halvan. Det var en upplevelse, som jag aldrig glömmer. 1949 insåg Albin att taket på stugan i Pauträsk började vara otätt. Då hade vi flyttat till Bollsjö i Dalarna. Då bestämde vi att när jag hjälpt pappa med vårsådden, skulle vi träffas i Pauträsk. Albin hade tagit kontakt med Frits och frågat om han kunde hjälpa oss med takspån. Spik och annat material skulle han ta med sig, när han åkte till stugan. Det bestämdes ett datum, när jag skulle vara i Pauträsk. När jag kom upp, lånade vi en båt, och rodde över sjön. Sen gick vi till Frits och Amanda och frågade om vi fick bo där, medan vi högg timret till takspånet. Det fick vi.

Skogsskiftet som Albin var ägare till fanns ungefär 500 meter från Frits stuga. Vi högg timmer, som skulle räcka till spåntaket. Frits körde fram det till vedboden, där han hade vedkap, spånhyvel och en råoljemotor. Spånen hyvlades och han körde ned den till Johan Söderlunds båtlänning, där vi hade båten. Det var barmark, så han körde med en fyrhjulsvagn. Vi lastade spånen i båten och rodde över den till vår båtlänning i Pauträsk. Henning Grönborg körde upp takspånen till vår stuga. Albin betalade alla utgifter som blev för takkostnaden, samt mat och husrum till Frits. Vi bodde i vår stuga, när vi arbetade med taket. Det fanns hässjestänger, som vi använde till ställningen. Arbetet med taket gick bra. Jag har en förstoring av stugan, med det nya taket. Hästen, som Frits körde med, var en äkta nordsvensk ras. Den var ungefär tio kvarter och två tum hög och tolv kvarter grov. Den använde han till betäckning första åren. Viktor Sjöberg var en stoägare, Bengt Nystedt en annan. Det blev fina körhästar av fölen. Ett föl köptes av Elon Sjöberg, ett annat av morbror Oskar. När morbror Oskar var död, sålde moster Ester den till Henry Gustavsson i Norråker. Jag var med en vårvinter, när jag högg åt min kusin Henry och Henry Gustavsson körde från samma stämpling. Då fick jag se vilka timmerlass han drog. Frits och Amanda var gästfria människor. Frits var en duktig timmerkörare och ordnade med deras hem. Han var en av de första, som skaffade telefon på södra sidan sjön. Han drog elström till huset, fast det var fem-sex hundra meter till närmaste grannen. I slutet av 1950-talet fick Frits och hans grannar bilväg iordningställd. Amanda var en kunnig person i tovning av filtsockor, vävning och sömnad. Hon sydde arbetskläder i vadmalskvalité. Hon var en gladlynt människa, gjorde getost och bjöd på kaffe med den. De sista åren av hennes liv, drabbades hon av hjärnblödning. Efter det blev talförmågan aldrig riktigt bra. I slutet av 1960-talet flyttade de till Stensele. Amanda dog 1972, Frits 1976. Båda ligger begravda på Stensele kyrkogård. Stället i Sjöliden sålde de till Leo Johansson. Frits hade köpt en del av Robert Öhnells skifte, så totalt ägde de 108 hektar mark, när det såldes.

Bostäder och Per-Albins torp

I Pauträsk röjdes mark för byggande av tre småbruk. Det var cirka 400 meter väster om byn. Området var då skogsmark, men blev då åkermark till så kallade Per-Albins torp. Han var statsminister då. På södra sidan om landsvägen byggde Hilda och Gottne Lindström sitt torp. På norra sidan var det Thule Lindström och Gösta Nordenstam, som byggde sina torp. Göstas mamma bodde hos honom. Hon hjälpte till som barnmorska i byn. Gottne och Gösta odlade upp rätt mycket åkermark. Thule blev det mindre för. Hans mark var så stenig. De satte upp var sin ladugård. Gottne hade en häst och ett par kor. Gösta hade också några djur, men Thule hade inga djur. Delvis användes traktor och plog till att bryta mark. Israel August spadade upp en del av åkermarken. Thules torp är endast sommartorp. I övrigt bor det folk året om. Per-Albins torp bestod av stuga, ladugård, hölada och två tunnland åker. Till det fick de ett lån på 5600 kronor. Det var år 1935. Gösta Nordenstams hus. Foto: Joel Grenmyr

Ungefär 75 meter väster om Valdemar Nordström på norra sidan om landsvägen hade Arvid Nilsson och Gunnar Kärrman en cirkelsåg, som drevs med en råoljemotor. Där kunde man få plank och bräder sågade. Det sågverket kunde flyttas, så vid ett tillfälle var det uppsatt strax norr om Nanny Granströms stuga. Där sågade Erik Sundström byggvirket till sin stuga och där hade han ett café som Marice drev ett tag. Det har även varit poststation där. Nu bor Kjell Abrahamssons måg och dotter där. Till den stugan bar jag virket från sågen, som stod placerad på Nannys mark. Senare var det Bengt Nystedts ägor. Han blev nämligen gift med hennes flicka, Herta.

Henry köper en Ardennerhäst

På våren 1946, medan det var körföre, fraktade Henry Sundström och jag hem gruset, som användes till bygget av Kooperativa i byn. Vi hämtade gruset från södra sidan om holmen, vid Storbacksviken. Henry hade en kraftig ardennerhäst. Han kunde lasta en kubikmeter. Jag hade en treårig blandrashäst, norsk och nordsvensk. Det var en pigg och bra häst, men på grund av hans låga ålder, lastade jag bara en halv kubikmeter. Gruset lastades av mellan vår stuga och Engelbert Sjöbergs. Från sjön och till upplagsplatsen var det ett kraftigt motlut. Tomten var köpt av Hjalmar Grönborg. Henry berättade för mig om ardennerhästen. Den var hårt körd tidigare, innan han köpte den. Det var i en by, det var vår och det var bråttom att få fram virket, medan det var snö kvar. Hästen blev brukad i två skift, med två körkarlar och stora lass. Den vägrade till sist att dra. Därför skulle den säljas. Den kom till Pauträsk och blev installad i Artur Vallins ladugård. Jag följde med Öhnell dit och såg den. Jag frågade varför den stod där. Han svarade mig, att den var till salu. Ryktet hade spridits att den var lasskrämd, eller istadig, som det kallades. Sundströmmarna köpte den och Henry började fint med den, selade den och satte för skaklar och en kälke. Han satte sig på kälken, men hästen den gick inte ur fläcken. Han prövade med havre som lockbete, men det hjälpte ej. Han tog bort kälken och hade bara skaklar. Då gick den. Henry hade tålamod och var lugn. Han satte för kälken, lade ut havre och hö som lockbete och gick därifrån, men hade uppsikt över den på avstånd. Hästen stod kvar på samma ställe. Då satte han upp tömmarna på selen och ledde den. Det lyckades. Hästen kände att han fått kontakt med rätt person. Han lastade lätta lass och fick en bra arbetshäst av honom.

Vatten och avlopp i Pauträsk under 1930-1950-talet

Vattenförsörjningen ordnades med hjälp av Hjalmar Grönborg, som med en trädklyka kunde visa var vattnet fanns i jorden. Även min pappa hade bra känning av detta. Först grävdes en fyrkantig, bra tilltagen grop, för när brunnen var färdiggrävd timrades den, av utvald gran, som motstod röta många år i jorden. När man inte kunde kasta upp jorden med handkraft, sattes en stubbrytare upp och en kraftig trälåda gjordes i storlek en meter gånger åtta decimeter och fem decimeter hög. En kedja sattes fast i lådan. En lämplig stege sattes fast med ett rep. Den fick bytas ut, eftersom man kom djupare ner i brunnen. Det var ett enmansarbete, därför att ingen olycka skulle inträffa, på grund av att något föremål, t.ex. stenar skulle ramla ner på den som arbetade i brunnen. Trälådan sattes fast i kroken, som fanns på stubbrytarvajern och lådan sänktes ner i brunnen. Man klättrade ner i brunnen med hjälp av stegen. Arbetsredskapen var spade, korp och spett. Det kunde hända att man träffade på någon större sten, som man fick borra och spränga itu. När lådan var fylld av jord och sten, klättrade arbetaren upp, med hjälp av stegen, som alltid fanns på sin plats. Med stubbrytaren lyftes lådan upp ur brunnen och ställdes ner på träslanor som var bestrukna med såpa. Det var fyrahundra liter jord i lådan. Under lådan var det två ribbor fastspikade, som gjorde att den stod kvar på slanorna, när den forslades bort, en bit ifrån brunnen. Jorden där brunnen grävdes bestod av pinnmo, så det var att korpa bort all jord i brunnen, men det var ingen rasrisk. När vattenådern påträffades,

kontrollerades det att vattentillrinningen var tillräcklig, innan man började timra upp väggarna inne i brunnen. När det var klart, återfylldes jorden mot timringen, samt gjordes en högre marknivå, så att inte regn och tövatten skulle komma ner i brunnen. Därefter gjordes en rejäl källarbro med en rejäl lucka, så att människor och djur inte kunde ramla i brunnen. Sist gjordes det en hinkställning, för brunnarna kunde bli mellan fem och åtta meter djupa. På senare tid, när timret var utruttet och cementbrunnsringar hade börjat tillverkas, sattes 90 cm ringar i utbyte mot timret. I de flesta fallen var timringen så stort tilltagen, så ringarna kunde sättas ner utan att det blev för trångt. På den tiden jag kommer ihåg, var farbror August mest anlitad för brunnsgrävningarna. Han kunde sitt arbete och var outtröttlig. Det var inte ovanligt med tio till tolv timmars dagsverken för honom. En del tog vatten från kallkällor, däribland Gottne Lindström. På södra sidan sjön, i Björkås, hade Ludvig Karlsson en kallkälla, som fortfarande år tjugohundra är funktionsduglig. Sommargästerna hämtar sitt vatten ur källan. Det stället ägs nu av bröderna Sundströms barn. Före detta Artur Sjöströms ställe, som nu ägs av Olle Jaktlund, samt Sven och Hugo Sjöberg har grävda brunnar. Min mormors ställe, som morbror Oskar och moster Ester ägde hade en kallkälla, där de tog vatten sommartid. När djuren skulle ha vatten, körde de vattnet med hästen. August Nilsson hade en grävd brunn med flyger, när vattnet hämtades upp. Det stället ägs nu av Henry och Hedda Sjöbergs barn. Den hinkställningen är bevarad och är i brukbart skick. På Viktor Sjöbergs ställe, som nu ägs av Viktors barn och Bror Johansson, finns en grävd brunn. Johan Söderlund tog vatten från en kallkälla. Nils Hansson och Valfrid Lindström tog också vatten från en kallkälla. Valfrids fru fick bära vattnet, när det var barmark. När det var snö, drog hon vattnet på en kälke. När det blev djup snö, använde hon trydjor. På det sättet trampades och packades snön, så hon fick en bra väg. Det var rätt långt till kallkällan. Jag minns hur jobbigt det var, när vägen var igendrevad. Det var tre kor, samt får och getter, som skulle vattnas. Jag kan inte minnas att hon fick hjälp av något manfolk. På 1940-talet grävde hennes son Verner en brunn, så hon kunde hinka upp vattnet. Brunnen var nära ladugården. Då berättade hon, att det blev lättsamt för både djur och människor. August Karlsson hade en liten bäck, väster om stugan och ladugården, där de kunde hämta sitt vatten, både åt sig själva och åt sina djur. När det blev vinter och sträng kyla, bottenfrös den. Då fick de dra vattnet från en kallkälla. Elon Sjöberg fick också ta vatten från en kallkälla, men den fanns endast femtio meter från stugan och ladugården. Frits Johansson var en man, som ville förbättra sitt ställe. Han körde hem grus från holmen. Det var en sträcka av cirka tre och en halv kilometer, en tredjedel av sträckan var motlut. Det var på vårvintern. Frits arbetade i tidiga morgontimman. När det var fruset gick det lättare för hästen i motlutet. Av grus och sten och cement, som han körde hem innan körföret tog slut, slog han cementtegel. Frits murade upp en ladugård. Nedanför fanns en kallkälla. Den var cirka tre meter lägre än ladugården. Han byggde en så hög hinkställning, att vattenrännan lutade mot ladugården och vattnet strömmade till vattenbehållaren inne i den, när vattnet hinkades upp. Själv kunde han inte hinna med allt arbete, men han anställde en man vid namn Valfrid Ökvist från Risträsk. I början av 1940-talet grävde han ned vattenledningsrör och satte en vattenpump inne i ladugården. Då kunde vattnet pumpas in till ladugården, med handkraft. Sedan fortsatte han att lägga ned vattenledningsrör upp till stugan. Då kunde man pumpa upp vattnet dit från ladugården. När de fick elström, 1953 bytte han ut handpumpen mot en el-pump. I mitt barndomshem och flera andra hem, var det brukligt att köra hem myrjord och lägga i en hög. Den var ungefär tre x tre meter, och fem decimeter hög och hade en fördjupning i mitten. Den placerades på lagom avstånd från stugan. Dit tömdes kiss och bajs, som blev under kvällen och natten. Det var dåtidens avstjälpningsplats, i stället för nutidens toalett och avlopp. Det fanns givetvis där det kunde tömmas i gödselstacken. 1952 började bröderna Sundström med

vatten och avloppsledningsarbeten i Pauträsk by. Vatten borrades på holmen, som finns i sjön. Det blev ett bra vatten, det skall vara vattenådror, som finns i en grusås cirka 700 meter väster om byn, enligt expertis. Alla permanentboende familjer fick vatten och avloppsfrågan klar innan 1958. Avloppet leds till en stor trekammarbrunn, som fungerar för hela byn och tömmes vid behov av en renhållningsfirma. Bröderna Sundström tillverkade fina timmerstugor under vintermånaderna. De hade även gammaldags tunnbrödsbakning, i dåvarande Kooperativas källarvåning. Det arbetades i tvåskift tidvis. Brödet gick under namnet Pauträskbrödet och såldes i byarna i hela Storumans kommun och även på andra platser. De körde även timmer med traktorer under vinterhalvåret. Vägarbeten utförde de också. De hade grävmaskiner, väghyvlar, lastbilar, samt mellan 40 och 70 anställda under högkonjunkturen. I början av 1970-talet upphörde firman att fungera. Av bröderna finns endast Erik kvar i livet. Han bor numera i Storuman. Henry och Erhard avled för några år sedan och ligger begravda på Stensele kyrkogård. Detta år 2001. Under deras välmaktstid hann de även göra en konstgjord sjö en bit öster om deras barndomshem. Där odlade de ädelfisk, som de släppte ut i Pauträsksjön. De fick en stuga från Björnabäck, som de flyttade och satte upp en bit norr om den konstgjorda sjön. Man får erkänna att de gjorde en god insats för byn under sin tid. Av Ludvig och Kajsa Karlsson, som var ägare till Björkås, köpte familjen Sundström det stället 1942. De bodde där om somrarna. Korna ledde de efter Militärvägen ner till dammen och sedan upp till Björkås, där farbror Kalle och faster Hildur skötte om djuren och stället. Hästen kunde de leda över strax nedanför Björkås, när sjön hade lågt vattenstånd. De lastade slåttermaskinen i båten, när de slog gräset från vallarna. Ludvig hade odlat upp ett rätt stort område där. En söndag rodde jag ner till Björkås och hälsade på dem. När hösten kom flyttade både djur och människor tillbaks till byn. Ludvig byggde en stuga till. Den äldre stugan var året runt bostad. Den nedmonterades och flyttades till Pauträsk och sattes upp som bostad åt Kalle och Hildur, på ålderns dar. Min farmor bodde också i den de sista åren. Min pappa brukade också bo där, när han hälsade på dem. När de gamla var döda, såldes huset till Hjördis och Henry Roslund.

Flottnings- och Bomningsarbeten

När timmeravverkningen för säsongen var slut och isarna var körbara med hästarna, lastades bomsmide på kälkarna. Man körde ut det där timret var avlastat, Pauträsket, Sundet, Kalvsjön och där timret från Risbäcken kom ned i Pauträsksjön. Med häst kördes det ut stockar, minst femton fot långa och sex tum i toppändan. Runt avlastningsplatsen borrades, en fot från vardera änden, ett två tums hål med en husborr. Med bomkoppel kedjades stockarna ihop runt timmeravlägget och till sist ett kraftigt träd, för att timmernoten skulle ligga kvar där, tills bogserbåten hämtade och kedjade ihop flera tusen stockar. Från Kalvsjön, Sundet och övre delen av Pauträsksjön brukade det bli ett lass. På så vis bogserades allt timmer ned till dammen i Paubäcken. Det brukade bli fullt med timmer ända till sjön. När bomningen var klar och snösmältningen började, stängdes dammen igen, för att det skulle bli mycket vatten, så timret skulle lyfta där det låg och det skulle finnas tillräckligt med vatten för bäckflottningen ner till Umeälven. Flottningen från Risbäcken brukade starta tidigare på våren. Där lades en bomläns ut, som låg färdig att samla ihop timret, som flottades. Johan Söderlund brukade vara flottbas för bäckflottningen. Johan kollade upp när det var tillräckligt med vatten i Risbäcken. Det fanns ej telefon på södra sidan sjön. Han satte upp ett vitt lakan på en grå stugvägg. Då kunde man se

med kikare, att det fanns tillräckligt med vatten. Isen var svag på sjön. Som säkerhet drog man en båt med sig, om isen skulle brista. Flottningen i Risbäcken brukade göras klar på ungefär tre dygn. Under den tiden fick man bara sova några timmar, med en medhavd varm rock, framför en stockeld. I vår slåtterkoja fanns det bara plats för fem personer. Det var kallt att sova vid stockelden. Tjälen fanns kvar i marken. Det var bråttom att bli färdig med flottningen, medan det fanns god vattentillgång. Om det blev slut på tövädret kunde flottningen inte avslutas i den ordning som det skulle göras. När allt timmer var bogserat ned till Paubäcken, var det fullt med timmer upp till bäckmynningen. Viktor Sjöberg och Emil Kärrman basade över bogserbåten. Emil var en kunnig reparatör. Han hade en smedja och brukade även hjälpa folket i byn. När de första gassvetsarna kom, köpte han en sån. När elströmmen kom till byn 1945, köpte han en elsvets. När allt var klart nere vid dammen, bryggorna utlagda på varje sida om dammluckorna och bryggorna fastsatta ordentligt, öppnades luckorna. Det blev ett ordentligt sug, när två dammluckor och en stolpe öppnades. Öppningen blev ungefär tre meter och en fallhöjd på två meter. Vattensträckan var ungefär två mil lång och bredden varierade mellan tvåhundra och åttahundra meter. Henning Gustavsson lät flytta Flottarkojan, som var uppsatt på norra sidan sundet i Pauträsk. Han ordnade så den blev uppsatt vid Febobäcken, i närheten av den koja som vi byggde 1941. Flottarkojan placerades bara några meter från timmervägen, som kom från Febomora. Då blev det bättre för flottningsarbetarna att få några timmars sömn på natten, när det var fruset och halt på marken. Flottarbåtarna kunde följa timret från Västerbäcken och ned till Risbäcken, som mynnar ut i Pauträsksjön. För att komma förbi Långforsen, måste man sätta fast rep i båtarna och dra förbi dem. I de övriga forsarna kunde man utföra forsränning. Frits Johansson brukade ordna med framkörning av båtarna, innan körföret tog slut. Han fraktade båtarna till platsen, där flottningen började på våren, där Risbäcken och Västerbäcken möttes.

Flottningen i Paubäcken från dammen till Umeälven

När två dammluckor och stolpen i mitten var helt öppna, skulle vattnet strömma fritt, minst sex timmar, innan timret fick släppas iväg, därför att timret går snabbare än vattnet. Det var redan tidigare flera båtar, med en man som rodde och en som öppnade bomkedjorna, som åkt iväg. Bomkedjorna lades i båten, tills den blev tillräckligt tung. Då rodde man till lämpliga platser och lastade ur båten. Så fortsatte arbetet tills alla bomkoppel var lösgjorda från bomlänsarna. Timret hade en yta på etthundra till tvåhundra meters bredd och cirka tre kilometers längd. Motorbåten, som fanns med körde och pressade sönder timmerskoterna. Det måste vara ordning på timret, innan det kunde släppas genom dammluckorna. När allt var klart för genomsläppet av timret, stod två män på de utplacerade bryggorna på varje sida om genomsläppet. De måste alltid finnas på plats och se till att ingen stock kom på tvären, för då blev det stopp. Det kunde ändå inträffa att det misslyckades. Då fanns det brytspett, tillverkade av torr tall, tre meter långa och lagom grova att hålla i handen. De var tillverkade av dammvakten och fanns alltid där, från när dammen stängdes på våren, tills allt timmer var släppt genom dammen. Bomlänsen, som fanns ungefär etthundra meter ovanför dammen, öppnades i ena änden. Då kom timret av sig själv, eftersom det blev ett sug av vattenströmmen. Det blev fest när timret kom genom dammluckorna. Det kom många unga bybor, för att se denna syn. Det var en kraftig fors den första kilometern ned till Kvarnidun. Neröver Paubäcken var det flera personer utplacerade för att övervaka brötbildningar på de utsatta ställena.

Från det att timret släppts genom dammluckorna, tills det var flottat ner till Umeälven, brukade det ta ungefär sju dygn. De som besökte detta fina skådespel av vatten och timmer, fick gå till fots från Pauträsk till dammen, för det var svårt att ro med båt, från dammen upp till bäckmynningen. Det var en sträcka på sju, åtta kilometer. De som hade ansvar för motorbåtarna och arbetarna som tog vara på bomkedjorna, fortsatte att frakta allt bommaterial utom slanor. De var intummade och var de olika bolagens egendom. Det finns fortfarande ett förråd i Pauträsk, nedanför affären, intill sjön där även motorbåten ställdes upp, tills nästa flottningssäsong. 1937 var timpenningen för flottningsarbetet nittio öre. Flottarbåtarna följde bäcken hela sträckan, så när som på Hedmarks och Pauselefallet. Där vågade ingen pröva på forsränningen. Sista året som flottningen pågick var 1975, så nu har denna epok avslutats.

Spelflotten

Före 1929 användes en så kallad spelflotte i flottningsarbetet. Den var gjord av timmer och var åtta gånger tio meter, enligt farbror Svens uppskattning. Han arbetade på den mellan 1925 och 1929. Timpenningen var 37 öre. Det arbetades två skift varje dygn, om vädret var bra. Det fick inte blåsa från öster. Då var det motvind. Från väster var det bra. Då var det medvind. Den var byggd med en kraftig påle i mitten. Den ena änden var fastsatt i flotten, den andra var ordentligt faststrävad i en kraftig bom. I bommen var det två hål i arbetshöjd, som passade för en hyvlad 2 x 4. I En mindre Spelflotte. Foto: Joel Grenmyr varje ände av plankan gick två man på varje sida och sköt på, minst fyra samtidigt. Det kunde behövas åtta stycken när flera tusen stockar var påhakade samtidigt. Enligt farbror Sven var det en vajer med ankare och tre klor, som användes. Andra påstår att det var ett kraftigt rep och ett ankare med två klor. För varje gång vajern var upplindad helt på pålen, lyftes ankaret upp i båten och roddes ut så långt som vajern räckte. Så pågick arbetet hela dygn och veckor, tills allt timmer var neddraget till början av Svanavakan. Därifrån gick timret själv, av suget när dammen öppnades, när det var klart för bäckflottningen. Min pappa arbetade även på denna flotte. Han berättade, att när någon somnade hakade foten fast i vajern. Då vaknade de. Det finns inga lämningar kvar av spelflotten i dag. Efter 1929 blev det båtar drivna med råoljemotor, som användes vid flottningen, tills lastbilar började användas för transport av timmer och massaved.

Minnen från södra sidan Pauträsksjön 1933

Från Artur Sjöström mot Sjöbergarna, var det en gångstig och körväg för hästar, upp till Eva Jonsson, som senare blev Frits Johanssons. 1933 började det brytas en enkronasväg från Sven och Hugo Sjöbergs. Den följde i huvudsak hästkörvägen. Den blev bruten till Elon Sjöberg. Sen blev det uppehåll några år innan den blev färdigbruten till Frits Johanssons. Min pappa hade ett vägskifte vid August Nilssons stuga och senare ett skifte vid Nils stuga, som var på vår skog. Sista sträckan vid Johan Olofs loge blev färdigbruten sedan vi flyttat från Pauträsk. Vändplanen, som finns nu, blev troligen klar samtidigt. Nu skall jag skriva ned de husägare som fanns, från öster till väster. Artur Sjöström, Stina och Erik Sjöberg, Sven och Hugo Sjöberg, morbror Oskar och moster Ester, August och Maria Nilsson, Viktor Sjöberg, Johan Söderlund, Nils, Valfrid Lindström, August Karlsson, Elon Sjöberg, Sara och Per Natanielsson, samt Frits och Amanda Johansson. Gamla stugan, som Eva Jonsson, Amanda, Frits och även Albin och Ella bodde i, är flyttad ett stycke ifrån, men är nu redskapsförråd. De stugor, som inte finns kvar i dag år 2001, är stugan där Hedda, Artur, Robert, deras mamma Lydia och Lydias mamma Maria bodde. Stina Sjöbergs stuga är flyttad till en plats i närheten av August och Maria Nilssons stuga. Sven Sjöberg köpte det stället för tiotusen kronor. Där min mammas barndomshem var, blev allt bortrivet, sedan Sven Sjöberg köpte hemmanet. Logen, som morbror Oskar ägde, är också riven. Nedanför logen fanns en stuga. Den kallades mor Evas stuga. Där fanns det en affär. Den stugan flyttade Viktor Sjöberg och den bodde familjen i, den tiden som jag kommer ihåg. Den äger Bror Johansson och brukar den som jaktstuga. Viktors andra fru är mamma till honom. Bror är uppväxt i Tjärnmyrkullen. Sven och Hugo Sjöberg bodde i var sin del av stugan, som Erik och Stina bodde i, när deras barnskara växte upp. De var båda födda 1865. Erik dog 1927. Efter det byggde Sven upp en mindre stuga, som han bodde i ett tag, sen han gift sig med Ester Granström. Efter en tid fick hans mamma Stina flytta dit. Sven och hans fru flyttade till storstugan, där även Hugo med familj bodde. Där bodde bröderna med sina familjer till 1935, då de byggde var sitt hus. Byggmästarna för de stugorna var Kalle och Yngve Lindström. I Hugos stuga bor fortfarande två av deras barn, Helmer och Ture. Sven och Hugos barndomshem revs 1946 och Sven byggde en ny stuga på samma tomt. 1946 byggde Viktor en ny stuga, nedanför nya landsvägen. Det gjorde även Johan Söderlund. Ladugården hade Sven och Hugo gemensamt, tills den revs och Sven byggde en egen ladugård. Viktor Sjöbergs stuga är obebodd och ladugården har rasat samman. August Nilssons ställe ägs nu av Hedda och Henry Sjöbergs barn. Dit är Valfrid Lindströms bagarstuga flyttad. Johan Söderlunds äldsta stuga och ladugård är riven. August Karlssons stuga och ladugård, samt uthus är rivna. Endast stugan som Fridian Nilsson byggde, finns kvar och ägs av Kurt Levi Davidsson. Elon Sjöbergs stuga och ladugård är rivna. Hos Frits är logen också riven. Artur Sjöström byggde en ny stuga. Det var kanske på 1930-talet. Ladugården reparerades upp sen han gift sig med Alvira Karlsson. Stället ägs nu av Olle Jaktlund. Detta är en berättelse om hur det går med en bygd, när människorna måste flytta, på grund av arbetsbrist.

Minnen från Pauträsk och Joranträsk

På höstarna när sjön började bli isbelagd, var det obligatoriskt med hästklocka på alla hästar. Klockorna satt på tills snön och isen smälte bort. Men vid tillfällen, då hästen användes vid sorg, togs de bort. En medelålders man från byn, arbetade med timmeravverkning någonstans i skogarna på en plats, vars namn är Jovan. Året måste vara 1936-1937. När måndagsmorgonen kom, begav han sig cyklande till Jovan, men kom aldrig fram. När det gått ett par dagar ringde arbetsgivaren till

Artur Vallins, som hade telefon. De kontaktade hans föräldrar, men fick till svar att deras son cyklat till arbetet på måndagsmorgonen. Föräldrarna blev oroliga och började söka efter honom. Det tog några dagar. Artur Vallin körde en kombinerad buss, lastbil. Han berättade att han iakttagit en cykel i snödrivan intill vägen, ungefär 600 meter väster om Nicke Backlunds väg. De for till den platsen och fann honom där. Han hade strypt sig med livremmen. De fann också en slaktmask under handskarna. Men han hade valt det andra alternativet. När vi hade slutat skolan för dagen, såg jag när de åkte för att hämta honom, med häst och släde. Vid det tillfället fanns ingen klocka på hästen. En bror till honom gick samtidigt som mig i skolan. Den pojken var duktig i slöjden. Han gjorde en modell av ett flygplan, efter att Arenberg varit i Pauträsk och haft flyguppstigningar för dem som ville åka med, mot betalning. Det måste vara det första flygplan, som landat i byn. Efter den tragiska händelsen, var jag mörkrädd i flera år, då jag for förbi hans hem, efter mörkrets inbrott. Karl Forsman satte upp en sten, med ett kors och årtal, på den platsen. I byn Joranträsk bodde min morbror Manne. Han var en kraftig karl, liksom hans bror Karl. När han var på arbete i Barsele och skulle hem på lördagen, band han fast en femtio kilos vetemjölssäck i mesen. Med den rodde han över Umeälven och gick sedan till fots med denna börda, cirka nio kilometer. Joranträsk bönder hade byggt ett eget sågverk, som drevs med vattenhjul, så det var ett folk, som kunde klara sig själva. De hade även telefon, så de kunde ringa till andra människor. Lantbrevbäring var det två, tre gånger i veckan. John Brunström bar posten i tolv år. Viktor Öhman och Anders Granström 1940. 1941 var det en pojke till Karl Mörtsell, som använde sig av motorcykel från Bäckliden till Gunnarn, som var poststation. För detta fick han tolv kronor om dagen. Första sträckan gick man till fots. Sen rodde man med båten, där det var möjligt, till yttre Joransjön. Då var man framme i Bäckliden. Därifrån till Gunnarn användes cykel. Där hämtades posten och paketen. Posten delades ut i Grundfors, Bäckliden och slutstationen Joranträsk. På vintern var det skidorna som användes mellan Joranträsk och Bäckliden. I övrigt fick man gå till fots, en sträcka på sju kilometer, enkel väg. Bäckliden-Gunnarn, en sträcka på femton kilometer plogades med bil, men vintertid kunde det vara svårt ibland att cykla. Under de sista åren hämtades posten varje dag. Morbror Manne skickade in många skrivelser till myndighetspersoner, men fick ej någon landsväg bruten till Joranträsk. Så 1948-49 flyttade alla fast boende personer från byn. På senare tid är det bruten landsväg, ungefär en kilometer norr om byn, som sammanbinder Barsele och Bäckliden. Joranträskfolket har brutit egna landsvägar, så på senare tid bor de delvis där i sina stugor, under semesterperioden. 1937 byggdes ett likströmskraftverk, så fram tills de flyttade från byn, hade de lyse i gårdarna. Nu är det borttaget.

En resa till min barndoms trakter

Sommaren 1999 åkte jag med Ingvar Mörtsell, från Skiråsen mot Joranträsk. Vi åkte väster om Joranträsket och kom upp till Jovan. Sen åkte vi förbi Spelpelle, där Edvin Granström Liden och Edla, hans fru bodde. Hon var Viktor Sjöbergs dotter. Där brukade vi ställa in cyklarna i ladan, när vi hälsade på våra kusiner, som bodde i Joranträsk. Sedan körde vi mot Börtingberg och kom till Sigfrid Berg. Där fanns lämningar kvar av Pelle Lövgrens smedja. Han var omtalad som en kunnig smed och att t.ex. kunna få en stenborr att hålla skärpan länge, med konsten att härda borren rätt.

Sen fortsatte vi mot stället där Johan Jäger hade sina ägor. Där hade jag hälsat på Johan och moster Ida, som var syster till min mormor Emma i Finnäs. Johan Jägers gamla ägor i Börtingberg . Foto: Joel Grenmyr Börtingberg. Foto: Joel Grenmyr Därefter fortsatte vi till Oskar Åkerlund. Jag minns när han kom till pappa med en gammal häst och ville att han skulle slakta den. Han visste att pappa brukade sätta bindor för ögonen innan han sköt dem. Han ville även ha en hov och en bit av benet, som ett kännetecken på att den var slaktad. Därefter for vi mot Fågelmyrtjärnkojan. Den var riven, men Ingvar var säker på var den stått, eftersom han hade bott i den, när han högg timmer där. Han kände igen där de tog vatten till kojan och hästarna. Där brukade Pauträsk huggare och timmerkörare vara hela vintrarna. Till ex. Nicke Backlund, Johan Söderlund, Hugo Sjöberg och Gottfrid Degerman med flera. Edla Jaktlund var kocka där. Det var där som hon hittade sin man, som hon gifte sig med så småningom. På ålderns dar bosatte de sig i Lycksele. På ett kort som jag har, finns tydliga spår i skogen, där basvägen gått fram. Där har många timmerlass körts fram med hästarna, ned till yttre Joransjön och lastats av i skoter för att invänta tumningen och sedan flottningen. På senare år körde Sundströmmarna ned virket, med traktor efter den vägen till sjön. Sedan åkte vi till Brokojan. Det är den enda kojan, som finns bevarad efter Mejvanbäcken. Kojorna var i stort sett lika. Endast storleken kunde variera. Allt detta tog slut, när de moderna, nutida skogsmaskinerna kom. När jag skrivit detta klart, är det år 2001, 31 januari. (Ingvar Mörtsell är Joels kusin)

Byggnation av Pingstförsamlingens kapell i Pauträsk

Då byskolan blev för liten för alla mötesbesökare, beslöt Taborförsamlingen att det skulle byggas ett kapell. Janne Granström och hans fru skänkte tomten till församlingen. Alla församlingsmedlemmar och även en del ofrälsta, ställde upp som frivillig arbetskraft. Med enad styrka höggs sågtimmer och kördes ned till sågen, som var nedanför Arvid Sundkvist. Det var en ångsåg. Ägare var Bäcklunds. Året var 1920-21. Den tiden var det den frivilliga arbetskraften, som gjorde att det kunde byggas. Det hände att någon fick betalt. Sven Johansson, som är min farbror berättade att han bar upp takspån. För det fick han fem öre om dagen. Han var då skolpojke.

Grundstenarna kilades loss och kördes fram med hästar. Spik, fönster och kamin köptes och betalades genom frivilliga insamlingar. Kalle Sundström, som var församlingsföreståndare berättade att det var Kalle Lindström från Björnabäck, som murade upp skorstenen. Dopgraven byggdes senare, men i slutet av 1930-talet fanns den, för jag och Henry Sundström körde upp vatten med hästar. Vattnet tog vi nedanför Gunnar Kärrmans loge. Erik Sundström eldade med en ångpanna, som värmde vattnet. Tidigare skedde dopförrättningarna på sommaren, i sjön. Även på senare tid skedde ofta dop under sommaren, för det var enklare att ordna. Kapellets storlek beräknar jag till tolv gånger femton meter. Under 1950-talet renoverades kapellet. Då måste tomten styckas loss från hemmanet, som tomten var skänkt ifrån, för att få lån. Det var en stor renovering. Bland annat grävdes källarvåning under en del av kapellet. Tidigare var det tillbyggt en liten sal. Nu blev det tillbyggt en lägenhet för pastorsfamiljen. Under 1990-talet var det lite ungdom i byn och de äldre dog, så församlingen i Storuman övertog verksamheten. Det blev bara enstaka möten. Nu, år 2000 är det sålt på anbud, till ett australiskt guldgrävarföretag. Församlingen hyr lokal av Holken, för sina möten. Det är även ett dansställe. Under min uppväxt hölls tre stora möteshögtider. Under Våffeldagshelgen och strax före slåttanna i början av juli, samt Mikaelihelgen, kom det folk från byarna på cykel, gående och även med bil. Det var bara enstaka personer, som ägde bil. Det var farbror Ebert från Vilhelmina, Ihrström från Skarvsjöby och Erik Gustavsson från Norråker. Det fanns de som kom med häst, från Bergnäs, Sjöliden, Svartliden mm. Johan Jäger kom alltid cyklande från Börtingberg på sommaren. Jäger och hans fru bodde alltid hos oss. De hade en del mat med sig. Potatis, mjölk och fisk hade vi, så de fick äta. Vi hade ett magasin, där mamma gjorde i ordning, så de fick ligga där. Vi äldre barn låg också där hela sommaren. Mötesbesökarna som hade längre väg, fick alltid stanna kvar hos vänner. Från Joranträsk kom det folk. De fick ro med båt, gå till fots och cykla för att komma till mötena. På vintern användes även skidor, för att komma fram. Det var en underbar gemenskap att få samlas på stormötena, varje gång. Vaktmästaren var alltid Algot Sundkvist. På vintern fick han upp tidigt, för att hinna få varmt i möteslokalen. Veden fick vi hjälpas åt att köra dit och hugga, så att det skulle finnas. Den första föreståndaren för Taborförsamlingen i Pauträsk var Karl Sundström. I hans hus, som syns på bilden, hade vi bönemöten och där bodde de besökande predikanterna. Karl Sundströms hus. Fotot lånat av Rosa Sundström

Bagarstugorna i Pauträsk som var i bruk på 1930-talet

De som var ägare till stugorna var Ludvig Vallin, Nanni Granström, Engelbert Sjöberg, Israel August och Karl Sundström. Mamma brukade baka sitt bröd i Ludvig Vallins bagarstuga. Kvällen innan hon skulle baka, gick hon till bagarstugan och tände en rejäl brasa i ugnen, för att hällan, platsen där brödet gräddades, skulle vara riktigt uppvärmd. Tidigt på morgonen, nästa dag gick hon dit och tände en rejäl brasa igen, för att det skulle bli en rejäl glödhög innan det var tid att brödet skulle gräddas. Glöden sopades mot kanterna, för att hällan skulle vara fri från aska och glöd. Under dagen lades vedträ på, så glödhögen skulle vara vid liv hela tiden som bakningen pågick. Mamma brukade leja Hilda Lindström och Svea Persson, som regel till att baka. Själv var hon hemma och ordnade med hushållet, barnen och kaffe och mat åt bagerskorna. Degen, som iordningställdes kvällen före, brukade räcka hela dagen. I en stor träbalja gjordes degen och på morgonen gjordes jäst i ordning och rördes in i degen. När jäsningen kommit i gång fick man under dagen röra i mera mjöl, så det skulle vara rätt konsistens på degen. Innan kakorna blivit för kalla, sopades löst mjöl från dem och de veks ihop tre gånger. Det brukade hinna bakas omkring hundra kakor på en dag. För lånet av bagarstugan fick ägaren två till tre kakor. Bagerskorna fick två till tre kronor var i lön, samt någon brödkaka. Det var vanligt att baka brödet tidigt på våren, innan värmen kom och på hösten innan det blev så kallt. Redskapen som användes vid bakningen var fjärla, diametermått sjuttio centimeter, spärla sextio centimeter lång och femton centimeter bred, en brödkavel, picka, kruskavel och en mjuk borste. Veden till bagarstugan körde vi dit samma dag som första brasan tändes. Ungefär en tredjedels kubikmeter gick åt, när bakugnen var nedkyld. Detta år 2000, är det två bagarstugor som brukas. Det är tidigare Karl Sundströms och före detta Engelbert Sjöbergs.

Lindvalls kaffe som köptes genom postorder

Lindvalls kaffebryggeri. Foto: Reklamkort från Lindvalls kaffebryggeri Under senare delen av 1930-tallet köpte pappa kaffe från Lindvalls rosteri i Uppsala, genom postorder. Det var hela bönor, som vi malde på egen kaffekvarn. Det blev billigare än att köpa det på affären, hemma i byn. På den tiden var det små omkostnader, som postförskottsavgifterna, i jämförelse med nutiden. Det kafferosteriet finns fortfarande kvar i bruk i Uppsala år 2000. När andra världskriget bröt ut, blev det ransoneringskort på kaffet. Sedan dess har pappa inte handlat något kaffe på postorder.

Inmönstring av hästar på 1930-talet

På den tiden blev hästar av godkänd ras, uttagna för ett eventuellt krig, som snabbt skulle inkallas om så erfordrades, för detta ändamål. Det var hästar i de bästa åldrarna och veterinärbesiktigade, som blev införda i militärhandlingarna. Hingstarna blev inte inmönstrade. Det fanns de som hade en bra körhäst, som var hingst och hade lämplig ålder, som dröjde med kastreringen, av den orsaken. När kriget började 1939, blev två fina nordsvenska hästar inkallade. Det var Gustav Nilssons och Valdemar Nordströms, som militären behövde. De fick välja mellan att sälja dem eller låna bort dem. Hästarna såldes, för det var ovisst hur länge de skulle vara inkallade och de skulle ha varit förstörda, när de återlämnats. Det var hårt för hästarna, som var i det militära. Dels genom kylan och de fick lite mat. Det berättades att de fick stå ute i lador och det förekom att de fick stå ute, under bar himmel. Ströhalmen åt de upp, av brist på mat. Man kan tänka sig hur det kunde vara i 30-40 graders kyla och blåst. Visserligen hade de täcken, men ändå skulle det vara kallt för dem.

Historien om då Lambert Isaksson blev lastbilsägare

Lambert ville köpa lastbilen av Engelbert Sjöberg. Han hade trafikrättigheter till bilen. Det var en grön bil av 1930-talets modell. Engelbert var ej hågad att göra någon affär, men Lambert ville ha den, eftersom det var status att äga en bil. Engelbert visste nog att det var lite arbete i åkerinäringen, affären blev av och Lambert blev glad. Som säkerhet för köpet sattes hemmanet. Det dröjde bara en kort tid, så upplöstes bilaffären och Engelbert köpte hemmanet av Lambert. På så vis blev han ägare av Lamberts hemman. Sjöberg var ägare ett antal år, innan Robert Kärrman i sin tur köpte skog och ekonomibyggnader av Engelbert. Sonen Torsten blev sedan ägare av det hemmanet. Det var rätt bra med skog, men han gjorde avverkningar så länge som det fanns någon skog kvar. Ekonomibyggnaderna avstyckade han till Lamberts hemman. Foto: Joel Grenmyr fosterpojken, som heter Karl Ivan Kärrman och bor i Vilhelmina. Torsten vårdade skogsmarkerna genom markberedning och skogsplantering. Tillsammans med skatterna blir det stora kostnader. Han köpte även Karl Israelssons och Bengt Israelssons hemman. Han bodde i Bengts stuga. Jag minns när den stugan byggdes. Torsten avverkade skogen från båda ställena och planterade ny skog, men när den avverkningsbara skogen började ta slut gick det några år. Sen blev det konkurs. Han fick lämna allt och lantbruksnämnden blev ägare till alla tre hemmanen. Det var en areal på omkring 800 hektar tillsammans. Torsten bor nu i Stensele. Under tiden som Robert Kärrman var i sin välmakt och barnen var hemma och arbetade hade de fem kor, tre hästar och ungdjur. Jag minns när deras yngsta pojke vallade korna om somrarna. Han hette Ivar och vi gick i skolan samtidigt. Robert och hans familj dikade och gjorde i ordning en odling uppe på Stormyran, så de hade tillräckligt med foder åt sina djur. På höstarna brukade Robert köpa stämplade rotposter och anställa huggare som högg och pojkarna körde ned timret till avläggen. Hela familjen var ett arbetande folk. På höstarna brukade Robert köpa djur och slakta och sälja både kött och skinn. Men nu år 2000 är det ingen som är ägare av något ställe.

Utvecklingen i Pauträsk från 1940-talet

Utvecklingen från mitten av 1940-talet och till år 2000 i Pauträsk är enligt min bedömning följande. Innan andra världskrigets början, var rotvärdespriset från en krona till tio kronor per kubikmeter, beroende på skogens kvalitet. I dagsläget betalas det omkring 200 kronor per kubikmeter vid bilväg för massaveden och 350 kronor för gransågtimmer, samt 400-500 kronor kubikmetern för talltimmer beroende på timrets kvalitet. Detta är fast kubikmeter. En sådan skillnad har det blivit på skogspriserna på sextio år, beroende på kronans värde. 22-02-00, är det kanske fem-tio skogsägare, som har en del avverkningsbar skog. I övrigt är det kalavverkat. Det är visserligen markberett och planterat, men det dröjer minst femtio till åttio år, innan det finns någon avverkningsbar skog. Av den anledningen är det inte lätt för ungdomen att bo kvar i byn, utan de blir tvingade att flytta dit där det finns arbete. Kvar blir det pensionärer. Om det förhoppningsvis blir brytning av guld, som har hittats i närheten av Pauträsk, kan det bli en lösning för de unga. 1952-1970 var det uppsving för byborna. Då fanns det avverkningsbar skog. Bröderna Sundström kunde anställa 40-80 arbetare, dels till vägarbeten, dels till vatten och avloppsarbeten sommartid. Vintertid höggs det och kördes hem timmer för bland annat tillverkning av sportstugor, som såldes och sattes upp, där köparen önskade. En cirkelsåg inköptes, för allehanda sågning och för stugbyggnationer. Traktorer anskaffades för framkörning av timmer och massaved åt skogsbolag och för egen del. Pauträskbrödet bakades och såldes i byarna i södra lappmarkerna. De hade lastbilar, grävskopor, väghyvel och alla andra maskiner, som behövdes för vägarbeten, vatten och avloppsarbeten, samt tillverkning av timmerstugor. Under dessa år fanns det gott om arbeten och det gick bra. Arbeten utfördes på stora avstånd från Pauträsk. Under denna period flyttades före detta Ludvig Karlssons stuga, från Björkås och sattes upp i Pauträsk. Den blev bostad åt Karl och Hildur Sundström. Det är brödernas föräldrar och även åt deras mormor, som var min farmor. Stugan från Björnabäck flyttades också till byn. Den monterades upp på en tomt intill deras föräldrahem. Bengt Nystedts skogsfastighet inköptes för 55 000 kronor under denna period. Deras egen skogsareal och Bengt Nystedts areal blev tillsammans omkring 800 hektar, inklusive skogsmark, myrmark och slåttermark. 1959 och 1960 fick Pauträsk by vatten och avlopp klart. Vattenverket borrade och iordningställde ett vattentag på holmen i byn. Efter 1970 började arbetet minska och deras grävskopor med vajer blev omoderna. Det blev svårt att få lönsamhet i arbetet med kostnader för markberedning, skogsplantering och skatter. De avverkningsbara skogstillgångarna minskade. Det gick ej längre att fortsätta, utan det blev konkurs på alltsammans. Lantbruksnämnden övertog alla tillgångar, men äldsta brodern försökte köpa tillbaka barndomshemmets skog och mark. Genom att sälja den avverkningsbara skogen och ta lån fick han bli ägare till hemmanet. Senare överlät han det till äldsta pojken, som ägde det ett tag, men det gick inte för skogen var slut, så lantbruksnämnden övertog det. Det enda som blev kvar av allt var ett avstyckat område med barndomsstugan, Björnbäcksstugan, loge, ladugård och marken ned mot sjön. Det var uppskattningsvis 10 000 kvadratmeter, som äldsta broderns barn äger. Hösten 1993 var det anbud på olika skifteslotter och Tord Lennart Önnestig fick sitt anbud godtaget av lantbruksnämnden. Han fick köpa Henry Sundströms stuga, som han byggt på 1950-talet, samt bagarstugan och åkerjorden ned mot sjön.

Minnen från sista året i Pauträsk och första året i Bollsjö

1946 var året när det hände saker i mitt liv. Det var sista året som jag arbetade i byn. Efter det vanliga slåtterarbetet och potatisupptagningen, var jag med i hyggesrensningen i Simiskile, som ligger cirka tre kilometer söder om Norråker. På måndagsmorgonen cyklade jag från Pauträsk till Kalvsjön. En sträcka på arton kilometer. Sen rodde jag med båten över Kalvsjön. Där var det två bofasta familjer. I en av deras stugor bodde jag och Bror Jäger, som var från Friheten, samt Bertil Mattson, som basade över hyggesarbetet. Stället där vi bodde hette Friden. Bertil bodde i Bergnäs permanent. Hyggesrensningen pågick ungefär två veckor, därefter flyttade vi och började med basvägsarbete. Den arbetsplatsen var sydväst om Simiskile. Det var en timmes gångväg dit. Platsen hette Salet och där fanns en koja. I kojan bodde jag och Isak Rönnholm, efter vad jag minns. Det kan ha varit Bertil Mattsson, för han stakade ut där vägarna skulle dras fram. Vägarna gick till största delen efter myrmark. Mosstuvor, stubbar och andra ojämnheter togs bort. Dessa vägar användes för transport av timmer med lastbil och timmerkälkar under vintern 1946-47. Arbetet för min del pågick uppskattningsvis till tolfte oktober 1946. Det var det sista arbetet, som jag utförde under min tid i Pauträsk. Förtjänsten var bra. Den femtonde oktober samma år, blev jag inkallad till militärtjänst. Den skulle ha varat i fyrahundraåttio dagar, men blev avkortad till fyrahundraförti dagar, eftersom det blev fred i Europa. Matkupongerna började komma bort, på de flesta matvarorna. Den fjortonde oktober åkte jag för sista gången från Pauträsk, med Artur Vallin. Han hade en kombinerad person och lastbil. Jag åkte till Vinlidsberg och steg på tåget, som efter flera tågbyten förde mig ned till Åsbro och militärtjänsten. I Vinlidsberg fick jag Ingemar Ihrström som medresenär. Han var också inkallad dit. Det var en förberedelse för hela min familj för flyttning från Pauträsk. Hösten 1946 köpte mina föräldrar ett jordbruk i Bollsjö, Folkärna socken, som ligger i närheten av Krylbo. Den femtonde mars tillträdde hela familjen, utom äldsta brodern Albin, som redan var utflugen ur boet. Jag återkom efter min militärtjänst. Jag var hemma och hjälpte mina föräldrar, tills jag var tjugoåtta år. Jordbruket som de köpte, bestod av sexton tunnland åker och fyra tunnland skog. Vi arrenderade elva tunnland av två lärarinnor, som bodde i Stockholm, men tillbringade sin ledighet under sommaren på det stället. Jordbruket i Bollsjö. Foto: Joel Grenmyr Våren 1947 ansökte jag om permission under maj månad, för att hjälpa pappa med vårsådden. I Bollsjö var det hård lerjord. Det var inte lätt att få en bra såbädd med häst och harv. Pappa lejde en bonde från By, som kom med en Epatraktor och harvade allt, som skulle sås den våren. Med hästen Kvick, som vi hade gick det undan att sprida dyngan, köra såmaskin och ringvälta, så

det gick rätt snabbt att få sådden avklarad. Innan min permission var slut, var den klar. Albin, som då bodde i Slagnäs, var hemma och hjälpte föräldrarna med slåttern, den sommaren då jag var inkallad. Birgit och Mimmi hjälpte föräldrarna, så fort de fick tillfälle, under tiden i Bollsjö. Den trettioförsta januari 1948 muckade jag från militärtjänsten, så jag kunde hjälpa dem. Vi är elva syskon, så det var många munnar att mätta. När jag skriver detta 22/3 1999 är vi alla vid liv, så när som min äldsta bror Albin.

Flytten från Pauträsk den 14-3-1947

Dagen före flytten lastade jag hö och vattenhinkar på ett höflak och körde med hästen Kvicken till Vinlidsberg. Jag lastade in allt i en täckt järnvägsvagn. Korna och de övriga djuren kom med en lastbil, senare på kvällen. Lastningen blev klar i god tid, innan tåget kopplade fast vår vagn i tågsättet. Det var mörkt på kvällen, när resan till Jularbo i Dalarna påbörjades. Birgit och jag åkte med djuren, som vårdare. Det var sträng kyla den natten. Vi försökte krama om kornas juver så gott vi kunde under resans gång. När det blev tågmöte, jag tror det var i Selsjön, frågade jag växlingspersonalen hur kallt det var. Jag fick till svar att det var cirka tjugo grader. Vi kom till Jularbo station under eftermiddagen. Vi var inkopplade till ett persontåg, så det gick rätt fort att komma fram. Det var fortfarande dagsljus. Jag selade hästen och tog fram skaklarna och kälkarna. Kvicken avverkade de åtta kilometrarna till Bollsjö snabbt. Pappa visste ungefär när vi skulle vara framme. Han hade kontaktat en djurtransport tidigare, så korna och de andra djuren var framme nästan lika snabbt, som jag och hästen. Pappa hade varit på auktion någon vecka tidigare och ropat in en del saker, bland annat hö och foder, som räckte fram till grönbetet. Jag var fortfarande i militärtjänst, men hade fått uppskov några dagar, med anledning av flyttningen. Nu hade jag fått betydligt närmare till mina föräldrar, det var en fördel, eftersom det då var brukligt att barnen hjälpte till med allehanda arbeten hemma. Jag åkte tillbaks till förläggningen i Åsbro.

Avslutning

Därmed är Joels berättelse om sin uppväxt i Pauträsk slut En bygd han aldrig glömt och som alltid har legat honom varmt om hjärtat. Tack för den tid ni lagt ner med att läsa allt detta. Ett stort tack också till alla er som har hjälpt till med att bearbeta Joels anteckningar och bilder. Joel i Grena sommaren 2009