Transcript Blodbrist
Blodbrist Vad beror det på? Läs mer: Sammanfattning Allmänt När man har blodbrist, så kallad anemi, har man för få röda blodkroppar eller för liten mängd hemoglobin i de röda blodkropparna. Hemoglobinet, ett järnhaltigt ämne som ger blodet dess röda färg, fångar upp och transporterar syre från lungorna ut till kroppens celler. Blodbristen gör att kroppen inte får tillräckligt med syre. Blodbrist beror oftast på att man har förlorat mycket blod till exempel genom kraftiga menstruationer, magsår och andra sjukdomar i tarmen eller en olycka där man har förlorat mycket blod på kort tid. Kroppen behöver järn för att tillverka röda blodkroppar. Ibland behöver man mer järn, till exempel i puberteten när man växer fort, om man är gravid eller ammar. Med stigande ålder minskar kroppens förmåga att bilda nya blodkroppar, därför är blodbrist vanligare när man är äldre. Man kan också få blodbrist om man har vitaminbrist, någon sjukdom eller infektion. Symtom Om man har blodbrist kan man känna sig trött och orkeslös bli yr bli andfådd lättare få hjärtklappning få huvudvärk få öronsus. Det är mycket olika hur mycket symtom olika personer får vid samma grad av blodbrist. Om blodbristen ökar långsamt under en längre tid anpassar sig kroppen och man kan ha lindriga besvär trots att blodbristen är kraftig. Behandling Vilken behandling man får beror på vad som orsakar blodbristen. Ibland räcker det med järntabletter eller tillskott av vissa vitaminer. Enstaka personer som har vissa sjukdomar kan behöva medicin som gör att kroppen bildar fler röda blodkroppar. I vissa fall kan man behöva få blod genom en blodtransfusion. De flesta blir av med sin blodbrist efter några veckors behandling, men om det är en sjukdom som ligger bakom kan man behöva få annan behandling för den. När ska man söka vård? Om man misstänker att man har blodbrist kan man ringa sjukvårdsrådgivningen eller kontakta en vårdcentral. Nästan en tiondel av kroppsvikten utgörs av blod. Blodet består av blodkroppar och blodplasma. Knappt hälften av blodets volym är blodkroppar, eller blodceller. Det finns tre olika sorters blodkroppar som har olika uppgifter. Det är röda blodkroppar (erytrocyter) som transporterar syre och koldioxid, vita blodkroppar (leukocyter) som försvarar kroppen mot infektioner och blodplättar (trombocyter) som gör att blodet levrar sig om man skadar ett blodkärl. Blodkropparna bildas i benmärgen. Hälften av blodet består av blodceller, det vill säga röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar. Mer information Vad är blodbrist? Anemi är det latinska namnet på blodbrist. I vardagligt tal brukar man säga lågt blodvärde vilket syftar på att man har för låg halt av blodfärgämnet hemoglobin (Hb). Blodbrist kan också bero på att man har för lite röda blodkroppar. Det kan ge olika symtom och besvär som till exempel att man blir trött. Blodbrist beror oftast på en brist i kroppen av något slag, eller en bakomliggande sjukdom. Om man har någon annan sjukdom, som till exempel kärlkramp eller hjärtsvikt, kan blodbristen göra att den sjukdomen försämras. Blodbrist kan också vara en särskild sjukdom. Det gäller till exempel för vissa ärftliga former av blodbrist. De vanligaste formerna av ärftlig blodbrist brukar ge milda symtom och ofta inte några besvär alls. De brukar upptäckas när man söker vård för något annat. Blodbrist kan också vara det första symtomet på en allvarlig sjukdom, till exempel olika njursjukdomar eller tumörsjukdomar. Därför är det viktigt att en läkare tar reda på vad som orsakar blodbristen. Vanligare hos kvinnor och äldre I västvärlden har mellan två och fem procent av befolkningen blodbrist. Blodbrist är vanligare hos kvinnor som har menstruationer, är gravida eller ammar. Långvarig blödning gör att kroppen förlorar det järn som finns i blodkropparna och att järnbrist uppstår. Under graviditet behövs ett extra järntillskott under de senare två tredjedelarna av graviditeten, eftersom extra järn behövs för fostrets tillväxt. Blodbrist är också vanligare när man är äldre, dels på grund av att man med stigande ålder får en sämre förmåga att bilda blodkroppar, dels på grund av att många av de sjukdomar som orsakar blodbrist blir vanligare ju äldre man blir. Blodet består av plasma och blodceller Blodet består huvudsakligen av två beståndsdelar, plasma och blodceller. Lite mer än hälften av blodet består av plasma, en klargul vätska som innehåller näringsämnen, proteiner, hormoner, salter och andra ämnen. Knappt hälften består av blodceller, det vill säga röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar. De röda blodkropparna utgör den allra största delen av dessa. De röda blodkropparna är mycket små och ser i mikroskop ut som små hjul med ett tunnare område i mitten. Formen ger en stor yta som underlättar upptaget av syre och koldioxid samt gör att blodkropparna kan passera även de smalaste blodkärlen. De vita blodkropparna är en viktig del i kroppens försvar mot infektioner. Blodplättarna motverkar blödningar. De röda blodkropparna transporterar kroppens syre De röda blodkropparna är en förutsättning för att kroppens olika organ ska få tillräckligt med syre. Den viktigaste beståndsdelen i röda blodkroppar är hemoglobinet, ett järnhaltigt ämne som ger blodet dess röda färg. Hemoglobinet fångar upp och transporterar syre från lungorna ut till kroppens celler. De röda blodkropparna transporterar också koldioxid, som är en avfallsprodukt från cellernas energiproduktion, till lungorna. Sedan försvinner koldioxiden ur kroppen med luften som man andas ut. Kroppen reglerar produktionen av röda blodkroppar så att det hela tiden finns tillräckligt många för att transporten av syre ska fungera bra, men inte så många att blodet blir för trögflytande. Röda blodkroppar bildas i benmärgen. En röd blodkropp lever i genomsnitt i 120 dagar och bryts sedan ner i mjälten och i viss mån i levern. Järnet återanvänds till att bilda nya röda blodkroppar. Kroppen känner av syrebehovet Kroppen har ett system för att känna av när tillgången på syre minskar. Om man till exempel får blodbrist eller vistas på hög höjd känner kroppens system av att syrehalten i blodet minskar. Avkänningssystemet ger då en signal till speciella celler i njurarna att öka produktionen av ett hormon, erytropoietin, som stimulerar benmärgen att öka produktionen av röda blodkroppar. Vad beror blodbrist på? När man har blodbrist har man ett för lågt antal röda blodkroppar eller för lite av det syrebindande ämnet hemoglobin, eller både och. Blodbrist kan ha många orsaker och kan uppstå till exempel på grund av låga järnnivåer - som en följd av att man har en blödning eller inte äter allsidigt kan man få så kallad järnbristanemi vitaminbrist, till exempel B12-brist som kan orsakas av en sjukdom som kallas perniciös anemi att en sjukdom, till exempel njursjukdom eller cancersjukdom, gör att bildningen av det blodkroppsstimulerande hormonet, erytropoietin, minskar att de röda blodkropparna faller sönder, så kallad hemolytisk anemi benmärgssjukdomar, till exempel leukemi medfödda sjukdomar i de röda blodkropparna allvarliga inflammationer och infektioner. Blodbrist orsakas ofta av järnbrist och vitaminbrist Två vanliga typer av blodbrist är blodbrist som beror på järnbrist, så kallad järnbristanemi, och blodbrist som beror på vitaminbrist, till exempel perniciös anemi. Blodbrist som beror på järnbrist har fyra huvudorsaker: Blodförluster, till följd av exempelvis kraftiga menstruationer, olycksfall, magsår eller tumörer i tarmen. Ökat behov av järn, exempelvis under graviditet och när man växer fort under puberteten. Att man får i sig för lite järn via maten, till exempel hos barn, vegetarianer och äldre med dålig mathållning. Försämrat upptag av järn via tarmen, till exempel på grund av någon tarmsjukdom. Brist på vitamin B12, som finns i kött, ägg och mjölk, kan leda till blodbrist. Oftast orsakas B12-brist av att man har en försämrad förmåga att ta upp detta vitamin via tarmen till följd av sjukdomar i mag-tarmkanalen, till exempel inflammation i magsäckens slemhinna, som kan leda till perniciös anemi. Brist på vitaminet folsyra, som framför allt finns i färsk frukt och bladgrönsaker, kan leda till blodbrist på liknande sätt. Diagnos och vård När har man blodbrist? Man har blodbrist om blodvärdet, Hb, ligger under cirka 120 gram per liter för kvinnor och under cirka 130 gram per liter för män. De här riktlinjerna gäller upp till 80 års ålder. I högre åldrar ligger gränsen ungefär vid 115–120 gram per liter för både kvinnor och män. Det finns individuella skillnader. Ett par personer av hundra har ett blodvärde som ligger under dessa nivåer utan att de för den skull har blodbrist. Det finns också enstaka personer som har blodbrist, trots att de ligger ovanför gränsvärdena. Vanligtvis behåller man samma nivå på blodvärdet hela livet. Hur märker man att man har blodbrist? Det första symtomet på blodbrist är trötthet. Låga järnförråd i kroppen kan också leda till trötthet redan innan blodvärdet har sjunkit för mycket. Om man har ett något sänkt blodvärde märker man oftast inget mer än att man blir lite blek och trött. Vid mer blodbrist, när blodvärdet sjunker under cirka 100 gram per liter, kan man få besvär som yrsel, andfåddhet, hjärtklappning, huvudvärk och öronsus. Vid en långsam minskning av blodvärdet anpassar sig kroppen och man kan ha lindriga besvär trots mycket låga blodvärden. Det är också en stor variation i hur olika individer anpassar sig till blodbrist. För det mesta är blodvärdet oförändrat upp i hög ålder. Om man oväntat upptäcker att man har ett lägre blodvärde än vad man brukar ha, kan det vara ett tecken på blodbrist även om värdet ligger inom gränsvärdena. Misstänker man att man har blodbrist bör man söka läkare, i första hand på vårdcentralen. Blodvärdet måste kontrolleras mer än en gång Blodvärdet kan tillfälligt vara för högt av olika orsaker. Exempelvis kan vätskebrist och fysisk ansträngning ge högre värden, liksom om provet tas tidigt på dagen. Ett blodvärde som skiljer sig från vad man brukar ha bör därför kontrolleras en gång till med ett nytt prov för säkerhets skull. Blodbrist kan vara tecken på sjukdom Blodbrist kan vara det första symtomet på en allvarlig sjukdom. Därför är det viktigt att en läkare tar reda på vad som orsakar blodbristen. Det kan vara svårt att hitta orsaken, särskilt om man är äldre eller har kroniska sjukdomar eftersom blodbristen då kan ha flera olika orsaker. Olika blodprover Koncentrationen av hemoglobin i blodet, Hb, kontrolleras enkelt genom ett blodprov. Att man har ett lågt blodvärde upptäcks ofta vid en rutinkontroll av Hb-värdet eller vid andra medicinska utredningar. Om man har större blodbrist kan det vara olika besvär som gör att man misstänker blodbrist och lämnar ett blodprov. I nästa steg i utredningen får man lämna ytterligare ett blodprov för att läkaren ska få mer information om järninnehåll och blodets andra beståndsdelar. De här proverna, som till exempel tas i ett blodkärl i armvecket, ger information om vilken typ av blodbrist det rör sig om. Vid en mer fullständig undersökning av blodkropparna mäter läkaren förutom de röda blodkropparnas antal, storlek och hemoglobininnehåll även vita blodkroppar och blodplättar. En järnundersökning av blodet kartlägger de röda blodkropparnas och kroppens förråd av järn. Retikulocyter är nybildade röda blodkroppar och en undersökning av dessa visar hur pass mycket nya blodkroppar som benmärgen producerar. Läkaren ställer frågor och gör undersökningar En kartläggning av tidigare sjukdomar, kostvanor och de mediciner som man eventuellt tar är en viktig del i utredningen. Läkaren frågar även om det finns någon i släkten som har eller har haft blodsjukdom, gallsjukdom, gulsot eller förstorad mjälte. Kvinnor får berätta hur ofta de har mens, hur mycket de blöder, om de har mellanblödningar eller andra underlivsbesvär. Man får också redogöra för om man har sett blod i avföringen eller har andra besvär från mage och tarm eller från urinvägarna. Läkaren gör en noggrann allmän kroppsundersökning och undersöker ofta om lymfkörtlar och mjälte är förstorade. Även om man inte har märkt någon blödning från tarmen är det vanligt att man får lämna ett avföringsprov och göra en undersökning av ändtarmen. Hur den fortsatta utredningen sedan ser ut beror på vilken typ av blodbrist man har. Behandling Vilken behandling man får beror på vad som orsakar blodbristen, och därför påbörjas den inte förrän utredningen är klar. Om man har järnbrist börjar man däremot med tillskott av järn på en gång. Blodtransfusioner Om man har blodbrist med mycket låga blodvärden och svåra symtom ges blodtransfusioner i det första skedet av behandlingen. Om man är ung, inte har några besvär och är frisk för övrigt behövs ofta ingen blodtransfusion även om man har mycket låga blodvärden. En del personer som har kronisk blodbrist kan behöva behandlas med regelbundna blodtransfusioner. Järntabletter eller dropp Oftast kan järnbrist behandlas med järntabletter. Om man inte tål att ta tillräckligt med järntabletter kan man få sprutor med järn i stället. Ibland är orsaken till järnbristen tillfällig, till exempel ett magsår som behandlas och läker ut. Då får man järnbehandling tills blodvärdet blivit som det ska vara och ytterligare någon månad för att fylla på järnförråden. Om orsaken är mer kronisk, till exempel stora menstruationer, kommer man att behöva järntillskott så länge orsaken finns kvar. Kvinnor som fått järnbrist på grund av menstruationer bör lämna prover regelbundet och få järntillskott så länge som menstruationerna finns kvar. För vissa räcker det med järntabletter ett antal dagar per månad, medan andra kan behöva betydligt mer tillskott av järn. Vitamintillskott Om man har blodbrist som orsakas av vitaminbrist får man B12-vitamin eller folsyra, eller både och. Sjukdomar som orsakar blodbristen behandlas Om man har blodbrist som beror på en kronisk sjukdom får man behandling mot den sjukdom som orsakar blodbristen, samtidigt som man kan behandlas med till exempel järntillskott eller blodtransfusioner. Om man har blodbrist som orsakas av en kronisk sjukdom eller cancersjukdom kan det bli aktuellt att få behandling med erytropoietin. Det är ett kroppseget hormon som stimulerar benmärgen till att producera röda blodkroppar. Vid kroniska sjukdomar kan man ha en minskad förmåga att producera erytropoietin.