Transcript manlig
Den tidigmoderna manligheten – går den att periodisera? Medverkande: Maja Bondestam (ansvarig), docent i idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet Jens Eriksson, doktorand i idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet Karin Hassan Jansson, FD i historia, Uppsala Universitet Lisa Hellman, doktorand i historia, Centrum för maritima studier, Stockholms universitet Annie Mattsson, FD i litteraturvetenskap, Uppsala universitet Kristina Nordström, doktorand i idéhistoria, Stockholms universitet Ann Öhrberg, docent i litteraturvetenskap, Uppsala universitet ”Mannen: en oföränderlig figur?” Karin Hassan Jansson, Historiska institutionen och SCAS, Uppsala universitet [email protected] Mot bakgrund av de förslag till periodisering av tidigmoderna engelska manligheter som framförs i ett temanummer av Journal of British Studies 2005 reflekterar jag i mitt inlägg över möjligheter och problem med att periodisera tidigmoderna manligheter i Sverige. Vad har sagts om kontinuitet och förändring i föreställningar om manlighet inom svensk forskning? Kan det som sagts kopplas ihop till en sammanhängande och trovärdig berättelse? Min avsikt är inte att presentera någon ambitiös syntes eller ett förklara förändring, utan att inleda en diskussion om att försöka fånga en undflyende historia. "Det manliga snillet? Begreppshistoria och maskulinitetens förändringar kring år 1800" Kristina Nordström, Institutionen för idéhistoria, Stockholms universitet [email protected] I slutet av 1700-talet var ’snille’ ett centralt begrepp, som kan visa på aspekter av hur maskulinitet konstruerades vid denna tid. Det är ett gammalt svenskt ord för förstånd och begåvning, som användes i århundraden innan låneordet ’geni’ introducerades under 1700-talet och de båda ordens betydelser sammanblandades. Vid tiden runt år 1800 fick det en alltmer förädlad betydelse. Jag undersöker hur Thomas Thorild (1759-1808) försökte ta snillebegreppet ifrån den dominerande gustavianska hovkulturen och, i termer av manlighet, omdefiniera det på ett sätt som passade honom själv, med förebilder från den engelska och tyska förromantiken. Thorild bedömdes av de gustavianska smakdomarna som ett lovande ungt snille med hög och manlig stil och öm och livlig känsla, som dock behövde underkasta sig förnuftets och smakens lagar. Thorild opponerande sig mot de etablerade franskklassicistiska reglerna för diktande och menade att snillet skapade sina egna lagar. I och med detta gav han sig på 1780-talet in i en litterär strid med Johan Henric Kellgren (1751-1795), som i detta sammanhang representerade den rådande smaken. 1 Thorild skriver om de sanna, stora och höga snillena, som genom förståndets renhet och hjärtats styrka har förmågan att se sanningen i naturen och vad som är rätt. Hovskalderna och deras efterliknare beskriver han som småsnillen eller verssnillen. De är kvicka, lätta, behagliga och artiga och lismar för överheten krypande ”i det guldglittriga stoftet”. De stora snillena ska upplysa mänskligheten och leda den in i mandomen från den osjälvständiga barndom den befinner sig i. Det litterära får här också en politisk dimension genom en allmän kritik mot despotism. Konflikten mellan Thorild och Kellgren och de gustavianska hovskalderna handlar inte bara om litterära stilar, utan också om motsättningar mellan adliga och borgerliga ideal och mellan olika generationer. I striden artikuleras olika förställningar om manlighet, både i relation till kvinnlighet och ungdom och i termer av nationalism och republikanism. ”'En Sveriges Faar'. Om svenskhet, manlighet, kunglighet och andra ideal i smädandet av Gustaf III” Annie Mattsson, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet [email protected] Enligt den klassiska retoriken utgår hyllningar och smädelser från läran om dygder och laster. Det är också tämligen lätt att identifiera vilka laster som tillskrivs Gustaf III i de handskriftcirkulerade smädeskrifter mot honom vilka var ymnigt förekommande under regeringsperioden. Han beskrivs i första hand som nöjeslysten, opålitlig, självisk, ytlig, fåfäng och slösaktig. Alla dessa egenskaper har i någon mån använts under tidigmodern tid för att beskriva ”den andre”, den som inte uppfyller idealet. De har sagts vara kvinnliga, osvenska och utmärkande för tyrannen. I den samhällsordning som rådde under tidigmodern tid framhölls olika dygder för personer i olika samhällspositioner. De dygder en kung borde äga var inte desamma som ansågs passande för en hantverkare eller en soldat. På samma sätt ansågs vissa dygder i högre grad passande för män än för kvinnor. Det fanns dock en del egenskaper som tycks ha ingått i nära nog alla idealbilder under perioden. Detta kan leda till vissa svårigheter för den historiker som exempelvis letar efter anklagelser om omanlighet eller kvinnlighet i smädelserna mot Gustaf III. Hur skiljer man mellan anklagelser om omanlighet, osvenskhet och tyranni? Och omvänt: går det att skilja mellan idealbilderna av till exempel den gode kungen, den gode svensken, den gode mannen och den gode kristne? Mitt syfte med detta paper är att diskutera hur olika idealen samverkar i smädeskrifter mot Gustaf III och hur man som forskare kan förhålla sig till dem på ett konstruktivt sätt. ”Sorterandets kön, klass och etnicitet: Förändringar i informationshanteringens maskuliniteter under tyskt 1700-tal Jens Eriksson, institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet [email protected] Den här presentationen inventerar förändringar och förskjutningar av informationshanterings maskuliniteter i 1700-talets Tyskland med fokus på sorteringspraktiker och rumslighet i förhållande kön, klass och etnicitet. Den tyska informationshanteringens kulturhistoria innehåller många exempel på hur den senare klassen av vektorer med fördel kan studeras i förhållande till praktiskt sorteringsarbete av olika slags data. Informationshantering tolkas i denna presentation brett. Begreppet inkluderar byråkratisk dokumenthantering, observationssortering inom olika vetenskapliga 2 verksamhetsområden, samt autodidaktiskt samlande inom till exempel fornlämningsvård, en omåttligt populär fritidssysselsättning i slutet av 1700-talet. Den fokuserar därutöver på historiska aktörers möten med och i olika rumsligheter, snarare än de två parametrarna var för sig. Jag kommer därför att tala om exempel från platser så som den furstliga administrationens registratur, det etnografiska fältet, lärda studerkammare, och föreläsningssalar. Det empiriska underlaget ger vid handen att manlighetens tyska kulturhistoria under det sena 1700-talet inte kan skisseras på ett enhetligt och otvetydigt sätt. Inom revolutionär naturfilosofi, till exempel, läser man manualer i arkivföring för att hantera excerpter trots att man till stor del bygger identiteter i konflikt med den omanliga tjänstemannakårens förvaltande funktion. Presentationen syftar därför inte på att leverera en färdig analys med argument för den ena eller den andra slutsatsen. Genom att presenterar fall från olika sorteringsnoder hoppas jag snarare peka på mitt materials betydelse för maskulinitetens historia samt extrahera några av de nyckelfrågor som det aktualiserar. Särskilt tonvikt läggs på problematiseringar av frågan om diskontinuitet med den sena Upplysningen som vattendelare mellan Absolutistisk vertikalitet och modern borgerlighet. Ett annat spännande spår som jag ämnar att behandla tematiserar mina studieobjekts tendens att tala om den egna situationen i termer av en tysk Sonderweg. ”Manlighetens farliga gränsland. Kön och kommunikation i belevade kulturer under svenskt 1700tal” Ann Öhrberg, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet [email protected] Under 1700-talet genomgick den klassiska retoriken en rad transformationer som bland annat ledde till att retoriken som teoretiskt system kom att förlora sin kommunikativa status. Retorikens detronisering som dominerande kommunikativt ideal har i tidigare forskning setts som sammanflätad med uppkomsten av behoven hos en formerande medelklass och den framväxande offentligheten. I detta föredrag belyses en försummad aspekt: den betydelse detta fick för konstruktioner av kön i allmänhet och manlighet/maskulinitet i synnerhet. Diskussionen utgår från svenska s.k. belevade kulturer, cultures of politeness, under 1700-talets andra hälft. Till skillnad från den klassiska retorikens idealt manliga retor kunde den nya belevade medborgaren anklagas för att vara förvekligad, eller förkvinnligad, eftersom de kommunikativa ideal som odlas inom belevade kulturer bygger på en assimilering av kvinnligt kodade egenskaper. Jag menar att den framväxande offentligheten, ur kommunikativ aspekt, präglas av den ambivalens som härmed uppstår rörande manlighetens gränser. ”Parallella maskuliniteter – vad gör vi med stånd, ålder och etnicitet en i periodisering av tidigmoderna maskuliniteter” Lisa Hellman, Centrum för Maritima Studier, Stockholm Universitet [email protected] När vi talar om genusrelationer, så talar vi om makt. När genusforskningen började fokusera på normer, och ifrågasätta och studera olika maskuliniteters konstruktion och 3 förändring, så gjordes det för att det finns en makt kopplad till maskulinitet, och genom att förstå den kan vi förstå patriarkala strukturer i olika kulturer och tidsåldrar. När vi studerar historisk förändring av maskulinitet, för att få perspektiv på dessa patriarkala strukturer, handlar studierna ofta om förändringen av de maskuliniteter i relation till vilka den makthavande normen, hegemonin, skapas. De gör att fokus lätt hamnar på ideal, och periodiseringar där man försöker finna övergångar från den ena idealbilden till nästa. Vad jag skulle vilja lyfta i den här panelen är vad alla som håller på med historisk förändring redan vet: det är betydligt mer komplicerat än så. Att följa den makthavande normen betyder inte att man förstår genuskonstruktionerna på alla nivåer i samhället. Relationer mellan olika genus påverkas även av ålder, etnicitet och social status, liksom själva genuskonstruktionerna. Det är ingenting nytt varken för genus- eller maskulinitetsteori, snarare är intersektionell teori väletablerad inom historisk genusforskning, och maskulinitetsteori inom genusforskningen har i flera år argumenterat hårt för att trycka mer på kroppsliga faktorer och ålder. Genom att medvetet sätta en social status, en ålder och etnicitet på den maskulinitet som vi beskriver skulle vi kunna komma undan en bedräglig kontinuitet i maskulinitetsidealens beskrivning. Om det maskulinitetsideal vi beskriver, på grund av det källmaterial som finns tillgängligt, fokuserar på den unge ädlingen och det ideal han ska sträva efter, kan ett ideal som framhåller en balans av kroppslig duglighet och ridderlighet (i dess olika skepnader) kunna framstå som historiskt kontinuerlig. Men genom att sätta detta ideal i relation till andra faktorer, nämligen var denne man stod i relation till andra män under olika tider, kompliceras beskrivningen. Jag hoppas att man kan göra det ännu tydligare att historisk förändring präglar genus – även maskulinitet. Men att medvetet ta in flera olika faktorer, här nämner jag ålder, etnicitet och social status, men man kan argumentera även för andra, komplicerar periodiseringen för förändring av maskuliniteterna. Raewyn Connells syn på maskulinitetskonstruktioner är att det hela tiden finns en mängd parallella maskuliniteter, och det är i förhandlingen mellan dessa som de dominerande, de hegemoniska, konstrueras. Denna parallellitet i sig är väl känd, men jag tror att det vore givande att betona att dessa olika parallella maskuliniteter inte existerar oberoende av varandra, utan förhandlar om makten över att definiera maskulinitet, och makten att kontrollera patriarkatet. I min egen forskning, om sociala relationer mellan europeiska och kinesiska män i de internationella hamnarna i Kanton och Macau i 1700-talets Kina, framkommer tydligt olika grupper. Där finns de vanliga sjömännen, officerare och superkargörer som är ansvariga för handeln i Kina, och detta finns för flera olika europeiska nationer, nationer på uppgång och nergång, från norra och södra Europa, och protestanter och 4 katoliker. Där finns de kinesiska handelsmännen, dessas tjänare, och det finns de högt uppsatta ämbetsmännen. Dessa olika grupper består alla av män, som interagerar med andra män i en ständig omförhandling av maktrelationerna på denna begränsade plats. De har olika maskuliniteter, och med det menar jag att de har olika sätt att relatera till sitt genus, vilket märks i deras interaktioner och de konflikter som uppstår, men varken relationerna mellan dessa olika maskuliniteter eller konstruktionerna i sig själva är oföränderliga. Min poäng är att beskrivningen av de många spänningarna i denna miljö blir tandlös om man inte erkänner att det finns en maktobalans mellan dessa grupper, och att denna inte är statisk. Gruppernas sammansättningar i sig själva är flyktiga. Under de åttio år som min undersökning pågår sker en tydlig förändring där det engelska kompaniet får allt mer att säga till om, och där de engelska superkargörerna behandlas annorlunda av de andra superkargörerna från de andra länderna, och av kineserna. De engelska idealen och åsikterna börjar bli normativa för hur man som europé ska bete sig, tala om Kina och förhålla sig till landet. Men denna höjning av status gäller inte alla européer. Och alla kineser, i den mån som det är en relevant kategori, förlorar heller inte makt i relation till alla andra kategorier av maskuliniteter som finns i de internationella hamnarna i Kina under denna tid. En engelsk sjöman har fortfarande inte mycket att sätta emot en kinesisk ämbetsman, men det är heller inte självklart – i slutet av perioden – att den förre skulle erkänna den senare höga status. Hierarkierna förändras inte bara som en stege uppåt och neråt; genusrelationer förhandlas i ett flerdimensionell utrymme där ålder, stånd, etnicitet, sexualitet och andra faktorer inverkar, men där alla nivåer inte förändras samtidigt eller på samma sätt. Man kan spekulera i om det finns något som longue durée och conjunctures även i genushistoria. Förändringar av maskulinitet är en del av denna multidimensionella förändring av genusstrukturer, inte ett stafettlopp där den ena hegemoniska maskulinitet tar vid efter den andra. Jag har inget enkelt svar på hur alla dessa faktorer på ett konkret sätt skall tas med i beräkningen, eller hur man ska förhålla sig till den situation vi nu en gång har med tillgång av källmaterial. Jag vill bara ta det här tillfället att lufta min ovilja att låta historisk forskning med maskulinitetsperspektiv blir en ny överhetens historia, eller en historia som inte har möjlighet att förklara maktrelationer. Det finns potential för sådana förklaringar, men då bör dels dessa många olika parallella maskuliniteter, beskrivna utifrån många olika faktorer, tas med i beräkningen. Dels bör de relateras till varandra. Om de finns parallellt har de också en maktrelation, antingen en av dominans, förtryck eller balans, precis som alla andra grupper i samhället, och det är genom att relatera dem till varandra som vi kan börja dra slutsatser om maktförhållanden. 5 ”När manligheten flyttade in i manskroppen: Om begreppet ’manlig’ och dess mer eller mindre fysiska innebörder under svenskt 1700-tal” Maja Bondestam, Uppsala universitetsbibliotek [email protected] När vi tog initiativ till denna session var det för att vi ville diskutera frågor om tidigmoderna manligheter och om det är så att dessa kan periodiseras på något vettigt sätt. Vilka viktiga skiften i manlighetens historia är möjliga att identifiera före år 1800? Är det på nationell, alternativt europeisk, botten möjligt att urskilja faser av olika sammanhållna maskuliniteter under den tidigmoderna perioden? Utgångspunkten ville vi ta i olika empiriska exempel. Själv håller jag på med ett forskningsprojekt som handlar om manlig auktoritet och kroppslighet före 1800-talet, jag fördjupar mig i medicinska källor och fascineras av att själva ordet ’manlig’ under 1500-, 1600- och 1700-talen har haft så påfallande många och skiftande innebörder. Enligt Svenska akademiens ordbok har termen ’manlig’ i svenskan inte bara använts om den som är en man eller om den som har egenskaper som anses utmärka mankönet. Ordet ’manlig’ har även använts som en synonym till mänsklig, personlig, individuell, kärleksfull, barmhärtig, vuxen, mogen, och om perioden mellan barndomen och ålderdomen, det har avsett en viss ålder och använts om personer som är giftasvuxna, könsmogna, trogna eller tappra. Den som varit ’manlig’ till något har ansetts vara förmögen eller skickad till något och en ’manlig’ person har kunnat vara ståtlig, reslig, storslagen och kraftfull. Även kvinnor har i positiv mening kunnat beskrivas som manliga i flera av dess bemärkelser och om all denna ambivalens i språkbruket ska tas på allvar blir det onekligen en utmaning att skriva historia om manlighet. Därmed inte sagt att man ska ge upp. För egen del har jag studerat termen ’manlig’ i relation till ålder och hur man inom svensk 1700-talsmedicin beskrev människors inträde i ’manvuxen’ ålder och i sina ’manliga’ år. Carl von Linné menade exempelvis att den som befinner sig i ’manlig’ ålder är en person, man eller kvinna, som är könsmogen men ännu inte ålderstigen. Det handlade som han såg det om att har semen i kroppen och om skönhet, kvickhet, styrka, glans, fullkomlighet och fortplantningsförmåga. En manlig person tycks i det här avseendet alltså inte ha varit ’manlig’ för att han var man utan för att han eller hon så att säga var vuxen, fertil och kompetent. En tendens som kan urskiljas vad det gäller användningen av ordet ’manlig’ under 1700-talet är att det över tid börjar förknippas alltmer med fysiska män och allt mindre med könsöverskridande innebörder om förmåga, mod, ålder och fullkomlighet. Möjligen kan detta beskrivas som en process 6 då manligheten flyttar in i manskroppen. ’Manliga’ tecken blir allt mindre performativa och allt mer materiella och förbundna med fysiska män. En jämförelse med den medicinska litteraturen om könsmognad och vuxenblivande från tidigt 1800tal visar att det under det nya århundradet har blivit allt ovanligare att använda termerna ’man’ och ’manlig’ om den som är vuxen, fertil, förmögen och könsmogen. Formuleringar om inträdet i de ’manliga’ eller ’manvuxna’ åren har nu ersatts av termen pubertet och det verkar framför allt vara ynglingar som genomgår denna omvälvande fas. Vuxna kvinnor antas inte längre ha semen i kroppen och framöver blir det också omöjligt att i positiva termer beskriva en kvinna som ’manlig’. För att knyta an till de inledande frågorna om förskjutningar i manlighetens historia är jag ur mitt medicin- och kroppshistoriska perspektiv framför allt intresserad av det tidigmoderna manlighetsbegreppets vida, performativa och könsöverskridande innebörder. Jag inbillar mig att det före 1800-talet för all del kanske fanns en rad sammanhållna och mer eller mindre privilegierade manligheter men att dessa inte, på samma sätt som i samband med moderniteten, ständigt förhöll sig till en homogeniserande norm. Så länge ordet ’manlig’ kunde användas om både män och kvinnor och om kompetenser och förmågor snarare än om könsbundna egenskaper tänker jag mig att utrymmet för mångfald, originalitet och ojämförbara egenheter inom manlighetens sfär var jämförelsevis stort. 7